Åsikten Reportage: Ruinvägar...........................18–19

HiStoria

Snart går Vägverket i graven och det nya Trafikverket träder fram. Men tittar man bakåt i historien kan man se att den transportslagsövergripande tanken inte är ny. Jan-Olof Montelius på Vägverkets museum guidar dig genom en del av historien. Ett nygammalt verk?

Verksledningen i kungliga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, foto i samband med verkets 100-årsjubileum 1941. Fr v: Vägtrafikinspektören ragnar von segebaden, Vägbyrån, broinspektören rudolf kolm, brobyrån, stf gD Axel Valsinger, gD nils bolinder, byråchef sven stenberg, Hamnbyrån, byråchef A g braune, kameralbyrån, byråchef ernst Ljungberg, Järnvägs- och luftfartsbyrån.

Just nu pågår på olika håll ett intensivt arbete med att slå ihop Vägverket, Banverket, delar av Transportstyrelsen, Sika och Sjöfartsverket till det nya Trafikverket. Nytt, djärvt och framåtblickande kan det tyckas vid en första anblick. Men är det egentligen så nytt?

Egentligen är vi nu tillbaks på ”ruta ett”, som det såg ut när Vägverket bildades 1841. Idén till det nya verket, som skulle samla alla de dåtida transportsystemen var kaptenen Axel Erik von Sydow, som 1840 gav ut en liten skrift ”Publika arbetens nytta och nödvändighet”.

Han föreslog bland annat betydande statsanslag till vägbyggnader samt ett centralt ämbetsverk för vägväsendet och andra allmänna arbeten. Förslaget väckte starkt intresse hos Karl XIV Johan. Genom ett kungligt brev den 6 augusti 1841 inrättades ”Kongliga Styrelsen för Allmänna Wäg- och Wattenbyggnader”.

Det nya verket fick bland annat till uppgift att handlägga frågor rörande ”anläggningar och förbättringar av kanaler, slussar, vägar, broar, färjor samt andra vatten- och landskommunikationer, hamnbyggnader och muddringar, strömrensningar.”

under 1850-talet kom järnvägsbyggandet i gång på allvar i Sverige. För arbetena med statens järnvägsbyggnader skapades från början en från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fristående organisation, ”Styrelsen över statens järnvägsbyggnader”.

Denna styrelse upphörde 1882, då den högsta ledningen för statens järnvägsbyggande överfördes till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Vägverket).

År 1888 överflyttades denna verksamhet till den nyinrättade Kungl. järnvägsstyrelsen. Tillståndsgivning och kontroll av enskilda järnvägar, senare även spårvagnar och pendeltåg, fanns kvar inom Vägverket ända till 1989, då denna uppgift överflyttades till det nyinrättade Banverket.

År 1936 fick Vägverket även befogenhet att vara luftfartsmyndighet. Den tidigare järnvägsbyrån omändrades till en järnvägs- och luftfartsbyrån. Andra uppgifter var inspektionen över landets hamnar, som hamnbyrån skötte om.

Efterhand renodlades vägfrågorna. År 1945 överfördes luftfartsverksamheten till den nybildade Luftfartsstyrelsen. Hamnbyråns uppgifter överfördes 1955 till det då bildade Sjöfartsverket.

nu är vi alltså snart tillbaks till 1841 års organisation och till hur Vägverket såg ut till mitten av 1900-talet!

vägverkets vapen

Vägverkets ursprungliga vapen från 1940. Kungliga väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vapen fastställdes av Kungl Maj:t 20 september 1940. Originalet med egenhändig namnteckning av Gustaf V och påskriften ”gillas” finns i Vägverkets museum. Vingarna på vapnet symboliserar grekernas Hermes och romarnas Merkurius, som i den antika världen fungerade som vägvisare och de vägfarandes gud. Bron symboliserar verket som brobyggare och brohållare, vilket även gäller järnvägsbroar. Vattenlinjen under bron kan symbolisera att verket 1940 även var myndighet för hamnbyggnadsfrågor. Kronan symboliserar att Sverige är en monarki.

inSändare

En lysande idé!

Alla i hela Vägverket släcker ner så mycket som det går av elektriska prylar – datorer, bildskärmar, lampor, ljusstakar och annat – när vi går på julledighet!

När vi kommer tillbaka efter helgerna upptäcker vi att det inte alls var så svårt, så vi fortsätter att stänga av alla onödiga stand by-funktioner i all framtid. Hela november har varit mörk och trist hos oss, men det är beckmörkt i fattiga länder också och där har man inte samma tillgång till el. Vi tänder ljusen för vår egen skull, men vi släcker ner för jordens klimat. Du själv är väl den bästa energikällan när det gäller att värma, glittra och stråla!

reportage: ruinvägar

ruinvägar

Ruinmotorvägar eller ruinvägar används som benämning på vägar som inte används. Begreppet används inte uteslutande för motorvägar, utan även för att referera till av- och påfarter samt mindre vägstumpar som av olika anledningar blivit lämnade.

Huvudstaleden som planerades på 60-talet byggdes aldrig klart. solna kommun ser dock gärna att planerna aktualiseras igen och att vägen skulle kunna byggas i tunnel. Då kanske den gamla avfarten kan tas i bruk. Foto: THERESE JACOBSON

På jakt efter vägruiner

STOCKHOLM. En avfart från Essinge-

leden i Stockholm ligger gömd i mörkret. Grenar växer in över vägen. Mossan har fläckvis tagit över asfalten som så småningom slutar tvärt i skogen. Det som skulle leda trafiken till en ny motorväg, är i dag en av Sveriges ruinvägar.

Solna kommun motsatte sig planerna på den tilltänkta Huvudstaleden. Projektet fick avbrytas och planerna lades på is. En vilja att någon gång blåsa liv i planerna har funnits kvar, vilket är förklaringen till att avfarten inte rivits sedan dess.

Förekomsten av sådana här platser fascinerar. På internet är det tydligt. I diskussionsforum delar entusiaster med sig av bilder och GPS-koordinater i hundratals inlägg. En gammal landsväg utanför Älmhult, en öde rastplats norr om Jönköping och avklippta vägar i Skåne.

En av dem som delar med sig av sina upptäckter är Jan Jörnmark. Han har skrivit flera böcker på temat och han ligger även bakom hemsidan ”Övergivna platser” där bilder av alla möjliga ruinfynd läggs ut. Omkring 30 000 besökare varje månad säger något om vilket intresse som finns, tycker Jan Jörnmark, och han ser flera anledningar till att det är så. – Dels finns en förvåning över det som av många uppfattas som kapitalförstöring och dels finns det en skräckblandad fascination över att se de vardagliga miljöerna helt tomma. En tredje sak är att det här blir något av en tidsresa för många, säger Jan Jörnmark.

att ruinvägar egentligen inte ska finnas alls bidrar sannolikt också till fascinationen. Vägverket återställer vägar snabbt och varje gång en ny väg ska ersätta en äldre tas beslut

Cementblock gör det omöjligt att åka ut på avfarten med bil i dag. efter 200 meter slutar den oanvända avfarten tvärt i snårig skog. Yttersta kanten av vägpartiet används i dag som en cykel- och gångbana som fortsätter in mellan

träden. Foto: THERESE JACOBSON

om vad som ska göras med den gamla vägen. – Det vanliga är att den äldre vägen ligger kvar och att markägaren vill använda den som enskild väg. Om ingen vill använda vägen återställs vanligtvis marken, säger Olov Niska, chef på planprövningsenheten på Vägverket.

Men uppenbarligen finns alltså ändå öde sträckor och vägrester att utforska i Sverige. Ruinvägarna runt Stockholm är väl kamouflerade och gömda, trots att de ligger nära stora trafikerade vägar.

att utforska övergivna platser och vägar är ett internationellt fenomen. På tyska och polska hemsidor finns bilder och historier om hela motorvägar som blivit lämnade, de flesta efter andra världskriget. Jan Jörnmark menar att Sverige har svårt att konkurrera här. Den häftigaste ruinvägen som han själv besökt låg mellan Polen och Kaliningrad. – Det var en övergiven autobahn från 1934. Det var helt enormt och bedövande att se. Nu är den renoverad och asfalterad igen. Men det var tveklöst världens bästa ruinmotorväg.

Det är ett lite konstigt ställe att bo på.

För företaget som driver Campus solna var det fördelaktigt att placera de tillfälliga bostäderna på en outnyttjad vägsträcka. i andra fall då tillfälliga bostäder placeras på till exempel grönområden överklagar ofta privatpersoner. men sådana konflikter undgick man med den här kreativa lösningen där marken redan var använd.

Foto: THERESE JACOBSON

En övergiven väg behöver inte alltid innebära att gräset och mossan tar över. ”Campus Solna” är exempel på en ruinväg som fått ett nytt användningsområde – som uppställningsplats för studentbostäder.

Intill Huvudsta centrum väster om Stockholm ligger en annan del av motorvägen som aldrig blev klar. Här står små träbaracker i rader på grov asfalt som lades som en del i det påbörjade vägbygget. De gamla väglyktorna, som inte fungerar, sticker upp här och var mellan barackerna. – Jag tycker det här är ett bra sätt att använda utrymmet, säger den tyske utbytesstudenten Jakob Gleissl, som bor i området. jakob går mellan barackerna och knackar på hos en kompis några dörrar längre bort på gatan. Mounir Mecheri, utbytesstudent från Frankrike, öppnar dörren. Han vet inte varför vä-

Utbytesstudenterna mounir mecheri och Jakob gleissl hade både sett bilder av campusområdet innan de flyttade hit. själva tänker de inte längre på att det är en tidigare väg, säger de. De ser bara området som sitt boende.

Foto: THERESE JACOBSON gen blivit lämnad, säger han. – När jag kom hit såg jag att den stora vägen hade blivit avdelad. Jag har tänkt på att asfalten här ser gammal ut.

jakob och mounir pluggar båda på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm under det här läsåret. De tycker inte det finns något att invända mot boendet de fått under tiden. – Men jag kan medge att det är lite konstigt. Alla skrattar första gången de kommer hit och ser stället. Men det fungerar riktigt bra, säger Jakob Gleissl.

THERESE JACOBSON

urban exploration

Urban Exploration, UE, är en subkultur som går ut på att utforska stängda och övergivna platser. Ofta handlar det om underjordiska system eller övergivna byggnader, men även utforskning av ruinvägar förekommer. Internet spelar en central roll för UE-kulturen. Det största svenska UE-forumet har omkring 660 registrerade medlemmar.