Barnens Berättarbible - Swedish by Christian Media Publishing

BERÄTTARBIBEL I den här barnbibeln hittar du 57 spännande bibelberättelser som är skrivna på ett enkelt och lättförståeligt sätt. Innan varje textuppslag kommer ett bilduppslag för att läsaren med hjälp av flera sinnen ska kunna göra berättelserna levande. Bilduppslagen är detaljrika och fängslande och illustrationerna gör det lätt för läsaren, ung som gammal, att förstå bibelberättelserna och Bibelns värld. Barnens Berättarbibel kommer att vara en familjefavorit i många år framöver.

ISBN: 978-91-89227-44-6

BARNENS BERÄTTARBIBEL

BARNENS

BERÄTTARBIBEL

En gåva till

Datum

Från

BARNENS

BERÄTTARBIBEL

Gamla Testamentet Så började det Adam och Eva lämnar trädgården Noa och översvämningen Noa och regnbågen Gud kallar Abram Abraham får goda nyheter En liten pojke föds Isak och Rebecka En tallrik linsgryta Jakob och stegen upp mot himlen Josef – drömmaren Josefs bröder försöker döda honom Josef i palatset Josef förlåter sina bröder Gud räddar lille Mose Mose och den brinnande busken Herren befriar Israels folk Vandringen över Röda Havet De Tio Buden Rahab hjälper Israels folk Jerikos murar Samuel lyssnar till Gud Samuel smörjer David David och jätten Den vise Kungen Salomo I den brinnande ugnen Daniel i lejonens håla Ester riskerar livet för sitt folk

7 11 14 18 22 26 30 34 38 42 46 50 54 59 62 67 71 74 78 82 86 90 94 98 102 107 111 115

Nya Testamentet Jesus föds i Betlehem De vise männen besöker Jesus Jesus i sin Pappas hus Jesus blir döpt Jesus väljer tolv lärjungar Jesus går på bröllop Jesus stillar stormen Jesus och hans vänner i Betania Den gode Samariern Sackeus klättrar upp i trädet Jesus är den gode herden Sonen som kom hem igen Jesus hjälper människor som behöver honom Fem bröd och två fiskar Jesus och barnen En kvinna smörjer Jesus Jesus rider in i Jerusalem Den sista måltiden Petrus förnekar Jesus Jesus blir korsfäst Jesus uppstår från graven Jesus far upp till himlen Den helige ande kommer Kyrkans Början En förlamad tiggare blir frisk Stefanus blir dödad för att han tror på Jesus En man från Etiopien börjar tro på Jesus Saulus börjar följa Jesus Paulus reser runt för att sprida de goda nyheterna

119 122 127 130 135 138 143 146 151 154 158 162 167 170 174 178 182 186 191 195 198 202 207 210 215 218 223 227 231

Så började det

ngen vet när universum började existera men vi vet att det hände för väldigt längesen.

Ingen vet heller hur universum kom till men vi vet att Gud skapade allt. Gud fanns där hela tiden. Han har helt enkelt alltid funnits. Allt var mörkt och utan form. Och Gud bestämde sig för att skapa en underbar värld. Först sa Gud, ”Låt det bli ljus!” Allting blev till bara genom att han talade. Och så fanns det alltså ljus och mörker, dag och natt. Han skapade galaxerna och stjärnorna och planeterna. Solen sken på dagen och månen och stjärnorna lyste på natten. Gud talade och moln, oceaner och floder skapades. Jorden lutade lite så att det kunde bli sommar och vinter, varmt och kallt. Gud såg att allt han hade skapat var fint. Gud talade och jorden fylldes av växter och träd. Han skapade fruktträd och olika växter med frön.

Varje växt hade sin egen sorts frön. Gud såg att allt han hade skapat var gott. Gud skapade alla levande varelser på jorden. Han gjorde både flygande och krypande insekter. Han skapade alla sorters vilda djur. Några var mindre och andra större. De levde i träden, på bergen, på slätten, under himlen eller i havet. Han skapade djur som kunde leva tillsammans med människor. Gud såg att det var bra. Gud skapade också människor. Först formade han en man av jord och andades in liv i honom. Mannens namn var Adam. Han fanns i en underbar trädgård som Gud hade skapat åt honom. Han skulle ta hand om växterna och djuren. Men han var ensam. Så Gud skapade även en kvinna och tog med henne till Adam. Han blev glad när han såg kvinnan. Han kallade henne Eva. Gud skapade människorna till sin avbild. Han skapade dem till att vara lika honom. Gud välsignade Adam och Eva och sa åt dem att de skulle få barn. Han sa också till dem att vara rädda om jorden och allt på den. Och även se till att jorden alltid skulle vara en bra plats att leva på. Gud såg på allt Han hade skapat. Och det var väldigt fint. Sedan vilade Gud från allt sitt arbete. Första Moseboken 1 och 2

Adam och Eva lämnar trädgården

dam och Eva levde i en mycket vacker trädgård.

Gud sa till Adam, ”Du kan äta av frukten från alla träd förutom från det som står mitt i trädgården. Det är trädet som ger kunskap om gott och ont. Om du äter frukten från det kommer du att dö.” Adam och Eva skötte om trädgården. De gav också namn åt alla djuren. Gud kom på besök till Adam och Eva på kvällen när det var svalare och dagens arbete var klart. En dag kom ormen på besök till Eva. Han sa, ”Har Gud verkligen sagt att ni inte ska äta av frukten på träden?” ”Nej”, sa Eva. ”Vi kan äta av frukten på alla träden! Fast inte från trädet i mitten av trädgården. Om vi gör det kommer vi att dö.” ”Gud har ljugit för er”, svarade ormen. ”Frukten från det trädet kommer att ge er vishet. Ni kommer att bli som Gud. Och ni kommer att veta skillnaden på det goda och det onda.” Eva såg på frukten. Den såg verkligen jättegod ut! Tänk att bli som Gud. Långsamt plockade Eva ner frukten och åt av den. Den smakade gott! Sen plockade hon ner lite mer frukt och tog med till Adam och han åt också av den. Genast visste Adam och Eva att de hade varit olydiga mot Gud och de blev rädda. De försökte gömma sig för Gud.

Den kvällen kom Gud till trädgården som han brukade. Men Adam och Eva ville inte komma fram från sitt gömställe. Gud vet allt. Han visste vad Adam och Eva hade gjort. Så han ropade på dem. Adam sa, ”Vi vet att vi har varit olydiga mot dig. Men det är Evas fel. Hon plockade ner frukten och gav mig.” Eva sa, ”Det var ormens fel. Han lurade mig.” Gud blev ledsen när han hörde vad de sa. Han sa till ormen, ”Från och med nu kommer du att kräla på mage. Folk kommer att vilja döda dig, och du kommer att göra dem illa med ditt gift.” Gud sa till Adam och Eva, ”Nu måste ni lämna trädgården. Livet kommer att bli svårt för er.” Gud gav dem kläder som var gjorda av djurhudar. Han sa, ”Nu vet ni skillnaden mellan det onda och det goda. Det kommer att vara svårt att välja att göra det goda.” Sedan gav Gud Adam och Eva ett underbart löfte, att Han en dag skulle sända någon som var starkare än all världens ondska. Han skulle hjälpa människor att bli vänner med Gud igen. Första Moseboken 2 och 3

Noa och översvämningen

akta men säkert fylldes jorden av människor. Och allteftersom tiden gick slutade de lyda Gud. De gjorde elaka och farliga saker som gjorde Gud väldigt ledsen. Han sa, ”Jag börjar om från början. Jag gör slut på alla människor förutom Noa och hans familj.” Noa var en gudfruktig man. Han vandrade tillsammans med Gud i trohet och Gud var glad för honom. Noa hade tre söner: Sem, Ham och Jafet. Gud sa till Noa, ”Jag kommer att göra slut på allt och alla. Men jag kommer att rädda dig, din fru, dina söner och deras fruar. Nu ska du bygga en ark av cypressträ. Gör flera rum därinne. Stryk den med tjära både på insidan och utsidan. Jag tänker också rädda alla fåglar och djur så du måste ta dem med er in i arken.”

Noa började bygga på arken. Han gjorde allt precis som Gud hade sagt åt honom. Arken var väldigt stor. Den hade tre våningar. Det var tak över den och en dörr på ena sidan av arken. Noa började samla in mat i arken till sin familj och åt alla djuren. När arken var färdig sa Gud, ”Gå nu in i arken med hela din familj. Ta sju par av alla sorters rena djur med er in i arken. Och ta dessutom ett par av alla sorters orena djur med in.

Förutom det ska du ta med sju par av alla sorters fåglar. Efter översvämningen kan alla djur och fåglar få sprida ut sig över jorden och fylla den på nytt.” På den tiden var det bara vissa djur som var tillåtna att offra åt Gud. De kallades för ”rena” djur. Alla de andra djuren kallades ”orena”. Sedan sa Gud, ”Om sju dagar kommer det att börja regna. Det kommer att regna i 40 dagar och 40 nätter.” Noa och hans familj gick alla in i arken. Efter en stund kom djuren och fåglarna också dit och gick in i arken. När alla hade kommit in stängde Gud dörren till arken. Och så började det regna. Det regnade utan uppehåll i 40 dagar och 40 nätter. Alla floder svämmade över. Det blev så mycket vatten att arken började flyta. Vattnet steg allt högre och snart kunde man inte se varken hus eller träd längre. Det fortsatte stiga tills det täckte precis allting, till och med bergstopparna. Alla människor och djur som inte följt med in i arken drunknade. Men Noa var trygg tillsammans med sin familj och alla djur som Herren hade skickat till honom. Herren bevarade dem i säkerhet i arken. Första Moseboken 6 och 7

Noa och regnbågen

et regnade alltså tills hela jorden låg under vatten. När det hade slutat att regna lät Gud en vind blåsa som torkade upp alltihop. Arken flöt sakta över vattnet tills den stötte emot Ararats berg. Där stannade den, men det var fortfarande vatten överallt.

Noa, hans familj och alla djuren var tvungna att vänta inne i arken tills hela jorden hade torkat. Till slut började bergstopparna att synas. Vattnet hade börjat sjunka undan! Efter en tid öppnade Noa ett fönster och skickade ut en korp. Han ville försöka ta reda på hur mycket vatten som var kvar. Korpen flög fram och tillbaka för det fanns ingen torr plats att stanna på. Sedan skickade Noa ut en duva. Duvan kunde inte heller hitta någon plats att stanna på så den kom tillbaka till arken. Noa väntade sju dagar och skickade sedan iväg duvan igen. På kvällen kom duvan tillbaka med en kvist från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att det nu hade börjat växa igen ute på marken. Jorden började att torka upp. När sju dagar hade gått skickade Noa ut duvan igen och den här gången kom den inte tillbaka. Den hade äntligen hittat en torr plats där den kunde stanna. Så en dag sa Gud till Noa, ”Nu kan ni alla få gå ut ur arken. Jorden är torr igen.”

Och Noa, hans familj och alla djuren gick ut ur arken. Det första Noa gjorde var att bygga ett altare för att ära Herren. Och Gud välsignade Noa och hans familj. Han sa till dem, ”Nu har jag gjort jorden ny. Jag vet att människorna kommer att glömma mig och göra onda saker igen. Men jag kommer aldrig mer att förstöra jorden på ett sånt här sätt. Det kommer alltid att finnas regnperioder men också torrare perioder. En växling mellan sommar och vinter. Det blir en tid för att plantera och en annan tid att skörda det man planterat.” Gud sa också, ”Ni kan äta av plantorna som växer och av djuren som lever här. Men ni måste också ta hand om allt levande på jorden. Ni är de som ska ansvara för jorden.” Och Gud fortsatte, ”Ni ska inte döda någon annan människa. Min Ande bor i er alla. Visa varandra respekt.” Sedan satte Gud upp en regnbåge på himlen. Han sa, ”Varje gång ni ser regnbågen så kom ihåg vad jag har lovat er. Jag kommer inte att förstöra jorden med vatten igen. När jag ser regnbågen kommer jag också tänka på mitt löfte till er.” Första Moseboken 8 och 9

Gud kallar Abram

bram bodde med sin släkt i Haran. En dag talade Gud till Abram och sa, ”Jag vill att du lämnar din familj och ditt folk och flyttar till ett annat land. Jag ska visa dig vart du ska ta vägen.” Herren gav också Abram ett löfte. Han sa, ”Jag kommer att göra ett stort folk av dig. Jag ska välsigna dig. Jag ska göra ditt namn stort och du kommer att vara en välsignelse för andra. Alla jordens länder kommer att bli välsignade genom dig.” Abram bestämde sig för att lyda Herren. Han tog med sig sin fru Saraj, sin brorson Lot och alla sina tjänare och ägodelar och lämnade Haran. De vandrade västerut ända tills de kom fram till landet Kanaan. De fortsatte genom landet för att hitta en plats där de kunde stanna. När de kom fram till Sikem talade Gud till Abram, Han sa: ”Det här landet ger jag till din familj och alla som kommer efter dig.” Då byggde Abram ett altare för att ära Herren. Efter en tid packade de ihop och reste vidare en bit. Abram bestämde till slut att de skulle bo i en stad som hette Hebron.

Han satte upp sina tält och byggde ett altare för att ära Herren. En tid senare talade Herren till Abram igen. Han sa, ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Jag kommer att skydda dig och välsigna dig.” Men Abram sa, ”Herre, hur kan det här landet tillhöra dem som kommer efter mig? Jag har ju inga barn!” Herren sa till Abram, ”Du kommer att få en son. Han ska få ärva allt du har.” Sedan tog Herren med Abram ut och sa, ”Titta upp mot himlen. Räkna stjärnorna om du kan.” Medan Abram såg upp mot alla miljarder stjärnor på himlen sa Herren till honom, ”Så många barn kommer att födas in i din familj.” Och Herren fortsatte, ”Jag är Herren. Jag ger dig det här landet som ditt alldeles egna.” Abram förstod inte hur Herren skulle göra allt det här. Men han tänkte på hur Gud hade fört honom tryggt hela vägen från Haran till Hebron och han trodde på Herren. Herren var glad över Abram för att han trodde. Abrams tro gjorde att han levde rätt inför Gud. Första Moseboken 12 och 15

Abraham får goda nyheter

är Abram var 99 år visade sig Herren för honom och sa, ”Jag är Gud, den Allsmäktige. Vandra alltid med mig. Lev på ett sätt som gör mig glad.” Han sa också, ”Kom ihåg mitt löfte. Du kommer att bli far åt ett stort folk och din familj ska leva i det här landet.” Sedan ändrade Herren Abrams namn till Abraham och Sarajs till Sara. Abraham och Sara var mycket gamla och hade inga barn. Abraham litade på Herren men han förstod inte hur Gud skulle kunna hålla sitt löfte. Det var en varm dag när Abraham satt och vilade sig under de stora träden framför tältet. Plötsligt såg han att tre män var på väg mot honom. Abraham reste sig snabbt och hälsade på dem. Han lät dem vila i trädets skugga och hämtade vatten så att de kunde tvätta sina fötter. Sedan gick han till sin fru Sara. ”Baka lite bröd åt våra gäster”, sa han. Och så bad han en av tjänarna att även förbereda lite kött åt dem. Han tog också ut smör och mjölk. Medan männen åt frågade de Abraham, ”Var är din fru?” ”I tältet”, sa Abraham. Då sa en av dem, ”Nästa år vid den här tiden så kommer Sara att ha fått en liten pojke.”

Sara hörde från tältet vad männen sa. Hon skrattade tyst. ”Jag är för gammal för att få barn!” tänkte hon. Två av männen var änglar och en var Herren själv. Herren visste vad Sara tänkte. Han sa, ”Kom ihåg att Herren är Allsmäktig Gud. Han kan göra vad som helst. Du och din fru kommer att ha ett barn när jag kommer tillbaka nästa år.” Sara blev rädd när hon förstod vilka deras besökare var. Hon sa, ”Jag skrattade inte!” ”Jo, du skrattade!” sa Herren. Sara visste inte vad hon skulle svara. Hon önskade så mycket att de skulle få ett eget barn. Kunde Guds löfte vara sant? Första Moseboken 17 och 18

En liten pojke föds

braham och Sara var mycket gamla. De hade alltid försökt lyda Herren.

Långt tidigare hade Herren sagt åt Abraham att flytta till ett land långt borta. Han packade ihop allt han ägde och lämnade sin familj och sitt folk. Efter att ha rest långt bosatte sig Abraham till slut i Kanaan. Herren lovade honom att landet skulle tillhöra dem i hans familj som kom efter honom. Abraham blev en rik man men han och Sara fick inga barn. De undrade ofta över hur Herren skulle kunna hålla sitt löfte till dem. Herren påminde hela tiden Abraham om att lita på honom och till slut blev Sara med barn. Abraham och Sara tänkte på alla gånger som Herren hade talat till Abraham. De kom ihåg löftet om att de skulle få en son. De mindes de tre männen som hade besökt dem och berättat att Sara skulle få ett barn nästa år. Och Saras lille pojke föddes exakt vid den tid som de tre männen hade lovat. Sara var så lycklig. Hon sa, ”Herren har gjort så att jag kan skratta igen. Alla som hör talas om mitt barn kommer att vara glada tillsammans med mig.”

Abraham kallade sonen Isak. Det betyder ”skratt”. Isak förde med sig mycket glädje in i familjen. Abraham och Sara lekte med lille Isak och såg honom växa upp. Alltid när de såg på honom så mindes de hur Herren hade gett dem barnet Han hade lovat dem. Abraham tänkte på alla Guds löften. Även om han bara såg ett av dem förverkligas så visste han att han kunde lita på Gud. Han visste att Gud skulle ge landet Kanaan till hans efterkommande. Han förstod att de i hans familj som kom efter honom skulle bli ett stort folk. Och Gud höll alla sina löften. Första Moseboken 21

Isak och Rebecka

n dag sa Abraham till sin tjänare, ”Jag vill att du går tillbaka till min släkt för att hitta en fru där åt min son Isak. Oroa dig inte för hur du ska hitta den rätta kvinnan. Herren kommer att hjälpa dig att finna henne.”

Tjänaren tog tio kameler och lastade dem fulla med gåvor och presenter. Han reste flera dagar ända tills han kom fram till staden där Abrahams bror Nahor bodde. Han kom fram tidigt på kvällen och stannade vid brunnen utanför staden. Det var vid den tiden när kvinnorna kom för att hämta vatten. Tjänaren bad, ”Herre, hjälp mig att hitta rätt kvinna. Jag ska be en av dem om vatten att dricka. Om hon ger både mig och mina kameler att dricka så vet jag att hon är rätt. Jag ber att du svarar på min bön.” Precis då kom Rebecka fram för att fylla sin kruka med vatten. Hon var väldigt vacker. När hennes kruka var full med vatten sa Abrahams tjänare, ”Kan du ge mig lite att dricka?” ”Javisst”, sa hon. Hon gav honom vatten och sedan gav hon även vatten åt kamelerna. Tjänaren gav Rebecka en guldring och två guldarmband och frågade henne, ”Vems dotter är du? Kan vi få stanna i din fars hus i natt?” ”Jag är Betuels dotter och barnbarn till Nahor.” sa Rebecka. ”Och vi har gott om plats för dig och dina kameler.” ”Tack Herre”, sa tjänaren tyst, ”för att du har lett mig till rätt familj och till den rätta unga kvinnan.” Och så stannade tjänaren hos Rebecka och hennes familj. De gav foder åt hans kameler och inbjöd honom att äta med dem. 36

Han sa, ”Innan vi äter vill jag berätta för er varför jag är här. Min herre Abraham bad mig att hitta en fru från hans egen släkt åt sin son Isak.” Sedan berättade han för dem om Abraham och livet i Kanaan. Han berättade också hur Herren hade hjälpt honom att hitta Rebecka. Han bad dem om att få ta med sig henne så att hon kunde bli Isaks fru. Rebeckas far och bror förstod att hon hade valts av Herren och de gick med på att hon skulle resa iväg med tjänaren. Rebecka var också glad över att få följa med honom. Så tog tjänaren med sig Rebecka och hennes tjänare tillbaka till Abraham. När de närmade sig Abrahams hem såg de en man som gick omkring ute på fälten. När tjänaren berättade för Rebecka att det var Isak täckte hon sitt ansikte med sin slöja. Sedan steg hon ner från kamelen och hälsade på Isak. Isak och Rebecka gifte sig. Hon blev hans fru och han älskade henne. De fick två söner som fick heta Esau och Jakob. De var tvillingar och Esau var den äldste av dem. Första Moseboken 24

En tallrik linsgryta

akob och Esau var tvillingar men de var väldigt olika. Esau var en duktig jägare och han gillade att vara utomhus. Jakob tyckte bättre om att stanna hemma. Isak gillade viltkött och Esau var hans favoritpojke. Den lugne Jakob var mamma Rebeckas favorit. Eftersom Esau var äldst av dem så var han Isaks arvinge. Han skulle bli familjens överhuvud efter Isak och skulle också få ärva det mesta av det familjen ägde. Hans pappa skulle också ge honom en speciell välsignelse. Det där gillade inte Jakob. Esau var ju bara några minuter äldre än han själv. Han var avundsjuk på sin bror. En dag höll Jakob på och kokade linsgryta. Och Esau var jättehungrig när han kom hem från jakten. Han sa till Jakob, ”Ge mig lite av din röda linsgryta. Jag är så hungrig!” Jakob ville reta sin bror lite. Han såg också en möjlighet att lura honom. ”Jag ska ge dig av grytan”, sa han, ”men bara om du först ger mig alla dina rättigheter som den äldste sonen!”

Esau tänkte inte ens på vad Jakobs ord innebar. ”Hör du, jag bryr mig inte!” sa han. ”Jag ger dig allt du ber om. Jag håller ju på att dö av hunger!” Jakob sa, ”Lova! Du måste lova!” ”Okej, okej, jag lovar!” sa Esau. ”Ge mig att äta nu!” Då gav Jakob sin bror lite bröd och linsgryta. Esau åt av maten och gick sedan därifrån. Han tänkte inte på vad han precis hade gjort. Han brydde sig inte om att han hade gett Jakob alla de rättigheter han hade som den äldste sonen. Men Jakob brydde sig desto mer om de rättigheterna. Lite senare lurade han och hans mamma pappa Isak att ge honom den äldste sonens särskilda välsignelse. Första Moseboken 25

Jakob och stegen upp mot himlen

är Isak var riktigt gammal kom dagen då han skulle ge sin äldste son den speciella välsignelsen. Han bad Esau att gå ut och jaga och laga till lite viltkött åt honom. Rebecka hörde vad de sa. Hon sa till Jakob, ”Gå och hämta två unga getter. Jag ska laga till dem så att du kan ta med in till pappa och låtsas att du är Esau.” ”Men pappa kommer att veta att jag inte är Esau”, invände Jakob. ”Din pappa är gammal och blind”, sa Rebecka. ”Om du tar på dig Esaus kläder och täcker dina händer med djurhudar så kommer han inte att märka något.” Jakob ville bli familjens överhuvud. Han tog med köttet till sin pappa. Isak blev lite förvirrad men Jakob försäkrade honom om att han var Esau. Han sträckte fram händerna för att Isak skulle känna. Och även kläderna luktade som Esau. Så Isak välsignade sin yngre son och lovade att han skulle bli familjens överhuvud. När Esau upptäckte vad Jakob hade gjort blev han arg och ledsen. Isak och Rebecka insåg att det bästa vore om Jakob gav sig iväg ett tag. De skickade honom till Rebeckas familj som levde långt borta.

Jakob blev tvungen att lämna sitt hem. Han vandrade hela dagen ända tills mörkret föll. Han fick lägga sig ute och sova och ha en sten som kudde. Trött som han var så somnade han strax. Då hade han en underbar dröm. Han såg en stege som gick hela vägen upp till himlen. Änglar gick upp och nedför stegen och Herren stod alldeles bredvid. Herren talade till Jakob och sa, ”Jag är Herren Gud. En dag kommer det här landet tillhöra dig, dina barn och deras barn. De kommer att fylla jorden. Och jag kommer att välsigna världen på grund av din familjs tro på mig. Jag är med dig. Jag kommer att vaka över dig vart du än går. Och jag kommer att föra dig tillbaka till detta land.” När Jakob vaknade sa han, ”Herren är på den här platsen och jag visste inte om det.” Han hällde lite olivolja på stenen där han hade vilat huvudet. Han kallade platsen Betel vilket betyder ”Guds hus”. Sedan bad Jakob till Herren, ”Jag ber dig Herre att vaka över mig vart jag än tar vägen och leda mig tillbaka hit. Och jag vill alltid tjäna dig. Jag ska ge dig en tiondel av allt jag äger.” Sedan fortsatte Jakob vidare. Han levde tillsammans med sin mammas familj i många, många år. Längre fram blev bröderna Esau och Jakob vänner igen. Första Moseboken 25, 27 och 28

Josef – drömmaren

akob bosatte sig i Kanaans land. Han fick 12 pojkar och en flicka.

Pojkarna hette Ruben, Simeon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Aser, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin. Flickan hette Dina. Josef var Jakobs favoritpojke. Han hade fötts när Jakob redan var en gammal man. Josefs bröder var väldigt arga på att han var pappas favorit. Jakob visade ju öppet att han älskade Josef mer än bröderna. Ett av sätten han visade det på var att han gav Josef en vacker rock. Den hade väldigt många olika färger. Ingen av Josefs bröder ägde något som var så fint. När bröderna såg den vackra rocken blev de väldigt avundsjuka. De hatade Josef ännu mer efter det. Och Josef gjorde saken ännu värre genom att berätta saker för pappa om sina bröder. De hatade honom så mycket att de inte kunde säga något snällt till honom. När Josef var omkring 17 år hade han en märklig dröm. Han drömde att han och bröderna höll på att binda ihop kärvar av säd ute på fältet. Plötsligt ställde sig Josefs kärve rakt upp.

Och så började alla brödernas kärvar att buga sig för Josefs kärve. Josef berättade om sin dröm för sina bröder. ”Tror du att du ska bli kung och regera över oss?” frågade de. Josefs dröm gjorde att de hatade honom ännu mer. Ganska snart efter hade Josef ännu en dröm. Han drömde att solen, månen och 11 stjärnor bugade sig för honom. Han berättade för sin pappa och sina bröder om drömmen. Den här gången blev även pappa arg eftersom drömmen verkade säga att även Josefs föräldrar skulle buga sig för honom. Där hittade Josefs bröder ännu en orsak att hata honom. Men Jakob la de här drömmarna på minnet och undrade vad de kunde betyda. Första Moseboken 37:1-11

Josefs bröder försöker döda honom

osefs bröder vaktade fåren åt sin pappa. Ibland var de tvungna att ge sig av långt bort från där de bodde för att hitta mat till fåren.

Vid det här tillfället hade de tagit med fåren att beta på en plats som hette Sikem. Jakob skickade Josef till dem för att se hur de hade det. När Josef kom fram till Sikem hade bröderna redan gått vidare till en plats som hette Dotan. Josef fortsatte sin promenad för att hitta sina bröder. Bröderna såg Josef redan på långt håll. De blev inte speciellt glada över att se honom. Hans bröder hatade honom så mycket att de planerade att döda honom. ”Låt oss döda drömmaren!” sa de. ”Ja, så får vi se om de där drömmarna slår in!” De bestämde sig för att döda honom och kasta honom i en tom brunn. Men Josefs äldste bror, Ruben, ville inte döda Josef. Han försökte rädda livet på honom. ”Döda honom inte”, sa han till sina bröder. ”Kasta bara ner honom i brunnen.”

Hans tanke var att komma tillbaka senare och rädda Josef. När Josef kom fram till bröderna slet de av honom rocken och kastade honom i den tomma brunnen. Sedan satte de sig ner för att äta. Medan de åt kom en grupp handelsmän förbi som skulle till Egypten. “Vi säljer Josef till dem!” sa Juda, en av bröderna. Så de drog upp Josef ur brunnen och sålde honom till handelsmännen. Sedan dödade de en get och doppade Josefs rock i blodet. De tog med sig rocken hem till pappa och berättade för honom att de hade hittat den på marken. ”Det där är Josefs rock!” sa Jakob. ”Ett vilddjur måste ha dödat honom!” Jakob blev förfärligt ledsen. Hans pojkar försökte trösta honom men han fortsatte vara ledsen. ”Jag kommer att sakna Josef till den dag jag dör”, sa han. Första Moseboken 37:12-36

Josef i palatset

osef fick gå igenom en hel del svårigheter under sina år i Egypten. En dag blev Josef kastad i fängelse för något han inte gjort och då var även faraos hovmästare där. Hovmästaren hade en dröm som Josef med Guds hjälp kunde tyda. Mannen lovade att hjälpa Josef när han kom ut ur fängelset. Men det glömde han totalt bort. Mitt i allt var Gud ändå god mot Josef. Gud vakade över honom och hade en plan för hans liv.

Och en dag förändrades allt. Farao var väldigt orolig. Han hade drömt konstiga drömmar och ingen kunde förklara för honom vad de betydde. Han bad sina spåmän och magiker att komma men ingen kunde hjälpa honom. Då kom hans hovmästare ihåg drömmen han hade haft i fängelset och löftet han gett Josef. Han berättade för farao hur Josef hade förklarat hans dröm och hur allt hade hänt, exakt så som Josef hade sagt till honom. Farao skickade genast efter Josef och han fördes till palatset. De gav honom nya kläder och lät honom raka sig. Sedan lät de honom komma inför farao. ”Jag har hört att du kan förklara drömmar”, sa farao. ”Nej”, sa Josef, ”jag kan inte det men Gud kan ge dig svar.” Då berättade farao för Josef om sina drömmar. I den första drömmen såg han sju kor komma upp ur floden Nilen. De var tjocka och friska. Sedan kom sju fula, magra kor upp ur floden och åt upp de tjocka korna. Men de var fortfarande lika magra som de varit från början.

Faraos nästa dröm handlade om veteax. Först såg han sju ax på ett och samma strå. Det var fina, kraftiga korn. Sedan dök sju andra ax upp. De var tunna och klena och torkade bort i den varma vinden. De tunna kornen liksom svalde de kraftiga. ”Båda drömmarna har samma betydelse”, sa Josef. ”Gud vill visa farao vad han kommer att göra. Det kommer först sju fantastiska år med massor av mat för alla. Sedan kommer sju år av fruktansvärd hungersnöd. Ingen kommer att ha någon mat. Inget kommer att finnas kvar från de sju goda åren.” Och Josef fortsatte, ”Mitt råd är att ni hittar en klok man och låter honom ansvara för Egypten. Han behöver ha tillsyningsmän till sin hjälp och de behöver samla in en femtedel av allt som växer under de goda åren. Sedan måste de lagra det så att det kan användas för att ge folket mat under åren med hungersnöd.” Farao tyckte det var en utmärkt plan så han satte Josef till att ta ansvar för Egypten. Josef blev landets viktigaste man näst efter farao. Han reste runt i hela Egypten. Under de goda åren samlade han in allt överflöd av det som producerades och lagrade det i städerna. Och när de svåra åren kom så fanns det mat i landet. Herren använde Josef för att ge mat åt människorna i Egypten. Första Moseboken 39 till 41

Josef förlåter sina bröder

orkan i Egypten spred sig också till Kanaans land. Människor i Kanaan hörde att det fanns säd i Egypten så Jakob skickade iväg tio av sina pojkar dit för att handla. När bröderna kom inför Josef i Egypten kände de inte igen honom. Josef låtsade tro att de var spioner. De berättade för honom att de alla var bröder och att deras yngste bror var kvar hemma. ”Då måste ni hämta hit er bror”, sa Josef. ”Under tiden behåller jag en av er i fängelse.” Josef satte Simeon i fängelse. De andra bröderna sa till varandra, ”Det är Gud som straffar oss för vad vi gjorde mot Josef!” På hemvägen fann bröderna alla pengar de hade betalt för säden i sina säckar. Det gjorde dem oroliga och rädda. När Jakob hörde vad de berättade sa han, ”Josef är borta. Simeon är borta. Jag kan inte släppa iväg Benjamin också.” När familjens mat var slut sa Juda till sin pappa, ”Nu måste vi tillbaka till Egypten och vi behöver ta Benjamin med oss. Jag lovar att skydda honom.” Till slut gick Jakob med på att Benjamin fick åka med. Han skickade också med gåvor till Josef. Och de tog dubbelt så mycket pengar med sig. När Josef såg att bröderna tagit med sig Benjamin bad han sin assistent på slottet att göra en fest för dem. Bröderna var rädda och oroliga men Josef behandlade dem väl.

Efter att de hade ätit gav Josef order till assistenten att fylla brödernas säckar med säd och att lägga tillbaka deras pengar i säckarna. Han la också sin silverbägare i Benjamins säck. Så snart bröderna var på väg hem sände Josef sin assistent efter dem. Han beordrade dem att öppna sina säckar. När han hittade silverbägaren arresterade han Benjamin. Benjamin var tvungen att följa med honom. De andra var fria att åka hem. Men bröderna visste att de inte kunde åka hem utan Benjamin så de vände alla tillbaka till staden. Juda talade med Josef. ”Jag lovade min far att Benjamin skulle vara i säkerhet. Snälla, låt pojken få återvända till sin pappa. Jag kan ta Benjamins plats som slav.” Josef såg att hans bröder hade förändrats. De ville rädda Benjamins liv för faderns skull. Så han berättade för dem att han var deras bror Josef. ”Gud skickade mig till Egypten så att jag kunde vara med och rädda liv”, sa han. ”Allt var en del av hans plan.” Josef kramade om sina bröder och de grät alla tillsammans. Sedan återvände de till Jakob med hjärtat fyllt av glädje. De berättade för Jakob att Josef levde. Jakob gjorde genast upp planer för att hela familjen skulle kunna resa till Egypten och återförenas med Josef. Herren hade förvandlat brödernas onda planer och gjort något väldigt bra av dem. Första Moseboken 42 till 45 61

Gud räddar lille Mose

sraels folk levde nu i Egypten. I början blev de väl behandlade av egyptierna men så började en ny farao regera i Egypten. Han gillade inte israeliterna. Han var rädd att de skulle börja slåss mot andra folk och ta över hela landet. Han gjorde så att israeliterna fick arbeta som slavar. Han gav också order till sitt folk att döda alla israeliska nyfödda pojkar. En mamma stod inte ut med att lämna sitt barn till egyptierna så hon gömde honom i huset. Men allt eftersom han växte så blev hans skrik högre. När han var tre månader skrek han så högt att människor utanför huset kunde höra honom. Så hans mamma var tvungen att tänka ut en ny plan. Hon flätade en liten korg av starka grässtrån och målade med tjära så att den blev tät. Sedan la hon sin lilla bebis i korgen och ställde den mitt i det höga gräset vid Nilens kant. Hon sa åt bebisens storasyster Miriam, att hålla sig i närheten av sin lillebror och se vad som hände med honom. Miriam stannade kvar nära brodern. Ganska snart såg hon faraos dotter komma ner till floden för att bada.

Prinsessan såg korgen. Vad kunde finnas i den? Hon skickade sin slav att plocka upp den. Slavflickan tog med korgen till prinsessan. Hon öppnade den försiktigt och såg barnet. Han grät och prinsessan tyckte så synd om honom. Då sa Miriam till prinsessan, ”Jag kan leta upp en kvinna som kan ge barnet mat!” ”Ja, gör det!” sa prinsessan. Miriam gick för att hämta sin mamma. Prinsessan sa till henne, ”Kan du vara snäll att ta hand om barnet och ge honom mat. Jag ska betala dig för det.” Och så fick barnets mamma lov att behålla det. Hon tog hand om honom tills han inte längre behövde dricka hennes mjölk. Då tog hon med honom till prinsessan. Prinsessan lät pojken växa upp hos henne som sin egna lille pojke. Hon kallade honom ”Mose” eftersom hon hämtat upp honom ur vattnet. Gud ville att Mose skulle bli ledare för sitt folk. Därför gav han Moses mor och syster modet att placera honom i floden. Gud sände prinsessan för att rädda livet på honom och adoptera honom. Han försäkrade sig om att Mose skulle fortsätta leva så att han kunde leda folket till det utlovade landet längre fram. Andra Moseboken 1 och 2

Mose och den brinnande busken

ose levde många år i Midjans ökenområde. En dag tog han med sin svärfars fårhjord till Horebs berg. Folket kallade det för Guds berg.

Där hade Mose en märklig syn. En buske brann för fullt men den brann inte upp. När Mose kom närmare för att se vad som var på gång hörde han en röst inifrån busken. ”Kom inte närmare”, sa rösten. ”Ta av dig sandalerna. Du står på helig mark.” Och Herren Gud talade från busken. Han sa, ”Jag är din faders Gud. Jag är Abrahams Gud. Jag är Isaks Gud. Och jag är Jakobs Gud.” Mose blev rädd när han hörde Gud tala till honom. Herren sa, ”Jag har sett hur mitt folk lider i Egypten. Jag har hört deras rop på hjälp. Jag har sett hur illa egyptierna behandlar dem. Så nu har jag kommit för att rädda dem. Jag ska leda dem till ett riktigt härligt land. Där finns gott om plats. Det är ett land fullt av mjölk och honung. Jag vill att du går till farao och att du tar med Israels folk ut ur Egypten. De är mitt folk.” Mose blev ännu räddare när han hörde de här orden. Han sa, ”Jag kan inte göra det här. Inte kan jag gå till farao eller vara Israels folks ledare.”

Men Gud sa, ”Jag kommer att vara med dig. Och jag lovar dig att du kommer leda Israels folk ut ur Egypten och ni kommer alla att ära mig på detta berg.” Mose invände, ”Men vad ska jag berätta för folket om dig? Vem är du? Vad heter du?” Herren talade om sitt namn för Mose: JAG ÄR. Gud sa, ”Säg till dem att JAG ÄR har sänt dig. Säg så här, ’Herren, som är våra pappors Gud. Han är den som har sänt mig till er. Hans namn ska alltid vara Herren.’” Mose var fortfarande alldeles för rädd för att gå. Han sa, ”De israeliska ledarna kommer inte höra på mig. De kommer inte tro att du verkligen har skickat mig.” Herren lovade att han skulle hjälpa Mose att göra speciella tecken. Mose ville fortfarande inte gå. ”Jag är inte bra på att prata”, sa han. Herren lovade att lära honom vad han skulle säga. Men Mose sa, ”Snälla, kan du inte ta någon annan?” Nu blev Herren arg på Mose. Han sa, ”Din bror Aron kan tala i ditt ställe. Men du måste berätta för honom vad han ska säga. Och det är du som ska göra de olika tecknen.” Till slut var Mose beredd att gå till Egypten och leda folket till ett eget land. Andra Moseboken 2 och 4

Herren befriar Israels folk

ose och hans bror Aron sa till israeliterna, ”Herren har sett hur mycket ni lider. Han vill leda er till landet han lovade Abraham, Isak och Jakob.” Mose och Aron gick till farao och sa, ”Herren Gud vill att du ska släppa hans folk.” ”Gud? Honom känner jag inte!” sa farao. ”Varför skulle jag lyda honom? Jag tänker då inte släppa iväg israeliterna.” Aron kastade sin stav på golvet och den blev till en orm. Faraos trollkarlar kunde också förvandla sina stavar till ormar men Arons åt upp alla de andras. Farao trodde fortfarande att Egyptens gudar var starkare än Herren.

Herren sa till Mose, ”Jag ska visa farao att det är jag som är Herren.” Och så sände Gud olika plågor över Egypten. Först förvandlades vattnet i Nilen till blod. Fiskarna i floden dog. Och människorna kunde inte dricka vattnet. Sedan sände Herren mängder av paddor till Egypten. Paddorna fanns precis överallt, till och med i människornas sängar, i ugnen och i matskålarna. Herren sände massor av mygg över Egypten och därefter en stor mängd flugor. Sedan blev alla egyptiernas djur sjuka och dog.

Människor och djur fick otäcka sår på kroppen som gjorde hemskt ont. Den värsta hagelstorm som någonsin drabbat Egypten var nästa plåga. Alla träd och allt som växte på marken förstördes. Och om det fanns något kvar efter hagelstormen så kom gräshoppor och åt upp det. Den nionde plågan var tre dagars mörker över Egypten. Ingen kunde se något alls. Varenda gång Gud sände en plåga bad farao Mose att ta bort den. Han lovade varje gång att folket skulle få gå iväg. Sedan ändrade han sig så snart plågan var borta och vägrade att släppa iväg dem. Det var bara det egyptiska folket och deras djur som drabbades av plågorna. Herren skyddade Israels folk och bevarade dem och deras djur i trygghet. Så kom dagen för den tionde och allra värsta plågan av alla. Herren gav särskilda instruktioner till Israels folk så att de skulle vara säkra. De skulle slakta ett lamm som var utan fel och stryka blodet från det runt sina dörrar. Sedan skulle de laga till lammet över elden och äta det. När Herren såg blodet runt dörren på huset skulle de som bodde där vara trygga. Den natten dog alla förstfödda barn och djur i Egypten. Då sa farao till Mose, ”Försvinn! Ge er iväg!” Nu förstod farao att Herren var allsmäktig Gud. Israels folk var nu fria att lämna Egypten. Andra Moseboken 4 till 12

Vandringen över Röda Havet

arao lät Israels folk lämna Egypten och gå till deras eget land. Egyptierna gav dem till och med presenter så att de snabbt skulle ge sig av. Alla var glada och upprymda. De var fria! ”Jag ska leda er till ett härligt land”, hade Herren lovat dem. ”Där finns gott om plats. Det är ett land fullt av mjölk och honung.” Gud ledde folket genom öknen fram till Röda havet. På dagen gick Gud framför dem i en molnpelare. Och på natten ledde Han dem med en eldpelare. Det gav dem ljus. Farao ångrade snart att han låtit Israels folk ge sig iväg. Nu hade han ju inga slavar kvar som kunde arbeta åt honom! Han samlade sin armé. De förföljde Israels folk med hästar och vagnar. Israelerna hade sitt läger vid Röda havets strandkant. De upptäckte att egyptierna närmade sig dem. De blev livrädda och sa till Mose, ”Tog du med oss ut i öknen för att vi skulle dö här? Du skulle ha lämnat kvar oss i Egypten. Där var vi åtminstone i säkerhet!” Mose sa, ”Var inte rädda. Stå fasta. Ni kommer att få se hur Herren räddar er idag. Herren ska strida för er. Var bara lugna.”

Molnpelaren framför Israels folk flyttade på sig så att den nu var mellan israelerna och egyptierna. Molnet gjorde så att det blev mörkt för egyptierna men ljust för israelerna. Sedan sa Herren till Mose att räcka ut sin stav över Röda havet. Hela natten flyttade Herren på vattnet med hjälp av en stark, het vind. Han förvandlade havet till torra land. Israels folk kunde gå över havet på torr mark. De hade väggar av vatten på båda sidor om sig. Egyptierna följde efter israelerna genom Röda havet. Sedan gjorde Herren så att de fick panik. Hjulen på vagnarna gick sönder och de kunde varken rulla framåt eller bakåt. Hela Israels folk kom tryggt över till andra sidan. Sedan sa Herren till Mose att räcka ut sin hand över havet. När Mose gjorde det vände vattnet tillbaka. Det täckte hela Faraos armé. Inte en enda egyptier klarade sig. Den dagen räddade Gud Israels folk från egyptierna och israelerna fick uppleva Guds oerhörda makt. Israels folk lärde sig att de kunde lita på att Herren skulle hjälpa dem. Andra Moseboken 14

De Tio Buden H

erren ledde Israels folk ut ur Egypten till deras eget land. Han var alltid beredd att hjälpa dem när de behövde Honom.

En gång när de saknade vatten i öknen började de klaga. ”Varför tog du med oss hit?” frågade de Mose. ”Du skulle ha lämnat oss kvar i Egypten!” Herren sa till Mose att slå på en klippa med sin vandringsstav och så kom vatten ut från klippan. Då sa folket, ”Herren är här med oss.” Sedan kom Amaleks folk och attackerade israelerna. Herren sa åt Mose att ställa sig uppe på en kulle medan striden pågick.

å länge han höll upp sin vandringsstav vann israelerna. När han blev trött och sänkte handen började Amaleks folk vinna. Så Aron och Hur höll upp båda Moses händer så att Israels folk kunde vinna striden. Tre månader senare kom Israels folk fram till Sinais öken. De slog upp sitt läger nedanför berget Sinai. Herren sa till Mose, ”Om Israels folk vill tjäna mig och lyda mig så kommer de att vara mitt speciella folk.” ”Vi vill tjäna och lyda Herren”, svarade folket. ”Vi vill vara Guds folk.” Herren ville tala till Israels folk, så Mose sa åt dem att förbereda sig. Sedan tog han med dem till berget där de fick stanna nedanför. Medan de väntade där kom ett tjockt moln och täckte berget. Där var blixtar och dunder. Herren kom ner på berget i eld och berget riktigt darrade och skakade. De hörde ett ljud som bara blev starkare och starkare som av en trumpet. Sedan gav Herren folket tio budord eller lagar.

Så här sa han: ”Jag är Herren, er Gud. Jag hjälpte er ut från Egypten. Ni ska älska Gud mer än någon eller något annat. Ni ska inte göra statyer av andra gudar. Ni ska inte be till de här statyerna. Använd Guds namn på ett respektfullt sätt. Gör allt ert arbete på sex dagar. Låt den sjunde dagen bli en dag av vila och för att ära Herren. Visa respekt mot din pappa och din mamma. Skada inte någon. Var trogen mot den du är gift med. Du ska inte stjäla. Ljug inte. Var inte avundsjuk på det andra människor äger.” Folket var rädda för åskan och blixtarna och allt mullrande och elden. De sa till Mose, ”Vi är rädda. Låt inte Gud tala till oss. Du får berätta för oss vad Gud vill.” Mose sa, ”Var inte rädda, men kom alltid ihåg att Gud är allsmäktig. Ni ska visa Honom respekt och lyda Honom.” Då byggde de ett altare för att ära Herren. Andra Moseboken 17, 19 och 20

Rahab hjälper Israels folk

sraels folk hade kommit in i landet Gud hade lovat dem men nu mötte de många fiender.

Staden Jeriko hade höga murar. Josua skickade in två spioner i staden. De skulle ta reda på om stadens murar var så starka som de såg ut och om soldaterna där förberedde sig för att strida mot Israels folk. Männen begav sig till Jeriko. De stannade i ett hus där en kvinna som hette Rahab bodde. Då var det någon som berättade för kungen att det fanns spioner i hennes hus. Kungen skickade ett meddelande till Rahab: ”Skicka ut de där männen som är i ditt hus!” Men Rahab gömde de två männen istället. Hon tog med dem upp på taket och lät dem gömma sig under linkvistar hon hade liggande däruppe. Sedan sa hon till kungens män, ”Jo de där männen var här men jag visste inte att de var spioner. De lämnade staden vid solnedgången. Om ni skyndar er kan ni kanske hinna ikapp dem!” Kungens män gick därifrån och skyndade sig iväg efter spionerna. De tog vägen mot floden Jordan och den plats där Israels folk hade sitt läger.

Rahab gick upp till de två spionerna. Hon sa till dem, ”Jag vet att Herren kommer att ge er detta land. Han är Herren som styr över himmel och jord. Vi har hört om hur Han har hjälpt er och vi är rädda. Snälla, lova mig att ni kommer att hjälpa mig som jag har hjälpt er. Rädda mig och min familj när Israels folk tar över Jeriko.”

De båda männen lovade att de skulle rädda hennes och hennes familjs liv. Rahabs hus fanns precis vid stadsmuren. Hon lät männen ta sig ut genom fönstret med hjälp av ett rep. Hon sa, ”Fly upp mot kullarna. Männen som jagar er är på väg ner mot Jordan. Göm er i tre dagar innan ni går tillbaka till ert läger.” Männen sa, ”Lyssna noga är du snäll. När vi kommer tillbaka för att strida måste du ha det här röda snöret hängande från ditt fönster. Och se till att hela din familj är inne i huset. Vi lovar att vi ska rädda alla som är i ditt hus då.” Sedan gick de två männen iväg. De gömde sig bland kullarna tills kungens män hade återvänt till Jeriko. Sedan begav de sig till lägret. ”Herren kommer att ge oss landet”, sa de till Josua, ”Alla människor där är rädda för oss och för Herren.” Josua 2

Jerikos murar

sraels folk närmade sig Jeriko. Josua tittade upp och såg en man som stod framför honom. Mannen sa till Josua, ”Jag är befälhavare över Herrens armé och har nu kommit hit.” När Josua hörde det föll han ner med ansiktet mot marken. Han frågade mannen, ”Vilket är Herrens budskap till mig?” Ledaren för Herrens armé sa till Josua, ”Ta av dig sandalerna. Du står på helig mark.” Josua lydde och tog av sig sandalerna. Portarna i Jeriko var ordentligt stängda. Soldaterna vaktade portarna noga så att ingen kunde gå in eller ut. När Israels folk var redo för strid talade Herren om för Josua vad han skulle göra. Josua och hans armé marscherade mot staden. Mitt bland de stridande männen var sju präster som blåste i trumpet. Där var också präster som bar kistan med Guds förbund. De stridande männen gick alldeles tysta runt staden. Sedan gick de tillbaka till lägret.

Så här höll de på i sex dagar. Stridsmännen från Jeriko tittade på dem från murarna. Vad höll de där israelerna på med? På sjunde dagen marscherade Israels folk runt staden sju gånger. Prästerna blåste i trumpeterna. Soldaterna var tysta. När de gick runt för sjunde gången blåste prästerna en lång signal i trumpeterna och Josua sa till männen, ”Ropa nu så högt ni kan! Herren har gett oss staden!” Alla i armén ropade så högt de kunde och plötsligt föll Jerikos murar ner. Israelerna rusade in i staden och började strida. Eftersom de stred för Herren så tog de inget byte till sig själva. De tog med sig guld, silver och det som var av koppar och järn från Jeriko till Herrens hus, tabernaklet. Det tillhörde Herren. De brände ner staden och dödade alla människor och djur förutom en familj. Rahab var tillsammans med sin familj inne i hennes hus. Det huset stod kvar när resten av murarna föll ner. Israels folk lät dem vara eftersom de såg det röda repet i fönstret. Efter striden tog spionerna med sig Rahab och hennes familj till Israels läger. Från den dagen levde de tillsammans med israelerna. Josua 5 och 6

Samuel lyssnar till Gud

anna hade inga barn och det gjorde henne väldigt ledsen. Hon bad Herren om att ge henne en liten pojke. Hon lovade att om hon fick en pojke skulle hon ge honom tillbaka till Herren. Herren svarade på hennes bön och Hanna fick en liten pojke. När han var tillräckligt gammal tog hon honom med sig till Guds hus, precis som hon hade lovat. Från och med den dagen levde Samuel i templet med Eli. Samuel var glad över att få leva i Guds hus. Hans mamma besökte honom varje år och hade varje gång med en ny liten rock åt honom som hon sytt. Eli var väldigt gammal och såg inte så bra. En natt när alla sov vaknade Samuel plötsligt. Någon ropade på honom. Han tänkte att Eli behövde något så han skyndade sig in till honom. ”Här är jag”, sa han. ”Vad vill du att jag ska göra?” ”Jag har inte ropat på dig”, sa Eli. ”Gå tillbaka och lägg dig, lille Samuel.”

Samuel gick tillbaka till sin säng och somnade. Efter en stund hörde han igen hur någon ropade. Samuel skyndade sig in till Eli igen. ”Du ropade på mig”, sa han. ”Här är jag!” ”Jag har inte ropat på dig”, sa Eli. ”Gå tillbaka och lägg dig, Samuel.” Samuel hade inte lärt känna Herren. Han förstod inte att det var Herren som ropade på honom.

Nu hörde Samuel att någon ropade på honom en tredje gång. Han skyndade sig på nytt till Eli. Och äntligen förstod Eli vad det var som var på gång. Han sa till Samuel, ”Gå tillbaka och lägg dig. Det är Herren som ropar på dig. När du hör Hans röst ska du säga, ’Tala Herre. Jag lyssnar.’” Samuel gick och la sig ännu en gång och Herren ropade på honom igen. Den här gången var Samuel beredd. ”Tala Herre”, sa han. ”Jag lyssnar.” Då talade Herren till Samuel. Han sa, ”Jag har tråkiga nyheter till dig. Elis söner har gjort hemska saker mot mig och Eli hindrade dem inte. Så hela deras familj kommer att få betala för deras synder.” Nästa morgon öppnade Samuel dörrarna till Herrens hus precis som han brukade göra varje morgon. Han ville inte berätta för Eli vad Herren hade sagt men Eli sa, ”Dölj inte för mig det som Herren talade till dig om. Berätta vad Han sa till dig.” När Samuel hade berättat sa Eli, ”Han är Herren. Han måste göra det Han tycker är bäst.” Samuel älskade Herren. Han tjänade Honom troget och Herren talade ofta med honom. Alla i Israel visste att han var Herrens profet. Samuel blev folkets ledare och domare. 1 Samuelsboken 1 till 3

Samuel smörjer David

början styrdes Israels folk av olika domare men så önskade de att få en kung som regerade över dem. De ville ha det likadant som man hade det i länderna runt dem. Så Herren sa till Samuel att smörja Saul till att bli Israels förste kung. Först lyssnade kung Saul till Samuels råd och var lydig mot Herren. Men snart började han gå sin egen väg. Vid den tiden hade Samuel blivit en gammal man och Sauls olydnad gjorde honom ledsen. ”Du behöver inte bekymra dig mer över Saul”, sa Herren till honom. ”Jag har valt ut en ny kung. Fyll ett kohorn med olivolja och gå till Betlehem. Det är där som Isai bor. En av hans söner ska bli Israels nye kung.” Samuel tog med sig en ung ko till Betlehem. Han berättade för stadens ledare att han ville offra till Herren. Han visste att Gud skulle visa honom vilken den unge mannen var som han skulle smörja. När Isai kom med sina söner för att delta i offret såg Samuel Isais äldste son Eliab. Han var en lång och stilig ung man. ”Den här måste det vara som Herren vill att jag ska välja”, tänkte Samuel. Men Herren sa till honom, ”Det är inte honom jag har valt. Jag ser inte på det som människor tittar på. De flesta ser på personens utsida. Men jag ser vad som finns i hjärtat.”

Sex till av Isais söner kom och hälsade på Samuel. Men Herren hade inte valt någon av dem. Till slut frågade Samuel Isai, ”Är det här alla dina söner?” ”Nej”, svarade Isai. ”Jag har en son till. Han är ute med fåren.” ”Skicka efter honom”, bad Samuel. ”Vi ska inte sätta oss och äta förrän han kommer.” Isai skickade efter sin yngste son. David var vacker, frisk och i bra form. Han var modig. Han såg till att hans pappas får var i säkerhet för de vilda djuren. David hade redan dödat ett lejon och en björn. Han älskade också att skapa musik. När David kom fram sa Herren till Samuel, ”Han är det.” Samuel tog kohornet som han hade fyllt med olivolja och hällde oljan över Davids huvud. På så sätt smorde han honom. Han visade alla att Gud hade valt David till att bli Israels andre kung. David gick lugnt tillbaka till sitt arbete med att ta hand om pappas får, men från den dagen var Herrens Ande starkt över honom. 1 Samuelsboken 9, 10 och 16

David och jätten

ilistéerna och israelerna samlade sina arméer för krig. Filistéernas armé hade slagit läger uppe på en kulle och Israels armé på en annan. Mellan sig hade de Ekdalen. Filistéerna hade en mäktig hjälte som hette Goliat. Han var närmare tre meter lång. Han hade både hjälm, rustning och benskydd av koppar. Och han bar på ett långt och tungt spjut. Varje morgon och varje kväll ropade Goliat till Israels soldater, ”Välj ut en man som kan slåss mot mig. Om han dödar mig blir vi era slavar. Om jag dödar honom så blir ni våra slavar.” Så här höll han på under lång tid. Kung Saul och hela Israels armé var alla livrädda. Inte en enda ville slåss mot jätten. En dag besökte David sina bröder som var med i Israels armé. Han kom fram till lägret precis när Goliat klev fram och utmanade israelerna att slåss mot honom. ”Hur kan den här mannen tala på det sättet till den levande Gudens armé?” sa David. ”Vem tror han att han är?” Sedan sa David till kung Saul, ”Jag ska strida mot Goliat.” ”Du är alldeles för ung, David”, sa Saul. ”Du vet ingenting om strid.”

”Jag tar hand om min pappas får”, sa David till Saul. ”När ett vilt djur försöker stjäla ett får så springer jag efter det. Jag har dödat både lejon och björn. Herren som räddade mig från de vilda djuren kommer att rädda mig från den här mannen.” Då klädde Saul på David en rustning och gav honom en hjälm. David var inte van vid att bära rustning och den var väldigt tung, så han tog av sig den.

100

Han gick till bäcken och valde ut fem släta stenar. David la stenarna i sin herdeväska. Sedan tog han sin träkäpp och sin slunga och gick ut mot Goliat. Goliat såg att David var ung och att han inte hade någon rustning på sig. Han sa, ”Varför slåss du med en träkäpp? Tror du att jag är en hund? Kom igen! Jag ska ge din kropp till mat åt fåglarna och de vilda djuren!” Då sa David till Goliat, ”Du kommer mot mig med svärd, spjut och lans. Men jag kommer mot dig i Herrens namn. Han kommer att hjälpa mig. Och då ska alla veta att Han är vår Gud och att Han har all makt.” David sprang fram mot Goliat. Han tog en sten från väskan och la den i slungan och skickade iväg mot Goliat. Stenen träffade Goliat rakt i pannan och jätten föll med ansiktet mot marken. David var bara en ung herdepojke. Men han litade på Herren och Herren hjälpte honom att vinna striden mot jätten Goliat. 1 Samuelsboken 17

101

Den vise Kungen Salomo

102

103

avids son Salomo blev Israels tredje kung när han fortfarande var en ung man. Davids råd till honom hade varit: ”Var stark och modig. Var lydig mot Herren i allt du gör.” Salomo följde sin pappas råd. Han begav sig till Gibeon för att offra till Herren. Där visade sig Herren för Salomo i en dröm. Herren sa, ”Be mig om vad som helst som du vill att jag ger dig.” ”Herre min Gud, jag är ung”, svarade Salomo. ”Jag vet inte hur man gör när man är kung. Jag vet inte hur jag ska kunna leda ditt folk. Jag ber dig om vishet så att jag kan göra ett bra jobb. Visa mig hur jag ska göra allting rätt.” Herren blev nöjd med Salomos önskan. Han sa, ”Du bad inte om ett långt liv eller om att bli rik. Du bad inte heller om att dina fiender ska dö. Istället är din önskan att göra allt rätt. Du vill vara en rättvis domare över folket. Jag ska ge dig ett vist och förstående hjärta. Och jag kommer att göra dig rik. Alla människor kommer att ha respekt för dig. Men kom ihåg att leva på det sätt jag önskar du ska leva på. Var alltid lydig mot min lag.” Kung Salomo blev berömd för sin visdom. Han skrev många ordspråk och sånger. Han visste allt om växter, djur, fåglar, kräldjur och fiskar. Andra kungar skickade sitt folk för att lyssna till honom.

104

Salomo byggde också templet i Jerusalem. Det var en fantastisk byggnad med många dekorationer i guld. När templet var klart samlades massor med människor. Kung Salomo bad, ”Herre, du är vår Gud. Vi har byggt detta tempel att vara ditt hem även om vi vet att du inte bor i något hus. Du är allsmäktig. Inte ens himlarna räcker till för dig. Vi ber dig att lyssna till bönerna vi ber i detta tempel och förlåta våra synder. Visa oss hur vi kan lyda dig.” Drottningen från Saba hörde att kung Salomo var väldigt klok och tjänade Herren. Så hon reste dit för att besöka honom. Hon tog med flera av sina tjänare och massor med presenter. Hon frågade Salomo om allt hon ville veta och han svarade på alla hennes frågor. Hon såg templet och hon såg Salomos palats och allt han ägde. Hon gav honom gåvor av guld, kryddor och juveler. Hon sa, ”Vi hörde talas om dig i mitt land. Nu har jag sett att du är klokare och rikare än vad folk berättat. All ära till Herren, din Gud!” Hon förstod att Salomos vishet och rikedom var gåvor från Gud. 1 Kungaboken 2 till 4, 7, 8 och 10

105

106

I den brinnande ugnen

107

ung Nebukadnessar hade gjort en guldstaty. Han ställde upp den på slätten nära staden Babylon. Den var omkring 27 meter hög och tre meter bred. Sedan kallade han samman alla sina landshövdingar och alla andra som hade makt i landet. Sadrak, Mesak och Abed-Nego fanns också bland dem. De var Daniels vänner och de bad till Herren Gud. Kungen sa åt alla att ställa sig framför den enorma statyn. Sedan sa kungens budbärare, ”Hör på! När ni hör musiken spela så måste ni alla falla ner mot marken och tillbe guldstatyn. Om ni inte gör det kommer ni att kastas in i den brinnande ugnen.” Musiken började spela och hela folket föll till marken och tillbad statyn. Men Sadrak, Mesak och Abed-Nego stod kvar. Nebukadnessar blev arg. Han lät hämta de tre männen Sadrak, Mesak och Abed-Nego till sig. ”Jag har gett order om att ni ska tillbe statyn!” sa han. ”Om ni vägrar kommer ni att kastas in i den ugnen. Er Gud kommer inte att kunna rädda er då!”

108

Sadrak, Mesak och Abed-Nego svarade, ”Kung Nebukadnessar, du kan kasta in oss i den flammande ugnen. Den Gud vi tjänar kan göra att vi kommer levande ut. Han kan rädda oss från din makt. Men även om Han inte skulle rädda oss så kommer vi inte att be till din staty.” Då blev Nebukadnessar väldigt arg. Han sa åt sina tjänare att se till att ugnen var sju gånger varmare än vanligt. Han gav order åt sina starkaste soldater att binda männen och kasta in dem i lågorna. Ugnen var så varm att lågorna dödade soldaterna. Kung Nebukadnessar stod en bit bort och tittade på ugnen. Plötsligt flög han upp. Han sa, ”Var det inte tre män vi kastade in i elden? Nu ser jag fyra män gå omkring därinne. De är inte bundna längre. Och elden verkar inte bränna dem.” Kungen ropade, ”Sadrak, Mesak och Abed-Nego, kom ut! Er Gud är en allsmäktig Gud!” Männen kom ut från elden och alla kunde se att elden inte hade skadat dem. Inte ett hår på deras huvuden var bränt. Deras kläder hade inte brunnit upp. De luktade inte ens rök. Nebukadnessar sa, ”Vi måste ära Sadraks, Mesaks, och Abed-Negos Gud! Han skickade sin ängel att vaka över sina tjänare. De skulle hellre ha dött än att tillbe någon annan än deras egen Gud. Ingen annan gud kan rädda människor på det sättet. Så nu bestämmer jag att alla ska respektera deras Gud.” Daniel 3

109

110

Daniel i lejonens håla

111

arejavesh som var kung i Babylon satte 120 kungliga ledare över sitt rike. Han utnämnde även tre kungliga rådgivare över dem. En av dessa rådgivare var Daniel. Daniel jobbade bättre än de andra och kungen hade förtroende för honom. De andra rådgivarna och ledarna hatade Daniel. De försökte att komma på honom med att göra något fel men de hittade inget. Daniel var en rättfärdig och pålitlig ledare som alltid handlade rätt. Till slut sa de andra, ”Daniel kommer lyda Gud mer än kungen! Det där kan vi använda mot honom.” De andra rådgivarna och de kungliga ledarna gick till kungen och sa, ”Ers Majestät, vi skulle vilja att ni gör en ny lag. De kommande 30 dagarna ska folket tillbe dig och endast dig. De får inte be till någon annan gud. Om de inte lyder lagen så ska de kastas ner i lejonens håla.” Kung Darejavesh gillade tanken på att folket skulle be till honom. Så han skrev in det i Mediens och Persiens lag. Lagar som skrevs ner på det sättet kunde inte förändras. Daniel brukade be tre gånger om dagen. Han kände till den nya lagen men lät inte den hindra honom.

112

Han gick hem och böjde knä vid sitt öppna fönster och tackade Gud som han brukade göra. De andra rådgivarna vaktade på honom. Så snart de såg att Daniel bad gick de till kungen. ”Ers Majestät”, sa de, ”vi har sett hur Daniel ber till sin Gud. Han lyder inte er nya lag!” Kungen blev irriterad när han insåg att furstarna hade lurat honom, men han kunde inte ändra lagen. Han var tvungen att beordra sina män att kasta Daniel in till lejonen. Han sa till Daniel, ”Må din Gud rädda dig, Daniel!” Sedan satte de en sten över öppningen till hålan och kungen gick tillbaka till palatset. Den natten kunde kungen varken äta eller sova. Så snart solen steg upp skyndade sig kung Darejavesh ut till lejonens håla. ”Daniel!” ropade han. ”Du som tjänar den levande Guden. Har han räddat dig från lejonen?” Daniel svarade, Ers Majestät, min Gud sände sin ängel och han stängde igen lejonens gap. De har inte skadat mig alls.” Kungen blev väldigt glad. Hans tjänare drog upp Daniel ur hålan. Han hade inte fått en endaste skråma. Sedan gav kungen order att Daniels fiender skulle kastas ner i lejonens håla. Och så skrev han ett brev till alla områden av sitt rike: ”Jag har bestämt att människor i alla delar av mitt rike ska respektera och ära Daniels Gud. Han är den levande Guden. Han ska regera för alltid.” Daniel 6

113

114

Ester riskerar livet för sitt folk

115

ung Xerxes regerade över Persiens Kungarike. Ester var hans drottning. Xerxes var en grym kung. Om någon kom in på den kungliga gården utan inbjudan från kungen kunde personen bli dödad.

Kungen visste inte att Ester var en judisk kvinna. Det fanns många judar i Persien och de arbetade ofta för kungen. En del människor tyckte inte om judarna. Haman var en av kungens tjänstemän och han hatade dem. Så han sa till kung Xerxes att judarna inte lydde hans lagar. Han sa också att judarna ville kungen illa. Kungen trodde honom och gav Haman rätt att straffa judarna. Det gillade Haman! Han skickade brev till alla tjänstemän över hela riket. Han skrev att judarna skulle dödas den trettonde dagen i den tolfte månaden. Sedan kunde folk ta alla deras ägodelar. Drottning Esters farbror Mordokai hörde talas om planerna. Han blev upprörd och berättade för Ester om Hamans plan att döda alla judar. Han bad Ester att hjälpa sitt folk. Hon sa, ”Du vet att jag inte kan gå in till kungen utan inbjudan. Om jag bara dyker upp på gården kan han låta döda mig.” Mordokai sa, ”Men kanske var det därför Gud gjorde dig till drottning över Persien och satte dig i Xerxes palats. För att du ska rädda ditt folk!” Kunde det vara så? Ester visste inte vad hon skulle göra. Skulle hon försöka hjälpa? Eller skulle hon bara vara tyst? Sedan sa hon, ”Om jag nu går till kungens gård utan inbjudan och kungen räcker ut sin gyllene spira mot mig betyder det att jag får leva. Kanske gör han det om han ser mig. Jag skulle i alla fall kunna försöka.”

116

Ester bad sin farbror att samla alla judar i staden för att fasta och be för henne. Hon skulle också be och inte heller äta eller dricka under de närmsta tre dagarna och nätterna. Tre dagar senare gick Ester till kungen. Hon såg på honom över gården. Vad skulle han göra? Då lyfte kungen sin spira och pekade mot henne. Han ville ta emot henne och prata med henne! Ester bjöd in kungen och Haman till en måltid. Vid måltiden berättade hon för kungen om Hamans planer att döda judarna. Kungen blev väldigt arg. Det blev Haman som fick dö istället. Kungen utsåg Mordokai som ledare i Hamans ställe. Och kungen tillät judarna att strida för att försvara sig. Tack vare Esters mod och tro blev judarna i kungariket Persien räddade. Ester 3 till 9

117

118

Jesus föds i Betlehem

119

aria bodde i Nasaret med sina föräldrar. Hon var förlovad med en man som hette Josef.

En dag skickade Gud ängeln Gabriel till Maria. Ängeln sa till henne, ”Herren har välsignat dig på ett särskilt sätt. Han är med dig.” Maria förstod inte riktigt vad ängeln menade men han fortsatte, ”Var inte rädd! Gud är glad över hur du lever ditt liv. Du kommer att få en liten pojke och du ska kalla honom Jesus. Han är Guds Son och han ska regera för evigt.” Maria förstod fortfarande inte men hon sa, ”Jag vill tjäna Herren. Jag vill med glädje göra det han önskar.” Ängeln berättade även för Josef om barnet i en dröm. Han sa att den Helige Ande hade skickat barnet och att detta barn skulle rädda folket från deras synder. Josef lovade att ta hand om Maria och barnet. Kejsaren ville göra en lista över alla människor i hans rike. Så alla var tvungna att gå till den stad deras familj kom ifrån. Josef och Maria gick från Nasaret till Betlehem eftersom de hörde till Davids familj. Staden Betlehem var proppfull med människor som hade kommit för att skriva sina namn på kejsarens lista. Josef och Maria hittade inget ledigt rum men till slut var det någon som erbjöd dem att sova i hans stall.

120

Och där i stallet föddes barnet. Maria lindade in sin lille pojke i tygstycken och la honom i en krubba. Samtidigt fanns det några herdar som var ute och vaktade sina får på fälten i utkanten av staden. Plötsligt kom en ängel från Herren till dem. Herdarna blev livrädda men ängeln sa, ”Var inte rädda. Jag har goda nyheter med mig som kommer att göra alla människor glada. Om ni går till Betlehem kommer ni att finna en liten bebis i en krubba. Han är er Frälsare. Han är Herren.” Sedan dök det upp massor av änglar. De ärade Gud och sa, ”Ära till Gud i himlen! Och frid till alla dem som han gläds över på jorden!” När änglarna lämnat dem, skyndade sig herdarna in till Betlehem. De ville se bebisen i krubban. De fann Maria, Josef och barnet precis så som ängeln hade sagt. De var så upprymda och glada över det som hänt så de började ära och prisa Gud. De berättade också för alla om änglarna och om barnet som var deras Frälsare. Maria lyssnade stilla till allt. Hon tänkte på allt som hade hänt den där underbara natten. Matteus 1:18-25, Lukas 2:1-21

121

De vise männen besöker Jesus

122

123

n tid efter att Jesus hade fötts kom tre män till Jerusalem. De började ställa frågor. ”Vi är visa män från länderna i öst”, sa de. ”Vi har sett en stjärna på himlen över er nye kung. Var finns han? Vi vill hylla honom.” Kung Herodes hörde talas om de här männen. Han blev upprörd. Han var ju kungen! Varför i hela världen talade de om en ny kung? Kung Herodes skickade efter alla överstepräster och lärare i lagen. ”Vad är det här jag hör om en ny kung?” frågade han. ”Är han Messias? Är han den som ska befria det judiska folket?” Prästerna och lärarna talade om för honom att den judiske profeten Mika för många år sedan hade skrivit om en ny kung. Han skulle vara Messias, Guds utvalde. Han skulle födas i Betlehem. Kung Herodes sa till de vise männen, ”Gå till Betlehem. Där finns den nye kungen. Gå och leta upp honom och kom sedan tillbaka och berätta allt om honom för mig.” Och så lämnade de vise männen Jerusalem. Stjärnan gick framför dem och stannade över den plats där Jesus och hans föräldrar fanns. De blev så glada när de såg stjärnan. De hade funnit Jesus och hans föräldrar. De vise männen bugade sig och hyllade Jesus. Sedan gav de honom de fina presenter som de hade haft med sig. De gav honom guld, rökelse och myrra; speciella gåvor som man bara brukade ge till kungar. Rökelse var en ovanlig sötaktig parfym och myrra var en smörjelseolja.

124

De vise männen visste att Jesus var ett mycket speciellt barn. De förstod att Gud själv hade skickat det här barnet att födas i Betlehem. Han hade valt honom till att bli folkets Herre och Kung. Den natten talade Gud till de vise männen i en dröm. Han sa åt dem att inte gå tillbaka till Herodes för Herodes ville Jesus illa. Så de gick en annan väg tillbaka till sitt land. Sedan talade Herrens ängel till Josef i en dröm. Han sa åt honom att ta med Maria och Jesus till Egypten för att kung Herodes ville döda Jesus. Josef gav sig iväg med sin familj redan nästa dag. De bodde i Egypten tills kung Herodes hade dött. Då talade Herrens ängel till Josef igen. Han sa åt honom att nu kunde de återvända till Israel. Josef tog inte med familjen till Betlehem. De bosatte sig istället i en liten by i Galileen som hette Nasaret och som låg långt från Jerusalem. På det sättet bevarade Gud Jesus och hans familj från all fara. Matteus 2

125

126

Jesus i sin Pappas hus

127

arje år brukade Jesus föräldrar resa till Jerusalem för påskfirandet. Många judar försökte delta i en fest i Jerusalem åtminstone en gång om året. Barnen gick med sina föräldrar och alla reste tillsammans i grupp. När Jesus var 12 år gick familjen till Jerusalem för påskfirandet som vanligt. När festen var över lämnade alla staden för att gå hemåt igen. Det var massor med folk i Jerusalem och gruppen de reste tillsammans med var väldigt stor. Jesus föräldrar såg honom inte men de tänkte att han var någonstans i gruppen tillsammans med sina vänner. Men i slutet av dagen började Jesus föräldrar att titta efter honom. De letade bland sina släktingar och vänner men Jesus fanns inte där. Till slut insåg de att han måste ha stannat kvar i Jerusalem så de skyndade sig tillbaka för att titta efter honom där. Jesus var inte på platsen där de hade bott i Jerusalem. Hans föräldrar kunde inte hitta honom någonstans. Till slut, efter tre dagar gick de till templet och där fann de Jesus inne på gården. Han satt där tillsammans med lärarna. Han lyssnade till dem och ställde frågor. Lärarna ställde också frågor till honom och var helt förundrade över hans svar. Den här pojken förstod verkligen skrifterna väldigt bra! De tyckte alla att de hade ett mycket intressant samtal.

128

När Maria såg sin son sitta där så glad och nöjd blev hon upprörd. Hon sa, ”Min son, hur kunde du göra så mot oss? Vi har varit så oroliga för dig! Vi har letat precis överallt utan att hitta dig!” ”Ni vet hur mycket jag älskar min himmelska pappa”, sa Jesus. ”Ni borde ha förstått att jag skulle vara här i hans hus!” Hans föräldrar förstod inte riktigt hans svar. Men Jesus steg genast upp och följde med sin mamma och pappa. De gick alla tillbaka till hemmet i Nasaret. Jesus var alltid lydig mot sina föräldrar. Han växte upp och blev allt visare och starkare. Alla tyckte om honom och Gud var glad över honom. Jesus mamma tänkte fortfarande på allt som hade hänt Jesus. Hon bevarade det som en skatt i hjärtat. Lukas 2:41-52

129

Jesus blir döpt

130

131

esus och hans kusin Johannes var lika gamla. När han blev vuxen bodde Johannes i öknen för han ville lyssna på det Gud sa. Sedan började han berätta för andra vad Gud hade sagt. Många människor kom för att höra honom tala, till och med lagens lärare och andra ledare från Jerusalem.

Johannes sa åt folket att vända om från sina synder. När människor frågade honom hur de skulle leva sa Johannes åt dem att göra det som är rätt. Han döpte alla som ville ändra sig och inte synda mer. Man började kalla honom Johannes Döparen. Folket undrade om han kanske var den som Gud hade utvalt, om han var Messias. Johannes sa till dem, ”Jag är bara här för att berätta om honom som kommer efter mig. Gud själv kommer att skicka honom till oss. Gud kommer att fylla honom med ännu mer kraft än han har gett mig. Han är så högt över mig att jag inte ens är värd att knyta upp hans sandaler. Han kommer att döpa er i den Helige Ande. Han kommer att veta vem som verkligen lyder Gud och vem som bara låtsas göra det.”

132

En dag reste Jesus från sitt hem i Galileen för att träffa sin kusin Johannes. Johannes var vid floden Jordan och döpte människor. Jesus bad Johannes om att få bli döpt. Men Johannes ville först inte göra det. Han visste att Jesus var den som Gud hade sänt. Han sa, ”Jag behöver bli döpt av dig. Så varför kommer du till mig?” Jesus svarade, ”Döp mig, är du snäll. Det är det rätta att göra eftersom det är en del av Guds plan för oss båda.” Jesus gick ner i vattnet och Johannes döpte honom. När Jesus steg upp från vattnet öppnade sig himlen. De såg Guds Ande kommer ner över Jesus. Anden var som en duva som kom nedflygande. Sedan hörde Jesus Gud tala till honom från himlen. ”Du är min Son och jag älskar dig”, sa Gud. ”Jag är väldigt glad över dig.” När Jesus hade blivit döpt gick han till öknen. Han ville vara ensam för att prata med Gud och förbereda sig för det Gud ville att han skulle göra. Matteus 3:13-17, Markus 1:9-13, Lukas 3:21-22, Johannes 1:31-34

133

134

Jesus väljer tolv lärjungar

135

änniskor älskade att lyssna till Jesus. Andreas var en fiskare från Galileen. En dag gick han för att höra på Johannes Döparen. Johannes predikade och döpte människor. När han såg Jesus gå förbi sa han, ”Jesus är Guds lamm. Han kommer att ta bort alla världens synder.”

Andreas bestämde sig för att ta reda på mer. Han följde efter Jesus och tillbringade eftermiddagen med honom. Sedan berättade han för sin bror Simon Petrus, ”Jag har funnit Messias, han som är Guds utvalde.” Han tog med honom till Jesus. Filippus var en av Andreas och Simon Petrus vänner. Efter att han hade mött Jesus gick Filippus till sin vän Natanael och berättade för honom om Jesus. Han tog med Natanael till Jesus. Och på så sätt var det fler och fler som fick höra talas om Jesus. En tid senare stod Jesus vid Galileiska sjön. Människor samlades omkring honom. Alla ville höra hans ord. Jesus såg två båtar som låg vid stranden. Han visste att de tillhörde Simon Petrus och han steg ner i den ena båten och bad Simon att köra ut en bit på vattnet. Nu kunde alla se och höra Jesus. När han hade slutat tala sa Jesus till Simon Petrus, ”Åk ut på djupare vatten. Kasta i näten där och du kommer att få fisk.” Simon svarade, ”Herre, vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men jag gör som du säger.”

136

Simon Petrus trodde inte att de skulle få något, men när han kastade i näten fylldes de snabbt med fisk. Det var så mycket så näten nästan gick sönder. Simon Petrus ropade på sina vänner och de kom för att hjälpa honom. De drog upp näten med fisk och båda båtarna blev så fulla att de nästan sjönk. Simon Petrus blev rädd när han insåg vad Jesus kunde göra men Jesus sa, ”Var inte rädd. Från och med nu ska du fiska människor.” Då lämnade Simon Petrus och Andreas sina båtar och följde med Jesus. Precis då gjorde Simon Petrus vänner Jakob och Johannes i ordning sina nät för att åka ut och fiska. Jesus kallade på dem och de lämnade sin båt och sin pappa Sebedeus och följde Jesus. Strax därefter gick Jesus upp på berget för att be. När han kom ner igen valde han tolv män att bli hans speciella vänner. Han kallade dem sina lärjungar. De var alltid tillsammans med honom och han berättade för dem om Guds rike. De såg alla hans mirakel. De såg honom hjälpa människor och göra dem friska. De var med honom ända till slutet av hans liv. De tolv var Simon Petrus och hans bror Andreas, Jakob och hans bror Johannes, Filippus, Bartolomeus, Matteus, Tomas, Jakob som var Alfeus son, Taddeus, Simon Seloten och Judas Iskariot. Matteus 4:18-22, Markus 1:14-20, 3:13-19 Lukas 5:1-11, 27-28, 6:12-16

137

Jesus går på bröllop

138

139

esus gjorde sitt första mirakel på ett bröllop i en by som hette Kana i Galileen.

Jesus lärjungar var med honom på bröllopet. Och det var även hans mamma Maria. Alla människor i byn kom och var med på bröllopsfesten. Den höll på i flera dagar. Bröllopsgästerna var väldigt glada. Alla tyckte det var kul med en fest. Och alla deltog i sången och dansen. Barnen var också en viktig del av festligheten. Där fanns massor med mat så att alla skulle bli mätta men när det hade gått en tid så tog vinet slut. Jesus mamma fick reda på att det hade hänt. Hon gick till Jesus för att berätta om det. Hon visste att han kunde hjälpa. Jesus sa, ”Kära mamma, oroa dig inte. Alla kommer snart att få se Guds kraft verka genom mig.” Jesus mamma sa till tjänarna, ”Gör allt som Jesus säger till er.”

140

Där fanns sex stora stenkrukor för vatten i huset. Man brukade använda vattnet från den sortens krukor för viss speciell tvättning. De brukade tvätta sig noga så att de var rena innan de gick till synagogan för att tillbe Gud. Jesus sa åt tjänarna att fylla krukorna med vatten. De förstod inte men de gjorde som de blev tillsagda. Sedan sa Jesus till dem, ”Ta nu lite vatten till brudgummens vän som är värd för bröllopsfesten.” När bröllopsvärden smakade på vattnet blev han jätteförvånad. Det var ju ett väldigt gott vin han drack! Han gick till brudgummen och sa, ”Alla tar fram det bästa vinet först. Sedan tar de fram det billigare vinet när det goda vinet är slut. Men du har sparat det bästa vinet till slutet.” Det var Jesus första mirakel. Det visade att han var allsmäktig och att Gud var med honom. När lärjungarna såg vad han gjorde trodde de på honom. Johannes 2:1-11

141

142

Jesus stillar stormen

143

et var alltid massor med folk runt Jesus. De följde honom överallt. De ville lyssna till hans undervisning. De tog också med sjuka människor till honom så att han kunde göra dem friska. Jesus brukade ofta tillbringa hela dagen med att berätta för dem om Guds rike och göra sjuka friska. Det gjorde honom ofta väldigt trött. En gång när Jesus kände sig trött sa han till lärjungarna, ”Låt oss fara över till andra sidan av sjön.” De hoppade ner i båten och gav sig iväg. Några av lärjungarna var fiskare. De var ofta ute på sjön i sina båtar och de kände mycket väl till sjön. Snart somnade Jesus. Efter en stund började det storma förfärligt. Lärjungarna hade varit på sjön under storm tidigare. De visste hur de skulle kunna styra båten tryggt. Men den här stormen var väldigt tuff. Vågorna slog emot båten och den började fyllas av vatten. Båten skulle snart sjunka! Lärjungarna var väldigt rädda. De trodde att de skulle dö. Så de gjorde det enda de kunde göra. De gick till Jesus och väckte honom. ”Herre! Rädda oss! Vi kommer att drunkna!” ropade de. Jesus steg genast upp. Han såg på stormen. Sedan talade han till den. ”Tyst!” sa han. ”Var stilla!” Och vinden la sig. Vågorna lugnade sig, allt blev stilla. Och Jesus sa till lärjungarna, ”Varför är ni så rädda? Har ni inte börjat tro än?”

144

Lärjungarna tittade på sjöns lugna vatten. De lyssnade till tystnaden. De visste att Jesus var en människa precis som de. Han blev trött efter en lång arbetsdag och behövde vila. Men han var också väldigt mäktig. När han talade med vinden och vågorna så lydde de honom. De visste att han inte var en vanlig människa som de. Lärjungarna kände sig både förundrade och rädda. De fattade fortfarande inte riktigt att han var Guds son. Men de visste att han var med dem när de var rädda och att han kunde hjälpa dem när de var i fara. Matteus 8:23-27, Markus 4:35-41, Lukas 8:22-25

145

Jesus och hans vänner i Betania

146

147

asarus och hans två systrar Marta och Maria bodde i en liten by som hette Betania.

De var Jesus vänner så när Lasarus blev sjuk skickade de genast bud till Jesus. Jesus sa, ”Lasarus sjukdom kommer att ära Gud!” Först gjorde Jesus inget alls men efter två dagar sa han till sina lärjungar att han skulle gå till Lasarus. ”Är det verkligen värt att göra det?” sa lärjungarna. ”Betania är ju nära Jerusalem där du har så många fiender!” Jesus sa, ”Lasarus är död. Och vi måste gå till dem.” Lärjungarna följde med Jesus även om de trodde att han skulle bli tillfångatagen och de alla skulle dö. När de kom fram till Betania hade Lasarus varit död i fyra dagar. Hans systrar hade redan svept in hans kropp och begravt honom. Många människor hade kommit för att trösta systrarna. Marta gick ut för att hälsa på Jesus. ”Herre”, sa hon, ”om du hade kommit tidigare så skulle Lasarus inte ha dött! Men jag vet att Gud kommer att ge dig allt du ber om!” Jesus sa, ”Lasarus kommer att leva igen.” Marta trodde att han talade om domedagen men Jesus sa till henne, ”De som tror på mig ska leva även om de dör. De kommer att få evigt liv. Tror du detta?” ”Ja, Herre”, sa Marta. ”Jag tror att du är Guds son.”

148

Sedan gick Marta och hämtade sin syster. Maria gick ut till Jesus som fortfarande var utanför byn. Maria föll ner vid hans fötter och sa, ”Jag önskar att du hade varit här! Då skulle Lasarus aldrig ha dött.” Hon grät och hennes vänner grät också. Jesus blev också väldigt ledsen. Han grät och alla trodde att det var för att han älskade Lasarus. ”Var är Lasarus begravd?” frågade han. Folket tog med honom till graven. Han bad dem att ta bort stenen framför ingången. De gjorde som han sa och sedan bad Jesus. Han sa, ”Fader, tack för att du alltid hör mig när jag talar med dig.” Jesus ställde sig framför graven och sa högt, ”Lasarus, kom ut!” Lasarus kom ut, fortfarande inlindad i linnebindlar. Han levde och var frisk. Några av de människor som såg miraklet återvände genast till Jerusalem. Där berättade de för prästerna vad som hänt. De här männen hatade Jesus och var rädda för att alla snart skulle börja följa honom. De började göra upp planer på att döda Jesus. Men många människor som var i Betania när Lasarus fick liv igen trodde nu att Jesus var Guds son. Johannes 11:1-44

149

150

Den gode Samariern

151

n dag kom en man fram till Jesus. Mannen som trodde han kunde den judiska lagen väldigt bra, ville testa Jesus för att se hur väl Jesus kände till lagen. Han frågade Jesus, ”Vad ska jag göra för att få evigt liv?” Jesus svarade med en ny fråga, ”Vad säger lagen?”

Mannen visste såklart svaret. ”Du ska älska Herren, din Gud”, sa han, ”och du ska älska dina medmänniskor lika mycket som du älskar dig själv.” ”Du har rätt!” svarade Jesus. ”Så gå nu och gör det! Då kommer du att få evigt liv.” Mannen hade ännu en fråga. Han ville veta vem hans medmänniska var. Vem måste han älska? Sin familj? Alla människor i byn där han bodde? Kanske alla judar? Han var ganska säker på att han inte behövde älska människor som inte var judar. Jesus svarade på hans fråga med en berättelse. En man reste från Jerusalem till Jeriko. Det var en otäck väg som gick fram mellan bergen. Några rånare anföll mannen, slog honom och tog hans kläder. Sedan sprang de sin väg. Mannen fick ligga kvar på marken. Han trodde att han skulle dö. Då kom en präst gående på vägen. Han var en viktig person. Han låtsades att han inte såg den skadade och gick över på andra sidan vägen. Det blev alldeles lugnt igen. Mannen låg kvar och hoppades att någon skulle komma och hjälpa honom. Då kom en levit (en person som jobbar i kyrkan) vandrande. Han var också en viktig person. Precis som prästen valde han att gå förbi mannen utan att titta på honom. 152

Till slut kom en man från Samarien längs vägen. Judar och samarier gillade inte varandra. De brukade inte ens prata med varandra. Men den här samariern kände medlidande med den skadade. Han gick fram till honom, tvättade hans sår med vin och hällde olivolja i dem för att lindra smärtan. Han förband mannens sår. Och sedan lyfte han upp honom på sin åsna och tog med honom till ett värdshus. Han tog hand om honom resten av dagen. Nästa dag var samariern tvungen att dra vidare. Han gav extra pengar till värdshusägaren och sa, ”Var snäll och ta hand om den här mannen tills han är frisk. Om du behöver mer pengar så betalar jag nästa gång jag kommer förbi.” När Jesus hade berättat färdigt frågade han den lagkunnige mannen, ”Vilken av de där tre älskade sin medmänniska?” ”Den som tyckte synd om den skadade mannen och hjälpte honom”, svarade mannen. ”Det är precis vad du behöver göra när du ser människor som behöver hjälp”, sa Jesus. ”Var och en som behöver hjälp är din medmänniska.” Lukas 10:25-37

153

Sackeus klättrar upp i trädet

154

155

ackeus var en man som samlade in skatt åt romarna och han var väldigt rik. Judarna avskydde skatteinsamlarna eftersom de arbetade för fienden. Alla visste dessutom att de som samlade in skatt lurade andra människor när de gjorde sitt arbete. Sackeus bodde i en stad nära Jerusalem som hette Jeriko. En dag la han märke till en stor folkskara som drog fram genom staden och han hörde att de var där för att Jesus var på väg. Sackeus ville se den där mannen Jesus som alla pratade om. Men han var en väldigt kort man. Han kunde inte se över folks huvuden. Och inte kunde han heller komma nära Jesus eftersom alla andra också ville komma så nära honom som möjligt. Men Sackeus gjorde upp en smart plan. Han sprang iväg framför folkmassan till ett stort mullbärsfikonträd med grenar som bredde ut sig långt. Trädet var precis intill vägen. Sackeus klättrade snabbt upp i trädet. Nu kunde han se precis allt! Folkmassan kom allt närmre. Till slut var Jesus precis under grenen Sackeus satt på. Då stannade Jesus! Han tittade uppåt och sa, ”Sackeus kom genast ner. Jag vill komma hem till dig idag.”

Nu visste precis alla att den rike skatteinsamlaren satt uppe i trädet. Men Sackeus brydde sig inte om det. Han var bara glad över att Jesus hade lagt märke till honom. Han hoppade genast ner och välkomnade Jesus hem till sig. Han var överlycklig över att få chansen att lära känna Jesus. Människorna som visste vem Sackeus var började muttra och mumla när de såg Jesus gå med honom hem. ”Hur kan Jesus göra så?” sa de. ”Vet han inte att Sackeus är en som bara luras och en syndare som jobbar för fienden? Jesus borde verkligen inte göra så!” 156

Sackeus visste mycket väl vad de sa. Han förstod också att hans liv nu aldrig mer skulle bli som förut. Han hade mött Jesus och nu skulle han följa honom i fortsättningen. Så Sackeus ställde sig upp och sa, ”Lyssna, Herre! Nu vill jag ge hälften av allt jag äger till de fattiga. Och om jag har lurat någon på pengar så vill jag betala tillbaka. Jag kommer betala igen fyra gånger så mycket som jag tog.” Jesus var också väldigt glad. Han sa till Sackeus, ”Idag har jag kommit till det rätta huset. Det är mitt jobb att leta efter de som var förlorade och rädda dem. Idag har jag hittat dig och räddat dig. Från och med nu är du ett Guds barn.” Lukas 19:1-10

157

Jesus är den gode herden

158

159

esus tyckte om berättelser. En dag berättade han om ett får som hade gått vilse.

Jesus sa, ”En herde måste ta god hand om sina får. Vad händer om en herde har 100 får och upptäcker att ett av dem inte är tillsammans med de andra? Han lämnar de 99 fåren på en trygg plats och går för att leta efter sitt bortsprungna får. Han slutar inte leta förrän han har hittat fåret. Det spelar ingen roll hur långt herden måste gå. Han kommer att fortsätta leta efter sitt får också när solen gått ner och det blir mörkt. När herden hittar sitt får blir han överlycklig! Han lyfter upp det och bär det hem på sina axlar. Sedan går han till alla sina vänner och grannar och säger, ’Låt oss alla vara glada! Mitt får var borta men nu har jag hittat det och tagit med det hem!’” Vid ett annat tillfälle pratade Jesus om herdar som inte brydde sig om sina får. När vilda djur anfaller fåren så springer de dåliga herdarna sin väg. De lämnar fåren att klara sig själva.

160

”Sådan är inte jag”, sa Jesus. ”Jag är som en god herde. En bra herde känner sina får och deras namn. När han ropar deras namn så följer de honom. De vet att han kommer ta med dem till ett gott bete och friskt vatten. Fåren vet att han kommer skydda dem mot tjuvar och vilda djur. En bra herde ger sina får ett väldigt gott liv. En god herde lämnar aldrig sina får. Han är beredd att dö för fåren. Det är vad jag kommer att göra. Jag är den gode herden och jag har får över hela världen. De lyssnar alla till min röst. Jag älskar dem allihop. Och jag kommer att dö för dem alla.” En del människor förstod inte vad Jesus pratade om. De förstod inte att han berättade för dem att han var Frälsaren och att han skulle dö på ett kors. Han skulle göra det så att alla som följer honom kan bli vänner med Gud igen och leva med honom för alltid. Lukas 15:1-7, Johannes 10:11-18

161

Sonen som kom hem igen

162

163

esus tyckte om berättelser som kunde förklara hur mycket Gud älskar oss. En berättelse handlade om en man och hans två pojkar.

Den äldsta pojken var glad över att få stanna hemma men den yngre ville ut och se världen. Han sa till sin pappa, ”Ge mig min del av arvet.” Så pappan delade allt han ägde mellan sina två pojkar. Ganska snart tog den yngre pojken sitt arv och reste till ett land långt borta. Han levde ett vilt liv och slösade bort sina pengar tills inget fanns kvar. Vid den tiden var det dåligt med mat i landet. När pojken nu inte hade några pengar måste han söka jobb. Han fick jobb hos en man som lät honom ge mat åt hans grisar. Pojken var så hungrig att han önskade att han kunde få äta av grisarnas mat. Men ingen gav honom något. Då började han tänka på sitt liv och hur han hade haft det hemma hos sin pappa. Han tänkte, ”Här sitter jag och dör av hunger när min pappas tjänare har mer än nog att äta. Jag ska gå tillbaka hem till pappa och be honom om förlåtelse. Och jag ska be honom om att få bli en av hans tjänare för jag förtjänar inte längre att få vara hans son.”

164

Han steg upp och gav sig tillbaka hem till sin pappa. Pappan hade saknat sin yngsta pojke väldigt mycket. Varje dag tittade han ut mot vägen och hoppades att han skulle få se sin pojke komma tillbaka. En dag såg han honom äntligen på långt håll. Pappan sprang emot sin pojke, slog armarna om honom och kysste honom. Pojken sa, ”Pappa, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att få kallas din son.” Men pappan sa, ”Du är visst min son. Nu måste vi fira att du har kommit hem.” Pappan gav pojken sina bästa kläder, nya sandaler till fötterna och en ring på fingret. Tjänarna gjorde i ordning mat. Och alla började fira. Pappan sa, ”Min pojke var död och nu lever han igen. Han var borta men har blivit återfunnen.” När den äldre pojken såg att man firade blev han arg. Han hade arbetat troget åt sin pappa medan hans bror slösat bort sina pengar. Nu var pappan glad och välkomnade honom hem! Han sa till sin pappa, ”Varför har du aldrig gett mig någon fest? Det är inte rättvist!” Pappan sa, ”Jag skulle ha gett dig allt du önskade. Du behöver bara be om det. Var nu glad över att din bror har kommit hem.” Lukas 15:11-32

165

166

Jesus hjälper människor som behöver honom

167

esus kände alltid medlidande med de människor som behövde lämna sin hemstad för att de var sjuka eller hade det svårt. Ibland blev dessa människor tvungna att bli tiggare. Jesus hjälpte dem gärna. En gång gick Jesus till Jerusalem för det osyrade brödets högtid. Han och hans lärjungar gick hela vägen från Galileen. På vägen gick de förbi en liten by och där såg de tio män komma emot dem. De här männen hade en hudsjukdom. På den tiden fick inte människor med den sjukdomen bo tillsammans med andra. De var också tvungna att varna andra när de kom i närheten. Alla höll sig alltid på långt avstånd från dem. Männen kom fram till Jesus och han stod kvar. De vädjade till honom, ”Jesus! Mästare! Snälla, hjälp oss!” Jesus sa, ”Gå till prästerna. De kommer att se att ni är friska och ge er tillåtelse att gå hem.” När någon blev frisk från en hudsjukdom skulle man gå till prästen och visa upp sig. Prästen tittade noga på deras hud för att se att de verkligen var friska. När männen gick ifrån Jesus hade de fortfarande sjukdomen. Men de bestämde ändå att gå till prästerna. På väg dit hände något underbart. Helt plötsligt såg de att de var friska. De blev överlyckliga. De sprang genast iväg till prästen. De längtade att få komma hem igen. En av männen var från Samarien. När han såg att han var frisk gick han inte med de andra. Han hade något viktigt att göra först. Han vände tillbaka till Jesus.

168

Han prisade Gud. Sedan kastade han sig ner framför Jesus och tackade honom. ”Tio män blev friska”, sa Jesus, ”men bara en kom tillbaka för att säga tack och prisa Gud. Och den här mannen är inte ens jude.” Jesus såg sig omkring och frågade, ”Var det inte tio män som blev friska? Varför har bara en kommit tillbaka för att ära Gud?” Jesus var glad över att se den här mannen. Han sa till honom, ”Gå hem nu. Din tro har gjort dig frisk.” Sedan fortsatte Jesus och lärjungarna sin resa mot Jerusalem. De tog vägen genom staden Jeriko. När de kom fram dit samlades en stor folkskara runt Jesus. De ville se hans mirakler. En blind tiggare satt vid vägkanten. Han hörde allt folk som gick förbi. De berättade för honom att Jesus fanns där mitt i folkmassan. Den blinde mannen började ropa, ”Jesus! Hjälp mig!” Jesus stannade och bad folket att leda mannen till honom. Jesus frågade honom, ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” ”Herre, jag vill kunna se”, svarade mannen. Jesus gjorde genast så att han kunde se. Sedan följde mannen Jesus och prisade Gud hela vägen. Resten av folket prisade och ärade Gud när de såg mannen och hörde hans berättelse. Lukas 17:11-19, 18:35-43

169

Fem bröd och två fiskar

170

171

olket fortsatte att följa Jesus vart han än gick. Ibland hann han och lärjungarna knappt med att äta.

En dag sa Jesus till sina lärjungar, ”Låt oss ge oss av till en lugn plats. Ni behöver få vila er lite.” Så de steg ner i båten för att åka till en lugn och fridfull plats. Men många människor såg dem åka iväg och sprang längs stranden i samma riktning som de åkte med båten. När Jesus och hans lärjungar kom in till stranden väntade en stor skara människor på dem. Jesus kände medlidande med människorna. De var som får utan någon herde. Så han började undervisa dem. De hade med sig sjuka personer som han gjorde friska. Senare på dagen sa lärjungarna, ”Det börjar bli sent och vi är långt ifrån staden. Det är dags att skicka iväg folket så de kan köpa mat i byarna och på gårdarna i närheten.” Men Jesus svarade, ”Ni kan ge dem något att äta.” ”Det är tusentals människor här!” sa Filippus. ”Vi skulle behöva mer än en halv årslön för att köpa mat åt dem! Är det vad du vill att vi ska göra?” Jesus sa, ”Låt oss kolla upp hur mycket vi har. Gå och se efter vad ni kan hitta.”

172

Petrus bror Andreas tog med en liten pojke till Jesus. Han sa, ”Här är en pojke med fem små brödlimpor. Han har också två små fiskar. Det räcker ju inte långt för alla de här hungriga människorna.” Men Jesus var inte orolig. Han sa åt lärjungarna att se till att folket satte sig ner i gröngräset. De satte sig i grupper om 50 och 100 i varje. Det var omkring 5000 män på platsen och dessutom många kvinnor och barn. Så tog Jesus de fem bröden och de två fiskarna. Han såg upp mot himlen och tackade Gud. Han bröt brödet i bitar. Sedan gav han till lärjungarna så att de kunde dela ut till folket. Han delade också fisken mellan dem alla. Allt folket åt tills de var mätta. ”Samla ihop allt som blev över”, sa Jesus till lärjungarna. ”Släng inte bort något.” Så de samlade ihop all mat som folket inte ätit upp. Tolv korgar fylldes av det som blev över! Folk började nu tala om Jesus som en stor profet. Jesus visste att de skulle vilja göra honom till kung så han gick tyst därifrån. Matteus 14:13-21, Markus 6:30-44, Johannes 6:1-14

173

Jesus och barnen

174

175

esus älskade människorna. Han blev ledsen när han såg att de var olyckliga. Han älskade att vara med när de hade något att fira. Han hjälpte alltid människor och gjorde de sjuka friska. Och Jesus älskade barnen. Föräldrar tog med sina barn till Jesus när de var sjuka och han gjorde dem friska. Han hjälpte en tjänstemans son i Kana utan att ens träffa pojken som låg sjuk hemma i Kapernaum. När en grekisk kvinna bönföll Jesus om att göra hennes lilla flicka frisk lovade han att flickan skulle vara frisk när kvinnan kom hem. Och det var precis vad som hände. Jesus väckte upp Jairus dotter till liv igen när hon hade dött. En pojke som brukade få anfall och skada sig själv gjorde Jesus frisk igen. En dag gick lärjungarna fram längs vägen. De började gräla med varandra. Var och en av dem ville vara den viktigaste lärjungen. Då bad Jesus ett litet barn att komma fram till honom. När barnet stod där mitt ibland lärjungarna sa Jesus, ”Försök aldrig att bli viktiga. Om ni vill ha del i Guds rike måste ni bli som barn. Om ni är beredda att bli som barn så kommer ni att vara viktiga i Guds rike. Barn vet att deras föräldrar älskar dem och ger dem vad de behöver. På samma sätt behöver ni tro på Gud och lita på honom.” En annan dag var det föräldrar som tog med sina barn till Jesus. De ville att han skulle lägga händerna på dem och välsigna dem. Lärjungarna ville inte att barnen skulle störa Jesus. De tyckte att han hade viktigare saker att göra. De trodde att han hellre ville prata med viktiga människor som t.ex. de religiösa ledarna. Barn var väl inte viktiga heller! Så lärjungarna sa åt föräldrarna att gå iväg med sina barn.

176

Jesus såg vad de gjorde och blev arg. Hans lärjungar hade glömt att han alltid hade tid även för människor som inte var så viktiga. Jesus sa till sina lärjungar, ”Gör inte så där! Försök inte att hålla barnen borta från mig! Låt dem alltid få komma till mig. Guds rike tillhör sådana som de. Riket tillhör människor som inte är så viktiga i andras ögon. Det tillhör dem som tror på mig utan att fråga efter bevis på att jag är Guds Son. Det tillhör människor som är ödmjuka och älskar min Pappa i himlen.” Sedan kramade Jesus om barnen. Han la sina händer på deras huvuden och välsignade dem. Markus 10:13-16, Markus 7:24-30, Markus 9:14-27 Lukas 8:40-56, Matteus 18:2-4

177

En kvinna smörjer Jesus

178

179

esus var ofta på besök hos sina vänner i Betania. De älskade alla Jesus väldigt mycket. En liten tid efter att Jesus hade gjort Lasarus levande kom han återigen till Betania. Han var på väg till Jerusalem och påskfirandet. En man som hette Simon och som hade en hudsjukdom hade ordnat en speciell fest för Jesus. En av dem som följde Jesus ville då visa sin vördnad för honom. Hon tog en flaska med väldigt dyr parfym och hällde över Jesus huvud. Den härliga doften fyllde hela huset. En del människor blev ganska upprörda. De tyckte att kvinnan hade slösat bort pengar genom att hälla ut parfymen över Jesus huvud. De sa, ”Varför sålde man inte hellre parfymen? Då kunde man ha gett pengarna till de fattiga. Den var ju lika mycket värd som lönen man fick för att ha jobbat ett helt år.” Judas Iskariot som var en av de tolv lärjungarna var särskilt arg. Men han brydde sig inte så mycket om de fattiga. Han var en tjuv. Han ville ha pengarna själv. ”Låt henne vara”, svarade Jesus.

180

”Hon gjorde det för att hon älskar mig. Hon har också förstått att jag inte alltid kommer att vara här. Med parfymen har hon förberett för min begravningsdag. Den dagen är snart här. Och när mina efterföljare i framtiden berättar om mig för andra, kommer de också att berätta om hur denna kvinna hällde ut parfymen över mitt huvud. Man kommer alltid att minnas hennes vackra gåva till mig.” Då gick Judas till översteprästerna. Han var beredd att berätta för dem var Jesus befann sig så att de kunde arrestera honom. De blev väldigt glada och lovade att ge honom bra betalt för att han förrådde Jesus. Många människor trodde att Jesus var Messias, den som Gud hade utvalt att vara deras kung. Dessa människor var väldigt förväntansfulla för de trodde att det skulle hända nu under påskfirandet. Matteus 26:6-13, Markus 14:3-9

181

Jesus rider in i Jerusalem

182

183

agen efter middagen i Betania gick Jesus och hans lärjungar till Jerusalem. Han skickade två av lärjungarna till en by som låg i närheten. ”Där kommer ni att hitta en åsna”, sa han. ”Ta med er den till mig. Om någon undrar varför så säg att Herren behöver åsnan.” Lärjungarna hittade åsnan och tog med den till Jesus. De la sina rockar på åsnans rygg och Jesus satt upp och red in i staden. En stor folkskara som hade kommit till Jerusalem för att fira det osyrade brödets fest hörde att Jesus var på väg till staden. Alla var så förväntansfulla för de trodde att nu skulle han befria dem från romarna. De tog kvistar från palmträden och gick ut för att möta honom. De la kvistarna på vägen och prisade Gud. ”Hosianna!” ropade folkmassan. ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Välsignad är Israels kung!”

184

Jesus kände sig ledsen när han såg människorna. Han visste att det judiska folket snart skulle drabbas av svåra tider. De trodde att Jesus var en stor profet som Gud hade sänt för att hjälpa dem mot deras fiender. Fariséerna och översteprästerna tyckte inte om att se hur folket ärade Jesus. Det gjorde att de hatade honom ännu mer. Och Jesus lärjungar förstod inte vad som hände. Senare insåg de att Jesus var deras kung och att profeter redan för längesedan hade skrivit om hur Jesus skulle rida in i staden. Jesus gick upp till templet. Människorna var inte där för att be till Gud. De var där för att sälja offerdjur. Människor från andra länder växlade pengar från sitt land mot judiska pengar. Jesus vände upp och ner på borden för alla dem som växlade pengar. Han kastade omkull bänkarna för de som sålde duvor. Han körde ut dem alla från tempelplatsen. Han sa, ”Templet är Guds hus. Det ska vara en fridfull plats dit människor kan komma och be. Men ni har gjort det till ett riktigt mörkt och smutsigt ställe!” Jesus botade alla sjuka som kom fram till honom i templet. Alla människor som hörde hans undervisning var helt förundrade. Det gjorde översteprästerna och laglärarna ännu mer övertygade om att de måste döda Jesus. Den kvällen lämnade Jesus och lärjungarna Jerusalem och gick tillbaka till Betania. Matteus 21:1-17, Markus 11:1-11 Lukas 19:28-46, Johannes 12:12-18

185

Den sista måltiden

186

187

et var dagen före det osyrade brödets högtid och dags att äta påskmåltiden.

Lärjungarna frågade Jesus, ”Var vill du att vi ska äta påskmåltiden tillsammans?” Jesus sa, ”Gå in i staden. Där kommer ni se en man som bär en kruka vatten. Följ honom till huset dit han går. Husets ägare har ett stort rum på övervåningen som är förberett för vår måltid.” Lärjungarna gick in i staden och hittade huset precis som Jesus hade sagt. Där gjorde de iordning påskmåltiden. Jesus visste att han snart skulle återvända till sin himmelska pappa. Det här skulle bli hans sista måltid med lärjungarna. Han hade några viktiga saker att säga till dem. Innan de började äta ställde Jesus sig upp. Han tog en skål med vatten och började tvätta lärjungarnas fötter. Han sa till dem, ”Så som jag gör, ska ni också göra. Jag är er ledare men jag har precis gjort tjänarens jobb och tvättat era fötter. I mitt rike är ledaren de andra människornas tjänare.” Jesus fortsatte, ”Jag kommer att lämna er men jag ska sända den Helige Ande till er. Han ska hjälpa er och lära er hur ni ska följa mig. Kom ihåg att alltid älska varandra. Ni visar er kärlek genom att hjälpa och tjäna varandra.”

188

Lite senare när de åt tillsammans sa Jesus till dem, ”En av er kommer att förråda mig till mina fiender.” Lärjungarna blev både ledsna och upprörda. Vem skulle vilja göra något sådant? Jesus visste att det var Judas. Han sa till honom, ”Gå och gör det du måste göra.” Då gick Judas ut från rummet. Han gick ensam ut. Jesus tog brödet. Han tackade Gud för det och bröt det i mindre bitar. Han gav var och en av lärjungarna en bit bröd och sa, ”Ät av brödet. Varje gång ni äter brödet tillsammans ska ni komma ihåg att jag gav mitt liv för er.” Sedan tog han en bägare med vin. Än en gång tackade han Gud för det och gav till dem. Alla drack från bägaren. Jesus sa, ”Varje gång som ni dricker vin tillsammans så ska ni minnas att jag gav mitt blod för att era synder kan bli förlåtna.” Jesus berättade för dem varför han måste dö. Än idag firar hans följare över hela världen måltiden, äter brödet och dricker vinet för att minnas att Jesus gav sitt liv så att deras synder kunde förlåtas. Efter måltiden sjöng Jesus och hans lärjungar lovsånger. Därefter gick de ut till Getsemane trädgård som låg nedanför Olivberget, utanför Jerusalem. Matteus 26:17-30, Markus 14:12-26 Lukas 22:7-39, Johannes 13:1-17

189

190

Petrus förnekar Jesus

191

är Jesus hade blivit arresterad följde Johannes och Petrus med på avstånd. De kom till översteprästens hus. Johannes kände någon inne i huset och hjälpte Petrus att också få komma in på gården. De ville se vad som skulle hända. Det var kallt och alla stod runt en eld och värmde sig. Petrus hoppades att ingen skulle lägga märke till honom men en av tjänsteflickorna sa, ”Jag känner igen dig! Du var ju med Jesus!” Alla tittade på Petrus. Men han sa, ”Du har fel! Jag känner inte Jesus!” Petrus gick mot utgången. Han försökte gå därifrån men en annan tjänare såg honom och sa, ”Du är väl en av Jesus följare?!” Petrus sa, ”Jag har ju sagt att jag inte känner honom!” En liten stund senare var det några andra på gården som sa, ”Ja men du pratar ju precis som någon från Galileen. Du måste vara en av dem!”

192

För tredje gången sa Petrus, ”Jag känner inte Jesus!” Då hörde han en tupp gala och insåg vad han hade gjort. Han kom ihåg vad Jesus hade sagt: ”Innan tuppen gal kommer du att ha sagt tre gånger att du inte känner mig.” Petrus insåg att han inte var så modig som han hade trott. Han kände sig eländig. Även om han älskade Herren Jesus så mycket hade han ändå förnekat honom. Han gick ut och grät. Matteus 26:31-35, 69-75, Lukas 22 Johannes 13:31-38, Johannes 18:15-27

193

194

Jesus blir korsfäst

195

fter att Jesus hade blivit arresterad i trädgården fördes han till översteprästens hus. Hans lärjungar blev så rädda så de sprang sin väg allihop. I gryningen nästa dag samlades översteprästerna och folkets lärare. ”Är du Guds Son?” frågade de Jesus. ”Ja”, svarade Jesus.

Folk blev upprörda för de menade att han påstod sig vara som Gud. De ville döda honom så de tog med honom till den romerske härskaren Pontius Pilatus. Han var den ende som kunde döma någon till döden. De sa till Pilatus att Jesus höll på att vända folket emot honom fast det inte var sant. Pontius Pilatus frågade ut Jesus men kunde inte hitta att han hade gjort något fel. Men översteprästerna och lärarna uppmanade folket på gatan att kräva att Jesus skulle dö. De började ropa, ”Korsfäst honom!” Under det osyrade brödets högtid brukade alltid den romerske härskaren frige en fånge. Så Pilatus frågade folkmassan, ”Vem ska jag släppa fri? Jesus eller Barabbas?” Barabbas var en mördare och en riktigt otäck man. Folket ropade, ”Släpp Barabbas fri!” Pilatus ville inte låta döda Jesus. Han ville inte döma en oskyldig man till döden. Så Pilatus sa att han skulle se till att Jesus blev piskad. Men folkmassan fortsatte ropa, ”Korsfäst honom!”

196

Till slut gav Pilatus efter för folkets krav. Soldaterna klädde Jesus i en röd rock och satte en krona med vassa taggar på hans huvud. De ropade elaka saker till Jesus. De tog av honom rocken och piskade honom. Därefter la de en av de tunga bjälkarna från hans kors på honom och han fick bära det till en plats som hette Golgata. Där spikade de upp honom på ett kors bredvid två brottslingar. Det var så som romarna brukade döda människor som begått de allra värsta brotten. Jesus bad för sina fiender, ”Pappa, förlåt dem. De vet inte vad de gör.” Jesus mamma stod nära korset tillsammans med sina vänner. När Jesus såg henne talade han till sin lärjunge Johannes. Johannes stod också i gruppen av vänner. Jesus sa till sin mamma, ”Kära mamma, Johannes kommer att ta hand om dig som en son.” Han sa till Johannes, ”Johannes, var snäll och ta hand om min mamma.” Från den dagen bodde Maria i Johannes hem. Jesus hängde på korset i många timmar. Vid middagstid blev himlen alldeles mörk. Det var mörkt i tre timmar. Sedan ropade Jesus, ”Pappa, jag lämnar mitt liv till dig.” Och så dog han. Några av Jesus vänner såg alltihop på avstånd. De var väldigt ledsna. Matteus 26-27, Markus 14-15 Lukas 22-23, Johannes 18-19

197

Jesus uppstår från graven

198

199

n av Jesus vänner var en rik man som hette Josef och kom från Arimatea. Pilatus gav honom Jesus kropp.

Josef och hans vän Nikodemus tog Jesus kropp till en trädgård nära Golgata. De svepte in kroppen i rent linnetyg. Sedan la de honom i en grav som tillhörde Josef. Graven hade aldrig tidigare använts. Den var som en grotta som huggits ut ur berget. Josef rullade en stor sten framför gravens öppning. Dagen efter att Jesus hade dött var en ledig dag så alla stannade hemma. Tidigt morgonen därpå gick Maria Magdalena och några andra kvinnor till graven. Det var fortfarande mörkt men Maria kunde se att stenen inte längre låg framför öppningen. Någon hade flyttat undan stenen! Maria blev livrädd och rusade tillbaka mot staden. Hon sa till Petrus och Johannes, ”De har flyttat Jesus från graven! Och vi vet inte var de har gjort av honom!” Petrus och Johannes sprang mot graven. Johannes kom fram först men gick inte in. När Petrus kom fram gick de båda in i graven och såg att Jesus inte var där. De såg bara linnetyget som hans kropp varit insvept i och den lilla duken som täckt Jesus huvud ligga hopvikt vid sidan om. De var ledsna för de förstod inte än att Jesus faktiskt hade börjat leva igen. Petrus och Johannes gick hem igen men Maria stannade nära graven. Hon var så ledsen att hon började gråta. Så tittade hon in i graven och såg två änglar sitta där Jesus kropp hade legat. De frågade henne, ”Varför gråter du?”

200

”Jag vet inte var jag ska hitta Jesus någonstans”, svarade Maria. Sedan vände hon sig om och såg en man stå där. Hon tänkte att det var trädgårdsmästaren. Mannen frågade henne, ”Varför gråter du? Vem är det du letar efter?” ”Herre, var det du som flyttade på Jesus?” frågade hon. ”Säg mig var du har lagt honom. Så ska jag gå och hämta honom.” Då sa mannen hennes namn och hon kände genast igen honom. Det var Jesus! Jesus sa åt henne, ”Gå till lärjungarna. Berätta för dem att jag har uppstått från döden och att jag ska fara upp till min pappa i himlen.” Maria var så lycklig. Hon hade träffat Jesus. Han levde! Hon skyndade sig tillbaka till lärjungarna och berättade för dem. ”Jag har sett Herren!” Och så berättade hon för dem vad Jesus hade sagt. Samma kväll var lärjungarna tillsammans. De hade låst dörrarna för de var rädda. Plötsligt stod Jesus där mitt framför dem. ”Min frid ger jag er!” sa han. Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Det var verkligen Jesus. Och han var livs levande! Johannes 20

201

Jesus far upp till himlen

202

203

esus dog på korset men på tredje dagen började han leva igen. Lärjungarna träffade honom ofta efter det och han visade dem att han verkligen levde. Han talade till dem om Guds rike och förklarade för dem att han skulle lämna dem igen. En dag sa Jesus medan de satt och åt tillsammans, ”Lämna inte Jerusalem för att gå tillbaka hem till Galileen. Stanna här. Kommer ni ihåg att jag sa att jag skulle skicka den Helige Ande till er? Vänta här tills han kommer till er. Han kommer att hjälpa er att följa mig och han kommer också att lära er allt ni behöver kunna.” Lärjungarna samlades kring Jesus och frågade, ”Herre är det nu som du ska bli Israels kung?” Jesus sa, ”Ni måste förstå att Guds rike inte är som något annat rike i den här världen. Hans rike finns överallt där han får råda över människors hjärtan. Ni kommer att vara en del av det riket. Det är därför ni måste vänta här. Ni kommer att behöva den Helige Andes hjälp. När han kommer behöver ni inte längre vara rädda. Ni kommer att berätta om mig för människor, först här i Jerusalem och sen längre bort i Judéen och Samarien. Längre fram kommer ni att resa till okända platser för att berätta för människorna om mig. Till slut, efter många, många år så kommer alla på jorden att känna till vem jag är.” Jesus tog med sig lärjungarna till Olivberget i Jerusalems utkant. Så lyfte han sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem. Han lyftes upp till himlen. Lärjungarna tittade efter honom ända tills han skymdes av molnen. Medan de stod och såg mot himlen stod plötsligt två män i vita kläder framför dem.

204

”Varför står ni här och ser upp mot himlen?” frågade de. ”Jesus har tagits ifrån er upp till himlen. Men han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom lämna.” Lärjungarna var fyllda av glädje. Jesus hade farit upp till himlen men han skulle sända den Helige Ande till dem. Den Helige Ande skulle vara med dem vart de än gick. Lärjungarna tillbad Jesus och vände sedan tillbaka till Jerusalem. De visste att något bra var på väg att hända. Lukas 24:50-53, Apostlagärningarna 1:1-11

205

206

Den Helige Ande kommer

207

är Jesus hade farit upp till himlen återvände hans följare till Jerusalem. Där stannade de i ett rum på andra våningen.

Lärjungarna möttes ofta för att be tillsammans. Flera kvinnor kom med och även Jesus mamma och bröder. Efter en tid var det omkring 120 personer som samlades i det rummet för att be tillsammans. Petrus sa, ”Låt oss välja ut en lärjunge som kan ta Judas plats, han som förrådde Jesus.” De bad Gud att visa dem vem de skulle välja och sedan valde de en man som hette Mattias att bli den nye tolfte lärjungen. Han hade följt Jesus ända från början och alltid varit tillsammans med dem. Jesus hade blivit korsfäst den första dagen i påskhögtiden. Femtio dagar efter det kom pingsthögtiden. Det var en dag då judarna offrade årstidens första skörd till Gud. Judar från alla länder kom till högtiden och det fanns därför mycket folk i Jerusalem. En dag under pingsthögtiden var Jesus följare i rummet där de brukade mötas och bad i väntan på den Helige Ande. Plötsligt hörde de ett ljud som av en väldigt stark vind. Det fyllde hela huset där de satt. De såg något som liknade tungor av eld som stannade över var och en av dem. De blev alla fyllda av den Helige Ande. De började prata på olika språk som de aldrig hade kunnat tidigare. Det var Anden som gjorde att de kunde det.

208

Snart samlades en stor folkskara utanför huset där de troende var. De undrade vad det var som hände där. Plötsligt hörde de männen i huset tala till dem på deras eget språk. De blev helt förundrade. De frågade, ”Är inte alla de här människorna från Galileen? Och ändå förstår vi vartenda ord de säger. Hur kan de tala på våra olika språk? Vad är det som händer?” Men några människor i folkskaran började skratta. ”Ha ha, de har druckit för mycket vin!” sa de. Då ställde sig Petrus upp och talade till folket. Han förklarade att Gud hade sänt sin Ande till dem. Det var därför de inte längre var rädda. De visste att den Helige Ande var med dem och hjälpte dem och visade dem vad de skulle göra och säga. Det var en underbar dag! Apostlagärningarna 2

209

Kyrkans Början

210

211

å pingstdagen var gatorna fyllda av människor från hela världen. Jesus följare var samlade i ett hus där de bad och prisade Gud.

Plötsligt hörde folket utanför ljudet som av en stark vind inifrån huset. Det var den Helige Ande som föll över Jesus följare. Massor med folk samlades utanför huset. Snart hörde de lärjungarna tala om Guds olika mirakel på många språk. Sedan började Petrus tala till folket. Han sa, ”Det som händer här är inget nytt. Israels profeter talade om det redan för längesedan. Profeten Joel sa att Gud skulle ge sin Ande till alla som trodde på Jesus. Och att alla som trodde på Jesus skulle bli räddade.” Petrus fortsatte berätta för dem om Jesus. Gud hade skickat Jesus att leva bland hans folk och att han hade gjort många mirakel genom Jesus. Jesus hjälpte många människor. Så blev han förrådd och den romerske härskaren gav order om att han skulle korsfästas. Jesus dog på korset. Men det var ändå inte slutet. Gud väckte upp honom från döden. Han visade sig för lärjungarna och många andra innan han for upp till himlen för att vara tillsammans med Gud. Nu har Gud skickat sin Helige Ande till alla som tror. Det var därför lärjungarna inte längre var rädda. Den Helige Ande fanns inom dem.

212

Många människor blev övertygade om att det Petrus sa var sant. De frågade, ”Vad ska vi göra?” Petrus svarade, ”Vänd er bort från era synder och börja tro på Jesus. Sedan ska ni låta döpa er i Jesus namn. Då kommer era synder att bli förlåtna. Och ni kommer att få den Helige Ande som en gåva.” Den dagen började omkring 3000 människor att tro på Jesus och lät döpa sig. De blev den allra första församlingen. Varje dag träffades de troende på templets gård. De prisade Gud för hans godhet. Deras hjärtan var fyllda av glädje och de lyssnade till allt apostlarna undervisade om. De brukade ofta träffas för att äta och be tillsammans. De delade med sig av allt de hade. De sålde sin mark och det de ägde och gav pengarna till apostlarna som delade ut till behövande. Alla var helt förundrade över det Gud gjorde. De såg hur lärjungarna gjorde människor friska precis som Jesus hade gjort. Alla hade respekt för de troende. Och varje dag började fler och fler människor tro på Jesus de blev en del av den kristna gemenskapen. På så sätt startade församlingen. Apostlagärningarna 2

213

214

En förlamad tiggare blir frisk

215

en nya församlingen växte. Fler och fler människor började tro att Jesus hade blivit levande igen. Deras hjärtan var fyllda av glädje och de älskade att träffas. De gick ofta till templet för att prisa Gud. En eftermiddag var Petrus och Johannes på väg till templet för att delta i bönen. På vägen dit mötte de en tiggare. Tiggaren kunde inte gå. Och sådan hade han varit sedan han föddes. Hans vänner brukade bära honom till en av templets portar som kallades Sköna Porten. Där satt han och tiggde från människorna som var på väg till templet. På kvällarna hämtade vännerna honom och bar hem honom. Mannen såg Petrus och Johannes gå förbi honom på väg till templet. Han ropade på dem och bad om pengar. Istället för att slänga till honom ett mynt och bara gå förbi så fort som möjligt stannade Petrus och Johannes och såg på mannen. Petrus sa, ”Se på oss!” Mannen såg upp på dem och hoppades att de skulle ge honom något. Petrus sa, ”Jag har varken silver eller guld. Men jag ska ge dig av det jag har. I Jesus Kristus från Nasarets namn, stå upp och gå.”

216

Så tog Petrus tag i hans hand och hjälpte honom försiktigt upp. Plötsligt kände mannen styrka i sina fötter och vrister. Han kunde stå upp! För första gången kunde tiggaren ställa sig upp och han stod en stund innan han började gå. Han kunde på egna ben gå in på templets gård. Han blev så upprymd och lycklig att han började hoppa upp och ner och prisa Gud. Alla såg att den lycklige mannen var tiggaren som brukade sitta vid porten, han som tidigare inte kunnat gå. De var helt förundrade över vad som hade hänt honom. Vilket underbart mirakel Gud hade gjort genom sina följare Petrus och Johannes! Alla kom springande för att se vad som hänt men Petrus sa, ”Det är inget att vara förvånade över. Gud gjorde det här. Han gjorde så att hans Son började leva igen. Han kan också göra en tiggare frisk.” Apostlagärningarna 3

217

Stefanus blir dödad för att han tror på Jesus

218

219

nart fanns där så många troende att apostlarna inte kunde ta hand om alla. En del människor fick inte sin del av maten varje dag. Apostlarna samlade alla de troende och bad dem att välja sju män som kunde hjälpa till att tjäna de som hade det extra svårt.

De sa, ”De här männen måste vara kloka och fyllda av Helig Ande. De ska se till att alla får den matranson som de ska ha. Och vi själva kommer att ha tid för bön och undervisning om Gud till alla troende.” Folket valde ut sju män och apostlarna bad för dem och la sina händer på dem. En av de sju männen hette Stefanus. Stefanus var fylld av den Helige Ande. Han gjorde många mirakler bland folket. Många människor prisade Gud för Stefanus men det fanns andra som var avundsjuka. De hatade honom och började sprida ut lögner om honom. De sa, ”Stefanus talar illa om Mose och om Gud.” Laglärarna arresterade Stefanus och letade upp vittnen som var beredda att sprida lögner som honom. De sa, ”Den här mannen talar mot templet och mot lagen.” Laglärarna såg på Stefanus medan vittnena talade. De såg att hans ansikte lyste likt en ängels ansikte. Översteprästen frågade honom, ”Är det de säger sant?”

220

Stefanus ställde sig upp och började tala till folket. Han berättade hela Israels historia för dem. Han talade om hur Gud hade lett Israels folk från Egypten till landet han hade lovat dem. Han påminde dem också om hur ofta de hade varit olydiga mot Gud. Just det gjorde prästerna och lärarna väldigt arga. De bet ihop tänderna av ilska. Stefanus såg inte ens på dem. Han såg upp mot himlen och sa, ”Titta! Jag ser himlen liksom öppen. Jag ser Jesus som står på Guds högra sida. Han är Guds Son.” När det judiska stora rådet hörde hans ord började alla skrika så högt de kunde. De rusade mot Stefanus och släpade ut honom ur staden. Där tog de upp stenar och kastade på honom för att döda honom. När folket tog av sig sina rockar så la de dem framför en ung man som hette Saulus. Han var en väldigt smart ung farisé och han hatade Jesus följare. Stefanus började be. Han sa, ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Sedan föll han ner på knä. Han ropade ut, ”Herre! Förlåt dem deras synd.” Och så dog han. Han var den förste av Jesus följare som dog just för att han trodde på Jesus. Apostlagärningarna 7:54-60

221

222

En man från Etiopien börjar tro på Jesus

223

fter att Stefanus blivit dödad blev även de andra troende förföljda och slagna. En av deras värsta förföljare var Saulus. Han gick från hus till hus för att leta upp de troende och sätta dem i fängelse. Flera av de troende lämnade då Jerusalem och gick till andra städer. Nu kunde de ju berätta för ännu fler människor om Jesus. Aposteln Filippus reste till en stad i området Samarien. Många människor lyssnade till honom och såg miraklen han gjorde. Filippus gjorde många människor friska och de började tro på Jesus. Hela staden var fylld av glädje. Då kom en ängel och sa till Filippus att han skulle gå söderut på vägen genom öknen mellan Jerusalem och Gaza. Filippus lydde ängeln. På vägen mötte han en man som reste i en vagn. Det var en viktig person från Etiopien. Han arbetade hos landets drottning och hade rest till Jerusalem för att tillbe i templet. Nu var han på väg hem till Etiopien. Filippus såg att mannen satt och läste. Då hörde han den Helige Andes röst inom sig. ”Gå fram till vagnen. Håll dig nära den”, hörde han. Filippus närmade sig vagnen. Han hörde att mannen läste högt från profeten Jesaja. ”Förstår du vad du läser?” frågade Filippus.

”Nej!” sa mannen. ”Jag önskar att någon kunde förklara för mig.” Han bad Filippus komma upp i vagnen bredvid honom. Mannen läste om en man som var illa behandlad och sedan dödad. Han visste inte att det var Jesus han läste om.

224

Den etiopiske mannen frågade Filippus, ”Vem är det profeten talar om?” Filippus förklarade texten för honom och visade att den handlade om Jesus. Sedan berättade han att Jesus hade dött på korset och att hans himmelske far hade uppväckt honom från döden igen. Medan mannen lyssnade till Filippus fylldes han av glädje. Han ville också följa Jesus. När de kom fram till en liten sjö sa mannen, ”Titta! Här finns vatten! Kan du inte döpa mig här på en gång?” De stannade och Filippus och mannen steg ner i vattnet. Filippus döpte honom. När de kom upp ur vattnet tog Herrens Ande plötsligt bort Filippus. Den etiopiske mannen såg honom inte mer. Men han fortsatte hemåt fylld av glädje. Han hade också blivit följare till Jesus. Och Filippus då? Han sågs nästa gång på en plats som kallades Ashdod. Därifrån reste han runt i hela området och berättade om Jesus för alla. Fler och fler fick höra de goda nyheterna och började själva tro. Apostlagärningarna 8:26-40

225

226

Saulus börjar följa Jesus

227

Jerusalem ville Saulus arrestera alla som följde Herren Jesus. Han tyckte att de inte bad till Gud på rätt sätt. Han gick till översteprästen och bad om lov att sätta alla Herrens följare som gett sig i väg till Damaskus i fängelse. Han ville bli av med alla dessa människor!

På väg till Damaskus hände något som helt förändrade Saulus liv. Plötsligt lyste ett starkt ljus från himlen över honom. Han föll ner till marken. Och så hörde han en röst som sa, ”Saulus! Varför är du emot mig?” ”Vem är du Herre?” frågade Saulus. ”Jag är Jesus”, fick han till svar. ”Jag är den som du förföljer. Ställ dig upp nu och gå in i staden. Där kommer någon att berätta för dig vad du ska göra.” Männen som reste tillsammans med Saulus bara stod där. De fick inte fram ett ord. De hade sett ljuset och hört ett ljud men de fattade inte vad det var som hände. Till slut reste sig Saulus upp från marken. Han öppnade ögonen men han kunde inte se. De andra var tvungna att leda honom in till Damaskus.

228

Saulus var blind. Han stannade i sitt rum i tre dagar. Han varken åt eller drack något. En av de troende i Damaskus hette Ananias. Herren talade till honom i en syn. ”Ananias!” sa han. ”Ja Herre”, svarade Ananias. Herren sa, ”Gå till Judas hus på Raka gatan. Fråga efter en man som heter Saulus. Han ber. Du ska lägga händerna på honom så att han kan se igen.” Ananias blev rädd. Han sa, ”Herre, jag har hört talas om den där mannen. Han är en fiende till dig. De säger att han vill sätta alla som tror på dig i fängelse.” Men Herren sa till Ananias, ”Var inte rädd! Jag har utvalt den här mannen att arbeta för mig. Han kommer att berätta om mig för människor i Israel och i länder långt bort.” Då gick Ananias till huset och la händerna på Saulus. ”Broder Saulus”, sa han, ”du mötte Herren Jesus på vägen. Han har skickat mig så att du kan få möjlighet att se igen. Du kommer att fyllas av den Helige Ande.” Genast kunde Saulus se igen. Nu trodde han också på Jesus och han blev döpt. När Saulus kände sig starkare igen tillbringade han varje dag med andra troende i Damaskus. Snart började han även predika i synagogorna. Han sa att Jesus är Guds Son. Alla blev helt förundrade när de hörde att en av Jesus stora fiender nu hade börjat följa honom. Apostlagärningarna 9

229

230

Paulus reser runt för att sprida de goda nyheterna

231

aulus blev senare känd som Paulus och kallas oftast så i Bibeln. Paulus reste till många städer och länder för att dela med sig av de goda nyheterna att Jesus var Frälsaren. Vanligtvis reste några vänner tillsammans med honom. De upplevde många äventyr. Ibland blev de väl behandlade men andra gånger attackerade eller till och med satta i fängelse. Några gånger var de tvungna att fly mitt i natten. Men Herren var alltid med Paulus och hans vänner. Han bevarade och beskyddade dem. När Paulus var på sin andra resa och reste runt i Grekland, besökte han Aten tillsammans med sina vänner Silas och Timoteus. Han blev upprörd över att se alla statyer av gudar som fanns i staden. Paulus gick först till synagogan för att berätta om Jesus för judarna och alla andra där. Han berättade att Jesus är Frälsaren och vädjade till dem att börja tro på Jesus. Paulus gick också till marknadsplatsen där många människor fanns. Han pratade med alla han mötte där. Grekerna tyckte om att diskutera och de hade flera olika grupper som brukade prata om olika ämnen. De blev intresserade av det Paulus sa och tog med honom till en kulle där de brukade mötas och diskutera olika saker. De sa, ”Var snäll och förklara de här märkliga sakerna du talar om. Vi har aldrig någonsin hört något liknande tidigare!”

232

Paulus började med att berätta om Herren Gud som skapade världen och allt som finns i den. Han ger liv åt allt på jorden och han bor inte i något tempel. Han är ingen staty. Han är allsmäktig och fylld av kraft men han älskar människorna och vill att de ska tro på honom. Gud gjorde också så att hans Son började leva igen efter att han blivit dödad. Några av dem som lyssnade på Paulus började tro och följa Jesus. Andra trodde inte alls. De skrattade åt Paulus. De som trodde på Jesus och började följa honom startade en församling. Paulus undervisade dem om Jesus och hur de skulle följa honom. Sedan lämnade han dem och reste till Korint som var en annan viktig grekisk stad. Det här var Paulus liv, att resa från plats till plats. Han arbetade också på varje plats så att han tjänade pengar och kunde resa vidare. Han kunde göra tält och vart han än kom lagade han tälten åt folk. På det sättet lärde han känna många människor. Paulus skrev också många brev till alla de troende han lämnade efter sig i städerna. Många av hans brev bevarades och finns idag i Nya testamentet. Apostlagärningarna 17

233

Copyright © Christian Media Publishing Originalutgåva publicerad på engelska under titeln Classical Story Bible av Christian Media Publishing, Stellenbosch, Sydafrika. Svensk utgåva Copyright © 2023. Copyright © 2023 Alla rättigheter förbehållna. Ingen del av denna publikation får reproduceras på något sätt, elektroniskt eller på annat sätt, utan föregående skriftligt tillstånd från utgivaren. Författare: Thea Brink Illustrationer: Chris Venter Layout: Zelda Botha Svensk översättning: Iréne Antby och Alexandra Hyllerud

Första utgåvan 2023 8 7 6 5 4 3

ISBN: 978-91-89227-44-6

BARNENS BERÄTTARBIBEL

BARNENS

BERÄTTARBIBEL