VISION HÖGLANDET liv

varje fordonsförflyttning började beskjutningen, efter ett tag hade de slagit ut det mesta av våra fordon och utrustning. Till slut får vi höra att det finns BMP-1:or och att vi ska få dem snart. De fordonen är snart 60 år gamla!

Vi får inga nya uniformer, kängor, utrustning eller varma kläder skickade till oss heller. Men vi får några kartonger, så kallad ”humanitär hjälp”, de innehåller billiga sockor, kalsonger, t-shirts och tvål. Familjer skickar saker från Feodosija, men allt kommer inte fram till oss, och det lilla som kommer fram hamnar ibland inte hos rätt person, eller också är paketen redan öppnade. Trots det är det tack vare dessa paket som vi kan äta lite mer ”ordentligt”, vi får te, kaffe, godis och konserver.

De ukrainska styrkorna försöker genomföra motoffensiver från olika håll, medan våra luftburna styrkor och 33:e motoriserade skytteregementet från Kamysjin står emot, motoffensiverna misslyckas. En del skjuter sig själva i armar eller ben eller exponerar sig själva avsiktligt för att bli träffade, så de kan inkassera tre miljoner rubel och komma ifrån det här helvetet. På natten flyger satelliter över oss som ingen annanstans på jorden. En flicka från en by i närheten får hälen bortskjuten av ukrainskt artilleri, vår sjukvårdare hjälper henne. En del av byarna i närheten blir i stort sett jämnade med marken av artilleriet.

Alla runt omkring mig blir bara argare och argare. En gammal mormor bjuder några av våra soldater på förgiftade pajer. Alla här har svampinfektion, någon tappar tänder och huden luckras upp och fjällar och det blir sår. Jag har jätteont i min rygg och mina ben, men ordern är att inga sjukdomsfall ska evakueras. Många pratar om att hålla ledningen ansvariga för bristen på förnödenheter och inkompetent ledarskap när de väl kommit härifrån. En del börjar somna när de sitter på post på grund av utmattning. Ibland lyckas vi få in ukrainsk radio, de snackar massa skit om oss och kallar oss orcher, det gör att vi bara blir ännu surare. En del super rejält, vem vet hur de fått tag på spriten. Det går rykten om att vi nu fått samma status som veteranerna från ”stora fosterländska kriget”.

Armégrupp ”O” drar sig tillbaka från Kiev, det ska vara för att visa välvilja när förhandlingarna inleds. Jag säger direkt att det är skitsnack, finns inte en chans att vi skulle retirera från Kiev, det betyder att vi har skyhöga förluster där. Efter att trycket lättat mot Kiev, sätter nu Ukraina in mer resurser mot oss. Ukrainskt stridsflyg och helikoptrar flyger över oss. Men vårt regemente står emot och vi håller ställningarna, men visst lider vi förluster.

Varje gång vi utsätts för artilleri trycker jag mitt huvud så långt ner mot marken som möjligt. Och jag har en tanke i skallen gång på gång: ”Herre, om du bara låter mig överleva det här så lovar jag att jag ska göra allt jag kan för att få ett slut på det här.” Redan då ville jag att de som var ansvariga för den här jävla soppan och hur kass vår armé var skulle ställas till svars och bestraffas. Jag vill att kriget ska ta slut och att politikerna ska förhandla fram en lösning.

Det som händer här kan bara jämföras med historier från ”stora fosterländska kriget”, då, precis som nu, verkar det ibland som om hela världen är i krig. Jag är inte rädd för att dö, jag är bitter, bitter över att jag kan förlora livet av en så pass absurd anledning, bitter över alla som redan förlorat livet och hälsan på grund av den här skiten, för vad? Och för vem? Jag är också bitter å min fars vägnar, som tjänstgjort hela livet i 56:e, där jag tjänstgör nu, där jag hade tillbringat min barndom och ungdom. Vart har allt det tagit vägen nu? Hur har de kunnat förstöra det legendariska 56:e så som jag kände det? Jag är bitter över att de i ledningen inte bryr sig ett skit om oss, de visar på alla sätt de kan att vi inte har något människovärde för dem, vi är som boskap. Jag är bitter för att innan de startade det här kriget, så hade de gjort allt de kunde för att bryta ner armén helt. Och varje gång vi utsätts för artilleri säger jag om och om igen: ”Herre, om du bara låter mig överleva det här så lovar jag att jag ska göra allt jag kan för att ändra på det här.”

Det är då jag bestämmer mig för att beskriva det senaste året som jag upplevt det, för att få så många som möjligt att begripa i vilket skick vår armé är i idag. En armé som långsamt har fallit isär, medan vi stått tysta och trott på det som visats upp på segerparaden den 9 maj på Röda torget. På segerdagen tackar vi våra förfäder som avslutade ett krig, kan det verkligen vara sant att vi, deras ättlingar, nu har startat ett till?

I mitten av april fick jag jord i ögonen efter en artilleribeskjutning. Jag hade haft kontaktlinser i under nästan två månader så mina ögon var torra, och när jag fick jord i ögonen förvärrades läget, jag fick hornhinneinflammation. Efter fem dagar av rent lidande, med risk för att bli blind, blev jag till slut evakuerad.

Pavel Filatiev (född 1988) växte upp i ryska Volgodonsk, följde sin fars fotspår och tog värvning. Idag lever han som politisk flykting i Frankrike.

Titeln ZOV (”rop”) anspelar på tre olika bokstäver som målades på stridsfordonen vid invasionen. ”Z” för det östra militärområdet, ”O” för Belarus och ”V” för ryska marininfanteriet.