Med gud på vår sida

MED GUD PÅ VÅR SIDA

KAREN ARMSTRONG

MED GUD PÅ VÅR SIDA R E L I G I O N och V Å L D genom H I S T O R I E N Översättning Peter Handberg

Natur & Kultur

Till Jane Garrett

info@nok.se www.nok.se

Copyright © Karen Armstrong 2014 Published by agreement with Andrew Nurnberg Associates All rights reserved Svensk utgåva 2015 Natur & Kultur, Stockholm Originalets titel Fields of Blood. Religion and the History of Violence Översättning Peter Handberg Formgivning omslag Annika Lyth Formgivning inlaga samt sättning Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Tryckt hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-27-14456-9

INNEHÅLL

Inledning 7 DEL ETT – Begynnelser 1. Bönder och herdar 29 2. Indien: den nobla vägen 63 3. Kina: krigare och gentlemän 103 4. Det hebreiska dilemmat 137 DEL TVÅ – ATT Bevara freden 5. Jesus: inte av den här världen? 171 6. Bysans: imperiets tragedi 203 7. Det muslimska dilemmat 233 8. Korståg och jihad 265 DEL TRE – Moderniteten 9. ”Religionens” ankomst 307 10. Det sekuläras triumf 347 11. Religionen slår tillbaka 401 12. Helig terror 449 13. Global jihad 487 Efterord 523 Tack till 535 Noter 537 Litteratur 519 Register 649

Abel var herde och Kain brukade jorden …

Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.”

Där överföll han sin bror och dödade honom.

Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Är jag min brors väktare?”

Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.”

FÖRSTA MOSEBOKEN, 4; 2, 8-10

Inledning

V

arje år i antikens Israel hade översteprästen med sig två getter till Jerusalems tempel på försoningsdagen. Han offrade

den ena för att sona samfundets synder, varefter han lade sina händer på den andra geten och överförde människornas alla missgärningar till dess huvud. Sedan skickade han det syndfulla djuret ut ur staden – han förlade bokstavligt talat skulden någon annanstans. På det viset, förklarade Moses, ska bocken ”bära alla deras synder med sig ut i ödemarken och släppas lös där ute i öknen”.1 I sin klassiska undersökning av religion och våld hävdar René Girard att ritualen med syndabocken oskadliggjorde rivaliteten mellan olika samhällsgrupper.2 På samma sätt, inbillar jag mig, har det moderna samhället gjort tron till syndabock.

I Västerlandet tas åsikten att religionen av naturen är våldsam nu för given och ses som självklar. I egenskap av en som sysslar med religion får jag ideligen höra hur grym och aggressiv religionen har varit, en åsikt som kusligt nog uttrycks på samma sätt nästan varje gång: ”Religionen är orsak till alla större krig i historien.”

Jag har hört dessa ord upprepade likt ett mantra, från amerikanska kommentatorer och psykiatriker till taxichaufförer i London och akademiker i Oxford. Det är ett mycket märkligt påstående. De två världskrigen utkämpades bevisligen inte på grund av religionen.

När militärhistoriker diskuterar varför människor väljer att kriga urskiljer de flera inbördes relaterade faktorer, sociala, materiella 7

och ideologiska, och en av de viktigare är konkurrensen om knappa resurser. Experter på politiskt våld eller terrorism hävdar också att människor begår grymma handlingar av en lång rad komplexa skäl.3 Men bilden av den religiösa trons aggressivitet sitter så outplånligt fast i vårt sekulära medvetande att vi rutinmässigt lastar 1900-talets våldssynder på ”religionens” rygg och driver den ut i den politiska ödemarken.

Till och med de som medger att religionen inte bär ansvaret för mänskligt våld och krig tar ändå dess grundläggande stridslystnad för given. De hävdar att ”monoteism” är särskilt intolerant, och när människor väl tror att ”Gud” är på deras sida blir alla kompromisser omöjliga. De åberopar korstågen, inkvisitionen och religionskrigen under 1500- och 1600-talen. De pekar också på den senaste vågen av terrorhandlingar begångna i religionens namn för att visa att islam är särskilt aggressivt. Om jag nämner buddhistiskt icke-våld, replikerar de att buddhism är en sekulär filosofi, inte en religion. Här kommer vi till själva problemets kärna.

Buddhism är naturligtvis inte en religion såsom detta ord uppfattas i Västerlandet sedan 1600- och 1700-talen. Men vår moderna västerländska uppfattning om ”religion” är idiosynkratisk och besynnerlig. Ingen annan kulturell tradition har något liknande begrepp, och till och med förmoderna europeiska kristna skulle ha uppfattat det som inskränkt och främmande. I själva verket komplicerar det varje försök att uttala sig om religionens benägenhet till våld.

För att komplicera saker och ting ytterligare har det i den akademiska världen i cirka femtio års tid nu stått klart att det inte finns något universellt sätt att definiera religion på.4 I väst ser vi ”religionen” som ett sammanhängande system av obligatoriska trossatser, institutioner och ritualer som kretsar kring en övernaturlig gud och vars utövande i väsentlig mening är privat och hermetiskt avskilt från alla ”sekulära” aktiviteter. Men ord på andra språk som vi översätter till ”religion” syftar nästan undantagslöst på nå8

got större, mer vagt och omfattande. Arabiskans din betecknar ett helt sätt att leva. Sanskrits dharma är också ett ”totalt” begrepp, oöversättligt, som inrymmer lag, rättvisa, moral och socialt liv.5 I The Oxford Classical Dictionary står det klart och tydligt: ”Inget ord på varken grekiska eller latin motsvarar engelskans ’religion’ eller ’religious’.”6 Tanken på religionen som en i grund och botten personlig och systematisk verksamhet var helt frånvarande i antikens Grekland, Japan, Egypten, Mesopotamien, Iran, Kina och Indien.7 Inte heller har den hebreiska bibeln något särskilt begrepp för religion, och rabbinerna som tolkade Talmud skulle ha funnit det omöjligt att uttrycka vad de menade med tro i ett enda ord eller ens i en enda formulering, eftersom Talmud uttryckligen var skapad för att människolivets helhet skulle ses ur det heligas aspekt.8 Ursprunget till det latinska religio är höljt i dunkel. Det var inte ”något stort enhetligt objekt” utan hade oprecisa konnotationer av förpliktelse och tabu; att säga att efterlevnaden av en kult, familjekonvenans eller avläggandet av en ed var religio för din del innebar att det ålåg dig att göra det.9 Ordet fick en viktig ny betydelse bland tidiga kristna teologer: en hållning av vördnad inför Gud och universum som helhet. För Augustinus (345-430 e.Kr.) var religio varken ett system av ritualer och doktriner eller en historiskt intstitutionaliserad tradition, utan ett personligt möte med den transcendens som vi kallar Gud likaväl som det band som förenar oss med det gudomliga och med varandra.10 I medeltidens Europa anspelade religio på klosterlivet och gjorde skillnad mellan munken och den ”sekulära” prästen, någon som levde och arbetade i världen (saeculum).11 Den enda trostradition som passar in på den moderna västerländska föreställningen om religionen som något kodifierat och privat är den protestantiska kristendomen, vilken, precis som religionen i denna betydelse av ordet, också är en produkt av den tidigmoderna perioden. Vid den här tiden hade européer och ame9

rikaner börjat skilja religion och politik från varandra eftersom de, inte helt korrekt, antog att det teologiska käbblet under reformationen helt och hållet var ansvarigt för trettioåriga kriget. Övertygelsen att religionen strängt måste hållas utanför det politiska livet har kallats för den suveräna nationalstatens grundläggande myt.12 De filosofer och statsmän som banade väg för denna dogm trodde att de återvände till ett mer tillfredsställande tillstånd, ett som hade rått innan äregiriga katolska präster hade rört samman två vitt skilda områden. Men i själva verket var deras sekulära ideologi en lika radikal innovation som den moderna marknadsekonomi som länderna i väst samtidigt höll på att utveckla. För människor från icke-västliga länder, som inte hade genomgått den här moderniseringsprocessen, framstod båda dessa innovationer som onaturliga och till och med obegripliga. Vanan att skilja religionen från politiken är nu så etablerad i väst att det är svårt för oss att bedöma hur grundligt de två var förbundna med varandra i det förflutna. Det var aldrig enbart frågan om att staten ”utnyttjade” religionen; de två var oskiljaktiga. Att skilja dem åt skulle ha framstått som att försöka skilja gin ut från en cocktail.

I den förmoderna världen genomsyrade religionen alla aspekter av livet. En rad aktiviteter som i dag betraktas som världsliga uppfattades som djupt heliga: skogsröjning, jakt, fotbollsmatcher, tärningsspel, astronomi, jordbruk, statsgrundande, dragkamp, stadsplanering, handel, alkoholförtäring och, mest av allt, krigföring. Det skulle ha varit omöjligt för dåtidens människor att se var ”religionen” upphörde och ”politiken” började. Detta berodde inte på att de var för dumma för att förstå skillnaden, utan för att de ville investera maximalt med värde i allt de gjorde. Vi är varelser som söker en mening och som till skillnad från djuren har lätt att förtvivla om vi misslyckas med att göra något meningsfullt av våra liv. Tanken på vår oundvikliga utplåning är svår att bära. Vi bekymrar oss för naturkatastrofer och mänsklig grymhet och är 10

starkt medvetna om vår fysiska och psykiska bräcklighet. Vi finner det häpnadsväckande att vi är här över huvud taget och vill veta varför. Vi har också en stor tilltro till under. Antikens filosofer var överväldigade av den kosmiska ordningen; de förundrades över den mystiska kraft som fick himlakropparna att fortsätta på sina banor och haven att bli kvar där de var och som garanterade att jorden regelbundet vaknade till liv igen efter den bistra vintern, och de längtade efter att få delta i denna rikare och mer permanenta tillvaro.

De uttryckte denna längtan i termer av det som är känt som philosophia perennis (den tidlösa filosofin), vilken har fått sitt namn av att den i någon form existerade i de flesta förmoderna kulturer.13 Varje enskild person, sak eller erfarenhet sågs som en kopia, en blek skugga, av en verklighet som var starkare och mer varaktig än annat de upplevde, men som de bara kunde få en glimt av i visionära ögonblick eller i sina drömmar. Genom att rituellt imitera det som de uppfattade som tecken och handlingar ema-nerande från deras himmelska alter egon – antingen gudar, förfäder eller kulturella hjältar – upplevde de förmoderna människorna att de upptogs i en större dimension av varat. Vi människor vill ständigt förenkla och har en naturlig förkärlek för arketyper och paradigm.14 Ständigt försöker vi förbättra naturen eller närma oss ett ideal som transcenderar det vardagliga. Till och med samtidens kult av celebriteter kan förstås som ett uttryck för vår vördnad för ”övermänniskan” och vår längtan efter att söka efterlikna sådana.

Att känna ett samband med sådana övernaturliga företeelser tillfredsställer ett grundläggande krav hos oss. Det rör vid vårt inre, det lyfter oss för tillfället ut ur oss själva, vilket gör att vi tycks uppleva vår mänsklighet mer fulländat än vanligt och får kontakt med livets djupare strömmar. Om vi inte längre uppnår denna känsla i en kyrka eller ett tempel söker vi den inom konsten, på konserter, genom sex och droger – eller genom att kriga. Vad det sistnämnda 11

D E L E T T Begynnelser

27

1.

BÖNDER OCH HERDAR

G

ilgamesh, betecknad i antikens kungalistor som den femte härskaren av Uruk, var ihågkommen som ”den starkaste av

män – kraftig, stilig, uttrycksfull, perfekt”.1 Han kan mycket väl ha existerat, men han fick tidigt en legendarisk aura. Det sades att han hade sett allt, att han hade rest till världens ände, besökt underjorden och uppnått stor visdom. I början av det tredje årtusendet f.Kr. var Uruk, i det som i dag är södra Irak, den största stadsstaten i federationen Sumer, världens första civilisation. Poeten Sin-leqi, som skrev sin version av Gilgameshs anmärkningsvärda liv omkring 1200 f.Kr., var fortfarande sprickfärdig av stolthet över stadens tempel, palats, trädgårdar och butiker. Men han börjar och slutar sitt epos med en översvallande beskrivning av den magnifika stadsmuren, en mil lång, som Gilgamesh hade restaurerat åt sitt folk. ”Gå upp på Uruks murar”, uppmanar han entusiastiskt sina läsare. ”Vandra runt staden, inspektera det mäktiga murverket, granska tegelstenarna, vilket mästerligt bygge.”2 Denna fantastiska fortifikation visade att krig blivit till ett faktum i människans tillvaro. Ändå hade detta inte varit någon oundviklig utveckling.

Under hundratals år hade sumererna inte känt något behov av att skydda sina städer från anfall utifrån. Men Gilgamesh, som förmodligen regerade omkring 2750 f.Kr., var ett nytt slags sume29

risk kung, ”en stångande vildtjur till man, obesegrad som ledare, hjälte i de främsta leden, älskad av sina soldater – fästningen kallade de honom, folkets beskyddare, den rasande flodvågen som krossar alla murar”.3 Trots sina känslor för Uruk var Sin-leqi tvungen att medge att civilisationen hade sina baksidor. Redan kort efter Gilgameshs död hade han börjat odödliggöras av poeter. Han liv är nämligen en arketypisk berättelse, en av de första litterära skildringarna av hjältens resa.4 Men han brottades också med det ofrånkomliga strukturella våldet i civiliserat liv. Det förtryckta, utarmade och miserabla folket i Uruk bad gudarna att ge dem en stunds lättnad från Gilgameshs tyranni: Staden den äger han, han struttar Genom den, arrogant, med huvudet högt, han trampar ned stadsmedborgarna som en vild tjur.

Han är kung, han gör vad han vill Uruks unga män plågar han utan rätt, Gilgamesh låter ingen son gå fri till sin fader.5 Dessa unga män hade inkallats till de arbetslag som byggde stadsmuren.6 Stadslivet skulle inte ha varit möjligt utan en hänsynslös exploatering av en betydande majoritet av befolkningen. Gilgamesh och den sumeriska aristokratin levde i en aldrig tidigare skådad prakt, men för massan av bönder innebar civilisationen enbart misär och förtryck.

Sumererna tycks ha varit det första folk som lade beslag på det jordbruksöverskott som odlades av samhället och skapade en privilegierad härskarklass. Detta kunde bara uppnås genom våld. Företagsamma nybyggare hade dragits till de bördiga slätterna mellan Tigris och Eufrat omkring 5000 f.Kr.7 Det var för torrt för jordbruk, så de skapade ett bevattningssystem som kunde kontrol30