Kalkyls pendel

Patrik Norqvist KALKYLS PENDEL

KALKYLS PENDEL

PATRIK NORQVIST

Copyright © 2024 Patrik Norqvist och Lundberg Media

ISBN 978-91-987269-3-0

Omslag och inlaga: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma

Omslagsbilder: Pexels, Stocksnap, Michael Wedermann, Robson Machado, Annette Meyer och Frauke Riether/Pixabay samt Patrick Foto, Alex SG, Arthur Bargan och Africa Studio/Shutterstock.

Redaktör: Annika Abrahamsson

Tryckt: Bulls Graphics, Halmstad 2024

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

Prolog

Vad är det för dag i dag? Var är jag någonstans? Sover jag? Lever jag? Hamza hoppas innerligt att ljuset ska ha återvänt när han öppnar ögonen men toaletten är precis lika mörk som när männen som hade misshandlat honom låste in honom där. Men vad gör jag här? Hamza är förvirrad och förtvivlad över att han inte minns något av händelsen som ledde fram till hans fångenskap. Han är övertygad om att han måste ha varit medvetslös när de hade släpat med honom dit, och att de hade känt sig tvungna att bryta flera revben på honom under resans gång. Men varför har han inte lyckats lista ut. Det enda han egentligen är 100 % säker på är att hans mage har slutat skrika efter mat trots att näringsbristen gör honom mer matt för var dag som går. Han upplever det som att det har gått flera veckor sedan han hade fått i sig något annat än vatten, men förnuftet säger honom att det snarare bara handlar om några dagar.

Hjärnan börjar så sakteliga att vakna till och han försöker resa sig upp, men han har så ont i ryggen efter ännu en natt naken direkt på stengolvet att han lägger sig ner igen.

Hamza förundras över hur man kan leka med sina sinnen. Eftersom han lika gärna hade kunnat vara blind har hans sinne för lukt skärpts. Det är dock inte en merit att vara stolt över eftersom det första han hade gjort på sin första dag i fångenskap var att spy. Han hade försökt att rengöra golvet så gott han kunde med händerna och vattnet från vattenkranen på handfatet. Lukten har sedan dess avtagit något men om det beror på att han har vant sig vid den, eller om det beror på andra saker kvittar honom lika.

Han är mer intresserad och nyfiken på det svaga ljuset och rösten som han trodde sig ha sett och hört för ett tag sedan. Rösten hade tillhört

hans mamma och den skänkte honom hopp. Hon hade skrikit ut hans namn och han skulle ha gjort vad som helst för att skrika tillbaka, men han hade legat på mage och bara fått fram något som mest kunde liknas vid ett gurglande läte. När han hade vaknat till efter det sömntillfället (ett fenomen som brukar vara i högst ett par timmar) kunde han i sin nuvarande minst sagt prekära situation dessvärre inte avgöra om det faktiskt hade hänt, eller om det var hans förvirrade hjärna som hade spelat honom ett spratt.

Allt sedan Hamza hamnade här har han känt sig fram över varenda kvadratmillimeter i rummet. Ett handfat (från vars kran han försöker dricka vatten ur så ofta han kan med händerna formade som ett skal från en kammussla), en dusch utan vare sig tvål, schampo eller skynke och en toalettstol utan toapapper är allt som står till buds. Temperaturen i rummet är dock ganska behaglig så han kan ligga naken utan att vare sig svettas eller frysa Alltid något att vara tacksam över, tänker han. Men så faller verkligheten över honom igen. En verklighet som för med sig rädsla, ångest, smärta och förlorat hopp. I början av sin fångenskap hade han aldrig slutat hoppats på att någon skulle hitta honom och befria honom från denna utdragna tortyr. Men på senare tid har hoppet ersatts av en insikt om att hans timmar är räknade. På något sätt har han mer eller mindre ställt in sig på det trots att han bara är 17 år och alldeles för ung för att dö.

Kapitel 1

Måndagen den 30/5 2022

En virvlande vindby drar med sig ett solblekt papper som tidigare hade omslutit en Dubbel Japp. Papperet studsar fram längs en svart väg med nylagd asfalt innan det så småningom fastnar på en kantig liten sten vid trottoarkanten precis framför en liten skolgård. Den är belägen mellan ett litet villaområde och en skogsdunge med främst sly och tallskog på kuperad mark. Det sitter en ljusgrön skylt på en brunmålad träpinne som är nedstucken i gräsmattan. På skylten står det ”Vitängsskolan”. Skolbyggnaden är ett gulmålat enplanshus av trä med vita knutar, och ett svagt sluttande tak belagt med orangea vågformade tegelskivor. I fönstren står röda pelargonier och en målning av en färgglad fågel i vattenfärg är fasttejpad längst ner på fönsterrutan till vänster om ytterdörren. Till höger om skolan finns en grusplan som tjänar som parkeringsplats till skolpersonalen. Tre Volvobilar, en Volkswagen och en Audi fyller upp ungefär hälften av parkeringsytan. Samtliga bilar är småbilar i mellanprisklassen. Där står även en bil som kostar mer än alla de andra bilarna tillsammans. Det är en Mercedes Benz W220, ett bepansrat fordon av samma modell som bland annat den tyske presidenten använder sig av. Trots den något udda bilparken är det inget som vare sig skolpersonalen eller eleverna tycker är konstigt eller ovanligt. Den bepansrade bilen brukar stå parkerad just där.

I skolan finns en förskoleklass och tre lågstadieklasser. Förutom de fyra klassrummen finns ett musikrum, tre toaletter, ett personalrum och en matsal. Totalt går knappt 60 elever på skolan, varav två är kusinerna, tillika de bästa vännerna, Eve och Elvira Henningsson som just denna

måndag har påbörjat näst sista veckan i årskurs ett. Båda är mörkhåriga, Eve har långt rakt hår medan Elvira har en mer kortklippt frisyr. Båda flickorna har en lite mörkare hudton än sina klasskompisar. Något som de har ärvt av sina fäder av latinamerikanskt ursprung. Elvira har en rosa t-shirt med en vit ponny på magen och Eve en röd tröja med ett broderat E på bröstet. Båda har vita byxor. Eve har en stor grön gräsfläck vid vänster knä som hon fick när hon hade snubblat på en sten under rasten före lunch. Hon har bara bott i Sverige i drygt ett och ett halvt år, men talar trots detta nästan helt felfri svenska.

Vägen utanför skolan är lågtrafikerad och bortsett från avlägsna fågelläten från skogsdungen är det bara ett svagt ljud från vinden som hörs. Två käpphästar, som tillhör de båda kusinerna, ligger i det dåligt klippta gräset nära ett rödmålat staket. Deras käpphästar ligger på skolgårdens mest avskilda plats eftersom några av eleverna i årskurs tre brukar reta dem för att de ägnar sig åt något så barnsligt som att springa runt med låtsashästar mellan benen och hoppa över hinder.

När skolklockan ringer springer eleverna under högljudda skrik ut i ett underbart försommarväder.

Allra först ut genom ytterdörren är Eve och Elvira Henningsson. De springer raka vägen mot staketet där käpphästarna ligger. Vant plockar de upp varsin häst, klättrar över staketet och går de tio meterna till en liten öppning i dungen bakom skolan. Där går en liten stig in mellan två stora buskar. Innanför den finns en drygt 100 meter lång upptrampad stig som bitvis är väldigt ojämn med ett par stora stenar som sticker upp mellan trädrötterna. Dessa är som gjorda att hoppa över men eftersom stigen inte har mycket mer att erbjuda i hinderväg har kusinerna skapat ytterligare fem hinder med hjälp av trädgrenar för att få en roligare hinderbana.

”Du får köra först”, säger Eve. Hon plockar fram sin mobiltelefon och klickar vant fram tidtagaruret på displayen.

”32,57 är ditt rekord, va?”, säger Elvira medan hon sliter blicken från mobilen och tittar sin kusin rakt i ögonen.

”Ja.”

”Jag ska slå det i dag.”

”Du kan ju försöka!”, säger Eve. Hon ler så stort att alla tänderna syns och kliar sig på ena kinden.

Under de tre veckorna som tjejerna har tävlat mot varandra på hinderbanan har de lyckats förbättra sina tider med nästan tio sekunder. Tidigare var de mer angelägna om att verkligen springa som en häst men nu är det hastighet som är prio ett. De har sprungit banan så ofta att de numera vet precis var de kan springa på för fullt och var de måste vara försiktigare.

”Okey, jag är redo”, säger Elvira samtidigt som hon placerar käpphästen mellan benen.

”Klara, färdiga, gå!” Eve startar tidtagaruret och Elvira springer i full fart in i skogen.

Elvira känner på sig att hon kommer att sätta nytt rekord. Det första hindret, en liten hög med kvistar, hoppar hon elegant över och hon tar i lite extra när stigen leder uppåt mot en liten höjd. Snart kommer hon att vara framme vid det svåraste hindret, en stor sten och en trädrot som sticker upp bakom den och hon vet att hon måste landa precis rätt på den plana delen av stigen för att hon inte ska ramla omkull. Hon saktar in lite för att komma med högerfoten först och hoppar. Perfekt landning, tänker Elvira. Hon känner på sig att detta går snabbare än någonsin. Medan hon springer på kuperad terräng fokuserar hon på var hon sätter fötterna men nu när stigen är jämnare vänder hon blicken uppåt. Hon rycker till. Mindre än 15 meter framför henne står två män. De är mörkklädda och har svarta toppluvor som döljer håret helt. En av dem står och röker och tittar rakt framför sig rakt åt vänster sett från Elvira. Den andre tittar rakt mot henne. Han har munskydd av ljusblått papper. Han glor och följer hennes minsta rörelse. Om hennes mål inte vore att sätta rekord skulle hon ha vänt och sprungit tillbaka, men banan fortsätter bara några meter från männen, så hon fortsätter, men med lite försiktigare steg. Hon närmar sig dem utan att släppa dem med blicken. När stigen viker av åt höger har hon passerat dem och då springer hon för sitt liv. Hon springer så fort att hon nästan håller på att riva hindret med pinnen som hon och Eve hade lagt mellan en stubbe och en myrstack. Elvira fortsätter att springa medan hon tänker på de kallaste ögonen hon någonsin hade sett. Om han skulle vilja så skulle han kunna gena genom skogen och ta fast mig innan jag hinner komma i mål, tänker hon. Hon blir så rädd av bara

tanken att benen knappt bär henne. Hon saktar in lite och tittar sig omkring. När hon ser att ingen följer efter henne spurtar hon det fortaste hon kan. Hon hoppar över det näst sista hindret på andra sidan dungen, tar det sista hindret bestående av en låda innan hon äntligen korsar mållinjen.

”33,02. Det är nytt rekord för dig!”, säger Eve och låter uppriktigt glad för sin kusins skull.

Elvira pustar ut. Hjärtat slår hårt av ansträngning och rädsla. Hon tittar mot skogen men ser ingen som står och lurpassar på henne. Eve, däremot, noterar inget ovanligt utan stoppar in mobilen i en liten midjevätska och säger: ”Nu är det min tur!”

”Nej.” Elvira tar ett par andetag innan hon säger ”Kom. Vi går härifrån!”

”Varför då? Jag har ju inte fått köra. Du ska ta tid på mig.”

”Nej, kom med så ska jag berätta varför.” Elvira går snabbt och släpar sin käpphäst bakom sig. Eve står kvar i några sekunder, sedan tar hon ett par långa löparsteg samtidigt som hon svänger med armarna tills hon kommer upp jämsides med sin kusin. Först nu ser hon att Elvira ser rädd ut. Elvira tittar på Eve och viskar:

”Jag träffade på två farbröder längs banan i skogen. Den ene tittade mig rakt i ögonen och följde mig med blicken. Det gjorde mig så rädd. Den andre stod och rökte. Bör vi berätta det för fröken?”

”Okey då, vi springer i morgon i stället. Vi lägger tillbaka hästarna och hoppar rep i stället. Men tycker du att vi ska säga något åt fröken?”

”Jag vet inte. Det är kanske inte så farligt. Han blev kanske bara chockad när jag kom ridande genom skogen. Men han såg jättehemsk ut.”

Eve lägger en tröstande hand på Elviras axel samtidigt som de går till den lilla boden där hopprepen finns.

Eve går in i skjulet och börjar rota medan Elvira oroligt står kvar och tittar upp mot skogsdungen. Hon varken ser eller hör något som tyder på att de båda männen har följt efter henne. Hon slappnar av något.

I skogen fimpar den rökande mannen sin cigarett och drar på sig ett ljusblått munskydd. Rökaren döljer därmed ett fult ärr på sin haka som fortfarande håller på att läka. Såret har slutat värka men han har svårt att

inte klia på sårskorpan och starta små nya blödningar. Skadan tillkom då han fick ett knytnävsslag av en hand med knogjärn för ett par veckor sedan. Slaget hade orsakats av en berusad överviktig man som av oklar anledning överfallit honom. Den misshandel Rökaren sedan slog tillbaka med, var med ränta. Den höll nästan på att kosta den berusade mannen livet.

Rökaren kliar på sitt sår genom munskyddet och tar ett djupt andetag.

Han nickar sedan bestämt mot mannen bredvid sig som är ganska smärt byggd och har stora bruna ögon som sticker fram ovanför munskyddet.

De båda männen har känt varandra nästan hela livet och båda två förstår precis den stress och oroandre känner i detta ögonblick. Utan mer än instämmande blickar lämnar de båda männen sitt gömställe. De smyger försiktigt fram genom skogen. De går längs den stig som den lilla flickan nyss sprang på. Ljudet från de torra små kvistarna som knäcks under fötterna är inget som någon annan än de båda männen noterar. De går i riktning mot ljudet av lekande barn. I ljudbilden hörs plötsligt en kraftig mansröst som verkar komma från andra sidan skolbyggnaden.

”Gå inte bort till skogen, Stina!”, ropar en av Stinas båda livvakter. Elvira tycker synd om Stina eftersom hon vet att Stinas pappa, Kari Nykänen är död, och att hon därför alltid måste ha två vuxna män, iklädda likadana vita kostymer, med sig så att inget ont ska hända henne. Elviras hade tjuvlyssnat när hennes pappa Albin berättat för Elviras mamma att Stinas pappa var en gangster som hade dödats när han satt i fängelse. Elvira ser att det som vanligt bara verkar vara en enda tjej som leker med Stina, en rödhårig tjej som Elvira inte vet namnet på. Hon har lite dålig koll på namnen på barnen i förskoleklassen. Hon kan nästan inte minnas att någon annan tjej någonsin har lekt med Stina. Elvira tycker att Stina ser ledsen ut eftersom hon tittar ner i marken när hon med släpande steg går fram mot skjulet där Elvira står tillsammans med Eve. Sedan går allting väldigt fort. Elvira får syn två män som rusar fram och kastar sig över staketet. Mannen som springer först är lite längre och smalare än den andre som följer honom hack i häl. Hon känner igen dem från hinderbanan men nu har de dragit fram varsin pistol. Samtidigt hör Elvira en bil som kommer körande i hög fart. Hon vänder sig om och ser

en silverfärgad skåpbil som saktar in alldeles utanför skolan. Medan hon tittar dit hör hon ett skott som avlossas bakom ryggen på henne. Elvira, som brukar följa med sin pappa på skjutbanan, förstår att männen har gjort något med vapnen för att få dem att låta så lite som möjligt. Elvira vänder sig om i samma veva som en av skyttarna är på väg mot livvakterna. Hon hör ett andra skott och ser till sin förskräckelse att båda livvakterna har blivit skjutna. En av dem lyckas ändå få fram sin pistol, men i samma ögonblick som han lyfter den träffas han av en ny kula, i huvudet denna gång. Elvira skriker rakt ut. Den kortare mannen springer rakt mot henne men fem meter innan han når fram till henne viker han av, böjer sig ner och greppar tag i Stina. Han lyfter upp henne och rusar mot den silverfärgade skåpbilen. Stina skriker, viftar och slår omkring sig med armarna i vild panik. Strax bakom dem springer mannens kompanjon. som vänder sig om och tittar på männen han har skjutit. Mindre än tio sekunder senare öppnar den ene mannen bakdörren på den silverfärgade skåpbilen, kastar in Stina och hoppar själv in. Bara sekunden senare gör den andre mannen dem sällskap. Det sista Elvira hör innan männen stänger dörren är Stinas förtvivlade rop på hjälp. De kör i väg i hög fart och svänger vänster vid första avtagsvägen utan att minska farten. Däcken skriker när skåpbilen nästan välter i svängen. Bilen rätar upp sig och ökar farten ytterligare. Elvira tittar förskräckt på bilen och säger tyst för sig själv

”Silverfärgad skåpbil, BYW 753.” * * *

Albin Henningsson arbetar som poliskommissarie och hans arbetsdag är på papperet slut. Hans svarta hår är ovårdat efter en mycket varm dag utan tillgång till en kam. Att båda hans biologiska föräldrar har latinamerikanska rötter framgår av hans svagt kopparfärgade hud och kolsvarta ögonbryn. Han är muskulös men smärt eftersom han har mycket lite underhudsfett. Många tycker att han ser väldigt bra ut och de flesta skulle nog säga att han ser yngre ut än sina 42 år.

För första gången på nästan två år känner han sig i riktigt god fysisk form. Annat var det hösten 2020 när han hade svävat mellan liv och död i en svår virussjukdom. Om det inte skulle ha varit för hans tvillingbrors

benmärg skulle han inte leva i dag. En tvillingbror som han inte ens visste fanns förrän hans adoptivsyster Linda hade hittat honom i djungeln i Guyana.

Till råga på allt hade även Johns liv hängt på en tråd efter ett svårt ormbett. Samma år till och med. Snacka om tvillinganda!

I slutet av sjukhusvistelsen hade han och John lovat varandra att de skulle ställa upp i triathlonens maratondistans Ironman. I och med det kommer Albin att få ligga i lite extra eftersom John är i en betydligt bättre form än han är. Detta faktum håller dock inte Albin vaken om nätterna eftersom han har ett helt år på sig att gå från formen han har i dag till att bli så pass stark att han kommer att kunna delta i tävlingen. Och komma före John i mål så klart!

För ett år sedan blev Albin friskförklarad och har sedan dess jobbat heltid. Han trivs fantastiskt bra med sitt jobb och är generellt på en bra plats i livet.

Albin sätter sig i sin röda Volvo V40 och kör den snabbaste vägen hemåt. Han är medveten om att han som polis borde föregå med gott exempel och hålla sig till hastighetsbegränsningarna, men det bryr han sig inte det minsta om i detta nu. Han kör 15 km/h över den lagliga maxhasigheten på 70 km/h, vilket innebär att han inte kommer att bli av med körkortet om polisen skulle stoppa honom. Han har bråttom eftersom han för en halvtimme sedan fick veta vad som hade hänt på hans dotters skola. Därför vill han bara komma hem och träffa sin familj så fort som möjligt. Han bromsar ner farten till 30 km/h när han kör in i bostadsområdet som han bor i. Albin svänger in på en infart bakom en välansad häck och tvärnitar mindre än en meter framför den bruna garageporten till höger om hans villa. Hans puls slår hårt när han springer över garageuppfarten (som bara är ett par meter lång) och uppför de tre trappstegen. Han rycker upp den olåsta ytterdörren.

”Elvira! Elvira, är du här?”, skriker han och flackar med blicken när han skannar av omgivningen.

”Hon sitter här”, säger hans hustru Hanna från köket. Hennes lätt gråsprängda hår är uppsatt i en hästsvans. Hon är 40 år, klädd i jeans och en röd topp och hon sitter och lutar ansiktet mot sina händer.

Albin rusar genom hallen utan att ta av sig skorna och in i köket. ”Elvira, hur mår du?”

”Bra. Jag mår bra”, säger hon mellan utandningarna. Albin ser att hon kämpar för att inte börja gråta. Hon sitter på en stol och lutar armarna mot köksbordet. Hennes ben är lite för korta för att nå ner till golvet så hon sitter och sparkar benen långsamt fram och tillbaka.

”Jag är ledsen att jag inte kunde komma till skolan; jag var ute på ett uppdrag och ingen informerade mig om vad som hade hänt.” Han ger sin dotter en lång kram och kan höra en tyst snyftning.

”Det gör ingenting. Jag berättade för Janne vad jag såg.”

”Janne Lindmark? Han är ju jättebra och jobbar tillsammans med mig nästan varje dag.”

”Jag vet!”, säger Elvira och tittar tårögt på sin pappa.

Albin vänder sig mot Hanna.

”Har du och Elvira pratat med någon krisgrupp?”

”Nej. Med tanke på hur många barn som bevittnade dådet kan de inte prata med alla barnen. Krisgruppen ansåg att Elvira var så pass samlad att de skulle ta hand om de mer chockade barnen först. Vi kommer att kontakta dem i morgon om vi behöver stöd.”

”Hur är det med Eve?”

”Hon verkar också ganska okey efter omständigheterna.”

”Vad bra!”

Albin vänder sig på nytt mot sin dotter.

”Jag hörde att det var skottlossning på skolan! Vad var det som hände egentligen?”

Elvira sväljer och tar ett djupt andetag innan hon svarar. ”Två män med ansiktsmasker kom till skolan. De kom fram ur skogen, sköt och sedan kidnappade de Stina. Jag såg alltihop och jag memorerade bilnumret. Precis som du har lärt mig.”

”Såg du när de sköt?”, frågar Albin och blir alldeles torr i munnen.

”Ja, det gjorde jag. Svante dog och den andre åkte i väg med ambulansen. Jag vet inte vad han heter”, säger Elvira och drar in ett djupt andetag.

Albin hade hört oklara uppgifter om att dådet även involverade en kidnappning, men kollegan som hade ringt till honom hade inte varit säker.

”Är Stina kidnappad? Stina. Hon … som har två livvakter.”

”Ja, hon som inte har någon pappa.”

Albin är lättad över att hans dotter trots allt verkar vara någorlunda samlad efter det traumatiska som hade hänt. ”Var det verkligen du som berättade vilket nummer det var på bilen?”.

”Ja, det var det. Jag upprepade det för mig själv flera gånger för att jag inte skulle glömma bort det. BYW 753. Men jag pratade inte så mycket med polisen och när mamma kom och hämtade mig fick vi fick åka hem från skolan allihop.”

Albin tittar på Elvira som inte möter hans blick. Han får en egendomlig känsla av att hon inte hade berättat allt för hans allra närmaste kollega och vän. ”Har du något mer att berätta för oss?”

”Ja”, säger Elvira. Svaret kom så fort att Albin misstänker att hon bara hade väntat på att rätt fråga skulle ställas till henne.

”Vad då?”

”Jag såg dem innan.”

”De maskerade männen?”

”Ja, de stod i skogen. Det verkade som att de tittade mot skolan, men jag är inte säker. En av dem tittade mig rakt i ögonen, och den andre stod och rökte.”

”Är du säker på att det var samma män?”

”Jaaaaa!” Elvira blänger på Albin. Om det låg någon sanning i att blickar kan döda skulle Albin återigen ligga illa till.

”Hur långt innan kidnappningen var det här?”

”Jag vet inte. En ganska kort stund.”

”Orkar du följa mig tillbaka till skogen i kväll och visa mig var de befann sig?”

Elvira tvekar. Hon tittar på sin pappa och tittar sedan ner i golvet och viskar ”Kan jag väl.”

Albin ger Elvira en kram och går uppför trappan och in i sovrummet.

Han stänger dörren bakom sig. Han tittar på dubbelsängen med det tigermönstrade överkastet och sätter sig i sängens fotända som fjädrar efter med ett svagt gnissel. Sedan ringer han ett samtal. Det tar bara ett par sekunder innan Albin hör en bekant mörk röst, som tillhör polisens främste kriminaltekniker, i luren.

”Henry!”

Efter att ha återhämtat sig från en svår sjukdom reser kommissarie Albin Henningsson till Guyana för att efterforska vad som hände då han själv som spädbarn kidnappades av en liga som ägnade sig åt olagliga adoptioner. Han tar hjälp av den lokala polisen för att följa de ledtrådar hans mamma gett honom. Han startar sin jakt för att hitta de ansvariga och ta reda på hur omfattande verksamheten varit under årens gång. Albins syster Linda Henningsson och hennes man John åker med Albin till Guyana för att göra sin efterlängtade bröllopsresa. Deras förhoppning är att resan ska bli oförglömligt underbar, men slumpen gör att allt förvandlas till något helt annat, en skräckupplevelse där mångas liv kommer att stå på spel.

Samtidigt i Stockholm sker en spektakulär kidnappning av en liten flicka. I sin chefs frånvaro får kriminalinspektören Janne Lindmark i uppdrag att leda jakten på förövarna. Det blir snart uppenbart att förövarna valt sitt offer med stor omsorg, och att hämndmotiv kan ligga bakom brottet. Polisjakten blir en kamp mot klockan mot sällsynt hänsynslösa kidnappare som inte skyr några medel för att få sin vilja fram.

Foto: Patrick Trägårdh

Patrik Norqvist är doktor i rymdfysik vid

Umeå Universitet och folkkär TV-expert i bland annat SVT´s Fråga Lund och TV4´s Nyhetsmorgon . Han har tidigare gett ut böckerna ”Balthazars droppar”, ”Fysik i Vardagen” och ”ABC-bok för fysiknyfikna”.

LUNDBERG