Innan kaffet kallnat

Toshikazu Kawaguchi

Innan kaffet kallnat

ÖVERSÄTTNING: DENNIS JOHANSSON

MIUS FÖRLAG

Mius är ett imprint under Akademius förlag. För mer information om våra böcker besök gärna: www.akademius.se | www.instagram.com/akademius

Copyright © 2015 by Toshikazu Kawaguchi. Sunmark Publishing, Inc., Tokyo, Japan.

Copyright © 2024 för den svenska utgåvan Akademius förlag. Utgiven efter överenskommelse med Sunmark Publishing, Inc., genom Gudovitz & Company Literary Agency, New York, USA.

Originalets titel: COFFEE GA SAMENAI UCHINI

ISBN 978-91-988714-2-5

Originalomslag: Sunmark Publishing Inc.

Svensk inlaga och omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma

Översättning: Dennis Johansson

Tryckt: Bulls Graphics, Halmstad 2024

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

Kvinnan i den vita klänningen

En mystisk kvinna som dag ut och dag in sitter på en alldeles särskild plats i kaféet och läser i sin bok. Bara då och då lämnar hon sin stol. Då gäller det att vara beredd.

Kärleksparet Relationskarta

Kumi Hirai

Yaekos yngre syster. Hon tog motvilligt över driften av familjens värdshus. Åker ofta till Tokyo för att försöka övertala Yaeko att komma hem.

färdas i tiden

Yaeko Hirai

Hon driver en bar i närheten av kaféet. Hennes föräldrar försköt henne när hon inte ville ta över familjens värdshus.

färdas i tiden

Nagare Tokita

Kaféets ägare och kusin till Kazu. Han är en jättelik, nästan två meter lång man. Är gift med Kei.

Kazu Tokita

Servitris på kaféet Funiculi Funicula och kusin till Nagare. När någon vill färdas tillbaka i tiden är det hon som leder ceremonin och serverar kaffet.

färdas i tiden

Kei Tokita

Nagares hustru. Hon har ett svagt hjärta men ett vänligt sinne.

färdas i tiden

Fumiko Kiyokawa

Hennes pojkvän berättar att han vill flytta till USA för att arbeta, vilket leder till att de gör slut.

Kōtake

Sjuksköterska och stammis på kaféet. Hängiven sin make, men ser sig mer som en sjuksköterska än hustru nuförtiden.

Stammis på kaféet. Sitter alltid nära ingången och gör anteckningar i ett resemagasin. Är gift med Kōtake.

Gorō Katada Fumikos pojkvän. Åker för att arbeta i USA.

Fusagi

Om du kunde resa i tiden – vem skulle du då vilja träffa?

INNEHÅLL

I Kärleksparet 9

II Äkta makar 69

III Systrarna 126

IV Mor och barn 187

Kärleksparet

”Det börjar bli dags för mig att gå …” mumlade mannen undvikande när han reste sig och sträckte sig efter sin resväska. ”Va?” sa kvinnan.

Hon såg på honom med en förbryllad min. Orden det är slut hade inte lämnat hans läppar. Men han – mannen som hon hade varit ihop med i två år – hade ringt och sagt att han ville ses och prata om något viktigt. Nu berättade han att han plötsligt hade blivit ombedd att ta ett jobb i USA. Flyget gick dessutom om bara några timmar. Även om orden det är slut inte hade uttalats, kunde man gott anta att prata om något viktigt betydde göra slut. Och även om hon hade hoppats att prata om något viktigt till exempel skulle betyda Vill du gifta dig med mig?” förstod hon nu att hon hade misstagit sig.

”Vadå?” mumlade mannen som svar utan att se henne i ögonen. ”

”Kan du inte ge mig en ordentlig förklaring?” bad hon, i det där ifrågasättande tonläget som han hatade mer än något annat.

De två satt på ett kafé på källarplan som saknade fönster. Stället lystes upp av sex skärmlampor i taket. I närheten av ingången satt en ensam vägglampa. Lamporna färgade kaféets interiör i sepiatoner, och man fick förlita sig på klockan för att kunna skilja dag från natt.

Det fanns tre stora antika väggur i kaféet. Deras visare stod dock på olika klockslag. Var det avsiktligt? Var de trasiga?

För gäster som besökte kaféet för första gången var det svårt att förstå vad det berodde på, och till slut blev de tvungna att titta på sina egna klockor.

Det var samma sak för mannen.

Han tittade på sitt armbandsur medan han kliade sig ovanför sitt högra ögonbryn och lät sin underläpp puta ut en aning.

Kvinnan la märke till hans ansiktsuttryck. ”Vad var det där?

Varför gör du såna där miner? Som om jag är den jobbiga?”

utbrast hon.

”Det gör jag väl inte”, svarade han förläget.

”Det gör du visst!” insisterade hon.

Han svarade henne inte, utan putade bara med underläppen och undvek hennes blick.

Hon blev irriterad över hur nervöst han betedde sig. ”Vill du att jag ska behöva säga det?” sa hon och stirrade stint på honom. Sedan sträckte hon sig efter kaffet som hade kallnat framför henne. Smaken av det kalla, söta kaffet fick henne att sjunka allt djupare ner i sin melankoli.

Mannen tittade på sitt armbandsur igen. Han räknade baklänges från ombordstigningstiden, märkte att han borde lämna kaféet väldigt snart och kliade sig otåligt ovanför sitt högra ögonbryn. Att se honom helt uppslukad av tiden gjorde henne ännu mer irriterad, och hon ställde bryskt ner koppen på bordet. Den damp ner på fatet med ett våldsamt klirr. Mannen ryckte till.

Med fingrarna som han nyss hade använt för att klia sig på ögonbrynet började han nu krafsa sig i håret. Med ett kort, djupt andetag satte han sig på stolen mittemot kvinnan igen. Hans tidigare ängslighet var som bortblåst.

Mannens ansiktsuttryck hade så tydligt förändrats att kvinnan blev riktigt förvånad. Hon slog ner blicken och såg på sina händer som låg knäppta i knäet.

Mannen, som oroade sig över hur mycket klockan var, väntade inte på att hon skulle titta upp igen. ”Jo, alltså …” började han. Han mumlade inte längre, utan talade tydligt och samlat.

I ett försök att hindra honom från att fortsätta sa kvinnan: ”Du borde kanske gå?” Hon såg inte upp. Hon, som hade velat ha en förklaring, vägrade nu lyssna. ”Du behövde röra på dig, sa du väl?” sa hon tjurigt.

Mannen såg alldeles förvirrad ut, som om han inte riktigt förstod vad hon menade.

Kvinnan, som verkade ha blivit medveten om hur barnslig och otrevlig hon hade låtit, vände bort blicken och bet sig i läppen.

Mannen reste sig ljudlöst från sin stol och försökte få kontakt med servitrisen bakom disken.

”Ursäkta, skulle jag kunna få betala?” sa han med svag röst.

Han försökte plocka upp notan från bordet, men kvinnan höll ner den med sin hand.

”Jag tänkte sitta kvar ett tag, så … jag tar det.” De sista orden lyckades hon inte få ur sig innan mannen raskt ryckte undan pappret under hennes hand och rörde sig mot kassan. ”Vi betalar tillsammans.”

”Jag tar det, sa jag.” Utan att lämna stolen höll kvinnan ut sin hand mot mannen. Men han såg inte på henne och tog ut en tusenyensedel ur sin plånbok.

”Behåll växeln”, sa han när han gav servitrisen sedeln tillsammans med notan. Mannen gav kvinnan en kort, sorgsen blick, greppade handtaget på sin väska och gick.

”… och det var vad som hände förra veckan”, sa Fumiko

Kiyokawa och säckade ihop över bordet som en pysande ballong, men lyckades skickligt undvika att välta kaffekoppen framför sig.

Servitrisen och kunden, som fram till nu hade suttit vid kafédisken och lyssnat på Fumikos ingående förklaring om vad som ägt rum på kaféet för en vecka sedan, utbytte blickar.

Fumiko hade själv lärt sig sex olika språk under gymnasietiden. Hon hade tagit examen från Wasedauniversitetet med toppbetyg, och fått anställning på ett stort företag i

Tokyo som var verksamt inom medicinteknik. Redan under sitt andra år på företaget hade hon blivit tilldelad ansvaret för flera stora projekt. Hon hade utan tvekan blivit vad man skulle kalla en framgångsrik karriärkvinna.

I dag var Fumiko klädd i sin sedvanliga kontorsutstyrsel: en vit blus till svarta byxor och svart kavaj. Av hennes utseende att döma var hon på väg hem från jobbet, men hon såg långt från alldaglig ut. Med sina skarpa drag och späda läppar såg hon nästan ut som en popstjärna. Hennes halvlånga, vackra hår lyste upp hennes silhuett som en gloria, och trots de stela kläderna kunde man lätt urskilja att hon hade en enastående figur. Hon var en vacker kvinna som drog allas blickar till sig. Hon var som hämtad ur en modetidning. Fumiko var helt enkelt sinnebilden av någon som var både snygg och smart. Huruvida hon själv var medveten om detta är en annan fråga.

Fumiko levde för sitt arbete. Det betydde naturligtvis inte att hon aldrig hade haft förhållanden. De hade bara aldrig fångat hennes intresse på samma sätt som jobbet gjorde. Så pass tillfreds var Fumiko med sitt arbete.

Med frasen mitt jobb är min enda kärlek hade hon avspisat många män, som om de var dammkorn hon borstade av sig.

Mannen hon pratade med hette Gorō Katada. Gorō var systemingenjör, och jobbade för ett aningen mindre företag men i samma bransch som Fumiko.

Det var nu två år sedan de hade jobbat tillsammans i samma projekt – det var så de hade träffats, hon och

hennes tre år yngre pojkvän. Eller rättare sagt: före detta pojkvän.

För en vecka sedan hade Gorō ringt och sagt att han ville prata om något viktigt. Den gången hade hon kommit till mötesplatsen i en elegant, skir, ljusrosa klänning, en beige vårkappa och vita klackskor. Männen hon passerade på vägen dit hade inte kunnat undgå att stirra.

Innan hon blev tillsammans med Gorō hade Fumiko varit så hängiven sitt arbete att hon inte ägde annat än kostymer, och hon kom ofta direkt från jobbet till deras dejter. Men när Gorō hade sagt prata om något viktigt hade Fumiko läst något alldeles särskilt, och med hjärtat fyllt av förväntan gick hon för att köpa nya kläder.

Vid deras vanliga kafé där de stämt träff möttes de dock av en skylt som förklarade att det var tillfälligt stängt. De avskilda båsen på just det här kaféet hade varit perfekta för deras viktiga samtal, så både Fumiko och Gorō blev väldigt besvikna.

De hade inget annat val än att leta upp ett annat lämpligt ställe, och la märke till en liten skylt på en folktom bakgata. Utifrån gick det inte att avgöra vilken sorts atmosfär kaféet hade eftersom det låg nere i en källare. Men Fumiko fascinerades av namnet, som kom från en sång hon brukade nynna på som barn, så de bestämde sig för att gå in.

Fumiko ångrade sig emellertid så fort de stack in huvudet. Kaféet var mindre än hon hade föreställt sig. Det fanns tre sittplatser vid kafédisken och tre bord med två stolar vid varje, och alltså bara plats för nio personer därinne.

Om det viktiga samtalet som Fumiko sett fram emot så mycket inte viskades fram skulle det vara lätt för andra att tjuvlyssna. Dessutom föll den sepiafärgade, skärmlampupplysta interiören inte alls Fumiko i smaken.

En plats för skumraskaffärer.

Det var Fumikos första intryck av den här platsen. Hon makade sig spänt bort till det enda lediga bordet och satte sig ner. I kaféet fanns en servitris och tre andra kunder. Vid bordet längst in satt en kvinna i en vit kortärmad klänning och läste stillsamt i en bok. Vid bordet närmast ingången satt en slätstruken man med ett resemagasin uppslaget framför sig och gjorde anteckningar i ett litet block. Kvinnan som satt vid disken bar ett klarrött linne och gröna leggings.

En chanchanko, ett slags ärmlös kimonojacka, hängde över hennes stolsrygg, och hon hade fortfarande papiljotter i håret. Hon sneglade åt deras håll med ett stort flin. Då och då under Fumikos och Gorōs konversation påpekade kvinnan något för servitrisen och gav ifrån sig ett högljutt skratt.

Senare, när kvinnan i papiljotter fick höra Fumikos förklaring, sa hon: ”Jag förstår …” Inte för att hon faktiskt förstod – hon ville bara komma med ett lämpligt gensvar.

Kvinnan i papiljotter hette Yaeko Hirai. Hon var stamkund på kaféet, hade precis fyllt 30 och drev en liten snackbar i närheten. En värdinnebar. Hon tog alltid en kopp

På en bakgata i Tokyo ligger det mytomspunna kaféet Funiculi Funicula. Det sägs att det går att återvända till det förflutna genom att dricka en kopp av deras omsorgsfullt tillagade kaffe. Men en viktig regel måste följas: tidsresan behöver avslutas innan kaffet har kallnat.

I Innan kaffet kallnat får vi möta fyra personer som av olika skäl utnyttjar möjligheten att resa i tiden. Det ger dem insikten att nuet är viktigare än det förflutna. Precis som med kaffet bör varje klunk av livet avnjutas.

Toshikazu Kawaguchis roman har sålts i över fem miljoner, är översatt till fler än trettio språk och har berört läsare världen över.