Estrid Magazine #1 (Swedish edition)

Estrid live. create. be curious. be you.

www.estridmagazine.se

1

Ledare Jag vet att jag inte är ensam om känslan av att allt går så snabbt nu för tiden (och jag vet att folk kände så förr också). Det är mer än bara arbete, aktiviteter, skola, förskola, hämta, lämna, konsumera. Det är en känsla av alla nyheter, uppdateringar, roliga grejer och all information som snabbt passerar förbi. Så mycket att se, så mycket att göra, så mycket att ta in. Det är alltför lätt att följa med strömmen, springande, och sluta känna efter. Glömma att ställa sig frågan: Är det det här jag vill?

Att följa sitt hjärtas röst går som en röd tråd genom Estrid magazine. Att lyssna på sig själv och skapa sitt eget liv. Det är inte så enkelt alla gånger. Ofta vet vi inte ens vad hjärtat säger. Vad är det jag vill? Där kan finnas en gnagande känsla av att behöva förändra något för att må bra, men vi hör inte vad.

Jag tror att det hör samman med hastigheten. När vi springer oss igenom dagarna och fyller de få luckorna med sociala medier, då hör vi inte längre vår innersta önskan. För hjärtats viskningar blir överröstade. Det behövs tomma luckor i vardagen, tid för reflektion, och modet att våga möta sig själv. Först då blir rösten tydlig.

För även om alla andra springer, är det skönt att komma till insikt att man själv kan gå. Och att man kan gå dit man vill, även om det innebär en avvikande stig från motorvägen.

Jag hoppas att Estrid magazine ska inspirera dig att lyssna på ditt hjärtas röst och ge dig kraften att skapa ditt liv så som du vill leva det.

Maria

Chefredaktör och ansvarig utgivare Maria Thörn Medarbetare i det här numret Therese Johansson, Mia Carlström, Molly Pettersson, Malin Barrios, Helena Sahlander och Ida Therén.

Och tack till Estrid Antonsson, Thea Thörn, Lea Carlström, Elin Barrios, Andreas Lindholm och Sebastian Bauer.

Kontakt, annonser och samarbeten hej@estridmagazine.se Hemsida www.estridmagazine.se Estrid finns också på Facebook och Instagram 2

Estrid Magazine nr 1 2017

Innehåll 4. Pia och Dennis Kammeborn 10. Äppel-, kanel- och vaniljcheesecake 12. Filt + natur 14. Torpet Någolunda 16. Anslagstavlan: Det här är viktigt för mig 18. Återbruk 20. Skapa ett personligt smycke 22. Tema: Brev 34. Meditation vid vatten 36. Hyttbacken. Att skapa ett hem 46. Skapa ett lekhus av skräp 50. Böcker 52. Tandläkare med känsla för kaktus 54. Fotografier av Sebastian Bauer 64. Karin och Grace i Frågor på det?

66. Thea, om musik 68. Författarporträtt: Lisa Bjärbo 74. Novelltävling 76. Tinker tray 78. Pyssla minnen från bebistiden 80. Bland skalbaggar och nyckelpigor 84. Smash cake 86. Krönika: Therese Johansson 88. Ida Therén: Sin egen bästa vän 94. Sagostolen 96. Naturpromenaden 98. Recept: På mackan 100. Hitta din hobby 102. Inspiration 104. Street art 106. Konstnär Emil Jansson 108. Chokladig kaka 110. Enkla stickningar 112. Kristallägg 114. Grön rooibos 115. Pälsiga kloner 116. Gör tavlor med alcohol ink 118. Pastakonst 120. Andreas Lindholm om att följa sitt hjärta

www.estridmagazine.se

3

Pia och Dennis är författare till boken “Picknick: utflykter och inflykter” Pia bloggar på www.kammebornia.se Tillsammans har de Kammebornia podcast på Youtube där de pratar om stickning och livet, en podd som är både vacker och inspirerande med många miljöbilder. På Instagram postar de bilder från vardagen i sitt kungarike, med särskilt fokus på skönheten i det lilla och lugnet i naturen. Pia heter @kammebornia och Dennis @kingofkammebornia där.

4

Estrid Magazine nr 1 2017

Pia och Dennis Kammeborn om att skapa ett kungarike och att följa sitt hjärta Kan man flytta ett helt kungarike, undrar jag när jag promenerar in i botaniska trädgården i Visby för att träffa levnadskonstnärerna Pia och Dennis Kammeborn. Förra sommaren följde de sitt hjärtas röst och tog med sig kungariket Kammebornia från fastlandet till rosornas och ruinernas stad på Gotland. För visst går det att flytta ett kungarike, om det finns i ens hjärta.

Att de hamnade just här var ingen slump. Pia kom till Gotland första gången som sjuttonåring och har längtat hit sedan dess. Efter att hon och Dennis träffades har de varje sommar varit på medeltidsveckan i Visby och närt en dröm om att någon gång få bo här.

Vintern 2016 låg Pia svårt sjuk i lunginflammation och blev dessutom felmedicinerad.

– Hon var jättedålig och väldigt ynklig, berättar Dennis. När hon sa att jag skulle begrava henne på Gotland tänkte jag, ojdå, men sen blev hon frisk. Då ringde jag till mannen vi brukar hyra av på somrarna och frågade om han hade något permanent. Det hade han.

När möjligheten att flytta hit dök upp, bestämde de sig för att ta steget. De äldsta barnen var utflugna och de yngre var pigga på en flytt.

Eftersom Pia och Dennis driver eget företag, med hemmet som bas, var de inte bundna att bo på en speciell plats. Pengar till flytten fick de ihop genom att Pia skapade ett stickmönster, sockorna Längtan till Visby, som hon sålde på Ravelry. com (ett stickcommunity).

Om kungariket Kammebornia Vi sätter oss på en bänk i örtagården, omgivna av höga träd. Det är en solig och blåsig dag.

Dennis bär på en fikakorg.

– När folk frågar vad det handlar om, det där kungariket, brukar jag säga att det handlar om att alla ska få vara kungar och drottningar i sina egna liv och leva i sina egna sagor, fast i det här som kallas verkligheten, förklarar Pia. Det är så många som känner sig malplacerade och utanför liksom. Vi vet ju inte så mycket mer än här och nu och då får man försöka göra sitt bästa av det. Det är inte jättelätt alla dagar, inte för oss heller, verkligen inte.

Hon vänder sig mot Dennis: – Kan du ta upp kakan?

Dennis fiskar upp kaffetermosen, porslinsmuggar och en doftande kanelkaka ur fikakorgen. Väldigt kammebornskt, tänker jag. Kaffe och hembakat är kanske en av rikets grundstenar. En mycket sympatisk sådan.

Pia berättar vidare om kungariket. Det hela började när de gifte sig 2011. Då hade de redan gått igenom jobbiga saker tillsammans, kriser och sjukdomar. Dennis hade fått en hjärtinfarkt och Pia hade varit sjukskriven för stress och utmattning. Även om de aldrig varit karriärmänniskor blev det en väckarklocka och de kände att de behövde dra ner på tempot.

De kände att de ville jobba mer hemmavid och med konstnärliga projekt tillsammans. www.estridmagazine.se

– Vi ville vara så lite som möjligt i rondellvärlden och lysrörsvärlden, säger Pia. I stället ville vi få mer tid för varandra och familjen.

Det var när de förberedde bröllopet som kungariket Kammebornia växte fram. Eller kanske snarare lektes fram, för leken är ständigt närvarande i det familjen Kammeborn gör. Familjen tyckte att hemmet utanför Nyköping och trädgården och naturen runtomkring kändes magisk. Det här var deras egen lilla värld, deras kungarike.

– Vi ville att bröllopet skulle vara lekfullt, vackert och varmt, berättar Pia. På bröllopsinbjudningarna skrev vi ”Välkomna till vårt kungarike”. Och du hade ditt kröningstal när vi gifte oss, där du pratade om att du ville att världen skulle vara varmare, mjukare och lugnare för alla.

– Och lekfullare, fyller Dennis i.

– Ja, och så valde vi vårt valspråk, som är love and play.

Jag tänker att det inte bara är vackra ord, utan vad som faktiskt utmärker Pia och Dennis. Den innerliga kärleken till varandra, hur de i svårare stunder gläds åt att de ändå har den. Men kärleken till medmänniskorna och lekfullheten genomsyrar också allt de gör.

– Vill någon av er ha kaka? påminner Dennis och räcker fram kanelkakorna.

5

Klart vi vill.

Om mod eller nödvändigheten att gå en ny väg När Pia startade sin blogg våren 2012 ville hon att den skulle få ett långsiktigt namn, eftersom hon var på gång att starta ett företag och arbeta hemifrån. Det fick bli Kammebornia, eller mer specifikt Queen of Kammebornia, som är bloggens titel.

Hur vågar man egentligen släppa taget, lämna lönearbete och följa sitt hjärtas röst?

– Grejen är att vi hade nog inget val egentligen, eftersom vi blev sjuka bägge två, säger Dennis.

– Det är så många som säger att vi är modiga, men vi har bara gjort, flikar Pia in.

Dennis fick en hjärtinfarkt och blev jättedåligt. Han åkte upp till Sahlgrenska där de gjorde en ballongpsprängning. Han tillhörde inte någon riskgrupp, rökte inte, drack måttligt. Det var stress som var orsaken. Kroppen orkade inte mer.

Efter det var han tvungen att bestämma sig: Ta det lugnt eller dö.

De drog ner på sina kostnader. I många år bodde de i ett litet hus på landet med kallvatten i köket, kakelugnar och vedspis, hönor i trädgården. Det var kalla vintrar,

6

ont om pengar och bitvis tufft. Det sjuk, utan det var miljön. Skolan var under den perioden Pia börjavar ingen bra plats för henne, hon de blogga. blev sjuk där. Hon älskade fortfa– En dag ställde hon sig i dörren rande sina lektioner och eleverna, och sa: Jag ska börja blogga! minns men sedan var det allt det andra.

Dennis. När Pia gör någonting, gör En lärares arbete slutar inte när hon det oftast väldigt ordentligt. lektionen är slut. Hon konstaterade Bloggen växte hela tiden och det att hon helt enkelt inte var på rätt var där vi pratade mycket om att plats, hon behövde göra något leva enkelt I många år bodde de i ett litet hus och försöka må bra och så. på landet med kallvatten i köket, Sen började vi kakelugnar och vedspis, hönor i med hantverk. trädgården. Det var kalla vintrar, Bröllopsfotograferingar har ont och pengar och bitvis tufft. vi gjort också, och konstprojekt. annat. Redan tidigare hade hon De har också skrivit och fotogjort vissa småjobb utanför skolan, graferat en bok som heter som att fotografera eller hålla i sa“Picknick: utflykter och inflykter”. gostunder, och hon tänkte att det Den arbetade de med under två skulle hon kunna göra mer av. års tid, samtidigt som de arbetade – Vi skulle ha barn då också, sämed annat för att få in pengar. ger Pia. Eftersom jag var gravid våDe tar livet en dag i taget. Efter gade jag säga upp mig. Jag tänkte Dennis hjärtinfarkt kunde han inte att vi skulle leva på sparade pengar ta upp sin målarfirma igen. Sedan under graviditeten, sedan skulle blev Pia sjukskriven från sitt jobb jag vara mammaledig så länge som som gymnasielärare. Hon berättar möjligt och därefter starta eget. att efter några månaders sjukskrivDet är klart att det var ett val att ning gick hon på samtal om hur säga upp sig. Men jag kunde inte man skulle anpassa arbetet för att vara kvar i skolan, för jag mådde så hon skulle kunna komma dåligt av att vara där. Vi bodde så tillbaka. Samtalen fick henne att himla billigt och hade små inkominse att det var inte hon som var ster här och där, det skulle lösa sig Estrid Magazine nr 1 2017

kändes det som.

Men det blev ingen mammaledighet. Pias och Dennis son föddes för tidigt och klarade sig inte. Istället blev Pia sjukskriven, både för depression efter förlossningen och för att hon fick en svår infektion. Visst kände hon sig utsatt, men hon ångrade inte att hon sagt upp sig.

När hon ansågs frisk igen startade hon sitt företag, men hann knappt jobba förrän hon blev sjuk igen.

Det var cancer i livmodern och ännu en sjukskrivning följde med flera jobbiga operationer. Det blev en lång sjukskrivningstid, sedan kom hon igång med företaget igen.

I början skrev och fotograferade hon reportage till tidningar. Nu lägger hon och Dennis ner mer tid på sin podd, Kammebornia podcast, där de stickar och samtalar om livet i kungariket. Där får de in pengar genom att sälja annonsplatser. Pia skapar och säljer också stickmönster, vilket går över förväntan. Stickningen går som en röd tråd genom deras Instagramkonton, podden och bloggen. Nyligen har också Dennis börjat sticka och ofta postar de bilder av pågående stickningar, en kopp kaffe, ett halvlöst melodikrysset, en hembakad kaka och kanske en gammal bok.

Bilder som är vackra och inspire-

rande även för den som aldrig hållit i ett par stickor och ett nystan.

Det är Pia som fotograferar, men bilderna skapar de tillsammans.

De leker fram dem och använder det de har. Järnsängen som är på framsidan av picknickboken är till exempel ingen de ställt upp där vid fotograferingstillfället. Den stod där sedan tidigare, eftersom de tyckte att det var mysigt att ligga där och läsa.

– Sen kanske man ställer något i en annan vinkel för att det ska bli en bra bild, förklarar Pia. Jag tror att det är det många tycker om med våra bilder, att vi liksom inte går och köper nya saker som vi ställer upp, utan att vi leker med det vi har. Det är vi på riktigt.

– Jag tror vi har nästan samma vision när vi gör något konstnärligt, säger Dennis. Det är därför det fungerar så bra.

– Ofta är det ju inte så planerat, det bara kommer fram.

– Vi leker fram det.

Medan Pia fotograferar tar Dennis hand om fotomodellerna, oavsett om det är människor eller höns och katter. Ser till att de får mat och dryck och inte fryser. Han berättar om när de hade lamm och Pia ville att de skulle komma hoppande i en bild. www.estridmagazine.se

– Bakom gullvivorna sådär, säger Pia och skrattar åt minnet.

– Då fixar jag det liksom. Det är så vi jobbar.

Det är Pia som är ledande och drar igång projekten.

– Picknickboken är absolut min idé, men boken hade aldrig sett ut som den gör om det inte varit du och jag. Det är vår bok, menar Pia.

Om att följa sitt hjärta Dennis konstaterar att de bara pratar på. Har jag inga frågor till dem? Jag säger att egentligen har jag inte det, jag har bara ett övergripande tema jag vill prata om, nämligen att följa sitt hjärta.

– Det är den viktigaste frågan du kommer med, säger han.

Vi pratar vidare om att det inte måste handla om mod att säga upp sig och jag berättar att jag faktiskt aldrig har haft en fast anställning.

Pia säger att två gånger har hon blivit erbjuden en fast anställning och fått panik. Hon konstaterar att det nog måste vara ett personlighetsdrag att man känner sig låst, istället för trygg, när man har en fast anställning.

– Jag har aldrig haft ett fast jobb, säger Dennis. Jag kan inte och det går inte. Om vi svälter ihjäl, då job-

7

“Vi kan bygga upp samhället annorlunda. Ta hand om varandra mer istället.”

bar jag ju, men så länge vi inte gör det måste jag känna mig fri. Friheten är viktigare. Annars klättrar jag upp i ett träd och gömmer mig.

Visst har de många följare i sociala medier och får göra spännande jobb, men det är ingen enkel väg de går. Speciellt de senaste två åren har varit tuffa ekonomiskt.

– Vissa dagar tycker jag att det känns hopplöst, konstaterar Pia. Då kan jag undra hur vi ska kunna berätta för dig om kreativitet och inspiration. Hur kan vi inspirera när vi sitter här och undrar hur vi ska överleva nästa vecka? Så känns det ibland.

Kanske är det just det som inspirerar. Att hashtaggen #liveauthentic inte bara gäller en picknickfilt på stranden, utan också livets motgångar: pengar som knappt räcker till räkningarna, kronisk värk och

8

att behöva möta ett samhälle som inte alltid förstår. Även mitt i allt det svåra, blir det aldrig helt svart: de har kärleken, de har varandra och familjen, de leker. Love and play, kungariket Kammebornias valspråk, är alltid närvarande.

I juli jobbar Dennis extra på en restaurang. Under några intensiva sommarveckor kan man jobba hur mycket som helst på Gotland. Exakt hur mycket som helst kan inte just Dennis jobba, på grund av hjärtproblemen, men han jobbar så mycket han kan. Det är jobbigt eftersom han blir trött, men det fungerar eftersom det är en begränsad period.

– Vi löser alltid ekonomin på något sätt, säger han. Jag tror också det beror på hur man mår psykiskt under en viss period. Ibland känns det nattsvart, men det kan det göra även om vi har betalat hyran. Jag tror att man måste tro på sig själv, förlita sig på sin egen kraft.

Han är kritisk till hur samhället är uppbyggt och menar att vi skulle kunna ta bort 80 % av allt det vi tillverkar. Att folk bara jobbar för att få en lön och sedan går de och köper saker de kanske inte ens behöver. Vi kan bygga upp samhället annorlunda, menar han. Ta hand om varandra mer istället.

– Det behövs en ny revolution, tycker Pia. En varm revolution som handlar om kärlek.

– Dra den här att följa sitt hjärta-grejen, säger Dennis.

Pia nickar och berättar om en Estrid Magazine nr 1 2017

gammal kollega. Under en fikarast frågade Pia henne om hon trodde allt var förutbestämt eller om vi har en fri vilja att bestämma saker.

Kollegan svarade att det är klart att du har en fri vilja, men du har inget val. Pia förstod inte alls vad hon menade, men hon förklarade att man känner i sitt hjärta vad som är rätt, sedan har man en fri vilja att följa det eller inte.

Det blev en aha-upplevelse för henne, för hon hade alltid funderat så mycket på det här. Där fanns på något sätt alla svar hon sökt efter.

Att känna i sitt hjärta vad som är rätt och fel för en själv. Det kan vara ganska svårt ibland, tycker hon, men oftast vet hon vad hjärtat vill säga. Det som hon känner att hon mår bra av när hon tar bort alla ”om” och ”kanske” och ”måste”, det är den rätta vägen.

– Hjärtats röst, det har jag förstått senare, det kan man kalla för olika saker. Andra kanske kallar det för magkänsla.

– Intuition? föreslår jag.

– Intuition eller så kanske vissa kallar det för gud eller andlig vägledning. Vi kan kalla det för olika saker, det är bara en definitionsfråga, men det handlar om vad vi i vårt inre vet är rätt.

– Andlighet är viktigt, menar Dennis. Det försvinner mer och mer i samhället.

– Jag tror att alla människor behöver någon sådan här andlig kompass, fortsätter Pia. Eller ett verktyg

för att höra sitt hjärtas röst, eller vad man vill kalla det. Alla trivs ju inte med att gå till en kyrka eller ett tempel eller så, men väldigt många brukar säga att de tycker om att gå ut i naturen och känna kraften där.

Om man aldrig ger sig den där stillheten blir det andra saker som får fylla tomrummet. Att man måste köpa en ny altan eller köpa ännu fler kläder, fast garderoben inte går att stänga. Jag mår så illa av den där köphysterin.

– Vad skulle vi göra med massor av pengar? undrar Dennis. Jag har aldrig förstått det.

Han är tyst en stund, tittar upp mot trädkronorna som omger örtagården. Dem kan han sitta och titta på hur länge som helst, som ett slags meditation. Träden är där hela tiden, vinden rör sig i kronorna och man känner växtkraften omkring sig. Han sitter hellre likt tjuren Ferdinand under sin korkek, än besöker Ullared.

Pia och Dennis skojar om att åka till Ullared, något de båda är rörande överens om att de aldrig vill göra. Pia skrattar och säger att hon

skulle betala för att slippa åka dit.

– Man ska väl inte ha dåligt samvete om man vill köpa saker och det fungerar, men någonstans måste vi ju … vi skulle ha börjat tänka på miljön igår, säger Dennis.

Det är snart försent. Det är som att vi bara fortsätter i karusellen.

Han tänker att när man följer sitt hjärta är det också viktigt att man bor där man tycker att det är vackert, där det känns behagligt.

Om man har den möjligheten. Pia håller med och säger att vi påverkas mer än vad vi tror av miljön vi vistas i. Vi tycker förstås att olika saker är vackra eller fula, men att det är viktigt att försöka skapa eller få vistas i miljöer där man trivs och tycker att det är fint. Jag berättar att för mig är det viktigt med skog och att jag, genom köksfönstret på andra våningen, ser tallar och granar.

– Ja, de är viktiga, de här träden, håller Dennis med.

– Jag har ju Nodergravar utanför ringmuren och stranden här nere, säger Pia. Tänk att bara kunna gå ut här och ta med en filt och lägga www.estridmagazine.se

mig vid stranden någonstans.

De drömde om att få flytta till Visby, någon gång i framtiden, men möjligheten dök upp tidigare än de kunnat ana. Det är inte lätt att hitta ett året runt-boende innanför murarna och Pia tror att det helt enkelt var meningen att de skulle flytta hit.

– När jag klev iland här första gången kände jag att nu är jag hemma. Jag vill aldrig åka härifrån.

Det känns så varje gång jag går iland. Vi trivs jättebra, så det var skönt att flytten blev av.

Att flytta ett kungarike behöver inte vara så svårt, när riket handlar om allas rätt att leva i sina egna sagor. För var känns sagorna mer närvarande än i Visbys smala gränder, omgärdade av ringmuren och havet?

9

10

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

11

Filt + natur Tillhör du skaran som glömmer att vattna dina krukväxter? Här är lösningen för dig: kombinera filttyg och grenar och skapa växter som aldrig slokar.

Börja med att gå ut och leta upp grenar, kvistar eller pinnar du gillar. Skrapa bort eventuell lös bark.

Växten till vänster har fått blad av grön filt i två olika nyanser. De limmades fast med limpistol. Det går bra att limma med vanligt hobbylim också, men limpistol är en snabbare lösning.

Trädet till höger målades lite slarvigt med en metallicblå färg, så att björkrisets naturliga mörka färg lyser igenom.

Filttyg i rött och rosa lyser skarpt mot det blåa. På några av blommorna limmades paljetter.

Vad gillar du? Naturnära, färgstarkt, monokront? Kanske återskapa dina favoritväxter, eller göra en prunkande bukett?

12

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

13

Konstnären Eva-Lena Manssons

Torpet Någolunda Den sista biten till torpet är det grusväg. Strax innan vägen tar slut svänger jag in på gården, passerar ett grönsaksland och parkerar. Det första jag möts av är ett blickfång med blommor, vatten och naturinspirerade konstprojekt. I ett fågelbo av björkris ligger en fågel av stengods och ruvar. Äggen är släta, vita stenar. I en upphängd hink växer pelargoner och på en bänk står ett stort betongfat med vatten. På ytan guppar både en äkta pion och en stor blomma i lergods.

I torpet Någolunda, i utkanten av Linneryds by i Småland, har konstnären Eva-Lena Mansson skapat en oas. Här möts gammalt och nytt, natur och konst. I trädgården har hon skapat flera små stilleben av

14

sådant hon har hittat, odlat, plockat eller tillverkat.

En konstnärlig frisör Första gången jag träffade Eva-Lena var i slutet av 1990-talet när hon fixade min frisyr till studentbalen.

Jag minns henne som en frisör som tog god tid på sig, hon var inte någon man gick till för att få håret klippt lite snabbt på lunchrasten. Mitt hår satte hon upp och dekorerade med rostfärgade bär, en originell och smakfull frisyr.

Originalitet och en stark känsla för färg och form är just det jag tycker utmärker Eva-Lena. Det, och en nyfikenhet på människor och hur vi fungerar. Hon har alltid varit konstnär vid sidan om frisöryrket

Estrid Magazine nr 1 2017

och i min bokhylla har jag en bok med hennes målningar och tankar från utställningen ”Var rädda om varandra!” från 1991. ”Det bästa kan vara nästan gratis”, skriver hon i boken och det är något hon fortfarande lever efter, då hon föredrar det enkla livet nära naturen framför konsumtion och en uppskruvad livsstil.

Ett någorlunda hem Det är nu många år sedan hon övergav frisöryrket och köpte torpet. Då hade det stått övergivet i fyrtio år. Att förvandla det till ett någorlunda hem har tagit tid, omkring tio år. Torpet kan närmast liknas vid ett konstprojekt som vuxit fram. Att kliva in där är inte som att kliva in i något annat sommartorp.

Det syns att det är en konstnär som bor där och många gånger kommer jag på mig själv med att tänka att aha, så kan man förstås göra.

Med en begränsad budget och en stor förmåga att se möjligheter, har hon skapat ett hem av saker andra har ratat. Torpet är ombonat med blandat nytt och gammal, nött trä och varma textilier. Några oväntade inslag finns det också; I köket står till exempel ett badkar. Torpet har fått Tingsryds kommuns kulturpris och i dag tar hon emot bokade grupper som får bekanta sig med huset, djuren och omgivningarna.

Nere i ladan bjuder hon på fika.

Inomhus vid regn, men i dag skiner

Det bästa kan vara nästan gratis solen och våfflor med sylt och grädde står uppdukade utanför. Till och med dasset känns mysigt, för trots att hon skrivit ”Ett vanligt skithus” på träet, känns det ombonat att sätta sig där bland rödmålade väggar, skira tyger och rankor med färgglada fuskblommor.

Hörnor och får Till sin hjälp att hålla efter markerna har hon ett gäng sällskapliga får, som gärna blir kliade en stund. I fårhagen finns också en hönsgård, för tillfället utan tupp då han olyckligtvis träffade räven dagen före.

Två av hönorna ligger och ruvar, de andra tittar nyfiket på oss och undrar om vi har något gott med till dem. Det har vi.

Fårens ull använder Eva-Lena i sitt skapande. Hon stickar, virkar och tovar och ibland kommer också grupper på besök och lär sig att skapa i ull. I torpet tar hon emot både privatpersoner, skolklasser och företag. Då går hon en rundtur och visar dem huset, blommorna på ängen, djuren och jordkällaren, samtidigt som hon kopplar ihop det med nutid och dåtid och tankar om hur man kan leva. Ja, vad behöver man egentligen för att må bra?

Sådant funderar man på i EvaLenas smultronställe.

www.estridmagazine.se

Vill du också besöka torpet Någolunda? Mer information om hur du bokar ett besök hittar du på www.torpetnagolunda.se

15

Anslagstavlan: Det här är vik Ankor är viktiga för mig, och jag tycker om att rita så jag har ritat två ankor. I somras var jag i Italien. Då var vi hos en person som sa att han hade ankor. Jag fick kolla på ankorna och insåg att jag är en ankälskare.

Det bästa med ankor är hur de beter sig. De beter sig snällt.

Estrid, 11 år

Lea, 8 år 16

Estrid Magazine nr 1 2017

ktigt för mig 1 Naturen är viktigt för mig, jag blir lugn känner mig fri och glad.

Den gör så att jag känner mig levande. Jag mår bra och känner hur fridfullt allt är. Men kan slappna av och tänka ordentligt.

2 Familj och kompisar är viktigt, dom kan uppmuntra en, ge en hopp och självförtroende. Man vet att dom alltid är där för en.

Dom stöttar mig. Om dagen är mörk så lyser dom upp den.

3 Böcker är viktigt för mig, dom är lärorika och bra för livet. Dom kan vara sorgliga, roliga, läskiga, romantiska och en massa andra saker, man kan välja vad som är bra för den just nu.

Elin, 10 år. Hon har själv fotograferat naturen och boken.

www.estridmagazine.se

17

Återbruk

Slänga, skänka eller sälja? Kanske inget av det. Plocka istället fram nål, tråd, färgrester, pärlor och annat som du har i gömmorna och ge dina gamla prylar en andra chans.

Ibland köper man skor som är mer sköna än snygga. Som de här skorna, i olika gråa nyanser, som liksom var fel grå. I synnerhet om man gillar färgglada skor. Det kändes synd att slänga, så istället fick de nytt lite med lite färg. De målades med läderfärg i rött, vissa ställen fick fler lager än andra, för att få fram lite olika nyanser.

När färgen hade torkat kändes skorna genast mycket gladare. Men något saknades, så de pyntades med virkade turkosa blommor och paljetter.

18

Estrid Magazine nr 1 2017

En bricka som kändes daterad, fräschades upp med turkos färg och en flamingo. Motivet skissades upp med blyerts och färglades sedan med pensel och hobbyfärg. Om du inte känner dig särskilt konstnärligt lagd, kan du söka efter bilder eller siluetter av figurer på nätet och rita av.

Enkla mönster med till exempel rutor och ränder är också snyggt.

En trasig tavelram fick nytt liv som simmärkestavla. Trasigheterna fick vara kvar. Lite skavanker gör den bara charmigare. Ramen grundmålades ett par gånger med gul hobbyfärg. Därefter ströks den lite slarvigt med först orange och sedan turkos hobbyfärg, som snabbt torkades av och ströks ut med en tygtrasa. På ramens baksida limmades ett lager vadd och sedan slaktades ett par trasiga tajts och spändes över vadden, innan baksidan fästes i ramen igen. Och så blev det en ny, glad tavla för simmärken.

www.estridmagazine.se

19

Personligt smycke

Ett smycke som kombinerar flera olika tekniker och material. Byt ut illustrationen mot ett fotografi eller ett favoritcitat.

Du behöver: Polymerlera (till exempel Fimo eller Cernit) Välvda glasstenar Bild/fotografi/mönstrat papper Embossingpulver Band eller kedja Limstift Sax, kavel, kniv, pensel, nål eller tandpetare Gör såhär: Börja med att limma fast glasstenen på motivet och klipp ut det. Om pappret är tunt kan du behöva förstärka med ett stadigare papper som du limmar fast bakom motivet.

Kavla ut leran till lagom tjocklek (ett par millimeter). Om den är stel och svårkavlad mjukar du upp den genom att bearbeta den med händerna en stund. (Har du ingen kavel kan du kavla med en flaska.)

Gör ett hål upptill där du sedan ska fästa bandet eller kedjan. Du kan göra det med till exempel en tandpetare eller skaftet på penseln. Mjuka försiktigt till kanterna runt om med ditt finger.

Rulla ut en långsmal tråd av leran, vik den dubbelt och tvinna den försiktigt. Lägg den sedan runt glasstenen och tryck fast den lite försiktigt.

20

Estrid Magazine nr 1 2017

Den gör att glasstenen sitter fast stadigare.

Kavla ut en bit lera tunt och skär ut de former du vill ha. På det första smycket är det löv, medan det andra smycket dekorerades med långsmala trådar av lera som rullades och snurrades ihop i olika mönster.

Lägg delarna på smycket. De får gärna gå upp lite på glasstenen. Det blir snyggare och det fäster samtidigt stenen.

Skär försiktigt mönster i leran med en kniv.

Med en nål eller tandpetare kan du picka små prickar i leran för att skapa struktur.

Med en mjuk pensel penslar du försiktigt embossingpulver över smycket (undvik glasstenen).

Lägg smycket på ett bakplåtspapper i en ugnsfast form eller på en plåt och bränn i ugnen enligt anvisningarna på förpackningen. Det brukar röra sig om 110-150 grader i omkring 10-20 minuter.

Låt smycket svalna innan du fäster ett band eller en kedja i det.

Tips: Det blir riktigt snyggt med svart lera (men för att få tillräckligt tydliga fotografier valde jag brun den här gången). www.estridmagazine.se

21

Tema BREV

Hej Estrid!

Jag sitter på mitt favoritkafé med en kopp te (chai med havremjölk) och en kardemummabulle och fick lust att skriva brev. Utanför är det höstigt och ruggigt. En kille sparkar boll med sin mamma.

Jag tänker på den där filmen “You’ve got mail” med Meg Ryan och Tom Hanks som kom 1998? Det var då när det var så nytt och spännande med mejl. Jag skaffade faktiskt själv några mejlvänner då. Det var kul att det gick så snabbt att skicka meddelanden fram och tillbaka! Fast de flesta mejlväxlingarna tog också slut rätt snabbt. Det där “plinget” var efter ett tag inte riktigt lika spännande längre. Jaha, mejl, liksom.

Jag tycker att det är dags för snigelposten att göra comeback. Mejl är smidigt när man behöver nå någon snabbt, men vanliga pappersbrev är ändå något speciellt. De ger en stunds avkoppling och reflektion, något vi knappast kan få för mycket av idag.

Jag tror att du också skulle gilla att ha en brevvän.

Jag har några nu, både här i närheten och utomlands. Vissa skriver långa brev på kollegieblockspapper, andra pysslar och pyntar och skickar små presenter. Det är lite som julafton att få post. Inte bara räkningar i brevlådan.

En del brevvänner har jag fått via sociala medier.

På Instagram kan man hitta brevvänner under flera taggar, till exempel #penpalswanted. Det finns också Facebookgrupper. Något jag tycker du ska ta en titt på är @snigelpostklubben på Instagram. Där 22

Estrid Magazine nr 1 2017

kan man vara med i kortare brevbyten utan att behöva binda upp sig eller lova för mycket. Perfekt när man vill prova på brevskrivandet.

Visste du förresten att författaren Lisa Bjärbo träffade sin man via brev - eller rättare sagt mejl. Lite som i filmen alltså ;-) De träffades när de pluggade franska i Paris och höll sedan kontakten via mejl i ett och ett halvt år. Från början var det bara vänskapligt, men efter hand blev det mer än så. Och sedan träffades de igen, i Sverige, och resten är historia som man säger.

(Hemlighet: Ibland önskar jag att jag fick läsa andras brev. Hur skriver de till varandra? Vad diskuterar och berättar de?)

Det perfekta brevet enligt mig: personligt, ärligt, ställer frågor om och intresserar sig för mottagaren, berättar om sig själv och sin vardag. Skriver mer än en mening om varje ämne. Använder sina sinnen: syn, hörsel ... osv. istället för att bara skriva “och sen händer det och sen hände det”. Skriver också om känslor och tankar. Återkopplar till vad som stod i det brev en svarar på. Hur tycker du att ett perfekt brev är?

Kram, din vän M Ps. Boktips för inspiration: - “Snail mail” av Michelle Mackintosh - “Write back soon!” av Karen Benke - Brevböckerna om Griffin & Sabine (flera) av Nick Bantock

www.estridmagazine.se

23

Tema BREV

Lycka är en full brevlåda - Att skriva brev är som att skriva dagbok, fast inte för sig själv, tycker Raquel Téllez.

Jag förstår mig själv bättre samtidigt som jag lär känna nya, fantastiska människor.

Raquel började brevväxla när hon var tio år och har hållit på sedan dess. Sin första brevvän träffade hon på en camping i Costa Brava när hon var på semester med sina föräldrar. I dag hittar hon brevvänner via Instagram.

Under användarnamnet @marionbcn publicerar hon bilder på sina brev och kuvert på Instagram. Hon har en snygg, lite svängig, kalligrafisk handstil och dekorerar gärna kuverten med vackra papper, klistermärken och stämplar.

I skrivande stund har hon närmare 27 000 följare som fascineras och inspireras av hennes brevkonst.

- Jag har alltid haft en fin handstil, det sa mina lärare i alla fall, förklarar Raquel. För några år sedan började jag med brush pen calligraphy (kalligrafi med penselpenna).

Det tycker jag är väldigt roligt. Jag skriver som jag alltid gjort, fast jag försöker markera vissa linjer mer. Jag vill inte att min kalligrafi ser ut som 24

alla andras, så jag undviker att lära mig från böcker.

Att Raquel skulle hamna i Stockholm var inte självklart.

Hon kommer från Barcelona och blev intresserad av svensk kultur när hon upptäckte bandet Kent 1997. Nio år senare träffade hon en svensk kille, Kenneth, som då arbetade i Barcelona. När han flyttade hem till Skellefteå följde hon med honom.

I januari 2011 flyttade paret till Stockholm som varit Raquels favoritstad ända sedan hon besökte staden 2002.

Raquel tycker om att resa och då passar hon också på att köpa vackra papper, tejper, pennor, stämplar och annat att pynta breven med.

Hon har varit i Japan två gånger.

- Det är världens bästa plats för att köpa stationary! Här i Stockholm finns också några bra butiker, fast de är ganska dyra tyvärr. Mest handlar jag online.

Det är roligt att göra fina kuvert, tycker Raquel, men tillägger att det viktigaste är förstås brevet i sig. Det man skriver till varandra. Hon har brevväxlat i trettio år nu och kan inte ens föreställa sig ett Estrid Magazine nr 1 2017

Fotografier: privat

liv utan det. Det har blivit en stor del av hennes vardag och genom åren har hon lärt känna många människor.

Några av dem har hon hållit kontakten med i över tjugo år.

- Jag gillar långa brev som berättar en massa saker och som hjälper mig att lära känna personen jag brevväxlar med, säger hon. Att skriva ganska ofta är viktigt för mig.

Jag tycker att det är svårt att hålla en bra kontakt om man måste vänta sex månader för att få svar på sitt brev. Sen gillar jag förstås när det är fina kuvert som mina kompisar har dekorerat. Mail art är verkligen spännande! www.estridmagazine.se

Själv skriver hon gärna om sig själv och sina tankar, om vardagen och om sina resor.

Hon har också träffat många av sina brevvänner, vissa flera gånger. Det tycker hon om.

Nu har hon inte skaffat sig några nya brevvänner på flera år, hon har fullt upp. Men de hon har håller hon en tät och nära kontakt med.

- Man blir lycklig av en full brevlåda, sammanfattar Raquel.

25

Tema BREV

26

Galleri: Brev från världen

Naoko Hotta, Japan

Susanna Wictorzon, Sverige

Ksenia Bryantseva, Ryssland

Annabel Thörn (4 år), Sverige

Estrid Magazine nr 1 2017

Helga Bauer, Tyskland

Jenny Geyer, Sverige

Annaliese Spilken, USA

Romi Hasa, Finland. Brev frĂĽn Belgien.

www.estridmagazine.se

27

Tema BREV

Brevpapper

Vanligt randigt papper duger utmärkt, men ändå är det något särskilt med att skriva på ett speciellt brevpapper. I bokhandeln finns snygga brevpapperset. Tyvärr är de ofta hiskeligt dyra (i synnerhet om man skriver långa brev och ett paket bara räcker till två brev). God nyhet: Det är enkelt att göra egna brevpapper och kuvert för nästan inga pengar alls. Har du en kopiator kan du dessutom kopiera dina egna papper och få många likadana.

Du kan utgå från vanligt kopieringspapper eller randigt kollegieblockspapper. Visst finns det massor av snygga klistermärken och annat att dekorera med, men det är inget måste. Du klarar dig långt med sax och lim och några reklamtidningar, presentpapper, magasin eller annat du har hemma. Fjärilarna och blomman är enkla former som klippts ur vanliga fotografier i en veckotidning. Det måste alltså inte vara ett vackert motiv du klipper ut, utan du kan istället titta efter färger, former och strukturer du gillar. Ge fjärilarna antenner med en svart penna.

Det andra brevpappret är gjort med washitejp (en papperstejp som inte är så klistrig) och rymdmotiv urklippta ur en gammal trasig bok. Gamla böcker som gått sönder eller som du tröttnat på är en riktig guldgruva om man vill göra snygga brev. Om du lyckas fynda gamla, illustrerade böcker med djur och växter, eller kanske en favoritbarnbok, kan du klippa och klistra hur länge som helst. Du kan också dekorera kuverten. Det här fick enkla silverstjärnor. Skriv adressen med vit eller silvrig penna.

28

Estrid Magazine nr 1 2017

4 3

1

2

För att göra kuvert behöver du ett hyfsat stadigt, men ändå smidigt papper. Vanligt tidningspapper är för tunt (kuvertet riskerar att gå sönder längs vägen), men boksidor och lite lyxigare magasin är perfekt.

Vik pappret som på bild nummer två och limma ihop. Klipp sedan som bild 3 visar (nederst i bilden). Stoppa i brevet, vik och limma kanten (se överst på bild 3). Vissa papper kan du skriva direkt på, andra kan behöva en etikett. (En sådan kan du göra själv av ett ljusare papper.)

Gamla utgallrade kartböcker är verkligen perfekt som kuvert. Kanske lyckas du få med mottagarens hemort på kuvertet? Turistbroschyrer, tjockare reklamblad, tapetrester (om de inte är för tjocka), notpapper och illustrerade barnböcker blir alla snygga kuvert.

Vad hittar du i pappersinsamligen?

www.estridmagazine.se

29

Tema BREV

Kort

Embossing och akvarell

Du behöver: Ett stadigt papper, kartong eller cardstock (till kortet) Dekorativt papper Akvarellpapper (eller liknande) Akvarellfärger Stämpel Stämpeldyna Embossingpulver Lim, pensel, sax och/eller kniv Utgå från formen på din stämpel och måla med akvarellfärg samma form, men lite slarvigt och lite större än själva stämpeln. När det har torkat är det dags att stämpla. Stämpla en i taget och häll på embossingpulver så att det fastnar i motivet. Häll av pulvret och gör nästa. Tag försiktigt bort överflödigt pulver, till exempel med en pensel. Nu är det dags för värme, för att smälta pulvret. Om du inte har ett speciellt verktyg för det, kan du istället använda brödrosten. Starta den på svag värme och håll kortet ovanför tills embossingpulvret har smält (var försiktig så att du inte bränner något).

Det vita kortet är gjort genom att sidorna av hjärtat har skurits ut och vikts uppåt. I mitten upptill och nedtill sitter det fortfarande kvar i akvarellpappret, som har limmats ovanpå ett dekorationspapper.

På det svarta kortet har hjärtana istället klippts ur och limmats på ett kort. Sidorna har vikts upp även på dem.

Förslag på andra snygga stämpelmotiv är fjärilar, med vingarna mjukt uppåt och redo att flyga, eller blommor och blad.

Med samma teknik kan du också göra en tredimensionell tavla.

30

Estrid Magazine nr 1 2017

Embossingpulver hittar du i hobbybutiker som säljer pappersartiklar och tillbehör för att tillverka kort och fotoalbum. Det är ett pulver som fäster i det stämplade motivet och sedan smälter i värme, för att bilda en vacker blank yta. Embossingpulver finns i många olika färger. Från pasteller via metallicfärger till genomskinligt (som låter stämpeldynans färg synas och bara adderar struktur och glans).

www.estridmagazine.se

31

Tema BREV

32

Klippark

Skriv ut, klipp ut och använd fÜr att dekorera dina brev och kuvert.

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

33

Meditation vid vatten Det är något speciellt med att sitta vid vatten. Höra porlandet från en bäck eller vågornas kluckande mot stranden. Som om vattnet ger oss hjälp på traven att meditera eller koppla av en stund. Här är några förslag på övningar du kan göra vid vatten, antingen det är vid strandkanten eller vid rinnande vatten.

1. Mindfulness: använda dina sinnen Oftast använder vi främst synen. Vi ser vattnet. Där är det. Vackert, grått eller blått, stilla eller upprört. När du sluter dina ögon blir du mer medveten om vad dina andra sinnen berättar för dig. Börja med hörseln.

Hur låter vattnet? Lyssna en stund, på vattnet och på de andra ljud som omger dig. Lukta. Vad känner du? Tång, sälta, skog? Smaka på luften, eller på vattnet. Ha inte bråttom. Försök vara i varje sinnesförnimmelse en stund. Doppa fingret i vattnet. Är det varmt eller kallt? I rörelse eller stilla? Övergå till dig själv. Sitt eller stå stilla vid vattnet en stund och känn efter hur du känner dig i kroppen när du står vid vattnet. Ta några djupa andetag och tänk att du fyller dig med styrka eller lugn från vattnet, beroende på vad du behöver.

2. Skicka frågor med vågorna Har du något du funderar på, kanske ett problem du behöver lösa? Sätt dig vid vattnet och slappna av en stund. Formulera sedan frågan för dig själv och tänk dig att du skickar ut den med en våg. Följ vågen med blicken. Tänk dig att svaret rullar in till dig med en annan våg, sakta växer i dig tills du snart vet vilket som är det rätta svaret. (Det kanske inte kommer just när du sitter där, men låt det växa fram i sin egen takt.)

3. Att meditera vid vatten, utan vatten Alla bor inte vid vatten, men den här övningen kan du göra var du än är.

Sätt eller lägg dig bekvämt och slut ögonen. Tänk dig att du står på en strand. Hur ser det ut omkring dig? Är du ensam? Vad har du för vatten framför dig? Dina bara fötter står på stranden. Hur känns den? Är det mjuk sand eller lena stenar? Föreställ dig, med hela din kropp, hur det känns när du går ut i vattnet. Från den första kalla, blöta känslan, till att du omsluts helt av vatten, flyter, simmar, dyker. Kom ihåg att använda alla dina sinnen när du visualiserar badet. Fokusera på vad du vill känna: Är det glädje, avslappning eller vill du bli uppiggad? Ta med dig den känslan när du kliver upp ur vattnet, känner huden knottra sig litegrann och sveper in dig i ett stort badlakan.

34

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

35

Vill du synas här?

Mejla hej@estridmagazine.se fĂśr mer information.

36

Estrid Magazine nr 1 2017

Nora, nästan 5 år Omålad och i trä stod den där och såg skittråkig ut. Lite metallicfärg, ett paljettband och en tygros senare ser 37 den ut såhär. I skålen vilar nykardad ull. Sämre kan det bli. www.estridmagazine.se

38

Estrid Magazine nr 1 2017

Hyttbacken Om att skapa ett hem i en 1800-talsgĂĽrd

www.estridmagazine.se

39

I Hyttbacksgården i Västmanland spelar historien en viktig roll. Här bor i dag en barnfamilj, precis som det gjorde i början av 1900-talet. Kvar från den tiden finns många pusselbitar om hur livet kunde gestalta sig i en bergsmansgård för över hundra år sedan. Flygelbyggnaden och uthusen står kvar, ån rinner alltjämt bakom huset och på markerna betar i dag får.

I den stora, lummiga trädgården ryms både doftande syrener och barnens gungor och cyklar.

Helena Sahlander är uppvuxen på gården och bor här i dag med sin man Jakob, de tre sönerna Lukas, Viktor och Oskar, och en svart katt. Helenas mamma Siw bor i flygelbyggnaden med hunden Brasse. När Helena och Jakob flyttade in i huvudbyggnaden, efter studier på annan ort och därefter boende i flygeln, var det mycket de ville göra. Värmesystemet behövde bytas och köket var i behov av renovering.

– Vi tog kontakt med ett företag som jobbar med byggnadsvård för att se vad vi behövde göra, berättar Helena. Då visade det sig att han tyckte att vi inte behövde göra så mycket alls. Han 40

sa att fasaden såg fin ut, den behövde vi bara borsta och måla. Och fönstren var ju jättefina, de fick vi absolut inte byta ut. Han lärde oss väldigt mycket, väldigt snabbt. Tack vare honom kom vi mer och mer in på byggnadsvård.

– Vi var väl inne på att vi skulle ta fram tak och det vanliga man gör, flikar Jakob in.

– När man börjar titta på byggnadsvård, då hänger inredningen med, fortsätter Helena. Då är det inte så vitt och fräscht. Inte så mycket Ikea heller. Vi är väldigt privilegierade att vi har kunnat använda mycket av det som finns på gården och så har vi köpt till lite på auktioner. Det är väl en tanke med inredningen, att vi vill använda det vi har.

En hel del möbler har de hittat i andra hus som hör till gården och på andravåningen. Möbler från svunna tider och de personer som bott här för länge sedan, och för inte så väldigt länge sedan.

Huset är byggt på 1870-talet och ser ut som en bergsEstrid Magazine nr 1 2017

mansgård brukar: Två plan, ganska stort, med flygelbyggnad och uthus. Helena berättar att det var en man som hette Erik Mattson som lät bygga huset efter att det brunnit i byn.

– De hade rådslag om var de skulle bygga sina nya gårdar och då fick han den här platsen att bygga upp sin gård på. De byggde ett annat bostadshus till att börja med, men det finns inte kvar. När det här huset byggdes var tanken att det skulle bli gästgiveri. På den tiden fanns en bestämmelse att gårdar längs med vägarna skulle kunna hysa in folk över natten.

Den lagen ändrades innan gården byggts klart och två av rummen färdigställdes därför aldrig då. Huset blev ett vanligt bostadshus och här bodde runt sekelskiftet Eriks son med sin fru och sina sex barn. Tre av sönerna bod-

Bakom huset flyter Svartån.

Helena och Jakob delar trädgården med Helenas mamma Siw. Hennes timmerhus är byggt 1909 och användes tidigare som bostad för drängen och som bod. De har valt att behålla boddörrarna för att inte ändra på husets exteriör.

Helena om barnrummen: Att kombinera byggnadsvård och liv med barn är inte helt lätt. Det är en balansgång mellan att använda naturliga och ibland gamla material och att få ett praktiskt rum som möter barnens önskemål. Vi har gjort två barnrum med tema, rymd och skog. Väggarna är målade med äggoljetempera och skurgolven är lätt slipade för att bli av med de värsta stickorna.

www.estridmagazine.se

41

Helena: Vi har tittat noga på den här bilden, försökt se ansiktsuttryck på husets tidigare invånare likväl som detaljer på staket och fönsterfoder. Vi gissar att fotot är taget tidigt 1890tal, utifrån hur många barn som är med på bilden och hur stora de är.

de kvar i huset i vuxen ålder, fram till sent 60-tal då de flyttade in på äldreboendet.

Av de sex barnen var det en av sönerna som gifte sig med handlarens dotter och bodde i ett hus längre upp i byn. De fick en son, Erik Knutsson, det enda barnet efter alla de sex syskonen.

Det var den pojken som sedan i vuxen ålder köpte Hyttbacksgården av sin farbror. Han bodde aldrig där själv, utan brukade jorden och hyrde ut huset.

– Mamma fick tjänst i Västerfärnebo 1974 och letade efter någonstans att bo och fick tips om att den här lantbrukaren hade hus till uthyrning. Hon blev kvar här, pappa flyttade in och sen föddes jag.

Erik Knutsson hade inga barn och när han gick bort fick Siw ärva honom. De två familjernas historia vävs samman i gården.

– Och sist kom du Oskar, säger Jakob och placerar familjens minsting i barnsto42

len vid köksbordet. Oskar ler med hela ansiktet.

– Gårdens historia betyder jättemycket, menar Helena.

Vi tycker att det är viktigt att släkten som bodde här blir ihågkommen, även om det inte är vår släkt. Vi äger gården, men den tillhör sig själv och vi förvaltar den. Att vi vet så mycket om historien ger en annan dimension till vår syn på gården.

Hur har man då tid med att renovera när man har småbarn och arbete och djur att ta hand om?

– Vi har inte tid, säger Jakob.

– Men vi gör inte så mycket annat, fortsätter Helena. Vi är inte så sociala, vi tittar inte så mycket på tv. När Viktor var liten var vi lediga tillsammans i ett halvår och då var det väldigt intensivt med renoveringen.

De har också haft mycket hantverkarhjälp, framför allt med de stora grejerna, som att byta värmesystemet och Estrid Magazine nr 1 2017

bygga verandan.

– Det var många månaders jobb som någon annan fick göra, säger Helena nöjt. Det är mest ytskikten vi har gjort och lite snickerier också.

– Det fanns delar som var gjorda också, säger Jakob.

Badrummen var redan renoverade när vi flyttade in.

– Sen är vi ju inte klara, fortsätter Helena. Det finns två rum vi inte har gjort på övervåningen. Ett antal projekt är inte avslutade, men de får stå tillbaka ett tag. Fönsterrenovering är ett ständigt pågående projekt.

Jag har inte vågat räkna efter hur många fönster det är.

Till sin hjälp har de också Siw. Hon och Jakob är ett oslagbart tapetteam, enligt Helena. Det är också hon som ägnar mest tid åt trädgården.

– Hon är väldigt bra om man behöver hjälp att bära, säger Jakob. Hon är stark.

Att hon kan hjälpa till med barnen eller fixa en middag när man vill jobba mycket en

Ovan: Det här är från början en taklist som man gjort om till knoppbräda. Helena och Jakob tror att listen är äldre än huset.

På vinden har de hittat fler målade lister som återanvänts i byggandet av huset.

Helena om köket, nedan: Husets gamla kök var borta sedan länge och vi har inte några bilder på hur det har sett ut. Vi tog bort ett opraktiskt, slitet 1980-talskök och ersatte med ett platsbyggt som vi räknar med ska hålla livet ut och lite till. Vi har tagit fram trätaket och lagt in furugolv och tegelgolv. Och satt in en vedspis, för den var också borta. Det här är ett kök där alla får plats att laga mat tillsammans.

www.estridmagazine.se

43

dag, är förstås oslagbart.

– Men det är inte bara tid, menar Helena. Det handlar om att orka också. Vi håller inte på hela tiden, utan vi har renoveringspaus från oktober till mars och då gör vi i princip ingenting. På semestern gör vi inget heller, men då måste vi åka bort. Vi har svårt att koppla av hemma.

Vi tar en tur runt i huset, från det stora ljusa köket, via det mörka matsalsrummet och vardagsrummet i 50-, 60-talsstil upp till andra våningen. Där finns ett sovrum med romantiska tapeter och skira gardiner, ett barnrum med skogstema och ett med rymdtema, och så ett stort rum som inte är klart och där färgburkar, penslar, möbler och annat samlats. De stora pojkarna bygger koncentrerat lego vid ett bord.

– Vår inredning följer inte någon speciell stil, säger Jakob.

– Vi har samlat saker lite efter tidstema, helt enkelt.

Vi hade möbler från 50- och 60-talet och då har vi ställt in dem i tv-rummet och valt tapeter utifrån de möblerna, berättar Helena. Istället 44

för att blanda upp det har vi försökt få till den känslan där inne. Lite samma sak i matsalen. Vi hade ett stort, mörkt bord från slutet av 1800-talet och då utgick vi från det. Vi valde en sådan tapet och samlade möbler från den tiden där inne.

Med tre barn hemma är det ett levande hem, snarare än något hämtat ut en inredningstidning. Några av de finare, ömtåliga föremålen har fått flytta undan för tillfället, eftersom minstingen Oskar är en riktig klätterapa och når allt upp till gardinstångshöjd.

– Vi vill att vårt hem ska kännas vilsamt, att gårdens historia ska synas och att grejer vi har ska användas, avslutar Helena. Möblerna är avskavda för att de har varit med, inte för att någon har slipat fram patina på dem.

Att renovera husets fönster är ett stort, långsamt projekt. De har valt att måla dem röda.

- De har varit mörka innan de målades vita, men vi vet inte vilken färg, säger Helena.

Estrid Magazine nr 1 2017

Helena: Vårt hus är från 1870-talet och då var inredningen mörk, tung och övermöblerad. I matsalen har vi försök efterlikna det. Det var inget lätt beslut att sätta upp en så mörk tapet i ett redan mörkt rum, men nu är vi glada att vi vågade gå emot ljust och fräscht-impulsen. Det här är favoritrummet på höstkvällar, med massor av tända ljus.

www.estridmagazine.se

45

I ett hus vid skogens slut

46

Estrid Magazine nr 1 2017

Bygg ett hus av skräp Inte behöver man köpa dyra dockhus när det finns kartonger, tidningar, tygremsor och färgrester att bygga av. Att dyka ner bland det man tänkt lämna till återvinningen och istället fundera på vad det skulle kunna bli, det är kreativt. Här byggde jag ett lite snett och vint skogshus i bohemiskt slarvig och färgglad stil.

Men varför inte bygga ett slott, en stuga, ett svamphus, en riddarborg, en dinosauriegrotta eller ett garage?

Saker som är bra att ha: Kartonger Tidningspapper Annat från inslamlingen (flaskor, burkar etc.)

Tapetklister Tejp, till exempel maskeringstejp Lim (hobbylim eller limpistol) Hobbyfärger och penslar Sax och kniv Andra överblivna pysselrester såsom pärlor, paljetter, filt, tygbitar, pinnar.

Såhär gör du eget tapetklister: Vispa ihop 1 dl vetemjöl med 4 dl vatten i en kastrull på spisen. Värm tills klistret sjuder och tjocknar till lagom konsistens. Låt svalna och förvara i en burk i kylskåpet (håller ett par veckor).

För ett starkare klister kan du blanda i lite trä- eller hobbylim (rekommenderas ej om du pysslar med barn). Till det här bygget användes tapetklister utan tillsatt lim.

www.estridmagazine.se

47

Gör såhär: Börja med att bygga själva huset i stadig kartong. Jag utgick från en låda där jag skar ut fönster. Mellanvägg, tak och golv gjorde jag genom att skära ut kartong och tejpa fast med en pappersbaserad packtejp (du kan ta vanlig maskeringstejp, silvertejp eller annat du har hemma).

Skorstenen är en sönderklippt, ihoprullad toarullekartong som tejpats på plats.

Växthuset vid sidan av är en juiceflaska där en öppning har klippts ut.

Taket på tornet är gjort av kartongbitar i olika storlekar som tejpats ihop och sedan limmats fast på flaskan med limpistol.

Nu kommer den kladdiga delen av skapandet. Fram med dagstidningar och tapetklister. Riv tidningarna i långa remsor, doppa i tapetklistret och skrapa av överflödigt klister med fingrarna. Med dem kan du både formge huset och förstärka där det behövs (till exempel på alla ställen där du tidigare har tejpat). Du behöver mer än ett lager tidningspapper för att det ska bli starkt och hållbart.

Sedan får du vänta. Huset behöver bli helt torrt innan du går vidare till nästa steg: Att måla.

Eftersom jag enbart ville använda mig av vad jag har hemma, har huset målats med de färgslattar jag hittat här. Först grundmålade jag med en ljust beige färg och därefter målades utsidan i metalligt blågrönt och lila.

Insidan målades i varma färger. Taket grundmålades svart.

Taket, ja. Ett skogshus behöver förstås ett tak täckt av bark. Det hittade jag på marken vid lekplatsen utanför där jag bor. Jag limmade fast bitarna med 48

Estrid Magazine nr 1 2017

limpistol.

Växthusets tak är lite inspirerat av en kotte. Att klä det i kottfjäll skulle vara fint, men ta mer tid än jag kände för. Istället hade jag små bitar filttyg kvar från ett tidigare projekt. De klippte jag i små bitar och limmade fast på taket. En grillpinne och en pärla som låg på golvet fick tillsammans med en annan tygbit bli flaggstång och flagga.

Klart det växer både i och på växthuset. Filtbitar som blivit över fick nu bli små blad och rankor och röda blommor. Lite grön ull hjälpte till med växtligheten. Golvet i växthuset är förstås jord (brun filt). Där inne växer tomater (torkade rönnbär).

Nu är grunden till huset klar och snart kan man börja flytta in. Men först behövs det möbler, tavlor, mattor ... Det gör vi i nästa nummer av Estrid magazine.

Ps. Visa gärna ditt hus på Instagram och tagga @estridmagazine

www.estridmagazine.se

49

Böcker

50

Ninna och syskongrodden Matilda Ruta Natur & kultur

Dumplin’ Julie Murphy Lavender lit

En bok om att få syskon som inte är lik andra böcker i ämnet. Utifrån storasysters perspektiv och med både allvar och humor får vi följa syskongrodden från mammas mage till systers famn. Här finns så mycket, både i text och bild, utan att bli för mycket. Lite extra varm i hjärtat blir jag av att i bild se en familj som inte är mamma-pappa-barn, utan att det nämns i texten, och att den lilla bebisen bärs nära i en sjal.

Lite mer än en vanlig ungdomsroman, även om de klassiska elementen är där (kär i en “lite för snygg” kille, konflikt med bästa vännen). Huvudpersonen Will är överviktig, men med en smittsamt skön inställning: Enligt henne är den perfekta bikinikroppen en kropp med bikini. Kärleken gör henne dock osäker, såsom den tenderar att göra, men hon vägrar att anpassa sig efter normen.

Tid för te Dorotea Pettersson Roos & Tegner

Mördarmormor Petter Lidbeck Illustrerad av Per Dybvig Lilla Piratförlaget

Inspirerande tankar om te och tid, om balans i vardagen och om vad te symboliserar för oss.

Tokrolig bok för barn, i samma stil som hundraåringen som gick ut genom fönstret. Om en lite ovanlig mormor.

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

51

Tandläkare med känsla för kaktus

Melanie Loehrlein, Texas, USA. Vad skapar du?

Jag gör minikaktusar av polymerlera. Varje kaktus är unik. Några är inspirerade av riktiga kaktusar, andra har jag hittat på själv. Den färgglada leran formar jag för hand och bränner i ugnen.

Hur började det?

Jag började göra kaktusminiatyrer när jag studerade till tandläkare. Det var så stressigt i skolan och jag behövde få utlopp för min kreativa sida. Min man gav mig ett paket med polymerlera och så började vi pyssla med det för skojs skull. Jag började sälja miniatyrer efter att jag visat dem på en konstutställning samma år.

Vad inspirerar dig?

Färg är alltid min inspiration när jag skapar. Allt jag skapar börjar med att jag ser en färgpalett framför mig. Jag tycker om klara färger som sticker ut mot mörkare toner och jag älskar att överraska betraktaren med oväntade färgkombinationer.

Vad har du på gång framöver?

Jag håller just nu på med en kollektion kaktusar där jag fokuserar mer på detaljerna på varje planta. Tidigare har jag känt mig pressad att välja kvantitet före kvalitet, men jag har beslutat mig för att varje enskild kaktus behöver mer fokus på detaljerna. Jag tror att det är det som gör dem så roliga att titta på – desto fler detaljer, desto mer lockas man att titta på dem.

Melanies kaktusar hittar du på Instagram @thecozypost

Fotografier: privat

52

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

53

54

Estrid Magazine nr 1 2017

Magisk natur Fotograf Sebastian Bauer www.estridmagazine.se

55

“Något så enkelt som en regndroppe kan vara otroligt vackert.”

Jag heter Sebastian Bauer. Jag är 28 år och föddes i östra Tyskland, i Görlits. Jag bodde och arbetade i Schweiz i tio år, men sedan 2016 bor jag med min fru och två barn nära München. När jag var i Sverige 2009 upptäckte jag hur roligt det är att fotografera natur. Sedan dess fotograferar jag alltid så fort jag ser en vacker plats. Det är helt klart naturen som inspirerar mig mest. Jag tar med mig min kamera vart jag än går. Även något så enkelt som en regndroppe kan vara otroligt vackert.

En av mina favoritplatser att fotografera på är ett stort fält i samhället där jag bor. Så fort det börjar åska skyndar jag ut för att fånga blixtarna. Ett annat vackert ställe att fotografera är Ammersee. Det är andlöst vackert där. En vacker sjö och så alperna i bakgrunden.

I september ska jag till Östersjön med familjen och då kommer jag att fotografera. Det är en speciell bild jag vill lyckas med: Vintergatan ovanför havet.

En av mina största drömmar är att få resa till Island för att fotografera. Jag hoppas det blir av snart.

Sebastians fotografier finns på Instagram @ls_pix

56

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

57

58

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

59

60

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

61

62

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

63

“Vi spelar akustisk kĂśnsdansbandsrock med politiska inslag, lite som Stefan och Krister fast kommunister.â€?

64

Estrid Magazine nr 1 2017

Karin och Grace i “Frågor på det?”

Musiker, häxor och mammor med åsikter och en stor portion humor.

Vilka är ni?

Vi är Grace och Karin. Bästa vänner. Bor på landsbygden utanför Falkenberg, odlar, när drömmar om självhushåll och ett enklare liv. En del kallar oss häxor, några kallar oss mammor.

Hur beskriver ni er musik?

Den frågan med lite smör på … Man kan svara med en floskel: ”Vi vill inte sätta etiketter på vår musik.” Men det är inte sant, det kan vi visst göra.

Vi skulle nog kalla oss akustisk punk på grund av inget kompband. Eller: Akustisk könsdansbandsrock med politiska inslag, lite som Stefan och Krister fast kommunister?

Hur träffades ni?

Det korta svaret är att universum förde oss samman. Det långa svaret är att vi bodde i samma stad, var båda små punkare, umgicks i två parallella punkarkretsar, gick på olika högstadieskolor och spelade i olika band och olika stråkorkestrar. Men dagen då vi sökte in till musiklinjen på gymnasiet träffades vi för första gången. Två punkare spelande klassisk musik, är det meant to be, eller? Svar: Ja. Hur kom det sig att ni startade Frågor på det?

Vi har spelat i olika band tillsammans sedan den dagen vi träffades. Men efter första barnen (som föddes med två dagars mellanrum) bodde vi i olika städer och hade inte spelat ihop på några år. Kreativiteten behövde komma ut även om vi inte hade tid eller ork att starta ett fullt band, så vi valde att bli en duo. Det blev Frågor på det?

Vad inspireras ni av?

Annan bra musik, människor, livet, naturen och känslan att vilja förändra.

Hur gör ni när ni skapar er musik?

Det börjar ofta med att Grace skickar en låttext, eller låtidé till Karin som sedan sätter sin prägel på texten och gör en grundmelodi. När vi träffas filar vi klart melodi och text. Ibland skickar vi ljudfiler till varandra, ibland korta strofer i sms. Eftersom vi är småbarnsföräldrar är musikskrivartiden knapp och detta sätt fungerar jättebra för oss framförallt för att vi spelat så mycket tillsammans och vet varandras preferenser. Ibland när man skickar något vet man vad den andra kommer hissa och dissa.

Vad skulle vara en drömspelning för er?

Alla spelningar är våra drömspelningar. Vi älskar det. Vi repar ofta på liven på Instagram för att vi älskar att spela för folk och höra folks reaktioner.

Vad har ni för framtidsdrömmar?

Vi vill göra en Stefan Sundström, göra en stor skiva och sedan bara spela och odla. (Det är typ det vi gör nu fast minus pengarna.) Vi drömmer också om att ha ett kompband som heter ”Nej det är glasklart” alternativt ”Klart som korvspad!”

Hur kom ni på namnet Frågor på det?

Vi klargör våra åsikter tydligt i våra låtar och våra liv.

Vi tänker att det vore konstigt om folk hade frågor kring oss, men vi vill ju gärna vara lite ödmjuka och fråga om någon mot förmodan har några frågor på det.

Karin och Grace hittar du på Instagram @fragorpadet och på Youtube genom att söka efter “Frågorpådet Perågren” Fotografier: privat

www.estridmagazine.se

65

Thea, om musik: “Jag väljer låt efter hur jag känner mig” Vad tycker du om för slags musik?

Jag tycker om R&B, pop och poprock.

Har du någon artist som du tycker särskilt mycket om?

Jag tycker om Ariana Grande för att hon sjunger väldigt bra och hon kan sjunga väldigt höga toner. Hon kan sjunga så höga toner att det låter som en visselpipa.

När brukar du lyssna på musik?

Jag brukar lyssna på musik när jag åker bil, innan jag ska sova eller när som helst. Jag brukar välja låt efter hur jag känner mig så om jag är glad lyssnar jag på glad musik eller om jag är trött lyssnar jag på lite lugnare musik.

Har du varit på några konserter?

Jag har varit på en Yohiokonsert när jag var yngre, en med Anton Hagman, en Samir och Viktor-konsert, en Måns Zelmerlöw och en med Robert Wells. Jag har även varit på Melodifestivalen, Diggiloo och i köpcentrum har det också varit uppträdande ibland.

Spelar du själv något instrument?

Jag spelar piano. Tidigare spelade jag fiol.

66

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

67

Lisa Bjärbo

om inspiration, skapande och om vardagen som författare ”Vi har åkt buss 240 mellan Växjö och Ingelstad så många gånger att varje krök på vägen känns bekant, trots att jag blundar. /.../ En gång förra våren räknade Ludde ut hur många timmar av vårt liv vi hittills hade tillbringat på en buss mellan Växjö och Ingelstad. 1500 timmar blev det. På en buss. Så jävla ovärt.”

Med de orden inleds Lisa Bjärbos roman ”Djupa Ro”. Precis som Ludde och huvudpersonen David har hon åkt den där bussen mellan skolan i Växjö och hemmet i Ingelstad, minst lika många gånger. Då drömde hon om att bli författare och tyckte om att rita och skriva berättelser.

Men författare, är det ett riktigt yrke? frågade hon sig själv. Och skulle hon kunna bli det? Hennes bild av författare: en gubbe med långt skägg, troligen född författargeni, sitter uppe hela nätterna vid sin skrivmaskin och skriver djupa, svåra saker. Nej, det stämde inte alls på henne. Hon fick se till att bli något annat, något riktigt.

– Jag bestämde mig efter tusen timmars velande att det där riktiga fick kanske bli journalist, säger Lisa.

Jag tänkte att då får jag skriva i alla fall.

Det blev journalisthögskolan i Göteborg, praktik på Kamratposten i Stockholm, jobb på Barnens bokklubb. Det ena ledde till det andra

68

och hon upptäckte att hon var rätt bra på att skriva för barn och unga.

Kanske hade tonårs-Lisa rätt ändå, att man föds till författare, för drömmen om att skriva böcker hon hade redan som fyraåring visade sig bli sann, även om hon tog vägen via journalistyrket.

På Barnens bokklubb hade hon stenkoll på utgivningen av barnoch ungdomsböcker. Ofta kom hon på sig själv med att tänka på bokidéer och till slut bestämde hon sig för att det var dags att börja skriva. Den där gubben med skrivmaskinen ägnar sig nog ändå mest åt poesi, hon skulle skriva för unga och behövde varken skägg eller vakennätter.

När hon inte var på jobbet skrev hon på en roman och nästan tre år senare kom ”Det är så logiskt.

Alla fattar utom du” ut på förlaget Rabén & Sjögren. Det låter kanske enkelt: Hon bestämde sig för att skriva en bok, skrev den, den antogs och kom ut och nu är hon författare. Fast riktigt så gick det förstås inte till. Det var faktiskt inte ens så att det här var hennes första bok. Redan i slutet av journalistutbildningen när hon och en kurskamrat gjorde ett examensarbete om barn och synd resulterade det i “Stora syndboken” som kom ut 2005. Men något skönlitterärt hade hon i alla fall inte skrivit tidigare och kanske hade hon heller inte förverkligat den drömmen om det Estrid Magazine nr 1 2017

inte var för en förläggare som hade läst hennes vardagsblogg och som uppmuntrade henne att skriva en bok.

För visst har hon sitt eget språk, Lisa. Lekfullt, okonstlat och humoristiskt. Det finns där i de fåordiga bilderböckerna likväl som i ungdomsromanerna och i hennes privata blogg. Ja, faktiskt i hennes talspråk också.

– Jag tror att språket har växt fram via internet. Jag har lekt mig fram på bloggen till något slags språk som jag tycker fungerar. Det är kreativt och kul och där har jag kunnat ta ut svängarna och tänka att här spelar det ingen roll vad jag skriver för språk. Det har nog varit väldigt bra att hitta den där tonen och sättet att skriva.

Författarvardagen ”Det är så logikt. Alla fattar utom du” har följts av flera böcker.

Runt tjugo stycken är de nu, från bilderböckerna om Ivar och Eddie till de vegetariska kokböckerna hon gjort tillsammans med Sara Ask. Hon har gått från författardrömmar i barndomshemmet i Ingelstad, till författarliv i 1930-talsvillan i Gnesta, Södermanland. Det är till stor del ett helt vanligt vardagsliv som de flesta känner igen sig i: partner och två barn, hämtningar och lämningar på förskola och skola, semester i torpet, konflikter i hallen, syltmackor, ridturer och

www.estridmagazine.se

69

Lisa sitter gärna och skriver vid köksbordet eller i den blommiga soffan i vardagsrummet. Är vädret fint tar hon med sig sin laptop ut i trädgården och sätter sig där. För att hamna i rätt stämning innan hon börjar skriva brukar hon lyssna på musik.

loppisfyndade möbler. Men när maken åkt till jobbet och barnen är lämnade, då lyssnar Lisa på musik, en för stunden speciell spellista för att hamna i rätt stämning, medan hon går tillbaka hem för att sätta sig och skriva.

Det där speciella författar- skrivbordet i en särskilt avsedd vrå finns inte. Med en laptop kan man sitta var man vill och det är också det hon gör. Ibland vid köksbordet, ibland i den blommiga soffan i vardagsrummet, ibland ute i trädgården. Startsträckan består av att svara på mejl och rensa undan och djupandas. Sedan skriver hon och då kan hon skriva koncentrerat hela dagen. Internet stänger hon av så att hon inte ska frestas att kolla Facebook eller titta på Skam.

– Men ibland har jag det som belöningssystem, att nu har jag skrivit ett kapitel, nu får jag lägga upp en bild på Instagram. Jag blir helt slut av att skriva såhär hela dagen, fast jag sitter still kan jag vara helt

70

svettig. Det är jobbigt. Sedan är jag jättetrött när jag hämtar barnen.

Det glamourösa författarlivet, alltså.

Det hjälper att ha egna barn när man skriver barnböcker, konstaterar Lisa. Innan dess skrev hon om tonåringar, för det var det som låg henne närmast just då. Hon mindes tydligt hur det var när hon själv var tonåring, de känslor hon hade då och de situationer man hamnar i som sjuttonåring. Att skriva om små barn, däremot, kändes omöjligt innan hon själv blev förälder.

För hur pratar en treåring? Vad gillar de? Barnboksskrivandet kom igång först när hon själv hade en liten treåring.

– Det är en otroligt bra inspirationskälla att ösa ur, säger hon. Jag använder det barnen gör och tänker och säger. Sedan testläser jag för dem för att se om de skrattar på de ställen där jag tänkt att de ska skratta.

Bokidéerna dyker upp i vardagen Estrid Magazine nr 1 2017

Lisa dagdrömmer mycket. Det hon ser och hör blir till små filmer i huvudet. Ett fragment av ett samtal på pendeltåget kan vara just den där detaljen kring vilken hon bygger upp en berättelse. Idéerna kan också komma när hon läser böcker eller ser filmer. Barnböckerna inspireras ofta av hennes egna barn och vad som är viktigt i deras liv.

– Det tydligaste exemplet nu är att min son var rädd för allting förra hösten, berättar hon. Han hade en lång lista över saker han var rädd för. Då tänkte jag att varför finns det inte böcker om jätterädda killar som är känsliga och ledsna på kvällarna när de ska sova? Varför är alla så coola hela tiden? Då kom jag på att jag skulle skriva en bok om en sådan kille. En som samtidigt vill vara stor och vill vara cool i klassen.

Boken handlar inte om Lisas son, men huvudpersonen är inspirerad av honom och hans vardag. Det kommer att bli en högläsningsbok för 7–9-åringar och innehålla en

stor portion humor. Att skoja och skratta tar udden av det läskiga.

Bokidéerna kan alltså komma från väldigt olika håll och Lisa säger att det är bara en av hundra idéer som det verkligen blir något av. Men hur bestämmer man sig egentligen för vilken idé man ska satsa på?

– Det handlar nog bara om att jag börjat och sen inte vill ge upp. Har jag redan lagt en massa timmar på att skriva åtta kapitel, då blir jag envis och tänker att nu gör jag färdigt det här. Men det är jättesvårt för jag är ganska långsam när jag skriver och jag tröttnar … Jag är ganska otålig som person. Jag vill komma hem och säga att jag ska skriva en bok om det här och sen vill jag börja, och bli klar, och så vill jag att boken ska finnas och att det ska ta en månad. Men det kan det ta två år. Det är ju astråkigt att det ska ta så lång tid.

Längs vägen hinner hon tröttna hur många gånger som helst. Då är det lätt att skita i den pågående boken och istället börja på något roligare. Det är svårt, men nödvändigt, att inte ge upp på vägen när man väl har bestämt sig. Att istället fortsätta och nöta på tills det är klart. Hoppar man mellan för många idéer blir ingenting klart.

Den kreativa processen Det mest kreativa stadiet av bokprocessen är när hon håller på att

hitta på en ny idé till en bok. Då går hon gärna ut på långa promenader och tänker på sin idé, på hur huvudkaraktären är och hur hen ser ut, vad som ska hända. Det är en kort och intensiv stund av processen som hon blir glad, ja, nästan

vet inte vart jag är på väg. Nu har jag försökt att göra det tydligare och tänka ut vad som ska hända, hur boken ska sluta och vart jag vill komma.

Ibland tänker hon att det vore skönt att ha hela boken detaljpla-

“Då tänkte jag att varför finns det inte böcker om jätterädda killar som är känsliga och ledsna på kvällarna när de ska sova? Varför är alla så coola hela tiden? Då kom jag på att jag skulle skriva en bok om en sådan kille. En som samtidigt vill vara stor och vill vara cool i klassen.” febrig av. Hon beskriver det som en härlig känsla och den enda timmen i bokskapandet när det känns som om allt är möjligt.

När hon har kommit på vad och vem hon vill skriva om och gått de där härliga promenaderna när hon tänker ut alltihop, då är det dags att sätta sig ner och skriva något slags synopsis. De ser olika ut från bok till bok, men av erfarenhet har hon lärt sig att det är bra att börja planera innan hon sätter igång att skriva.

– Då vet jag lite mer om vad som ska hända efter de första tio sidorna, som alltid är härliga att skriva, förklarar Lisa. För efter tio sidor blir det jättejättesvårt och jag www.estridmagazine.se

nerad innan hon börjar skriva, kapitel för kapitel. Men det är hon alldeles för otålig för. Hon börjar skriva innan bokens skelett är klart.

Det är nog ändå bäst så, för de där påhittade låtsasfigurerna växer längs resans gång. Från början är de mer som skelett. Hon måste skriva liv i dem. Det är först då de blir riktiga människor och också först då hon vet vad boken egentligen handlar om.

Skriver gör hon från början till slut. Hon börjar med kapitel ett och slutar med sista kapitlet, istället för att hoppa fram och tillbaka.

Slutscenen är bestämd sedan länge. Men ändå, hur vet man att man är klar?

71

72

Estrid Magazine nr 1 2017

– Jag kommer till en punkt när jag är så trött på texten att jag tänker att jag inte kan göra den bättre. Då måste någon annan hjälpa mig och då lämnar jag den till mitt förlag och får en redaktör.

Helst skriver hon bara på en bok åt gången, eller åtminstone bara en texttung bok och utöver det kan hon arbeta med en bilderbok. Just nu har hon ändå två längre böcker på gång. Förutom boken om den känslige pojken skriver hon på en ungdomsbok om en tjej som flyttar med sin pappa från Stockholm till en liten byhåla i Småland. Den tjejen är mer än blyg. Lisa hade tänkt att det skulle bli en bok om kärlek, men hur blir man ihop när man är så blyg? Det kanske inte blir någon kärlek. Det kanske räcker med att hon vågar titta upp och säga hej.

En plan B för ekonomin Det är lätt att tro att Lisa inte gör annat än sitter och författar barnböcker, men om hon ska vara ärlig ägnar hon faktiskt mer tid åt andra jobb än att just skriva böcker. Hon frilansar som journalist och hon är ofta ute på skolor och berättar om sitt författarskap eller håller i skrivarworkshoppar.

Att hoppa av sin trygga anställning och satsa på författandet satt ganska långt inne. Från början

skrev hon vid sidan av heltidsjobb, men blev bara mer och mer frustrerad över att hon varken hann skriva så mycket som hon skulle vilja eller ha ledigt för att göra annat. Då gick hon ner i arbetstid och sedan lite till och lite till, samtidigt som hon trappade upp skrivandet.

– Men jag är fortfarande jättenervös, erkänner hon. Varje år tänker jag att det här året kommer det att gå åt helvete. Jag måste ha en plan B. Jag tycker att det är nervöst att inte veta hur mycket jag kommer att tjäna på böckerna så därför prioriterar jag de jobben jag vet att jag kommer att tjäna pengar på, som att föreläsa.

Igen blir det därmed så att hon har för lite tid för bokskrivandet, trots att hon sa upp sig. Att hitta den där balansen är svår och de obokade skrivardagarna äts ofta upp av akuta grejer som hon behöver fixa. Nästa månad, då ska hon få mer skrivtid. Men det blir sällan så.

– På ett sätt är jag ändå supernöjd med hur jag har det, funderar Lisa, men jag skulle vilja vara mindre nervös när det gäller ekonomin, så att jag verkligen kunde säga att nu tar jag tre veckor och bara sitter hemma och skriver färdigt den här boken. Att jag inte var så ängslig att jag bokade upp hela www.estridmagazine.se

almanackan med sådant jag visste var säker inkomst.

Drar till stallet istället Precis som för vilken företagare som helst är det lätt att arbetet spiller över i vardagen och att man aldrig är riktigt ledig. När hon behöver en paus i vardagen åker hon till stallet och rider eller så planterar hon växter eller arbetar i trädgården. En fördel med att ha barn är att arbetstiderna struktureras upp. Det går inte att hitta på böcker när de är i köket och skriker efter syltmackor, menar Lisa. När de har lov är hon helt enkelt tvungen att ta ledigt.

- Då kan jag bli frustrerad och tänka att det blir skönt när sommarlovet är över så jag får jobba igen, men det är också himla bra, tror jag, att få sammanhängande veckor av ledigt då jag inte tänker på jobbet. Egentligen är det ju superlyxigt att ha ett jobb man gillar så mycket.

73

Novelltävling

Tävlingen är öppen för alla, men barn under 16 år tävlar i en egen grupp.

Regler Novellen ska innehålla något som knyter an till skapande eller kreativitet, i vid bemärkelse.

Du får tolka det som du vill.

Texten ska för vuxna (16 år och uppåt) vara max 15 000 tecken inklusive mellanslag och för barn (under 16 år) vara max 6 000 tecken inklusive mellanslag.

Du får delta med max två bidrag och de får inte tidigare vara publicerade.

Mejla ditt bidrag senast 31 december 2017 till hej@estridmagazine.se och skriv novelltävling i ämnesraden. Ange namn och mejladress. Om du är under 16 år, ange också din ålder.

Priser Vuxen: Publicering i Estrid magazine samt ett presentkort på 500 kronor i en bokhandel nära dig.

Barn: Publicering i Estrid magazine samt ett presentkort på 200 kronor i en bokhandel nära dig.

Vinnaren väljs av en jury bestående av representanter för Estrid magazine. Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.

74

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

75

76

Estrid Magazine nr 1 2017

Väck skaparlusten med tinker tray

Andra ord för tinker tray: Knåpbricka eller Pyssellåda eller Pyssel och knåp-samling Tinker betyder att greja, pilla eller joxa med något.

Vad behöver man för att pyssla? Egentligen bara material, utrymme och tid. Och så lite lust då.

Ett sätt att få det att klia lite i fingrar och hjärna på i alla fall mina barn, är att ställa fram vår “tinker tray”. Den går ut på att erbjuda material som barnen får göra vad de vill med, helt utan förväntningar eller något förbestämt mål.

Det finns inga rätt, inga fel.

Bara fritt skapande.

Vår tinker tray är en plastlåda som egentligen är till för skruvar och pluggar och annat sådant krafs. Vi har istället roligt krafs i vår.

Knappar i alla möjliga färger och storlekar, pappersstjärnor, rullögon, miniklädnypor, skumpappfigurer, pompoms, loom bands. När jag hittar smågrejer som behöver användas en gång till innan de kastas bort, lägger jag dem i lådan. Den behöver inte vara liten och full med småprylar, man kan också ha en stor låda med pinnar, kottar, toarullar, äggkartonger

www.estridmagazine.se

eller stenar. Traktordäck och brädor. Spikar och rep. Det viktiga är att det är fritt och helt upp till barnet att skapa med materialet. Den vuxne finns där bara som stöd och kan hjälpa till att förverkliga konstnärens visioner. Hjälpa till med limpistolen eller andra verktyg som barnet inte kan hantera ännu.

Med en tinker tray får barnen utlopp för sin kreativitet, fantasi, finmotorik och sitt tålamod och självständiga tänkande. Föräldern får öva sitt tålamod och sin tolerans, något föräldrar behöver öva dagligen. Tålamod är en muskel som ska användas säger jag. Arbetet med en tinker tray brukar bli stökigt, kladdigt och alldeles, alldeles underbart! Inte sällan hamnar jag bredvid med ett eget projekt. Och förundras över hur mycket saker som kan skapas från ingenting, bara det får gå via en finurlig unge med fria tyglar.

Text: Mia Carlström

77

Minnen från bebistiden

Den där allra första tiden som känns evig och som samtidigt går så fort, så fort. Hur små de där fötterna är. Och ett år senare: Hur obegripligt det är att de var precis sådär små.

Ett fotografi kan inte riktig visa just hur liten man en gång var. Med ett fotavtryck i akvarell är det lättare att jämföra (“Pappa, är det där verkligen min fot?

Var jag så liten?”). Att göra fotavtryck är ganska lätt, och ganska svårt. Du behöver bara akvarellfärg (eller vanliga vattenfärger) och papper. Om du vill rama in avtrycket rekommenderar jag att köpa ett lite finare akvarellpapper i hobby- eller konstnärsbutiken. Måla på foten, stämpla på pappret, skölj av foten i ljummet vatten, lägg pappret på tork.

Låter enkelt. Små fossingar vill dock inte alltid vara helt “platta” utan böjer sig gärna som små bananer.

Små ben kan sparka. För att göra det så enkelt som möjligt, passa på när ditt barn är lite lagom sömnig, men mätt och nöjd.

Kanske vill du göra ett avtryck om året. Eller ett i månaden första året för att visa hur hen växer. Det blir också fint som inbjudningskort till kalas eller dop.

Gipsavgjutningar är också kul. Börja med att göra trolldeg genom att blanda 3 dl vetemjöl med 1,5 dl vatten och 1,5 dl salt samt 1 msk rapsolja. Blanda den smidig och låt den ligga i en påse i kylen en stund. Lägg sedan en degklump i till exempel en plastburk eller i ett sönderklippt mjölkpaket, forma till som du vill ha den och tryck sedan ner barnets fot så att det blir ett tydligt och djupt avtryck. Blanda sedan gips enligt anvisningarna på förpackning och häll ner i avtrycket. Låt stelna ordentligt, gärna till nästa dag, innan du försiktigt pillar bort trolldegen. Sandpappra försiktigt bort eventuellt skarpa kanter.

78

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

79

Bland skalbaggar och nyckelpigor Visst är det spännande med små skalbaggar och nyckelpigor. Gå ut tillsammans i naturen (kanske ta med en lupp) och titta på våra sexbenta små vänner.

På biblioteket finns många bra barnböcker som handlar om skalbaggar, nyckelpigor och andra småkryp.

Här kommer lite pyssel, en sång och en ramsa på temat. Det passar barn i förskoleåldern.

80

Maria Nyckelpiga, flyg öster, flyg söder, flyg hem till dina bröder, så får vi mat och kläder.

Flyg, flyg, flyg!

Estrid Magazine nr 1 2017

Potatistryck Halvera potatisar och använd som stämplar tillsammans med vattenfärger. Det blir fina skalbaggekroppar. Med kritor ritar du sedan ben och huvud. Hur många ben är det nu en skalbagge har ...?

Stenpigor Släta ovala och runda stenar blir fina nyckelpigor. Måla dem med hobbyfäger: röd kropp, svart huvud och sedan svarta prickar.

Insektsspröt på huvudet Du gör dem snabbt med ett diadem och piprensare. Vira fast ena änden av piprensaren i diademet. Snurra den andra änden runt en pompomboll (eller utan något i mitten). Har du inget diadem? Gör ett genom att vi vira ihop några piprensare, ståltråd eller elefanttråd. Snurra sedan tygremsor runt om och fäst längst ner med lite lim.

Sjung om nyckelpigan Melodi: En sockerbagare En nyckelpiga jag har i handen och se nu kryper den uppför armen och sen så flyger den bort sin kos och kanske landar den på din nos Till sången gör du rörelser. Låt ena handens fingrar krypa som en nyckelpiga i din hand, uppför din arm, för att sedan flyga iväg och landa på barnets näsa.

Visste du det här om nyckelpigor?

Det finns fler än 4 500 olika sorters nyckelpigor i världen. På vintern går nyckelpigan i ide. Då vilar de gärna många nyckelpigor tillsammans, tills det blir vår och dags att vakna ur vintervilan.

Nyckelpigans favoritmat är bladlöss. Om du har problem med bladlöss i trädgården ska du alltså bjuda in ett gäng nyckelpigor på kalas.

www.estridmagazine.se

81

Äppelpigor Här behöver du röda äpplen och lite choklad. Dela äpplena i halvor och kärna ur dem. Smält chokladen och måla huvudet och prickarna. Låt chokladen stelna i kylen en liten stund innan du serverar dem.

82

Estrid Magazine nr 1 2017

Rörelseramsa Det var en gång en liten, liten nyckelpiga (Visa något litet mellan tummen och pekfingret) Hon tyckte om ett äta bladlöss (Låtsas fånga med händerna, för till munnen och ät) Hon åt tills hon blev mätt (Slicka om munnen och klappa på magen) Då blev hon trött och ville sova (Gäspa stort) Hon bredde ut sina vingar och flög (Fladdra med händerna som vingar) och landade på en stor blomma (Håll armarna sträckta framför dig, för dem åt sidorna bakåt för att visa att du sitter på en stor blomma) Blomman gungade i vinden som en vagga (Gunga med överkroppen) och snart sov den lilla nyckelpigan (Håll ihop händerna och vila kinden mot dem, blunda)

www.estridmagazine.se

83

Årets roligaste kalastårta

(för lekfulla gottegrisar i alla åldrar) 84

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

85

Smash cake Känner du någon som älskar godis? Då ska du göra den här tårtan. Det är hur kul som helst att få slå sönder sin tårta med hammare (och hitta ännu fler överraskningar inuti).

Du behöver: Mycket choklad Mycket godis Plastfolie En skål En brödpensel eller annan pensel Börja med att klä insidan av skålen med plastfolie. Sedan smälter du chokladen i mikron eller i vattenbad. Rör om då och då. Hur mycket choklad som går åt beror på hur stor din tårta ska bli. Chokladlagret bör vara hyfsat tjockt för att hålla uppe tyngden av allt godis, så räkna med att 200 gram är i minsta laget även om du gör en minitårta.

Pensla den smälta choklad i skålen (på plastfolien). Bygg på lager för lager. Du kan skynda på processen genom att ställa in skålen i kylen eller frysen mellan varven. (För en slätare insida

86

kan du prova att hälla i choklad i skålen, hastigt ställa den upp och ner och låta chokladen rinna ner längs sidorna. Det fungerar bäst om du har en rätt liten skål. Och förresten, vem bryr sig om hur insidan ser ut, så länge den är god?)

När basen till tårtan är klar och chokladen har stelnat, stjälper du försiktigt ur den ur skålen och drar av plasten. Nu kan du välja om du vill låta tårtan stå direkt på fatat, eller om du vill ha en botten på den. En botten gör du med samma teknik, men på ett fat eller smörgåspapper. Fyll tårtan med godsaker eller presenter och fäst botten med smält choklad.

Nu är det dags för det näst roligaste (roligast är att slå sönder den), nämligen dekorera. Det är lätt som en plätt. Klistra fast godisbitarna med smält choklad och låt stelna.

Ställ tårtan på en skärbräda av trä eller klä en bit kartong med papper eller folie och ha som tårtfat. Det kan nämligen hända olyckor när gottegrisen har en hammare i handen ...

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

87

Therese Johansson:

Expert på att virka stressa

Det är inte mycket jag är expert på, nästan ingenting faktiskt. Men det finns en sak jag är expert på. Jag är expert på att stressa. Helt i onödan.

samtidigt är julklapparna färdiga och jag undrar vad jag ska göra med all min lediga tid.

När jag var yngre umgicks jag ofta med vänner som Min syster brukade ställa äggklockan när hon skulle bodde i andra städer än Stockholm. Jag fick ofta höra städa, för att hinna med så mycket som möjligt innan att alla i Stockholm är så stressade, att vi springer klockan ringde. Äggklockan orkar jag aldrig ställa, mellan tunnelbanan och pendeltåget. Jag erkänner men jag tittar ofta på klockan och tänker ”på tio mivilligt att jag, okej, kanske inte springer, men går fort nuter hinner jag diska, göra matlåda, mellan tunnelbanan och pendeltåget, “Om jag märker men inte för att jag är stressad. Jag lyssna på sista minuterna av den där podden och kanske även tänka på vad att garnet börjar kan inte gå långsamt. Jag går nästan jag ska ha på mig imorgon”. Är jag så fort att jag blir svettig, och sen får ta slut, då virkar jag stå på perrongen och vänta i flera färdig på nio minuter blir jag överlycklig, trots att jag under dessa nio jag så fort jag bara långa minuter, helt i onödan, ofta minuter har sprungit runt i lägenbredvid en rökare och bli på lite dåligt kan, för jag tänkheten, svettats på ryggen och fått lite humör. hjärtklappning. Efter det kan jag sätta er att om jag bara mig i soffan, lägga upp fötterna och skyndar mig, då Det är väldigt sällan jag stressar för tänka ”jaha, och vad ska jag göra nu att jag verkligen måste. Jag sprang på kommer garnet att då?”. Då infinner sig stressen över att flygplatsen i Amsterdam när flyget jag jag inte har något att göra. skulle åka med fick en ny gate utan räcka längre.” att jag hade märkt det. Sen blev flyget Jag virkar väldigt mycket i perioder, speciellt under hem tre timmar sent, så även den gången stressade hösten när jag virkar julklappar till ungefär alla jag jag i onödan, men det visste jag inte då. En annan känner. Helst vill jag börja med julklappsvirkningen i gång stressade jag från tunnelbanan till jobbet för att augusti, så att jag är färdig i god tid. Under de komhinna i tid till uppsjungningen med luciatåget. Med mande månaderna vaknar jag med kramp i fingrarna en raggsocka på högra foten, glittret och ljuset i haneftersom jag har virkat så mycket. Om jag märker den sprang jag ner för trapporna, och jag kom fram i att garnet börjar ta slut, då virkar jag så fort jag bara tid. Trots signalfel i tunnelbanan. kan, för jag tänker att om jag bara skyndar mig, då kommer garnet att räcka längre. Det är som om det Det är ofta onödigt att stressa, i alla fall om man som brinner i änden på garnet och jag måste skynda mig jag, stressar helt i onödan. Stressar som en tok och innan elden når min virknål. Men än så länge har garblir svettig på ryggen för att sen sitta och undra ”vad net aldrig brunnit upp, det enda som har hänt är att ska jag göra nu?”. Att däremot stressa för att komma jag får kramp i fingrarna och en svettig panna. Helt i i tid till uppsjungningen med luciatåget, det är högst onödan. Sen lagom till att novembermörkret lägger nödvändigt. I alla fall i mitt liv. sig och det regnar uppifrån, nerifrån och på tvären

88

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

89

Ida Therén

Att vara sin egen bästa vän ”Det är ingen fara. Det går nog över av sig själv.”

Min goda vän hade haft ont i ryggen, i flera månader. Och nu snackar vi inte lite, utan så att hon knappt kunde gå rakt. Jag såg henne i ögonen. ”Vad hade du rekommenderat mig att göra, om jag var i samma situation?”

Hon tvekade inte en sekund. ”Gå till doktorn, så klart!”

En någorlunda psykiskt hälsosam person accepterar och begriper att andra inte är perfekta. Men samma person kan ofta vara stenhård mot sig själv.

Varför är vi så mycket snällare mot våra vänner, än mot oss själva?

Om du har barn: Tänk på hur du såg ditt barn första gången ni träffades. För många av oss var det en stark känsla av ömhet. En liten bebis, som en fridfull Buddha. Ett öppet ansikte mot världen. Det kan också handla om det där underbara husdjuret du älskar. Eller, partnern som du respekterar, på djupet.

En kontakt med det fantastiska djupt inom en. Den där känslan som tränger genom samhällets dövande mörkläggningsgardin, som lärt oss att tona ner, stänga av, blockera. Döma, värdera.

Du kanske redan gissat att begreppet jag söker efter är: Villkorslös kärlek.

Tänk, om du kunde se på dig själv på samma sätt. Med samma uppskattning, för din blotta existens.

Ditt värde, i världen, bara av att vara dig. Helt och hållet älska och uppskatta, att du finns här, på jorden.

Jag tror att de flesta barn ser på sig själva sådär. När min fyraåriga dotter himlar med ögonen och säger ”jag vet mamma” när jag säger ”jag älskar dig”, då tror jag henne. Hon vet det. Att hon är älskad. Men också, integriteten, med hur hon rör sig i världen, självklarheten: hon älskar sig själv.

När slutade vi se på oss själva, på det viset? För de flesta, någon gång i tidiga barndomen. Vi fick lära oss, att vi bara var älskade när vi betedde sig på ett visst sätt, godkänt av vuxenvärlden. Ofta i förhållande till prestation.

Jag måste tro på att det går att backa bandet. Se på sig själv, med samma kärlek som om vi vore vår egen förälder. Som vi gjorde en gång, som barn. Innan vi började bli så stränga mot oss själva. Hata våra kroppar. Tro att vi inte dög, om vi inte presterade. Glömma, att vi förtjänar att bli älskade, precis som vi är.

Av andra, men också: av oss själva.

Se på oss själva som om vi var Gud som såg ner på sin skapelse, som det det var: en perfekt bit, i ett pussel som höll på att ta form.

Tänk vad som kunde hända, om vi älskade oss själva på det viset. Det är en klyscha, men: vår största fiende är ofta vi själva. Inte andra människor. Vår egen rädsla inte för att misslyckas, utan för att

90

Estrid Magazine nr 1 2017

lyckas. Att vara sådär framgångsrika och fantastiska och mäktiga, som vi skulle kunna vara. Om vi inte var rädda, utan bara vilade i kärlek. Att allt kunde hända, att vi förtjänade det bästa. Då skulle inget stoppa oss.

Då skulle världen kunna förändras, på riktigt.

Fred börjar med oss själva. ”Behandla dig själv som om du var din egen bästa vän.” Min vän gav mig det rådet för något år sedan.

Jag fick en chock när jag försökte ta in vad det innebar. Det tog tid att ta in det, processa det. Varför är jag så bra på att se hur andra borde ha det, hur de förtjänar att leva och behandla sig själva. Men så sträng mot mig själv?

Nu, när mina vänner är förvirrade över vad de ska göra i en vänskaps- eller kärleksrelation, har jag anammat samma teknik. Som med kompisen med ryggen. Jag frågar, helt enkelt, vad de hade gett mig för råd om jag hade haft samma dilemma, som de står inför. ”Vad hade du tyckt att jag skulle göra?” Ofta är svaret enkelt. Sluta det där tråkiga jobbet, avsluta vänskapen som bär med sig börda, tänk positivt. Unna dig en hotellnatt att sova ut eller en spadag för att ta hand om dig själv, mitt i all stress och familjekaos. Eller, som med min kompis: Gå till doktorn i tid.

Så självklart för de man älskar, men så oklart när det gäller en själv.

Det här påminner mig om något annat, som du säkert sett hos andra - eller kanske till och med dig själv.

Alla föräldrar som är otroligt engagerade i sina barn. Till den grad att de helt ger upp sina egna liv.

Som inte hinner träffa vänner, eller ta hand om sin kropp. Det har varit en utmaning för mig också.

Att ta mig tiden, att umgås med vänner, till exempel. Jag tänker att det är viktigt, även för barnets skull. Att visa, att mamma har ett eget liv. Jag tänker, att barnen märker av kraven på att vara glad och stimulerad - åt föräldern. Att det blir en stress för dem. Ett orimligt ansvar, för vad händer om barnet inte mår bra någon dag? Då rasar ju även den vuxnas värld, eftersom den helt är byggt kring barnets välbefinnande. Det kan verka som att man vill vara ”snäll” genom att offra allt i sitt egna liv för barnets skull. Men egentligen kan man göra det en otjänst.

Genom att lägga över ansvaret på sin egen utveckling på barnet, blir det en ofantlig börda. Jag snackar inte om att man ska skita i barnen och bara gå på spa hela dagarna. Men jag tror att barnet mår bättre av att vara utan sin mamma en kväll i veckan, än att mamma aldrig hinner träna eller träffa sina vänner. Allt handlar ju om balans. Återigen, samma fråga, som jag tror att många av oss - särskilt kvinnor - behöver ställa oss: Varför ska bara andra må bra, medan vi ska lida och pinas genom livet?

www.estridmagazine.se

91

Du som läser det här, jag skulle vilja be dig om en sak. Att säga följande högt för dig själv: ”Jag förtjänar att bli älskad. Jag förtjänar att vara lycklig”.

För vissa kanske det går lätt. Men för de flesta - inklusive mig själv, tills hyfsat nyligen efter en lång tids personlig utveckling - kom det som en chock. Jag kunde knappt få fram orden i min mun. Jag tror till och med jag började gråta när jag sa det, högt. En propp som gick ur, och vattnet började rasa fram.

En lättnad.

Det var så ovant att behandla mig själv ens i närheten lika bra, som jag ville behandla andra. Jag tyckte aldrig att jag behövde stöd eller hjälp, oavsett vad jag gick genom. Men jag var ivrig att ställa upp för alla andra. ”Jag klarar mig alltid”.

Det jag inte insåg var, att det nog inte var så himla ”snällt”. Att jag bet ihop och försökte hjälpa andra inte bara för att jag är en så himla god och generös person, utan också: för att lindra min egen inre oro. Som den där äldre kvinnan som de flesta av oss känner - hon som suckande springer runt och serverar alla vid matbordet, medan hon själv inte har tid att sitta ner och äta. Martyren, som stressar alla för att hon är så ”snäll”. Men hjälper hon andra, är hon så snäll? Jag blir i alla fall mest stressad, av den sortens beteende. Egentligen handlar det ju ofta lika mycket om att den personen vill lindra sin egen ångest. Döva sitt duktig-flicka-komplex.

Och är det inte också lite att dumförklara den andra personen, genom att vara sådär ”snäll”. Tro att man ska göra deras personliga arbete åt dem. För att slippa sitt eget. Jag som trodde jag var en så bra person som envisades med att hjälpa mitt ex ordna med sin deklaration, även efter att vi hade separerat. Var jag inte egentligen bara egoistisk - som försökte må bra, genom att hjälpa honom. Istället för att låta honom göra sina egna misstag, lära sig sina egna läxor.

Men det går att bryta det där mönstret. Förändras, som person. Tack och lov! Nu, när jag arbetat mer med mig själv, på djupet, är min kopp av kärlek till mig själv inte längre skriande tom. Den är full, och då kan det spilla över, till andra - och jag kan vara snäll, på riktigt, på ett annat sätt. Jag behöver inte föröka fiska upp energi från botten för att ge till andra, som ryggar undan för den avslagna, unkna stanken. ”Hallå, älska mig då, ser du inte vad snäll jag är”. Inte konstigt att de backade.

Istället finns det kärlek för mig själv - så det räcker och blir över till andra. Det som når min omgivning är en ström av friskt, porlande kärleksvatten. Och nya människor dras till mig. För de märker, att när jag vill ge och dela med mig kommer det från överflöd – inte från desperation av att vilja bli älskad, för att ersätta den bristande självkärleken. Jag försöker inte få dem att fylla min kopp genom att låtsas att vilja ”hjälpa”.

Istället hjälper jag, genom att bara trivas med mig själv. Det är inte själviskt, att älska sig själv. Det inspirerar andra, och ger trygghet. Jag behöver inte be om andras bekräftelse på samma sätt, blir inte avundsjuk lika lätt, och har lättare att glädjas åt andras lycka. För min kopp är full nog som den där. I alla fall på bra dagar!

Jag ser det i andra, och märker hur deras respekt och kärlek för sig själva inspirerar mig. Visar att det är okej att trivas. Att det är okej, att göra det man drömmer om. Att man inte måste leva i brist - något som går emot hela vårt världssystem. För det är ju så samhället fungerar. Vi känner brist, och försöker fylla hålen genom konsumtion. Samtidigt förstör vi världen, och sliter ut oss genom att arbeta i onödan. Ett spel vi aldrig kan vinna.

Inte förrän vi fyller den där koppen själva.

Bestämmer oss för att vi förtjänar att ha det bra. Inte bara alla andra.

Du förtjänar att bli älskad. Du förtjänar att vara lycklig.

Du förtjänar, att bara vara du.

92

Estrid Magazine nr 1 2017

“Om vi inte var rädda, utan bara vilade i kärlek. Att allt kunde hända, att vi förtjänade det bästa. Då skulle inget stoppa oss.”

www.estridmagazine.se

93

94

Estrid Magazine nr 1 2017

Sagostolen En solig försommardag gick en mamma, en åttaåring och en treåring ut i skogen. Där hittade de en skatt.

Inte en sådan där som låg i en kista och glittrade förförsikt, utan något mer vardagligt. En stol.

“Varför står det en stol där?” undrade åttaåringen.

På den frågan hade mamman inget svar. Det hade däremot treåringen, sådär som treåringar brukar ha.

Det kanske var någon som behövde en vilpaus i skogen och tog med sig sin stol?

Stolen såg dock väldigt övergiven ut. De bestämde sig för att ta hem den, för där kunde den inte stå och skräpa.

Problemet med stolen var att den var ful. Den vita färgen flagnade, det tidigare knalligt rosa tyget såg fläckigt och smutsigt ut. Stolen behövde åka på spa och få lite massage och sedan en makeover.

Sagt och gjort. Åttaåringen skrapade bort färgflagor och tillsammans med treåringen tvättade hon stolen.

Nu gällde det att komma överens om vilken färg den skulle få, eftersom mamman inte gick med på att köpa en burk i vardera av regnbågens färger. Tur båda tyckte om lila.

Målarkläderna på och utrustade med varsin pensel satte de igång att måla stolen. Det ena barnet tröttnade lite före det andra barnet, men tillslut var stolen ändå lila. Flygande drakar, hjärta och prickar i guld blev pricken över i och förvandlade stolen från en vanlig tråkig stol till en magisk sagostol.

I gömmorna fanns ett limegrönt tyg med gulddetaljer. Perfekt mot det lila. Mamman tog bort det gamla tyget, tvättade dynan och häftade sedan fast det nya tyget.

Och det var sagan om hur sagostolen kom till.

www.estridmagazine.se

95

Naturpromenaden I varje nummer av Estrid kommer vi att få följa med på en promenad ut i naturen. Kanske är det din promenad vi ser här nästa gång? Skicka in ditt bidrag i bild och med en kort text till hej@estridmagazine.se. Publicerat bidrag belönas med boken “Djurens gåtfulla liv”.

I dag följer vi med på en promenad i Hällsboskogen, Uppland, en förmiddag i september.

96

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

97

Aubergineröra som pålägg Sätt ugnen på 225 grader. Halvera en aubergine (eller två om de är små). Lägg med skalsidan ner i en ugnsfast form. Ringla över olivolja och salta. Auberginen ska vara i ugnen tills den är ordentligt mjuk, omkring 45 minuter beroende på storlek.

Gröp ur auberginen ur skalet och mixa tillsammans med olivolja, peppar, eventuellt mer salt och smaksättning.

Gott att smaksätta med: citron, örter, vitlök. Eller en skvätt kokosgrädde och garam masala.

98

Estrid Magazine nr 1 2017

På mackan

Mosa ädelost med en gaffel. Blanda sedan lika delar ädelost och cream cheese. Vispa med elvisp.

Bred på ett gott bröd. Toppa med skivad frukt och ringla lite honung över.

www.estridmagazine.se

99

Vad tyckte du om att göra när du var barn? ”Jag vet inte vad jag ska göra”, säger han. ”Jag vet inte ens vad jag tycker om.”

Det är säkert tio år sedan han slutade spela fotboll, kanske mer.

Studierna har övergått i heltidsarbete, fritiden har fyllts av vardagsgöromål och på kvällarna sjunker han ofta ner i soffan framför tv:n eller med telefonen i handen. Det börjar bli … tråkigt. Enformigt. ”Jag skulle behöva en hobby, tror jag. När jag var i tonåren tyckte jag om att bygga modellflygplan och jag har funderat på om jag ska börja med det igen, men jag har faktiskt ingen lust. Jag vill göra något där jag inte sitter stilla inomhus. Jag vet bara inte vad.”

Själv har jag inte det problemet, tvärtom. Det finns så mycket jag tycker är roligt, intressant eller helt enkelt vill lära mig mer om.

Jag skulle tacksamt ta emot ett par timmar extra fritid varje dag och aldrig ha problem att fylla dem. ”Men vad gör du då?” undrar han. ”Hur kommer du på vad du vill göra?”

Vilken knepig fråga. Jag har ingen aning. Nya idéer dyker ständigt upp ur det gamla. Jag läser böcker, bygger saker, odlar, går på museum, bakar piroger. ”Har du alltid tyckt om att baka piroger, till exempel? Eller var kom det intresset ifrån?” frågar han.

Jag tänker tillbaka. I våras var jag på en marknad och där sålde de piroger som var så himmelskt goda.

När jag kom hem ville jag prova att göra likadana. Efter ett antal försök lyckades jag ganska bra, men då

100

började jag istället fundera på hur jag skulle kunna göra dem ännu godare. Om jag alltid älskat piroger?

Nej, jag har inte ens tänkt särskilt mycket på piroger och brukade, fram till i våras, nästan aldrig äta dem. Men bakat, det har jag alltid älskat att göra. Experimentera i köket, fundera ut olika smakkombinationer. Redan som barn var det en favoritsysselsättning när jag kom hem från skolan. Jag rotade fram mjölk, socker och smör och bakade pajer med de frukter och bär vi för tillfället hade hemma. Som jag älskade att hitta på nya pajer och

gård gav mig ett sådant lugn och den känslan bär jag med mig i dag när jag påtar i min egen trädgård. ”Kanske du också ska fundera på vad du tyckte om som liten”, föreslår jag. ”Jag tyckte om att leka, att spela fotboll, att bygga kojor i skogen, att cykla … ” Han låter tveksam. ”Alltså, jag är inte längre så sugen på att bygga en koja i skogen och sitta där med kikare och spana efter fiender som jag var när jag var nio.” ”Nej, kanske inte, men vad var det som gjorde att du tyckte om det då? Det kanske kan vara en led-

Jag odlade aldrig när jag var liten, men jag tyckte om att vara med mormor och morfar i deras trädgård och jag satt där och lyssnade på morfars berättelser medan de rensade ogräs, kupade potatis och plockade hallon. Att vara med i deras trädgård gav mig ett sådant lugn och den känslan bär jag med mig i dag när jag påtar i min egen trädgård. bjuda familjen på!

Jag funderar på mina andra intressen. Museum har jag tyckt om sedan jag var liten. Nyfikenheten på svunna tider är lika stor nu som då, även om jag i dag fascineras mer av 1900-talshistoria än av medeltida riddare. Jag odlade aldrig när jag var liten, men jag tyckte om att vara med mormor och morfar i deras trädgård och jag satt där och lyssnade på morfars berättelser medan de rensade ogräs, kupade potatis och plockade hallon. Att vara med i deras trädEstrid Magazine nr 1 2017

tråd? Om du tyckte byggandet var roligast, då kanske du kan bygga nu, fast inte en koja utan något du gillar idag? Om kikaren var mest spännande kanske du kan spana fåglar eller något?”

Nu ler han. Nu vet han. ”Att sitta i skogen för mig själv en stund, det var det jag tyckte bäst om. Ingen visste var jag var och jag älskade att bara höra skogens alla ljud. Jag borde göra det ibland istället för att ta fram telefonen när jag vill ha en stund för mig själv.”

Ett par månader senare får jag ett sms: Jag är för lat för att cykla numera, men vet du vad jag har gjort? Köpt mig en moped! En gammal veteranmoppe. Så jäkla kul att köra runt med den! Plus att det finns en klubb där vi mekar och pratar och fikar tillsammans. Hade aldrig hittat den om inte en gubbe började prata med mig när han såg min moppe. Hinner aldrig titta på tv numera, haha!

Köra moped och sitta i skogen. Inte exakt samma saker som han gjorde som barn, men det var ändå när han utgick från det han gillade som barn som han hittade rätt. Trots alla mina intressen och en ständig tidsbrist börjar jag fundera på vad jag själv tyckte om som barn. Vad var det som fick tiden att försvinna när jag var sju år? Jag frågar pappa och han påminner mig om att jag brukade rita. Varje kväll efter middagen satt jag där med min kritask och ritade och ville inte alls gå och lägga mig. Jag skulle bara rita klart först.

Nu plockar jag fram ett block papper igen, hittar inga kritor men en ask färgpennor, funderar på hur det nu var man gjorde. Gör ett streck, en cirkel, några blommor.

Två timmar senare har jag ritat av köket jag sitter i, men helt glömt bort att äta min lunch.

Text Molly Pettersson.

Illustration Junsung Back

Hitta ditt intresse Kanske har inte alla en enda stor passion som varar hela livet, utan intressena kommer och går, precis som vänner och matpreferenser också kan göra. En period går man all in i smycketillverkning, sju år senare står pärlorna där i en kartong längst in i garderoben. Istället är det geocaching som gäller och de lugnare stunderna fylls av småprat på kaféet med bästa vännen.

Vägen till ett nytt intresse kan gå via en vän. Eller så följer man sin nyfikenhet. Ofta var det just nyfikenheten som ledde oss att upptäcka nya världar när vi var barn och den där nyfikenheten tror jag fortfarande finns inom dig, även om den kanske legat vilande länge. Följ den. Var inte rädd för att verka okunnig eller för att göra bort dig – det är bara du själv som upplever det så. Ge det nya lite tid innan du bestämmer dig för om det är något för dig, eller om det kommer att leda dig vidare till något annat. Utgå från att du ska ha roligt eller må bra.

Kanske har du redan ett stort intresse? Utmana ändå dig själv och våga prova något nytt. Världen är större än bara odling av dahlior/kattuppfödning/bågskytte. Att upptäcka något nytt kommer att berika din värld. Jag lovar. www.estridmagazine.se

101

Papperskonst av Kelly Alford 102

Estrid Magazine nr 1 2017

Vem tar hand om hösten?

Kanske du, kanske en treåring nära dig.

Det är lätt att fylla fickorna med höstens skatter. Kastanjer, blommor, bär och vackra löv.

Ha en bricka eller ett vackert fat nära till hands när du kommer in. Där kan du samla allt höstigt du hittat och skapa ett årstidsbord. Det blir ett vackert stilleben som bidrar till höststämning i hemmet.

Nypon, rönnbär och lingon kan träs på ståltråd och formas till kransar, hjärtan, bokstäver och bilder.

En liten vas med vatten fångar upp blommorna.

Några pressade höstlöv har limmats och lackats och sedan ramats in.

www.estridmagazine.se

103

Gatukonst i Malaysia

104

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

105

Emil Jansson Konstnär och VVS-montör

Hej! Vem är du?

Jag heter Emil Jansson och bor i Uppsala. Jag är 32 år. Är till grunden utbildad vvs-montör, men har ritat och tecknat sen jag var barn. För cirka fem år sen fick jag ett akrylmålningsset av min flickvän i julklapp och efter det bar det av. Den första beställningen jag fick var en akrylmålning av The Joker och min första försäljning var en stor tavla på Freddie Mercury från Queen. Den sålde jag på Tradera för Musikhjälpens räkning. Jag har tagit min konstnärsresa mer seriöst det senaste året genom att gå ett år på konstutbildning. Det har gjort mycket för mig. Jag har märkt att jag vågar mer inom måleriet samt träffat väldigt bra klasskompisar som inspirerar en.

Vad använder du helst för material?

För nuvarande använder jag för det mesta oljefärger, märken är Rembrandt samt New Holland. Bra pigment som jag sen blandar färdigt med vallmoolja i burkar så att de är redo att användas.

Vad eller vem inspireras du av?

Jag inspireras väldigt mycket av en konstnär vid namn Mark Carder som bor i Texas. Han har massor med video på Youtube om allt från hur man blandar färger till grunderingar, ljus med mera.

Annars gillar jag gamla porträttmålare som Anders Zorn, John Singer Sargent, Mikael Malm.

Har du några favoritmotiv och teman?

Mina favoritteman är porträttmåleri samt jobba med ljus och mörker. På senare tid försöker jag jobba mer med det abstrakta i porträttmåleriet.

Mycket teknik där man ser själva penseldragen i måleriet, samt får någon sorts känsla när man ser målningarna.

Hur har du lärt dit måla?

Jag har lärt mig själv, mest genom att experimentera och av Mark Carder på Youtube. Jag jobbar mycket med tekniken ‘’alla prima’’, wet on wet på engelska. Med det menas att man målar så länge oljan inte har torkat, så det är inget lager på lager.

Vad skulle du vilja bli bättre på?

Porträttmåleri och som sagt jobba mer inom de abstrakta penseldragen.

Vad har du för framtidsdrömmar?

Framtidsdrömmen är att kunna ha tid att måla mer. Att utvecklas mer inom porträttmåleriet.

Fotnot: Fotografiet av verket med kvinnan är beskuret.

106

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

107

Onödigt god och chokladig kaka 2 ägg 2,5 dl strösocker 3 dl dinkelmjöl ¾ dl kakao 150 gram smält smör 100 gram gräddkola (eller vaniljfudge) hackade i bitar (tips: en stor gräddkola väger ca 10 gram) 1 dl valnötter Gör såhär: Rör ihop ägg och socker. Smält smöret.

Rör ihop mjöl och kakao och rör tillsammans med smöret ihop det med sockret och äggen. Rör ner gräddkolan och valnötterna i smeten. Häll i en form och strö över flingsalt.

Grädda i ugnen i 175 grader i ungefär 20 minuter.

Den ska fortfarande vara kladdig, men inte rinnande.

Bred karamelliserad mjölk på kakan. Det går åt drygt en halv burk. (Tips: Det som blir kvar brer du på en rostad macka och lägger skivad banan ovanpå och äter upp till mellanmål.)

Ställ kakan i frysen en stund medan du smälter 150 gram mörk choklad. Det gör det lättare att sedan ringla över och försiktigt bre ut chokladen över den karamelliserade mjölken. Innan chokladen stelnar strösslar du kolakulor (finns som strössel) eller hackad gräddkola ovanpå.

Sedan gäller det att ha karaktär och inte äta upp den på en gång, utan låta chokladen stelna och gästerna anlända.

Låt svalna.

108

Estrid Magazine nr 1 2017

www.estridmagazine.se

109

Enkla stickningar Här är två lättstickade projekt för dig som är ny vid stickorna.

Handledsvärmarna stickar du i rätstickning. Du behöver bara kunna lägga upp, sticka räta maskor och maska av. Hur många maskor du lägger upp avgör hur långa handledsvärmarna blir. Sticka rätstickning tills det känns lagom långt när du virar den runt handleden. Den ska inte sitta för löst, då halkar den bara av. Maska av maskorna och sy ihop som bilden visar, så att det bildas en liten ås ovanpå. Lämna en liten bit överst öppen, för bättre passform, och fäst garnet. Sedan är det dags att göra en likadan till.

Katten på nästa sida stickar du i slätstickning (vartannat varv räta maskor och vartannat aviga). Även här bestäms storleken av vad du väljer för garn och hur många maskor du lägger upp. Använd gärna ullgarn och stoppa med ull.

110

Estrid Magazine nr 1 2017

Börja med att sticka en lapp, som första bilden visar. Maska av, vik den dubbelt och sy ihop ovansidan och långsidan (lämna öppet nedtill). Forma öronen genom att sy några stygn där nålen ligger (bild 4) på bägge sidor. Stoppa sedan huvudet med ull. Sy upp och ner runt halsen (bild 6) och dra åt litegrann för att forma ett huvud. Fäst tråden. Fyll sedan kroppen och sy ihop nedtill. Dela garnet lite, om det är tjockt, och sy fast korta bitar vid nosen som du knyter fast så att knutarna bildar en nos. Klipp morrhåren till lagom längd.

www.estridmagazine.se

111

Kristallägg

Att göra egna kristallägg är ett experiment som barn fascineras av, men du kan också välja att använda samma teknik på till exempel stenar för att få ett spännande dekorationselement i hemmet (till exempel i fönstret eller i en plantering).

Du behöver ägg, nål, sax, alun (det köper du på apoteket), hobbylim, hushållsfärg (karamellfärg), en mugg eller skål och en pensel. Använd gärna skyddshandskar.

Börja med att försiktigt sticka hål i båda ändar på ägget. Rör lite med nålen i ägget så att gulan går sönder och blås ut innehållet (gör omelett till lunch). Stick sedan försiktigt en sax i ena hålet och klipp upp ägget så att du får två halvor. Tvätta och torka ur ägghalvorna och pensla sedan insidan med hobbylim. Strö alun i äggskalet så att det fastnar i limmet. Äggskalen ska nu torka, gärna till nästa dag.

Dag 2: Blanda resterande mängd alun med kokhett vatten i proportionerna 1-4 (en knapp burk alun och cirka fyra burkar vatten) i en skål. Rör tills kristallerna har löst upp sig. Droppa i generöst med hushållsfärg och rör runt. Låt lösningen svalna en stund och lägg sedan i äggskalen med insidan uppåt. Du kan också lägga skalen i muggar eller glas och hälla på lösningen separat, till exempel om du vill ha olika färg på äggen.

Nu får de ligga där i lugn och ro i minst 8 timmar och upp till 3 dygn. Du kan varsamt fiska upp dem med en sked för att se efter ifall kristallerna är lagom stora. Ju längre du väntar, desto större blir de.

När de är klara lägger du dem på tork. Tänk på att de är ömtåliga medan de är blöta. När skalet har torkat har du ett glittrande kristallägg.

112

Estrid Magazine nr 1 2017

Är du intresserad av

Åter nr 3/17: • Sälja ägg i liten skala • Utflyttarbrev: Åter är en tidning med praktiska artiklar om BörjeMånsodling och djurhållning till husbehov, hantgården verk, ekologiskt byggande, mat, mm. Åter • Orangeriet i kommer ut 4 ggr/år och kostar 30:-/nr.

Hestra, del 1 Hör av dig för ett gratis provex!

• Flytta bin till topplistkupa www.alternativ.nu är Åters hemsida där • Getskötselns ekonomi självhushållningsintresserade från hela lan- • Sy en barndress av ett linne det möts för att diskutera, knyta kontakter • Utflyttarbrev: Marielunds gård och ge varandra goda råd. Här kan man • Båthus i stolpteknik också köpa tidningen Åter och • Gunillas örter: Vitmossa. böcker om självhushållning.

• Självhushållning i fritidshuset.

självhushållning?

Välkommen!

Tidningen Åter 521 94 Gudhem www.estridmagazine.se

Tel: 0515-720572 ater@alternativ.nu

113

Rooibos är en buske vars blad kan användas som teblad. Ibland säger man lite slarvigt ”rött te”, trots att det inte kommer från tebusken och inte ens behöver vara rött. Grönt rooibos-te är inte fermenterat, som den röda varianten, och har därför en mildare smak. Det är koffeinfritt och fullt av naturliga antioxidanter.

114

Estrid Magazine nr 1 2017

Från galen idé till pälsiga kloner Har du någon gång fått en företagsidé som känts smått galen och inte helt realistisk? Jennifer Williams har gjort verklighet av en sådan idé: hon gör kopior av folks husdjur.

Det hela började en sommarkväll 2005 när hon tänkte att hon skulle vilja ha ett gosedjur som såg ut som hennes hund, grand danoisen Rufus. Inte bara vilken grand danois som helst, utan exakt som Rufus. Några år senare, när Rufus dog, bestämde hon sig för att hedra hans minne genom att göra verklighet av sin idé. Cuddle Clones föddes. Det tog några år att komma igång, men 2011 kunde hon börja tillverka för försäljning och sedan 2013 säljer företaget sina djur online och internationellt.

Kunderna skickar in fotografier av sina husdjur och Cuddle Clones syr mjuka kopior av dem. Eftersom varje djur är unikt tar det tid och kräver mycket erfarenhet för att det ska bli bra. Jennifer har i dag flera anställda. Hon letar efter riktigt skickliga designer som sedan får genomgå ett sex månaders träningsprogram för att säkerställa att produkterna håller allra högsta kvalitet.

När man beställer ett gosedjur tar det upp till två månader att färdigställa det. Den allra vanligaste beställningen är en hund och chihuahuan ligger som nummer ett.

- Det mest utmanande i arbetet är att vara uppmärksam på alla små detaljer. Vi vill fånga varenda fläck och ärr och prick som djuret har, berättar Adam Greene, anställd på Cuddle Clones. En del kunder beställer en kopia av ett älskat husdjur som precis har gått bort och det känns fint när de hör av sig och berättar att det hjälper dem i sorgen att kunna krama sitt djur.

När Jennifer Williams hund Rufus dog startade hon ett företag som specialiserat sig på att sy exakta kopior av husdjur.

Fotografier privat och Cuddle Clones.

www.estridmagazine.se

115

Gör tavlor med alcohol ink Alcohol ink är, som namnet säger, alkoholbaserat bläck. Jag använder det engleska namnet, eftersom det då är lättare att söka efter det på internet. Du hittar det i butiker som säljer material för scrapbooking och korttillverkningen (till exempel www.pysseltagen.se). Det finns i olika färger, märken och prisklasser.

Det du behöver, förutom bläcket, är något att “måla” på. Ett tjockt och stadigt papper eller en tavelduk fungerar bra. Du behöver också alcogel, vilket du hittar på apoteket. Handskar är en bra idé om du inte vill få färgglada händer.

Att “måla” med alcogel och bläck är ett lekfullt sätt att skapa tavlor. Du kan låta dem vara abstrakta, eller använda dem som bakgrunder för att sedan måla ett motiv ovanpå.

116

Estrid Magazine nr 1 2017

Börja med att pensla ut alcogel över hela duken i ett tunt lager. Sedan provar du dig fram.

Klicka alcogel, droppa bläcket ner i gelet, låt det flyta ut. Kanske provar du att dutta med en tops eller blåsa genom ett sugrör. Prova att lägga en färg i en annan, eller att låta färgerna flyta in i varandra.

Prova gärna att använda blankt papper. Då flyter färgen ut lättare.

Hur blir det om du använder samma teknik ihop med akrylfärger? Akvarellfärger? Alkoholbaserade pennor?

Nedan ser du en detalj från ett verk av konstnären Edith Lüthi.

www.estridmagazine.se

117

Lekfull konst som inte består (gör pastamandala när det är vägen som är mödan värd)

118

Estrid Magazine nr 1 2017

Vi skapar och pysslar och vill gärna att det ska bli något bestående. Som ett bevis på vad vi gjort. Som ett sätt att hålla kvar i något vi tyckte blev bra. Vi syr fast, limmar, tejpar ... men vad ska vi göra med allt vi har skapat?

Måste vi spara allt? Kan inte processen ibland få vara själva målet?

Låt skapandet ibland bli vara en lek. Pasta i olika former och färger får bilda mönster, bli pastamandala, bli ett träd, bli en snigel.

Antalet bitar, former och färger är begränsat.

Vi måste förstöra för att kunna skapa nytt.

Det finns något frigörande i det. Att skapa för skapandets skull.

Såhär gjorde vi: I en vanlig plastpåse blandade vi en liten skvätt vinäger (äppelcidervinäger eller vitvinsvinäger) med några droppar hushållsfärg (karamellfärg). Fler droppar ger en intensivare färg. Lägg ner den torra pastan i påsen, stäng och skaka sedan så att färg och pasta blandas ordentligt. Lägg pastan att torka på ett papper. Upprepa med flera olika sorters pasta och färger.

Varianter: riskorn, bönor, linser, nudlar ... eller annat skoj du hittar i skafferiet.

www.estridmagazine.se

119

120

Estrid Magazine nr 1 2017

Andreas Lindholm, hemmapappa: “När vi kan se strukturerna och förväntningarna upplever jag att det blir lättare att göra sina egna val.”

Det här med att följa sitt hjärta, alltså. För mig som vill vara en modern förälder som är närvarande i mina barns liv har det sen vår första graviditet funnits en brottningskamp mellan olika intressen. Det finns en förväntan från arbetsgivare och kompisar att jag ska jobba och göra karriär. Alla får ju förstås göra sina egna val men för mig har det varit viktigt att följa hjärtat och inte bara göra som alla andra pappor. Det är väl alltid svårt att skilja vad den egna kompassen säger om sina livsval och vad som är gammal tradition och förlegade normer. För mig blev det en stor förändring när jag fick upp ögonen för strukturerna i samhället. Det är ju inte en slump att så många pappor kollektivt känner i sina hjärtan att de knappt hinner med nån föräldraledighet, utan det handlar om samhällets förväntningar på oss män som blivit föräldrar.

När vi kan se strukturerna och förväntningarna upplever jag att det blir lättare att göra egna val. För några blir säkert hjärtats val att, i likhet med många män före oss, fokusera på jobb och fritidssysselsättningar och prioritera ner tiden med barnen men för andra skulle det, om man vågar tänka utanför den berömda du-vet-vad, innebära ett liv där pappan får fler timmar per vecka med sina barn.

Nu är vi inne på vårt tredje barn som får vara hemma med oss föräldrar. Inte bara sitt första år som verkar vara standarden i många familjer, utan tills barnet själv blir sugen på förskola eller det blir dags för skolstart. Jag njuter av varenda dag som jag är hemma med 1,5-åringen och 4-åringen. Att vårt föräldraledighetsmaxande leder till att vi inte har ekonomiska resurser till att bo i ett flashigt hus eller ha en cool bil känns inte som någon uppoffring.

het leder automatiskt till ett ifrågasättande. Om en kvinna gör samma val, alltså är hemma med barnen längre än vad som “krävs”, utgås det från att hon gör det för att traditioner eller gamla könsmönster tvingar henne. När det kommer fram att jag som pappa “bara är hemma hela tiden” väcks också frågor men mer förvånade och nyfikna. Det är ju en av delarna i lyxen i att vara kille att ens val på många sätt är friare och respekteras lättare än kvinnors. Jag väljer att leva så här för att det känns så himla rätt och att det är så fantastiskt att jag som priviligerad svensk pappa i Sverige med en förstående partner har möjlighet att få pengar som räcker till ett enklare liv för att vara hemma med mina egna barn och bara ha det bra tillsammans.

På sikt kommer föräldradagarna att ta slut och ja, jag kommer ju också att jobba en massa dagar innan jag trillar av pinn. Men fram till dess får jag, min fru och våra barn ansträngande, roliga, utmanande, viktiga och varierande år som heltidspappa till våra små och växande stjärnor och mitt viktigaste bidrag till att göra världen bättre blir detta år att älska mina barn till hundra procent. Det kommer det ju någonstans alltid att vara men nu har jag inget töntigt jobb som stjäl tid från detta. Sådär ja, nu blir mina barn älskade och sedda hela dagarna och förhoppningsvis trygga och orädda världsmedborgare på sikt. Check.

Att välja något som innebär ett avsteg från det som är vardagsnormen bland många i ens närwww.estridmagazine.se

121

... tills vi ses igen I nästa nummer kliver vi in i en förtrollad värld. Då blir det sagotema, berättande och vardagsmagi. Det blir intressanta möten, personliga samtal och mycket kreativ inspiration.

122

Följ Estrid Magazine så missar du inte nästa nummer Instagram: @estridmagazine Facebook: www.facebook.com/estridmagazine Prenumerera på nyhetsbrevet: www.estridmagazine.se Estrid Magazine nr 1 2017