Estrid Magazine #3 (Swedish)

Estrid live. create. be curious. be you.

Tema: Syster

Hej! Det här numret har temat syster. Jag har tänkt fram och tillbaka på vad jag ska skriva här, kommit på bra idéer, formulerat meningar i huvudet, byggt ihop historier. Men, nu är det snart midsommar och allt jag kan tänka på är semester, glass och jordgubbar. Innan jag går på den där semestern vill jag berätta att det här numret rymmer både tajta systrar som delar allt och systrar som tappat bort varandra och hur man hittar systrar när man inga biologiska systrar har. Här finns systerskap, som i Hilde Atalantas viktiga arbete med The Vulva Gallery, och här finns också en novell med systrar i. Läs gärna boktipsen på temat och inspireras till lite sommarläsning i hängmattan. När du tröttnat på allt vad systrar heter, finns det faktiskt flera inslag i tidningen som inte alls har med saken att göra. Stickning, glass, pyssel och papperskonst, för att nämna några. Nu har jag skrivit ganska mycket, med tanke på att huvudet är fullt av sommardrömmar. Jag hade tänkt avsluta med något fint om min egen syster, men det får bli såhär: My sister has an awesome sister. :p Ha en skön sommar allihop så ses vi igen till hösten!

Maria

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Maria Thörn Omslag i orginalversionen: Hilde Atalanta @thevulvagallery Kontakt, annonser och samarbeten: hej@estridmagazine.se www.estridmagazine.se Följ gärna Estrid på Instagram och Facebook @estridmagazine eller prenumerera på nyhetsbrevet (se hemsidan)

2

Estrid Magazine nummer 3 2018

I det här numret Mirjam, papperskonstnär: För mig finns det inget bättre sätt att koppla av och fylla på batterierna efter en arbetsdag.

Att jämföra sig med andra är ingen poäng, menar Jessica, för vi kan ändå bara jämföra oss med utsidan. Vi vet aldrig vilket pris någon betalar för sin framgång.

Rabarberglass

Det var som om blixten slog ned och jag kommer ihåg hur jag tänkte ”Jag ska bli fotograf”. Bara så där.

Min storasyster har inte hört av sig till mig på nästan två och ett halvt år.

När jag stickar kopplar jag bort alla vardagsbekymmer och slappnar av i sinnet, en slags meditation.

www.estridmagazine.se

3

Systrarna Kax fantiserade om mjuka folkdräktsinspirerade plagg att dra på sig till midsommarfirandet i Dalarna. Den idén ledde till klädmärket EmyLittle. Åtta år senare valde de att gå skilda vägar i företagandet, för att kunna vara “bara” systrar.

4

Estrid Magazine nummer 3 2018

Systrar som startade ett kreativt företag tillsammans

– Det var inte meningen att vi skulle starta ett gemensamt företag, säger Åsa Kax. Jag var gravid och hade börjat tänka på en t-shirt med folkdräktstyg på framsidan, alltså en lång t-sthirt så man bara kunde dra på sig den och hasa ner till midsommarstången där i Dalarna. Jag sa det till Karin och så började vi bolla.

Det här var drygt tio år sedan och Karin Lindqvist Kax gick då föremålsantikvarieutbildningen på Gotland och inriktade sig bland annat på textilhistoria. Hon gillade det folkliga och tillsammans med Åsa och deras mamma, som är fotograf, hade de börjat skriva en bok om kurbits. Boken blev aldrig klar, för kläderna kom in i bilden och tog över.

EmyLittle är främst barnkläder med inspiration från folklore och folkdräkter i Dalarna, där de har vuxit upp. Det skulle vara mjuka kläder som tålde att tvättas i 60 grader, att sova i, leka i, kräkas på och rulla runt i gräset med, samtidigt som barnen också skulle vara fina och hylla kulturarvet. När de skapade de första dräkterna utgick de från Leksandsdräkten, eftersom deras mamma är född där.

Deras första kollektion lanserades 2008 och blev succé direkt. De fick mycket uppmärksamhet i media.

– Det var en tacksam produkt som låg rätt i tiden, säger Karin. Mamma tog bilder som tilltalade folk på rätt sätt. Och du Åsa var jätteduktig på att göra reklam.

– 2009 var vi på Formex första gången och då hade vi fått så mycket press innan att folk kom springande och sa: Där är ni ju, vi har letat!

Hur är det då att ha ett företag ihop med sin syster? Jag träffar dem hemma i Åsas lägenhet på Stora Essingen i Stockholm för att få höra mer om det. Karin har tagit med sig sin familj från Kumla, men när vi ska prata tar hennes man med sig både deras och Åsas barn och går ut en sväng. Egentligen är de halvsystrar, Åsa och Karin, men tillsammans med Karins halvbror – Åsas styvbror – räknar de sig ändå som kärnfamilj.

– Åsa är storasyrra, så jag har alltid sett upp till

henne. Hon är en skojig person som alltid gjort spännande saker. Rest och sådär. Jättekreativ och bra på att uttrycka sig visuellt.

– Jo, men Karin är också väldigt kreativ, flikar Åsa in. Och händig. Hon är inte rädd för att skruva och fixa och sånt. Någonting som jag är väldigt avundsjuk är att du har gått på konstskolan i Stockholm ett helt år och fått väldigt bra beröm därifrån.

– Ja, fast det var inte sagt till mig.

– Nej, det var till mig. Karins fröken sa det till mig: Du får inte säga det till Karin, men hon är färdig för Konstfack nu.

Något Konstfack blev det inte och de senaste åren har hon faktiskt arbetat en del med bokföring. Karin menar att det också är mönster, precis som de tygmönster hon nu ritar. Bokföringsjobbet har hon släppt, för att nu ägna sig helt åt EmyLittle. Åsa, å andra sidan, har blivit utköpt ur företaget av Karins man. Efter många år tillsammans med EmyLittle bestämde sig systrarna för att gå skilda vägar 2016, ett beslut som inte var helt enkelt att ta.

De är båda väldigt kreativa, men på lite olika sätt, och har ett starkt driv. Det märks att de har roligt tillsammans och skojar friskt med varandra. Men att driva ett företag ihop är också slitsamt och till slut saknade de att kunna vara bara systrar. De pratade i telefon varje dag och när de sågs blev det bara prat om företaget. I mellandagarna var det årsstämma och papporna fick ta hand om barnen. Alltid var det något som behövde luftas eller diskuteras. Även om första kollektionen blev en succé, var det inte en dans på rosor. Mycket krånglade, till exempel med leverantörer. Efter de första åren körde de fast och kände att det mer blev förvaltning än utveckling.

Att de sedan båda fick barn, två var, bromsade upp det också.

– När jag separerade från min man kände jag att jag fick välja lite, säger Åsa. Jag blev tvungen att fokusera på min egen mer lönsamma verksamhet som art director. Tanken växte att nu ska vi bara vara systrar, nu har vi pratat business i åtta år, nu räcker det! Men vad hände? Vi pratar

www.estridmagazine.se

5

6

Estrid Magazine nummer 3 2018

bara business i alla fall!

– Fast inte på samma sätt, säger Karin. Nu är det kravlöst. Vi gillar det.

– Ja, nu är vi ett större stöd för varandra.

Karin kan bolla sina tankar kring EmyLittle med Åsa, för ingen känner till företaget så väl som hon. För Åsa var det svårt och en sorg att släppa företaget hon brunnit och kämpat för i så många år, men de har båda landat i att det var rätt beslut att ta. Nu kan Åsa istället bolla kreativa idéer med Karin, utan att behöva ägna sig åt den dagliga verksamheten i företaget. Istället ägnar hon sig åt sitt eget, mer kreativa, företag. För hur kreativt det än låter att ha sitt eget klädmärke, är det väldigt liten del av jobbet som består av att designa kläder. Mycket handlar istället om att packa ner varor, packa upp varor, leta efter leverantörer, sälja, kontakta personer, hitta rätt material, marknadsföra … Inte det som Åsa tycker mest om, med andra ord.

– Jag är tio år äldre, fast jag är fortfarande lite barnslig på det sättet. Jag vill bara ha kul. Min romantiska bild av att jobba med EmyLittle var mycket mer kreativ. Jag är inte skapt för att sitta och vänta på knappar i två veckor liksom eller ringa och tjata om de där knapparna. Jag är bättre på att rita saker.

– Om någon kom och sa att de skulle starta företag med sin syster, då hade jag nog sagt att de skulle tänka efter lite, säger Karin. Det är förvisso jobbigt att vara ensam företagare, men samtidigt har vi nu tid att vara lediga tillsammans och det är roligare. Nu har vi tid för varandras barn på ett annat sätt som vi inte hade tidigare. Jag gillar det.

– Jag är jättestolt över att vi har gjort det här ihop, fortsätter Åsa. Och att vi har separerat och kommit ut på andra sidan. Intakta liksom. För jag tänker att i många fall när man har företag med sina syskon kanske det blir för svårt att umgås efteråt, men så har det inte blivit för oss.

Kanske blir det ändå en del samarbeten mellan EmyLittle och Åsa. Båda systrarna är öppna för att jobba ihop i framtiden, men då i mindre skala.

– Men vi skulle inte starta ett helt företag ihop igen, säger Åsa. Däremot om Karin sa att hon behövde ett nytt t-shirttryck och bad mig rita det.

– Nu fiskar hon här.

De pratar nostalgiskt om när de reste runt i landet, främst i Dalarna, och besökte sina återförsäljare. Ofta hade de en bebis med på resan som fick sova mellan dem på hotell och B&B. Att vara två har också gjort att de kunnat turas om att vara lokomotiv i företaget. Till nackdelarna hör kanske att man känner varandra för bra och har lika höga krav på sin syster som på sig själv. Karin menar att man tillåter sig mer att visa sin sura gnatsida än om man skulle arbeta med någon man inte kände lika väl. Dessutom sliter det att vara kvinna och småföretagare när man får barn, för det finns ingen som hoppar in så att man kan vara mammaledig eller bara få sova ikapp lite, menar de. Det blir att amma och jobba samtidigt om man ska hålla igång företaget.

Nu rullar EmyLittle in på nya vägar. Karin har planer för hur hon ska utveckla företaget och även om Åsa inte längre är delägare finns hon ändå där vid hennes sida. Karin visar mjuka trikåtyger med inspiration från det hennes morfars mor vävt och berättar om de ryska sjalarna med rosor som inspirerat folkdräkterna i Dalarna och som hon nu kommer att importera från Ryssland. Åsa plockar fram en pärm med grafiska mönster hon ställt ut i New York och visar en bok om disktrasor hon varit med och skrivit och formgett. Det är två kreativa systrar som nu ger sig ut på egna äventyr.

www.estridmagazine.se

7

Handarbete i frihet Stickare är vana att alltid ha ett projekt med sig i väskan, beredda att ta till stickor och garn så fort en väntestund uppstår. Att skapa på andra platser än hemma i soffan eller vid köksbordet passar också dig som broderar, syr för hand, täljer, ritar eller ägnar dig åt andra kreativa projekt som går att plocka ner i en kasse och bära med sig.

Busskuren, bilturen och väntan vid sidan om fotbollsplanen när barnen har match är klassiska sticktillfällen. Men har du provat att avsiktligt ta dig till en plats du tycker om för att sitta där och handarbeta?

Ta en minisemester och bege dig till en plats som får dig att må bra och kombinera det med ett handarbete. Vad sägs om att sitta på ett kafé och göra enkla collage, ta med ritblocket till en botanisk trädgård, sitta på bryggan med fötterna i vattnet och virka eller gå ut i skogen och sitta på en mossig sten och brodera?

8

Estrid Magazine nummer 3 2018

Gör om, gör bättre Jag fick en klänning av en vän. Den passade inte bra på henne och satt lite konstigt upptill. Det gjorde den även på mig. Men jag gillade tyget och den var sval och skön, så jag tog fram saxen och det fick bi en kjol istället.

Klipp klipp strax nedanför sömmen i midjan. Jag sicksackade kanten, vek ner den på insidan och sydde med raksöm nästan hela varvet runt. Lämnade en öppning så att jag kunde trä in ett resårban i kanalen. Resårbandet sydde jag ihop och sedan sydde jag igen öppning. Eftersom sidsömmarna och fållen nedtill var bra som de var, gick det väldigt snabbt och enkelt att få en sommarkjol av en klänning som annars bara hade hängt oanvänd.

Ibland görs de bästa fynden helt enkelt i garderoben.

www.estridmagazine.se

9

Mirjam Keune

kopplar av med en kopp kaffe och en stunds skapande med papper “Perfektion kväver kreativiteten”

10

Estrid Magazine nummer 3 2018

Två kvällar i veckan när barnen är nedbäddade i sängarna och maken läser i soffan går jag till min studio med en kopp kaffe för att skriva brev eller för att skapa (aldrig både och samma kväll, eftersom jag har väldigt olika tankesätt beroende på vad jag gör). För mig finns det inget bättre sätt att koppla av och fylla på batterierna efter en arbetsdag.

De här två kvällarna är min stund då jag kan reflektera, fundera, skapa, leka och ha en koversation via papper med en vän.

Jag älskar ensamheten just då (jag har ett hektiskt jobb med vuxna och barn, ett fartfyllt hem med två flickor) och jag älskar också att det inte är arbete, det behöver inte leda till något, det är bara min stund att slösas som jag vill.

Jag läste en gång ett citat, “perfektion kväver kreativiteten”, vilket stämmer för mig. Mail art (konstnärliga brev och kuvert) har varit det perfekta motgiftet för det eftersom jag skickar det jag gör på en resa genom postsystemet (vilket jag inte helt litar på) och då behöver det jag skapar inte bli perfekt, även om jag vill att det ska se bra ut.

Det finns väldigt få regler för mail art: Adressen måste vara korrekt och läsbar, det ska finnas en avsändare och det får inte sticka ut något från kuverten för då kan det fastna i sorteringsmaskinen.

Det är väldigt ovanligt att något jag skickar försvinner och jag har skickat en hel del udda storlekar på kuvert och med konstiga dekorationer. (Jag skulle gärna vara en fluga på väggen där de sorterar post!)

Ibland är det ett frimärke som inspirerar mig att skapa, ibland är det en teknik jag undersöker för tillfället och andra gånger använder jag mig av det som finns närmast tillgängligt (en tidning, papperbitar …).

Så nästa gång du är på väg att sätta dig i soffan och maratontitta på Netflix eller försvinna in i sociala medier efter en fullspäckad dag, hitta istället ett lugnt hörn och skriv ett litet brev till en vän eller ta ett vitt kuvert och klottra över hela. Du kommer att bli överrraskad av hur avkopplande det är!

Text: Mirjam Keune Fotografier privata. Följ gärna Mirjam på Instagram @petronellaperiwinkle

www.estridmagazine.se

11

12

Estrid Magazine nummer 3 2018

“Det behöver inte leda till något, det är bara min stund att slösas som jag vill.”

www.estridmagazine.se

13

The Vulva Gallery Hilde Atalanta startade ett Instagramkonto där hon med akvareller vill visa på mångfald och hylla våra olikheter. Hon lär ut om anatomi och uppmuntrar till samtal om vulvor. I dag har hon drygt 175 000 följare och många hör av sig till henne och berättar att hennes bilder har gjort att de kunnat acceptera hur de själva ser ut. Några har till och med ställt in en planerad plastikoperation av blygdläpparna. Hilde menar att hennes konto verkligen behövs och hoppas kunna påverka undervisningen i skolorna, så att fler flickor känner sig trygga i att vi alla ser olika ut.

14

Estrid Magazine nummer 3 2018

Vem är du och vad gör du?

Jag heter Hilde Atalanta. Jag är illustratör och konstnär och för närvarande bor och arbetar jag i Amsterdam. Jag älskar att göra porträtt och jag tycker om att arbeta med olika stilar. Huvudsakligen arbetar jag med grafitpennor, akvarellfärger, akryl och svart bläck. Nyligen började jag också göra större arbeten på canvasduk.

Mitt arbete rör sig runt sökandet efter identitet och olika slags relationer, sexualitet och könstillhörighet. Jag leker ofta med könsidentitet i mina verk; många av dem – ofta androgyna – karaktärer målar jag genom att utgå från kvinnliga kroppar.

Vid sidan av porträttmåleriet arbetar jag med två andra projekt. Med The Vulva Gallery fokuserar jag på kroppspositivism och sexualundervisning. Med mitt senaste projekt You’re Welcome Club fokuserar jag på mångfald, kroppspositivism och inkluderande.

Hur kom du på idén med The Vulva Gallery?

För två år sedan lyssnade jag på en föreläsning vid Amsterdams universitet, där jag studerade klinisk psykologi, och lärde mig att det blir allt vanligare att man opererar blygdläpparna. Jag funderade på vad som är orsaken till att sådana operationer ökar runt om i världen och började göra lite efterforskningar. Jag la då märke till att representationen av vulvor i mainstreammedier ofta saknar mångfald och att det inte heller finns många personer som pratar öppet om mångfalden när det kommer till våra underliv. Det slog mig att även under sex- och samlevnadslektionerna som barn och tonåring hade ingen pratat

om det, utan det fokuserade bara på biologi och säkert sex (eller, mer korrekt: hur man gör för att inte bli gravid och hur man undviker könssjukdomar). Strax innan jag startade The Vulva Gallery på Instagram, målade jag ett ”mini vulva galleri” som en födelsedagspresent till en vän och la märkte till att något intressant hände. Alla i rummet hade tankar om olika slags kroppar, om plastikkirurgi i underlivet och om sex- och samlevnadsundervisning, och det verkade som om de kände sig lättade över att något så enkelt som de här illustrationerna hade öppnat för ett samtal om ämnet. Jag förstod att det faktiskt skulle kunna vara till hjälp för fler personer att visa dem ett brett spann där olika slags vulvor representeras och på så sätt öppna upp för samtal och visa att mångfald är vackert.

Det var då jag bestämde mig för att starta The Vulva Gallery, ett Instagramkonto där mångfalden hyllas genom att jag delar en illustration av en vulva varje dag, lär ut om anatomi och uppmuntrar till fria samtal om vulvor och relaterade ämnen. Jag ville skapa en plats där mångfald visas och där man får kunskap om anatomi. Det började smått och illustrationerna baserades på min föreställningsförmåga och kunskap om anatomi, kombinerat med bilder jag hittade online.

Responsen var fantastisk och många internationella tidningar tog upp det, vilket gjorde att mitt galleri växer väldigt fort (för tillfället har det över 175 000 följare). Jag började ta emot fler och fler meddelanden från människor över hela världen som tackade mig för galleriet och berättade för mig att det hade förändrat hur de ser på sin vulva; Att de aldrig hade insett att deras vulva

www.estridmagazine.se

15

16

Estrid Magazine nummer 3 2018

var helt normal. Några har till och med avbokat planerad plastikkirurgi av blygdläpparna. Jag känner mig rörd av att något så till synes enkelt som illustrationerna kan få så stora effekter – och även förändra liv.

Vad har galleriet lett till för din egen del?

Alla historier jag får ta del av varje dag har utvidgat min syn på människor och visat mig att så många av oss – oavsett kroppstyp – upplever samma känslor av osäkerhet och samma önskan att tillhöra, bli inkluderad, sedd och älskad.

Genom att se och porträttera alla vulvor (över 800 nu) har jag fått en djupare respekt för den här otroliga kroppsdelen. Jag har också fått en djupare förståelse, uppskattning och respekt för de personer som delat sina upplevelser av sin vulva.

Hur gör ditt arbete skillnad?

Jag tror att det är viktigt för varje enskild individ att få en bra sexualundervisning eftersom sexualiteten och hur vi mår och känner oss i våra kroppar, spelar en så stor roll i våra liv. Det här är inte fåfänga, det går djupare än så. I många historier jag fått ta del av har känslor av osäkerhet om hur ens vulva ser ut fått personen att känna sig osäker och även orolig. De har velat gömma sina kroppar när de har sex och ibland inte alls vågat ha sex eller blivit deprimerade.

Många som har delat sina historier med mig har övervägt plastikkirurgi i underlivet och ibland även övervägt att göra det själva. Ingen av de här personerna hade fått höra om mångfald och hur olika vi ser ut på någon sex- och samlevnadslektion och att prata om hur deras vulva ser ut, till exempel med en vän eller en annan nära person, var inte möjligt. Jag känner att med förbättrad undervisning kan vi förändra det här.

Som människor är vi nyfikna, sexuella varelser, och varelser som tenderar att jämföra sig med varandra. Sexualundervisning skulle kunna fokusera med de ämnena istället för att bara fokusera på hur man undviker könssjukdomar och oönskade graviditeter. Undervisningen skulle

istället fokusera på hur vi kommunicerar, hur vi behandlar varandra respektfullt, hur våra kroppar skiljer sig från varandra (och att skillnaderna är bra). Positivitet, glädje och skoj borde vara en del i sexualundervisningen. Från tidig ålder borde barn lära sig att inte skämmas för sina helt naturliga mänskliga kroppar. I de meddelanden jag får kommer behovet av det här ofta upp och med The Vulva Galleri siktar jag mot ett mer öppet samtal om de här ämnena.

Vad har du på gång framöver?

Jag planerar att göra en bok, men jag kan inte berätta så mycket om det än. Jag hoppas också att mina illustrationer ska fortsätta spridas och att de dyker upp i sexualundervisningen och lär barn och unga om mångfalden bland våra kroppar.

Illustrationer: Hilde Atalanta Fotografi: Fabienne Bieri @thevulvagallery på Instagram

www.estridmagazine.se

17

“... vi springer inte runt i Thailand och letar, vi sitter bara här och metar” sjöng Roy och Roger från Macken. De har en poäng i att man inte alltid måste åka jorden runt och leta efter häftiga upplevelser. Det är rätt fint att semestera i närområdet. (Bonus: Det är också miljösmart och billigt samt kräver minimalt med planering.)

Här kommer några tips på hur du hittar utlyktsmål och semsteraktiviteter utan att behöva åka till Långtbortistan eller tömma plånboken.

18

Estrid Magazine nummer 3 2018

Det här är de bästa ställena att hitta bra tips på utflykter och aktiviteter: Internet Turistbyrån Bli en turist på hemmaplan. Vad hittar de som åker på semester till din del av landet på? Turistbyrån kan hjälpa dig på den punkten. Strunta inte i något utflyktsmål bara för att din klass var där på besök 1989 tider, platser och du också har förändrats. Vi ser på ställen på olika sätt från gång till gång.

På internet kan du besöka kommunens sida, där hittar du information om allt från turism till naturområden och parker inom räckhåll. Även om du går förbi en park var och varannan dag, har du stannat till där? Satt dig på en picknickfilt och dukat upp godsaker, njutit av blommorna och läst en god bok eller umgåtts med vänner?

Gillar du att prova på olika aktiviteter (kanske har barn också?), skapa, gå på festivaler eller delta i workshops och kurser? Kolla in sidor som kyrkan, länsstyrelsen, naturskyddsförening, friluftsfrämjandet och liknande där du bor. Bibliotekets anslagstavla kan också ge bra tips.

Passa gärna på att besöka de museer du har inom räckhåll med bil eller lokaltrafik. Historiska platser lär dig mer om vad som hänt i bygden, speciellt om du kombinerar det med att läsa på lite (tipsar igen om biblioteket).

Det viktigaste är egentligen inte vad du gör, utan att du har en utflyktsanda och är nyfiken. Spring inte förbi skyltar, utan stanna upp och läs dem, fundera, fascineras. Rusa inte genom skogen, utan ta dig tid att sitta ner och lyssna på fåglarna. Föreställ dig hur slottet såg ut när det var nybyggt och bebott. Och tänk som en turist som besöker din hemort för första gången.

www.estridmagazine.se

19

20

Estrid Magazine nummer 3 2018

Utflykt till Broborg

Jag har en tidskriftsamlare där jag samlar utflyktstips. Det kan vara lappar och broschyrer jag plockat på mig eller tidningsurklipp. Jag brukar också förvara kommunens kulturtips där, så vet jag om det är en barnteaterpjäs på gång eller Harry Potter-pyssel på biblioteket. Många av lapparna rör olika utflyktsmål i naturen, vissa med historiskt fokus. Då kan vi enkelt välja utflykt utifrån hur mycket ork och tid vi har den dagen och vad vi känner för.

Den här dagen blev det ett historiskt utflyktsmål: en gammal fornborg som heter Broborg. Det gick en promenadslinga runt borgen, som ligger på en kulle, och sedan upp på kullen och in i resterna av borgen.

Stigen gick genom en vacker hage och vi stötte också på en gammal källa.

Uppe på borgen fanns en informationsskylt och en illustration av hur utsikten såg ut på den tiden borgen användes. Då gick vattnet ända hit och man kunde ta sig till borgen med båt. Vilken utsikt de hade! Vilket förstås var en förutsättning för att kunna upptäcka fienden i tid och kunna försvara sig.

Under en ek dukade vi upp utflyktsmaten (ingen utflykt är komplett utan något att äta och dricka). Vinden fläktade skönt. Vi tittade på stora myror som kom springande.

Något jag brukar göra när vi åker på utflykt med barnen och det finns intressant information om platsen, är att inte läsa skylten för dem rakt upp och ner. Texterna är ofta skrivna för vuxna och med en längre text har man tappat barnens intresse innan man är halvvägs. Istället brukar jag skumma igenom texten själv och återberätta den med egna ord och på ett sätt som tilltalar just det barnet.

Här kunde vi läsa historiern om vikingahövdingens dotter Grimla som aldrig gifte sig, utan ensam styrde i borgen. En dag kom, enligt legenden, skepp till borgen och en man sa sig vara hennes bror och nu ville ha vad som tillhörde honom. Grimla trodde honom inte och ville inte ge sig utan strid, men insåg snart att hon skulle förlora. Hon valde då att sätta eld på borgen, för hellre dog hon i lågorna än gav upp. Mannen som kommit dit menade dock fortfarande att hon var hans syster och gav henne därför en begravning som anstod en hövdingadotter. Intressant är att flera punkter i berättelsen hänger ihop med det vi kan se på plats. Det finns en gravhög i närheten. Och borgmuren är glaserad, något den blir under vissa omständigheter och vid mycket höga temperaturer (även om ingen såhär långt efteråt kan veta om det var något man gjorde avsiktligt för att stärka muren eller om det var en okontrollerad brand).

Tänk, för långt över tusen år sedan levde folk här och nedanför fanns en havsvik. Nu står vi här. Och om 1 500 år, hur ser det ut här då? Tanken svindlar.

www.estridmagazine.se

21

Matilda Kruse

socionom med passion för stickning ull - lin trästickor - metallstickor tradition - nytänk

- omöjligt att välja för mig, jag älskar båda lika mycket!

följa mönster - skapa själv tröjor - halsdukar färgglatt - dämpat - så svårt, jag vill svara

båda igen! Är lika förtjust i både starka klara färger som i mer dämpade toner.

22

Estrid Magazine nummer 3 2018

Varför stickar du?

Jag stickar för att jag älskar att skapa! Jag får utlopp för min kreativitet genom stickningen.

Sedan finns det så många bonuseffekter. När jag stickar kopplar jag bort alla vardagsbekymmer och slappnar av i sinnet, en slags meditation.

Dessutom hamnar jag ofta i ett tillstånd där jag kommer på massor av nya idéer till både stickprojekt och aktiviteter i mitt företagande.

När och hur lärde du dig sticka?

Jag stickade när jag var liten men det blev aldrig mer än en 10 cm lång halsduk, haha! Ingenting som gick att använda med andra ord. När jag började plugga i 20-årsåldern bestämde jag och en kompis oss för att lära oss igen. Vi åkte och köpte garn och stickor och lånade böcker om stickning på biblioteket. Sedan ringde vi hem till min mamma som fick coacha över telefon. Det här med Youtube hade liksom inte spridit sig riktigt än.

Hur ser din stickhistoria ut?

Som sagt, jag började sticka på riktigt när jag pluggade till socionom i Örebro. De första åren stickade jag till och från när andan föll på, mer på hösten och vintern än på sommaren. Ett halvår efter examen flyttade jag till Linköping och började jobba inom socialtjänsten. Jag upptäckte ganska snart att jag saknade skapande-biten i mitt yrkesval. Jag satt hemma och stickade på kvällarna efter jobbet och började drömma om att starta upp något eget, en kreativ verksamhet! Valet föll på att öppna en garnbutik med ekologiska garner. Sedan dagen jag fattade det beslutet har det inte gått en dag utan att jag stickat en maska. Under de dryga tre år som gått sedan dess har jag utvecklats enormt! Både rent kunskapsmässigt inom stickningen, nu skapar jag även egna stickmönster vilket jag aldrig hade trott för tre år sedan, men också som företagare och på ett personligt plan.

Vad tycker du bäst om att sticka?

Jag tycker om allt! Jag vet att många stickar mycket av samma, bara sockar eller bara koftor.

Jag gillar variation och att sticka många olika sorters plagg och i olika sticktekniker. Tröjor och koftor gillar jag eftersom de är så användbara året om. Men även mindre flerfärgsstickade projekt som vantar och sockar. Sedan älskar jag enklare sjalar, till exempel min sjal Joyful som stickas helt och hållet i rätstickning, då är det bara avkoppling och reflektion rakt igenom hela stickprojektet.

Var tycker du bäst om att sitta när du stickar?

I kvällssolen på min balkong. Jag drömmer om ett sommartorp, då skulle jag sitta i hammocken eller på verandan. Vintertid sitter jag uppkrupen i soffhörnet med en kopp te och tända ljus. Alltid i sällskap av min hund Vidar. Eller några fina stickvänner!

Foto: Privat Fotnot: Matilda har butiken Organic Knitters

www.estridmagazine.se

23

Dansa som om ingen såg dig Om kommentarer som hämmar och om rå dans som ger glädjen åter

24

Estrid Magazine nummer 3 2018

Första gången jag blev medveten om hur jag dansade var jag bara barn. Det var ett skoldisco och jag var där med mina bästa vänner. Vi skulle äta chips och dricka läsk, spana på killarna vi var kära i just då och, förstås, dansa. Jag älskade att leva mig in i musiken och få dansa i det blinkande discoljuset. Men så sa min ena bästis: Vad rolig du ser ut när du dansar! Min andra bästis hakade på: Ja, varför dansar du så konstigt? Och så skrattade de. Jag stannade upp lite förvirrat och det tog en liten stund innan jag förstod vad de sagt. Vad då, kunde man dansa på fel sätt?

Såg jag konstig ut? Tyckte alla det? Jag minns det så väl, hur jag såg mig omkring och undrade om alla skrattade i hemlighet åt min dansstil. Hur allting stannade upp och hur jag sedan insåg att jag förstås inte bara kunde stå still, det var ännu konstigare, så jag började dansa igen. Nu väldigt självmedveten. Väldigt hämmad.

Kanske var det sant att min dans skilde sig från bästisarnas, kanske var det bara lite skoj från deras sida. Jag vet inte. Men jag minns den här stunden så väl, trots att det gått närmare trettio år. Jag vet precis var på golvet jag stod och var bordet med smågodis och chips var placerat och i vilka färger lamporna blinkade. Det var då jag slutade dansa med glädje.

Egentligen är det rätt tragiskt att en kommentar i barndomen kan påverka en så. Både ens självbild och vad en gör eller inte gör. När jag blev äldre dansade jag ibland på discon och fester, men alltid väldigt medveten och väldigt försiktig. Inte med någon egentlig glädje. När jag var hemma själv kunde jag ibland dansa instängd

i mitt rum, men även då tänkte jag på hur jag rörde mig och försökte att dansa ”snyggt”. Åren gick och dansen försvann helt ur mitt liv.

Om några vänner sa att de skulle ut och dansa hade jag en ursäkt redo. Det kändes säkrast så.

Jag ville inte bli bedömd igen.

Så kom en dag när jag satt på jobbet och det hade varit så stressigt hela veckan att jag hamnade med lunchen framför datorn. I jakt på något helt annat ramlade jag in på en blogg där en kvinna skrev om raw dance. Rå dans. Det fångade min nyfikenhet. Det handlade om att dansa helt utan hämningar, till och med utan att fundera på om det man gjorde var dans eller bara tokiga rörelser. Röra sig till musik, låta kroppen få göra precis vad den känner för.

Reclaim the dance, tänkte jag. Den kvällen började jag dansa igen. Till högljudd, pampig musikalmusik for jag runt i vardagsrummet och släppte loss mer och mer. Det gick lättare än jag trodde. Det var så roligt, så härligt, jag ville inte sluta! Det var inte ens ett försök till snygg dans, för jag hoppade, jag var teatralisk, jag smög på tå, jag lekte olika djur, jag vickade på höfterna i otakt. Och jag skrattade. Som jag skrattade.

Hahaha, ni bästisar som tror att man bara kan dansa på ett sätt. Hahaha, såhär dansar jag. Från och med nu.

Text Molly Pettersson Illustration Gerd Alltman

www.estridmagazine.se

25

Kattårta Om du känner någon som älskar katter är det här den tårtan som får din gäst att spinna (okej, kanske inte spinna, men äta väldigt mycket tårta i alla fall). Det här är inte så mycket ett recept utan snarare en beskrivning.

Du börjar att baka en tårtbotten eller sockerkaka enligt ditt favoritrecept och i en runt form. Dela den sedan i två halvor så att du får en bottendel, som blir kattens mage, och ett lock. Lägg en rund assiett på locket, mot ena sidan och inte i mitten, och skär ut längs assiettens kanter. Nu har du huvudet. Längs med där du skar ut huvudet ser du att det blir en perfekt svans, eller hur? Av det som är kvar skär du ut två öron.

Lägg delarna intill varandra och fintrimma kanterna lite så att delarna ligger tätt intill varandra.

Vad vill du ha på tårtan? Du kan ha vispgrädde (med eller utan färg), din favoritkräm eller godisfluff. Här är den ljusbruna kroppen gjord med mintchokladfluff. Då smälter du ner mintchoklad i vispgrädde och sedan låter du det stå svalt över natten innan du vispar grädden till ett fluff. Kattens rosa nos och mage är gjord med rosa godisfluff från Ahlgréns bilar. Godis blev ögon och nos och strössel fick pälsen att se lite pälsigare ut.

Recept på olika slags fluff eller krämer hittar du på internet.

Lille katt, lille katt, lille söte katta Vet du att, vet du att, det är gott med tårta

26

Estrid Magazine nummer 3 2018

Krassekatten Du behöver en petflaska, en sax, hobbyfärger, jord och en fröpåse (till exempel med krassefrön). Börja med att klippa av flaskan på mitten. När du ska klippa öronformen kan du rita upp öronen först med en vattenfast penna. Välj själv om öronen ska vara fram eller bak. Måla katten med hobbyfärger och låt torka. Fyll din kattkruka med jord, så fröerna, vattna och vänta några dagar. Krassekatten är klar.

Ullbrosch När ett ullplagg är trasigt eller krympt bortom räddning, brukar jag lägga det i tvättmaskinen i 60 grader så att det tovar ihop sig ordentligt. Det blir ett perfekt pysselmaterial som man kan göra så mycket av.

Den här gången blev det en enkel brosch. Klipp ut en cirkel i ett stadigt ulltyg och sy langettsöm med ullgarn runtom. Klipp ut en enkel form i ett tunnare ulltyg och sy fast ovanpå. Pynta med en knapp.

Sy fast en broschnål på baksidan (eller använd i nödfall en säkerhetsnål).

www.estridmagazine.se

27

28

Estrid Magazine nummer 3 2018

Den lilla vilda trädgården Bygg en liten miniatyrvärld av skräp och ogräs. En trasig kruka och en vas som katten puttat ner i golvet fick bli hem åt växter från naturen.

Ibland behövs det inte så mycket för att skapa något nytt och roligt. Krukskärvorna limmades fast på fatet (som tack och lov klarat fallet ner i betonggolvet) och fylldes sedan med jord.

Vi gick ut på skattjakt bakom huset och plockade lite smått och gott som vi planterade i krukan.

Genom att sticka ner ytterligare en krukskärva skapade vi en nivå till. Här kan man pyssla hur mycket som helst och bygga trappor av små krukskärvor eller göra hela små älvlandskap med gungor och möbler gjorda av pinnar. Vi valde istället att pynta med en träfågel och en sten vi hade hemma. Det tomma snäckskalet hittade vi ute.

Längs kanten kan man lägga grus eller sand, kanske pynta med ett litet hus, anlägga en miniatyrträdgård och hänga upp minitvätt på en liten tvättlina mellan små träd.

Små trädgårdstomtar eller älvor kan få flytta in, sitta på en kant och dingla med benen. Anlägg en damm och bygg en liten, liten brygga. Miniatyrvärlden kan bjuda in till lek eller vara ett stilleben.

Teman: Medelhavsträdgård Alice i Underlandet Skog och skogsdjur Trädgårdsfesten (Elsa Beskow) Japansk trädgård Småkryp

www.estridmagazine.se

29

Sjöjungfru Du behöver: en toarulle, en bit kartong (från en förpackning i köket t. ex.), hobbyfärger och/eller fina papper, sax och lim. Penna och garn.

Måla kroppen och stjärten med hobbyfärger eller klä dem med fina papper.

Gör ett fiskfjällsmönster på stjärten med en silverpenna. Rita ansiktet och bikinbandet med en svart penna. Klipp ut snäckor i mönstrat papper och limma på som bikini. Rita eventuellt linjer på snäckorna för att förstärka känslan av just snäckor (silverpennan blir fin här med).

Limma fast stjärten bak på sjöjungfrun. Ta en bit papper och klipp en cirkel lika stor som toarullen, men lämna några flikar. Lägg det runda pappret på huvudet, vik ner flikarna och limma fast dem på toarullen.

Klipp garn i lagom hårlängd och limma fast på kartongen och över pappret.

Nu är den lilla sjöjungfrun redo att kasta sig ut i böljan den blå.

Kanske. Eller så sitter hon kvar på en sten och njuter av solskenet.

30

Estrid Magazine nummer 3 2018

Jeanspärlor Återbruka gamla jeans och gör effektfulla smycken.

För att göra pärlor av jeans behöver du, utöver tyg, en sax, en grillpinne, lim och en pensel. Flera olika sorters lim går bra. Jag provade ett kombinerat lim och lack, så kallat decoupagelim, men det fungerar också med hobbylim och textillim.

Klipp smala remsor av tyget, lite bredare i ena änden. Rulla remsorna till pärlor runt en tunn grillpinne, samtidigt som du limmar tyget med penseln. Pensla sedan lim ovanpå hela pärlan.

Låt limmet torka ordentligt några timmar innan du börjar göra smycken. Om du vill kan du pynta pärlorna genom att försiktigt stryka lite glitterlim ovanpå.

Jeanspärlorna blir snygga ihop med färgglada pärlor i trä eller glas samt med metallpärlor och mellandelar i metall.

www.estridmagazine.se

31

Tygbindor Varför tygbindor?

Det är bättre för miljön Det är mjukt och skönt De låter underlivet andas Du sparar pengar

Du kan använda enbart tygbindor, istället för engångs, eller som komplement eller back up till din menskopp.

Material: Du kan använda både nya och gamla tyger till dina bindor. Mjuka t-shirtar eller en sliten pyjamas blir perfekt material till bindorna, eftersom de både är sköna och har god uppsugningsförmåga. Till baksidan använder du ett pul-tyg, polyuretanlaminerat tyg, som är tillräckligt vattentätt samtidigt som det andas.

Det kan vara lite svårt att hitta det i vanliga tygaffärer, men sök på nätet. Pysselnabon, Gullberg textil och Myllymuksut är några butiker där du kan leta. Kommer du att sy många bindor rekommenderar jag att du köper en knapptång. KAM-tång med tillhörande knappar i plast är enkla, tål tvätt i 60 grader och håller länge.

Tvätt: Att tvätta dina bindor är enkelt. Det finns många tillvägagångssätt. En del väljer att blötlägga dem före tvätt, till exempel genom att ha en hink med lock där de lägger ner bindorna i vatten. Ett enklare sätt är att förvara dem torrt i en halvöppen pulpåse eller tvättpåse och när den är full tvättar du dem i 60 grader med förtvätt. Förtvätten är till för att skölja ur bindorna innan själva huvudtvätten. Om du störs av eventuella missfärgningar på ljusa tyger kan du lägga den rena bindan en stund i solen (solen bleker fläckarna).

Gör så här: Börja med att rita upp formen av bindan på ett vanligt papper. Det finns olika former som fungerar lite olika. Det här är en dagbinda där vingarna sitter på mitten. Vill du göra en nattbinda förlänger du bindan åt ena hållet. Du kan göra vingarna rakt ut, som på bilden, eller göra dem mer mjukt svängda från bindan och ut mot vingen. Det senare alternativet är att föredra om du har en overlockmaskin och syr ihop bindan på den istället för att vändsy på en vanlig symaskin. För att få mönstret symmetriskt kan du vika pappret dubbelt när du sedan klipper ut bindan. Vill du kan du utgå från en vanlig engångsbinda när du ritar din binda, men lägg till en rejäl sömsmån.

När du klippt ut mönstret lägger du det på tyget.

Du behöver en del i pultyget och gärna två delar i det vanliga tyget, i synnerhet om det är tunt (som en t-shirt). Det gör bindan stadigare. Sedan behöver du några lager tyg inuti bindan, till det uppsugande lagret. Vik in vingarna på ditt mönster och 32

Estrid Magazine nummer 3 2018

klipp ut några delar utan vingar i valfritt tyg. Här är det ett gammal flanelltyg som använts. Klipp runt om hela tyget så att det blir något mindre än tygbitarna med vingarna, ifall du kommer att vändsy på vanlig symaskin.

Nåla ihop alla lager utom pultyget och sy ihop dem med varandra. Du kan till exempel sy tre parallella sömmar. Börja med den i mitten.

Lägg sedan bindan räta mot räta med pultyget och sy ihop. Tänk på att välja rätt nål (till exempel en jerseynål om du har ett stretchigt tyg). Sy runt om hela, men lämna en öppning så att du kan vända bindan rätt. Sy ihop öppningen. Tryck fast en knapp i vingarna (men tänk på att prova först, så du vet att knappen hamnar rätt).

Som sagt kan du också sy ihop bindan på en overlock, vilket går snabbt och enkelt eftersom du inte behöver vändsy då.

Tips: Istället för KAM-knappar, om du har svårt att få tag i det, kan du använda vanliga tryckknappar i metall eller plast. Kardborre är inte så hållbart, varken i längden eller när du rör på dig ;) Om du tycker att pultyget glider runt i trosan kan du sy bindan med ett fullt lager vanligt tyg utanpå pultyget. Det håller bindan på plats.

Passa på att sy bindor av alla favoritkläder som inte längre passar eller som har gått sönder. Det är mycket roligare att se lite färgglada bindor istället för vitt, vitt, vitt.

Vill du sy trosskydd behöver du inte alltid pul-tyg.

Och på tal om tyg är det (utöver pul-tyget då) bäst att använda naturmaterial som bomull, bambu, hampa etcetera. Syntetiska tyger, som till exempel polyester, suger inte särskilt bra.

www.estridmagazine.se

33

Toast över öppen eld Ta ett gott bröd (dubbelt) och fyll med smör, ost och annat du tycker är gott. Grilla tills brödet fått lite färg och osten börjar smälta.

34

Estrid Magazine nummer 3 2018

Om tid för relationer och samtal Enligt DNA-test härstammar jag från urmodern Helena (Haplogrupp H). Helenas klan, en folkgrupp som slog sig ner i Pyrenéerna, flyttade till England i slutet av sista istiden och som sedan flyttade ut i resten av Europa. Den vanligaste haplogruppen i Europa.

Tanken svindlar så här på Mors dag. Själv känner jag inte kvinnorna i släkten längre tillbaka än gammelmormor Elvira. Elviras mamma har jag aldrig träffat men hört talas om. Elvira från Färila i Hälsingland som träffade en gotländsk bonde och bosatte sig på Stora Banne.

Det var en härlig barndom att tillbringa somrarna på Gotland och få flera veckor med gammelmormor, mormor och mamma. Där brukade vi sitta fyra generationer i hammocken och prata om livet. Små samtal som kan verka obetydliga men som lägger grunden för framtiden och egentligen är så viktiga. Det handlar ju om att förstå livet, om äldre generationer som delar med sig av sina erfarenheter och vedermödor till nästa generation. Om en inre arbetsmodell som skapas hos oss för hur livet ska hanteras, om förståelsen för HUR livet ska mötas och hanteras. Om upp- och nergångar, om sorg och glädje.

Familjen är nästan nedmonterad idag, bortrationaliserad, liksom tiden för samtal, reflektioner och att ge vidare av sina erfarenheter till nästa generation. Själv skulle jag gärna se en renässans för tid med familjen, tid för att umgås över generationsgränserna och tid att stanna upp ibland och tänka på de som gått före. Deras kamp för vardagen, för överlevnad, för de egna barnen. Allt det som idag ses som lite töntigt men som i alla tider varit homo sapiens framgångsrecept: vår långa barndom och tid för barnen.

Mors dag kan verka som ett kommersiellt jippo, men allt är ju vad vi gör det till. Och blommor i all ära på Mors dag, men egentligen så handlar det ju om så mycket mer och så mycket viktigare saker: Tid för familjen, tid för relationer, tid att reflektera - ja, allt det som är LIVET. Text: Madeleine Lidman

www.estridmagazine.se

35

Systrar i karriären Att gå sin egen väg i livet kan leda oss åt olika håll. Några flyttar ut på landet och odlar potatis, andra reser jorden runt och arbetar från sin dator. Systrarna Jessica och Camilla Andersson satsar på karriären, har båda blivit vd innan de fyllde 35 och brinner för entreprenörsskap och personlig utveckling. Det här är deras inspirerande historia om hur de stöttar varandra att följa sina drömmar och göra arbetet till en livsstil snarare än ett jobb.

36

Estrid Magazine nummer 3 2018

– Allt är möjligt, men allt har ett pris. Är man villig att betala det priset finns det inga begränsningar, säger Jessica.

För att kunna säga ja till något, måste man säga nej till något annat, menar systrarna. Det går inte att vara med på allt. Istället fokuserar de på det som är viktigt för dem, det som de tycker är det större syftet med det de gör, vilket gör det lättare att tacka nej till annat. Genom hårt och målmedvetet arbete lyckades de bägge med konsten att som unga kvinnor bli vd, Camilla på Kaffegreven AB och Jessica på Oriflame Skandinavien. Det har varit – och är – en resa med motgångar, medvind, glädje och en och annan läxa.

Jessica betonar att de inte precis har glidit in på en räkmacka. Deras föräldrar var unga när de fick dem, bara 18 och 20 år, och fick satsa på barn först och utbildning sedan. Föräldrarna skilde sig när de var små och deras mamma arbetade hårt för att ge sina döttrar vad de behövde, som mest hade hon tre jobb samtidigt. Hon jobbar idag inom vården och det hörs på systrarna att mamma varit och är en stor förebild.

Båda var duktiga i skolan, har alltid gillat människor och blev tidigt intresserade av sälj. De lekte affär, plockade och sålde blommor, delade ut reklam och hjälpte till i stallet. Drivet är något de har gemensamt. Camilla började arbeta efter studenten samtidigt som hon pluggade kognitiv beteendevetenskap några år. Även om hon inte blev klar med den avslutande praktikdelen av utbildningen, fikc hon kunskaper som hon har med sig när hon i dag möter människor i arbetet.

För tio år sedan fick hon ett jobberbjudande på det då nästan nystartade Kaffegreven, arbetade sig uppåt och blev vd när hon var 28 år. När hon började omsatte företaget drygt 1 miljon kronor, i dag är det 32. Även Jessica har arbetat sig upp parallellt med studier men i flera företag. Nu är hon tillbaka där hon började: inom skönhetsbranschen och med

direktförsäljning. Hon brinner för att coacha andra kvinnor, att få dem att tro på sig själva.

Jessica bor i Stockholm sedan ett par år tillbaka, medan Camilla bor kvar i hemstaden Göteborg. Det är två tajta systrar som pratas vid dagligen, ofta flera gånger om dagen, och gärna reser på semester tillsammans (även om Camilla menar att de aldrig är helt lediga utan ofta kan hittas vid poolen med varsin dator).

– Vi är båda arbetsskadade, konstaterar Jessica.

– Mitt jobb är inget jobb jag går till måndag till fredag, säger Camilla. Det är hela veckan. Det är en livsstil. Men det är viktigt att kunna balansera med det privata. Jag har till exempel träningen, joggning och olympiska lyft, där jag får ut energi.

– Jag älskar mitt jobb, säger Jessica, men det är mycket jobb och många kanske inte är beredda att göra det, men för mig är det otroligt berikande.

Tillsammans kan de dela glädjeämnen, bolla tankar och diskutera utmaningar i företagen. De har mycket att dela med varandra, men tycker också att det är skönt att vara tysta tillsammans.

I dag lever de båda som singlar.

– Just nu har vi varsin baby och det är Oriflame och Kaffegreven, säger Jessica lite skämtsamt.

– Jag skulle vilja säga att man kan lyckas på båda plan, med både karriären och familjen, men det är en utmaning, fortsätter hon. Jag är väldigt familjär och är jag med någon vill jag prioritera den personen. Visst ser jag många kvinnor som är förebilder och lyckas med både och, men … jag är i alla fall glad att jag inte har en man där hemma som klagar på att jag jobbar för mycket just nu.

Att vara ledare innebär ett intensivt arbete och är en resa som består av både upp- och nedgångar. Framför allt känner de att tiden inte alltid räcker till. De vill finnas där för personal, för återförsäljare, vill driva resultat, vill hinna med sina vänner … Arbetet innebär att vara en

www.estridmagazine.se

37

problemlösare, eftersom det hela tiden kommer nya utmaningar. Just utmaningar är något de verkar älska.

– Jag har aldrig haft söndagsångest, jag vet inte vad det är, säger Camilla.

– Många människor planerar sina semestrar mer noga än de planerar sina liv, fortsätter Jessica. Det är ändå bara fem, sex veckor om året.

De inspireras av att träffa nya människor och åker gärna privat iväg på resor och kurser i personlig utveckling för att själva komma vidare.

När man ger mycket av sig själv i arbetet är det viktigt att också fylla på, menar de. Man måste också ta sig tid till det som är viktigt. Är schemat fullt brukar Camilla planerar in roliga saker i veckan, som att träffa vänner. Men bäst är nästan att få en lördag hemma för sig själv, titta på film och äta gott och rå om sig själv och bostaden. Det blir en skön motvikt till veckans övriga sociala dagar.

Hur är det då att vara vd som ung kvinna?

Jessica berättar att hon alltid blivit respekterad, både av kvinnor och av män, men hon vet att så inte är fallet för alla. Camilla säger att många menar att kvinnor konkurrerar med varandra, men själv upplever hon att kvinnor snarare hjälper och lyfter varandra, framför allt de senaste åren.

– Det är mer ”Yes, we can”. Jag har helt fantastiska kvinnor i mitt nätverk där alla är jätteduktiga på olika plan. Någon kanske är hemmafru och någon annan roddar ett företag.

Vi är glada för varandras skull.

De menar att det sker en förändring. Flickor som nu växer upp tar för sig mer än tidigare generationer. Jessica pekar på en sådan sak som att Disneyfilmer numera ofta har en tjej som räddar världen, snarare än en prinsessa som väntar på att bli räddad av prinsen.

Jämfört sig med varandra och avundats den andras framgångar har de heller aldrig gjort.

Deras roller är tydliga menar de: Jessica är den beskyddande storasystern och Camilla är lillasystern som ser upp till sin storasyster.

Tillsammans är de ett tajt team. Många har tyckt 38

att de borde starta ett företag ihop eftersom de är så driftiga och framgångsrika, men de tycker att det är bra att de får blomma var och en för sig.

Att jämföra sig med andra är ingen poäng, menar Jessica, för vi kan ändå bara jämföra oss med utsidan. Vi vet aldrig vilket pris någon betalar för sin framgång. Istället bör man fokusera på sin egen utveckling.

– Det är viktigt att omge sig med människor man inspireras av, säger Camilla, eller följa dem på avstånd.

– Ja, livet är kort och tiden är knapp. Man har inte tid för energivampyrer, säger Jessica. Det finns två gubbar i sitt liv man ska göra sig av med: Jante och Luther.

Alla har inte en stöttande familj, men att ha någon som tror på en är viktigt för att man ska våga ta steget att gå sin egen väg och för att man ska orka och våga tro på sig själv även när man stöter på motgångar. Får man från sina nära höra att man inte klarar det, då vågar man kanske inte satsa. Att leta efter någon som stöder en är bra, antingen det är en vän, ett professionellt nätverk, en släkting, en mentor eller kanske ens barn som säger: ”Du kan göra det mamma!”.

Men det är ingen som serverar framgången, arbetet måste man göra själv, betonar de.

Jessica delar med sig av en berättelse hon läste i en bok när hon var yngre om en kung som placerade en stor sten mitt på en väg. Sen gömde han sig för att se om någon skulle flytta den. Några av kungens mest förmögna leverantörer och tjänare gick förbi stenen samtidigt som de klagade högljutt på kungen att han inte höll vägarna fria. Ingen gjorde något för att flytta den. En dag passerade en bonde med en stor last grönsaker. När han upptäckte stenen la han ner sin last och lyckades efter mycket slit och möda flytta stenen. Efter att han plockat upp sina grönsaker upptäckte han en liten pengapung på vägen på samma plats där stenen varit.

Pengapungen innehöll många guldmynt och en hälsning från kungen att pengarna var till den person som flyttade stenen från vägen.

– Den gamla mannen lärde sig något som vissa

Estrid Magazine nummer 3 2018

Det är viktigt att omge sig med personer som stöttar och tror på en, menar Jessica (till vänster) och Camilla. Livet är för kort för att låta sig påverkas av tidsvampyrer.

aldrig förstår: att varje hinder också kan innebära en möjlighet att förbättra sina omständigheter, säger hon. Ingen annan kommer lösa det åt dig, det är upp till dig om det ska bli något. Den inställningen har följt mig. I det här landet har vi privilegiet att kunna göra det, med utbildning och så. Det finns många möjligheter här om man är villig att göra jobbet. Det finns också många ursäkter för att inte göra det.

– Det handlar också om hur gärna man vill, fyller Camilla i. Man får prioritera också. Hur beredd är jag att satsa? Ibland måste man ut ur sin bekvämlighetszon.

Jessica jämför med hur det är i naturen. Om vi vill sköra potatis till hösten, behöver vi plantera knölar på våren. Vill vi skörda bambu i år, skulle vi behövt plantera det redan för fem år sedan.

Det är enkelt att förstå logiken i naturens planteringscykel och att vi behöver arbeta tillsammans med den istället för emot den.

Glömmer vi plantera blir vi inte förvånade om det inte finns något att skörda till hösten. Om vi planterar potatis kommer vi inte att kunna skörda dyra vindruvor, oavsett hur mycket vi

gödslar potatisplantorna och hur mycket vi önskar att det ska bli vindruvor. Jessica menar att man inte ska förvänta sig att se stjälkar komma upp redan dagen efter man planterat. Istället ska man fortsätta vattna sina drömmar och mål och ge näring åt de frön man planterat. Om man visar hängivenhet och uthållighet kommer man en dag att få en riklig skörd av det man trott och hoppats på.

– Det är så många i dag som vill ha synliga resultat på en gång, säger hon. Man måste plantera först och sedan jobba för att nå sitt mål.

De människor som har nått framgång har inte haft tur, de har planterat och planterat igen.

För att nå dit man vill får man inte vara rädd för att misslyckas. Man kommer att ramla och då får man får resa sig igen. Den som lyckas är ofta någon som har blodiga knän av flera fall, men som inte ger upp och inte ser dem som ett misslyckande..

Vägen till framgång är inte alltid enkel, men med en syster har man någon att luta sig emot.

www.estridmagazine.se

39

barnböcker Allrakäraste Syster av Astrid LIndgren och med illustrationer av Hans Arnold är en klassiker i barnbokshyllan (och en av mina absoluta favoriter redan som liten - jag drömde om att vara en av de karamellkokande gummorna på ängen). Barbro har en hemlig tvillingsyster som heter Ylva-Li och som bor i en annan värld.

Allrakäraste Syster är också huvudpersonen Ylva-Lis favoritbok i Systrar av Silverdalen av Pascale Vallin Johansson. När klassen ska titta på en solförmörkelse åker Ylva-Li bakåt i tiden och hamnar på plats, men 1945. Skolan är nu ett hem för föräldralösa flickor och hon blir vän med Barbro. Ja, de blir som systrar. Hur hamnade hon här och varför? Och, framför allt, hur ska hon ta sig hem till 2010-talet och sin mamma? Systrar av Silverdalen är en välskriven, spännande bok för åldern 9-12, med både stark vänskap, en elak flickhemsföreståndarinna och ett spöke som behöver hjälp.

En annan sorts systerskap möter vi i Falafelflickorna av Christina Wahldén. Hawa drömmer om att bli polis, men bor i en förort där poliser inte står särskilt högt i kurs. Den här varma sommaren beslutar hon sig i stället för att bli detektiv och får ganska snart sitt första uppdrag. Det visar sig dock vara lite allvarligare än hon tänkt sig. Hon måste gömma sin klasskamrat Halima som ska giftas bort med sin äldre kusin. Lite senare får hon ännu ett uppdrag: en äldre flicka i skolan blev påkommen av sin pappa när hon var med sin flickvän, och nu har han hotat bägge till livet. Hawa måste gömma tjejerna, men hur ska hon kunna hjälpa dem? På sin sida har de Falafelmannen, han som står på torget och säljer falafel och som ser till att tjejerna inte går hungriga. Boken behandlar förvisso tunga ämnen, men där finns också familjeliv, vänskap och mycket värme. Boken riktar sig till åldern 9-12.

40

Estrid Magazine nummer 3 2018

Pia Kammeborn pia@kammebornia.se kammebornia.se Instagram: kammebornia Dennis Kammeborn dennis@kammebornia.se kammebornia.se Instagram: kingofkammebornia YouTube: Kammebornia podcast ravelry.com/designers/pia-kammeborn

AROMAs AROMAs sommartips försommartips en härlig semester!

Lindra svullna sommarfötter

Flygrädd?

Orolig inför resan?

Five Flower Remedy- räddningsdroppar för akutsituationer

Hjälp vid solsveda och myggbett

! het n y N ll-O Ro

Njut av sommaren utan mygg ! het n y N ll-O Ro

www.estridmagazine.se

Glad sommar!

41

Exklusiva tävlingar och massor av härliga sommarprodukter hittar du på:

www.aromacreative.se eller ring oss på 0142 360110

Inre harmoni & skönhet

hey, sister ... (här kommer lite sommarläsning) Så lärde jag mig att älska min kropp av Linda-Marie Nilsson är en bok vi behöver. Alla. Den är lättläst och till innehållet både tung, trösterik och väldigt upplyftande och stärkande. Linda-Marie börjar med att berätta sin historia om hur hon blev retad som barn för att hon var större än de andra barnen och vad det gör med en som person (en historia jag tror vi är många som känner igen oss i). Hon visar också sin väg till att älska sin kropp, älska sig själv, och delar med sig av många kloka tips och tankar.

Gröna fingrar sökes av Annika Estassy är en roman om två kvinnor och om vänskap. Leyla flyr en våldsam make och flyttar över sommaren in i Agnes kolonistuga med sin sexårige son. Anges, å andra sidan, är en kärv kvinna som pedantiskt sköter sin kolonilott. Nu behandlas hon för cancer och inser att hon behöver lite hjälp över sommaren. Det är en berättelse om vänskap och svåra beslut, en feel good-roman med djup. Jag väntade mig att allt magiskt skulle lösa sig på sista sidorna, men lyckligtvis var slutet inte sådär tillrättalagt, utan slutade lagom bra. Så som livet är.

Menskalendern av Skaparkollektivet Urma handlar bland annat om att stanna upp och lära känna sin egen menscykel. Den innehåller både en kalender du kan använda och många tips på till exempel örter och yoga när du har mens.

Författarna till Underbara underliv, Nina Brochmann och Ellen Stökken Dahl, inspirerades av storsäljaren Charmen med tarmen och skrev en bok med allt värt att veta om underlivet.

Fler tips på systerböcker: Frihet, jämlikhet och systerskap av Ida Therén. Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson. Systerland av Curtis Sittenfeld. Allt för min syster av Jodi Picoult. Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk. Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Geith.

42

Estrid Magazine nummer 3 2018

Kärleksförklaring Micke Gunnarsson skrev på sitt instagramkonto: Du duger som du är!

Jag älskar dig precis som du är!

Du är redan allt!

Du är värdefull!

Jag älskar dig för den du är, inte för det du gör!

Alla dessa fraser är totalt meningslösa att säga till någon. De måste levas i praktiken. Så fundera snarare på hur ofta du visar och lever dessa, än hur ofta du säger dem.

--Hur förklarar du doften av en liljekonvalj för en person som inte varit där? Minnena av skolavslutning, den blomstertid nu kommer, kärlek, sommarlov, humlor ... allt samlat i en doft från en blomma. Ibland är vårt språk ett hinder för att få människor att uppleva sin inre storhet. Det går helt enkelt inte med knappt trettio konsonanter och vokaler. För att kärleken till sig själv, livet, tillit och det fantastiska med en liljekonvalj ska funka måste det LEVAS. Samma gäller mötet med våra barn. Att prata om respekt, likavärde, bemötande eller självkänsla ger ingen effekt. Vi måste drabbas. Vi måste få uppleva respekt. Likavärde. Tro. Kärlek. Detta är ingen quickfix, men å andra sidan har vi ett helt liv på oss. Så gå in för det min vän!

Mer av Mickes tankar hittar du på Instagram @mickegunnarsson

www.estridmagazine.se

43

RESISTER armband av Ingrid MĂĽrtensson

44

Estrid Magazine nummer 3 2018

A sister kan be seen as someone who is both ourselves and very much not ourselves - a special kind of double.

Toni Morrison

www.estridmagazine.se

45

46

Estrid Magazine nummer 3 2018

www.estridmagazine.se

47

Hej! Jag heter Tove Lundquist och arbetar som bröllopsfotograf. Ursprungligen kommer jag från Västerbotten men har flyttat runt en hel del, numera bor jag i Malmö tillsammans med min man och våra två barn. Jag gillar sci-fi-filmer och -serier, att läsa böcker och älskar att vara på resande fot och utforska nya länder, städer och kulturer. I am a globetrotter by heart! Försöker dock vara sparsam med resandet numera då miljön står mycket i fokus här hemma, vi håller oss till semestrar i vårt eget fantastiska land!

När och varför började du fotografera?

Fotografier har alltid fascinerat mig och mina bilder började poppa upp i familjens album redan när jag var fyra år. Jag kan inte ens komma ihåg att det fanns en tid då jag inte fotograferade. Då vi flyttade runt mycket i min barndom blev fotograferandet ett sätt att dokumentera händelser och människor som stod mig mycket nära.

När och varför bestämde du dig för att göra ett yrke av det?

Under hela mellanstadiet bodde vi utomlands i Guinea-Bissau som ligger i Västafrika och jag kommer så väl ihåg ögonblicket då jag bestämde mig för att jag skulle bli fotograf när jag blev stor. Det kändes som om allting föll på plats. Jag stod mitt i sovrummet och hörde de vuxna tala och skramla med kastruller i det närliggande köket, luftkonditioneringens brummande, papegojorna som bodde i mitt rum satt och putsade varandra och jag stannade upp mitt i en rörelse. Det var som om blixten slog ned och jag kommer ihåg hur jag tänkte ”Jag ska bli fotograf”. Bara så där.

I min familj finns många företagare och jag har naturligtvis blivit påverkad av det, jag har alltid vetat att jag skulle starta eget. När jag gick ut gymnasiet började jag jobba inom handeln, vilket har varit en stor fördel i mitt bemötande gentemot kunder och främst för det sociala – jag älskar att träffa nya människor!

Min far har varit en stor inspirationskälla för mig som fotograf! Han fotograferade mycket med sin Pentax under min uppväxt och jag märker hur jag gång på gång går tillbaka till de bilderna.

48

Estrid Magazine nummer 3 2018

Varför just bröllopsfoto?

Min bror och min svägerska frågade om jag kunde tänka mig att fotografera deras bröllop, jag har dokumenterat vår familj i nästan hela mitt liv så detta blev bara en naturlig fortsättning. Jag hade elva månader på mig så jag passade på att studera och läsa på inom ämnet. Jag slukade allt jag kunde komma över inom bröllopsfotografering i böcker, på nätet samt att jag såg flera kurser på Creative Live för att jag skulle kunna ge brudparet mitt allra bästa. Bröllopsdagen kom och vilken glädje, vilken kärlek! Jag blev fast direkt! Bitten by the wedding bug!

Ett hett tips till de brudpar som vill anlita en bröllopsfotograf är att noga titta igenom fotografens hemsida och sociala medier för att se vilken bildstil hen har! Vi bröllopsfotografer är ju inte bara duktiga på att fotografera och använda oss av kameran utan vi har också våra egna stilar – dels när det gäller redigeringen av bilderna, dels när det gäller sättet vi fotograferar på under bröllopsdagen – hur vi exempelvis komponerar bilderna och vad vi väljer att fokusera på. Det finns exempelvis de fotografer som föredrar en mer traditionell bildstil med poserande bilder där människorna tittar rakt in i kameran och sedan finns där fotografer som jag som fokuserar mycket på dokumentära bilder som är lite mer naturliga och i mitt eget tycke mer känslofulla. Jag gillar att ge mina brudpar en berättelse med en röd tråd. Många av oss har även stora kontaktnät och kan rekommendera brudparen en fotograf om de är ute efter en annan bildstil än vad vi själva erbjuder. Jag är helt övertygad om att det finns en bröllopsfotograf för varje brudpar!

Min största förhoppning i framtiden är att fler brudpar ska inse värdet av att dokumentera hela bröllopsdagen och inte bara några få timmar under och efter ceremonin! Det är så många små ögonblick och känslor som fångas och bevaras – det är där jag som fotograf kommer in.

www.estridmagazine.se

49

Vad har du haft för utmaningar (motgångar) och hur har du tagit dig förbi dem?

Jag har inte haft några motgångar per se, men det är alltid en utmaning som företagare att fördela tiden mellan familj, arbete och hemmet. Min största utmaning i vardagen är att inte jobba för mycket. Jag försöker hålla det till barnens skoltider och inte jobba under helgerna. Ja, utöver under bröllopssäsongen då – för nästan alla gifter sig om lördagarna!

Vad är största fördelen med att fotografera just bröllop?

Att jag får träffa så många fantastiska människor! Jag älskar att få vara delaktig och skapa en visuell berättelse för mina brudpar, det är en ynnest att få ta del av så många känslor under en bröllopsdag, att som utomstående bli inbjuden att dela denna glädje och gemenskap. Jag kommer alltid hem med förnyad energi och mängder av kärlek i mitt hjärta!

Vad inspirerar dig?

Min familj inspirerar mig varje dag, och umgänget med kollegor! Det finns en väldigt kollegial och kärleksfull känsla bland många bröllopsfotografer här i Sverige och jag tycker det är helt fantastiskt! Många av oss stöttar och hjälper varandra. Sen blir jag inspirerad av att gå på museum och se konst, samt av flera fotografer som arbetar mycket i svartvitt – Sally Mann och Niki Boon för att nämna några.

Fotografier av Tove Lundqueist https://tovelundquist.se/ Bilden på Tove är beskuren. Fotograf: Therese Lorentzon

50

Estrid Magazine nummer 3 2018

www.estridmagazine.se

51

Rabarberglass Den här pinnglassen görs på en rabarbergcurd som rörs ihop med vispad grädde. Går att göra laktosfri eller mjölkfri, beroende på vilken grädde och vad för smör du väljer.

Curd: 500 gram rabarber, delade i småbitar. Koka ihop med 2 dl socker (eventuellt lite till om du vill ha den sötare) och en liten skvätt vatten. När rabarbern kokats mjuk passerar du den genom en sil.

Vispa ner 2–3 ägg i rabarberpurén och sjud tills krämen tjocknat. Ta från plattan och rör i 50 gram smör och 1 tsk vaniljsocker. Låt svalna.

Vispa grädden och rör ihop med lika delar curd (ca 3 dl grädde och all curd, men smaka dig fram till en lagom balans). Häll i pinnglassformar och ställ i frysen.

Kardemummaglass med mango och choklad Ingredienser: 3 dl vispgrädde 1,5 dl sötad kondenserad mjölk 1 dl mango i tärningar (färsk eller fryst) 1 dl chokladlinser 1 tsk hel kardemumma Vispa grädden och mortla kardemumman. Rör sedan ihop ingredienserna, häll smeten i glassformar och frys.

52

Estrid Magazine nummer 3 2018

Det sägs att blod är tjockare än vatten.

Min storasyster har inte hört av sig till mig på nästan två och ett halvt år. Tittar jag på våra sms i min mobiltelefon finns där bara mina meddelanden till henne de senaste 28 månaderna bakåt. Jag har ringt henne några gånger och skickat sms inför kalas och olika firanden, gratulerat på födelsedagen, lämnat meddelanden och bjudit in. ”Det vore roligt att träffas, det var längesen nu. Du kan väl höra av dig?” Men jag har inte hört ett pip. Varje gång jag har ringt eller skickat sms har jag haft någon förhoppning om att nu svarar hon, men så faller det och besvikelsen kommer samtidigt med känslan att det inte är lönt att försöka. Om hon ville ha kontakt så kunde ju faktiskt hon ringa. Jag övertygar mig själv om att det inte ligger bara på mig, för vad jag kan se borde det inte göra det. Har jag gjort något fel? Har jag sårat henne? Det är inte lätt att veta eftersom hon inte svarar. Hade jag vetat att jag gjort något dumt så hade jag lättare förstått hennes beteende. Nu är det bara … tyst.

Inte ens när jag fick mitt andra barn hörde min syster av sig. Jag försökte ta kontakt några gånger men mina försök har hittills varit lönlösa. Det känns så trist att hon missar sina syskonbarns småbarnsår! Att hon är gudmor till dottern på fyra år borde vara något som hon skulle tycka är

roligt, men nej, det verkar inte så. Ja, jag låter nog lite bitter när jag pratar om min syster, för allra helst vill jag ha min syster tillbaka men det vill inte hon. Nej, hon har inte sagt det rätt ut, men hur ska jag annars tolka tystnaden?

Det känns märkligt att ha en syster som jag inte vet något om. Jag skriver så för det är lite så det känns. Givetvis vet jag egentligen massor om henne, men hur har hon det nu? Var jobbar hon? Var handlar hon? Går till frisören? Har hon träffat någon kärlek? Så vitt jag vet bor hon kvar i samma stad som jag – det står så på Eniro i alla fall – och hon har samma telefonnummer. Men hur hennes liv ser ut i övrigt har jag ingen aning om, och det gör mig sorgsen att hon inte vill dela det med mig.

Jag har också en känsla av saknad, av en systerlig relation så som många andra systrar har – med prat, fnitter, tjat och gnabb, så som jag föreställer mig att det skulle kunna vara. Men min syster är nästan 16 år äldre än mig och när jag växte upp var hon mer som en extra mamma än som en jämnårig kamrat. Det är först i vuxen ålder som vi började ha en nära relation. Därför är det på ett sätt sårande att hon inte vill höra av sig till mig. Hade vi haft en dålig relation hela tiden så hade det förmodligen känts annorlunda, men nu har vi ju faktiskt haft en ganska nära relation och därför känns det snopet att det skulle bli så här. Jag försöker tänka att det kan förändras och hoppas på att hon kommer höra av sig

www.estridmagazine.se

53

när hon är redo för det.

Med 16 års åldersskillnad har vi på sätt och vis inte vuxit upp i samma familj. Samma mamma och pappa och bror, men med skilda perspektiv – jag liten och hon tonåring. Dessutom förändrades våra föräldrars förhållande med tiden från bråkigt med psykiskt och ibland fysiskt våld, till att bli lugnare, även om de högljudda grälen bestod även under min barndom. När jag var tonåring tog de till slut sitt förnuft till fånga och gick skilda vägar. Jag kan förstå att många av de konflikter som min storasyster blev utsatt för när hon var liten har tagit hårt på henne. Jag kan förstå att det kan finnas avundsjuka i att se en lillasyster växa upp i en miljö som är bättre än hur man själv hade det. Men jag kan inte förstå att man som vuxen sedan väljer bort ens egen familj helt och hållet, för det är inte bara mig som min syster tagit avstånd ifrån utan även mamma, pappa och min storebror.

Jag undrar hur mycket hon vet om mitt liv nu.

Vi har varandra på Facebook, men hon kommenterar aldrig något jag lägger upp – om hon ens ser det. En nära släkting har god kontakt med både mig och min syster och kanske är det så att hen är någon slags förmedlare av information, utan att jag vet om det.

Vi har några gemensamma bekanta som jag ibland träffar på och de frågar alltid ”Hur är det med din storasyster?” Jag skäms och försöker svara att ”Nja, nu har vi inte träffats på ett tag 54

men det går väl bra hoppas jag.” Jag skäms, för jag vill inte att någon ska veta att hon inte vill ha kontakt, och jag skäms för att jag skäms för jag tycker att jag inte ska behöva göra det, skämmas.

Det är inte mig det är fel på; det är min systers val att inte vara en del i mitt och min familjs liv, och om det finns underliggande konflikter så har hon inte gjort något för att göra det bättre.

Ibland undrar jag hur det skulle kännas att stöta på henne på stan. Skulle hon titta på mig som om jag vore en lustig främling eller skulle hon låtsas som ingenting? Det är lite konstigt att vi inte har stött på varandra på nästan två och ett halvt år för staden vi bor i är inte jättestor, och vi har ändå några gemensamma intressen som innebär att vi rör oss lite i samma kretsar.

På sätt och vis har jag accepterat läget för jag har så gott som slutat höra av mig. Jag hoppas på att hon tar kontakt när hon är redo, vare sig det blir om ett halvår eller fem år, men är rädd för att det kanske aldrig blir av över huvud taget.

Text: Anna (som vill vara anonym) Illustration: Raheel Shakeel

Estrid Magazine nummer 3 2018

Upptäck naturen (och alla små kryp) Du behöver: En håv (eller fäst en vanlig metallsil - en sådan du kan ha i köket - på en pinne) Luppburkar (plastburkar med lufthål samt förstoringsglas i locket) Böcker om insekter, smådjur och växter (kolla vad biblioteket har att erbjuda) Gummistövlar Matsäck och vatten Det är spännande att hitta ett litet djur, kanske ett grodyngel, eller en konstig växt i kärret. Vi går med håvar och det känns nästan som att gå i ett litet djungelträsk. Vad kan det här vara för något? Boken åker fram. Vi tittar noga och jämför med bilderna. Hmm ...

Det är nästan svårt att slita sig från vattnet, men nu kurrar magarna. Dags för matpaus.

Kesoplättar är mättande och gott. Rör ihop keso och ägg, blanda i lite havregryn eller mjöl för att hålla ihop plättarna bättre. Vill du kan du salta lite.

Stek. Plättarna är goda både varma och kalla.

Torkad frukt är också gott att ha med sig.

Pizzabullar är ett annat smidigt mellanmål. Gör en bulldeg eller en pizzadeg. Rulla ut den precis som när du gör kanelbullar, men fyll istället med din favoritpizzatopping (tomatsås, riven ost, oregano och annat gott). Baka som kanelbullar.

Tunnbrödrullar med till exempel kokt ägg, kall potatis och gräslök smakar också bra i skogen. www.estridmagazine.se

55

56

Estrid Magazine nummer 3 2018

II. Systrarna novell av Pernilla Jourde illustrationer av Evren Ozdemir

“Systrarna påminde mig om mina egna tre systrar. Olika till sinnet, fysiskt lika. Liksom vi var de än stolta över varandra, än avundsamma. De kunde vara själviska och utmanövrerande, fast oftast rådde precis som mellan oss solidaritet och samhörighet.

Systerskap, det starkaste och svåraste av släktskap.”

Jean var elva år yngre än min före detta. Det bland annat oroade honom på väg till festen jag övertalat honom att följa med på. Nicolas skulle antagligen vara där.

Systrarna som hade festen hade hyst mig i sin sexrummare när jag flyttade ifrån Nicolas. Våningen var ett vandrarhem. Gäster och inneboende avlöste varandra i sängarna eller på madrasser som lades ut när sofforna inte räckte.

Man sov där det fanns plats. Lade man sig tidigt kunde man få ett eget rum med någorlunda rena lakan. Tvättmaskin saknades. All tvätt fick bäras till tvätteriet ett par gator bort. Systrarna tvättade sällan. Städade inte så ofta heller. Köket var värst. Cigarettfimpar, urpressade apelsiner och använda tepåsar. Odiskade espressokokare och glas med intorkat rödvin i botten. Travar av tallrikar och kartonger med rester av hämtmat från kvarterets asiatiska och orientaliska take-aways.

Bestick i flottigt vatten. Kylskåpet stank och man måste kolla datumstämpeln på allt. Tre randiga katter strövade omkring i lägenheten. Fina hår låg över alla golv och fastnade i möbler och kläder. En däven, ibland skarp lukt av kattkiss fyllde badrummet där de hade sin låda.

Mitt föräldrahem hade varit lika gästvänligt.

Egentligen hade mamma och pappa tänkt starta ett kollektiv när de tog över morfars gård, men ingen de kände ville bosätta sig på landet. Däremot kom vänner och bekanta och övernattade på helger och under skollov och semestrar. Mina systrar och jag fick hysa stadsbarn i våra sovrum, eller tillfälligt flytta ihop för att upplåta en av barnkamrarna till en familj med småbarn eller till par som ville sova i enrum. Det hängde jämt batikfärgade lakan på tork mellan björkarna i trädgården och täcken på vädring över altanräckena.

Jag älskade systrarnas lägenhet och jag tyckte

väldigt mycket om dem, men röran gjorde att jag skyndade mig att hitta ett eget boende.

Nästan samtidigt med att jag flyttade in i min nya lägenhet träffade jag Jean, som fortfarande bodde hos sina föräldrar. De hade en stor våning på en av öarna i Seine, Ile Saint-Louis. Infödda parisare sedan flera generationer med sommarhus i Trouville-sur-mer. Jean var enda barnet.

Pappan var politisk rådgivare vid något ministerium, mamman inredningsarkitekt. Jag hade inte träffat dem ännu, men fantiserade redan om dem. Jag föreställde mig att de njöt av den bekväma borgerlighet som jag avundats barn till välbeställda vänsterintellektuella när jag växte upp. Bordsilver, äkta konst och signerade möbler.

Sedan tonåren hade jag suktat efter ett vackert och välstädat hem. Kanske var Jean nyckeln.

Förhållandet med Nicolas hade inte lett någon vart. Vi hade levt ihop några år. Jag hade varit less på att vara singel och lät mig övertalas. I början hade vi rätt roligt ihop och han gav mig det självförtroende och erbjöd den säkerhet jag saknat som ny i staden. Han tog med mig på mingel och fester och hans framgångar i reklambranschen berusade även mig. Ganska snart hamnade vi i något fastare än jag först tänkt och han tyckte att jag skulle flytta in i hans lägenhet.

Jag brukade skynda hem till mig efter frukost, för jag trivdes bättre i min egen lilla lya, ändå flyttade jag in hos honom. Nicolas jobbade mycket och på dagarna njöt jag ensam av utrymmet.

På kvällarna åt vi oftast ute och månaderna och åren gick. Jag blev kvar och Nicolas slog sig till ro och blev slöare och allt fetare. Valkarna runt midjan syntes inte när han hade kläder på, och jag hade tagit för vana att gripa om hans axlar istället för om höftbenen när vi hade sex. Hans hårstrån i handfatet på morgnarna, de växande vikarna i pannan och flinten vittnade om att vi hade varit tillsammans länge. Alltför länge, insåg

www.estridmagazine.se

57

jag eftersom jag aldrig velat bygga mitt liv kring honom. Nicolas överrumplades av mitt beslut att bryta upp. Han hade räknat med att allt automatiskt skulle fortsätta. Men han var uttjänt. Jag behövde någon ny. Någon yngre.

Husfasaderna var mörka av regn som fallit snett och gatstenarna blanka. Skummigt vatten bubblade i rännstenen. Ljuset från gatlamporna späddes ut i den fuktiga luften. Jag drog in doften av våt asfalt, blöta blad och flottigt papper som låg på marken. Jean hade armen om mina axlar. Han var lagom lång att gå nära. Och han var lagom stor i sängen. Sedan vi träffats hade vi sovit ihop nästan varje natt. Vi borde börja ses på dagarna också. Fast det var svårt, för vi hade mycket föreläsningar och på helgerna förväntade hans föräldrar sig att han skulle äta lunch med dem och spela tennis med pappan.

Jean och jag gick förbi tvättautomaterna systrarna skickat mig till när jag längtade efter rena lakan och behövde tvätta mina kläder. Näsan fylldes av dofter från olika tvätt- och sköljmedel som virvlande ut på gatan med varmluften från torktumlarna. I timmar hade jag suttit där på väggfasta plaststolar med maskiner som snurrade och människor med starka kroppslukter tätt inpå. Somliga rökte precis utanför dörren och andades ut det sista blosset tillbaka inne i det lysrörsupplysta rummet. Kvinnor som stämt träff viskade på främmande språk medan de väntade eller vek tvätt. Det var omöjligt att läsa koncentrerat. Istället brukade jag bläddra i de slitna blaskorna som låg staplade på stolarna.

Strax efter tvätteriet svängde jag in på rue Saint-Denis där vi möttes av blinkande ljus och grälla skyltar, kväljande lukter och os. Pommes frites i härsken matolja, överstekt kebabkött, rå vitlök, majonnäs och ketchup och starka kryddor.

Skränig musik från dåliga högtalare. Många män 58

på trottoarerna.

Jean stannade i gathörnet.

– Måste vi ta den här gatan? frågade han.

– Festen är här.

– Bor dina väninnor på horgatan?!

– Deras pappa betalade nästan ingenting för lägenheten som är helt eeenooorm.

– Hur enorm då?

– Fyra rymliga sovrum, ett till varje syster plus gästrum, matsal och vardagsrum kombinerat, helt gigantiskt, och så ett stort kök och två badrum.

– Det låter faktiskt rätt stort, men hur står de ut i det här kvarteret?

– De har mycket fester. Fria yrken, inga chefer och tidiga morgnar. De sover på dagen då här är lugnt. Lillasyster pluggar.

– Duuu, vi blir väl inte kvar så länge, va? Jag måste till biblioteket imorgon bitti. Vi har deltentor snart.

– Jag veeet. Fast om folk dansar vill jag stanna.

Det låg en sexshop på bottenvåningen i systrarnas hus. Jean skakade på huvudet. Samtidigt sneglade han för att försöka se in bakom det slitna skynket som hängde i dörren. Jag ringde på porttelefonen och när det klickade i låset sköt Jean upp dörren. En trätrappa ledde upp till sjätte och sista våningen som var deras. Mattan som täckte trappan var nött och fläckig.

– Är du chockad?

– Nej, bara lite illa till mods.

– Vad sjåpig du är! Jag trodde att alla fransmän gick till horor då och då, eller åtminstone deras pappor…

– Vilka fördomar! Eller du skojar kanske? Överdriver?

– Klart jag gör, skrattade jag. Fast i franska filmer brukar familjefäder besöka horor eller ha en het älskarinna som omväxling till hustrun.

– Jo, jag vet. Det har väl ändrats sen sextio-

Estrid Magazine nummer 3 2018

talet. I alla fall vad gäller horor. Det har blivit sunkigt, fast utomäktenskapligt sex förekommer såklart fortfarande. Mina föräldrar har haft en del äventyr och affärer genom åren. Några av dem var inte ens hemliga. Å andra sidan har de aldrig haft lust att skilja sig.

Min mamma och pappa höll också ihop. Jag och mina systrar hade på senare år spekulerat kring partnerbyten och gruppsex på våra föräldrars fester när vi antogs vara för små för att förstå. Säkra var vi inte, men när vi jämförde de aningar vi haft som barn överensstämde de ibland. Under våra tonår hyste våra föräldrar vänner som låg i skilsmässa, oftast kvinnliga bekanta. Ibland ensamma och förtvivlade med oroliga barn, ibland förälskade och i sällskap med en ny partner.

Jean och jag nådde flämtande den sista trappavsatsen. Vi stod och hämtade andan när Marie, den yngsta systern, öppnade dörren.

– Oh vad spännande att få träffa dig! sade hon ohejdat till Jean som sträckte fram sin hand för att hälsa. Hon ignorerade handen och gav honom ett par kindkyssar medan hon noggrant betraktade hans ansikte. Anna är här med ännu en ny kille, sade hon sedan vänd till mig. Och Nicolas är här, så att du vet. Han kom inte ensam och verkar rätt dragen redan.

– Jag hade tänkt försöka undvika honom.

– Som du vill Paulina. Fast han är förstås lika nyfiken på Jean som vi. Marthe håller på att värma upp. Hon kör en trapetsföreställning i matsalen sen och Maud har riggat upp en fotoateljé i sitt sovrum för att ta bilder.

– Vad då för bilder, porträtt eller…?

– Nej, jobbilder faktiskt. Det är ett reklamjobb.

Hon vill hitta modeller bland gästerna. Kom med mig in i vardagsrummet så ska jag presentera Jean.

Vi lade av ytterkläderna i det rum som tillfäl-

ligt varit mitt. Innan vi anslöt oss till de andra i vardagsrummet tog jag med Jean längst ner i korridoren där en stege stod lutad mot väggen.

– Kom ska jag visa dig något. Har du okej sulor på dina skor?

– Hurså?

– Därför att vi ska upp på taket och jag vill inte att du halkar och ramlar ner.

Takfönstret var öppet. Vi klättrade uppför den smala stegen. Det fanns redan rätt mycket folk däruppe. Många rökte, cigaretter och annat. De flesta hade ett glas vin i handen också. Vi stod direkt på det ljusgråa zinktaket.

Man kunde se den mäktiga Saint-Eustache-kyrkans skiffertak och på andra sidan anade man rulltrappstuben i glas på Centre Pompidou. Det började regna igen. Zinkplåten mörknade efter hand som regndropparna blev fler och större och fläckarna flöt ihop. Vi bestämde oss för att gå ner innan taket blev halt. Rökarna drog några hastiga bloss, fimpade och klättrade sedan också nerför stegen. Det var kondens på fönstren i vardagsrummet. Fukt och regn satt kvar i kläder och hår. Det röktes inomhus också. Jag skymtade Anna i den tjocka luften och såg att hon satt i knäet på en man som jag inte hade velat ta i.

Han såg svettig ut. Och påtänd. Hennes armar låg runt hans hals. Det måste vara den där skivproducenten Sean hon pratat om. Yvonne såg jag inte till.

Pascal var där med sin svartrockartjej och hennes grekiska flickvän. De brukade undvika att gå ut alla tre för att slippa förklara hur det hängde ihop. Nära inpå en ung tjej jag inte kände såg jag Norbert med den ständige ryggsäcken på ena axeln. Hans vitt omtalade ”knulla i stan-väska”. Fast numera var det sällan någon ville knulla med honom, så antingen tog han sista pendeltåget hem till sina föräldrar i förorten eller var det någon av oss som förbarmade sig över honom och upplät

www.estridmagazine.se

59

en soffa när han fått nobben för sent på dygnet för att kunna ta sig hem. Ett par gånger hade han fått sova hemma hos min före detta och mig.

De nätterna hade jag hört hur han runkade i vår vardagsrumssoffa innan han somnade. Beklämmande. Nicolas fick ta hand om lakanen. Han och Norbert var nära vänner före Norberts korta glansperiod som reseledare i Rio de Janeiro.

Norbert fick sparken från Club Med för att han systematiskt knullade med både kunder och kollegor. Som arbetslös förlorade han snabbt sin attraktionskraft. Nattlivet och spriten hade gjort honom lös i hullet och grå i hyn. Läpparna såg svullna ut som om de fått för mycket sol. Han kom alltid för nära då han pratade med en och luktade sprit redan vid lunchen. Han äcklade mig. Tänk att vara trettiofem och slut, att ha den bästa levnadsperioden bakom sig. Den enda som fortfarande fann honom lite het var en annan has been, en halvalkoholiserad servitris på en av Norberts stambarer vid Hallarna. Nicolas brukade också hänga där och vi visste att han låg med henne ibland. I dagsljus ville Norbert inte kännas vid det, eftersom hon var äldre än han och ännu slitnare. För att slippa hysa honom avhöll vi oss från gliringar när han följde med henne hem.

Norbert var ingen jag ville presentera för Jean, så jag låtsades inte se att han vinkade till mig.

Han gjorde mig matt. Många av de andra gästerna också. Var det för att konstatera det som jag kommit hit? För att erkänna för mig själv att jag tröttnat på dem, att jag längtade efter något annat? Få av dem var egentligen riktiga vänner, förutom systrarna som jag kände starkt för.

Systrarna påminde mig om mina egna tre systrar. Olika till sinnet, fysiskt lika. Liksom vi var de än stolta över varandra, än avundsamma. De kunde vara själviska och utmanövrerande, fast oftast rådde precis som mellan oss solidaritet och samhörighet. Systerskap, det starkaste och 60

svåraste av släktskap. Jag saknade mina systrar.

Syrrorna, stallet och skogen utgjorde min barndom innan jag senare började simma. Skolan öppnade mot nya världar och högre studier.

Grunddiplom, examen, påbyggnadsstudier och forskning. Jag kunde inte sluta och valde hela tiden nya inriktningar för att kunna stanna i Paris.

Skulle jag bli kvar och bilda familj? Fast när, och med vem? Inte med min före detta sambo i alla fall. Det hade jag vetat ända från början, men jag tog mig inte loss förrän han började prata om bröllop och barn. Och sade åt mig att släppa mina studier. Nicolas tyckte att studier snabbt skulle leda till ett yrke och inkomster, medan jag arbetade för att finansiera mina studier som jag gjort till ett självändamål. Trots alla examina kunde jag inte göra anspråk på någon yrkesbeteckning, fast jag visste att jag aldrig skulle gå sysslolös. Mitt synsätt gjorde Nicolas osäker. Han ville ha framförhållning och kontroll, en livsplan där jag ingick. För mig var förkovring lika med frihet. Eventuella barn behövde en lämplig far och den trångsinte Nicolas kvalificerade sig inte för den uppgiften.

Jean hade inte bråttom och ville inte planera.

Visserligen var våra utgångspunkter helt olika eftersom han undermedvetet visste att hans föräldrars förmögenhet var en slags försäkring.

Givetvis tänkte ha slutföra sina studier och skaffa sig ett jobb, men han var inte beroende av sina diplom på samma sätt som jag. Utan mina studier hade jag inte varit någon, i synnerhet inte i de sammanhang jag eftertraktade. Jag hade inte råd att misslyckas. Jean var och förblev sina föräldrars ende son. Ändå hade vi omedelbart känt ett intellektuellt släktskap och haft lätt att skratta tillsammans. Vi trivdes i varandras fysiska närvaro. Jean skulle kunna vara alldeles rätt. Den Rätte till och med. Och ja, jag hade nog tagit med honom hit för att få det bekräftat, för att få

Estrid Magazine nummer 3 2018

honom granskad och godkänd av mina platssystrar. Parissystrarna hade sällan några långvariga förhållanden, ändå ville jag att de skulle uttala sig om Jean och om oss som par. Vad andra vänner tyckte brydde jag mig inte om, men deras åsikter var betydelsefulla. Nicolas däremot skulle bara våga uttala sig, tänkte jag.

Plötsligt ställde Marthe en stol på matbordet.

Med en hand på ryggstödet satte hon fötterna på sitsen, reste sig och tog tag i takkronan med händerna och svingade sig upp. En smed som bott hos dem hade svetsat ihop kandelabrar som han hittat på loppmarknader och sedan hängt upp på ett par rejäla krokar i en av takbjälkarna.

Marthe var cirkusartist. Hon hade nyligen varit i Marseille och jobbat med Archaos och sedan dess vantrivdes hon i Paris. Antagligen hade hon blivit kär i någon av Archaosmedlemmarna och saknade honom. Det var i alla fall vad de två andra systrarna trodde. Det var säkert fem meter mellan bjälken i taket och fiskbensparketten på golvet. Marthes rörelser var säkra och sensuella och hon brukade fånga mig helt. Fast det här numret hade jag sett ett par gånger förut, så när Jean tittat en stund lämnade vi matsalen.

Marie hade sagt åt oss att gå till Mauds rum om vi ville fotas. Dörren till det första sovrummet var öppen och därinne satt en kille och

spelade gitarr för några som lät en joint gå runt.

Den söta lukten fyllde rummet. Mauds dörr var stängd, men gick upp när jag tog i handtaget.

Strålkastare bländade oss och Jean ryggade instinktivt tillbaka ut i korridoren. Maud höll sin kamera riktad mot tre personer som poserade mot en fond. Ett starkt upplyst ansikte vändes mot mig. När våra blickar möttes spärrade mannen upp ögonen trots det skarpa ljuset. Då såg jag vem det var.

– Vad håller ni på med? Tar ni nakenbilder med huset fullt av folk? utbrast jag. Maud, vad sysslar ni med?

– Det är ett kul reklamuppdrag. Jag fotar dem bara bakifrån.

– Så betryggande.

– Hej din rymling, sade Nicolas. Kolla in min babe från byrån! Yvonne berättade om festen och sa att jag kunde ta med någon i min smak.

Läcker, va? Maud blev heltänd på vår trio och ville ha oss direkt. Det är hon som klätt av oss, eller hur Yvonne?

Jag försökte lyssna utan att se på hans kropp som fyllde mig med avsmak.

– Har du snorvalpen med dig? Var det han som stack in nosen nyss? Fick han vittring på hyndorna här eller är han inte könsmogen ännu? fortsatte Nicolas.

www.estridmagazine.se

61

Jag ignorerade Nicolas frågor och betraktade hans kollega och min väninna Yvonne som jag inte känt igen förrän hon vände ansiktet mot dörren. Yvonnes hud lyste porslinsvit och hennes kön var vaxat. Hennes asiatiska hår föll tjockt och blankt över skuldrorna. Jag hade sett hennes toppiga bröst och mörka bröstvårtor förut men inte i stark belysning. Synd att brösten inte skulle fotas. Rumpan var tyvärr platt. Den andra kvinnan var nattsvart, med samma krull mellan benen som på det kortsnaggade huvudet. Hennes stora bröst och skinkor gungande när hon vände sig om och såg på mig.

– Stå stilla! beordrade Maud. Ryggar och rumpor hitåt, inga ansikten. Jeansfirman bryr sig inte om era nunor. Bara baksidan.

– Jeans? Jag ser inga jeans, sade jag.

– Byxorna ska plåtas utomhus. Jag är med och lanserar ett nytt märke, förklarade Maud medan hon passade på att fotografera de uppradade rumporna.

Modellerna stod vända mot väggen igen.

– De älskade min idé med nakna rumpor och motsvarande modeller på ett klädstreck. Tillverkaren satsar på perfekt passform och vill ha alla slags ben och rumpor.

– Dina ridlår och simmarryggen måste med, sluddrade Nicolas, och sätesmusklerna. Kom här, 62

du kan posera med mig.

– Tror inte det, sade jag och stängde dörren om dem och gick för att leta upp Jean som avlägsnat sig när han sett att de var nakna.

Så himla självuppfylld! tänkte jag om Nicolas, och anade att mer väntade. När han var färdigfotad skulle Nicolas säkert snoka upp Jean som han väl ville titta närmare på. Snorvalp?! Jag såg Nicolas buk framför mig, med bristningar som efter en graviditet. Knappt fyrtio och så sjavig. Precis som Norbert drack han för mycket. Restaurangmiddagarnas vinflaska hade även i veckorna allt oftare åtföljts av whisky eller cognac och när vi åt hemma korkade han upp en flaska till och tömde den själv ifall jag inte fortsatte dricka. Om jag gick och lade mig kom han till sängs berusad och bökade precis när jag var på väg att falla i sömn. Utan lust gav jag pliktskyldigt efter för husfridens skull.

Lite planlöst såg jag mig om efter Jean. Våningen var packad med folk. Just när jag fick syn på hans lockiga hår såg jag att han stod och pratade med Nicolas. Han är hejdlös! rasade jag inombords. Kan han inte låta Jean vara ifred?

– Här står jag och bekantar mig med ditt fräscha fling, sade Nicolas och lade armen om Jean som var märkbart obekväm. Jag ska kalla hit mitt sällskap, fortsatte Nicolas och letade med blick-

Estrid Magazine nummer 3 2018

en, så har vi en fyrklöver. Det finns nog ett ledigt sovrum i den här stora lägenheten.

Ofrivilligt antog jag att det var den svarta tjejen jag sett i Mauds sovrum som han gjort till sin flickvän. Det var väl viktigt att markera att han skaffat sig någon som var olik mig.

Mycket riktigt var det hon som närmade sig då han sträckte ut sin hand för att locka henne till sig.

Jean hann hälsa hövligt innan Nicolas kupade ett av hennes bröst och en skinka i sina händer och sade att Jean kanske kunde frestas, och tittade menande på mig som var platt och bredaxlad.

Vi kan turas om, Jean, om jag får låna Paulina lite.

Jag bad Jean och tjejen att gå därifrån för att bespara dem Nicolas och min sammandrabbning. De försvann åt varsitt håll.

– Varför behandlar du din tjej som om du hämtat henne från horgatan härnere?

– Vår välutbildade praktikant? Snygg, va? Hon är ambitiös utan att vara pruttpretentiös som du.

– Pretentiös för att jag inte nöjer med mig dig eller? Och du då, tar du dig för president Clinton och gör vad du vill med dina praktikanter?

– Den här tjejen vet exakt vad hon vill i sängen och yrkesmässigt. Och hon är ingen jävla överliggare som du. Du kommer inte att få ett bra jobb eller några barn gjorda om du hänger med tjugoåringarna på universitetet. Du börjar bli gammal, bruden, tänk på det. Allt kan bli för sent.

– Hjärtligt tack för dina omtänksamma råd Nicolas, men har du sett dig själv i spegeln? Tala om för sent! Du har dubbelhaka och borde byta skjortstorlek. Knapparna spänner över buken och sidfläsket och dina fettspäckade överarmar.

Du svämmar över!

Han såg oförstående på mig och svarade att det var jag som hade åldersnoja och inte klarade att vara tillsammans med en mogen man som

han.

– Mogen? Du kommer aldrig att mogna, Nicolas. Du jäser. Snart är du överjäst och börjar ruttna. Du är redan skämd och oaptitlig.

– Äsch, jag kan inte mäta mig med dina metaforer. Gå och snyt din snorvalp, sade han och drösade ner i en fåtölj. Och kolla om han är torr bakom öronen när du ändå håller på!

Nicolas greppade tag i ett glas som han svepte utan att ha kontrollerat vad som fanns i.

Jag kokade där jag stod och behövde ventilera. Maud som sett oss kom och tog mig under armen och drog med mig till hennes rum som nu var tomt. Vi satte oss på sängen.

– Hade ni inte redan sagt vad ni hade att säga varandra? frågade hon.

– En styvnackad tjur är vad han är. Hur orkar han hålla på? Varför bjöd ni hit honom?

– Det gjorde vi inte. Men Nicolas tror ju alltid att han är självskriven och vi är inte så nogräknade. Klart att han fick komma in när han plötslig stod utanför dörren med Yvonne.

– Han kallade Jean snorvalp…

Maud skrattade.

– Osnuten verkar han inte vara, men lite valpig kanske, kalvig, sade hon.

– Jag tänker mer på mört lammkött…, mumlade jag.

– Mums…. Nicolas har däremot blivit väl biffig, tyckte hon.

– Jo tack. Utan kläder liknar han en dräktig kossa. Jean är mer en sprallig kalv. Att vara med honom är som friskt grönbete efter en utdragen vinter med dammigt hö. Hur kan ett förhållande bli så unket, Maud?

– Det hinner mina förhållanden aldrig bli, log hon snett, fast det är nog den enda fördelen.

Vi satt tysta en stund.

– Tror du att Jean är en språngbräda, eller är du fast igen? frågade hon sedan.

www.estridmagazine.se

63

– Fast och fast... Inte fjättrad i alla fall. Vi pratar inte om att flytta ihop, även om jag älskar att somna och vakna med honom.

– Och det ni gör innan ni somnar och före frukost, hur är det…?

Hon mötte mina ögon. Vi log.

– Tänkte väl det. Det syns på er, sade hon. Han är inte min typ, men ni är fina tillsammans.

– Tycker du det? Att vi passar ihop?

– Fysiskt i alla fall. Som bild gör ni er bra ihop och jag skulle gärna fota er vid tillfälle.

– Bakifrån då, eller?

– Bakifrån, framifrån, i profil, skrattade hon. Ni kan till och med ha kläder på er. Ska vi leta rätt på Marthe och Marie? Jag antar att du vill veta vad de tycker också.

– Mmm, men Marthe hänger kanske fortfarande i trapetsen.

Takkronan var tom och vi kunde inte se någon av dem i vardagsrummet. Inte Jean heller. Tänk om han tröttnat och hade lämnat festen?

– Jag tycker siffror är rytmiska med sina repetitiva strukturer. Formella mönster uppstår. Och sedan fascineras jag av primtal, du vet tal som enbart är delbara med ett eller med sig själva.

De är udda, utom det allra första primtalet som är två. Ett par, som kan delas med sig själv eller med ett. Tvåsamhetens problem kanske... Är man två halvor i ett par eller två enheter? spekulerade Marie.

– Studerar du ren matematik? hörde jag hur Jean frågade.

– Finns det oren matematik? undrade hon skrattande. Jag pluggar matematik kombinerat med ekonomi.

– Finns det mönster och melodier i ekonomiska sammanhang också?

– Javisst. En budget är som en symfoni för en stor orkester, där varje post motsvarar ett instrument som tillsammans ska skapa en harmonisk 64

helhet.

– Intressant jämförelse, sade Jean konfunderad.

Marie hade tagit sig an Jean. De stod ute i köket och drack rödvin i två bourgogneglas som Marie letat fram. Jean hade trott att det var en middag och vinet han tagit med förtjänade riktiga glas. Med tanke på stöket ute i matsalen hade Marie tyckt att det var bättre att öppna flaskan i köket så att ingen urskillningslöst bälgade i sig innehållet. Hon hade hittat lite tilltugg också.

Jean såg avvaktande på mig när Maud och jag anslöt oss. Jag krånglade mig förbi Marie och ställde mig nära honom.

Marthe dök upp i dörren. Hennes armar och ansikte glänste av svett. Hon fixade fram ett par rena vinglas till och spolade först kallt vatten i sitt glas och drack djupa klunkar. Jean höll om både min hand och det kupiga glaset när han hällde i åt mig. Vinet och Jeans beröring lugnade mig.

Vi smuttade på vinet och småpratade. Det var sent och systrarna såg ut att önska att folk skulle börja gå, men det skulle inte ske på många timmar än. Någon måste hålla sig uppe och låsa ytterdörren efter att den siste ej övernattande gästen gått. Dörren kunde inte lämnas på glänt eller vara olåst sista delen av natten då kvarteret sjöd. På morgnarna fick man kliva över sovande fyllbultar eller halvnakna horor och karlar med neddragna byxor i trapphuset.

Marie sade att hon skulle lägga sig och kysste mig försiktigt på kinden och kramade min hand.

Jag sade att vi strax skulle gå. Jean frågade efter toaletten och medan han var borta viskade Marthe att han var en pudding. Aningen grabbig, men med goda förutsättningar.

– Långa ben, rejäla axlar och seniga armar som en akrobat, säkert bra i sängen. Ni har nog rätt kul ihop, va? blinkade hon just när han kom

Estrid Magazine nummer 3 2018

tillbaka.

Med tanke på hur lyriskt han fått Marie att tala om matematik utgick jag ifrån att han även charmat henne.

Jean och jag tömde våra glas. Vi tog avsked av systrarna men brydde oss inte om att säga hejdå åt någon annan. Det slog mig att jag inte hunnit prata med särskilt många. Jag hade missat Anna, som jag hade Jean att tacka för. Det var hon som tagit med mig på festen där jag träffade honom.

Anna rörde sig i varierande kretsar och smälte in överallt. En kameleont.

Ett tungt regn föll när vi kom ut på gatan. Vi gick förbi tvättautomaterna igen. Lysrören i taket var tända trots att det var stängt. Tvättmedelsdofterna dröjde kvar.

Jag vände ansiktet uppåt och lät regnet falla på mitt ansikte. Jean strök mig över de våta kinderna. När vi nästan var framme hos mig såg jag i ögonvrån att Jean verkade ta sats för att säga något.

– Duuu… höll ni på med trekanter och fyrklöver och sånt…?

Jag skakade på huvudet.

– Oroa dig inte. Två är komplext nog, att vara fler verkar matematiskt väldigt komplicerat. Jag tror inte att det är min grej alls.

– Men du vet alltså inte om du skulle gilla det…? Skulle du inte vilja prova någon gång? Det är nämligen rätt härligt, sade han och såg mig förväntansfullt i ögonen.

– Öhh… Hur då liksom? Med folk man känner, eller anonymt? Hotellfester, typ? frågade jag och försökte låta invigd.

– Haha! Där lyckades jag allt förbrylla dig, skrattade han. Swingpartyn och hotellfester är för uttråkade medelålders par.

Jag daskade till honom på armen och sparkade försiktigt på hans skor, för jag hade nästan trott honom.

– Slå hårdare! stönade han och vred vällustigt på kroppen. Mmm, jag gillar SM-sex… Slå mig mer, sparka mig, spexade han.

– Ur askan i elden! Bäst jag blir nunna, eller flata kanske. Män kan man ju inte vara med. Ni är helt perversa! sade jag och skrattade.

Vi fortsatte gå, båda med huvudet fullt av gruppsexfantasier, läderremmar och handklovar och piskor. Jean öppnade den tunga porten åt mig när vi kom fram till min adress.

– Ska jag följa med upp…?

– Ja, snälla. Jag behöver sällskap, men inget sex, det orkar jag inte efter det här.

Vi hängde av våra våta kläder i hallen. Jean gick in i sovrummet medan jag sminkade och klädde av mig i badrummet och torkade vätan ur håret med en frottéhandduk. När vi möttes i dörren var han också naken. Jag kröp ner mellan lakanen i väntan på hans varma kropp. Regnet hade gjort mig frusen och anspänningen efter bråket med Nicolas satt kvar. Jag huttrade.

Täcket lyftes försiktigt och Jean lade sig bakom mig.

– Kan jag hålla om dig?

– Mmmm. Får jag värma mina fötter mot dina?

Hans kropp låg längs med min, makade sig nära intill, passade ihop och tryckte sina varma fotryggar mot mina fotsulor. Jag kände hur han hårdnade mot mina skinkor. Fast jag sagt att jag inte ville ha sex ville jag ha honom nu, hans händer som alltid var mjuka, även när han var ivrig. Händer som sökte sig fram över min kropp och fann oväntade ställen. Där huden reagerade insisterade han, förde mig till bristningsgränsen.

Jean hade hittat erogena zoner som Nicolas negligerat, om han ens varit i närheten av dem.

– Du… Får jag ändra mig? frågade jag.

– Om vad? sade han och slickade mig i nacken.

– Om vad jag sade tidigare. Jag tror att jag orkar ha sex när allt kommer omkring, viskade jag

www.estridmagazine.se

65

och vred på mig så att jag kunde kyssa honom.

– Är du säker?

– Helt säker.

– Mjukt sex?

– Mjukt sex först. Och sedan hårdare, och så mjukt igen.

– Visst, det fixar jag, sade han och gled in i mig.

Eftersom jag är uppvuxen som äldst av fyra systrar (+ två fostersystrar) har systerrelationer alltid intresserat mig, men intressant nog har flera av mina närmaste väninnor bara bröder. Fast en nära vän är själv storasyster och hon och jag utvecklade ett slags symboliskt systerskap som unga utlandssvenskar i Paris långt från våra respektive systrar och föräldrar. Hon var inneboende hos ett bohemiskt systerpar i Paris vars lägenhet och karaktärer inspirerat till novellen.

Jag flyttade hemifrån när jag var sexton och utomlands när jag var nitton, så jag kan delvis känna skuld över att jag övergett mina systrar men också tänka att jag gett dem större livsrum genom att inte försöka styra och ställa över dem som storasyster. Samtidigt är jag fortfarande en sambandsfaktor.

Jag bodde nästan tio år i Paris och återvänder ofta eftersom jag bor i Bryssel och det finns snabbtåg mellan städerna.

Efter många år i Paris bor Pernilla Jourde sedan länge i Bryssel med man och två barn. Hon arbetar med kommunikation på Europaparlamentet och skriver litterärt vid sidan av. Kalejdoskop är hennes debut www.pernillajourde.eu

66

Estrid Magazine nummer 3 2018

Till dig som ingen syster har Har du en eller flera systrar? I så fall kan jag bara gratulera. Enligt flertalet studier mår de som har systrar bättre än de som saknar.

Kanske tänker du som läser detta att det är ett provocerande påstående. Om du till exempel (som jag) kanske inte har systrar eller om du har haft en problematisk relation till din syster/dina systrar. Familjerelationer är väldigt komplexa och varje systerrelation har sina unika kännetecken.

Med andra ord är det inte alla systrar som har samma positiva och berikande band. I boken Brothers and Sisters: Discovering the Psychology of Companionship skriver psykologen Lara Newton om varför relationen mellan systrar växlar mellan rivalitet och omtanke.

Hur som helst, jag fortsätter ändå på tesen att det är så: att ha en syster är bra för välbefinnandet. Och jag får stöd i det påståendet av forskning som gjorts på ämnet.

Amerikanska Brigham Young-universitetets forskare och professor Laura Padilla-Walker har kommit fram till att det är bra för hälsan att ha en syster. Forskningen (från 2010) gjordes på nästan 400 familjer med barn i åldrarna 10 till 14 år. Resultatet visade att systrar dessutom kan skydda mot depressioner. Studien visade att en ung person som har en syster känner sig mindre ensam och rädd och mer älskad. Åldersskillnad, eller om systern är äldre eller yngre, spelar ingen roll. Alla systrar är lika värdefulla.

– Systrar uppmuntrar till vänlighet och generositet. Att systrar är bättre på det än bröder kan bero på att flickor historiskt sett varit duktigare på eller tillåtits att prata om problem, förklarade Laura Padilla-Walker för nyhetsbyrån Gannett News Service i samband med forskningsrapporten.

Men även bröder fyller en viktig funktion i en människas liv. Studien pekade på att kärleksfulla syskon oavsett kön hjälper till exempel att uppmuntra goda gärningar, att syskon har dubbelt så stort inflytande över ett barns goda gärningar som föräldrarna. Alltså lyssnar barn mer på sina syskon än på sina föräldrar, säger Laura Padilla-Walker. Även forskare från universiteten De Montfont och Ulster i Storbritannien har kommit fram till att man får en mer optimistisk syn på livet av att ha en syster.

I en studie (från 2009) fick 571 personer, i åldrarna 17–25, fylla i frågeformulär om deras psykiska hälsa. Man kunde då dra slutsatsen att de deltagare som hade vuxit upp med systrar var lyckligare än de som saknade systrar.

Likt Laura Padilla-Walker påstående ovan förklarar forskningsledaren och professorn Tony Cassidy att systrar, i större utsträckning än man-

www.estridmagazine.se

67

“Systrar kan komma in i ens liv på olika sätt.

Det är väninnor som gråtit med mig, skrattat med mig, glatt sig med mig. De som har serverat mig de hårda sanningarna och de som har älskat mig när jag inte älskat mig själv.”

liga syskon, har en tendens att uppmuntra till kommunikation och sammanhållning i familjen, .

– Att kunna uttrycka känslor är viktigt för att må bra psykiskt och det uppmuntrar systrar till, tillägger han. Killar har en tendens att inte prata om saker.

Men deppa inte om du bara har bröder – studien visade att syskon, oavsett kön, gör dig till en snällare person.

Nu till mig. Jag har inga systrar och min bror är nio år äldre, vilket gör att jag ibland kan räknas som ett ensambarn. Det känns fruktlöst att försöka lista ut om jag hade mått bättre av att ha fler syskon eller en syster istället för en bror men man kan ju alltid undra. Likt, vad jag antar är, alla som inte har haft systrar så har jag ofta undrat hur det skulle vara. Jag har nog alltid haft uppfattningen att det verkar vara så härligt att ha en syster.

Men systrar kan komma in i ens liv på olika sätt. Dessa kvinnor som finns där lite extra och som kommer dig lite närmare. Jag har haft mindre än en handfull sådana kvinnor i mitt liv som nått upp till systerstatus och dessa relationer har verkligen varit värdefulla för mitt mående och för min personliga utveckling. Det är väninnor som gråtit med mig, skrattat med mig, glatts sig med mig. De som har serverat mig de hårda sanningarna och de som har älskat mig när jag inte älskat mig själv. Dessa band bortom biologi och gemensam uppväxt tycker jag kan vara jämförbara med de band systrar delar och jag kallar dessa kvinnor för mina systrar. Systrar som livet gav mig utefter vägen.

68

En sådan syster är min dotters brors mamma.

Vi känner oss så länkade, genom våra barn och genom våra delade upplevelse här i livet, att vi kallar varandra systrar.

Andra systrar som man kan få utmed vägen är halvsystrar, bonussystrar/styvsystrar, fostersystrar, sladdsystrar (där ålderskillnaden är såpass stor att man inte växer upp tillsammans) med flera. Dessa relationer kommer oftast på grund av andra människors livsval. Inte för att du väljer dina biologiska syskon heller, men relationerna till de systrar jag just räknat upp beror mycket på de vuxna omkring dig. Band kan knytas och upplösas på grund av omständigheter som du inte själv kan rå över. De vuxnas val att mötas och skiljas påverkar vilka som för tillfället finns eller inte finns i ditt liv. Den osäkerheten, att inte veta vilka människor som kommer att finnas kvar i ditt liv eller hur länge, kan göra att det är svårt att våga knyta an. Man kan känna sig rädd för att bli sårbar genom att skapa en nära relation med någon som kan tas ifrån en i nästa stund. Har anknytningsprocessen dessutom skadats i andra relationer kan det vara än svårare och man kan behöva professionell hjälp för att våga knyta an till andra.

Som jag nämnde i början av texten kan systerskap vara smärtsamt. Rivalitet, tävlan, avund och andra mindre behagliga sidor av systerskapet kan också infinna sig, kanske oftare i de systerskap som jag nämnde här ovan, som när ens förälder träffar en ny partner och får nya barn eller det kommer in nya barn som man ska leva tillsammans med.

En del har haft så svåra syster- och syskonre-

Estrid Magazine nummer 3 2018

lationen att de senare i livet får gå igenom en tung process av smärtsamt helande för att kunna fungera som människa.

Men oavsett om du har hatat eller älskat (och allt där emellan) din syster/dina systrar, finns det en sanning som är helt obestridlig: du kan tacka din syster/dina systrar för de läxor de gav dig.

Positivt eller negativt har det varit värdefullt i din utveckling som människa när du var tvungen att möta i dig själv på grund av dem.

Du är på gott och ont och helt utan tvivel en starkare människa i dag på grund av varenda sak du varit med om som varit utmanande på något sätt och visst är det alldeles sant att få saker kan vara så utmanande och provocerande som en syster. Jag har visserligen aldrig haft en men jag vet för jag har varit en! Grattis brorsan för att du har haft mig som syster.

Maria Åkesson är född 1976 i Bangkok, adopterad till Sverige samma år och uppvuxen i Falkenberg. Hon arbetar som rehabassistent inom äldrevården och för Varbergs kommun som ledsagare för funktionsvarierade.

Maria är förlovad med journalisten Martin Erlandsson och har sedan tidigare fyra barn på 8 till 16 år. TIllsammans med Martin driver hon podden Bonuspappan & Plusmamman som snart firar ettårsjubileum med det 53:e ordinarie avsnittet. Poddens finns att lyssna på hos itunes.apple.com och acast.com

www.estridmagazine.se

69

Nya numret av Åter gratis Åter är en tidning med praktiska artiklar

om odling och djurhållning till husbehov, hantverk, ekologiskt byggande, tillvaratagande, återbruk och annat spännande för dig som vill bli mer självförsörjande på något. Tidningen innehåller även “utflyttarbrev”, där läsare berättat hur de införlivat självhushållning i sina liv.

Som läsare av Estrid får du senaste numret gratis vid beställning av prenumeration på minst ett kommande nummer (40:-).

Ange rabattkoden Estrid18 70

I Åter nr 2/18: • Hemmaodling av sojabönor • Ogräsbekämpning • Utflyttarbrev: Bokahall • Saltning av kött och fisk • Odlingskooperativet Under Tallarna • Vad är självhushållning?

• Vårt halmbalshus 10 år senare • Frukt och bär i villaträdgården.

• Utflyttarbrev: Six Oaks • Bruksslöjd: Krympburkar • Friluftsliv i vindskydd • Gunillas örter: Brännässla.

www.alternativ.nu/butik Estrid Magazine nummer 3 2018

Lugn och ro med lavendel Lavendelolja har länge använts för att komma till ro och slappna av och för att den helt enkelt doftar så gott. Oljan tillverkas genom ångdestillation av blommorna. Det blir en starkt doftande och dryg olja, som används utspädd i till exempel en neutral basolja.

För en rofylld stund: Ta en bad och droppa i några droppar lavendelolja som du först blandat med en neutral olja eller duschcreme.

Blanda ut ett par droppar lavendelolja med en neutral olja, till exempel mandelolja eller jojobaolja, och massera dina fötter (speciellt fotsulorna) innan du går och lägger dig.

Ta en droppe olja i handflatan, kupa dina händer och andas in doften.

Ställ en skål vatten med några droppar lavendelolja i ditt sovrum.

Passa på att plocka lavendelblommor på sommaren. Torka dem och gör sedan små tygknyten som du förvarar i linnegarderoben mellan lakanen. Ett knyte gör du enkelt med en liten fyrkantig tygbit där du lägger de torkade blommorna i mitten, formar till ett litet knyte eller en påse och knyter ett band runt.

Droppa några droppar lavendelolja i en sprayflaska eller blomspruta och fyll på med vatten. Spraya på lakanen eller i sovrummet.

www.estridmagazine.se

71

... tills vi ses igen!

Nästa nummer har tema

UTFORSKA

och innehåller extra mycket pyssel och inspiration för barn

Följ gärna Estrid Magazine på Instagram 72 och Facebook för mer inspiration @estridmagazine Estrid Magazine nummer 3 2018