MÖRRUMSÅN,
NÄR DU TRAMPAR DIN EGEN STIG 2014
ARTIKEL I MÖRRUMS KRONOLAXFISKE MAGASIN
TEXT & FOTO : JONKE HÖGLUND, CAPTURE MÖRRUM
MÖRRUMSÅN,
NÄR DU TRAMPAR DIN EGEN STIG TEXT & FOTO : JONKE HÖGLUND, CAPTURE MÖRRUM
B
ra sträck, ett diskret litet plopp. Den lilla flugan landar precis invid trädstammen som styr strömmen snett ut tillbaka till mitten av ån, där den möter upp den andra kilen av strömmen. Trycket är som starkast här i ”klämmet” av inloppsströmmen. Precis då flugan saktat in något i sin färd tvärs igenom ån börjar den att luggas och tuggas. Jag känner det tydligt. Strömmen är jämn och bra och kontakten med flugan är helt utan störning. Jag myser. Jag vet att det snart tar stopp och att jag om ett ögonblick står där med böjt spö. Flugan tuggas i kanske fyra meter innan irritationen och ilskan hos den lilla laxhanen blir för stor. Allt är perfekt. Vädret, allt annat än konstant. Lite varmt och klibbigt, omöjligt att klä sig lagom. Duggregnet har precis slutat och solen jobbar sig försiktigt igenom molntäcket. En helt optimal septembermorgon. Jag vet att det kommer att bli fler den här dagen och jag vet att vi kommer ha åtskilliga kilometer våt lax- och havsöringdröm för oss själva. Jag och min vän, den
värmländska ”ladugårdsdörren”, Henka Ohlsson från Forshaga. För så här kan det faktiskt vara här uppe i Härnäs. Förbaskat bra fiske och inga människor, i oslagbar natur. En kärleksförklaring ”Krondike, Pissdike, P&T fiske, köfiske, attitydsfiske, spinnjon, danskjävlar, svenskjävlar och tyskjävlar”. Ni vet hur det kan vara med de man älskar. Om någon nedvärderar eller pratar skit om de man håller av så måste man försvara, ställa till rätta, sätta ner ett skåp. Här är mitt skåp. Jag älskar Mörrumsån, jag är beroende av den. Och jag känner inte alls igen de negativa beskrivningarna som man ibland kan läsa eller höra. Man väljer själv om man vill trängas, knuffas och ställa sig i kö. Jag är inte så förtjust i det. Därför väljer jag att inte göra det. Mörrumsån är lång och det finns så oerhört många fina platser att fiska på. Oavsett om man väljer att fiska nere i Mörrums by eller längre upp. Den här texten handlar om Härnäs, men den hade lika gärna kunnat skrivas om Knaggelid, Vittskövle eller pool 1-32.
“DET HAR FAKTISKT HÄNT ATT JAG SATT MIG I BILEN OCH ÅKT UPP HIT, TROTS ATT JAG VET ATT FISKEN ÄNNU INTE HUNNIT UPP OCH ÄR PÅ PLATS”
Henka tar sig an “hundraprocentaren”
Hundra procent rodelbana Härnäs är den översta av fiskesträckorna som lyder under Mörrums Kronolaxfiske. Sträckan är ungefär fyra kilometer lång och ligger mellan Hovmansbygd i norr och Hemsjö övre kraftverk i söder. Det är en vår- och höststräcka och fisket brukar komma igång på allvar i september. Man får hålla lite koll på fiskräknaren i Hemsjö. När man ser att det simmat igenom ett par brukar det vara dags för det första besöket. Men man ska inte stirra sig blind på räknaren. De senaste åren har det smitit förbi klart många fler fiskar än de som registrerats. Sträckan är ren vildmark och den enda sträckan som riktigt skänker det där speciella vemodet. Här finns inga bilvägar eller annan bebyggelse. Det enda som egentligen finns och vittnar om mänsklig aktivitet är en gammal nedlagd järnväg, numera en gruslagd banvall som används som cykelväg. Banvallen är rak och lång. Så lång och rak att det nästan frestar lite på psyket att gå längs med den. Hade man inte skymtat ån och dess ursinnigt läckra karaktär med ett par hundra meters intervall, hade man snabbt fått känslan av att man befann sig i introt till ”Hallå hallå hemliga armen” från 1977. Är det dessutom tidig septembermorgon med lite morgondis, då måste man fokusera hårt för att hålla sig kvar i verkligheten.
32
I MÖRRUM I 2014
Jag skulle inte vilja vara utan den här hemskt långa banvallsrakan för den fyller sin funktion. Man märker det först efter att ha bekantat sig en del med sträckan. Det är nämligen så att man kan ”läsa” sig till vart det kan vara värt att ta sina avstickare och lägga sitt fiske, genom att observera när ån tycks försvinna som längst ifrån banvallen. Där man varken hör eller ser ån längre, det är oftast där den klämmer ihop sig och blir intressant. Gör man då en 90 graders avstickare från den förbannat långa och raka banvallen så kommer man nästan alltid ner till ett tårdrypande vackert ”klämme”. Bestående av en ganska så hård inloppsström, som sedan breder ut sig i en lite lugnare och oftast ganska djup pool, som avslutas med en fantastisk nacke. Jo, det är sant. I Härnäs finns åtminstone fyra pooler som stämmer in exakt med ovanstående beskrivning. En av dessa pooler har fått det passande namnet ”hundraprocentaren”. Det är naturligtvis inte bara dessa blinda och döva ”klämmen” som är giftiga på sträckan. Det finns oerhört mycket intressant att utforska här. Ett ställe som man helt enkelt inte kan missa är ”Rodelbanan”. Rodelbanan är en smal, ganska kort och väldigt hård pool som bildas då vattnet trycks in mot banvallen i snäv vinkel. När den träffar banvallen planar strömmen ut och följer vallen ett 50-tal meter.
Vemodet och litenheten gör sig påmind
a
tas med flytlin
ppsström fres
isk inlo Ännu en mag
Här har vattnet grävt en kanal, endast ett par meter bred. Och jag inbillar mig att det skulle kännas just så här att fiska fluga i en rodelbana. Korta kast med flera uppåtmendningar per drift, även då ån rinner med lite vatten. Krokar man en fisk här så blir det åka av. Jag har hittills haft den förtjusande lyckan att kroka två. Fiskarna vann båda gångerna. Fiske-Jesus har varit här -Henka, jag har fisk på! Jag ropar ner till Henka som fiskar av åns kanske fränaste nacke. Han har precis hunnit få ut sin skjutklump och påbörjat sin repa ner mot den förföriska tröskeln. Jag står hundra meter ovanför honom och har precis börjat fiska av inloppsströmmen. Inloppsströmmen som är arkitektritad av fiske-Jesus. Han har till och med varit så snäll att han lagt ut ett träd snett ut i ån, som får strömmen att svänga ut helt optimalt. Hugget kom mycket tidigare, mycket högre upp än jag trott. Ett perfekt hugg. Ett perfekt fyra meters tugghugg. Det var ju Henka, min årligt återkommande gäst som skulle ta första fisken. Nu blev det jag. En laxhane. Inte jättestor men sjukt vacker och en värdig motståndare. Henka kommer upp lagom till slutfasen. Han är lika lycklig som jag. Han förstår också. Vi behöver inte yttra orden. Det kommer att bli en magisk dag. Henka kliver i där jag klev upp. Det finns mer att hämta i inloppet, det är vår gemensamma övertygelse.
2014
Undertecknad sätter tillbaka dagens tredje fisk
I MÖRRUM I
33
Jag går ner till nacken där han började. Jag hinner inte påbörja mitt första kast innan Henka ropar på mig. Jag springer upp med kameran redo. Vilken syn, vilken förbaskat härlig syn. Bästa fiskekompisen med ett leende från öra till öra, kraftigt böjt spö i en miljö och en natur som det flesta människor inte får uppleva under en livstid, fiskare eller ej. Mitt i vårt Serengeti står den värmländska ladugårdsdörren. Han ”kör” vildsint laxhane klädd i höstens hela spektra av färger och med den karakteristiska hakkroken, som sig bör. Det enda som stör mig i min fotografering är den enorma gråhäger som sveper ådalen i ett långsamt svävande och mäktigt glidflyg. Ja då förstår ni kanske själva hur utomordentligt fulländad den här stunden är. En värmlänning och en surjämte mitt i Serengeti, allt annat än dreet Henka är bred. Han är värmlänning och han kallar onda saker för ”dreet”. Han har en ryggtavla som en fornnordisk sköld. Han är oerhört snäll och nästan skrämmande skärpt. Den typen av människa som man absolut inte vill spela ett parti TP emot, han skulle pulverisera en. Henka har alltid med sig spännande saker och är oerhört tacksam. Mina barn brukar få en liten leksak var, alltid med ett pedagogiskt syfte, aldrig
Henka letar lämplig landningsplats.
någon flashig plastbit med vrålande ljud som inte går att stänga av. Frugan brukar få en flaska rött. Själv får jag den bästa presenten; bärnstensfärgad vätska och fria fiskedagar. Mina barn älskar Henka, min fru med. Det är bra och väldigt viktigt. Det borgar nämligen för att jag kan komma loss och få fiska på riktigt när Henka kommer ner på sitt årliga besök. På Norgeriktigt eller på Skottlandsriktigt vis. Stenhårt fiske och insnöat snack, män emellan. Eller rättare sagt, tidigare var det män emellan, nu är det småbarnspappor emellan. De flesta kanske tror att man fiskar som en galning då man har så nära till ett förnämligt fiskevatten, men de har nog ganska så fel. Jag skulle tro att en fisketurist som kommer hit och lägger två veckor av sin semester här, har fler effektiva fisketimmar på ett år än vad många av oss ”lokala” har. Vi har dock lyxen att bättre kunna välja de tillfällen då det är ”läge”. Det så förbaskat roligt då Henka kommer ner. Då fiskar jag som en fisketurist. Jag själv är född och uppvuxen surjämte. Mäktiga och fiskrika skogsåar har fostrat mig. Det är inte bara utseendet och känslan av att fiska den här delen av Mörrumsån som får tankarna att vandra tillbaks till Jämtland. Den här dagen är det även huggfrekvensen som minner om ett hyggligt harrfiske i någon av mina gamla hemmaåar.
Behandlad med största respekt, åter till lekkammaren
“HENKA ÄR BRED. HAN ÄR VÄRMLÄNNING OCH HAN KALLAR ONDA SAKER FÖR ”DREET”“
2014
I MÖRRUM I
35
Höstfärgerna återspeglas inte bara i livet ovan vatten.
Det har faktiskt hänt att jag satt mig i bilen och åkt upp hit, trots att jag vet att fisken ännu inte hunnit upp och är på plats. Detta bara för att få min välbehövliga dos av mitt blekingska Norrland. Vi känner oss nöjda, jag och ”ladugårdsdörren”, lugna och extremt ostressade. Vi tar oss tiden att ta in och hålla kvar. Efter en stund går jag ner till nacken igen och Henka fortsätter där han fick sin laxhane. Mitt första fullängdskast där nere vid nacken så drar det i en tung fisk. Den lossnar lika snabbt som den klev på. Kändes som en öring. 15 kast senare är min fluga nästan helt nere i suget på nacken. Då drar det i igen, den här gången är det en liten laxkalv som följer med hela vägen. Henka går i en fisk till där uppe under tiden men den vill inte följa med. Så här fortsätter det, på nästa ställe också och stället därefter med. Några tappade ett par på land. De flesta fiskarna vi får under dagen ligger på vikter mellan två till tre kilo, dagens topp är en rysligt vacker bronsfärgad öringhona på ca fem kilo. Välkommen till min Mörrumså.
36
I MÖRRUM I 2014
Artikelförfattaren och fotograf, Jonke Höglund.