Andliga krigare och sakraliserad tr\u00E4ning

Text och bild: Per Faxneld

Sekulariseringen innebar att religion och andlighet tog sig nya uttryck. Inom kampsporterna finner vi den ”österländske andlige och fredlige krigaren” som ett ideal. Nutida alternativandlighet är inte fullt så entydigt feminint kodad som forskningen ofta hävdat.

MÅNGA VÄSTERLÄNNINGAR uppfattar en ”andlig” dimension i sin träning. Detta gäller särskilt träningsformer med ursprung i Syd- och Östasien, som yoga och mer traditionella kampsporter som karate, aikido, kendo och wushu. Idéer om andlighet och det sakrala har förts över från den konventionella religionens sfär till nya sammanhang, exempelvis populärkultur och träning. Sekulariseringen innebar således inte att religion och andlighet försvann, bara att de tagit sig nya uttryck.

Föreställningen att östasiatiska kampkonster är knutna till ”andlighet” är vida spridd. Ett exempel är de diskussioner som ägt rum i den Olympiska kommittén. När Japan ansökte om att få judo inkluderat i tävlingsprogrammet inför OS i Tokyo 1964 höjdes bekymrade röster som ansåg att judo inte var tillräckligt ”sekulärt” (ansökan var trots detta framgångsrik). Likartade protester dök upp på nytt när Kina försökte få med wushu när OS skulle äga rum i Peking 2008.

NÅGOT LIGGER DET i detta. I de stora engelskspråkiga kampsporttidningarna annonseras alternativandliga tekniker och produkter. Flera centrala gestalter inom kampsporten har nära band till fenomen som teosofi, astrologi, med mera.

Idéer om chi och ki (ett slags energiflöde som rör sig längs kanaler i vår kropp) är också vanliga inom kampsporterna. Somliga menar att energin går att utnyttja exempelvis för att få kraftfullare slagtekniker. En del utövare har väldigt rationella tolkningar av detta, till exempel att det är en poetisk bild för en viss andningsteknik som man kan utnyttja när man slår ett slag. Andra däremot ser chi/ki som en faktisk energi.

PER FAXNELD, docent i religionshistoria, Södertörns högskola.

Detta är en av de vanligaste ”andligt” präglade föreställningarna man stöter på bland kampsportare, och det även hos personer som kan påstå sig vara rationella ateister.

INOM KAMPSPORTERNA finner vi den ”österländske andlige och fredlige krigaren” som ett ideal. En sådan figur fungerar för många utövare som en kontrast till (och en kritik av) en tänkt destruktiv västerländsk maskulinitet. Alltjämt är kampsportfältet tydligt mansdominerat, vilket gör att det skiljer sig från det vaga fält av alternativ andlighet som brukar betecknas som new age. På många sätt finns det dock paralleller mellan kampsporterna och new age, i fokuset på självutveckling, en ”holistisk” förening av kropp och själ, ”österländska” idéer, med mera. Att new age uppfattas som så kvinnodominerat skulle kunna korrigeras om vi i någon mån räknade kampsporterna som en del av detta fält, vilket det alltså finns goda skäl att göra. Den nutida alternativandligheten, visar det sig då, är inte fullt så entydigt feminint kodad som forskningen ofta hävdat.

Kendoträning i Kyubutokuden, Kyoto. Idéer om chi och ki (energiflöden) är vanliga inom kampsporterna.

FAKTARUTA: Japanska kampsporter introducerades i Sverige 1907, när den vittbereste boxaren Viking Cronholm började lära ut jiu-jitsu. 1956 öppnades en judoklubb och på 60-talet kom också karate och aikido. 1975 anlände kinesisk kampsport. I dag finns omkring 70 000 svenska utövare av traditionella östasiatiska stilar.