Intervju/ Stacy Kranitz

Tolv år på en plats

Tolv års arbete har resulterat i en bok som vill belysa fotografiets begränsade möjlighet till förståelse. Vi har pratat med den amerikanska fotografen Stacy Kranitz, som rör sig mellan journalistik och konst, är specialist på amerikanska Sydstaterna och aldrig vill avsluta sina projekt.

Stacy Kranitz pustar ut några dagar i Smithville, en liten stad i Tennessee. Nyligen har hennes stora debutbok As it was give(n) to me kommit ut, och hon ska snart åka till Paris Photo, där boken är nominerad till Paris Photo-Aperture Photobook Awards. Boken består av nästan 200 fotografier och är resultatet av tolv års arbete. – Jag hyser en stark tro på att arbeta i lång-långlång form. Jag brukar behöva minst två till fem år för ett projekt. Då hinner jag lära känna platsen och förstå vad jag vill, säger hon.

Hennes bok tar oss med till Appalacherna, ett område i usa som ofta skildras i bildjournalistiken, och kanske den plats som flest har fördomar om. Stacy Kranitz ser ett samband. Fotografiet har makt att både befästa och lösa upp stereotyper, och hon menar att bildjournalistikens hastiga nedslag sällan kommer förbi det förra. Hon talar om »misärpornografi«. Sin egen bok ser hon främst som ett konstnärligt verk som behandlar den problematiken. – Jag ville göra ett arbete som verkar i olika lager. Det är högt och lågt och till för folket. Jag är säker på att det är många som älskar misärpornografi som tycker om mitt arbete. Det kan jag inte kontrollera.

Hon förklarar att Appalacherna förutom en bergskedja är ett administrativt begrepp som kom till under president Lyndon B. Johnsons krig mot fattigdomen. Stödåtgärder riktades dit, och vad som inkluderades berodde på graden av fattigdom. Delar av landet valde av stolthet att inte räknas dit. Kolgruvorna har hela tiden varit områdets viktiga industri, och man har försörjt hela landet med kol till energi och stål. Kostnaden för hälsa och miljö är enorm, och samtidigt har det förblivit ett av usa:s allra fattigaste områden. Här mer än på de flesta platser blir det tydligt om man hör till eller inte. Själv ser Stacy Kranitz sig inte som tillhörande, trots att hon föddes i delstaten Kentucky och bor i Tennessee som båda räknas dit. – Vi flyttade mycket, och alla mina viktiga minnen som ung är från Orange County i Kalifornien,

»Allt du har är en fantasi om platsen i kollision med verkligheten.«

STACY KRANITZ

säger hon, och tillägger att det kommer naturligt för en fotograf att vara en betraktande outsider.

Själva boktiteln, As it was give(n) to me, anspelar på förhållandet mellan insidan och utsidan. Det »n« som står inom parentes har med språklig tillhörighet att göra. – Det kommer från en tidning i Tennessee, där de har en kolumn som återger människors berättelser om livet i bergen. Den hette »As it was give to me«, för det är så man pratar där. Men jag skulle inte säga så, så jag la till det för att göra det till standardengelska.

Titeln påminner också om att boken är det som de människor hon har träffat har delat med sig av. Tillsammans med fotografierna finns anonyma citat, artefakter, pressade blommor och tidningsurklipp från regionen. Boken har fyra kapitel som alla avslutas med ett självporträtt. – Det är för att påminna om att du får följa med genom min subjektiva upplevelse. Du har inte fått en verklig förståelse för platsen, allt du har är en fantasi om platsen i kollision med verkligheten, säger Stacy Kranitz.

Hon jämför bildjournalistik med socialantropologi. – Antropologi som forskningsgren var väldigt problematisk och andrafierande förr. Men där har man ansträngt sig enormt för att granska och

ZAC WILSON

FAKTA Stacy Kranitz. FÖDD 1976. BOR Smithville i östra Tennessee. UTBILDNING University of California och New York University.

ifrågasätta hur man flög in, observerade och åkte därifrån. Det har för alltid förändrat sättet man forskar på, säger hon, och menar att journalistiken behöver en motsvarande process. – Det finns idé om objektivitet. Vi skulle behöva vara mer ärliga med att det blir fel ibland, och att man kommer in med en ganska enkelspårig idé. Vad man sällan gör är att verkligen lära känna platser och människor.

Hon vill inte avsluta sina projekt, i stället går olika arbeten in i varandra. Att hon kom att rikta kameran mot Appalacherna tog sin början i ett annat projekt, The study on post pubescent manhood, där hon följde unga män i Ohio. – Det råkade vara i Appalacherna. Jag hade aldrig varit där som vuxen och jag insåg att jag var på det där stället som är känt för sin fattigdom. Vid den här tiden hade jag arbetat som bildjournalist i fem år och tänkte mycket på hur frustrerande och oärlig den världen är. Jag ville göra ett konstnärligt arbete som tar sig an den problematiken. Jag hade en del tid, och ville lära mig mer om Appalacherna, så jag började köra omkring utan särskilt mål.

Hemma började hon studera områdets historia. – Då insåg jag att det här är en perfekt plats, för den har så tveklöst skadats av bildjournalistiken.

Bildjournalistiken spelar fortfarande en stor roll i hennes arbete. Inte minst för att det betalar räkningarna. Uppdragsgivare som New York Times, Vice, The Atlantic, National Geographic och Washington Post vänder sig till henne för hennes specialkunskap om regionen. Numera händer det också att uppdrag kan pågå en längre tid, ibland ett par månader. En del av fotografierna i boken har också hämtats från journalistiska uppdrag – som ett porträtt av Jim Justice, West Virginias Trumpliknande guvernör som är miljardär och ägare av flera gruvbolag. – Honom hade jag inte valt att tillbringa någon längre tid med. Det blev en timme ungefär. Men jag har alltid velat fotografera en kolbaron.

I boken delar den nöjt leende och läskdrickande Jim Justice uppslag med en utpumpad gruvarbetare med ansiktet fullt av koldamm. En tydlig bild av Appalachernas sociala förhållanden.

»Då insåg jag att det här är en perfekt plats för den har så tveklöst skadats.«

STACY KRANITZ

Stacy Kranitz berättar att hennes arbete ibland väcker ilska också bland de som tar del av hennes arbete. Hon har kritiserats av en fotograf boende i trakten, inte minst då magasinet Vice 2015 skickade henne och Bruce Gilden till Appalacherna för varsitt reportage. – En del människor kommer alltid att tycka att jag exploaterar andra. Det finns också en sådan aspekt i det jag gör. Men jag är ärlig med det, och jag bryr mig.

Lika problematisk som misärpornografin tycker hon motpolen är – att låta situationen framstå som bättre än den är. Hon ser den lokale fotografen som någon som vill vara en grindvakt för bilden av livet i Appalacherna. Hon har tagit emot arga meddelanden från andra, som hon tror kan knytas till honom. – Det är människor som jobbar hårt för att göra situationen bättre, och varje form av negativ bild tar de som ett personangrepp. Jag har så svårt för det perspektivet, för jag växte upp med misshandel. Alla visste det. Det var min pappa som slog mig, men det gjorde mer skada att min mamma som var där när det hände vägrade att se det.

På samma sätt tycker hon att det skadar människor när man slätar över problemen. – Det är många som inte ens har möjlighet att ta sig till de resurser som frivilligorganisa-

»Mitt jobb är att få folk att visa vilka de är, och då går det fel ibland.«

tionerna erbjuder, och då låtsas man som att de människorna inte finns.

Under vårt samtal återkommer vi ofta till att vara ärlig och att inte väja för det obekväma. Att det finns så starka känslor om tillhörighet gör att det kan gå snett ibland. Stacy Kranitz talar med ett påfallande lugn om sådana situationer. – Det kan handla om att bli utskälld eller utkastad. Det händer inte ofta, men det vore absurt att tro att det aldrig skulle hända. Mitt jobb är att få folk att visa vilka de är, och då går det fel ibland. Folk kan känna att jag gjort dem obekväma och att de inte vill ha mig där. Men oftare reder vi ut det och förstår varandra bättre. Jag tycker inte att jag gör mitt jobb ordentligt om jag inte gör folk lite obekväma. Att komma så nära människor är intensivt och ställer till det både för mig och för dem ibland.

Boken tillägnas de tre personer som hon kommit närmast. Stacy Kranitz berättar om det första mötet med en av dem. – Jag fotograferade honom en halvtimme efter att jag hade träffat honom. Han var full och upprörd och kastade en stol mot sin dörr. Den bilden är i boken. Sedan skrek han åt mig att försvinna från hans tomt och att jag inte fick ta bilder. Jag stannade, för jag var där med en vän som är hans kusin, men jag slutade fotografera. Han hade all rätt i världen att skälla ut mig, det var hans tomt. Men en stund senare kom han till mig och bad om ursäkt, säger hon och berättar att de nu står varandra nära, och att hon har fotograferat honom regelbundet under de nio år hon känt honom.

Stacy Kranitz kommer nog aldrig att bli färdig med Appalacherna. Tre nya projekt planeras och de är alla avknoppningar från boken. Ett helt kapitel fick tas bort i redigeringen av boken och ska i stället bli ett separat projekt om Appalachernas väg bort från kolet – något som hon till sist sett en acceptans för bland invånarna. – Det här är mitt livsverk. En del av det har bara kommit ut i tryckt form.