Samtal / Simon Mlangeni-Berg om förgänglighet

En värld av förfall & löjlighet

LarsErik Hjertström Lappalainen samtalar med Simon MlangeniBerg om tiden och meningen med allt.

TexT Lars-eriK HJertströM LappaLainen foTo siMon MLangeni-berg

Verksamhetsledare för Fotoskolan i

Gamleby, medgrundare av Blackbook

Publications, ledamot av Fotoförfattarna och gud vet vad. Simon MlangeniBerg har lagt så mycket tid på att stötta upp infrastrukturen kring fotografi att hans eget bildskapande riskerar att komma i kläm. Så vi tänker nästan uteslutande prata om hans bilder, och sitter med böcker och skärmar framme och bläddrar runt.

Simon Mlangeni-Berg (S): Ända sedan jag tog upp en kamera första gången har jag velat bli en viss typ av fotograf. Nostalgiska minnen av bilder, 70- och 80-talets dokumentära bilder. Men jag har alltid blivit ytterst fascinerad av matlådor eller någon ventil på en byggnad. Otroligt enkla och abstrakta kompositioner som bygger på lite sås och en gaffel och lite ljus. En av mina första bilder var av en matlåda, rakt upp och ner. Jag hade kunnat ta den bilden i dag lika gärna, jag har inte ändrats ett piss. Ingen utveckling över huvud taget. Det finns en viss variation bara, för att det är kul att testa.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen (L): Av Instagram att döma är ju den där typen av foto ett väldigt spritt intresse eller begär nu. En av amatörfotografins främsta kanske. Din estetik ligger ju ganska nära amatörfoto i vissa aspekter, den där snapshot-liknande blicken på det som är nära till hands. Fast du har ju gjort dem väldigt länge, under en tid då färre bilder togs och ännu färre visades för andra. När jag såg dina, 2010 kanske, hade jag nog aldrig förut sett bilder av slabbig mat – möjligtvis i någon bakgrund. Även vaskar verkar folk gilla att lägga ut på Instagram.

S: Det är ju typiska motiv som har upptäckts av apparaten. En solnedgång är ju vacker, men praktiskt taget omöjlig att göra vacker på bild. Det dynamiska omfånget och nyanserna går förlorade, och det har ett otroligt djup och ... Men står man i köket är det tvärtom: beskärningen, kontrasten, det låga omfånget och blixten hjälper dig i det läget: vilken idiot som helst med en telefon kan ta en snygg bild på sin vask. Från kamerans perspektiv är det den naturliga bilden.

Det bästa omdömet jag fått någon gång var av en kollega som sa: »Du fotar som ett barn. Du ser saker som ett barn.« Det var otroligt snällt sagt. Jag visste inte att det var det jag försökte göra, men nu när hon har sagt det känner jag att det stämmer, det är

»Jag jobbade på en bingohall och där var det en spelare som alltid tuggade nikotintuggummin som hon sedan tryckte fast i förpackningen igen.«

det jag är ute efter. Att stå och titta på repor och ljuset i en diskbänk – när gjorde du det senast? Antagligen när du var fem år och stod på en pall bredvid morsan i köket. Du har inte tid att stå där nu.

Det handlar ju egentligen om ett »trauma«, om än milt. Varje ny syn är ju någonting som man inte ännu vet att kategorisera och bearbeta, och därför inte kan värja sig mot, en syn som gör en ensam. Utsatt. Så ser ju barn hela tiden. De där små visionerna är monumentala, består. Den här bilden på skrivbordstangenter är ett bra exempel. Den är stor, så man själv blir liten inför den, och då behövs inget känsligt kött i bilden för betraktaren själv står för det. Man blir kött, och får inte lov att bara vara betraktare.

Snapshot ... När jag gick upp i format fick jag svårt eftersom jag hade jobbat så spontant förut, med små kameror. Jag jobbade på en bingohall då, och där var det en spelare som alltid tuggade nikotintuggummin som hon sedan tryckte fast i förpackningen igen och lämnade kvar. Jag tyckte att det var så fruktansvärt vackert, men kunde ju inte längre fotografera dem på plats, så jag började ta hem dem. Och då var jag tvungen att försöka göra en bild som om jag såg dem för första gången. Som om jag just upptäckte dem. För det är ju så jag annars jobbar; jag upptäcker genom kameran. Jag tar hem saker och låter dem ligga där, på hög. Och en vacker dag råkar det komma lite ljus som gör att två saker som ligger där ser ut som en bild – och då är det plötsligt möjligt att ta den bilden. Man måste bara komma på hur. Det kan krävas hur många rullar som helst för att få en bild som ser lite spontan ut. Få till vinkeln från ansiktshöjd, lite snett nedåt,

»Om jag skulle åka iväg och fotografera saker som är nya för mig skulle det ju bli påfågelfotografi.«

och ljuset får inte vara för bra – det är svårt att få till det! Det tog väldigt lång tid att göra en bild som skulle kännas som om någon just hade upptäckt det vackra i de här fosterliknande, eller embryoliknande, små tuggummina i det fina metall- och plastpaketet.

L: Det vardagliga kommer gärna på tal när det gäller dina bilder.

S: Det är ett lätt sätt att beskriva det på, men det är snarare en teknik. Bilderna uppstår efter långt tittande. Första gången man ser inser man ju inte vad man ser. Alla mina bilder har jag upptäckt, och det genom att befinna mig någonstans väldigt länge, det vill säga hemma eller i ateljén. Om jag skulle åka iväg och fotografera saker som är nya för mig skulle det ju bli påfågelfotografi.

Här, till exempel: tre äpplen i en plastpåse, och så är det ganska mjukt fönsterljus på dem, en viss tid på dagen, och lite kondens i påsen. Hur många gånger måste man inte se det innan det förvandlas till en bild! Man måste komma till ateljén med äpplen i påsen ganska många gånger innan den bilden uppstår. Det krävs en massa passivitet för det. Och leda. Och väntan. Sådant som man håller på med hela ungdomen, sitter i en busskur och väntar. Och sedan ska man fota bilden också ...

L: Trötta killen! Han ser ju verkligen ut att ha uppnått ett apatiskt tillstånd utan smärta, trött, tittar tomt. Han kanske väntar på att en bild ska uppstå. Är det en bild av din blick?

S: Drömtillståndet är egentligen att vara bakfull. Då är man så, man har en hel dag då man inte behöver eller kan göra någonting. Kroppen är i synk med att ingenting sker. Bara en helt poänglös resa genom dagen. Man vill inte och orkar inte göra något, och så gör man ingenting.

L: Ett bildnära tillstånd?

S: Ja, det underlättar ju faktiskt.

L: Och varför ska bilderna fotas, snarare än målas?

S: Fotot kan göra »fysiska bilder« genom att skildra en fysisk värld och förstärka dess materialitet, exempelvis genom blixt, närbild, underexponerad färgfilm och så vidare. Dessutom har fotot en direkthet i kommunikationen eftersom hjärnan luras att tro att det är verklighet man ser. Så bilderna behöver inte »läsas« intellektuellt. I stället kan de framkalla fysiska reaktioner, som vämjelse och äckel-lust. Det är svårare med andra typer av bilder. Dessutom räddar kameran en från ens vanliga bristfälliga blick på ett annat sätt: den ser inte i de vanliga kategorierna: i stället för ett ansikte ser man en mångfald, en annan komposition av materialet. Ett stilleben.

L: Mitt ansikte har ju blivit fotograferad av dig. Jag har undrat i vilken värld jag ser ut på det där viset.

S: Varför det?

L: Det undrar jag också. Det är som att se sig själv titta upp som en pizza ur kartongen. Med en märklig intensitet kring ögonen. Ett ganska frånstötande ansikte, rött och ... Ändå är det gjort med viss ömhet, vilket gör det hela än mer besynnerligt.

S: Inte alls frånstötande! Den är fotad för att strukturer i huden ska framkomma, och i efterhand behandlad så att kontraster, blemmor och rynkor och sådant, förstärks. Det är ju hela poängen med bilden. Och det är ju våldsamt. Men i den här bilden ligger ju våldsamheten inte i fotograferingen, utan i materialet, i det som tiden fördärvar: ansiktshud. Det är ju inte mitt fel – inte ditt fel heller.

L: Ah, så det som har lämnat spår i bilden, det indexikala i fotot, är samma sak som har fårat mitt ansikte: tiden själv. Du har fotat tiden!

S: Mm, det är precis så det är. Det är tiden hela tiden som ställer till det och förstör. Och ljuset, så klart. Tiden och ljuset är de stora förstörarna. När materialen går i klinch, ljuset, det organiska och levande, det kalla och hårda, blir det tydligt att inte ens vi själva hänger ihop. Dina ögon försöker ropa att de inte hör ihop ens med ansiktet. De har ingenting där att göra! Det kameran ser där är en materialsamling som uppstår och därför kommer att sluta uppstå. Det är bara en tillfällighet att det där materialet har dragits ihop och lyckats åstadkomma den där formen en stund. Det är ett undantag i den långa process som är atomernas existens. Just den här konstellationen är ju helt tillfällig, och konstig.

L: Både Walter Benjamin och Roland Barthes identifierar ju det fotografiska med det oundvikligt tillfälliga som råkar finnas med i fotografiet och får det att kännas verkligt. Hos dig är alla ting tillfälliga, i sig, så att deras verklighet sammanfaller med det i fotot som producerar känslan av verklighet.

S: Alltså, ditt ansikte är ju inte konstigare än någon annan konstellation, pannkakor med socker – det är ju också tillfälligt och konstigt.

Simon och jag tittar vidare, var och en för sig, bland hans bilder.

S: Den här är bra! En fot som trycker sig mot ett golv. Det är nog en av de bättre i (III).

L: Men den här då, ganska liknande och också från (iii), den har du lagt i dåliga högen. Handen bredvid ...

S: … bredvid stolen. Nej, idén går inte fram i den. Bildmässigt funkar den inte heller. Jag gillar inte kompositionen och ljuset, och man känner att det det är lite vidvinkel. Syftet bakom bilden var ju någonting om hudens struktur och stolens patina, och hur de två gick ihop. Men jag tycker inte att det gick fram, men i den med golvet och foten funkar det.

L: Det är samma idé?

S: Ja, det är alltid samma idé ...

L: Jaså!

S: Ha ha ha! Ja, en struktur. Fotbilden är en bra illustration. Hud är bra när den separerar, är grön och röd och blå samtidigt; de små blodansamlingarna där foten trycks till är röda och sedan vitnar lederna på tårna samtidigt. Och det levande går i klinch med det döda, som är golvet och naglarna. Det blir mer påtagligt hur naglarna tränger ut ur huden, ut ur det levande. Plus hur det krockar med ljuset. Hela den biten är viktig eftersom det uppenbarligen alltid finns ett element av våld i de här bilderna.

L: Så det är närheten mellan levande och död, det levandes gradvisa närmande till döden, förfallet, som är idén som ska fram? Och handbilden funkar inte för att handen är för slapp?

S: Den är för slapp. Den är bara död, ja. I foten ser man bättre att även den mest naturliga rörelsen är en kamp mot motstånd. Som om luftmotståndet signalerade att liv är ett kämpande mot elementen. Det är som att bo i norra Sverige: naturen vill döda en hela tiden. Världen vill liksom inte att man ska kunna göra någonting.

L: Det låter både som Thomas Bernhard och Beck. Så en bild på en vind- och snödjupspinad dvärgbjörk skulle illustrera idén?

S: Dvärgbjörk?

L: Fjällbjörk, då.

S: Ja! Det är en bra liknelse! Allt är emot en, man står själv och det enda som håller en i schack är mentala skygglappar som gör att man inte kollar på det där spåret av avträde som man lämnar efter sig hela tiden. Då skulle man ju förstå direkt att man inte lyckas utan bara är på väg rakt mot fördärvet.

Jag tycker att liknelsen med monument är kul. Tanken är ju att de här bilderna ska bli monumentala. Det här är ett bra exempel, skaftet på en cykelpump, eller de här köksskålarna och måtten i rostfritt stål som står staplade. Poängen med monument är väl att det står där medan människorna bara går runt omkring det och ruttnar, byggnaderna bredvid brinner upp, träden växer och dör, flugorna dör, fåglarna sjunger och dör men monumenten förblir. Jag tycker att en gammal radio som har stått i tvättstugan i 35 år utan toneknapp är värd ett monument, för sin motståndskraft och utsatthet. Fotot ska göra monument av vissa av de där sakerna, fjällbjörkarna och deras strävan.

L: Så: de vardagliga sakerna är sådant som förblir eller återkommer på en plats, och då kan ge ifrån sig en bild som du tar, och genom att göra den i fotografi har du gjort ett monument av den?

S: Ja.

L: Så existensen i det avtagande och försvinnande livets värld? Lite som Predikaren, »allt kött är hö«, »intet nytt under solen«, »fåfänglighet«.

S: Ja, det levande i en väldigt negativ bemärkelse. Det som lever är väldigt sorgligt. Eller? Det kan man väl säga? Livet är ju väldigt våldsamt på så sätt att det bara blommar upp. Det är ju som att blåsa upp en ballong tills den spricker. Det är så det är, eller?

L: Nu senast har du börjat fota tuggummin. Du gjorde en liten bok i år, Various Chewing Gums, med sex bilder av tuggummin som legat i fickor och handväskor, fotograferade på diskbänk. Är det en ett nytt steg i en kontinuerlig, långsam utveckling eller ännu ett hopp från ett motivområde till nästa?

S: Vad betyder det?

L: Jag är ute efter din sensibilitet i relation till dina egna bilder. Känns det för dig som om dina nya motiv är mer av samma vara, visuellt (idén är ju samma, har du sagt), eller känns det som plötsliga språng till något som känns helt nytt för dig? Eller är det i grunden samma sak, rutten frukt eller tuggummin?

S: Hittills har det nog varit väldigt kontinuerligt på så vis att varje verk har påbörjats innan det förra har avslutats. Alla bilder skulle kunna vara del av samma verk, men av olika skäl har de presenterats i olika omgångar. Så skillnaderna har varit bundna till presentationssammanhang. Men i det här läget är det inte kontinuerligt eftersom jag inte har gjort några stora presentationer på senare tid, så väldigt mycket av det som jag har gjort fram till tuggummina har aldrig visats utan finns bara hos mig. Jag tycker om att visa saker i ett färdigt format, och det här var så litet att det var enkelt att visa det i sådant format.

»Poängen med monument är väl att det står där medan människorna bara går runt omkring det och ruttnar.«

SIMON MLANGENI-BERG

Född 1983 i Boden. Har gett ut flera böcker och deltagit i flera solo- och grupputställningar. Han är även verksamhetsledare på fotoskolan i Gamleby.

Annars har jag de senaste fem åren jobbat med en blandning av kollage och fotografi. Någon sådan bild borde vara med, för de handlar så mycket om både att jag känner mig ha blivit mycket banalare och att det är viktigt att bli banal. Jag försöker ju utgå från de få fetischer jag har, vissa material jag gillar och att kombinera dem på vissa sätt. Som här: någon med träningsoverallsjacka från några decennier tillbaka, tungan i mungipan, och sedan har jag lagt en persikokärna och revbensrester ovanpå.

L: Som Lotta Antonsson som lägger snäckskal och kristaller på tidningsbilder?

S: Ja, det är en bra referens! Så jag har börjat med kollage för att jag gillar gamla dumma bildtidningar som Se! Eller Vi, sådana som har konstiga reportage och alla människor är löjeväckande på sitt sätt. Det är precis som att potatis är löjeväckande och att människokroppen är löjeväckande – i kombination blir det ännu mer löjeväckande. Här, är det en rumpa på en arbetare där? En potatis och en karta Panodil. Man kan ju bara skratta åt det. Man kan helt enkelt inte hålla på och ta det på allvar, då skulle man ju bli väldigt nedslagen. Det skulle man ju.

L: Det löjeväckande är ju en ny aspekt i dina verk! Du har gått från förgänglighet och försvinnande till det löjeväckande i det som är, det som ännu inte har försvunnit. Theodor Adorno hävdade ju att det löjeväckande i konsten är väsentligt, och att det just är de bra konstnärerna som inte tar bort det löjeväckande i sina verk, medan mediokra konstnärer eller akademisk konst gör det. Han poängterar även att folk som inte är inne i konsten bättre uppfattar just det löjeväckande i konsten,

»Jag skulle önska att man tog bort all konst, kanske vart tionde år, all konst som har gjorts, att man bränner rubbet.«

medan de flesta som är engagerade i konst försöker förklara bort det. Är dina monument också löjliga?

S: Nej. Det finns olika behov i olika stunder. Ibland vill man behandla en sådan sak med lite respekt. Och då ser det annorlunda ut. Kanske som de där bilderna som försöker få fram den där tonen. Och som också har till syfte att vara lite vackra. Och då börjar man ju glida åt det banala hållet. Det är ju så oerhört banalt att göra det vackert. »Jag vill att det ska se ut som holländska stilleben«, liksom. Och så sätter man dit någon liten frukt, ett ljus och något material som möter det där ljuset. En burk, som möter ljus, eller en liten bordskant. Eller några morötter vars struktur, »hud«, är synlig. Och lite metalliskt blänk i bakgrunden. Och så ska man få vila i det.

L: Det här med förfallet och tiden som destruktiv faktor, det måste ju göra det ganska poänglöst att hålla på med just samtiden.

S: Att engagera sig i världen, menar du?

L: Nej, jag tänkte på samtidskonst, som ju definieras av att reflektera det samtida eller eventuellt peka ut vilka av alla fenomen i världen det är som karaktäriserar vår samtid. Men sådana fenomen skulle ju i dina bilder bara bli ganska godtyckliga exempel på förgängligheten eller det löjliga.

S: Jag skulle önska att man tog bort all konst, kanske vart tionde år, all konst som har gjorts, att man bränner rubbet. Då skulle alla kunna engagera sig mer, testa konsten lite mer och se vad den kan göra. Som det ser ut i dag finns det ju ingen poäng med det, det blir ju ... bara en kommentar av tidigare konst, testa vad som är konst och inte. Man blir ju bunden till den – institutionella konstteorin och så vidare. Man kan väl bara göra det man vill göra? Vem i helvete vill bli konstnär för att hålla på och interagera med konstvärlden? Ingen. Den är bara ett nödvändigt ont om man vill hålla på med konst i dag. Göra självrefererande konstvärldskonst är ju ett sådant oerhört slöseri med tid, som jag inte förstår. Man gör väl de där grejerna, konst, för att man inte kan låta bli. Och ingen är på liv och död intresserad av vad konstvärlden har att tycka om något – så varför gör de konstvärldskonst? Då är det ett jobb, eller? Ett arbete – man har skaffat sig ett jobb utan lön, vilket låter jättekeff. Jag blir direkt upprörd av det. Hela konstvärldens offentliga doktrin om den professionella konstnären är en sådan katastrof för den grundläggande lusten eller driften att göra något. Den manin tillskriver man inget värde alls på konstskolorna utan bara: »Höhö, konstnärsmyten. Konstnären är professionell, har sin laptop och har gått en kurs om hur man söker stipendier.« Skolorna lägger tid på sådant. Om jag hade förmågan att låta bli att göra mina grejer – varför då hålla på? För att vara aktuell? Det ligger ju inte i mitt intresse. Konsten blir ju inte mindre aktuell, eller? Den är ju exakt samma sak hela tiden. Offentligheten gör ingen skillnad. Hela poängen med konst är att den inte existerar i samma rum som resten.

L: Och hur tänker du kring visandet av din grejer, då?

S: Jag ser inte mina bilder som utställningsbilder längre. Utställningar är ju ett visualiserande, som jag inte jobbar löpande med. Böckerna skissar jag däremot på hela tiden, så det är integrerat i processen. Utställningstänkandet är däremot inte fortlöpande, så uppenbarligen är det inte en del av den konstnärliga processen för mig, utan bara en presentationsteknik. Men jag bojkottar inte att ställa ut. Jag har bara inte haft tid med det. Eller råd. Jag kan inte ligga ute med pengar om jag inte vet att jag får tillbaka dem. Men böcker är bra, det är ju ändå där folk kanske oftast ser fotoverk.

L: Nätet också, va?

S: Ja, nätet är en bra distributionskanal. Jag förespråkar att vi borde jobba med pdf-böcker: layoutat och presenterat så som man vill ha det. Och lättillgängligt. Jag får svårare och svårare att köpa idén att fotografi ska jobba med upplagor. Jag förstår systemet, men det är ju idiotiskt. Hela poängen med fotografi är ju att det är uppkopieringsbart. Så varför begränsa det? Vi klantade bort oss när vi gick med på att skapa värde genom konstgjorda begränsningar. Jag förstår inte varför vi håller på sådär ...