Intervju / Anders Petersen

Närvaro

& närhet

Anders Petersen fortsätter med sitt dokumentära dagboksberättande. I ett samtal med författaren Cyril Hellman berättar han om sin dröm att resa och att gå in i något.

TexT cyril hellman foTo anders petersen

Saint Etienne, 2005.

ANDERS PETERSEN När jag besöker Anders Petersen i hans källarstudio/labb i Gamla stan har dramatikern Lars Norén gått bort bara några dagar tidigare. Jag har kommenterat Noréns död i media och sagt att vi förlorat något mycket mer än en konstnär. Någon som är en medmänniska och en röst i samhällsdebatten. Någon som söker sig till platser många räds. Detsamma skulle kunna sägas om Anders

Petersen. Han har delvis förändrat vårt sätt att se på samhällets utstötta och instängda. Jag frågar om de kände varandra. – Jag hade ingen personlig relation till Lars

Norén men är starkt påverkad av honom. Han var liksom obeveklig. På 70-talet köpte jag hans dikter som var fin, stark poesi. Senare såg jag också hans pjäser, säger Anders Petersen.

Han sitter i en liten skinnsoffa och beklagar sig över att under rådande omständigheter med covid-19 inte kunna fotografera på samma sätt som tidigare. – Det är svårt att gå ut och plåta i dag när folk har munskydd och vill hålla avstånd.

Kortväggen intill soffan är full med pärmar med negativ från hela hans karriär. Det ligger små svartvita kort utströdda på det runda, lilla soffbordet.

Anders Petersen pekar på dem. – Det är City diary. Det är det här jag håller på med nu. Jag har samlat på mig gamla bilder. Nu fortsätter arbetet med att jag redigerar det med Nikko från

Layer 1.

Petersen ska visa utställningen City diary på

Stockholms stadsmuseum i vår och snart släpps

City diary-böckerna nummer 3 och 4. Det är tänkt att bli totalt fem böcker.

»City diary« är alltså både en utställning och en serie med böcker?

– Ja. Det är en sorts stadsdagbok, ett sätt att binda ihop upplevelser jag har haft. Det handlar om saker jag stöter på som jag sedan försöker kombinera ihop och berätta en historia av. Bilderna är bara bilder.

Men när man lägger ihop bilderna får man en berättelse och därför är kombinationerna viktiga för mig.

Samma sak när jag hade Stockholmsutställning på

Liljevalchs, där var det också kombinationer.

Han går och hämtar kaffe åt oss. När han är tillbaka pekar jag på en bild av en naken man.

Du har plåtat allt från nakna kvinnor till nakna fångar.

Hur får du folk att klä av sig?

– Genom att vara med dem. Man är i situationen.

När killarna går in i bastun ska man ju duscha och då duschar jag också. Jag är inte där i första hand som fotograf. Jag är där som någon som är nyfiken och vill lära sig något och har kameran med mig. Då hamnar du i alla möjliga olika situationer, så som man gör som människa.

När du plåtade de prostituerade kvinnorna i Hamburg på 60talet, betalade du dem?

– Nej, för fan. Jag har aldrig betalat någon. De kvinnorna var som en familj för mig. Jag överdriver inte. Det var så jag upplevde det. Det är länge sedan nu. I oktober 1967 kom jag dit och en period i april 1970. Under den här tiden var det många resor. Jag sov hos Ushi för det mesta.

Vem var Ushi?

– En väldigt fin, underbar människa. Hon jobbade med samma sak som som de andra brudarna

och vägrade att bo tillsammans med sin man. Jag sov på hennes soffa mot villkoret att jag förhörde hennes barn på läxorna. Hon hade två små killar på 9 och 11 år. Jag gav dem varm choklad och cornflakes till frukost och så gick vi igenom läxorna. Det var ett bra sätt för mig att lära mig tyska. Men jag hade varit i Hamburg innan. När jag var 17–18 år skickade pappa dit mig ett år för att jag var så dålig på tyska och behövde bli bättre, enligt honom.

Ja, hur började du resa, hur kom du som ung ut i världen?

– Jag började som journalist och skrev för olika småtidningar som Arbetet, Nya WermlandsTidningen, Ystads Allehanda. Det var mer som någon sorts volontärjobb, sommarjobb – inget märkvärdigt. Sedan skrev jag, noveller och andra små grejer. Jag brann för det. Jag var femton år. Där fanns ett band med pärlor jag slukade som Hermann Hesses Glaspärlespelet, Raymond Radiguets Djävulen i kroppen och André Gides Pastoralsymfonin. Jag ville bli författare. Men sedan råkade jag gå och klippa mig. Jag gillar korsord. Hos frisören fanns tidningar: Husmodern, Året runt … I korsordet såg jag en liten frimärksbild som föreställde fotsteg i snön på en kyrkogård i Paris. I den bilden fanns allting. Jag blev helt ställd. Därför att den var så litterär. Så symbolisk. Som om de döda gick upp på natten, besökte varandra och umgicks, och så en tidig morgon kom fotografen och såg detta och tog en bild. Jag hade aldrig föreställt mig att man kunde använda kameran på det sättet. Jag visste inte vem fotografen var, men långt senare fick jag reda på att det var Christer Strömholm. Jag försökte komma in på hans skola och mot förmodan gick det bra. Jag frågade Christer om det var ok att jag åkte ner till Hamburg för att plåta mina kompisar.

Så du inspirerades av hans sätt plåta folk i marginalen?

– Inte på det sättet. Jag var intresserad av att plåta mina kompisar. Jag hade varit där fem–sex år innan i början av 60-talet. Jag tyckte det var en bra idé att fotografera deras liv. För det var ett rätt så tufft liv. Det var ett kompisgäng från alla olika länder du kan tänka dig, som höll ihop och gjorde en massa grejor. De festade jävligt mycket. De var inte guds bästa barn. Men de var jävligt fina också, starka personligheter. Så kom jag dit på nytt 1967 och frågade var mina gamla kompisar var. Och de var borta, de flesta var döda. Man dör ju fort om man håller på med droger och alkohol och sover för lite. Det är ett ekorrhjul. På så sätt hamnade jag på Café Lehmitz. Det är en lång historia. Då var jag där först en månad. Jag lade mina sista stålar på att bo på ett hotell ovanpå en bordell, det glömmer jag aldrig. Idiotiskt!

Det låter i och för sig som ett billigt hotell …

– Jo, det var väldigt billigt, jag hade nästan inga pengar. Det var för jävligt att lägga ned pengar på sådant och efter ett tag fick jag bo hos Ushi efter att jag lärt känna henne på Lehmitz. Det var en uppsamlingsplats för människor som jobbade på gatan och det var sutenörer, småbrottslingar men framför allt var de väldigt fina. De hade en gemenskap.

Du har sagt att du lärde dig att vara människa genom att hänga på Lehmitz. På vilket sätt?

– Du fick en möjlighet att vara den du är. Det var ok att vara förvirrad, att vara ensam och ta en pilsner. Allt var ändå under kontroll. Det var inte så skyhöga murar mellan människor. Man tog livet för vad det var och det fanns en stolthet hos människorna. Efter ett tag upptäckte jag att de var ett litet samhälle i samhället. Gruppgemenskapen var så stark att de skyddade varandra. Det var jävligt fint och rörande att se. Jag kommer från en borgerlig uppfostran och ville bara bort från det. Jag hittade en sorts närvaro, en identitet, bland de här människorna. Inte i kriminaliteten utan i sättet de förhöll sig till varandra.

I dina bilder ser det ut som att det finns värme och glädje i dem, samtidigt som mycket är så tragiskt. Hur går det ihop?

– Ja, men det är inte så motsägelsefullt om man har varit runt lite. När man lär känna människor så är det det mänskliga värdet som det handlar om, eller hur? Och gemenskapen. Närheten, att vara vid liv och sitta bredvid varandra och dela varandras närhet på något sätt. Och vad fan är det? Jo, det är ens historia. Att dela historier med varandra och dela vardagen med varandra. Det var vad vi gjorde. Jag fotograferade jävligt lite där. Väldigt lite med tanke på vad jag kunde ha gjort. Jag fotograferade inte på toaletterna till exempel, vilket jag kunde ha gjort, för där försiggick mycket. Jag ville inte ha de bilderna. Jag ville ha en bild av det här som handlar om gemenskap och längtan efter gemenskap och den här nästan organiska värmen som fanns mellan människor. Men också dess raka motsats. Det fanns slagsmål och det fanns knivar och det fanns skjutvapen som cirkulerade under borden.

Där blir du som en författare/journalist. Du har tolkningsföreträde. Du bestämmer ju hur du tolkar. Hur bestämde du dig för att göra den här skildringen?

– Jag bestämde mig för att skildra dem. Därför att det här är fina människor, de har det jobbigt. Nu ska jag skildra dem. Jag försökte bara fotografera innanför fyra väggar, innanför Lehmitz väggar. Fast det stämmer inte, jag fotograferade också utanför. Jag vet inte om du har sett den boken? Den heter Du mich auch. Det är bilder tagna i Stockholm under den tiden och även på Lehmitz.

ANDERS PETERSEN

Kenneth Gustavsson, Stockholm, 1968.

NAMN Anders Petersen. BOR Stockholm. FÖDD 1944. BAKGRUND Elev till Christer Strömholm 1966–1968. Hans första bok »Café Lehmitz« publicerades 1978. Hans mest spridda bild är förmodligen omslagsfotografiet till Tom Waits skiva »Rain dogs« från 1985. HEMSIDA anderspetersen.se

Hur väljer du dina projekt?

– Jag analyserar dem inte, utan jag väljer efter känsla. Jag har alltid varit intresserad av det som är bakom låsta dörrar. Jag gjorde en sorts institutionstrilogi som handlar om stängda dörrar. Det är fängelse, det är psykiatriska institutioner, äldreomsorgen. Det är intressant att tränga in i och lära sig någonting. Jag har alltid varit intresserad av det och inte så mycket i fråga om den sociala strukturen egentligen. Jag var mer intresserad av känslan av låst tid som var väldigt typisk, framför allt i fängelse under våren. Det är många unga snubbar som sitter där och de sitter där länge. Det var jävligt tufft.

När det är låsta dörrar, tar du ifrån folk mänsklig värdighet.

– Ja, det kan man lugnt säga. Det är verkligen sant det du säger. Man tar ifrån dem värdigheten, just det. Deras förnedring är ju också vår, fångarnas förnedring, eftersom det är vi som är en del av samhället. Att vi inte ändrar på det … Men, det är väldigt givande att ha längre projekt och lära känna människorna och lära känna sig själv och olika sidor i sig själv.

Har du gått så långt, när du befann dig i fängelset, att du plåtat när de intagna och deras besökare har sex?

– I Fängelse, ja. Det var för jävligt. Jag hade inte riktigt fattat. Vi satt där och det var väldigt fint för hon hade med sig en sockerkaka som centralvakten tog, men hon fick några kakor med sig och så hade vi kaffe. Det var Janne Z och den här tjejen och så jag då. Allting var klart och det var Grynet, AnnBritt Grünewald, en jävligt bra kvinna, så jag fick ok. Vi hade planerat det här i flera månader innan att jag fick komma. Så satt vi där och pratade i tio minuter. Efter tio minuter kunde de inte hålla sig längre, så jag tog några bilder och jag förstod att det var läge att gå. Det var bara det att jag inte kom ut. Naturligtvis. Det hade ju inte jag tänkt på. Besökstiden var väl två timmar och jag kunde inte komma ut. Så det var väldigt speciellt att sitta där. Vad fan gör man när de håller på? Jävlar. Nej, det var knepigt.

Du plåtar subjektivt när du väljer en bild, men blir syftet objektivt ungefär som med new journalism?

– Ja, det är klart. Väldigt subjektivt. Syftet är att berätta vad jag ser utifrån mina känslor. Inte så mycket från den avfotograferades känslor. Det är mer en överenskommelse, mer eller mindre. Det är därför jag vill vara länge på en plats och inte bara dra. Jag vill lära känna dem så vi är överens. Att de är med på allting. Man kan inte bara komma där som en vilt främmande fågel och insistera på att plåta. Det går inte.

Bilderna innehåller ofta många människor i periferin. Stefan Jarl, som vi båda har arbetat med, menar att våra mänskliga tillkortakommanden blir tydligare i periferin.

– Jag fotograferar det jag identifierar mig med. Jag kan fotografera en präst. Jag kan fotografera en börsmäklare. Jag kan gå på Nobelmiddagen och fotografera och då handlar det inte om ytan. Det handlar inte om någon tydlig klassmarkering eller klassmedvetenhet, utan det handlar om alla möjliga, oavsett vilka sociala grupperingar man tillhör. Alla människor har någonting. Om jag skulle fotografera drottning Silvia, inte skulle jag fotografera henne som en drottning. Då skulle det vara kört! Du förstår idén, att ta bort utanpåverket. Det är inte alltid jag lyckas, det ska gudarna veta. Det är ju också mycket attityd i mina bilder, tyvärr.

Attityd, plåtar du rockstjärnor? På uppdrag?

– Nej, men jag har fått många förfrågningar. Jag klarar inte av det, tror jag. Det beror på, jag måste känna den människan då. Jag måste verkligen tycka om musiken. Jag är väldigt handikappad på det sättet.

Plåtar du någonsin i färg?

– Nej, jag försökte göra det på 70-talet för att tjäna lite pengar, för Tidningen Vi, men det är inte riktigt min grej. Jag tycker att det finns lite mer färger i svartvitt på ett sätt. I en färgbild är du låst till just de färgerna och det kan vara väldigt, väldigt vackert. Men när du ser på en svartvit bild lägger du omedvetet in dina egna personliga färger i bilden och dina personliga erfarenheter av färgerna in i bilden. Den svartvita bilden är väldigt böjlig och du kan få plats med mycket mera märkliga färger på det sättet.

Har du någon idé med bilderna från början?

– Nej, men under tiden som man går där så får man ju en idé. När det gäller folk så får man ju en idé om vem det är. Hur det är och vad han gillar, vad hon gillar och så där. Och så pratar man, i den mån man kan prata, så pratar man. Jag har alltid sagt att jag inte fotograferar med huvudet. Jag analyserar inte. Det tror jag är ett stort misstag. Det finns så många olika typer av fotografi: sportfotografi, naturfotografi och krigsfotografi och allt mellan himmel och jord och väldigt konceptuell fotografi. Men all fotografi är på något sätt konceptuell. Efter i alla fall ett tag finns det en tanke bakom bilderna. Men, mitt jävla fotografi handlar om närmande.

ANDERS PETERSEN

Hamburg, 1968.

STÄNDIGT AKTUELL

Utställning på Lydmar hotell den 25 februari–23 maj och stora utställningen »City diary« planerad till den 8 maj på Stockholms stadsmuseum med nya såväl som gamla bilder. Kommande böckerna »City diary« 3 och 4 på Steidl.

»Det är inte alltid jag lyckas, det ska gudarna veta. Det är ju också mycket attityd i mina bilder, tyvärr.«

Midsommar i Drevviken, 1995.

Om att känna. Känna igen sig själv och så gå på det. Man speglar sig, det är väldigt subjektivt, väldigt egoistiskt på ett sätt. Jag har trott att det är mina känslor det handlar om och det är klart att de finns med någonstans i det hela, men det som verkligen betyder någonting i fotografi är ju kroppsspråket. Hur man rör sig, hur man närmar sig, på vilket sätt man närmar sig, hur man håller kameran, hur man håller ögonen, vilket tilltal som finns, både från den som fotograferar och den som blir avfotograferad. Vad man kommer fram till. För man kommer alltid fram till någonting när man kommer in i situationer.

När man ser bilderna från »Café Lehmitz«, »Gröna lund« och »Fängelse« tänker jag att du har fångat rörelsen, vilket är svårt i fotografi.

– Det är svårt, man måste röra sig själv väldigt mycket. Du kan inte sitta still. Det är ett väldigt fysiskt jobb.

Hinner man tänka på slutartider och sådant?

– Nej, nej, det tänker jag inte en sekund på och nuförtiden kan jag inte ställa in skarpt heller så jag har autofokus. Alla sådana saker som du säger måste sitta i ryggmärgen och det är väldigt enkelt. Det är bara att träna och vara tillräckligt motiverad för att träna och sedan måste man gilla en viss typ av fotografi. Jag har mina rötter i den dokumentära traditionen. Jag gillar ju Ed van der Elskens Love on the Left Bank, väldigt mycket till exempel. Den är helt makalös. Den handlar om existentialisterna i Paris efter kriget, på 40-talet. Hur de umgicks, hur de lärde känna varandra, utmaningarna och hur de utmanade varandra. Den är någonting för dig! Den är väldigt intressant. För han har också skrivit texten själv.

Påverkades du även av Robert Frank?

– Ja, Robert Frank, för fan alltså. Nu snackar vi! Robert Frank var en stor influens absolut och är fortfarande. Men den som verkligen påverkade mig var Ed van der Elsken och naturligtvis Christer Strömholms Poste restante och Till minnet av mig själv. Men sedan också Lisette Model, Diane Arbus, Nan Goldin och Daido Moriyama som fick Hasselbladspriset 2019.

»Jag har trott

att det är mina känslor det handlar om, men det som verkligen betyder någonting i fotografi är ju kroppsspråket.«

Hur ser du på de som påverkas av dig? Det verkar nästan vara en kult runt dig.

– Nej, det tror jag inte. Men i och med att jag har workshoppar, inte så mycket i Sverige men utomlands, så träffar jag människor. Det är så jävla fängslande och kreativt att träffa särskilt yngre människor.

Har du något syfte i bakhuvudet? Något mål du vill uppnå med bilderna?

– Om man tittar tillbaka så är det ju en röd linje som går från de första bilderna till det jag gör i dag och det är att det handlar om folk. Man gillar folk, man är intresserad av folk, man undrar över folk. Det var samma sak när jag skulle fotografera Stockholm. Utan människorna i Stockholm så är Stockholm ingen stad för mig. Det är inte byggnader så mycket, även om byggnaderna spelar en roll, men det är människorna som bor i byggnaderna som ger livet och det är där vitaminerna finns för mig.

Hur gjorde du urvalet i »City diary«?

– Ja, va fan du, alltså det var svårt. Jag gjorde som vanligt urvalet på känsla och försökte para ihop bilder. Utställningen hade väl bortåt 600 bilder inklusive den här slideshowen. Det var svårt. Jag tog säkert bortåt 3000 bilder. Jag höll på för länge. Liljevalchs höll på att sjunka, själva grunden var osäker så de grundförstärkte hela Liljevalchs. Då kunde man inte hålla på med en utställning där. Så vi sköt upp det ett år och sedan sköt vi upp det ytterligare för att de skulle bygga annexet på parkeringsplatsen intill. Allting försköts. Vad skulle jag göra? Det är en rätt jobbig situation. Under fyra år höll jag på. Jag höll på för länge. Efter ett tag visste jag inte hur jag skulle göra. Det är vad det är, men det var några bilder som jag gillar och som jag tänker använda mig av i City diary eller vill visa på andra ställen.

Du var professor på Fotohögskolan i Göteborg strax efter Tuija Lindström, under vars ledarskap många konceptuellt tongivande, kvinnliga konstnärer framkom som Julia Peirone, Jenny Källman, Trinidad Carrillo, Pernilla Zetterman och Helena Blomqvist. Samtidigt fanns där elever som verkade mer i din tradition, som JH Engström. Hur var egentligen Fotohögskolans tänk?

– Tuija blev nog under sin tid som professor mer och mer konceptuell. Jag tror inte man ska dra upp en alltför skarp linje mellan det konceptuella och den dokumentära traditionen. Tuija var framför allt väldigt levande och det ser man. De människor som kunde ty sig till henne, som omhändertogs av henne, för det är alltid så, de är väldigt starka i dag. Under min tid där var det så att folk faktiskt inte sökte in som fotografer. De var inte fotografer. »Men varför är ni inte fotografer? Det här är en fotoskola.« De ville inte kalla sig fotografer för de tyckte de var konstnärer. Jag sa: »Det är väl fan upp till andra att säga om ni är konstnärer eller inte. Det kan väl inte ni gå och säga om er själva? Ni måste vara lite mer ödmjuka! Alltså, ni får göra era grejer, sedan är det upp till folk vad de säger om det.« Det var en skola som när jag var där inte hade särskilt högt i tak.

Hur menar du då, inte högt i tak?

– Nej, det var för många idéer som slogs ner, utav själva idén med skolan tror jag. Idén med skolan var att styra den åt det konceptuella, det väldigt teoretiska tänket. Det analytiska tänket. När man hade en analys klar, en idé klar, skulle man gå ut och illustrera den. Inte tvärtom.

Hur gick det ihop med dig?

– Ja, det gick ju inte alls. Det var svårt därför att resultatet blev ju också väldigt statiskt, icke-upplevt där närmandet inte respekterades överhuvudtaget och närmandet i fotografi är abc. Alltså idén om att vara trovärdig, vara uppriktig, ta ansvar och lära känna människor i stället för att gå omkring med teleobjektiv i buskarna och bara registrera för att illustrera en idé.

ANDERS PETERSEN

Östra Vingåker, 1993.

Två veckor senare träffas vi igen i hans labb för att titta på bilder.

När jag vid vårt första möte föreslog att du skulle göra en ny »Fängelse« med dagens multikulturella klientel sa du att det egentligen inte tar så lång tid att plåta, men att ett sådant projekt tar tre år att göra för att du måste lära känna människorna och den världen. Och att du inte kan arbeta så i dag. Hur arbetar du då i dag?

– Grejen är att jag skulle vilja, men tror inte jag klarar att arbeta så här igen. Min rygg pallar inte. Jag hade spinal stenos. Det är ländryggen med kotor som har kört ihop sig. Ryggen måste rätas ut och helst stelopereras. Jag har gjort den första förberedande operationen och det är bättre nu. Det går inte ner i knäna och ändan längre. Men jag kan inte gå så mycket och är rätt så orörlig. Men jag vill gärna gå in i någonting. Jag vet inte riktigt vad det ska vara. För mig handlar det om fyra väggar: Fängelse, Sektorn (Psykiatrin södra) och Äldreomsorgen (Rågång till kärleken). Även Gröna lund och Lehmitz var så på ett sätt. Det har fördelar med sig. Du lär känna människorna och de förstår vad du är för typ. De vet att de får bilder så att du i lugn och ro kan få arbeta där. Men nu så har jag det där i ryggen och vill bara gå ut och ta bilder. Jag har en dröm att gå in i något. Vad det är? Det vet jag inte. Sedan är det så här, väldigt mycket i fråga om fotografi handlar om att resa. Det handlar om äventyret. Att upptäcka.