Artikel / De vinner Fotobokspriset

Prisade böcker

Foto: Tove Falk Olsson (Gäller denna bild och bokomslag på följande uppslag)

hej

ANNIKA THÖRN LEGZDINS

ORDFÖRANDE FOTOFÖRFATTARNA

Fotoboken som kreativ form

i boken skapas ett ruM. Boken är ett alternativ till galleriutställningar och den gör det möjligt att utforska det fotografiska språket. Till boken kan du alltid återvända.

Årets kris slog till mot kultursektorns alla delar och i synnerhet mot den kulturella infrastrukturen runt om oss. Vi kunde inte längre ha bokreleaser, närvara på fotoboksmässor och samtala på biblioteken. Systemet vi verkade i blev tydligt i sin frånvaro.

Förläggare, fotoförfattare och bokhandlare är beroende av möten och kontaktytor som skapas på mässor världen över. De har varit en möjlighet att nå ut, att träffas, samtala, inspireras och möta en bredare publik. Att ses fysiskt har även varit ett sätt att distribuera böcker.

Även om vi inte har kunnat verka på de vanliga plattformarna har många jag talat med vittnat om att deras böcker ändå hittat vägar att nå ut. Trots att publiken är fragmenterad och spridd över hela världen. Något som gynnar oss är att en stor del av vår försäljning sker direkt till läsarna. Boken marknadsförs online i sociala nätverk och förläggarna säljer via egna webbplatser.

Tillsammans med Centrum för Fotografi och Landskrona Foto har vi försökt vara uppfinningsrika och skapa alternativa vägar. Vi har ordnat bokreleaser på nätet, boksamtal och föredrag och möjliggjort andra intressanta möten.

Den här perioden handlar dock inte bara om att lösa problem, den handlar också om att återskapa oss själva och vår värld. Precis som boken har livet både en insida och en utsida.

Under hösten deltog jag i ett internationellt, digitalt seminarium om fotoböcker och fotografi som arrangerades i Oslo där de bjudit in fotoförfattare och fotobokskännare. Genom berättelserna och föredragen märkte jag att många fotoförfattare lägger

ner mycket omsorg och tid på små detaljer i skapandet av sina böcker, det är varierande papper, snillrika typsnitt, präglingar och poesi.

Det är glädjande att det produceras ett stort antal fotoböcker varje år även om upplagorna minskar. Det finns ett begär efter den fysiska boken. Vi behöver det fantasifulla utrymmet.

Även om systemet är skört är det tydligt att böcker har en inneboende kraft och är viktiga. Till årets Svenska Fotobokspris kom det in drygt hundra fotoböcker. En del av böckerna är utgivna på etablerade förlag, både svenska och utländska, andra på mindre förlag eller utgivna av fotografen själv på eget förlag. Bidragen visar att fotobokens potential som kreativ form är bestående.

Det finns ett begär efter den fysiska boken. Vi behöver det fantasifulla utrymmet.

»Min familjs berättelse är en av tusentals, miljontals«

I »The House My Grandfather Built« berättar Xenia Nikolskaya om sin familjs historia. Men den är även en berättelse om hur Stalin och Gulagsystemet påverkat ryssar i flera generationer.

Vi möts via Zoom, Xenia

Nikolskaya befinner sig i Kairo där hon bor och undervisar i Media Design på German University, ett av stadens många privata universitet.

Hon får Svenska Fotobokspriset för boken The House My Grandfather Built. Boken handlar om hennes familjs historia från 1930-talet till i dag. Hennes morfars hus fungerar som ett nav för familjeberättelsen. – Jag blev så lycklig när jag fick veta att boken vunnit pris, jag skrek högt och mina kollegor på universitet undrade vad som hade hänt. Jag har aldrig vunnit något i hela mitt liv och jag var inte säker på att den här väldigt privata berättelsen skulle slå an något hos andra, säger hon.

Xenia Nikolskaya föddes 1973 och är uppvuxen i Sankt Petersburg. Hon är verksam som lärare, fotograf, konstnär och kurator och bor periodvis i Stockholm.

Boken består av (hennes mormors) geologiska kartor, fotografier från album, arkivbilder, fotografier, dokument, dagböcker och brev. Den första och sista bilden i boken är tagna i datjans trädgård, först är det höst, sedan sommar. Boken är dedikerad till Xenia Nikolskayas mamma men tar avstamp i morfars och mormors liv. Georgiy föddes 1895 och Olga 1906. – Morfars hus, hans datja, är ett kärt ställe där jag som barn tillbringade alla mina somrar. Jag växte upp utan pappa så morfar och mormor var viktiga för mig och jag hade en väldigt romantisk syn på deras relation, säger hon. – Min mormor föll för morfar vid första ögonkastet, han var oerhört vältalig och såg ut som den kända stumfilmsstjärnan Douglas Fairbanks. Deras förälskelse var så stark att han helt gav upp sina planer på att bli munk. De fick en son, min morbror. Men så kom 1930-talet och Josef Stalin satte i gång omfattande utrensningar av verkliga eller inbillade fiender. Morfar anhölls som dissident och skickades till Kolyma.

Regionen Kolyma i nordöstra Sibirien är belägen mellan Norra ishavet i norr och Ochotska havet i söder. Under Josef Stalins tid vid makten var regionen den mest ökända av Gulags provinser. Enligt siffror från Kommunismens svarta bok dog totalt 20 miljoner människor till följd av terror och Gulag.

– Mormor beslutade mot sin familjs vilja att flytta med och tog ett arbete som geolog för det statliga gruvbolaget i samma region, hon gjorde allt för att vara nära sin man. För sina insatser fick mormor priser och sågs som en nationalhjälte, medan morfar var fånge och arbetade som timmerhuggare. I sina memoarer skriver han att det plötsligt kunde dofta av syren trots att det var 60 minusgrader i Kolyma. Det var en extremt hård miljö, svår att föreställa sig.

Deras berättelse säger något om svårigheter människor kan möta i ett totalitärt samhälle. Xenias mormor vägrade se sig som ett offer, hon ville överleva. – Man kan säga att boken handlar om hur människor reagerar på att leva i en auktoritär miljö. Hon hade styrkan att försvara och skydda sin familj, säger Xenia.

Morfar byggde huset efter att han återvänt till Sankt Petersburg efter nästan tjugo års fångenskap i Sibirien, han dog när Xenia var två år. Mormor dog när hon var nio. – Liksom de flesta andra ryska barn, fick jag inte veta så mycket om hur det hade varit förr. Jag minns att mormor kunde bli på dåligt humör ifall de pratade om Stalin på tv. Men vissa saker från det förflutna var dolda, man vill skydda sina barn och okunnighet är ett skydd. Det var inte förrän det sovjetiska systemet började rämna i och med perestrojkan sent åttiotal som vi började lära oss saker om det förflutna. Min familjs berättelse är en av tusentals, miljontals. Det är så vanligt att man hade någon i sin familj i Gulag. – Min mamma föddes 1942 och jag tog med henne på en tågresa tillbaka till hennes födelseort. Det var då jag tog de första bilderna. Det hade gått 60 år sedan hon lämnade Sibirien. Vi reste till den stad hon alltså inte hade besökt sedan 1953 då Stalin dog.

Boken om morfars hus är i högsta grad en internationell produktion och ett grupparbete. Xenia Nikolskaya bor granne med formgivaren Amparo Baquerizas i Kairo, och hon har dessutom fått hjälp med texterna av Carol Berger och Maria Golia. Berättelsen fick styra bokens form. – Framöver vore det väldigt spännande att skapa en utställning, en riktig scenografi med bokens tema. Vi får se när det kan bli av. Men nu i mars ska jag i alla fall fira med fest här i Kairo och förhoppningsvis kan vi fortsätta firandet i Stockholm i sommar.

BOK The House My Grandfather Built. NAMN Xenia Nikolskaya. OMFÅNG 96 sidor, 500 exemplar. FÖRLAG NikolskayaLund Publishing, 2020. FORM Amparo Baquerizas. TEXTREDIGERING Maria Golia & Carol Berger.

THOMAS LUND

JOACHIM BARTSCH

»Boken är stor och klumpig, eftersom ämnet är svårt«

Nadja Bournonvilles bok »A worm crossed the street« tar oss med in bakom kulisserna på Naturhistoriska museet i Wien. Vad händer när arter försvinner och bara objekten på museet finns kvar?

Nadja Bournonville ringer upp mig. Hon bor i Berlin och har under sina år som verksam fotograf hunnit ge ut sex fotoböcker. Hennes arbeten närmar sig ofta frågor om livets förgänglighet, minne och förlust. Den senaste i raden böcker är A worm crossed the street som nu äras med Fotobokspriset. I arkivets skåp och källare på Naturhistoriska museet i Wien har Bournonville porträtterat olika djur i totalt 377 svartvita bilder. Arbetet tog sin början under ett konstnärsresidens i staden för sex år sedan. All rapportering om minskad biologisk mångfald var färskt i minnet. Vilken roll har de inlagda och torkade djuren på museet om djuren som existerar i dag försvinner? – Jag växte upp på landet i Småland och för mig var det helt naturligt att jag kunde gå ut i skogen och den var full med djur. Men frågan är hur det blir i framtiden. Som att vissa fåglar inte finns mer, hur ska vi vända utvecklingen? Sådana frågor spelade en stor roll när jag gick in på museet och fotograferade. Om arter försvinner finns bara objekten på museet kvar. Och de blir enbart en skuggbild av det som en gång varit en del av vår omvärld.

Nadja Bournonville hade klart för sig att hon ville fotografera så många objekt som möjligt, men förstod att det fanns begränsningar. På museet kom hon dock att få bra kontakt med personalen och återkom för att fotografera varje dag under en månad. Med sig hade hon en enkel liten studio för produktfotografering, som hon lätt kunde flytta, samt extra ljus vid behov. Om nätterna organiserade hon och namngav alla bilder. – Det var en väldigt speciell känsla när jag hittade en daggmask från 1886 och det stod vilken gata den hade plockats upp på. I en annan låda kunde det ligga tjugo duvor varav jag valde ut en att fotografera. I en källare stod det glasbehållare med jättemånga rockor och hajar, där valde jag ut dem som hade en form av uttryck som talade till mig. Det är bisarrt, det här tvånget som människan har av att nåla fast, arkivera, namnge och försöka få allting att bestå. – Mitt fokus var på hud och mönster och former. Jag byggde upp min bildvärld kring det språket. Men jag var även ute efter att visa tidens gång, att flertalet av djuren har varit döda i tvåhundra år. Vissa ser dock så levande ut, de har en oerhörd närvaro.

Inspiration till sin bok hämtade hon bland annat från en av de första fotoböckerna utgiven 1843 av botanisten och fotografen Anna Atkins. I den visas 389 cyanotypier av sjögräs i olika former. Men det var i relation till dikten Alfabet av Inger Christensen som Bournonville landade i antalet 377 bilder. Dikten såväl som talet 377 är baserade på Fibonaccis talföljd. Det vill säga ett tal som är summan av de två närmast föregående. Delar av dikten återfinns i boken A worm crossed the street på svenska, tyska, engelska och danska. Den är inkilad och näst intill lite gömd bland bilderna. – Hela dikten är fantastisk och jag har tänkt på den i alla år sedan jag fick den av en vän. När jag tänkte på en text till boken så kändes det som att det inte behövdes, att bilderna kunde stå för sig själva. Men så kom jag på att det är nu jag ska använda dikten. Jag är så glad att förlaget och Christensens son sa ja.

Bokens omslag går i grönt med titeln präglad med vit folie. På baksidan finns en teckning av en mask, av illustratören Emily Robertson, lite mer levande till sin karaktär än den på sidan 90 i boken. Försättsbladen är rosa och hela känslan av boken är inledningsvis inbjudande och lättsam, men ju längre in man kommer i läsningen, desto tyngre är budskapet. Bilderna följer en medveten rytm, former går igen, som en rund svans på en orm och en rund fläck på en fjärilsvinge eller en fiskmun som liknar en snäckas öppning. Längst bak finns ett index där man kan läsa benämningen på varje objekt. Papperet i boken är halvblankt, trots det lämnar fingrarna inga avtryck. Formen är skapad i nära samarbete med Bournonvilles partner, Joachim Bartsch som driver arc Gestaltung. – Boken är stor och klumpig, eftersom ämnet är svårt att hantera och det gör nästan lite ont i handen när man håller i den. Omslaget ser dock snällt ut, och det ville vi, att man nästan luras in i boken som läsare. Väl där väntar mer komplexa känslor och upplevelser.

BOK A worm crossed the street. NAMN Nadja Bournonville. FÖRLAG Fotohof Edition, 2020. OMFÅNG 592 sidor, 300 exemplar. FORM ARC Gestaltung. TEXT Inger Christensen, »Alfabet«, 1981. ILLUSTRATION Emily Robertson.

»Hemligheten är att kunna koka ner det«

I boken »Hollow« skildrar Martin Bogren det tillstånd av isolering som vintern kan innebära för oss nordbor. De magiska små ögonblicken har han fångat under mer än ett decenniums fotograferande.

Fotografen Martin Bogren slår sig ner. Han är känd för många sedan tidigare genom sina svartvita och ofta drömska skildringar av olika platser, människor eller kulturyttringar. I bildserien Lowlands återvände han till sin barndomsby i Skåne och i det pågående arbetet

August Song porträtterar han finstämt dansbanekulturen i Sverige. Att bli en av årets pristagare av Fotobokspriset för boken Hollow är han oerhört glad över. För tolv år sedan började han resa till Polen om vintern, senare även Ukraina. Han kom samtidigt att fotografera under vinterhalvåret i Sverige. – Jag vet egentligen aldrig vad ett projekt ska bli förrän jag kommit en bit in i det. Men jag har också lärt mig att om jag fortsätter och dröjer mig kvar så är det förmodligen något viktigt och då kommer det att börja berätta något för mig.

Bilderna från de olika länderna vävdes till slut samman. Han såg att de alla fångade ett slags mentalt tillstånd. Ett vemod, ett mörker som infinner sig vintertid. Att vi människor går in i oss själva, isolerar oss. När våren kommer och det blir varmare lyfts blicken och vi börjar upptäcka varandra igen. Umgås. – Vi nordbor svänger lite, vi har som två olika mentala tillstånd beroende på årstid.

Det höll på att bli en bok efter fyra, fem år in i projektet. Men han kände att det krävdes ett omtag för att fånga det han var ute efter på rätt sätt. På vägen producerade han en artist book med bilder ur bildserien Hollow i form av en limiterad handbunden upplaga på 15 exemplar. Den var i större format, 57 x 71 centimeter, och mer som ett konstverk i sig. Förra året var dock tiden inne för att färdigställa boken han nu har prisats för och den var klar bara några dagar innan ansökan skulle in i december. I den möter läsaren 22 svartvita bilder med intima motiv av ansikten, kroppar och landskap. Oskärpan och kornigheten i och med den analoga tekniken omfamnar vemodet i serien. – Det har funnits mycket material att ta av, hemligheten är att kunna koka ner det. Från början var bilderna nattsvarta, det var ett bottenläge. Det var först det sista året som en ljusglimt kom in. Nu är det en annan dynamik och mer ljus och hopp. Bilderna visar snarare på brytpunkten, då det knäpper till och isoleringen tar slut, säger han och fortsätter: – Jag har också blivit allt mer varse att för göra en riktigt bra bok behöver man ha bra folk omkring sig. För det kan vara svårt att se klart, och man bär med sig alla minnen efter alla ensamma år man varit ute och plåtat.

Han nämner bland annat Caroline Bénichou, som är gallerist för Galerie Vu i Paris och som skrivit en text i boken, som en sådan person i hans närhet som kan få honom att komma vidare och ta nästa steg. – Hon kan den typen av fotografi som jag gör och kan säga om något är bra, men ännu viktigare är att hon kan säga om något inte är bra och varför det inte är det. Jag har även andra kollegor som bollplank.

Storleken på boken är endast 18 x 24 centimeter. Den har en öppen, trådbunden rygg och det mörkbruna omslaget pryds med en prägling. Det visar sig vara en bild av ett grotthål, det vill säga ett slags tomrum och precis det som titeln Hollow anspelar på. – Jag ville ha ett ljust och vitt omslag först, jag var så glad över att ha lämnat allt det mörka. Men formgivaren av boken Laure Gilquin, som även är fotograf, kom med andra idéer, bland annat hur omslaget skulle kunna vara vikt och att vi kunde göra präglingen diskret utan foliering. Våra handbundna dummys fick verkligen en själ. – Att papperet skulle vara tunt hade jag också tänkt igenom, det gjorde inget om färgen blödde igenom en aning på baksidan här och var. Jag ville att boken skulle vara lite skör och ömsint.

Längst bak i boken finns en pappersficka med en print. Den delen har Martin själv producerat efter att tryckeriet levererat alla böcker. – Det var mycket pillande och meckande med det. Men det gjorde också att jag la min hand på varje exemplar. Jag kan inte göra det bättre. Jag har varit med hela vägen.

BOK Hollow. NAMN Martin Bogren. FÖRLAG Adamanthea Publishing, 2020. OMFÅNG 48 sidor, 350 exemplar. FORM Laure Gilquin. TEXT Caroline Bénichou.

LARS DAREBERG