Tankar om en bild / Om ai och fördomar

Så ärver AI mänskliga fördomar

Sverigeaktuella Trevor Paglen undersöker hur artificiell intelligens ärver människans fördomar. Alexandra von Kern skriver om tänkbara konsekvenser när vi lär maskinerna att läsa bilder.

« (PICTURES AND LABELS) – SELECTIONS FROM THE ‹ ANOMALY › TO ‹ APPLE › TREVOR PAGLEN. INSTALLATION VIEW, »FROM NET DATASET FOR OBJECT RECOGNITION, BARBICAN CENTRE – THE CURVE, LONDON (SEPTEMBER 2019–FEBRUARY 2020). IMAGE COURTESY OF THE ARTIST, METRO PICTURES, NEW YORK, ALTMAN SIEGEL, SAN FRANCISCO PHOTO CREDIT: MAX COLSON

när konstnären Trevor Paglen betraktar tekniska system, gör han det ur perspektivet att de innehåller dolda världsbilder. I sina projekt använder han fotografi, video, datainsamling och olika mjukvaror för att se genom maskinernas ögon och visa de antaganden som lurar under ytan av det till synes matematiskt exakta och högteknologiska.

På bilden syns ett utsnitt från hans installation From ›Apple‹ to ›Anomaly‹, som visades 2019 på The Curve Gallery i London. Den bestod av 30000 bilder utskrivna från ImageNet, den största databasen med kategorivis sorterade bilder som används för att träna ai-nätverk att se och tolka världen.

Trots att bildväggen bara visar en bråkdel av databasens miljontals bilder, hämtade från sociala nätverk och fotoplattformar, är den massiv, som en karta över alla företeelser i världen.

Men som i alla klassificeringsprojekt skapas ett »innanför« och ett »utanför«. Vems världsbild är det vi ser? Varför just dessa kategorier och bilder? På Wikipedia omdirigeras en sökning på »brottsling« till »brott«. Därmed är en brottsling »en som begår brott« och ingenting annat. På ImageNet illustreras allt, utan hänsyn till filosofiska spörsmål som huruvida en människa kännetecknas av sina handlingar och uttryck – eller rätt och slätt kan beskrivas med samma språk som en telefonstolpe.

Ett vanligt tema i film är en utomjording som lär sig allt om mänskligheten genom att snabbt skanna igenom hela internet. Nya generationer ai gör precis just det, trålar sociala plattformar och annat efter information, texter och bilder, kategoriserar och imiterar. Men i Paglens scenario fångar de i stället upp våra fördomar och systematiserar dem, för att sedan projicera tillbaka dem på oss.

När nu ai-system styr trafikkorsningar, kör självkörande bilar och övervakar grannskapet, och allt fler prylar och tjänster är uppkopplade, blir tanken att ai-systemen betraktar oss utifrån andra människors fördomar mycket obehaglig. Vi interagerar med systemen. De läser av våra ansikten och miner. Tänk att inte få jobbet som hr-chef bara

för att ai:n som gjorde det första urvalet tyckte att du såg ut som en »Swinger«, »Tramp«, »A demanding woman who destroys men’s confidence«, »Failure«, »Looser«, »Nonstarter«, »Unsuccessful person« eller »Drug-addict« – några av de 20000 bildkategorier som sorterats av så kallade »klickarbetare« som mot låg ersättning kategoriserat bilder online.

det är lätt att göra sig lustig över de här mer kontroversiella kategorierna, vilket många också gjorde i den »ImageNet Roulette« som Trevor Paglen och ai-forskaren Kate Crawford lade ut på nätet. Där kunde man få sin porträttbild beskriven utifrån personkategorierna på ImageNet. De stereotypa och fördomsfulla bedömningarna blev virala. Men allt det här har även en allvarlig sida. Frågan om representation är politisk, därför att den som har makt – ekonomisk eller av annat slag – ofta får se sig själv återspeglad i bild på det sätt den vill bli sedd.

Det går förstås bara att spekulera i hur mycket ImageNets personkategorier har påverkat. De plockades bort 2019, men hade då använts för att träna ai i tio års tid. En ny amerikansk rapport beskriver exempelvis hur en ai, som visas enbart ansikten och får uppgiften att bygga på en kropp, har fördomar vad gäller yrkesval och klädsel för män respektive kvinnor. Deras studie visar också att nya modeller för maskininlärning, som tränats på ImageNet och sedan i sin tur tränar andra nätverk, kan föra vidare allehanda fördomar om kön, etnicitet, sexualitet, vikt och funktionsnedsättningar.

ai-tekniken sätter också fokus på relationen mellan bilder och koncept på fler sätt. Ord har betydelser. Bilder – som inte är symboler – har inte det. Ett fotografi som föreställer en ko betyder inte »ko«, inte utan kontext i alla fall. Det är intressant och lite oroande att se hur den här relationen kommer att utvecklas med ny ai-teknik, när så kallade »språkmodeller« blir allt bättre på att koppla ihop texter och bilder, och nu även kan skapa bilder utifrån textbeskrivningar.

Reklam- och industrifotografen Emil Heilborn är den fotografiska modernismens främste följare i Sverige. Med djärva kompositioner, en lek med lutande horisonter och abstrakta former bröt han mot invanda fotografiska normer.

TexT Bruno ehrs foTo emil heilBorn

Lekfull & djärv enkelhet

Efter kaoset vid första världskrigets slut 1918 trädde en ny generation konstnärer fram i Europa och Ryssland. De hade ambitionen att skildra sin samtid med nya ögon. Fotograferna tog vara på kamerans sakliga avbildande med maximal skärpa, rena linjer och sval realism. De var inte längre intresserade av jugendtidens mjuktecknande softfokus-linser, romantiska dunkel och imitation av måleriet. Hantverksmässigt komplicerade kopieringsförfaranden som platinatryck, fotogravyr och gummitryck på grängat, matt papper, ersattes nu av ett tunt, neutralt, högblankt fotopapper.

Ledande fotografer som Alexander Rodtjenko (1891–1956) var en av dem som omdefinierade fotografins roll och skapade det som i dag kallas modernistiskt fotografi. Han använde djärva kompositioner, experimenterade med kollage och skapade bilder med orädda betraktningsvinklar och lekfulla närbilder. »Konsten har ingen plats i det moderna livet. Den kommer att fortsätta att existera så länge det finns en mani för det romantiska och så länge det finns människor som älskar vackra lögner och bedrägeri. Varje kultiverad person måste föra krig mot konsten. Det är bara kameran som kan beskriva det moderna livet«, skrev Rodtjenko.

Den modernistiska fotografin vill göra betraktaren uppmärksam på de vardagliga tingen. Det är som att upphovspersonen vill säga: »Se hit! Se hur jag och kameran upplever världen.«

Som en följd av denna strömning publicerades 1928 boken Die Welt ist schön av den tyske fotografen Albert Renger-Patzsch. Boken blev en omtalad uppslagsbok och innehöll teman om hur världen gestaltade sig. Här skildrades människor, industriell arkitektur, landskap och massproducerade föremål genom en transparent realism. En medeltida katedral och ett fabrikstillverkat skoblock gavs samma aktning och observans från fotografen.

Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården blev ett genombrott för funktionalismen i Sverige. Nu skulle alla få det bättre – bort med det gamla, fram med det moderna. Med en optimistisk framtidstro riktades kameran mot framrusande tåg, brobyggen i armerad betong, transformatorstationer och helvita, Bauhaus-inspirerade hus, gärna fotograferade med dramatiska diagonalkompositioner. Enkla objekt som kastrullock, grönsaker och tandkrämstuber gestaltades plötsligt med en närmast magisk saklighet.

Fotografen Walker Evans förtydligade: »Det är som om det finns en underbar hemlighet på en viss plats och att jag kan fånga den. Det är bara jag som kan göra det. Bara i detta ögonblick och bara av mig.«

»Heilborn talar till oss genom att blanda grafisk form, modern typografi och fotografi.«

Det var i denna tradition fotografen Emil Heilborn verkade och han kom att bli modernismens främste följare här i Sverige.

Det är lätt att fängslas av Heilborns fantasifulla estetik. Hans experiment med den handhållna Rolleiflexen måste både ha roat och förbryllat hans samtid. Med sina djärva kompositioner, en lek med lutande horisonter och abstrakta former ville han bryta mot invanda fotografiska normer.

Som i bilden Soldyrkaren, där han med full lust lade sig ner på marken och fotograferade rakt uppåt. Eller tvärtom, uppifrån och ner, som i bilden med trafikkorsningen på Odengatan. Här är det inte motivet i sig som är det dramatiska, utan det är Heilborns konstnärliga blick och genomförande som laddar bilderna och gör dem unika. Så hade ingen annan fotograf i Sverige tidigare medvetet låtit bildvinklarna skapa en utmanande spänning.

Men framför allt imponeras jag av hans konstfulla fotomontage. Heilborn talar till oss genom att blanda grafisk form, modern typografi och fotografi. Med kamerans hjälp, i bild efter bild, lät han betraktaren ledas in i det nya industrisamhällets inre väsen.

Kanske hade han läst boken Es kommt der neue Fotograf från 1929. Boken var en slags uppslagsbok och bruksanvisning med radikala bildillustrationer med råd på temat hur man blir en modern fotograf.

Emil Heilborn föddes 1900 i Sankt Petersburg i Ryssland och växte upp i en mycket välbärgad miljö. Fadern var generalkonsul och ägare av flera fabriker inom pappersindustrin med flera hundra anställda. Heilborn gick aldrig i vanlig skola, utan undervisades av en privat guvernant. I hushållet fanns elva anställda, bland andra informator, kokerska och två tvätterskor.

När jag år 2001 träffade Emil Heilborn i hans lägenhet på Gärdet i Stockholm berättade han att han som barn åkte rullskridskor inomhus i den palatsliknande lägenheten med 18 rum. I hans barnkammare stod en kanon i trä som det gick att skjuta med.

Efter första världskrigets slut lämnade föräldrarna Ryssland för gott, då familjens stora förmögenhet konfiskerades av den ryska staten. Heilborn hade då redan ett par år tidigare lämnat sitt gamla hemland och flyttat till Stockholm.

Efter studentexamen och militärtjänstgöring reste han 1923 till Detroit, usa, och utbildade sig till ingenjör inom bilindustrin. 27 år gammal återvände han till Sverige och fick anställning på General Motors i Hammarbyhamnen där bilmodellen Chevrolet sattes ihop. (De gigantiska trälådorna som bildelarna fraktades i från usa byggdes så småningom om av arbetarna till populära kolonistugor, men det är en annan historia.)

I början av 1930-talet bestämde sig Heilborn för att byta yrke. Med nystartad ateljé sadlade han om till reklam- och industrifotograf. Hans skicklighet och konstnärliga förmåga kom att ge honom betydelsefulla uppdrag inom storindustrin, bland annat för Stora Kopparberg, lkab, Scania-Vabis, Electrolux och Sandvikens järnverk. »Rena, klara linjer, djärva perspektiv och framför allt enkelhet blir den moderna industrifotografens

SLOG IGENOM SOM 93ÅRING

Industri och reklamfotografen Emil Douglas Heilborn, föddes 1900 i Ryssland och dog 2003 i Stockholm. Han var utbildad ingenjör och arbetade under en period som konstruktör hos Ford i USA. Vid 93 års ålder fick han ett sent internationellt genombrott på Robert Mann Gallery i New York. Moderna museet förvaltar hans bilder.

»Heilborns lust att experimentera med fotomontage imponerar. Tankarna går till 1910-talets lekfulla dadaister.«

strävan. Skapande fotografi skulle jag vilja säga om maskiner, stålrör eller margarin«, skrev Heilborn för tidningen Foto år 1940.

Den tvåögda spegelreflexkameran Rolleiflex med negativformatet 6 x 6 cm började tillverkas 1928 och kom genom sin lätthet, precision och smidighet att förändra fotografins uttryck. Tekniken har alltid haft stor betydelse för det fotografiska uttrycket. Heilborn kom att bli en av de första fotograferna i Sverige att använda Rolleiflexkameran.

Tidigare hade den krävande storformatskameran på stativ dominerat med omständliga kassetter för bladfilm i storleken 9 x 12 cm och större. För att få rätt ljus i sina kompositioner kunde Heilborn i fabriksmiljöerna experimentera med att parallellkoppla upp till 20 blixtar.

Att få in text i bilden löstes på ett enkelt sätt. I mörkrummet hade han en glasskiva på vilken han skrev texten. Glasskivan lade han sedan direkt ovanpå förstoringspapperet vid kopieringen. Ville han ha en diffusare text höjde han enkelt glasskivan någon centimeter ovanför förstoringspapperet.

Heilborns lust att experimentera med fotomontage imponerar. Tankarna går till 1910-talets lekfulla dadaister. När jag år 2001 träffade honom frågade jag varifrån han fått inspirationen till sina djärva fotomontage och sakliga industribilder. – Var det från Heartfield, Bauhaus eller Rodtjenko? frågade jag.

Emil såg lite förvånad ut över namnen, som om de var nya för honom. – Nej, min inspiration kom från Das deutsche Lichtbild, svarade han.

Das deutsche Lichtbild var en påkostad fotografisk årsbok som gavs ut åren 1927–1938. Den innehöll en stilfull blandning inom fotografins alla områden. Speciellt uppmärksammades årsboken de inledande årgångarna för att i text och bild lyfta fram en driven avantgardefotografi. De senare årgångarna förmörkades och boken blev en politisk propagandabok för Tredje riket. Vissa årgångar totalförbjöds i forna Östtyskland och plockades bort från samtliga bibliotek.

Trots Emil Heilborns stora betydelse för svensk fotografi var det länge tyst om hans konstnärskap. Sin första separatutställning hade han på Robert Mann Gallery i New York år 1993 där han visade 29 vintagebilder. Heilborn var då 93 år gammal.

Tjugo år senare ställde kuratorn Petter Österlund samman hans första fotobok med tillhörande fotoutställningar. Ett par dagar innan utställningen Emil Heilborn. Quality Made – Made in Sweden plockades ner i hans gamla barndomsstad Sankt Petersburg, avled Emil Heilborn, 103 år gammal.

EMIL HEILBORN

MÅNGSYSSLAREN EMIL HEILBORN

I filmen »På rymmen med Pippi Långstrump«, där luffaren Konrad spelar på en såg, är det Emil Heilborn som står för originalmusiken. Emil Heilborn var även en mycket skicklig idrottsman. Han utmärkte sig i kappsegling, fältskjutning, fallskärmshoppning och simning. År 1936 blev han världsmästare i bågskytte.

För Amanda Nilsson kan »en dag i studion« numera innebära antingen att stillbildsfotografera eller att filma. Eller både och – som den dagen vi följde med henne.

TexT peter Wiklund foTo emmasofia olsson

Film och stillbild – sida vid sida

Amanda Nilsson fotograferar och filmar artisten Ängie för pressbilder och promotion.

Studiodelen i lokalen på Kungsholmen i Stockholm blir snabbt välfylld när fotograf Amanda Nilsson börjar rigga inför att artisten Ängie ska dyka upp. På dagens schema står både pressbilder och korta promotionfilmer för sociala medier, något som så smidigt som möjligt ska kunna produceras på samma yta. Blixten för stillbilderna måste alltså snabbt kunna dras bort och ersättas med ett fast ljus för filmandet. – Ja, det blir lite bökigt med en liten studio ibland, säger Amanda men lyser glatt upp när hon kommer på att hon kan visa oss ett smart påhitt: – Vad tror ni att det här är då?

Hon avslöjar att metallbågarna hon håller fram är cykelställ – »99 kronor på Jula« – som hon använder som hållare för studions stora frigolitskärmar. – Jag är ett stort fan av hashtaggen #shittyrigs. Det är en hashtagg på Instagram där kreatörer visar upp sina skitfula men otroligt nog fungerande riggar. Det bevisar att allt går att lösa med gaffatejp, säger hon och skrattar.

Amanda sätter sig sedan vid datorn och letar upp den moodboard med bilder som hon har plockat ihop inför dagens uppdrag. – Jag skulle nog säga att min standard-setup för belysningen är två blixtar för ett sådant här artistporträtt. Men i dag har jag tänkt mig ett rätt dramatiskt ljus, så jag börjar med att testa med en ljuskälla.

Ängie, en produktiv svensk artist som debuterade med singeln Smoke Weed Eat Pussy 2016 och kallades »the most shocking pop star of 2016« i The Sun, knackar samtidigt på studiodörren efter att ha halkat fram från Fridhemsplan längs de isbelagda trottoarerna. Hon kommer ensam denna gång, både för att hålla nere smittorisken i coronatider och för att hon gärna sköter stajling och smink på egen hand.

– Kolla, den här tänkte jag ha till min första outfit i dag, säger hon och lyfter upp en fantastisk hattkreation av ett slags svart nät krönt av en stor blomma.

Amanda Nilsson har fotograferat Ängie ett flertal gånger under de senaste åren, vilket bidrar till att det flyter på snabbt med nya poser och justeringar av kläderna när de arbetar med stillbilderna i den första, svartvitrutiga, looken.

Ganska snart börjar Amanda känna att hon har hittat rätt uttryck och visar upp en del av de nytagna bilderna. Efter några kompletterande varianter är de båda nöjda, och det är dags att rigga om. Ängie har inget emot avbrottet, utan är snarare tacksam för den naturliga rökpausen. Amanda berättar att hon just köpt in sin första egna lampa med fast ljus. – Det blir ordentlig premiär för den i dag, säger hon när hon flyttar bort blixten för att kunna placera filmljuset på samma ställe.

EMMA-SOFIA OLSSON

AMANDA NILSSON

ÅLDER 28 år. INRIKTNING Reklam, stilleben och artistporträtt – i stillbild och film. KUNDER I URVAL Red Bull, Halebop, Sony Music, Efva Attling, Eldorado, ATP Atelier. HEMSIDA amandanilsson.se INSTAGRAM amandaxnilsson

»Kunder vill ofta att filmerna ska matcha helt med stillbilderna – men då gäller det att förklara att det kommer att bli svårt.«

Investeringen är en led-lampa, Aputure 300d ii, som hon tänker ska passa bra till lite enklare fotograferingar och egna projekt. – led fungerar bra, även om jag föredrar att arbeta med hMi-ljus. Det är lättare att få till den rätta dagsljuskänslan med det, men tyvärr ryms det inte alltid inom budgeten för en del produktioner.

Hon berättar att en skillnad mellan blixt och filmbelysning är att det inte går att få riktigt samma »punch« i filmen som i stillbilderna. – Kunder vill ofta att filmerna ska matcha helt med stillbilderna – men då gäller det att förklara att det kommer att bli svårt. Det är oftast mer kraft i stillbildsljuset, vilket gör att uttrycket blir mattare i film.

Nikon-kameran som hon haft till stillbilderna byts också ut, och i stället plockar hon upp en Sony A7 iii, som är den kamera hon använder för att filma om det inte är läge att hyra in någon renodlad filmkamera.

– I efterarbetet kan det helt klart vara en fördel om jag använt till exempel en Black Magic-kamera som kan filma i råformat. Då finns det till exempel större möjligheter att dra i färgerna.

Men Sony-kameran är ett bra alternativ, menar hon, för med den kan hon filma i 4k och lägga en log – en tonkurva – på filmen. – Det är dessutom en jämförelsevis liten och smidig kamera, och det kan ju vara praktiskt i vissa lägen, säger Amanda.

Innan hon börjar filma pekar hon på fronten av 50 mm-objektivet för att visa ett tillbehör som hon tycker är mycket värdefullt: filtret Tiffen Black Pro-Mist ¼. – Den här är toppen! Den ger ett mer cinematiskt uttryck genom att göra bilden mer disig och inte lika »krispig«. Blänk och högdagrar får ett härligt glow och blir så kallade blooming highlights – vilket är väldigt fint!

Amanda filmar i slowmotion och regisserar hur Ängie ska röra sig.

Ängie börjar på nytt röra sig framför kameran. – Du kan börja med att posa som du gjorde, men ta dig dit lite långsammare, säger Amanda och tittar fokuserat på skärmen som sitter vid sidan av kameran.

Hon filmar enbart stående i dag, eftersom hon vet att materialet i första hand ska fungera för sociala medier. – Det där är viktigt att gå igenom med kunden innan plåtningen, för om de sedan kommer på att det är viktigt att visa filmen på Youtube eller att använda den i en banner, är det kanske inte bara att gå in och beskära. Rent tekniskt kan det gå i och med 4k, men det beror ju helt på hur vi har byggt upp setet.

För en stillebenfilm kan det ibland innebära att hon behöver arrangera om uppställningen och justera ljuset för att kunna få material till ett nytt format.

– Det är något som tar tid och därmed kostar pengar, och det är långt ifrån alla kunder som är medvetna om det.

Amanda Nilsson började nosa på kombinationen film och foto redan under gymnasiet och tog det sedan vidare genom att läsa ett år av fristående kurser inom foto och dokumentärfilm på Umeå universitet. År 2013 gick flyttlasset till huvudstaden för att hon skulle avancera inom kommersiell stillbild och utbilda sig på Fotoskolan Sthlm. – Vi hade på den tiden bara en vecka med film på den utbildningen. Efterfrågan såg helt annorlunda ut då. Så allt jag kan inom film har jag fått lära mig själv, bland annat genom vänner som jobbar som renodlade filmfotografer.

Efter Fotoskolan Sthlm fortsatte hon att i första hand fokusera på stillbild, även om hon inte hade släppt tankarna kring rörlig bild helt. Så för tre år sedan valde Amanda att testa att plocka in det i sitt kommersiella arbete »på riktigt«. – Jag frågade en vän, vars klädkollektion jag ändå skulle plåta inför Paris Fashion Week, om jag inte kunde få lite fria tyglar att komponera en modefilm under samma plåtning. Jag hade ingen egen filmutrustning då, utan lånade allting från vänner för att lära mig.

Sagt och gjort, filmen lade hon sedan upp på Instagram, där fotografen Sanna Dahlén fick syn på den. – Jag hade varit assistent åt Sanna en del tidigare, och när hon fick se min film hade hon hennes kund Efva Attling just bett henne om tips på någon som kunde göra film som komplement till Sannas stillbilder vid nästa plåtning.

Efter att ha tittat runt lite till, valde de att ge uppdraget till Amanda. Och på den vägen är det.

»Jag tycker att det gäller att tänka mer konceptuellt när jag ska göra film. Här ska jag få en fryst bild att börja leva och bli intressant.«

EMMA-SOFIA OLSSON Amanda Nilsson med sin Sony A7 III och en Feelworld F6-monitor för att kunna se bilden större.

I dagens läge räknar hon med att hon arbetar till 80 procent med stillbild och 20 procent med film. Vissa gånger i kombination, men ibland bara det ena. – Om jag enbart är filmfotograf så tycker jag att det är skönt om de kör stillbilderna först, i alla fall om det är modeller inblandade. Då hinner de testa vilka poser som verkar fungera bäst, och jag kan under tiden tänka ut rörelser som skulle kunna passa till dem. Sedan kan jag gå in och fokusera på just de poserna och förhoppningsvis hinna göra alternativa tagningar.

Finns det en färdig storyboard till vad filmen ska innehålla så blir det förstås ett annat arbetssätt, där hon kan gå in mer på detaljnivå. – Men många av de jobb jag har haft hittills är för kunder som är rätt ovana vid film, och det gör att jag ofta måste vara snabbtänkt och flexibel. Vilket är kul på sitt sätt.

En av de stora skillnaderna mellan stillbild och film är att det rörliga mediet är så mycket mer komplext, i alla led, menar Amanda Nilsson. – Jag tycker att det gäller att tänka mer konceptuellt när jag ska göra film. Här ska jag få en fryst bild att börja leva och bli intressant, så jag – eller någon creative director – måste ha en plan för det innan jag börjar filma.

Hon upplever också att det är svårare att veta när hon har fått det material hon kommer att behöva för att få ihop den färdiga filmen. – De gånger jag enbart har anlitats som filmfotograf har jag kunnat känna mig lite »avundsjuk« på att stillbildsfotografen kan få bekräftelse av kunden direkt på att bilderna är vad de önskat. Med film går det inte att visa upp något så nära slutresultatet på samma sätt, eftersom så mycket händer i själva klippningen.

Efterarbetet är en annan del som slukar mycket tid av ett filmuppdrag.

– Det är också något som många kunder inte har riktigt koll på. Men en film på 15 sekunder kan mycket väl ta en halv dag att redigera. Om det sedan blir ett par korrvändor, och kanske påläggning av musik som ska klippas, så rinner tiden snabbt iväg.

Just 15 sekunder är en rätt vanlig längd, eftersom det passar bra på Instagram. – På sociala medier har du ytterst kort tid på dig att fånga betraktarens uppmärksamhet under skrollandet, så det är viktigt att de första sekunderna är intressanta.

Hon tycker att det är alltför vanligt med långsamma intron i filmerna i sociala medier. – Det handlar nog många gånger om bristande erfarenhet. Är du van vid att göra korta filmer så vet du hur snabbt du måste skapa intresse.

Efter två klädbyten och omsminkningar är dagens kombinerade foto- och filmsession över. Ängie plockar ner sina tillhörigheter i rullväskan och Amanda börjar återställa utrustningen i studion som hon delar med tre andra fotografer. – Ängie är en artist som vill ha stor kontroll över allt kring hennes musik och varumärke. Det är kul att få fortsatt förtroende att göra promotionmaterial till henne, säger Amanda.

Innan hon stänger ner datorn kommer hon på att hon vill berätta om en ny idé: – Jag skulle vilja jobba mer med stopmotion, och kunna erbjuda det som ännu ett komplement till framför allt stillebenjobb. Jag gillar verkligen den humor som finns i många stopmotion-produktioner, och jag tror att det där skulle kunna passa mig och mitt bildspråk väldigt bra. Jag har precis skaffat stopmotionprogrammet Dragonframe och gjort några första tester. Det är lite klurigt – men det är klart att det går att lära sig!