15 minute read
Inga hinder för Guds kärlek
Mackan Andersson, tidigare Marcus, har varit aktiv i Frälsningsarmén sedan sjuårsåldern. Vid 18 blev han soldat och 2013 togs steget till att bli officer i Frälsningsarmén.
Pojken som upptäckte Frälsningsarmén via teven blev scout, körsångare, ståupp-komiker, kårledare och till sist omsorgsofficer i Malmö. Mackan Anderssons livsväg har präglats av stark integritet, en förlorad syn och en stor kärlek till den utsatta.
TEXT: CARINA TYSKBO FOTO: EMMA LARSSON OCH PRIVAT
När jag hör bönesuckarna på alla olika språk omkring mig tänker jag att så här kommer det vara i himlen.
Det säger 46-åriga Mackan Andersson, frälsningsofficer i Malmö. Om det är något som känns typiskt Mackan så är det just detta: Olikheter stärker. Olikheter utmanar. Olikheter gör att vi på riktigt kan spegla Guds rike. Och hans livsbana har på flera sätt stuckit ut från mängden. Som sjuåring satt han och tvillingbrodern i Älvsjö söder om Stockholm och tittade på en tevegudstjänst där Frälsningsarmén i Sverige fyllde 100 år. En barnkör sjöng och Mackan, vars familj inte alls var engagerad i kyrkan, blev berörd. Han frågade sin mamma: ”Vad är det här?”
Att förklara kristen tro för en förstaklassare var knepigt men mamman tog barnen till Vasakåren, där en arbetskamrat var aktiv. Och Mackan blev kvar. Länge. Det började med körliv och scouter. — Frälsningsarmén blev ett tryggt ställe att hänga på, men min personliga tro kom först i tonåren i ett Pingstsammanhang. Men snart kände jag att om detta ska bli på riktigt måste det få praktiska konsekvenser i mitt liv. Därför blev Frälsningsarmén min församling, säger Mackan, när vi hörs på telefon. Prat från de två barnen Isac och Lucas samt frun Astrid-Levina hörs i bakgrunden.
Redan som 13-åring påverkades Mackan starkt av Frälsningsarméns stora sociala engagemang för människor i utsatthet. Dåvarande föreståndaren på härbärget i Midsommarkransen i Stockholm, Lennart Eldh, betydde mycket som andligt föredöme och i Frälsningsarmén fanns inga utestängande dörrar. — Att få vara med i ett sammanhang där människor var så olika mig själv betydde otroligt mycket och har präglat min syn på vad som är församling även i vuxen ålder, säger han.
Som 18-åring tog han steget och blev frälsningssoldat. Han flyttade hemifrån och bodde på några olika Stockholmsadresser, bland annat i ett kollektivtboende i Vårby Gård. Där var han med och grundade en ny kår (församling) samtidigt som han arbetade med ungdomar inne i stan. Med dåvarande hustrun levde han en tid i förorten Hagsätra medan han arbetade på Telia, vid en avdelning som så småningom kom att läggas ner. Mackan fick ett avgångsvederlag och bestämde sig för att satsa på ståuppkomiken, som han alltid tyckt om. — Jag ville ge ståuppandet ett år. Det blev 13. Grunden var egentligen att jag ville predika bättre så att människor kunde förstå. Om de inte förstod skulle de åtminstone inte lida, säger Mackan och skrattar.
Så istället för att ta humorn till kyrkan tog Mackan religionen till scen och pubar. Han blev frälsningssoldaten som var rolig. — Plötsligt hade jag något slags förtroende att prata om helighet, Gud och tro med människor som tyckte att de bara gick på stand up. Det var otroligt häftigt.
Han betecknar sin ståupp-stil som ganska snäll och menar att komik är en överenskommelse mellan artist och publik. Och många har velat tala om tro eller Frälsningsarmén efter ”gigen”. Desto svårare var det att uppträda för kristna, då förväntningarna på att vara klok och seriös ofta kom i vägen för humorupplevelsen. Kritik kom även från kyrkliga som tyckte att hans yrkesval var dåligt. Men år 2002 och 2004 höll han i landets första kristna humorfestival ”Comedy Zone”. Festivalen ville uppmuntra kyrkan att hitta tillbaka till humorn och få en möjlighet att förklara evangeliet på ett sätt som moderna människor förstår. — Att predika är att betjäna, att göra ståupp är att underhålla. De här åren har gett mig en lyhördhet i att snabbt känna av om människor är bekväma eller obekväma och att lyssna efter vad som sägs eller hur det sägs. Just detta tar jag med mig i rollen som officer, som jag varit sedan 2013, säger Mackan.
Fortfarande kan han komma ut och uppträda men är väldigt noga med vad han tackar ja till. — Är det kring jul ger jag gaget till jul-
Mackan in action med barnen i projektet ”Mobbsäker”, där barn och vuxna med och utan funktionshinder lär sig jujutsu. Det är en av delarna i hans arbete som omsorgsofficer.
grytan. Annars uppträder jag där publiken aldrig skulle kunna köpa en biljett; på fängelser, behandlingshem och akutboenden. Jag har även en färdig tematisk föreställning om hur det är att bli blind, fortsätter han.
För sedan 2012 är Mackan Andersson diagnostiserad blind, efter en medicinsk förgiftning. Mackan konstaterar att livet blev både detsamma och väldigt olikt utan ögonens hjälp att orientera sig. — Att jag inte ser är inte det viktigaste med mig, betonar han koncist.
Men visst innebär tillvaron med en funktionsnedsättning en massa praktiska saker. Färdtjänst ska ansökas, syncentraler kontaktas, anslag beviljas. Regionernas dåliga kontakt med varandra försvårar för den som flyttar. Det fick han känna på när den första ordern blev som kårledare i Umeå. Att som blind lära känna en ny stad var ganska tufft. Han trivdes med människorna och naturen men när han efter två år flyttade till Malmö var det som att komma hem på riktigt. — Jag har haft 20 olika adresser i livet men nu har jag bott här i sex år. I Malmö är jag inte funktionshindrad av att inte se. Jag hittar överallt, har vänner, kan be om hjälp. Och mina barn är födda här, bor hos mig på halvtid och har sin mamma nära, säger han.
På Malmös kår har Mackan en tjänst som omsorgsofficer där halva tiden ägnas åt vuxna och barn med funktionshinder. Han lär ut punktskrift, följer med till myndigheter eller sjukhus och leder pro-
En ung glad Mackan och hans tvillingbror på Vasakåren i Stockholm. Mackan med barnen Isac och Lucas samt frun Astrid-Levina och hennes dotter Olivia.
jektet ”Mobbsäker”, dit barn, unga eller vuxna med och utan funktionshinder får träna jujutsu. Den andra halvan innebär vanliga officersuppgifter. Flyktingvågen 2015 omformade kåren rejält. Och det är här orden om bönesuckarna kommer in. — På våra gudstjänster har vi deltagare som talar arabiska, romani, engelska, spanska, slovenska. Det är otroligt rikt, förklarar han.
Han medger att fokuset på såväl funktionshinder som invandrare är kårens stora tillgång men också utmaning. Mycket måste fungera; översättningar, tolkning, hörselslingor, psalmer med punktskriftsversion. En mångspråkig församling riskerar alltid att delas upp men kåren har strävat efter att hålla samman till en enda gudstjänstfirande grupp. — Vi lär av varandra hela tiden och kan skratta åt kulturkrockarna. En svensk vill komma i tid till kyrkan men å andra sidan är det fullständigt omöjligt för en syrier att stanna hemma en söndag för att man råkar vara försenad, säger han.
Han berättar om när kåren 2019 firade jul tillsammans och kårens äldsta dam på över 90 år utbrast: ”Ge mig inte sill och skinka som jag ätit hundra gånger tidigare – jag får inte många chanser till att äta arabisk julmat.” — Kristus är inte delad, då ska vi inte heller vara det. Visst har vi jobbat hårt för integrationen men det är Andens verk att vi lyckats bli en församling. Vi är inte hippa, inte så duktiga musikaliskt– men vi är en kropp. Och jag älskar mitt Frälsningsarmén, säger han bestämt.
Men han sticker inte under stol med det som borde förbättras i rörelsen. Funktionsfrågorna till exempel, där Frälsningsarmén tidigare varit väldigt duktiga på arbete med bland annat synskadade.
Just nu har Mackan liksom många andra fått ställa om sitt arbete på grund av coronapandemin. Gudstjänster erbjuds
fakta
mackan anderSSon
Ålder: 45 Bor: Lägenhet i Kroksbäck i Malmö Familj: Hustrun Astrid-Levina, barnen Isac och Lucas, samt lånedottern Olivia. Resten av familjen bor i Stockholm.
Roller inom Frälsningsarmén:
Soldat 6 juni, 1993. Officer 2013, första förordnandet kårledare i Umeå. Sedan hösten 2015 omsorgsofficer vid Frälsningsarméns verksamhet för människor med syn- och hörselnedsättning. Fritidsintressen: Joxa med veterandatorer, uteliv, spela i bluegrassband och spela rollspelet Dungeons and Dragons. Läser helst: Gärna science fiction, fantasy eller skräckböcker. Favoritbibelord: Apg. 10:34; ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor.” Devis: ”I might lack eyesight, but I have Vision”. Förebilder: S:t Symeon - den helige Dåren, Didymus den Blinde, Catherine Booth, Marianne och Bosse från hemkåren. Blir glad av: Standup comedy. Bästa egenskap: blind för status, starkt rättspatos.
via dator, bibelstudier och ”Mobbsäker” har fått pausa. — Men utdelning av matkassar, vägledande samtal och arbetet mot människohandel har fortsatt med vissa fysiska inskränkningar. Vi har fått bestämma oss – det sociala arbetet får aldrig sluta, säger Mackan. g
Jostein och Magna Nielsen bodde i Moldavien i fem år innan de var med och etablerade Frälsningsarmén i Bulgarien.
Drömmen som blev verklighet
I mars 2021 blev Bulgarien det 132a landet där Frälsningsarmén är verksam och en del av det östeuropeiska territoriet. Arbetet som nu är i full gång började som en dröm, bokstavligen.
TEXT: STINE FRIMANN, KRIGSROPET, NORGE FOTO: FRÄLSNINGSARMÉN OCH SHUTTERSTOCK BEARBETNING: KIKI BROMS
h jelset oto: t or F
Frälsningsarmén har inledningsvis etablerat ett kontor i Bulgariens huvudstad Sofia.
Överste Jostein Nielsen hade en ovanlig dröm 2015. I drömmen upplevde han väldigt verklighetstroget hur det var fest med hornmusik eftersom Frälsningsarmén hade etablerat sig i Bulgarien. Kunde det vara så att Frälsningsarmén var tänkt att göra just det? — Jag har många gånger upplevt att Gud har talat till och genom mig, men aldrig i någon dröm, säger Jostein Nielsen.
Det vill säga aldrig innan den aprilkvällen 2015. Samma dag hade det meddelats att han och hans fru, överste Magna Våje Nielsen, hade fått en ny order. De skulle snart resa till Moldavien som ledare för Frälsningsarméns östeuropeiska territorium, som består av Moldavien, Georgien, Ukraina, Rumänien och den transnitriska utbrytningsregionen. Den natten hade han samma dröm om Bulgarien flera gånger. Var detta faktiskt något annat än en vanlig dröm? Han berättade för Magna om drömmen och båda tolkade det så. Men strax efter befann de sig i Moldavien, där de bodde de första månaderna bland kassar i en liten lägenhet, och ett krävande jobb tog det mesta av uppmärksamheten. — Det tog lång tid innan vi började tänka på Bulgarien igen, säger Magna.
Men då började en sak efter den andra hända – händelser som förde upp Bulgarien på kartan igen. Till exempel fick de kontakt med en man som hade fastigheter och kontakter i Bulgarien och att han ville hjälpa Frälsningsarmén. Det slutade med att han introducerade Jostein och Magna för sin advokat i landet,
som blev den som hjälpte till att ordna den registrering de behövde för att Frälsningsarmén skulle etablera sig där. De fick också många bekräftelser på att Frälsningsarmén var välkommen och önskad i Bulgarien. — Vi skulle till Aten för att delta i ett möte för ledare i Europa och bestämde oss för att köra dit. På vägen stannade vi
Det svenska officerarparet Erik (ovan till höger) och Kathleen Johansson (nedan till höger) leder pionjärarbetet tillsammans med kaptenerna Eduard och Inna Lebedev (till vänster), här tillsammans med sina barn.
i Sofia i Bulgarien. Vi hade tidigare kontaktat några ledare för Evangelical Alliance i Bulgarien. När vi träffade dem var de väldigt glada och sa: "Vi har väntat i 20 år på att Frälsningsarmén ska komma till Bulgarien!". De var så glada att vi äntligen började tänka på det och hjälpte till med att registrera en adress för Frälsningsarmén i landet, berättar Magna.
Vid ett annat besök i Bulgarien satt Jostein vid ett tillfälle i en hotellobby och väntade, i Frälsningsarméns uniform. En välvuxen man som var piccolo där kom fram och kommenterade att "din uniform är trevligare än min" och undrade vilken typ av uniform det var. Jostein berättade lite om Frälsningsarmén och frågade om mannen hade hört talas om Frälsningsarmén tidigare. Det hade han inte.
— Då fick jag berätta mer om Frälsningsarmén och vad vi gör. Mannen sa att "när du kommer till Bulgarien kommer jag att dyka upp som din första volontär".
Jostein åkte till det möte han skulle och när han återvände var piccolon fortfarande kvar. — Han kom fram till mig, gav mig en papperslapp och sa: "För att visa att jag menar det jag sa skrev jag ner min adress och telefonnummer här.” Dessa är bara några exempel på erfarenheter som vi fick som fick oss att tro på att saker skulle falla på plats.
Arbetet med att etablera Frälsningsarmén i Bulgarien pågår nu. Inledningsvis upprättas ett kontor i huvudstaden Sofia och förhoppningen är att ha tre livskraftiga kårer (lokala församlingar) och tre utposter inom fem år. Men var de ska vara, vilken profil de ska ha och hur arbetet ska genomföras, kommer Jostein och Magna inte att lägga sig i: — Det är väldigt ofruktbart om du kommer utifrån och placerar något i ett land som kanske inte passar. Vi måste se vad behovet är och vad människor är intresserade av att delta i. Allt måste vara rotat lokalt, förklarar Magna.
De flesta av Frälsningsarméns kårer bedriver olika typer av socialt arbete, och Bulgarien är sannolikt inte ett undantag. Men Jostein och Magna vill att kåren ska inrättas först, inte hjälparbetet. — Om vi kommer in med rent hjälparbete så kommer vi att uppfattas som ett slags Röda korset, människor kommer att associera Frälsningsarmén bara med det. Därför tror vi på att först inrätta kårer. Och sedan kommer socialt arbete mer som ett resultat av vilka vi är, baserat på de behov vi ser över tiden, förklarar Jostein.
Receptet för att starta ett arbete i ett nytt land där många kanske aldrig har hört talas om Frälsningsarmén tidigare är ganska enkelt: du pratar med människor. — Bjud på en kopp kaffe och prata om Bibeln runt bordet, säger Magna.
Och lyckligtvis kommer arbetet att ledas av ett par som är bra på just det: Eduard och Inna Lebedev. — Speciellt Eduard har en otrolig förmåga att komma i kontakt med människor och berätta för dem om tron, ler Jostein.
Han och Magna hade känt Inna i ett par år, men träffade Eduard för första gången 2007. Då fanns det inget som tydde på att Eduard skulle bli officer och leda ett nytt arbete i Frälsningsarmén. — Vi besökte en kår i Dubăsari i Transnistrien. Kårledaren där frågade om vi kunde be för hans son, som hade kommit ut ur fängelset samma dag. Det var Eduard. Vid den tiden var han inte kristen, även om han är son till en kårledare. Han hade levt ett tufft liv och hamnade i ungdomsfängelse som 14-åring.
Eduard hade avslutat sitt 4,5 år långa straff samma dag som Jostein och Magna kom förbi. De bad för honom och för några andra som var där, inklusive Inna, som senare gifte sig med Eduard. De två blev kristna, frälsningssoldater och sedan officerare. Och nu är ringen sluten, i och med att de ska leda Josteins drömprojekt i Bulgarien.
Det är ett jobb de kommer att utföra tillsammans med ett svenskt officerspar, Erik och Kathleen Johansson, som kommer att ingå i pionjärlaget på fyra. 2019 deltog Jostein och Magna i Frälsningsarméns kongress och medan de var där kom nyheten att registreringen i Bulgarien äntligen hade gått igenom och att de på allvar kunde börja planera uppstarten. Nästa dag deltog de i ett möte och Jostein gick för att hälsa på ett par som han aldrig hade sett tidigare, det var Erik och Kathleen. Jostein och Erik fick snabbt reda på att de båda delade en speciell relation med Östeuropa. — Erik hade varit mycket i flera länder i Östeuropa. Vi bad tillsammans under ett möte och under bönen sa jag plötsligt: ”Är det ni som kommer att vara där för att öppna arbetet i Bulgarien? Naturligtvis är det inte jag som bestämmer detta, men är det du? Svaret kom spontant: "Ja, det är nog vi", säger han.
Nu när Josteins dröm har gått i uppfyllelse hoppas han och Magna att många vill stödja den genom att förbinda sig att be för arbetet och ge en fast månatlig frivillig summa. — Vi når väldigt långt med varje enskild person som registrerar sig som en pionjärpartner, avslutar Jostein och Magna Nielsen. g
F oto: Face B oo K /Frälsningsarmén ö steuropa
Frälsningsarméns arbete i Bulgarien kommer att växa lokalt och möta människor och behov. Bilderna i mitten visar glimtar från Frälsningsarméns arbete i det östeuropiska territoriet.
