8 minute read
Konstlinjen på Ågesta
Att se världen med pennan i hand
På Ågesta Folkhögskolas ettåriga konstlinje får studenterna arbeta med måleri och keramik. När Stridsropet var på besök var det keramikvecka och Nina Pärnerteg, lärare i keramik, tog emot oss. På grund av pandemin var eleverna uppdelade i två klassrum och Nina fick hålla sin genomgång om olika typer av glasering två gånger.
TEXT OCH FOTO: JONAS NIMMERSJÖ
Petra Engström har tidigare varit produktutvecklare inom textilindustrin och utvecklat arbetskläder, men ville göra något nytt och sade upp sig från sitt jobb. – Konst har alltid intresserat mig, så jag har tagit det här året för att återhämta mig och fundera på vad jag ska göra i framtiden. Det har varit ett fantastiskt år och jag har fått vänner för livet. Jag har fått chans att vara mig själv.
Engobe-prover för att visa vilka resultat den infärgade leran (engoben) får med olika transparenta glasyrer. Det går också att använda färgade glasyrer. EmmaLovisa Rydström har också sagt upp sig från sitt jobb som kassörska för att gå detta år på Konstlinjen. – Man missar mycket när man har genomgångar i halvklasser, säger Nina Pärnerteg. Det blir så många frågor, men det är inte samma frågor i båda grupperna så en del missar svaren.
Isödra Stockholm, vackert beläget vid sjön Magelungen och intill Ågesta friluftsområde, ligger Frälsningsarméns folkhögskola Ågesta. Skolan som har funnits på denna plats sedan år 2000 har en konstnärlig och musikalisk profil.
Konstlinjen har två lärare, en för keramik, Nina Pärnerteg, och en för måleri, Helena Widen. När de inte är på skolan driver de egna verksamheter som konstnärer. Denna termin har mycket av studierna varit på distans vilket inte alltid har varit lätt, eleverna har fått hämta färger, staffli och redskap på skolan för att sedan måla hemma. Keramiken har dock varit på plats under 2021, att arbeta med lera hemma är svårare.
Att hålla distans när man undervisar i keramik är inte lätt, menar Nina. Man måste titta nära på yta och strukturer och känna på materialet. Fram till veckan före jul läsåret 2020-2021 hade man lektioner på plats, men sedan januari har de varit på distans under måleriveckorna. — Det här är en utbildning där man ger mycket till varandra, det är en stor tillgång. Man ser vad andra gör och blir inspirerad, det är energi i rummet, det missar man när man har undervisning på distans, säger Helena Widén.
Både Nina och Helena har själva gått på folkhögskola och tycker att skolformen, där man också tar till vara elevernas tidigare erfarenheter och kunskaper, har stora fördelar. — När jag började som lärare på folkhögskola upptäckte jag att man kan ha ett roligt jobb. Folkhögskola är en fantastisk utbildningsform, som är väldigt till-
Det finns många sätt att dekorera leran, som att använda färgpigment, oxider och annat, berättar Nina.
FOLKHÖGSKOLA ÄR EN FANTASTISK UTBILDNINGSFORM, SOM ÄR VÄLDIGT TILLÅTANDE OCH ACCEPTERANDE, DÄR MÄNNISKOR FÅR VARA SOM DE ÄR.
låtande och accepterande, där människor får vara som de är, säger Nina.
Konstlinjen hade i många år sina lokaler i Älvsjö, men sommaren 2016 renoverades huset nere vid sjön på Ågesta Folkhögskola och anpassades för att även rymma konstlinjen. Helena tycker att det är ett bra läge för en konstlinje, med mycket natur där man kan få inspiration. — I början var vi lite rädda att vi inte skulle kunna rekrytera lika bra, eftersom Älvsjö låg så centralt vid pendelstationen. Men vi har inte haft några problem, det har bara varit fördelar. Och framförallt denna fantastiska plats. Att får vara mitt i naturen och kunna utnyttja det. Jag har många tematiska studier, antingen är det träd, eller titta på mossor, eller floraprojekt. Så det går att använda platsen på ett helt annat sätt, säger Helena.
Studenterna har väldigt skilda åldrar
och bakgrund, det kan vara att komma direkt från estetprogrammet i gymnasiet eller att man arbetat som jurist i många år, men vill göra något annat. Förra året var det 55 sökande till 16 platser, till läsåret 2021-2022 har de utökat linjen med en plats och har 84 sökande.
De första fyra veckorna på konstlinjen handlar mycket om att bilda en grupp, att få till gruppdynamiken. — Det krävs ett visst mod, man måste våga misslyckas och ta utmaningar, säger Helena. Och man måste våga göra något annat, inte bara det man är bra på. — Det handlar om att starta en kreativ process, att försöka hitta in i sin egen process och se vad man behöver. Men det är också ett förhållningssätt till omvärlden, att hålla en nyfikenhet och utforskaranda i det man håller på med. Seende pratar jag mycket om, att se världen med pennan i hand. Det märker man på studenterna om man till exempel har temat träd, att de börjar se, eller som när man har tema porträtt och de berättar att de tittar på folks näsor hela tiden hur skuggorna ligger, vilken färg dom har, eller hur mellanrummet mellan grenarna i trädet är. Det brukar jag börja med, fyra veckor teckning på alla sätt i en skapande och trygg miljö där man ska våga misslyckas och våga göra saker man inte gjort tidigare, säger Helena Widén. g
Ågesta folkhögskola ligger vackert belägen vid sjön Magelungen. Den nedre hyllan är kön till skröjbränningen, den första bränningen, berättar Nina. Ugnen är då på 960 grader. Efter skröjbränningen blir leran hård men inte vattentät. Nu kan man lägga glasyr, som gör det vattentätt efter andra bränningen på 1250 grader.
Hur kommer kyrkan till ”gamern”?
”DAGENS UNGDOMAR behöver inte fler ”likes” eller ”views” – de behöver mer kärlek, och de behöver bli sedda.” Detta citat kunde vi läsa på i en av Frälsningsarméns reklamkampanjer för några år sedan men också på Expressens löpsedlar.
Klockan är runt ett på natten och jag har precis stängt av datorn. Det är en helt vanlig torsdag efter ett par timmars fokuserat spelande med ett gäng killar från hela världen som jag tillhört i cirka ett år. Lite undangömda för att de i verkliga livet inte visar sig som särskilt sociala. Men som över nätet lättare kan visa behovet av att tillhöra en gemenskap.
Behovet att bli sedd är detsamma oavsett vad man väljer att göra på fritiden. Detta är något jag också ser när jag själv pratar med killar och tjejer som spelar mycket. Det händer någonting inuti dem när man känner igen dem och skojar lite om senaste gången man sågs. För mig är internet ett fantastiskt verktyg för att bygga inkluderande gemenskaper. Bara i den lilla grupp som jag tillhör kommer vi från alla möjliga länder; från Australien och Singapore i öst till USA:s västkust i väst. Anledningen till att vi hänger ihop är att vi blev sedda av någon som bjöd in till gemenskap.
Som kyrka har vi en otroligt viktig del i att bygga bra och hållbara gemenskaper. Vi har den gemensamma faktorn som överstiger alla andra, tron på och kärleken från Jesus. Evangeliet måste få komma fram även i gaming-världen. Att tänka sig att vi måste ta gamern bort från datorn och in i kyrkan är inte hållbart.
Jag tror mer på att vi behöver ta kyrkan till gamern. g
Rubens ordlista
”Discord”. Social plattform avsedd för spel som består av virtuella servrar som användare kan skapa och bjuda in andra till. ”Server”. Tillägnas oftast en specifik grupp eller gemenskap. Består av både text- och röstkanaler där man kan skriva eller prata med människor. Röstkanalerna fungerar som traditionella gruppsamtal men över nätet. ”Livestreamer”. Person som antingen på fritiden eller som heltidsjobb sänder ut det som spelas på datorn i realtid, samtidigt som man pratar med dem som tittar. ”Alias”. Det namn man visar sig som i onlinespel. Lite som ett smeknamn. Det är ovanligt att använda sitt riktiga namn men man gör kanske en anpassning till det. Mitt är Robbanbroberg och det är därför min kompis kallar mig Robb. ”Gamer”. Någon som spelar mycket videospel antingen på datorn eller på en konsol. Plötsligt vibrerar telefonen till och det är en kompis på Discord som skriver: ”Robb, I forgot to ask before you left, but are you poppin on tomorrow too?”
Detta på engelska såklart eftersom vi är människor från hela världen som kommunicerar. Jag svarar honom att jag kommer in rätt sent i morgon då jag jobbar på kvällen. Men absolut dyker jag upp. Jag är nämligen en datanörd som spenderar större delen av min fritid framför datorn i onlinespel.
Min upplevelse är att vuxna inte riktigt förstår hur social man faktiskt kan vara framför datorn. Trots att man aldrig träffar personerna man spelar med och fastän man spenderar så stor del av livet tillsammans. De förstår inte hur starkt gemenskapen kan utvecklas tillsammans med människor från olika bakgrunder, olika sociala och ekonomiska förutsättningar och från olika platser i världen. I min discord-grupp är den gemensamma faktorn att vi alla tittat på samma ”livestreamer” en stund och spelar samma spel ihop. Allt annat är i stort sett olika för var och en av oss. Även om jag inte har sett ansiktet på många av dem jag pratar med dagligen och som jag kallar vid sina ”Alias” istället för riktiga namn, så bryr jag mig om dem.
I min position som barn- och ungdomsledare kan jag inte släppa tanken på alla dem som inte har någon som ser dem. Alla de barn och ungdomar som inte har någon som kan visa intresse och kärlek i vardagen. Jag tror att många av dem finns runtom i våra kretsar och verksamheter.
Ruben Marthinussen, barn- och ungdomskonsulent, Västerås kår
