”Vi behöver vara gäster i världen”

Han skrattar åt Monty Python, trivs på puben och ifrågasätter cementerade strukturer i kyrkan. Brittiska frälsningsofficeren Mark Cotterill berättar om mobbningen som gav andlig växtkraft, mötet med svenska kärleken och det pionjära uppdraget.

TEXT OCH FOTO: TERESIA JANSSON

Ien gulröd tegelbyggnad på Helsingborgs Söder finns Frälsningsarméns kår (församling). Hit till ”Gazaremsans” lite ruffa kvarter gick flytten från de finare stråken i norr för något år sedan. Ett stenkast bort skiljer Trädgårdsgatan de två stadsdelarna ifrån varandra och markerar klyftan mellan samhällsklasserna som råder här.

— Vi vill vara mitt bland de mest utsatta och för att bryta segregationen räcker det inte med att människor lär sig svenska. Det handlar om att dela bord med varandra också. Jesus byggde broar och det tror jag han vill göra här i Helsingborg.

Det säger frälsningsofficeren Mark Cotterill som har slagit sig ner i en ljus linnesoffa i en av kårens tillhörande lägenheter. Han är ledigt klädd i jeansskjorta, fleecejacka och mörkblå byxor. Mark föddes i London och blandar friskt de två språken.

— Ursäkta min dåliga svenska, jag borde ha lärt sig mer under de åtta år jag har bott här, säger han leende med sin karaktäristiska brytning.

Mark roas av hemlandets ironiska/satiriska humor, skrattar lätt och ofta, tar inte sig själv på så stort allvar och är inte rädd för att göra bort sig. Han vistas gärna på puben och tycker om att dansa men skippar ölen.

— Jag gillar den miljön, det är där man umgås i England, menar han och nämner en skillnad i mentalitet mellan ländernas invånare.

— Svenskar är mer reserverade och det är svårare att få vänner och komma in i en gemenskap här, tycker han.

Själv är han äldst av fyra bröder och med föräldrar som frälsningsofficerare flyttade familjen regelbundet och bodde under sju år i Skottland. Mark mötte många fantastiska människor via kyrkan men tonåren i Birmingham var lite kämpiga.

— Jag tyckte att det var tråkigt i kyrkan och jag ifrågasatte uttrycken där, som att man hade två långa möten på söndagarna. Jag grubblade mycket över de stora frågorna utan att få så många svar, säger han.

När han var 15 år lämnade han kårgemenskapen, läste till stadsplanerare och hängav sig åt fotboll och fest. I skolan träffade han människor från hela världen.

— Det var en väldigt kul tid men som de flesta unga gjorde jag även saker som jag inte är så stolt över idag, säger Mark.

Han tar av sig de till hälften svartbågade glasögonen, knäpper händerna bakom det renrakade huvudet, blickar upp mot taket och funderar en stund innan han fortsätter.

— Trots att jag inte kallade mig frälst då så hade jag dåligt samvete och kände behov av förlåtelse, förklarar han.

Mitt i allt detta blev han erbjuden att vara lägerledare inom Frälsningsarmén i USA. Efter viss tvekan tackade han ja men väl där kände han sig malplacerad och obekväm, särskilt en kväll när han var ålagd att hålla i andakten. Paniken växte men så valde han att läsa ett vittnesbörd ur sin ungdomsbibel. Då hörde han en pojke gråta. Mark blev stressad men snart började en kille berätta om hur hans familj mött Jesus och fått hjälp av honom och plötsligt satt Mark själv och kämpade mot gråten.

Helsingborgs hamn, ett stenkast från kåren i riskområdet Söder. Mark och kollegorna vill finnas och verka där behoven är som störst.

”VI BEHÖVER VARA MER UTANFÖR

KYRKOLOKALERNA

— Jag blev så berörd för det var så kraftfullt och jag kände den Helige Andes närvaro på ett sätt jag aldrig hade gjort förut, säger Mark och efter att alla somnat gick han ut i skogen och bad.

— Jag sa, att ”om det var du Gud så måste jag få uppleva något imorgon!” och när jag vaknade dagen efter så bara visste jag att någonting hänt inom mig, säger han.

När han efter två månader återvände hem var han en annan person. Han blev aktiv i kyrkan igen och ville vittna för alla i sin närhet om Jesus och nu fanns en längtan efter att bli använd av Gud. Ett par år senare inträffade en avgörande händelse. Då fick kåren i Hemel Hempstead i norra London besök av bibelskoleelever från Sverige.

— Det var trevligt, kommenterar Mark, stannar upp och ler.

I gänget fanns nämligen Emma som han genast fick upp ögonen för och snart var de ett par, då 21 år gamla.

— Hon hjälpte mig mycket i tron och det var intressant att höra om allt hon upplevt i bibelskolan, säger Mark som bestämde sig för att också avsätta ett år där.

Med Lorenzo, en av bästa vännerna, i Italien.

Därefter gick flytten till Sverige och Göteborg där Emma fått en plats på universitetet. Så småningom ringde bröllopsklockorna och senare kom två söner till världen. Mark fick jobb på ett bygge men där fanns en kille som gjorde narr av honom för hans kristna tro. Det blev vilda diskussioner och Mark vantrivdes och kände sig maktlös, men en dag läste han i sina anteckningar från bibelskolan.

— Jag har aldrig hört Gud tala så tydligt som då. Han sa att jag måste vara tyst och leva ett nådefullt och generöst liv inför dessa människor och göra saker för dem som de inte förtjänar, säger Mark.

Han brister ut i skratt när han berättar att han bakade en kaka till sin manliga kollega, något som ligger helt utanför hans natur, och han erbjöd den nyblivna pappan att göra familjens matinköp kommande vecka. Det slutade med att de två kollegorna blev vänner och det kom också fram att plågoanden varit mobbad som barn och vänt sig till Gud men upplevt att han inte fått hjälp.

— Det är det viktigaste året i mitt liv för min andliga utveckling, mer än de teologiska studierna, för jag fick gå helt utanför min komfortzon och var tvungen att lita helt på Gud, förklarar Mark som även gick två år på officersskolan i London.

Ovan: Mark med föräldrarna som är territoriella ledare i Storbritannien.

Vänster: Sång och dans på kåren i Helsingborg. Höger: Mark i disken på kårplanteringen i Manchester.

Men under studietiden kände han sig instängd och hade svårt för ”reglerna” kring uniformen exempelvis.

— Undervisningen var fantastisk och jag var ”all in” gällande missionen men jag önskade mer kreativa former och uttryck, säger han.

Mark grubblade mycket kring församlingslivet och boken ”The forgotten way” av Allan Hirsch blev en ögonöppnare för honom. Den talar om att gå tillbaka till rötterna i den kristna kyrkan och att forma en gemenskap av människor med olika gåvor och roller, såsom apostel, profet, evangelist, herde och lärare.

— Jag insåg att jag inte är en typisk pastor utan jag identifierar mig mer med den apostoliskt evangeliska läran, säger Mark.

När han såg filmen Inception med Leonardo Dicaprio satt han på helspänn längst fram på stolen i biosalongen. Den handlar om infiltration av det undermedvetna och om drömvärlden.

— Det är den bästa bioupplevelse jag har haft och fastän det egentligen inte var något nytt så förändrade det min värld, precis som The forgotten way, utbrister Mark.

— När man ser ett nytt paradigm (tankesystem/världsbild) kan man inte gå tillbaka, understryker han.

Nu leder han Frälsningsarméns pionjära arbete. Genom det vill han utrusta och stärka nästa generation att plantera församlingar i samklang med vår tid och fokus på relationer, kreativitet och mission. När han och Emma kom till Helsingborg år 2015 valde de att stänga ner kåren och första tiden besökte de olika församlingar för att se vilka människor och behov som fanns i staden. Utifrån det började de forma kårverksamheten.

— Vi ville lyssna till kontexten och se vad Gud redan gjorde i vår stad för att kunna vara en välsignelse för den, påpekar Mark och nämner fenomenet ”micro church” (mikrokyrka) där små grupper träffas.

Han är ledare för ett gäng som brukar sammanstråla på krogen.

— Det blir spännande samtal med män som vill diskutera livet och tron och vi tit- tar på Champions League tillsammans, säger Mark som menar att kyrkan behöver vara en rörelse i stället för en institution med väggar.

Ålder: 42 år.

Bor: I parhus utanför Helsingborg.

Familj: Frun Emma, två söner; 6 och 9 år. Några egenskaper: Nyfiken, fascinerad, reflekterande, rolig, kärleksfull, pionjär.

Sysselsättning: Metodstöd pionjärt arbete på Frälsningsarmén. Driver podcasten ”The venture 12”.

Tidigare officersroller: Kårledare i Helsingborg och Manchester, England.

Intressen: Fotboll (Aston Villa-fan), historia (särskilt Andra världskriget, Romarriket och Vikingatiden), resa, umgås med människor.

Läste senast: ”The 6 seasons of calling” av Brian Sanders. Äter helst: Indiskt.

Skrattar åt: Mig själv, mina barn och Monty Python.

Favoritbibelord: Hebreerbrevet 12:28: ”När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss då vara tacksamma.

På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan”.

Motto: ”Min frukt växer på andras träd”. Ett tankesätt som förändrat hur jag tänker som ledare.

— Vi lägger ner så mycket energi på att bjuda in folk till oss men hur ofta var Jesus värden? Han var gästen och vi behöver vara mer utanför kyrkolokalerna och plantera tron där människor finns, avslutar Mark. g

Trots att major Bosshardt var vän med drottning Juliana och ofta syntes i medierna fortsatte hon hela sitt liv att tjäna Gud på gatorna i Red Light District.