Gästkrönika: Suss Malm

Jag tar en promenad upp till Ica där jag träffar min kompis Maria som flyttat tillbaka från Stockholm till Hälsingland ett år efter mig. Jag hejar på Johan i charken och stannar en stund och pratar med Karin i kassan. Karin och Peters bondbröllop 1983 var det vackraste jag någonsin sett. Det var sommar, de kom i häst och vagn till Järvsö kyrka och i mitt minne hade Karin folkdräkt med massor av blommor i brudkronan.

Jag tar vägen förbi blomaffären och hejar på Cecilia som tagit hand om min bokföring de senaste åren. Hon har följt mitt företagande i Stockholm och hur jag flyttat hit till Hälsingland efter 25 år i Mälardalen. Även vi har gjort samma resa fast olika. Gjort ett medvetet val och flyttat upp. Cecilia med sina tre döttrar. Jag med mina tre söner. Hennes företag är etablerat här nu. Mitt ska bli. ”Är du inte klok?!” ”Är det sant?” Det är några av de kommentarer jag fick av kunder och kollegor den första tiden jag

arbetade på distans. ”Du är ju jämt på kontoret, menar du att du BOR i Hälsingland?” Det stämde att jag svarade i telefonen på ett 08-nummer och jag var ju på kontoret när vi bokat möte. 2015 var det fortfarande ovanligt att jobba på distans. Jag stack till jobbet med första tåget, jobbade lugnt och skönt på tåget fram till första mötet klockan 09:00 på Vasagatan. Lätt som en plätt och så oerhört mycket mer bekvämt än tidigare. Många gånger pulsade jag i snö på väg till stationen och möttes av gråslask på Stockholms Central. Men jag jobbade mest hemifrån. I dagsläget pendlar jag inte som tidigare utan har bestämt mig för att bo och leva helt och fullt på plats. Här. I Hälsingland. Det är här det bubblar av entreprenörsskap, aktivitet och nybyggaranda. Min bransch inom kommunikation, samtalsterapi och projektledning passar plötsligt perfekt att jobba på distans med. Att få sitta och jobba på en skön plats helt mobilt med det jag gillar har varit en dröm sedan jag startade företaget 1996. Pandemin har spelat mig i händerna då det mesta kan och behöver göras på distans nu. Här finns sköna workspace både här och där. Mysiga fik och ställen där man kan sitta uppkopplad med sin dator. Många pendlar till andra orter för att jobba. Det är fullt på morgonperrongen nuförtiden och det finns wifi på de flesta tåg och bussar. Mysigt. När jag flyttade tillbaka till Hälsingland och min mamma samtidigt gick bort började jag släktforska. Det visade sig att alla mina släkttrådar hade rotat sig i byarna kring och i Järvsö. Mormor från Teve/Färila, morfar från Kalv/Nor/Tallåsen, farfar från Färila, farmor från Kyrkbyn och Sortvattnet i Järvsö. Jag hittade en kvinna vid namn Kerstin som föddes exakt 100 år före mig i en familj med tolv barn. Hon ”blev olycklig” och fick en liten gosse vid namn Per. Den olyckan gjorde i vart fall att jag och mina barn finns till idag. Oäktingen som sedan blev min farmors pappa. Olycka blev lycka. Idag bor jag på samma plats där hon föddes. Ibland när jag går omkring med en podd i öronen här i Kyrkbyn i Järvsö tänker jag på Kerstin. Vi lever i så olika tid, ändå känns Järvsö fortfarande så autentiskt. Husen finns kvar. Grusvägarna och älven. Klacken och luften som silats genom miljoner tallar och granar. Gräver jag ännu längre tillbaka i tiden finner jag en kvinna vid namn Märit. Hon föddes år 1606 på Karlsgården, det vill säga den turistattraktion vi har här idag. Hon dömdes till döden för häxeri år 1673, men av någon anledning slapp hon dödsAtt känna sig hemma domen och fick instället betala 20 daler till kyrkan och 10 till de fattiga. Man undrar hur mycket av kvinnorna som finns kvar i mig? Vi är födda just 1606, 1866 och 1966. Ödets ironi... Märit på Karls levde ett hårt liv på Bondarv. 400 år senare får jag se Järvsö och Hälsingland växa och utvecklas. Jag får vara med om att nya generationer växer upp här och sätter sin prägel på orten. Det är grymt skönt att få landa mjukt hemma i Hälsingland. Jag har sett det gamla Järvsö, Ljusdal och Färila. Jag vet vad jôll, fluri i håre och öschkinnt betyder. Jag har kramats med Barbro och åkt slalom med skruvade stålkanter på Öjeberget och i Vallåsen. Nu växer vi så att det knakar i hela Hälsingland. Vi har det vackraste av vackra landskap här med Jungfrukusten, småstäder, sjöar och älv. Det sägs att vi är ett vänligt folk och jag håller med. Vi tar hand om varandra, håller om och i. Vi välkomnar och bäddar. Alla får plats och vi är nyfiket kärleksfulla. Jag får nypa mig i armen om och om igen. Jag får vara här. Andas luften. Ha det så här bra utan att skämmas. Alla borde få ha det så skönt, lugnt och tryggt. Alla borde få chansen att växa upp på det här sättet, och komma tillbaka när det passar i livet. Det tyche jö (det betyder ”tycker jag” för er som inte kan hälsingemål. Än ;-) /Suss Malm, kommunikatör, samtalsterapeut och skribent