Hälsingland förr

Hallå där... Sven-Erik Söderlund

...som jobbat i över 40 år på

Plyfa i Hassela. Hur kom det sig att du började på fabriken? – Man skulle Foto: P ri vat ju jobba, och jag gick inget gymnasie. Jag ville börja tjäna pengar och började jobba extra på

Gulf och 1966 började jag på fabriken där pappa redan arbetade.

Har du arbetat på Plyfa i hela ditt liv? – Jag var några år i Dalarna också, men kom tillbaka 1980 och jobbade fram till pension.

Finns det någon händelse du minns extra tydligt från åren på fabriken?

– Nä, men det var mycket kul, väldigt trivsamt. Tungt ibland såklart och inte så ergonomisk. Man gnällde då, tills man testat något annat, sen förstod man att det var trivsammare på Plyfa, man kände ju alla. Idag är många som jag arbetade med borta.

Du är pensionär idag, kan du sakna ditt arbete?

– Ja, haha, vissa stunder så. Man saknar ju kompisarna. Men jag skulle nog inte orka idag.

Jag har förstått att det finns många olika arbetsuppgifter på fabriken som till exempel svarven, torken, sågen och limmen. Vad jobbade du med?

– Jag var i kaphuset i några år, men har provat allting. Putsen fanns också, man putsade skivorna så de skulle bli jämna och fina. Kaphuset var absolut trevligast där jag jobbade med Anders Andersson i några år. Limmen finns ju inte kvar, men det var väldigt många damer där när jag började jobba. Då hade kvinnor och män olika arbetsuppgifter, men idag är allt blandat. Limmen var för kvinnor först, jag tror inte männen klarade av det, det var för långsamt, men damerna hade mer att prata om. Och de som jobbade där var mycket skickliga.

Vad tror du Plyfa har betytt för bygden?

– Allt!

Hälsingland förr

I varje nummer av tidningen #Hälsingland presenterar vi nostalgiska bilder från vårt sköna Älsklingland som så klart bär massa historia.

TEXT: FRIDA KLANG FOTO: NORRLANDSBILD/TORE PERSSON

PÅ DIGITALTMUSEUM, NI vet guldgruvan på nätet med tusentals historiska bilder, hittade vi denna fantastiska samling av fotografier. Bilderna är tagna för ett reportage den 28 november 1950 på Plyfa i Hassela och finns nu i en samling på Sundsvalls museum. Tack vare hjälpsamma bybor fick vi veta vilka som porträtteras på bilderna, och i den lokala Facebooktråden bjöds det på roliga och intressanta historier kring både arbetet och gamla kollegor.

Hasselabon, och tidigare anställd på Plyfa, Bo Norling har bidragit till bildtexterna på detta uppslag.

PLYFAS HISTORIA STRÄCKER sig nästan hundra år tillbaka i tiden. Då som ett litet sågverk och en ångdriven fanérsvarv som köptes in och placerades vid Hasselasjön, vid samma plats som fabriken står på idag. Men fabriken lades ner och fick en nystart några år därpå.

Och så har det sett ut flera gånger genom historien. Konkurser har skett och ägare har bytts ut. Trots detta har fabriken gång på gång rest sig, utbyggnader har gjorts och företaget har växt. Förutom faner tillverkades det på 1930- och 40-talet andra produkter på fabriken, som skidstavar, bärkontar och korgar. Fokuset lades sen på plywoodtillverkning och under 1960-talet kompletterades tillverkningen med en spånskivefabrik.

När klick-systemet i parkett blev allt vanligare i våra hem under 1990-talet kunde man se en explosionsartad efterfrågan av parkettgolv i hela Europa. Företaget följde utvecklingen och ställde om produktionen mot mer faner. 2007 beslutades att modernisera Plyfa och stora investeringar gjordes när man bytte ut hela den gamla maskinlinjen mot en ny och högeffektiv svarv- och torklinje, med total inriktning på fanertillverkning.

PLYFA HAR I snart ett sekel varit ett betydande företag för bygden, och det är nog ingen Hasselabo som inte känner någon som arbetat på fabriken. Generationer av invånare har stått i torken, limmen eller svarven och samma generationers invånare har sett företagets utveckling från en liten bysåg till en industri som idag har en modern teknik och kunder över hela världen. #

Bo Norling kommentar i den lokala Facebooktråden: ”På den här arbetsplatsen stod Nisse Granlund i många år, men det här är inte han. Plywooden paketerades så här i fabriksplanet. Lagret låg i källar’n och paketen släpptes ner genom en plåtlucka i golvet. Utlastningen skedde från en lastbrygga som låg i norr mot innergår’n. Paketen kom upp från källar’n på en transportbana. Kontoret låg en våning över fabriksplanet på samma sida som utlastningen så fabriksledningen hade bra koll på vad som gick ut. Det klistrades lappar på varje skiva, storlek som en tändsticksask ungefär, med Plyfamärket och deklaration. Jisses. Vilka begärliga samlarobjekt. På den här tiden svarvades och limmades mycket björk vilket framgår av stämpeln han nyss klämt dit. Vet inte om det mesta av plywooden fraktades till Malmö på den här tiden, men så var det 1960 då jag liftade med Bröderna Erikssons lastbil dit och hem. Men jag kan säga att på den tiden var det ingen lustresa med tanke på vägstandard och teknisk utrustning. På nerresan sov jag inte en blund på hela natten. Lastbilschaufförerna var vägarnas hjältar på den tiden.”

Efter lite efterforskningar är mannen på bilden fortfarande inte identifierad till hundra procent. Det är möjligen Knut Berger enligt Facebook-tråden, men andra goda förslag är Rapp-Herbert, Herbert Svang eller Anders Skoglund. Vet du vem mannen på bilden är? Hör av dig till oss!

”Tore Eriksson, han till höger. Undra hur många år han svarvade faner? Har jagat med honom i många år. Han var som en dator när det gällde att komma ihåg saker som hänt och alldeles för klok för att stå hela livet vid en maskin. Jag frågade honom hur det kändes när han for hem från Plyfa sista dan. ’Jag vände mej aldrig om’ svarade han. Det svaret kändes i bröstet, jag tyckte synd om honom och tänkte att det är inte konstigt att du blev pessimist. För det var han, men kom ibland med kommentarer som var rent obetalbara. Till exempel när systemet gick från 75-70 cl. ’Dän lura dôm ôss igen – på fem centiliter’”, skriver Bo Norling intill denna bild i Facebook-tråden. ”Ergonomi var länge ett okänt begrepp på den här fabriken. En dag gick jag förbi Åke, när han stod och skrapade skivkanter. Ett jobb som möjligen hade som syfte att förmå ungdomarna att lämna Hassela för arbete på annat håll. ’Du har ett inspirerande jobb du Åke’, skojade jag, ’Ja hän är’e ingen risk att man hänger sej åt dagdrömmar precis’ svarade han sekundsnabbt som den kvicktänkte Helenius han är. Tror knappast att han hade mer än ett par kronor i timmen. Det här var troligen 1965 och han fyllde sjutton det året, och jag är tre år äldre” skriver Bo Norling intill denna bild i Facebook-tråden.

”Ruth Säll med faner i olika storlekar. De limmande man ihop och klippte till. Man behövde flera lager faner för att bygga en skiva” berättar Sven-Erik Söderlund.