Krönika: M. Åhs

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra framöver ännu, men förhoppningsvis kan jag göra stickningen till en större del av min vardag.

MED BLICKEN FRAMÅT – OCH BAKÅT

Det är nästan så att det kommer som en chock för mig själv, men jag har nu slutat på Svart Pist och med tidningen som du håller i din hand.

Någonstans i bakhuvudet har jag nog förstått att det till slut måste bli så, men gänget på Svart Pist är det bästa jag någonsin jobbat med, och beslutet att lämna var därför bland det svåraste jag har tagit. Men stressen som helt naturligt kommer med ett jobb med både deadlines och väldigt många läsare som jag velat göra nöjda och glada är för tuff att hantera för mig. Jag har som så många andra bränt ut mig en gång för mycket och jag behöver göra en förändring.

Jag kommer antagligen att skriva ett reportage här och där, för att lämna Svart Pist bakom sig helt och hållet, det går knappast. Det vill jag inte. Men jag vill ändå passa på att tacka för den här tiden. Ni läsare av denna fantastiska tidning är underbara. Inte en enda gång har jag mötts av annat än trevliga människor, och era heja-rop har värmt mig inifrån och ut många gånger. Tiden som en i det oerhört hybris-fyllda (med rätta!) gänget på bästa reklambyrån kommer jag att bära med mig livet ut.

Eftersom jag sitter här och skriver detta någon gång mellan jul och nyår under det nyligen passerade året, så känns det naturligt att blicka tillbaka, en slags nyårskrönika. Vad har jag fått vara med om under min tid på redaktionen i Järvsö?

Jag har träffat fantastiska repslagare på Kvarnmon i Jättendal, träffat inspirerande författare över hela norra Hälsingland, jag har besökt Norrhavravallen och Ersk-Mats, intervjuat Tomas Brolin, varit på säljakt och björnjakt, besökt en stickhelg på Ystegårn, träffat flera personer som lever i alternativa boendeformer, smakat fantastisk mat och gått på världspremiär. Med (mycket) mera.

Mitt jobb på Svart Pist har fått mig att gå med i ett konstnärskollektiv, hjälpt mig att utvecklas som fotograf, fått mig att lita på mina förmågor, och fått mig att verkligen uppskatta min högkänslighet. Jag har fått möta människor i sorg, mitt i livet, i hejdundrande glädje och i pirriga situationer. Jag har fått möta gamla, unga, människor med helt annan bakgrund än mig själv, och det har gjort mig till en starkare och rikare person.

Jag har fått höra nästintill varje arbetspass hur mycket jag är värd som kollega och medmänniska – och hur underbart låter inte det? Det är någonting jag önskar att alla får en chans att uppleva. Det om något är jag så otroligt tacksam över. Tack. Och på återseende.