6 minute read
Sekten Erikjansarna
Jan Erik “Janne” Hallström
Ålder: 77 år. Familj: Singel, två söner. Bor: Mo-Myskje, Söderhamn. Gör: F.d. statstjänsteman vid Yrkesinspektionen i Stockholm. Kuriosa: Allmänt intresserad av historia, och forskar numera på släktens anor vid nedre Ljusnan.
Advertisement
Erikjansarna
em tycker inte att det är spännande med sekter? Själv har jag nyligen sett på serien om Knutby, och det kan inte annat än ge mersmak. Förstå då min upphetsning när jag ramlade över en sekt som höll till i Forsa i norra Hälsingland under mitten av 1800-talet.
TEXT & ILLUSTRATION: M. ÅHS
EN DAG NÄR jag satt och surfade runt lite på Dellenportalen, som man gör, dök ett namn upp som fångade mitt intresse. Erik Jansson. Så här stod det: ”Erik Jansson från Biskopskulla samlade en kristen skara kallad Erik-Jansarna. 1844 flyttade Jansson med sin familj till Forsa i Hälsingland, och bildade där ett samfund”.
Efter att ha googlat runt ett tag så förstod jag att jag ramlat över en sekt som orsakade stort rabalder runt om i Hälsingland under mitten av 1800-talet, och som sedermera tvingades emigrera till religionsfria Amerika där de grundade staden Bishop Hill.
Huruvida det de facto var en sekt eller inte, kan naturligtvis diskuteras. Men Erikjansarna benämns ofta som just det i den litteratur jag bläddrat i. – Ordet sekt ger i dag lite taskiga associationer, som om det skulle handla om ”hallelujah-predikan”. Skildringar av hans predikningar berättar i och för sig om att han gick i trans när han predikade, och att han tuggade fradga. Och hans anhängare var väldigt okritiska till det han sa, berättar Jan Erik Hallström, som berikat världen med ett flertal skrifter om det separatistiska samfundet.
FÖR ATT BACKA bandet lite. Vem var Erik Jansson? Det är så klart en komplex fråga, men han växte upp i Biskopskulla socken i Uppland, som ett av fem barn i en bondefamilj. I Cecilia Wejryds bok ”Läsarna som brände böcker” står att läsa att Erik Jansson som ung hade en andlig upplevelse: ”Han sägs ha lidit av en fysisk krämpa som han själv kallar gikt. När han var ute och plöjde ska han ha drabbats av en smärtchock, fallit omkull och bett till Gud om helande. Omedelbart ska han ha upplevt sig befriad och alla plågor försvunnit”.
Hur mycket det säger om Janssons framtid som ”Guds utvalde och ofelbare profet” vet jag inte, men 1845 ska han, enligt Cecilia Wejryd, ha uppgett att den helande upplevelsen i början av 30-talet ”hade gett honom förmågan att förstå Bibeln på rätt sätt”.
För att snabba på lite fram till åren då Hälsingland kom att bli Erik Janssons bas, kan sägas att Erik Jansson orsakade trubbel på hemmaplan, båda vad gäller lagens långa arm och inom Svenska kyrkan.
SAMMANLAGT GJORDE ERIK Jansson fyra resor till Hälsingland innan han slutligen slog sig ner i Forsa den första april 1844 tillsammans med frun Maja Stina (som var piga på gården där Erik Jansson växte upp) och de tre barnen. Han hade då, genom att resa runt och predika, samlat sig en hängiven skara anhängare. – Erik Jansson hade bland annat en egen syn på synden, bara man trodde tillräckligt starkt så var man syndfri, och det var ett lockande begrepp för många. Synd och skam var centrala begrepp i kyrkans budskap på den tiden, berättar Jan Erik.
Antingen var människan Guds barn – eller syndare. Man kunde inte vara både och, menade Erik Jansson.
Han berättar vidare att många på den tiden hade börjat bli kritiska till Svenska kyrkan och deras långdragna och tråkiga gudstjänster. Erik Jansson å sin sida ska ha varit allt annat än tråkig när han predikade, även om han visserligen kunde hålla på i timmar åt gången. – Det finns skildringar som säger att han gick in i trans, och tuggade fradga när han predikade, säger Jan Erik.
FÖRUTOM HANS SPECIELLA syn på synden, så kom Erik Jansson på kant med Svenska kyrkan även i Hälsingland. Delvis genom att redan under sina inledande resor till landskapet hålla sina sammanträden under kyrkans högmässor, men också genom att förbjuda sina anhängare från att hänge sig åt annat religiös yttring än inom samfundet. Han ansåg även att läsandet av annan religiös litteratur än Bibeln allena var hädiskt och anordnade tre bokbål runt om i Hälsingland. ➢
The Steeple Building, tornbyggnaden mitt i Bishop Hill, numera museum. Barken Wilhelmina, ett av de många skeppen som förde jansare och sin last av stångjärn till New York från Gefle 1846.
Böcker om erikjansarna av Jan Erik Hallström
1. På Erikjansarnas tid: Söderala sockenstämmoprotokoll 1843-1846 (2016). 2. Tidig svensk emigration:
Patriarken från Söderala -
Jonas Olsson of Bishop Hill 1802-1898 (2016). 3. Early Swedish emigration to
America: The Patriarch from
Helsingland - Jonas Olson of
Bishop Hill (2017). 4. Profetens kurir. Från Ljusne älv till Bishop Hill - Nils Jonsson
Hedin (2017).
Ett större manus på drygt 500 sidor kommer att ges ut i år med titeln ”Från Söderala till Bishop Hill”.
Jan Erik har i dagarna även färdigställt en artikel på 19 sidor med titeln ”Betty Catharina - jansarskeppet som försvann”.
Bishop Hill grundades ju på hösten 1846 av jansarna och har idag cirka 150. Inte så många längre som kan tala svenska förstås.
– De brände Luthers postillor och även psalmböcker. Ett av bålen hölls i Alfta, ett i Bergvik och ett mindre i Forsa, berättar Jan Erik.
Det sågs inte på med blida ögon på den tiden. Inte bara inom Svenska kyrkan och rättsväsendet. Enligt uppsatsen ”Erikjansarna - Relationen ledare, förkunnelse och kvinnor åren 1840-1846” av Maria Sandström, ska många ur befolkningen i Hälsingland ha motsatt sig Erik Janssons läror, och det var vanligt förekommande att erikjansare blev misshandlade.
På grund av våldsamheterna, men också det motstånd som rörelsen mötte i samhället i stort, kände de sig tvingade att söka sig utanför landets gränser. Nordamerika fick det bli. – Erik Jansson skickade en av sina främsta ledare i förväg. Långe och kraftfulle bonden Olof Olsson från Kingsta i Söderala, ”en man av ett brusande mod”. Han var gift med dottern till en präst, och de sålde sitt hemman i Kingsta och gav sig iväg hösten 1845 till New York på skeppet Neptunus. Olof Olsson och hans familj dog tyvärr alla i en febersjukdom efter mindre än ett år i Illinois, där erikjansarna landade och byggde upp staden Bishop Hill, men hans äldre bror Jonas Olsson från Ina blev ledare 1850 i Bishop Hill, efter profeten Erik Janssons död. Om Jonas har jag berättat i boken ”Patriarken från Söderala”, säger Jan Erik.
JAN ERIK HALLSTRÖM berättar vidare att erikjansarna var den allra första svenska gruppen som emigrerade till Amerika. – De var faktiskt före Wilhelm Mobergs utvandrare, säger han.
Flera hundra hälsingar följde med Erik Jansson över till det förlovade landet, och kolonin som byggdes upp fanns kvar fram till 1860-talet.
Sen att Erik Jansson faktiskt blev mördad tio år dessförinnan – det lämnar jag som en liten godbit för er läsare att grotta ner er i.
Det har varit fantastiskt intressant att lära sig mer om erikjansarna, och att upptäcka en sådan spännande bit av vår hälsingska historia. Jag hoppas att denna mycket korta återgivelse av utvalda delar ur denna sekt, eller religiösa samfund, kan få några fler att känna av det där specifika pirret som bara en bit smaskig historieskrivning kan ge. #
Emigrantmuseet
På Hälsingegården Ol-Ers i Alfta finns ett emigrantmuseum. Där får besökare bland annat följa Brita Olsdotter från byn Älvkarhed i Alfta, men också erikjansarna.
Museet är gratis att besöka, men för tillfället hålls bara öppet för förbokade besök. Hälsingegården öppnar upp igen till sommaren.