Krönika: My Fransson

är den här tidningen landar i din brevlåda står morsdag inför dörren. För mig blir det min andra. Så, det känns som att det är på sin plats med lite reflektion. Reflektera över det här med att vara mamma, att vara förälder åt ett barn. Att vara ytterst ansvarig för en annan människa. Vad är egentligen min roll och främsta uppgift gentemot denna individ som är helt beroende av mig och min partner? Om jag ser tillbaka på min egen barndom och uppväxt så har jag ett självklart svar på den frågan. Att vara pinsam!Jag tror att det var mina föräldrars, med pappa i spetsen, främsta uppgift. Det kändes i alla fall så, att allt de gjorde var att planera för, och genomföra, diverse pinsamheter. Som när pappa köpte Thomas Di Levas skiva enbart för att spela den i bilen när jag eller mina bröder hade kompisar som åkte med. Eller när vi skulle på ett föräldramöte (ja, eleverna var med) för den nya högstadieklassen och vi kommer sist in i rummet. Vi är något försenade såklart, vilket i sig är pinsamt. Men pappa toppar det hela med att vräka ur sig en kommentar om att det är fler människor där än i kyrkan, när klasskompisens pappa, som av en händelse är präst, står precis innanför dörren. Lustigt tyckte alla andra (inklusive prästen). Det pinsammaste som hänt mig i hela mitt 14-åriga liv, tyckte jag. Jag kan fortsätta i all evighet. Som när pappa blir utvisad från fotbollsmatchen mellan oss i laget och våra föräldrar. Anledningen undrar ni? Fult utseende svarar jag. Behöver jag nämna att han hade rotat fram en mintgrön träningsoverall, vars byxor han dragit upp till armhålorna. Bör jag tillägga att jag var i tonåren när detta hände? Börjar ni förstå vad jag och mina bröder fått utstå? Men mamma undrar ni nu? Jo då, hon har varit starkt bidragande hon också. Med sina skämt och ständigt påhejande av pappas påhitt har hon definitivt varit med och byggt upp den pinsamma auran. Så nu när jag reflekterar över vilken sorts förälder jag vill bli så är det självklart att jag vill bli den pinsamma. Den medvetet pinsamma föräldern som är ständigt närvarande. Som alltid är där, till barnets stora förtret. För när jag tänker på det så här i efterhand så var det ju precis det som den där pinsamheten egentligen var. Närvaro. Nyfikenhet på mig, mina bröder, vår vardag och våra vänner. Jag har förstått, långt senare, att mina vänner tyckte att deras pinsamma uppträdande uppfattades som roligt och underhållande för dem. Jag antar att de faktiskt kunde se det roliga i situationerna och inte per automatik behövde skämmas. Så, nu när jag gjort denna reflektion glädjer det mig att se att mina bröder anammat exakt samma strategi gentemot sina barn. De har jobbat några fler år än mig på att bygga upp en verktygslåda av pinsamheter. Jag ser så mycket fram emot att börja delge dem mina egna trix och vattentäta pinsamheter. Min son är dock lite för ung för att börja uppfatta vad som är pinsamt och inte. Men jag bidar min tid och börjar redan nu tänka ut alla möjliga tänkbara situationer där jag kan tänkas närvara och uppfattas som den pinsamma föräldern. För jag vet, att det är av kärlek – ovillkorlig kärlek som en förälder väljer att vara pinsam. Avslutningsvis vill jag göra något som mitt tonåriga jag nog aldrig trodde att jag någonsin skulle göra. Jag vill tacka mina föräldrar. Tacka för alla pinsamma stunder. Jag förstår nu att det handlar om kärlek. Om er närvaro i vårt liv. Det är jag er evigt tacksam för! #My Fransson, dotter till pinsamma föräldrar och mamma till en son som kommer att få skämmas en hel del - för oj vad jag älskar den lilla krabaten!

NPeter Fransson, Skålbo, Järvsö, Sweden. Det här med föräldraskap 58 Tävling Vinn en Svart Pist-resväska genom att hylla dina föräldrar! Lägg upp en bild på era (pinsamma?) föräldrar på Instagram och/eller Facebook och tagga oss @tidningenhalsingland samt #pinsammapäron senast den 3 juni. Berätta gärna om en pinsam händelse som era föräldrar stått för och ge dem en hyllning. Bröderna Fransson, back in the days. ”Men va jöju?! Aaaaa!!”