Femfaldig världsmästare i frisbee

Tomas Burvall älskar frisbee!

Kastande journalist

Femfaldig världsmästare i frisbee som hjälpt till att leda landslaget. Generalsekreterare på Svenska Frisbeesportförbundet. Utbildad samtals och relationsterapeut. Tidigare integrationsutvecklare och journalist, med stor passion för rymden. Möt Tomas Burvall, som alltid lärt mer av motgångarna än framgångarna.

TEXT: JOAKIM WARNEMANN FOTO: PRIVAT

PLÖTSLIGT KÄNNS ALLTING bara fel. Totalt fel. Tomas Burvall står på Bollnäs tågstation en vacker men lite kylig dag i mars 2004. Han är på väg till en mässa i Stockholm med anledning av arbetet för sin delägda tidning Callcenter fokus.

Plötsligt känner han hjärtat börja slå hårdare, hans fötter blir som betong. Det blir helt tomt på tankar i huvudet och krafterna rinner ur honom. Skakad och lätt förvirrad blir Tomas kvar på perrongen. Tåget åker utan honom. – Det var riktigt obehagligt. Kliver jag på det där tåget kommer jag kliva av på sjukhuset var känslan som gick genom min kropp.

Fem VM-guld. 22 SM-guld. Det är lätt att börja en text om Tomas Burvall med de framgångar han nått inom frisbeesporten. En jämn och strid ström av mästerskapsmedaljer under mer än trettio år. Men där på tågperrongen säger hans kropp ifrån och hans liv tar en helt ny vändning. – Det där var en riktig väckarklocka. Men efter att tåget lämnat perrongen spreds ett lugn inom mig. Jag gick hem och ringde min närmsta kollega på redaktionen och sa att nu är det stopp. Så här i efterhand inser jag ju att varningsklockorna hade börjat ringa långt tidigare. Jag hade rejält ont i bröstet av och till och de få dagar jag var ledig hade jag ingen lust alls att träffa människor, jag isolerade mig nästan. Händelsen på tågstationen blev ju så här i efterhand direkt livsavgörande. Läkaren gav mig diagnosen utmattningsdepression och då förstod jag att såhär kunde inte mitt liv se ut. Att driva en egen tidning var roligt och utmanande men stressen och uppåt 80 timmars arbetsveckor var ju inte hållbart i längden. Min kropp pallade inte den livsstilen längre.

EN STOR NYFIKENHET och ett ständigt sökande av nya utmaningar har alltid varit grunden för Tomas sätt att leva sitt liv. Journalist tyckte han var ett bra yrke för att få utlopp för båda dessa egenskaper. Den journalistiska banan börjar genom studier på Bollnäs Folkhögskola följt av Strömbäcks Folkhögskola i Umeå. Där får han också reda på att han har dyslexi. ➢ Tomas Burvall och Jason Barrios som nu bygger drönare som ska användas på månen.

– Det var mest en slump att jag gjorde det testet, det ingick inte i de ordinarie studierna. Jag har alltid haft ganska dåliga betyg i svenska och har haft problem med att det tar längre tid att läsa och förstå texter för mig i jämförelse med andra elever. Så beskedet av att jag hade dyslexi kom väl inte som någon överraskning egentligen. Jag hade redan tidigare under mina år i skolan anpassat mig som människor med dyslexi ofta gör, blir lite mer kreativa och hittar andra lösningar. Ett exempel var att jag vid högläsning snabbt räknade ut vilket stycke jag skulle få läsa medan de andra eleverna i tur och ordning läste högt. När det sedan var min tur så hade jag redan tjuvtränat så jag skulle kunna texten.

EFTER ARBETE PÅ Rabalder (Unga hörselskadades tidning) och sportredaktionen på Hudiksvalls Tidning startar Tomas med några vänner sin alldeles egna tidning. Callcenter Fokus riktade sig mot dåtidens företag på den snabbt växande marknaden för telefonförsäljning. Tidningen utgavs mellan 2000-2004 och även om det var en inspirerande och rolig tid är det här Tomas utvecklar de symptom som så småningom mynnar ut i händelsen på tågstationen. – Efter ett halvårs vila för att hitta mig själv igen blev det att jag gick tillbaka till att studera. Men bara vila blev det ju inte, träna frisbee fortsatte jag med.

Tomas föddes 1972 i Lund, men då mamma Hannah hittade jobb som lärare i Bollnäs redan två år senare blev tiden i Skåne kortvarig. Under denna period separerar även Hannah från Tomas pappa Anders, så det är mamma och son som bosätter sig i en lägenhet på Tjärnvägen strax utanför centrala Bollnäs. Anders flyttar dock efter något år också upp till Bollnäs för att kunna leva närmare sin son. I skolan märkte Tomas tidigt att han hade lätt för just idrott. – 1985 kom min pappa hem med en frisbee efter en resa i USA och där kan man säga att allt startade. Vi gjorde en egen bana för frisbeegolf i Katrineberg vid Gruvberget utanför Bollnäs. Sedan gick jag med i Brassfjords FK i Edsbyn vilket var den enda frisbeeklubben i närheten. Dock märktes det ganska tydligt att vår idrott inte var högprioriterad. Våra träningstider i Celsiushallen var mellan 22.00-23.00 på onsdagskvällar, det måste varit den enda tiden som inga andra ville ha. Tur att pappa ställde upp och skjutsade mitt i natten, säger Tomas och skrattar.

1987 STARTAR TOMAS och några vänner sin egen förening, Bollnäs Frisbee Disc Club. Redan två år senare tar han sitt första VM-guld på Junior-VM i Colchester, England. – Jag hade verkligen noll koll på hur ett VM fungerade och åkte dit utan några förväntningar alls, så det var verkligen en rolig men också smått overklig upplevelse. Att vinna en guldmedalj redan i sitt första VM-mästerskap, det hade jag inte ens kunnat drömma om.

Efter denna första stora idrottsliga framgång går åren och medaljerna hamnar kring halsen i strid ström. 1997 vinner Tomas guld i VM, EM och SM under samma år, ett svårslaget facit i vilken idrott som helst. Men här börjar också skadebekymren som kommer att följa honom resten av karriären. – Det blev att man tränade för hårt och vilade för lite och till slut kom problemen. Det har blivit en del operationer genom åren, bland annat för diskbråck, ljumske och knän. Är det något jag ångrar med mitt idrottande är det att jag inte gav kroppen tillräckligt med vila för att kunna återhämta sig mellan alla träningar och tävlingar. Det dröjde tio år innan jag tog mitt andra VM-guld som senior 2007 och min känsla är att det kommit betydligt tidigare om jag lyssnat mer på min kropp.

TOMAS HAR FÖR tillfället 5 VM-guld och 22 SM-guld samt ett sextiotal silver- och bronsmedaljer inom frisbeesportens olika grenar. Efter det senaste VM-guldet 2017 känner han att det kommer att bli lite lugnare framöver. – Jag har inte avslutat min idrottskarriär ännu, så länge jag tycker det är roligt kommer jag att hålla på. Jag tävlade senast i somras, i San Diego, och arbetar idag som generalsekreterare för Svenska Frisbeesportförbundet. Ett drömjobb!

Tomas är också utbildad samtalsterapeut, och har studerat på idrottsvetenskapliga högskoleprogrammet i Gävle. Han har tidigare arbetat med integration i Ovanåkers kommun, och har lett ett arvsfondsprojekt för frisbeeungdomar med funktionsnedsättning. 2018 studerade han astronomi i Santa Barbara, Kalifornien. – Redan som liten brukade jag och pappa ligga ute i skogen om kvällarna och titta upp mot den mörka himlen. Jag lärde mig namn på stjärnor och stjärnbilder och pappa brukade dessutom låna hem en stjärnkikare från skolan där han arbetade. Vi tillbringade många timmar tillsammans med blicken mot skyn, mitt intresse för astronomi och rymden föddes där.

TOMAS LIV HAR innehållit en blandning av idrott, resor, yrken och studier. – Under den enda period av mitt liv så höll det ju på att gå riktigt åt pipan, den där dagen på tågstationen. Jag tror att det som hände då, så här i efterhand, kanske var det bästa som kunde hända. Innan dess kunde jag jobba hur mycket som helst men efteråt blev jag väldigt stresskänslig, något jag känner av även idag. Något att tänka på för dom som känner igen sig i den beskrivningen, det är ju aldrig för sent för att byta livsbana som tur är. Det är ju jag om någon ett levande exempel på, avslutar Tomas med ett stort leende. ”Jag är i himlen eller på Nasa i Houston.”

Tomas, Captain picard, Jason Barrios och Spok.

Tomas utanför observatoriet i Los Angeles, Griffith observatory.