Björn Eriksson
Sida 1 av 3
Daoismen och bibehållbar utveckling Att sustainable development haft ett flertal svenska översättningar vittnar om oklarheten om dess betydelse. Även om begreppet hållbar utveckling etableras och används mer och mer förväntar jag mig att dess betydelse kan komma att ändras avsevärt. Precis som demokratibegreppet rymmer det en dynamik. Olika aktörer kan vara överens om att hållbar utveckling är något nödvändigt och positivt men oense om vad det innebär. Enligt min förståelse av begreppet sustainable instämmer jag i systemekologen Folke Günthers påstående att det borde översättas med begreppet bibehållbar för att belysa dess föränderlighet. Hållbarhet har en mer statisk karaktär som för tankarna till hållfasthetslära eller bästföredatum och man leds lätt till frågan "Hur mycket håller det här systemet för?". Ur mitt perspektiv står begreppet bibehållbar utveckling för en utveckling som bibehåller något. Att verka för bibehållbarhet innebär då inte att nå en samhällsförändring för att uppnå ett specifikt hållbart tillstånd. Den bibehållbara utvecklingen innebär en fortlöpande förändring. Begreppet bibehållbar leder som sagt till frågeställningen "Vad är det som ska bibehållas?". Svaren på den frågan förtydligar begreppet och leder troligtvis till en mer fruktbar diskussion än frågeställningen ”Hur hållbart är det här?”. Jag vill här ta daoismen till hjälp för att illustrera en möjlig skillnad mellan begreppen miljöskydd och bibehållbar utveckling. Även om den svenska miljölagstiftningens grund, miljöbalken, antyder att miljön har ett värde oavsett människans användning för den så präglas miljöpolitiken av en människocentrerad etik. Det svenska miljöskyddet utgår ifrån att miljön ska skyddas från aktiviteter som kan skada miljön eller människors hälsa. Aktiviteten prövas utifrån dess påverkan och en bedömning görs om miljön tål aktiviteten utan att skadas för mycket. Om aktiviteten kan tänkas skada miljön ska den som vill genomföra aktiviteten ta till skyddsåtgärder i skälig omfattning. Det betyder att om det är en för samhället viktig aktivitet och det är mycket dyrt att skydda miljön kan aktiviteten få genomföras ändå. Det avgörande för liknelsen i denna praxis är bedömningen av vad miljön tål, och hur det ekonomiska systemet är utformat. Ur ett daoistiskt perspektiv skulle fenomenet miljöskydd kanske inte ens kallas skydd. Om det daoistiska perspektivet står för den bibehållbara utvecklingen skulle den karaktäriseras av att människan arbetar tillsammans med naturen för att få det man önskar. Istället för att fråga sig vad miljön tål innan den tappar sin försörjande och livsuppehållande förmåga frågar sig daoisten vad miljön behöver för att bibehålla eller
Björn Eriksson
Sida 2 av 3
förstärka sin försörjande och livsuppehållande förmåga. Det blir då en fråga om partnerskap där människans utveckling underkastas naturens spelregler i ett givande och tagande. Det behövs inget miljöskydd när människan underförstått är en del av miljön. Att ge en motpart precis så mycket den tål är inget partnerskap. Det vittnar istället om en relation mellan en överordnad och en underordnad. För en långsiktig överlevnad behöver människan identifiera de livsuppehållande system som stödjer dess existens. Den som vill spara tid kan anta att nästintill samtliga ekosystem på något sätt är inblandade i människans långsiktiga överlevnad. Ekosystemen tycks robusta men verkar bara vara det till en viss gräns. Om de rubbas kan deras funktion förändras. Det är alltså inte givet att ett rubbat ekosystem återfår tidigare funktioner. Om vi accepterar att människan är en av flera arter på jorden bör vi fråga oss vad som motiverar vår existens. Vad kan människan bidra med och vad vill hon ha för att må bra? Utifrån dessa frågor är det lämpligt att etablera ett partnerskap med omgivningen. Vad kan vår närmiljö bidra med och vad vill den ha för att må bra? Lyckas vi besvara frågorna och få till en framgångsrik praxis har vi också funnit ett naturvetenskapligt svar på den existentiella frågan – Varför finns vi? En bibehållbar utveckling förutsätter ett partnerskap med naturmiljön för att på lång sikt bibehålla mänsklig välmåga och god livskvalitet.
Det naturvetenskapliga svaret på den existentiella frågan: Människan finns för att vi under den största delen av tiden som art på jorden har gynnat de ekosystem som stödjer vår existens. Vi har spridit fosfor, lite kväve och koldioxid på ett lämpligt sätt. Vi har också, likt glada grisar, bökat runt lagom mycket i naturen så att skiftande konkurrenssvaga arter fått en chans att sticka upp nyllet.
En nedslående uppföljning av hur det går för oss: Vi gynnar inte de ekosystem som stödjer oss. Fosforn, och kvävet, hamnar i ett förorenat slam i reningsverk (och slutligen) eller i vattenmiljön där den inte hör hemma. För att kompensera förlusten bryts fosfor ur berggrunden och sprids med resultatet att vi sprider för mycket fosfor på fel ställen. Vi släpper ut för mycket koldioxid från våra industriella processer och transporter.
Björn Eriksson
Sida 3 av 3
Vi bökar runt för mycket och stör ekosystemen så att den biologiska mångfalden äventyras. Denna smärtsamt korta skrift skrevs av Björn Eriksson som egen underhållning till en kursuppgift i Kinesisk filosofi 5p, vid Dalarnas högskola, 2006. Ett stort ämne som kan utvecklas i flera volymer... Kontakt: http://bjorneriksson.se