Fult spel by Björn Eriksson

Fult spel Konferensen förflöt som de flesta. Engagerade talare ordade om det angelägna och de stora utmaningar som tornade upp sig likt en abstrakt tsunami. Visst såg man krusningar redan nu, grumligt vatten som drog sig undan. Framtiden var skrämmande oviss men formbar. Janis fick en känsla av att de satt i den gemensamma båten, med fast grepp om årorna, i väntan på den stora vågen, strandade en solig dag i sanden. ”Vi får inte glömma att klimatförändringarna faktiskt öppnar upp för stora möjligheter också. Svensk innovationskraft och tillverkningsindustri kan, om man tar vara på chansen, bli en vinnare på framtidens marknad då förnyelsebar energi och ny smart teknik kommer att efterfrågas. Det som är bra för klimatet kan även vara bra för tillväxten, win-win helt enkelt” avslutade talaren.

Huvuden vreds trots att moderatorn påkallade allas uppmärksamhet. Anders Wijkman gled genom salen med imponerande utstrålning och matchade hårsvall. På väg upp till podiet stannade han och tryckte uträckta händer från personer som önskade ett par stänk av hans uppmärksamhet likt katter stryker sig och blandar sin doft med de som verkar intressanta eller fördelaktiga. Handskakandet och leendena såg ut som lyckade återföreningar. Janis Eklund blev sällan irriterad, han var en mild och tålmodig man. Men just nu var han avundsjuk. Om han hade spelat sina kort annorlunda skulle det kanske ha varit han som fick publikens uppmärksamhet, eller åtminstone varit en i skaran som för en kort stund fick en fast, varm, berömdhet i sin hand. Lika snabbt som upptäckten av avundet insåg han att det inte var sant. Anders Wijkman var en stor talare och det var mer än vad man kunde säga om Janis. Det verkade så enkelt och självklart när Anders talade. Mikrofonen som tidigare sprakat och betett sig allmänt lynnigt i både erfarna och klumpiga händer inordnade sig i publikens vördnad. Redan efter de inledande meningarna hade avundet i Janis trängts undan till bakre raden av desto mer angenäma känslor. Här stod en man som sade det som så många tänkte men som få valde att säga högt. Ekonomin, så som den gestaltar sig idag, måste omprövas för människors och miljöns överlevnad på lång sikt. Janis lät sig vägledas av Anders röst som i sig var som hämtad ur en ljudboksproduktion.

När Anders pratade om faktor 10 och det rimliga i att sälja tjänster istället för produkter log Janis sitt uppmuntrande leende. Han höll med och visste att det inte var så enkelt. Ett minne från

Fult spel nittiotalet väcktes i hans inre. Det hade varit en solig aula och Agenda 21 var som en suggestiv formel i lågkonjunkturen. Han mindes att Anders dragit samma exempel om att man borde sälja kyla istället för kylskåp. Då hade Wijkman propagerat för skatteväxling, flera år innan miljöpartiet blev häcklade för just den idén i valrörelsen 1998 och långt innan Anders blev europaparlamentsledamot för Kristdemokraterna. Janis leende fick en elak skärpa och avundet på de bakre bänkarna flinade skadeglatt.

Kanske var det den nesliga glädjeyttringen, hans låga blodsocker eller arrangemanget som sådant, som öppnade den slutna dörren inom honom. Lunchen var försenad. Han gillade det inte. Det var respektlöst gentemot de som lyssnade men han härdade ut. En försening uppstår ju så lätt. Just denna förmåga att härda ut, att stå pall och fortsätta, var hans styrka. Han hade förblivit lojal mot de gröna frågorna och oförtrutet jobbat vidare. Motgångar och misslyckanden var det inte ont om men dessa eldade vanligtvis på honom, drev honom vidare. Detta var hans övertygelse. Men platsen bakom den förr stängda dörren, som nyss vidgats en aning, spred ett ovanligt ljus och fick de senaste trettio åren att te sig annorlunda. Frågorna som vägrade inordna sig var knappast nya för honom men svaren kändes inte längre självklara. Vad hade han egentligen åstadkommit under dessa år? Hade han dragit lärdom av de motgångar som kostat honom så mycket? Hade hans vänliga diplomati överhuvudtaget bidragit till att flytta fram positionerna?

Det viktiga lunchminglet kom av sig. Pliktskyldigt släntrade Janis runt i den stora ytan med lång fikabar och små stolar och runda bord. Flertalet hade uppenbarligen lämnat stället för dagen. En orolig spänning gjorde sig påmind i hans mage då han som erfaren arrangör undrade hur det skulle gå för teaterföreställningen om de flesta uteblev. Det tog honom en stund att lugna ned sig och påminna sig om att det inte var hans bekymmer. De fick gärna spela upp sin pjäs för honom om det så bara var han som satt i salen. Den kulturella aspekten i omvandlingsarbetet kunde inte underskattas. Så var befann sig alla dessa högdjur som för fyrtiofem minuter sedan med allvarsamma miner nickat i baktakt till talarens crescendo? Janis läppjade på sitt kaffe och tittade sig omkring. Det var så här man sållade ut entusiasterna, de som gjort frågorna till sina egna. Janis Eklund var en man som höll sitt ord. Han förblev lojal mot programmet. Föreställningen började.

Fult spel När applåderna avtog och lokalen badade i dämpat ljus visste inte Janis om han applåderat, ropat eller suttit blick stilla den senaste timmen. Av inledningen hade han klara minnen. Det hade varit snyggt gjort med dansen om livets ursprung och illustrationen av tidsskalan där människan knappt hunnit etablera sig. Att Mark Lynas bok Sex grader passerade revy förvånade honom inte. Det var den senare hälften när tillväxtkritiken blåste upp till storm som han kände en kyla krypa över ryggen. ”Var finns du i allt detta?” hade en röst viskat från den förr så slutna dörrens glipa. När kärnkraftsfrågan avhandlades med bilder av uranbrytning ackompanjerad av ljudet av konvulsioner blåste dörren i hans inre upp med full kraft. Minnen från arbetet inför folkomröstningen var lika klara som om han nyss hade kommit hem från sommarlägret med Folkkampanjen, kär i Kerstin och övertygad om att de, allihop, skulle ro omröstningen i land. Minnena fortsatte att strömma genom honom. De hade alltid funnits där men det var som om de hade förvägrats ljud och färg av hans egen fjärrkontroll till självbehärskning. Nu tjöt och blinkade de åt honom i gult och rött. Han mindes de infekterade diskussionerna inom Miljöförbundet, hur uthållig utveckling blev till ekologisk hållbarhet till bara hållbar utveckling. Han mindes sin skepsis gentemot miljöledningssystemen för att nästa stund höra sig själv, tre år senare, föreläsa om deras förträfflighet inför en skara högre tjänstemän. Minnena av ekokommunernas inspirerande sammankomster omslöt honom som varma kramar men ersattes av kylan då arbetet tonades ned och blev projektbaserat utifrån lokala investeringsprogram och EU-ansökningar. Sedan kom företagens intåg på arenan under tvåtusentalet med marknadsanpassade lösningar där det gällde att kombinera vinst med miljöhänsyn. Åh Gud, så härligt det hade varit att upphäva den motsättningen. De första träffarna med Per Carstedt och Stefan Edman, ett drag i lokalerna som kunde mätas med studentrörelsen i början av sjuttiotalet men med den skillnaden att denna gång var alla med. De hade hissat segel. Han mindes sitt eget försvar, sina argument inför Kerstin, för att ha med företagen. Han mindes sina uppretade tal om vikten av att tala med företagare på företagares vis. Det gällde att plocka de lågt hängande frukterna, att använda sin konsumentmakt. Solidaritet hade ersatts av CSR – Corporate Social Responsibility. Brukspatronen var tillbaka och han, Janis Eklund, hade ställt sig med mössan i handen. Han mindes hur han vid ett seminarium introducerat en talare genom att prisa honom för dennes inköp av en miljöbil. Att det var transportsystemet och bilismens ohotade ställning som borde diskuteras passade inte in det sammanhang han själv varit med om att skapa.

Fult spel Stående vid fikabaren med en kopp kaffe hörde Janis en yngre man beklaga sig över att det inte fanns rättvismärkt te. ”Det känns liksom inte trovärdigt att prata om hållbarhet och så om inte ens teet är fair trade.” Kvinnan bredvid nickade instämmande utan att säga något. ”Kan du peka på något med trovärdighet här inne? Tystnaden lade sig obekvämt till rätta. Den välklädde unge mannen doppade sin icke rättvisemärkta tepåse i det heta vattnet. Janis studerade sin spegelbild i den mörka glasskivan till vänster om automaten. Varför hade han sagt så? Det var olikt honom. Han var ett huvud längre än sitt sällskap. Mörk kavaj och ljus skjorta. Hur länge sedan var det han började med det till vardags? Det kändes besynnerligt, som om han iakttog sig själv från en annan tid.

Janis dunkade handen i kaffeautomaten. ”Trovärdig? Den här, är den det - trovärdig? Skrällen som fick resten av omgivningen att tystna och vända sina blickar honom överraskade honom själv. Han hade inte tänkt slå till så hårt men nu var det gjort och det gick upp för honom att det inte spelade någon roll. Där stod det där aset till kaffeautomat och pyste energi för att folk skulle kunna bälga i sig sju sorters kaffe i tid och otid. Och här stod en proper åttiotalist med slips och tog till orda om trovärdighet som om han hade en världspolitisk lösning i sin mugg från Zoégas.

Han hade målat in sig i ett hörn. Han såg det nu. Janis tänkte inte på denna lilla scen, nej detta var ett övertramp i mindre skala. Successivt hade han strukit lager på lager av grön plastfärg på de gamla plankorna. Utrymmet för honom att tala om de underliggande frågorna, att agera utifrån det han visste var det rätta, hade krympigt i takt med att han var rädd att få färg på skorna. Nu såg han att han under flera år hade klafsat omkring i färgen medan golvet under honom höll på att ruttna. Han var tvungen att bryta sig ut innan golvet gav vika under honom. Han var tvungen att göra något för att kunna andas.

Cykeln stod där han lämnat den med hjälmen fastsatt i låset. Det var skönt att trampa. Så självklart och underbart liksom grönskan på våren tas det för givet, tänkte Janis. Tankegångarna avbröts av en skarp stöt. Han hade kört ned i en grop i cykelbanan. Ett par utförliga svordomar

Fult spel senare fick han stopp på cykeln för att inspektera framhjulet. Med ett par tunga kliv stampade Janis tillbaka för att titta närmare på gropen. Hans inspektion liknande en krigsdans utförd av en tjänsteman i kavaj med cykelhjälm. Janis spottade i hålet och stampade i den som för att markera för gropen, sig själv och alla andra att detta var långt bortom det acceptabla. Han böjde sig ned och grävde till sig en näve grus. Han tänkte en gång för alla tala klarspråk med gatuförvaltningen. Han hade skickat e-post om att både glassplitter och att vintergrus låg kvar ända in i juni. Detta var droppen. För säkerhet skull lämnade han cykelbanan då den inte längre var säker och gav sig ut på bilvägen. För sitt inre spelade han upp den kommande ordväxlingen med gatuchefen, Leif hette han visst. En kraftig inbromsning bredvid honom fick honom att reflexmässigt kasta sitt grus på den stillastående bilens vindruta och motorhuv. När pulsen återgått till cykeltempo och han närmade sig ett par rödljus intalade Janis sig att bilen kommit från vänster, och att han själv dessutom varit på huvudled. Trafikljusen slog om till rött och Janis stannade. Han skötte sin del om de stora fiskarna skötte sin. Ändå kände han sig som en säl bland späckhuggare som glänsande gled förbi honom till vänster.

Stöten från signalhornet intill honom fick honom att hoppa till. Det höga ljudet slog ut allting annat. Janis tappade orienteringen men kallades tillbaka genom den arga rösten. Mannen bakom ratten brölade okvädningsord. Janis parkerade cykeln i väggrenen och gick mot bilen som nyss varit nära att invalidisera honom i korsningen. På vägen fram knäppte han av sig hjälmen och ruskade om håret. Han hade läst att den som blev attackerad av en haj skulle rikta in sig på hajens enda riktigt svaga punkt, ögonen. Den uppretade föraren fortsatte att ösa svordomar från sitt nedvevade fönster på förarplats tills Janis hjälm kom farande som ett stridsgissel. Om Janis hade betraktat sig själv som kristen skulle han kanske ha beskrivit sitt sinnestillstånd som att hans kropp och själ var antänd av Herrans gudomliga vrede. Men i och med att Janis Eklund var agnostiskt lagd skulle han senare beskriva sitt tillstånd som heligt förbannad.

Mannen tog sig för sin blodiga näsa och tryckte med skräckens frenesi på fönsterhissen. Med en spark avlägsnade Janis bilens backspegel. Ljusen slog om i samma stund som bilen lämnade platsen med en rivstart. Janis såg sitt vilda ansikte i spegeln. Han var röd, andfådd och rufsig. ”Nu hade du tur” sade han till vägbanan vid rödljusen. Backspegelns tyngd skänkte honom en viss trygghet men han visste inte riktigt vad han skulle göra med den. Han ville inte lämna den på

Fult spel platsen och skräpa. Föresatsen om att läxa upp gatuchefen hade knuffats undan av intermezzot med bilistligisten. Med backspegeln på pakethållaren begav han sig österut. Han ville bara cykla. Att framhjulet tagit stryk av gropen blev Janis varse när fälgen skrapade i marken. Den mörka nylagda asfalten masserade honom varsamt underifrån när han vandrade med cykeln men det hjälpte inte. Marken gungade under honom. Luften passerade genom hans lungor utan att ge honom det lugn har behövde. Istället var det som om brännande syra pytsades ut i hans blodomlopp. När han såg skylten ”Rondellen på ängen”, kommunens senaste externa köpcenter visste han att han hade nått cykelvägens ände. Ordens dagar var förbi, det var dags för handling. Det var dags att få lite ordning på torpet, sortera pärmarna och syna bluffen.

Framför Janis ögon framträdde bensinmacken, hamburgerkedjans färgglada restaurang och sedan det gigantiska komplexet. Stora betongskivor, sammanfogade till väggar och tak. Janis tänkte på de foton han sett av muren som Israel byggt på Västbanken. ”Vi bygger alla våra murar” muttrade Janis medan han ledde sin cykel nedför backen mot den vidsträckta parkeringen. Han brukade inte prata för sig själv men nu kändes det helt naturligt. Det stärkte honom i hans föresats. Asfalten spred fortfarande sin tjäraktiga doft och kändes mjuk under hans fötter. Här hade det odlats sedan vikingatiden. Nu var det parkeringsplats. Det skulle bli en sjuhelsikes omständlighet att bryta upp all denna asfalt för att kunna odla marken igen efter oljetoppen, tänkte Janis. Inte skulle det vara herrarna i Byggnämnden som skulle göra det heller. Nej de, eller deras efterföljare, skulle med största sannolikhet beklaga sig över det trängda läget och kräva odlingsmark för kommunens överlevnad lika nödigt som de inför detta bygge betonat behovet av parkeringsplatser till ännu ett köpcentrum. Janis hade nästan gjort sig omöjlig under samrådsmötena. Han hade krävt att miljökonsekvensbeskrivningen skulle beakta utsläppen från trafiken till och från köpcentret. Flera år av nätverkande hade gått i stöpet. Han hade åter tagit formen av den vildvuxne miljöaktivisten i sina motståndares ögon. ”Någon skulle kunna spränga skiten i luften.” Han hade inte sagt det då men han sade det nu, på väg över den asfaltsöken, ett svart bevis på hans misslyckade. Åter tänkte han på Israels mur och alla de misslyckanden som måste ligga till grund för dess tillblivelse. Det skulle inte få gå dithän.

Janis intog den enorma butiken genom de automatiska svängdörrarna och de sensorstyrda grindarna. Om han hade burit hatt och cowboyboots skulle han mycket väl ha kunnat vara en

Fult spel desperado på väg in i saloonen. Men Janis hade varken en stor hatt eller underliga skor. Han såg alldaglig med undantaget att han hade cykelhjälmen på sig samt en avsparkad backspegel under armen. Likt Jona befann han sig nu i valfiskens buk. Coop Forum, hans egen kooperativa valfisk. Var hade lösvikten tagit vägen? Dagens lösning stavades storpack. Större förpackningar och fler förpackningar. ”Är det i Änglamarken Coops själ bor?” frågade Janis den tigande hyllan. ”Det är inte roligt längre” sade han till sig själv i backspegeln. Han såg grå ut. Vilken färg på ögonen hade han? Han visste att han hade gröna ögon, det hade han alltid haft men i butikens vita obarmhärtiga sken såg Janis att hans ögon skiftat färg till gråblå. När hände detta? Han såg sig omkring för att se om någon tagit notis. Ensam bland tunga vagnar fyllda av färgglada förpackningar insåg han att det inte spelade någon roll om han höll sina tankar för sig själv eller lät dem rulla över hans torra läppar. Backspegeln var hans bevis. I den såg han vad han hörde och visste att han fortfarande fanns. Hyllorna tornade upp sig som likt kompakta häckar i en romantisk labyrint men tog honom så långt från symbolisk harmoni han kunde komma. Hela världen framför hans ögon utan att något lockade honom. Han kände att han var hungrig men ville inte stoppa något i korgen. På sin vandring mot kassorna slog en stickande doft av gummi mot honom. Blänkande stövlar och färgtrallande foppatofflor. Inte en vettig människa fanns det att prata med. Långa rader av pinaler och honom själv. "Vi måste lita på våra leverantörer" hade en expedit svarat i ett nyhetsinslag om kemikalier i jeans. ”Pyttsan!” Janis svor åt den glänsande trådbacken med tofflor. Aldrig att tillverkaren försäkrade sig om att deras produkter var ofarliga för konsumenten. Ett väsande läte förbryllade honom tills han upptäckte att det var hans egen andhämtning. För att stilla den lätta yrseln satte han sig på huk. Det skulle krävas starkare ord än pyttsan för att någon skulle bry sig. Plötsligt såg Janis vidden av det fula spel som ägde rum runt omkring. Hyllan framför honom, det externa köpcentret, gatukontorets nonchalans, lobbying för lågprisflyg i grannkommunen, brutna löften i energipolitiken. Han och de förledda massorna var den enda som spelade enligt regelboken. Domaren hade lämnat planen för en spetsad kopp kaffe med motståndarlaget och medan han väntade på passningar hade motståndarna bytt om till den amerikanska varianten av fotboll.

Braket från hyllan som föll på nästa som föll på nästa som i sin tur landade på en back med vattenkannor av plast fyllde butiken till bredden. Janis tittade sig storögt omkring och upptäckte

Fult spel att det till syvende och sist fanns en betydande mängd personal i närheten som han inte hade lagt märke till. Frågan var om de sett honom. Skriket som följde var något svagare men betydligt gällare än dånet. En mamma kramade krampaktigt handtaget till sin kundvagn i tron att hennes son fanns under hyllan. Janis blev kall och torr inombords. Försiktighetsprincipen var sublim som princip men förlorad i praktiken. Kvinnans skrik snurrade till det ytterligare för personalen. Fler kunder anslöt till skrikandet och stojandet. Mitt i villervallan såg Janis hur den första kvinnan återfann sin son som kom springande. När han backade såg han två ungar, antingen syskon eller bästisar, dröja vid lösgodiset innan de högg in. Troligtvis morgondagens entreprenörer i detta roffarsamhälle tänkte Janis och tog sikte på kassorna. ”Rena rama dårhuset” gläfste han åt en kassörska som med stora ögon tittade åt det tidigare brakets håll.

Mitt emot Coop låg en klädesaffär. Janis travade in som om han plötsligt blivit hungrig på kläder istället för mat. Biträdet tittade oroat mot Coop. Han intog affären med sin blick. Stresshormonerna från ansträngningen med hyllorna skärpte hans sinnen. Problemet med klädkedjor var att de inte var några riktiga kedjor. De var som svampar i höstskogen, ett litet uttryck av det oöverskådliga virrvarret under ytan. Men sade de att de var en kedja så var de väl det. ”Vi måste lita på våra leverantörer” muttrade Janis medan han strök över jeansbyxorna som låg på det höga bordet likt perverst staplade slaktkroppar. ”Ursäkta?” ”Kalsonger, har ni kalsonger?” Biträdet nickade och visade honom till utrymmet närmast kassan och ställde sig bakom disken. Medan Janis släpade blicken över de förpackade underkläderna följde hon händelserna mitt emot och slappnade av när folk började strömma ut ur butiken som om de var klara med dagens inköp. ”Måste man tvätta de här innan man använder dem?” Det var dags att syna bluffen. Han önskade att Janne Josefsson skulle stå i kulisserna och filma i smyg. ”Vi lämnar det upp till varje kund att bestämma själv om man vill tvätta dom innan eller inte.” Janis nickade tankfullt som om han förde en överläggning med sig själv om han borde tvätta kalsongerna eller inte. ”Det är verkligen storsint av er att låta oss kunder tvätta kläderna, innan, om vi vill.”

Fult spel Kanske var det den milda tonen i hans kommentar som gjorde att hon inte tycktes förstå hans sarkasm. Kanske sände han en signal om att affären var i hamn. ”Jag menar, bör jag tvätta dom?” Den milda tonen i hans röst hade försvunnit. ”Det är upp till varje kund att...” ”Frågan är om jag borde göra det?” skrek Janis och fortsatte i forcerat lugn, ”om jag frågar så här då, finns det kemikalier på de här kalsongerna?”. Han slet ur dem ur den kubiska pappersförpackningen och lade dem på disken. Biträdet såg sig omkring som för att avleda honom eller söka hjälp, eller båda delarna men de var ensamma i butiken. ”Jaa... men inga farliga.” ”Nehe? Vilka kemikalier är det då om jag får vara så ofin och fråga?” Hennes kinder rodnade. Det var inget som blidkade honom. Hon talade snabbt om för honom att hon inte visste men att han kunde ringa tillverkaren om han ville veta. Han släppte henne inte. ”Men du sa ju att det inte finns några farliga kemikalier på de här. Hur kan du veta det när du inte vet vilka de är?” ”Ska du köpa något eller?” Det var uppenbart att hennes fråga inte var någon fråga utan ett stick och brinn gubbjävel. ”Du, det är inte så kul för mig det här heller ska du veta. Jag har stått ut med skit från sådana som er så länge men det är slut med det nu!” ”Butiken är kameraövervakad, bara så du vet det.” ”Var då?” Janis snodde runt i jakt efter en kamera. Biträdet stirrade på backspegeln som Janis lagt ifrån sig bland kalsongkartongerna. Han böjde sig fram för att se hur hon såg ut i backspegeln. Högt upp i högra hörnet av spegeln såg han ett litet objektiv och snodde runt med en sådan kraft att expediten duckade bakom disken. Med fingret åthutande åt kameran lät Janis klädkedjan veta vad han tyckte om den. Den döda tystnaden som svarade honom och vetskapen om att den som såg inspelningen bara skulle se hans arga ansikte och flaxande finger fick honom tappa den lilla besinning som fanns kvar inom honom. Först for kalsongkartongerna upp mot kameran, de var lätta att kasta och låg bra i handen men var för lätta för att göra någon egentlig åverkan. För en kort stund, som i ett avsked, betraktade han sig själv i backspegeln innan han tog sats och slungade den med all kraft mot videokameran i hörnet. Det var en präktig träff. Janis

Fult spel huvud fylldes av ett brus.

När bruset avtog och han återfick sin mentala kommentarfunktion som berättade för honom var han befann sig insåg han att han stod i en annan del av köpcentret. De blanka vita golvplattorna med insprängda svarta graniter var desamma men runt honom fanns en ny uppsättning butiker. Han scannade läget och mötte en fientlig blick från en kvinna på avstånd. Hon stod i dörren till en resebyrå och var klädd i en grå dress med en lila scarf. Utifrån hennes klädsel drog Janis slutsatsen att hon arbetade i resebyrån. Hon var bekant på något vis och det kändes som om hon stirrade ut honom. ”Tillsammans med ökat resande löser vi klimatkrisen” ropade Janis och gjorde en kort paus innan han fortsatte, ”med klimatkompensation!” Han knöt vänsterhanden och höjde den i luften som för att betona sin medverkan i kampen för klimatet. Den ilskna kvinnan bröt ögonkontakten och svepte med blicken. Herregud, var höll männen hus i den här gallerian tänkte Janis och fick just då syn på den uniformerade vakten en bit bort. Kvinnan såg ut att försöka vinka honom till sig på ett diskret vis men vakten var upptagen i ett samtal med ett pensionärspar och såg henne inte. Vakten, liksom resebyråkvinnan, var klädd i grått men inte alls lika stilig. Om han inte haft ett tungt bälte med bland annat batong skulle han i vaktbolagets overall kunna ha misstagits för en kringvandrande mekaniker. ”Ånej, Janis Eklund ska minsann gå fri från Mammons knektar” sade han och avlägsnade sig med raska steg.

I stegen upptäckte han att han i kavajfickan hade en gastuta, en sådan som brölar på fotbollsläktare. Varifrån den kom eller hur den hamnat i hans ficka var för honom en gåta. Att den inte kom från resebyrån stod bortom tvivel. Nu när backspegeln var borta var det skönt att ha något att hålla i. Cykelhjälmen var borta. Bytt är bytt tänkte Janis när han passerade skyltfönstren och stannade bredvid en man som studerade glänsande apparater. Det var kameror, telefoner och hushållsapparater. ”Tänk vad mycket grejer det finns” sade Janis. Mannen tittade på honom utan att säga något. ”Med de här kan vi dokumentera eländet och dricka espresso i godan ro. Vi kan köpa allt vi pekar på så länge vi pekar på fel saker. Hänger du med?”

Fult spel Mannen sade inget men Janis förstod att han uppfattat frågan då mannen tog ett steg bort från honom. ”Det är ju lätt att stå vid sidan av och iaktta, att flytta på sig om det blir obehagligt med lite närhet. Hur tror du att samhället skulle se ut om alla bara gick och glodde i skyltfönster och backade undan? Och om jag säger att vi redan lever i den framtiden, att det handlar om här och nu?” Ett hostande läte som påminde om en grymtning kom från mannen som nu tog ett par steg som i en loj lov för att simulera ett tanklöst drivande. ”Spring bara! Jag är inte kristen men legio är ert namn, ty ni är många! Som en skock skrämda grisar besatta av köplusten rusar ni mot branten. Jorden brinner och ni köper videokameror, fy fan! ” Janis brydde sig inte om att ropa med teatralisk röst. Rädslan för att andra skulle kunna tro att han var knäpp hade hållit honom tillbaka alldeles för länge. Han backade två steg och läste den gigantiska skylten som utgjorde bakgrund i skyltfönstret, ”Välkommen till någon som får allt att fungera”. Hyllorna dignade av elektronik. En av överraskningarna var butikens utbud av erotikprodukter. En böjd rosa dildo beskrevs som pleasure object och hade kontrollerad dubbelmotorig vibration. Till och med mitt sexliv kan de få att fungera, inte dåligt, tänkte Janis. Han tog ned en ask som stod bredvid massagestavarna och läste Sanning & Konsekvens. Han gick förbi uppradade bärbara datorer, rakapparater, mixerstavar och hyllrader av annat framtida elektroniskt skrot. ”Jag tänkte att vi skulle prova det här” sade Janis till den manlige expediten och visade upp det erotiska spelet. Killen i kassan log nervöst men Janis besvarade inte leendet. Istället gav han honom en isande blick och upprepade reklamraden från skyltfönstret. ”Välkommen till någon som får allt att fungera. Det sägs att miljöproblemen skulle kunna lösas ganska enkelt med hjälp av en fungerande marknad där prissättningen och skatter speglar de faktiska kostnaderna för varor och tjänsters för dagens samhälle och för kommande generationer. Hur kan ni få det att fungera? Och just det, sanning eller konsekvens?” Den unge mannens leende övergick till en sur snörpning. Det var uppenbart att han fått en bråkstake i affären. ”Du, ska du handla eller gå?”

Fult spel Gastutans tjut var bedövande. Janis tänkte att det var så här det kändes att ha makt, som en bilist bland cyklister. Huvuden stack upp ovanför hyllor och folk glodde från gången utanför. ”Nu tar vi det en gång till. Hur...” Janis hann inte ställa sin fråga en gång till. Expediten skuttade med överraskande hastighet ut från sitt bås och knuffade Janis mot dörrarna. Samtidigt som killen nappade åt sig Sanning & Konsekvens kom Janis åt gastutans knapp så att sista knuffen ackompanjerades av en kort och stark signal då Janis dråsade i golvet utanför butiken. Han fick hjälp att resa sig men det var inga trevliga händer som stödde honom. Det kändes snarare som hans mors grepp om hans överarm när hon dragit honom bort från cykelaffären då han som tioåring gjort en affärsuppgörelse med cykelhandlaren med avbetalningsplan och allt. Vakten vred det färgglada signalhornet ur hans hand med ett: ”Den här tar jag hand om.” Ingen behövde säga att det roliga nu var över. Janis tyckte att den lilla folkmassan som samlats runt dem liknade uppstallade blängande mjölkkor. ”Birger Schlaug, varför har du övergivit mig?” Han hörde inte om hans rop skapade någon reaktion i flocken. Han stod i vaktens nypor utanför entrén med folk som tog en omväg runt dem från parkeringen till de automatiska dörrarna. ”Ta det bara lugnt. Vi har ringt polisen” sade vakten. Han såg ganska snäll ut trots sin utstyrsel och hans barska grepp. Janis undrade om deras umgänge hade tett sig radikalt annorlunda om någon av dem gjort något enstaka val något annorlunda. ”Sådana som du behövs verkligen. Någon som vänligt men bestämt kan avlägsna det som stör det väsentliga. Just nu är det kommers som gäller men det kommer en tid, det måste komma en tid, då prioriteringsordningen är annorlunda.” Greppet mildrades något tack vare Janis nyktra utstrålning som vakten tog som intäkt för att han hade lugnat ned sig. ”Tänker du på nazisterna eller?” Janis ryggade för den oväntade kommentaren. Här slappnade man av och så kom det tjuvskott direkt. Hela tiden så fort han försökte vara snäll och nykter hände detta. Han var så evinnerligt trött på det.

Fult spel ”Nej inte nazism men ska vi komma ned under 350 ppm koldioxid i atmosfären måste det hända grejer och alla kommer inte att gilla det. Finns det kulor att hämta kommer din arbetsgivare gå i bräschen, lita på det.” Efter den ordväxlingen stod de tysta. Janis tänkte på Gandhi, Thoreau och Rosa Parks. En vända i finkan var kanske nödvändigt för rörelsen. Vakten suckade tungt och Janis sade att polisen tydligen hade vettigare saker för sig en solig eftermiddag som denna. Komradion i det tunga bältet spelade en ilskan trudelutt som fick vakten att svära. Janis kände friheten omsluta honom för en kort stund när vakten släppte honom för att växla hand och svara. En snattare hade ertappats i en klädaffär och verkade våldsam. ”Om du inte står på exakt den här platsen när jag kommer tillbaka blir det inte kul för dig. Du kommer önska att polisen redan var här. Fattar du?” Janis nickade lydigt. När vakten försvunnit joggade han hastigt bort längs de sammanfogade betongväggarna. Hans egen mur som hämtad från västbanken. På vägen begrundande han hur han skulle kunna trappa upp kampen och kom att tänka på Asfaltens indianer som attackerat stadsjeepar ett par år tidigare. Dessa obundna ungdomar skulle med rätt vägledning kunna åstadkomma stordåd. Inget kan mäta sig med ungdomens kraft, tänkte Janis och gjorde ett mentalt tillägg om vikten av erfarenhet och rotad förståelse av sammanhangen. För det första räckte det inte med att pysa ett par däck och inte heller att avgränsa sig till stadsjeepar. Icke-våld i all ära men det måste tas i med hårdhandskarna och rikta sig mot roten och inte syndabockar. Brännoffer och fördrivande av idisslare i öknen var en förlegad symbolik. Janis tog upp sin nyckelknippa och valde ut en nyckel innan han fortsätta att springa fram och tillbaka mellan bilarna på parkeringen. Ljudet av nyckeln som repade lacken gjorde det hela verkligt. Det överlagda i handlingen lugnade honom. Han fann sig inte längre i rollen som ett snällt diplomatiskt offer. ”Det där var en mjukstart” sade han till sig själv när han tagit sin tillflykt till den konstgjorda gräskullen med ett litet träd med skyddspapp kring stammen. Nästa gång tänker de sig kanske för innan de tar bilen till köpcentret. Under joggingturen hade en plan tagit form i hans sinne. Längre bort såg han en polisbil svänga höger i rondellen.

Björn Eriksson, 2011-10-19