Grannbesök_________________ Jag får ofta besök av mina grannar. Jag har lärt känna dem och de känner min bostad som om det vore deras egen. Pekka, grannen tre dörrar bort i korridoren kliver in, lika plötsligt och självklart som vanligt. Visserligen hörde jag stegen i korridoren men jag kan ju inte förvänta mig besök av Pekka så fort jag hör steg i korridoren eller en dörr som smäller. Pekka tar inte av sig skorna, han går rakt in, fram till mitt pentry, tar en kastrull, slår upp vatten och sätter den på spisen. - Är du hungrig? frågar jag. Han tittar på mig som om jag hade skjutit en gummisnodd på honom: - Vad tror du?! - Tack, det räcker, säger jag. Jag reser mig och går bort till dörren, öppnar den och pekar med armen. Pekka står och blänger. - Far åt helvete! Hans skrik ekar i den lilla lägenheten. Innan han lämnar spisen skruvar han på alla plattorna och spisen med varmluftsfläkt. Jag vet att jag bör stå kvar vid dörren istället för att springa till spisen, annars går han inte. Pekka lommar förbi ut i korridoren. Jag stänger dörren och går till spisen för att stänga av plattorna och ugnen. Katrullen med vatten låter jag vara på. Jag sätter mig i soffan med en kopp te och med ryggen mot dörren. En stund för mig själv. Dörren öppnas. Jag är inte förvånad. Jag vänder mig om i soffan och ser Malin lufsa in i rummet. - Hej! Säger jag i hopp om att få kontakt, det är ju hursomhelst mitt hem. Malin nickar till svar och öppnar skafferiet som om hon tog vid där Pekka misslyckades. Jag suckar, vi har lekt den här leken förut. - Det är bättre om du bakar egna kakor, säger jag i ett försök att väcka någon sorts sympati för mina livsmedel. Jag vänder mig om och sitter i soffan och låtsas som om Malin aldrig kommit in. Jag tror att hennes lek går ut på att jag ska försöka skydda mina kakor, nötter, hårdbröd, bönor och gryn och att hon ska försöka ta dem. Men jag minns den gången jag lät henne hållas. Hon kom inte ut ur lägenheten eftersom hon ville bära med sig hela skafferiet (det hon inte hann eller kunde äta på plats). Det slutade med att jag förlorade en fjärdedel av skafferiet och fick städa hallen en halv dag. Ett krafsande och krasande bakom skafferidörren får mig att svinga mig upp ur soffan och ta henne i armen. Istället för att bråka med mig sträcker hon sig efter honungsburken och tappar den. Med ett fast grepp om armen leder jag henne ut ur lägenheten. Jag tittar på den krossade honungsburken. Söt, gyllene honung full av glasbitar. Jag ser framför mig hur Malin kastar sig ned på golvet och slickar i sig den spilda honungen. Jag föreställer mig hennes förvåning och fasa när hon känner hur glasbitarna skär henne i halsen. Jag ryser och hämtar en trasa och gummihandskar. Det är svårt att få bort kletet. Glaset borde sopas upp men det sätter honungen stopp för. I takt med mitt torkande minskar fläcken och slutligen är skärvor och honung borta.
Pling-plong! Någon har kommit åt ringklockan. Jag hoppar till. Sällan använder någon ringklockan. Utanför står Youssuf och undrar om han kan komma in. Jag frågar vad han vill. Han säger att han inte är säker men att det kanske klarnar när han kommer in. Youssuf berättar för mig att han har kommit på något avgörande, något som kommer få mig att omvärdera och ifrågasätta hela min existens, något jag måste få veta. Jag påminner honom om att han nyss inte visste vad han ville och att han nu vill få mig att omvärdera hela min värld. - Ja, visst är det märkligt, säger han och ler. - Tack, en annan gång Youssuf, säger jag och stänger dörren. Youssuf står i förvåning men ringer inte på klockan igen. Jag har knappt hunnit två steg innan jag hör att dörren öppnas bakom mig. Jag tänker att Youssuf kanske hittade tillbaka och kom på vad det var han ville säga. Men det är inte Youssuf, det känner jag på doften. - Hallå där! utropar Jasmmin samtidigt som hon slänger ut med armarna och vrider huvudet snett nedåt framåt. Hennes parfym tar jag inte fel på. Jag kan dofta hennes spår i korridoren, vid postfacken och till och med i tvättstugan. Hennes söta doft tar sig genom tvättmedel och mjukmedel som om det var en kanot på en stilla å. - Hej, säger jag när hon slår sina armar om mig. När jag sjunker något och rör mig bakåt plutar hon med läpparna och tittar upp på mig genom sin svarta lugg. Hennes ögonfransar vickar och vippar som stjärten på en sädesärla. - En puss, en liten en, hör jag henne säga men jag förstår inte varifrån ljudet kommer. Talar hon genom näsan? Är hon telepatisk? Hennes röda inbjudande läppar har i vilket fall inte rört sig med undantag för de centimetrar de närmat sig mina. Jag lyckas föra upp min högerhand till mitt ansikte och vilar pekfingret mot min näsa och tummen mot min haka. På så vis håller jag henne en handbredd från mitt ansikte. Hon gör ett utfall och kysser min handrygg utan att släppa mig med blicken. Men dödläget är brutet. - Nej tack Jasmin, inte idag. Jag försöker att inte tänka på hur det gick när jag lät henne komma närmare och lösgör mig från hennes grepp. Jag leder henne, inte olikt så som jag ledde Pekka, till dörren. Istället för att skrika åt mig kryper hon ihop och lutar sig mot mig och viskar: - Jag älskar ju dig. Med stängda ögon och en utdragen utandning öppnar jag dörren och ger henne en liten puff på axeln i och med att jag känner hennes trick att inte flytta sig för dörren som stängs. Doften av hennes parfym hänger som ett orosmoln i hallen. Jag återgår till min soffa och min efterlängtade vila. Det är en fin dag, molnfritt och skinande. Jag öppnar fönstret för att släppa in lite frisk, kall luft. Kanske somnade jag eller så rörde han sig otroligt tyst. Plötsligt sitter han bredvid mig i soffan. Jag rycker till och skakar sedan på huvudet. - Hej Markus. Hur länge har du varit här? - Du har den bästa lägenheten i korridoren. Är du medveten om det? Markus vänder sig om och tittar på mig med ett uppgivet uttryck i blicken.
- Du har den bästa utsikten, bästa spisen, största skafferiet, skönaste sängen och snyggast tapeter. Hans underläpp skjuter ut när han säger det och han ser verkligen trumpen ut. - Vad är det för fel på din lägenhet då? frågar jag och ångrar mig. Det måste vara överrumplingen, egentligen vet jag att det är fel taktik. - Jag bor på bottenvåningen, tittar ut över cykelställ med cyklar som ingen använder, det är fullt av gamla hål i väggarna, det luktar illa, min säng är för hård för jag trodde att den skulle mjukna med tiden, spisfläkten fungerar inte så det blir en fet hinna på allt. Det är äckligt! Spegeln på badrummet har gått sönder, tandborsten har ful färg och - Tack Markus, det blir knappast bättre om du sitter hos mig. Jag vill inte fråga hur spegeln gick sönder. För att markera att samtalet är slut reser jag mig upp och går mot dörren. Jag känner Markus och vet att han kan vara ljudlös. Spåren efter honom brukar jag upptäcka först i efterhand. Det putar under hans tröja. Samtidigt som jag öppnar dörren håller jag fram min hand. - En souvenir... säger han och lägger tekoppen i min öppna handflata och tittar bort när han går. Jag tittar efter Markus när han går. Det var lite dystrare än vanligt idag, jag undrar om det har hänt något särskilt. När jag backar in och stänger om mig är det någon som greppar handtaget och rycker upp dörren. Patricia sätter ena foten framför den andra och passerar mig med en krympande blick. Det stör mig att hon så lätt, utan ett ord, lyckas förminska mig. - Vad vill du? frågar jag och förvånas över desperationen i min röst. - Åh, kära du, jag vill bara se hur du har det. Hur det går för dig. Hon spatserar runt i rummet och gör sin sedvanliga inspektion. Hon stannar vid bokhyllan och stryker damm från ryggarna. - Har du dem för att stila eller händer det att du läser dem? Hon ler ett av sina hemska leenden. Vid första anblicken ser det vänligt ut men är det inte. Det är ett leende som säger att hon är där uppe och att jag är här nere, i sandlådan. Jag sätter mig i soffan eftersom jag vet att det inte räcker med att öppna dörren och peka med armen. - Jaha, där sitter du i din soffa som en buddha. Fint. - Du skulle aldrig klara av att sitta tyst och stilla, att vila i dig själv, så som jag gör. Hon fnyser och rynkar på näsan åt en T-shirt hon plockat upp från en av köksstolarnas stolsrygg. - Det är ju inte alla som behöver vegetera på stället som du. Om jag ville skulle jag kunna sitta här tills träden vissnade. - Intressant, säger jag. Vilka trädslag skulle det vara? Jag menar det är skillnad på en rönn och en ek. Det överseende leendet igen. - Så typiskt en navelskådare som du. För min del får du gärna sitta där tills du somnar, för det är vad som kommer att hända. - Kanske. - Jag ödslar inte mer tid på dig. Jag har viktigare saker för mig. - Tack Patricia, tack. Lägenheten skakar av dörren som Patricia slänger igen efter sig. Jag andas ut. Dag
ut och dag in, samma visa med variationer. För första gången denna dag knackar det på dörren. Jag ropar kom in. Torbjörn skrockar sitt välbekanta skratt och varje gång låter det som om det var första gången han upptäckte sitt eget lustfyllda läte. Jag ler och vänder mig om. Med ena handen kliar han sig i skägget och i den andra balanserar han en glasform. Det doftar ljuvligt. - Jag tänkte att du kanske ville ha en bit äppelpaj. Jag tackar för pajen och ber honom ställa den på spisen och lovar att bjuda tillbaka en dag. Torbjörn ler till svar och lämnar lägenheten efter att ha önskat mig en fin dag. Det slår mig att jag borde fästa en hälsning på min dörr. Med pennan i handen och ett tomt ark framför mig börjar skriver jag; SNÄLLA GRANNAR - VÄLKOMNA BESVÄRLIGA GRANNAR - UNDANBEDES Men jag ändrar mig och skriver en ny; JOBBIGA GRANNAR - NEJ TACK ÄPPELPAJ - JA TACK Med de två arken framför mig på bordet sitter jag och jämför. Slutligen, påverkad av kanel- och äppeldoften från spisen, väljer jag den med pajen på slutet. Arket fäster jag med tejp på ytterdörren. Det är öde i korridoren. Solen strålar fortfarande. När jag sätter mig i soffan igen sitter Marie redan där. Hon säger: - Hej! Vill du sitta en stund med mig? Hon sitter med korslagda ben i soffan och ler ett barns leende med hela ansiktet, som om hon länge längtat efter den här stunden. Utan att svara sätter jag mig ned och fattar tag om hennes hand. - Jag har äppelpaj.
/Björn Eriksson