Tashi Delek Han ville inte hoppas men kunde inte låta bli. Bussen skumpade fram på den dammiga vägen. Det enda som hördes var motorns höga varv. Ingen vågade säga något. Alla delade de samma rädsla. Han mindes inte hur många gånger de spelat det här spelet. Snabba order om att packa sina saker och in i bussen med buttra vakter. Sedan ett elakt smygande rykte om att bussen styrde mot friheten. De var ju trots allt inga riktiga fångar längre. De var före detta fångar som omskolades för sitt återtåg i samhället. Varje gång gick bussen till byggarbetsplatser, vägbyggen, dammbyggen eller något annat projekt som var i behov av billig arbetskraft. Om de behövde omskolning behövde samhället omskolningens svett. I stunder som denna tänkte Tashi ofta ofrivilligt på sin tid som intern i Drapchi, detta helvete på jorden. En trång kall betongcell med åtta hungriga spöken vars törst aldrig kunde släckas. Det senaste året i arbetslägret var bättre på många sätt. Nu bodde de i baracker med logementsängar. Maten var bättre. Vakterna var av naturliga skäl inte lika brutala. De hade något reellt att hota med. Konstant underdånig lydnad under ett par månader eller år, ändå en marginell omfattning i sammanhanget, skulle kunna vara slutet på åratals fångenskap med svält och tortyr medan ett ögonblick av trotsighet kunde sända dem i retur. I arbetslägret fanns bara de disciplinerade, de nervösa och nedbrutna bortom självbevarelse lämnades kvar. Det var ovissheten som härskade i lägret. Folk ersattes av nya men ingen visste var de gamla tog vägen. Bussen stannade och vakterna inledde sin mekaniska dans. Order skälldes även om det hade räckt med viskningar och subtila gester. De stod lydigt tysta uppställda längs med bussens långsida med packningen framför fötterna. Tashi blickade ut över vidden. Han hade knappt lagt märke till den från bussen, dels på grund av den smutsiga rutan och dels av det olidliga i att se de fria vidderna utan att få vara en del av dem. Nu kunde han inte stå emot längre. Luften var klar och krispig. De vita bergstopparna i horisonten lyste som äggskal i svart mull. Slätten skiftade i brunt, rött och gult. Den klarblåa himlen var oändlig i sitt djup. Tashi ville inte känna detta. Det var länge sedan han hemfallit åt drömmarna om frihet, att få sitta på bergsryggen och blicka beskyddande och lyckobringande ut över dalen. Han tvingade sig till att koncentrera sig på vad som hände runt omkring honom. Inte en byggställning så långt hans ögon nådde.
Tashi Delek
En bil stod bakom bussen. Det var ovanligt. Han försökte stå emot den starka förhoppningen som fått ett tryggt fäste likt en klättrare funnit en skreva att vila i med tillförsikt om god fortsättning. Han iakttog sina medfångar. De hade inget bra namn på vad de var. De var inte interner men de var långt ifrån fria. Lhakpa hade redan suttit i Drapchi när Tashi kom dit och pratade inte om tiden före fångenskapen. Tashi hade en gång frågat hur gammal han var men hade inte fått något svar. Han var mörk och fårig i ansiktet och hans grötställ till paltor var denna dag i bättre skick än någonsin i helvetet. Tashi behövde inte luta sig fram för att veta att de stod uppradade längs bussen och han skulle aldrig drömma om att bryta formeringen och luta sig fram för att se hur de tog sig ut. Bussvakten hölstrade geväret och vrålade givakt. Det var något annorlunda i hans anslag. Om de ska skjuta oss borde de inte ha radat upp oss mot bussen, hann Tashi tänka innan han skymtade en blänkande skärmmössa i ögonvrån. Skräckslagen tittade han rakt fram och såg arbetslägrets högste chef Feng Gao spatsera framför dem. Feng stannade framför fången till höger om Tashi. Det skrapande ljudet av Fengs stövel när han tog ett steg åt sidan och Fengs ord nådde Tashi men betydelsen släpade efter. Han stirrade genom Feng medan Feng i sin tur såg honom i ögonen. Tashi fokuserade på bergstopparna i horisonten. Feng fortsatte sin sidogång ytterligare ett steg åt höger och ställde sig framför fången till vänster om Tashi. När Feng var redo för nästa steg hann betydelsen av fängelsechefens ord ikapp och Tashi hörde hur de upprepades när Feng gratulerade Lhakpa till den framgångsrika återanpassningen. I ögonvrån, fortfarande med ansiktet rakt fram, såg han hur Feng gav Lhakpa ett ihoprullat gult papper och upptäckte att han höll ett likadant i sin hand. Efter att dörrarna till bussen och Fengs privata transport stängts rusade bussen och bilen bort i ett gult moln av damm. De nitton stod blickstilla kvar och tittade rakt fram. Någon avlösande order från givakten hade inte getts. De stod kvar med vidderna som förklaring. Det var Lhakpa som bröt dödläget genom att sjunka ned på knä. Den stora förvirringens kaos hann inte bryta ut förrän Namgyal ropade och alla snurrade runt. De visste omedelbart var de var. I sju år hade Tashi drömt om att få återse Potalas murar. En kort stund stod de i tystnad innan de nästan samfällt slängde sig till marken. Snyftningar, böner och gråt blandades till ett kvidande mässande. Om
2
Tashi Delek inte bilen kommit hade de legat kvar och hade inte mannen som körde sett dem skulle några av dem tillbringat en plågsamt kort tid i friheten. Några var snabba om att tigga skjuts. Mannen var otålig men kunde inte neka. Fem fick plats med in till Lhasa. Tashi var en av dem. När bilen började rulla smällde en hand till på rutan där Tashi satt. Han ryckte till och tittade upp på Lhakpa som tryckte sin hand mot rutan. Deras ögon möttes för ett kort ögonblick men det var tillräckligt för att Tashi skulle förstå att det var över. Deras tid i helvetet, så som de kände det, var över. De satt tysta i bilen. Det fanns inte längre några fångvaktare som skulle slå dem om de pratade under färden men deras kroppar visste det inte ännu. Lhasa var sig bitvis likt men också förändrat. Han hade inte förväntat sig något annat. Barkhor hade bytt ännu mer av sin torghandel mot affärer med grälla neonskyltar. Betonglådorna med fyrkantiga bostäder hade förökat sig och lät sitt avskräde driva med vinden. Neonskyltar och betongväggar som knappt hunnit torka var ändå bland det vackraste Tashi sett på väldigt länge. Han var i Lhasa och ingen brydde sig om var han stod eller gjorde. Han njöt av att kunna stå tyst och stilla och se på människorna som rörde sig på gatan. Kineser och åter kineser. Efter sju år med uteslutande tibetanska medfångar var han ovan att se så många kineser, dessutom i civila kläder. Han kunde inte hjälpa att se dem som förklädda soldater. Om han nu hade genomgått omskolning så var han inte förberedd på detta. Det gick upp för honom hur svårt det skulle bli. Trots att han visste att var och en bar på en egen historia som fört dem hit till det kinesiska imperiets västra påvra utkant så kunde han inte låta bli att känna rädsla och illvilja. Dagen skulle han viga åt Lhasa, Potala och friheten i att inte veta hur dagen skulle sluta. Potala, kloster och palats, var nedlusat av turister och guider som pladdrade på kinesiska och ett språk han inte förstod. Han förstod dock att det måste vara engelska och betydelsen av de meningar som spottades på templets väggar och torg var lika klara som budskapet i arbetslägrets föreläsningar om moderlandets stora omsorg och kärlek. Potala tjänade moderlandet som ett exotiskt smycke och som en påminnelse om den stora förvirring som rått innan den fredliga befrielsen. Att han inte hade tilltalat en enda människa sedan han anlänt till Lhasa spädde på känslan av overklighet. Det var som om han vandrade i en drömvärld. Om det var så, tänkte han inte riskera drömmen med ett onödigt samtal.
3
Tashi Delek Han höjde blicken över guider och turistgrupper och lät den vila mot Potalapalatsets vita väggar på avstånd. Impulsen att slänga sig utsträckt till marken, i vördnad och tillit för att sedan dra sig upp för att åter lägga sig ned på mage igen, var stark. Men han gjorde det inte. De senaste sju åren hade inte gått varsamt förbi. De var sådana impulser och spontana infall som han med stor möda hade tränat bort och det hade tagit honom till arbetslägret och slutligen hit. För turister måste han ha tett sig alldaglig ut, något ruffig och förmodligen drogad, där han stod stilla och glodde på palatset. Omedveten om att han till det yttre såg oförändrad ut släppte han taget och lät sig vara ett med Potala. Nu levde han sin kvävda dröm om att få stå vid palatsets fot som en fri man. Han blev medveten om sitt inre fängelse där känslorna satt fjättrade, frusna i skyddande is. Han som trodde att han kunde vara fri på insidan och oåtkomlig, oöverkomlig för vakternas brutala kängor och batonger. Vid foten av Potala, där den enorma klosterbyggnadens tjocka väggar tornade upp sig, såg han att han var fri till det yttre men lika låst på insidan som dagen innan. De hade släppt honom för att varken Drapchi eller arbetslägret behövdes längre. Han ville skrika i ilska. Han ville tända en ceremoniell eld och bränna det gula arket. Han skulle ta Feng Gaos välputsade mössa och bränna den. Han skulle låta alla kinesiska intyg från dagen han föddes förtäras av elden. Han skulle samla militärens kängor och skärp och skicka dem tillbaka till deras älskade moderland. Nakna genom den kalla öknen skulle deras återtåg följas av sotflagor från intyg och uniformer. I skymningen mattades strömmen av besökare och strax var det nästan helt tomt, som om någon stängt en kran. Det lyste från gluggar och fönster i Potalapalatset. Tashi blev åter uppmärksam på sin kropp. Han frös och märkte att hans kinder var våta. Morgonen blev isig och han stampade för att hålla värmen i fötterna. De sista timmarna innan soluppgången fördrev han med att vandra längs Lhasas gator. Det var mycket som var nytt men det tog inte lång tid förrän han sett sig till leda på betongkonstruktioner. Det var desto mer rörelse och ståhej längs de större affärsgatorna där nattklubbarna spridit sig som färgglatt mögel. Vad som pågick där inne ville han inte veta även om hans fantasi hann före och visade det för honom. Han vände hastigt stegen när han såg ett par berusade soldater vingla ut från en nattklubb. Var det något han visste så var det att sky berusade soldater. Han skulle återvända till sin hemby. Först familjen sedan klostret och sedan skulle han inställa sig hos lokalkontoret för rapport. Av det gula intyget framgick att han hade avtjänat sitt straff och nu, efter sin återanpassning, ärligt och uppriktigt ämnade vara en laglydig och lojal medborgare. 4
Tashi Delek Han skulle tills vidare rapportera till lokalkontoret i sin hemort. Han hade även ett intyg som berättigade honom en bussresa enkel väg. Den skumpande bussen var inte fullsatt men det fanns ändå gott om ansikten att titta på. Alla hade utländska kläder, åtminstone inga inhemska traditionella kläder. Några satt inneslutna i sin tysthet, andra i samspråk. Plötsligt fann han sig hypnotiserad av ett leende. En kvinna som ideligen vände sig bakåt mot sin väninna. Hon log och skrattade medan hon pratade. Tashi hörde inte vad de pratade om. Hennes leende var så vackert. Det svarta långa håret var flätat i nacken och instoppat under täckjackan. Några tydliga streck runt munnen och några mjukt böjda linjer ut från ögonen. Tashi log och lät sig förundras över kvinnans mörka ögon och lysande leende. Hennes glugg mellan framtänderna gjorde leendet ännu bredare. Med ens ryckte han till och förstod att hon tittade på honom. Så ovarsamt, tänkte han för sig själv. Kanske var det synen av det heliga templet som fått den kalla buren i hans inre att tina. Tårarna i skymningen var nyckeln till första låset, leendet den andra. Nu visste han att han inte var så förlorad som han hade trott. Kvinnan tittade nervöst på honom när han log och vinkade. Hennes väninna tittade hastigt över axeln. Bussen skumpade vidare i en omgivning som Tashi inte kände igen längre. Längs vägen fanns fler av dessa grå betonghus. Det var omöjligt att avgöra om vägdammet satt på den smutsiga fönsterrutan eller om det satt på husen och människorna där ute. Tashi tyckte att dammet täckte hela världen, där ute, sätena i bussen och medresenärerna. Han gnuggade sig i pannan och daskade sig i ansiktet för att inte somna. Inte än, inte sova riktigt än, tänkte han. Allt jag ser är täckt av damm. Jag andas, dricker och äter damm. Mina tankar är damm. Han ville vila, finna en plats som var stilla, där dammet kunde lägga sig till ro så att han kunde se klart igen. Tashi vaknade med ett ryck när bussen stannade. Yrvaket såg han sig omkring i bussen och kände en besvikelse när han upptäckte att kvinnan med det vackra leendet var borta. Han hade velat fråga henne var han var någonstans. Yrvaken raglade han bråttom av bussen då han insåg att han var framme. Några av de äldre byggnaderna kände han igen men mycket hade förändrats. Även om det fortfarande var en liten avkrok fanns det betydligt fler människor än han mindes. Han hade också förändrats men inte på samma sätt som det samhälle som nu brusande omslöt honom. Tashi tvekade om han skulle söka upp sina föräldrar eller om han skulle anmäla sig hos lokalkontoret. Slutligen valde han lokalkontoret för att få det gjort och av rädsla för repressalier om han dröjde med att anmäla sig. Han ville inte ge dem några enkla skäl till att fortsätta
5
Tashi Delek bestraffa och förnedra honom. Efter att ha styrt stegen mot lokalkontoret och ställt sig i en kö, kontoret hade inte flyttat på sig, insåg han att den lista av argument och försvar för att anmäla före allt annat egentligen bottnade i en känsla av trygghet. Även om han föraktade detta övervakningssystem gav det honom ett sammanhang som han kände sig hemtam i. Tjänstemannen granskade honom med en till början slö blick men efter att ha läst raden i liggaren tändes en gnista i hans ögon. Deras blickar möttes och Tashi tyckte att han kände igen tjänstemannen och ville fråga honom hur det kändes att tjäna en ockupationsmakt, att sköta dess ärenden. Tashi ryckte upp sig i givakt när tjänstemannen gratulerade honom och stämplade i liggaren. Solen lyste och värmde honom. Det var betydligt lugnare och inte lika dammigt som i Lhasa. Mitt i ett steg for namnet Kelsang genom Tashis medvetande. Tjänstemannen som registrerat hans närvaro hette Kelsang. De hade gått i samma skola. Han mindes hur de hade lurat vaktmästaren och slutligen blivit haffade. Rappen från vaktmästarens skärp hade fört dem närmare varandra. Tydligen hade livet fört dem isär. Vem av dem som nu stod vaktmästaren närmast var omöjligt att säga. Det var en fråga som tillhörde en annan tid, en annan plats. Uppståndelsen i hemmet var chockartad. Tashi ville helst lägga sig ned på golvet strax innanför dörren men hans kropp visste inte hur den skulle kunna vila fullständigt. Han ville inte veta vad som skulle kunna hända om han gav sig hän och skar av remmarna till sin mentala rustning. De följande dagarna satt han mest i köket med sin mamma. Kanske förstod hans familj att han inte var redo att berätta vad han varit med om, eller så vågade de inte fråga. Hans mor och far berättade om vad som hänt i byn sedan han lämnat dem. Det var som om han hade varit på en lång affärsresa i ärenden som de inte förstod sig på eller ville lägga sig i. När de inte pratade matade de honom med te, tsampa och köttgryta. Hans enda önskemål när det gällde livsmedlen var att få slippa tunn soppa, han gick hellre hungrig, och att få dricka te med riktigt jaksmör, få nöta torkat jakkött trots att det var en utmaning för hans tänder och få rykande momos. Dessa ångade degknyten var den rätt han drömt om de första åren i Drapchi. När han intalat sig att han aldrig mer skulle få smaka dem, aldrig mer få klyva det varma knytet och låta fyllningen berusa hans gom, hade han förpassat sin önskan till glömskan. När han nu satt med ett fat med lätt rundade halvmånar kunde han inte hålla tårarna borta. Den sagolika doften öppnade andra låsta önskningar inom honom. Skulle han en dag få omfamna en kvinna och dra in hennes doft så som han smakade dessa knyten?
6
Tashi Delek ”Tack, det här betyder väldigt mycket för mig.” Tashis röst var grötig och tårarna rann nedför hans kinder när han tittade upp från fatet och mötte sin mors blanka ögon. Hans far kom in och satte sig försiktigt på en stol vid dörren. För första gången i sitt liv såg han sin far gråta. Tårarna från hans fars mörka ögon rann som en rännil över en torrsprucken jordplätt. Den veckade solbrända huden tycktes suga upp tårarna och hålla dem kvar i ansiktet. Hans mor tryckte Tashis huvud mot sitt bröst. Omfamningen var den innerligaste sedan återkomsten och den skulle ha varat betydligt längre om inte hans far hade rutit att maten kallnade. Tashi log och tog god tid på sig att äta sina efterlängtade momos. Dammbygget var nästan klart. Det hade startat ett halvår efter att Tashi arresterats och pågått sedan dess. Hans föräldrars berättelser var all den vetskap han hade sedan han lämnat det lilla samhället. Bygget hade gett arbete men det hade varit farliga sådana. Hans far rabblade namnen på vänner och bekanta som fått hämta sina sönderslagna söner. Namnen radades upp som om den gamle mannen berättade om en imponerande umgängeskrets. Varenda familj i staden kände någon som arbetat vid dammen och kände samtidigt någon som förorsakats. Det handlade om ställningar som rasade och stenbumlingar som tumlade utför branter i samband med ras och sprängningar. Hans far sade att han hade kunnat förena sig i sin oro tillsammans med sina gamla vänner. Alla hade de dagligen fruktat ett fruktansvärt och sannolikt besked. Av de som undkom olyckor hade flera börjat hosta blod efter ett par år. Det sades att deras lungor var alldeles svarta. Inte ens munkarnas helande piller och ceremonier kunde bota dem. När de inte orkade arbeta hårt längre ersattes de av kinesiska arbetare och folk från ett arbetsläger. Tashi frågade om laman Rinpoches förutsägelser angående dammbygget slagit in. Hans far svarade att han inte visste något om detta, att allt han hörde var om olyckorna vid bygget men att de inforslade kineserna slapp betala lika mycket skatt som tibetanerna. Innan Tashi hann fråga något mer om munken Lhamo Rinpoches förutsägelser om de olyckor som skulle drabba dem om dammen byggdes skakade den gamle mannen på sitt huvud. ”Det är farligt att fråga. Jag vill inte veta av att du frågar runt. Ligg lågt och försök hitta något annat jobb än dammbygget.” Hans far tittade upp som om han blickade ut över stäppen trots att det bara fanns en trång kokvrå med gasspis framför dem i köket. Tashi skulle svara att han visste hur det var att slita på byggen som utbytbar arbetskraft och att han visste vad det innebar att ligga lågt.
7
Tashi Delek ”Våra söner dödas av bygget eller i fängelser medan våra döttrar vägras rätten att föda.” Tårarna glimmade i den gamle mannens ansikte. Tashi förstod att detta var ord som hans far hållit inom sig under mycket lång tid. Det var till och med farligt att prata med sina vänner. Långsamt och med pauser som fick Tashi att tro att berättelsen var slut för att strax därpå fortsätta berättade den gamle mannen om kvinnornas umbäranden. De kallades ofta till läkaren under förevändningen att de fick vård men det handlade om övervakning. I början lockades kvinnorna till operation med löften om kompensation och belöningar. När de upptäckte att de inte längre kunde föda barn vägrade deras systrar att gå dit. Med det förvandlades belöningarna till straff. Det förekom att unga kvinnor anmälde sig frivilligt för att slippa myndighetens sanktioner. Med skammen om halsen försörjde de sig på nattklubbarna som följt med dammbygget. ”Är det detta som är modernisering?” frågade den gamle mannen så att hans saliv träffade Tashi på kinden. ”Det ryktas att klubbarna sprider sjukdomar i underlivet som sprids till hela kroppen. När de får mörka utslag och blir svaga finns inget annat att göra än att kalla på laman för en säker passage vidare.” Tashis far satt tyst en lång stund innan han for ut med armarna samtidigt som han naglade Tashi med blicken. Vänster öga var grumligt av starr. ”De förgiftar våra barn med sin svartkonst!” Det fanns så mycket han ville säga sin far men inga ord kom till honom. Vreden fick honom att rodna. Det var olidligt, som om en het vind blåste inom honom utan någon väg ut. Han ville skrika och slå, sparka och bita, krossa och förstöra. När den gamle mannen såg sin son darra på stolen slog han ned sin blick som om han skämdes. Den knotiga handen for ut som för att stryka sin son på kinden eller klappa honom på axeln men den stannade på vägen och blev liggande på bordet. Klostret var sig likt utöver ett par betongkuber till bostäder som tillkommit utanför tempelområdet. Plastpåsar blåste sömnigt omkring och dammgråa kartongbitar skräpade i hörnen. Som ung och upprorisk man hade han inte förstått vidden av den lokala myndighetens övervakning och kontroll av klostren. Lhamo Rinpoche hade sagt det Tashi och många andra tänkte men inte vågade säga högt. Han hade försvarat bergen, floden och byn på sitt milda men självklara och obevekliga sätt. Det var denne reinkarnerade lama, som fått honom att agera. Tashi var inte klar över sina känslor inför honom. Å ena sidan älskade han honom. Å andra sidan hatade han honom för att han hade lockat honom till fördärvet genom att inte förbjuda honom istället för att be honom lyssna till sitt hjärta och låta kärleken visa vägen. Tashi hade låtit sin
8
Tashi Delek kärlek till platsen, familjen och historien innan ockupationen leda honom. Den hade fått honom att sprida flygblad och tåga i demonstrationen. När polisen attackerade de yttre leden ekade slagen i hans hjärta. Lhamo Rinpoche fanns troligtvis inte fanns kvar i klostret. Myndighetens juridiska logik borde ha tagit hand om honom strax efter demonstrationen. Risken för att bli hämtad, bortförd och förhörd på grund av att fråga efter laman var lika tydlig som den skyddande demonen på väggmålningen till vänster om honom inne templet. Tashi bestämde sig för att inte tänka på det. Han behövde träffa laman oavsett vad. Om han bara kunde få sitta i Lhamo Rinpoches närhet ännu en gång, få vägledas i meditation och omfamnas av den sällhet som lamans närvaro utstrålade. Minnet av den gången då de träffades i enskildhet var lika starkt och tydligt för Tashi som om de träffats för en vecka sedan istället för flera år av umbäranden. Han var inte samme man längre. Han var en ung man som förlorat sin ungdom, en tibetan som förlorat sitt fosterland. I det dunkla ljuset och den tunga doften från rökelsen mindes Tashi lamans ord om framtiden. Laman hade undervisat honom i meditation och sedan hade han berättat för Tashi om sin dröm. I drömmen hade traktens skyddande ande sökt upp honom och berättat vad som var att vänta om dammbygget blev av. Jorden skulle skälva och krossa de som bröt marken. Vattnet skulle dra sig tillbaka för att en dag krossa alla byggnader. Elden skulle bli vild och spränga den som lekte med den. Luften skulle slita sönder människornas lungor. Lamans röst hade varit stadig men när Tashi sneglat upp mot hans ansikte hade han sett att det var vått av tårar. Det var länge sedan någon frågade efter Lhamo Rinpoche. Blicken från munken i receptionen i den administrativa byggnaden vaknade på ett oroväckande vis. Misstaget kändes som att få en hink fångvaktarpiss över sig. Han stålsatte sig och gjorde sig otillgänglig och ofarlig. Allt han sade eller gjorde som inte behagade den frågvise munken skulle kosta honom och hans familj. Tashis stela och undergivna svar om vem han var och varför han frågade efter Lhamo Rinpoche handlade om att laman stått familjen nära och att hans skröplige far frågat efter honom. Att han inte satt sin fot i klostret på flera år stämde. Munken snäste åt honom att laman inte fanns kvar vid klostret och om han ville göra något för sin far borde han arbeta istället för att ränna i klostret. Mumlande och med krökt rygg backade Tashi mot dörren. Han behöll sin bugande ställning tills han rundat husknuten. Pulsen dunkade i hans öron. När han drog in luft genom näsan var det som om den ilskne munken spänt ett band runt hans bröstkorg. Han skulle just lämna den benvita fästningen till klosterområde när en annan munk hejdade honom. 9
Tashi Delek ”Kände du Lhamo Rinpoche?” Tashi sjönk ihop och skakade på huvudet. Han hade varit tillräckligt dumdristig för en dag. ”Jag var hans lärjunge och adjutant. Du kan prata med mig.” Munken såg ut att vara yngre än honom själv men Tashi misstänkte det motsatta. ”Jag vet inte vad du pratar om. Min far kände honom. Det var för...” ”Du behöver inte säga något. Kom!” Munken slängde en blick över axeln och gled in i en mörk passage. Trots att munken verkade trovärdig stannade Tashi med ryggen mot väggen som om han vilade sig innan han följe munken in i skuggorna. Munkens viskande stämma vägledde honom i mörkret. Tashi hade trott att han skulle ledas in i ett rum men just som han trodde att det inte kunde bli mörkare stannade de. Även om munkens viskningar var svaga märkte Tashi att de stod i ett trångt utrymme. ”Vi har inte mycket tid. Till och med gamla trofasta väggar som dessa har öron.” Munken klappade väggen med sin hand. ”Lhamo Rinpoche hämtades för sex år sedan. Jag bad honom fly så som Hans helighet gjorde för att kunna fortsätta sprida läran men Rinpoche vägrade. För många lamor hade lämnat landet, sa han. Vi vet inte var han fördes. Polisen säger sig inte känna till något om honom, få vågar fråga och inom klostret låtsas vi som om han aldrig funnits. Fråga inte efter honom igen.” Tashi ville svara att han hade varit en idiot och att han inte förstod varför han betett sig så vårdslöst men förblev tyst och orörlig. Det kunde fortfarande vara fälla. ”Många tror att han avrättades utan rättegång men jag tror att han lever. Flera gånger har han väglett och undervisat mig i mina drömmar. När jag frågar var han är säger han att han är i säkerhet. Jag gissar att han berättade för dig om sina sanndrömmar om dammbygget. De berörde mig också. Det har blivit som han förutspådde. Denna trakt kommer att drabbas av dessa ogynnsamma handlingar.” På grund av det becksvarta mörkret kunde inte Tashi avgöra om munken tystnade som för att begrunda den tragiska situationen eller om han lyssnade efter tjuvlyssnare eller om han funderade över vad han skulle berätta härnäst. ”Om du vill hedra Lhamo Rinpoche gör du klokast i att resa härifrån och berätta om vad som pågår i denna avkrok. Lämna Tibet och berätta för exilregeringen och Hans helighet om det lidande och de umbäranden som följer i det så kallade framstegets svallvågor. Berätta så att
10
Tashi Delek världen lyssnar!” Tashi var helt oförberedd på munkens nästa drag när munkens händer fattade tag om hans huvud så att munkens panna stötte mot hans. ”Låt detta bli ditt uppdrag och ditt hjärtas frigörelse. Må medkänslans bodhisattva, chenrezig, leda dig rätt och må Tara skydda dig på din farliga resa.” De följande veckorna levde Tashi hos sina föräldrar. I takt med att han återhämtade sin styrka och började fylla ut kläderna igen kom deras samtal mer och mer att handla om vardagens sysslor. Han anmälde sig hos lokalkontoret i början av varje vecka och tog ströjobb på husbyggen. Dammbygget skydde han men förhörde sin far varje kväll i jakt efter nyheter. Tashi höll sina upplevelser från sin tid i Drapchi för sig själv. Han sade att det var hårt arbete och tunn soppa. Berättelser om tortyr och godtycklig misshandel när berusade vakter ville ha slagdockor för att öva sig i kung fu, eller beordrad motion på löpbanan där de fångar som inte orkade våldtogs med elbatong inför medfångarna var knappast historier som hans far mådde bra av att höra. Tashi ville heller inte röra sina själsliga sår av tillhyggen och förnedring. Han skulle aldrig få veta om hans föräldrar kände hans avsikt när han tog avsked av dem vid bussen till Lhasa. De visste ju att han inte hade någon framtid i hembyn och önskade honom lycka till. Kelsang på lokalkontoret hade sneglat misstänksamt på honom men slutligen stämplat i hans bok och gett honom de papper han behövde för att bo och verka i Lhasa utan att riskera att bli efterlyst. Tashi undrade om Kelsang mindes honom och om det bidragit till att han fått sin stämpel. Inte heller detta skulle han få veta. Under större delen av resan upprepade han Guru Rinpoches mantra tyst för sig själv för beskydd och övning inför den kommande flykten. Den mörka stäppen var karg och vacker på samma sätt som han såg sitt tibetanska arv. Hela hans släkt hade fostrats och härdats i detta obevekliga och storslagna landskap. Lärarna, liksom hans äldre släktingar, hade varit hårda mot honom och hans kusiner. De hade menat att de tibetanska barnen behövde hårda nypor efter generationer på den stränga stäppen. Men tiden i fängelset hade raserat alla illusioner om det hårda som härdande. Han hade sett hårda män gråta okontrollerat i skräck. Han hade själv fått uppleva vad förödmjukelsen kunde göra med honom och hur grymheter kunde pervertera den blidaste av bröder. Lhasas magiska lyster var förlorat. Tashi vande sig vid strömmen av människor. Han fick arbete på ett bygge och höll låg profil. Var det något arbetslägret lärt honom var det just att arbeta hårt, ligga ett steg före förmannen och hålla låg profil. Han var lättarbetad. Merparten av den lediga
11
Tashi Delek tiden spenderade han i olika tempel. Varje gång han kom till ett nytt tempel tillägnade han sina prostrationer till Tara, vandrarens beskyddarinna. Kanske var det denna tillägnan som lät honom överhöra en lågmäld konversation på en sjavig restaurang. Han harklade sig och samtalet tystnade tvärt. Det räckte med att för en kort stund söka blicken hos den man som tycktes styra samtalet. Tashis blick sade att han hört och visste och att han delade deras intresse. Mannen med långt svart hår som verkade jämnårig med honom själv svarade med en nick som om affären var avslutad. Tashi väntade i skuggorna utanför restaurangen och såg hur sällskapet lämnade stället. Mannen spejade efter honom när han kom ut. De förhandlade om priset och bestämde formen för betalningen. Tashi hade en plats i en grupp om femton vandrare varav minst sex stycken var barn. Kylan bet deras kinder när bussen lämnat dem i natten. Mannen från restaurangen sågs inte till, däremot tog två okända män initiativet och delade in dem i två grupper. Tashi hade inte varit så här rädd sedan fångenskapen. De kunde bli upptäckta och arresterade när som helst. Det kunde vara en fälla. Innan de påbörjade vandringen delade guiderna ut extra filtar och mat. Om de blev stoppade skulle de hävda att de var på väg till marknaden i Namche i Nepal. Tashi blev tilldelad ansvaret för två pojkar och skulle spela deras äldre bror om de blev stoppade. Just innan de tog sina första steg mot friheten gick deras guide runt bland dem för att inspektera deras utrustning. Till de vuxna sade han att om de blev stoppade var utsikterna mycket dåliga. Vandringen var mycket svårare än vad någon av dem hade föreställt sig. De vandrade under vintern för att slippa slask och dimma. Bergens kyla sög värmen ur dem. Trots att handelskaravaner vandrat deras väg så länge någon kunde minnas var stigen svår att urskilja. Snön lade sig inför vintern och vinden bäddade den efter eget behag. De passager som var fria från snö och is bestod ofta av stora block eller stenskravel. Tashi insåg redan de första dagarna att de hade varit förlorade utan guide. Barnen klarade det förvånansvärt bra och deras närvaro fick de äldre att hålla sin klagolåt för sig själva. Filtarna som skulle föreställa de varor de skulle sälja i Nepal täckte deras axlar, först om nätterna sedan även under dagarna. När de passerat de första bergens kalla svalg började de att berätta sina historier för varandra. Även om de inte hade mycket kraft till övers för samtal höll berättelserna dem sysselsatta och alerta. En kvinna avslöjade att hon var nunna men att hon hade lämnat sitt kloster för att få bättre undervisning i klostren i Indien. Tashi befarade att hon hade fått betala ett orimligt pris för sin förklädnad. Att berätta istället för att fråga blev deras tysta överenskommelse. När någon såg ut
12
Tashi Delek att behöva stöd bad någon honom eller henne att berätta något. De visste alla vid det här laget att det förjagade kylan och väckte deras vilja till liv. De unga pojkarna hade skickats hemifrån av sina föräldrar för bättre utsikter i Indien. Att tibetaner var ett hårdhudat folk visste han men visste föräldrarna vilken fara de utsatte sina söner för? Pojkarnas skor var hjärtskärande tunna. Dagarna flöt samman och Tashi förvånades över att när han fick uppmaningen om att berätta kom minnen för honom som han trodde var borta. Han kunde beskriva dofter och smaker samt återge ordväxlingar och hur ljuset fått vissa detaljer att framträda. Gruppen var överens om att han var den bäste berättaren. Nunnan sade att hans klara minne även kunde bero på bergens kraft. De närmade sig Khang Rinpoche, eller Kailash som berget kallades i Indien, ett hem för gudar och gurus. De hade inte sett den andra gruppen sedan de första dagarna. Därför blev de mycket oroliga när en av pojkarna rapporterade att det såg ut som om någon låg ned i en snödriva ett stycke från stigen. Medan guiden undersökte saken tog de en orolig rast. Nunnan reciterade Hjärtsutran för att lugna gruppen och för att fylla den isande tystnaden. ”En gumma som vandrat på egen hand” sade guiden när han kom tillbaka med sitt vardagliga bistra minspel. Det var inte första gången han såg döda längs stigen och han hade också träffat åldringar i Namche som vandrat hela vägen vägledda av dakinis och bodhisattvas. Guiden hade hittills inte deltagit i berättandet men det var uppenbart att även han bar på ett par berättelser och behövde låta sig bäras av dem. ”De har ofta inga släktingar kvar som kan sörja för dom och deras högsta önskan är att en gång i livet få se Dalai Lama. De packar det de tror att de behöver och vandrar söderut. Somliga når Nepal utan att dö på berget eller bli tagna av gränspatrullerna, andra slutar sina dagar som denna kvinna med blicken mot världens ståtligaste stupa, Khang Rinpoche.” Han spände sina tårade ögon i gruppen och sade att han krävde av dem att behandla de äldre de mötte på sin fortsatta vandring med samma respekt som den döda gumman i snödrivan förtjänade. Skottlossningen väckte Tashi ur sömnens dvala. Det var som om han fortfarande sov när han rusade efter skydd. De båda pojkarna följde honom i släptåg. Guiden hade lämnat dem sedan en dag tillbaka när de närmade sig gränsen. Tashi låg i en skreva i berget med de unga kropparna tätt pressande intill sig. En mörk fläck på byxbenet slukade hela han uppmärksamhet. Han hann tänka att det var ute med honom innan han upptäckte att blodet kom från ett skrubbsår han måste ha ådragit sig i flykten. Kroppen var domnad av adrenalinet som avlossats i hans blodomlopp. Det var omöjligt att avgöra hur länge de legat i sitt gömställe. När Tashi tvingade sig till rörelse och 13
Tashi Delek kravlade fram såg han nunnan springa längs stigen i snön. Knallen kom samtidigt som han såg henne slungas åt sidan. Hennes skrik färgade och smälte snön under henne. Från gömstället i skrevan kunde de höra den skjutna nunnan rabbla medlidandets bodhisattvas mantra, Om Mani Peme Hung. Det hade en klang Tashi aldrig hört förut och insåg att mantrat även rann över hans egna läppar och att pojkarna rabblade i viskningar. Han hyschade dem och sig själv på samma gång. Gränsvakterna skulle snart komma för att kontrollera om kvinnan var död. För sitt inre frammanade Tashi sitt minne av Lhamo Rinpoches ansikte. Han bad om råd och laman hyschade honom så som han själv nyss hade hyschat pojkarna. En lösning skulle presentera sig så länge han var sann emot sig själv. Tashi visste inte hur de skulle klara sig men han visste att även deras färd över de frusna passen var något han var tvungen att berätta om.
…
Björn Eriksson, 2011-10-26
14