Godmodig skämtare som blev avrättad

TIMO VIRTALA

Godmodig skämtare som blev avrättad

“Han var en fridsam och gladlynt människa, alltid leende, en riktig filur.”

Ville Suhonens dokumentärfilm om Arndt Pekurinen är ett viktigt bidrag till en över 90-årig offentlig debatt

För 80 år sedan avrättades Arndt Pekurinen –

vapenvägrare, familjefar, chaufför och nykterhetsman. En hurudan man var han?

Ett svar på den här svåra frågan ger manusförfattaren och regissören Ville Suhonen i sin dokumentärfilm Ikuiseen rauhaan/Den eviga freden som hade premiär i somras.

Filmen utgör ett vackert, lugnt och ärligt informationspaket om en person som man egentligen vet ganska lite om. Sammanställandet av dokumentären är en viktig kulturgärning och en central milstolpe i den offentliga debatt som i över nittio års tid pågått om Pekurinen och hans vapenvägran.

Den eviga freden är en berättelse om individens rätt till sin övertygelse och om vart samhällets

tvångsmässiga strävan efter samhörighet, myndigheternas paranoia och rädsla i värsta fall kan leda.

Svårigheten att belysa Pekurinens karaktär beror på att det finns så lite efterlämnat material. “Vad som rörde sig i huvudet på Pekurinen fick vi egentligen aldrig någon klarhet i”, säger Suhonen under telefonintervjun. “Det finns inget sådant material om honom. Han var ju ingen skribent.”

Suhonen påpekar att alla texter som stått i Pekurinens namn är tal, genmälen eller insändare, och att man inte med säkerhet ens kan veta i vilken mån upphovsmannen är Pekurinen själv eller hans vän och ideologiske broder Aarne Selinheimo. Suhonens uppfattning är att texterna huvudsakligen torde vara skrivna av Selinheimo, eller åtminstone bearbetade.

Författare, filosofer och andra kulturproducenter, liksom även vetenskapsmän och politiker,

lämnar redan på yrkets vägnar rikligt med texter för eftervärlden att analysera, men Pekurinen var hamnarbetare, sjöman, chaufför och vaktmästare. Av filmen framgår också ett annat skäl till att det är så ont om material. En sommarvilla som tillhörde nykterhetsföreningen Riento hade fungerat som bostad för familjen Pekurinen, och ett inbrott i huset under mellanfreden år 1940 resulterade i att böckor, brev och fotografier blev uppbrända . Det var fråga om en politisk handling riktad mot Pekurinen, eftersom nykterhetsföreningens saker lämnats orörda.

“Lyckligtvis har vi intervjuer med hustrun och dottern”, säger Suhonen med en lättnadens suck. “Intervjuerna gjordes för all del årtionden efteråt, så där finns säkert minnen som har förändrats, förgyllts eller mildrats.”

“Men det kommer fram helt tydligt, i intervjun

med dottern Säde, hur varm Arndt var som pappa. Sonen Juhani hann Arndt inte vara särskilt mycket tillsammans med. Sädes ord om fadern vittnar om att han var en flitig och aktiv person, och under tider av arbetslöshet skötte han bl.a. familjens hushållssysslor vilket var sällsynt på den tiden.”

Av intervjuerna med Aleksandra framgår att Arndt var uppriktig, gladlynt och gillade att dansa. Han var en “godmodig skämtare” som trivdes i sällskap av alla åldrar.

Enligt Ville Kivimäki, som skrivit om Pekurinen ur mansforskningens synvinkel, var Arndt ”en strävsam, nykter och plikttrogen famijefar, som orubbligt höll fast vid sina principer. En vandrande paradox av ett slag som inte ens borde ha existerat. Sin tids idealman, sådan som skolan och de patriotiska medborgarorganisationerna ville fostra männen till.”

“Allt var perfekt, men så fanns den här ena saken som inte alls passade in i manlighetsbilden. En enda åsikt raserade existensen både som man och som finländare”, tillfogar Suhonen.

Aleksandra Pekurinen betecknade också sin man som en djärv föregångare, som bröt mark och banade vägen för mänskligheten. Han ville göra det som är rätt och inte det som är brukligt. Sådana personer har alltid fått mothugg av sin samtid och beundran i senare tider. Var Pekurinen före sin tid?

“Tiden av beundran för Pekurinen har redan börjat. Pekurinen är nog ihågkommen. Men inställningen är fortfarande kluven. Berättelsen om Finlands självständighet blir betraktad via krigstiden, och den är i sin tur så pass värdeladdad att många inte kan acceptera att någon inte är beredd att kämpa med vapen i hand.”

Filmen ger en noggrann skildring av försvarsmaktens, hemliga polisens och andra myndigheters förehavanden i fallet Pekurinen. Frågan uppstår varför man tillgrep ett så tungt maskineri mot honom. Så här i efterhand sett skulle det ha varit mycket enklare för statsmakten om man bara låtit saken vara.

Suhonen säger att Den eviga freden, som hade premiär i juli, har fått ett gott mottagande i det rådande läget. Hittills har filmen setts av kanske ett

tusental personer. “Biograferna tar emot begränsat med publik. Under de här förhållandena är det helt ok för en dokumentär.” Feedbacken har varit positiv. “Jag vet nog att den närmast har kommit från sådana som på något sätt har tagit till sig den här ideologin och blivit intresserade av den. Det slag av fientlig feedback som jag fick för filmen Jäämarssi om finländska krigsfångläger eller Ompelijatar/Sömmerskan om spiondömda Martta Koskinen har inte förekommit den här gången. Men den stora allmänheten kommer ju att se Den eviga freden först när filmen visas på tv, någon gång mot slutet av året. Då kan man säkert vänta sig skarpare kommentarer. Kanske på årsdagen av Pekurinens avrättning.

TIMO VIRTALAÖversättning Sirpa Aitosalo.