OTTO EKMAN ”Män som hatar kvinnor”

Incel-extremhöger och talibanernas segertåg

Då jag skriver detta är det endast något dygn sedan talibanrörelsen stormade Afghanistans huvudstad Kabul. Även om få av dem som följt med situationen med ett minimum av bakgrundskunskap gett mycket för den USA-stödda afghanska ex-regeringens chanser att behålla kontrollen i landet en längre tid efter att de amerikanska styrkorna lämnat det, kom den snabbhet med vilken den föll ändå som en chock: det tjugo år långa och uppskattningsvis kring två biljoner dyra statsbyggesprojektet (för att inte ens tala om kostnaden i afghanska liv och mänskligt lidande) kollapsade med en fart som fick både den tidigare Sovjetstödda Najibullah-regimen och Sydvietnam att kännas som grundmurade och långlivade stabilitetsprojekt i jämförelse.

Precis som många andra som är mer lyckligt lottade än det så länge plågade afghanska folket har jag haft privilegiet att följa situationen på avstånd via sociala medier, speciellt Twitter. Där deltar också de inblandade parterna nu med sina egna röster: ex-presidentens finansrådgivare Ajmal Ahmady berättar om hur han tvingats på en halsbrytande flykt till Kabuls flygplats bara någon dag efter att han ännu hållit möte med bankirer och investerare för att försäkra dem om regeringens stabilitet. Taliban-affilierade konton blir allt modigare i takt med att rörelsens militära segrar skänker dem legitimitet, och twittrar öppet sina pressmeddelanden där civila uppmanas till lugn och samarbete, samtidigt som rapporter börjar sippra in från journalister och aktivister om de nya segrarnas blodisande hämnddåd mot de besegrade.

Men inte endast de drabbade och de inblandade deltar i det virtuella samtalet: Internet är fortfarande i mångt och mycket det privilegierade Västs lekplats. Från det chockade, förvirrade Europa vars största problem tycks vara rädslan att vara tvungen att ta emot för många afghaner som tidigare jobbat för oss och nu hotas av hämnd, till det sårslickande och identitetskrisande USA som stirrar sin största förnedring sen Saigonreträtten i vitögat, flockas representanter för alla politiska identiteter för att projicera sin egen världsbild på tragedin.

En vid första anblicken förvånande, men i grund och botten logisk, reaktion kommer från den västerländska incel-extremhöger som jag undersökte i min pro gradu-avhandling för Helsingfors universitet. Med avstamp i den finske högerextreme

essäisten och författaren Timo Hännikäinens essäer och bakgrundsteori av den tyske sociologen Klaus Theweleit jämförde jag den moderna “incel”-subkulturen och den tyska 20- och 30-talsfascismens respektive mans-, kvinno- och världsbilder. I dagsläget har uppskattningsvis över femtio personer, främst kvinnor men också män, i USA, Kanada och Europa mördats av gärningsmän som identifierar sig eller sympatiserar med subkulturen “incel”, eller “involuntary celibate”.

Det handlar i korthet om män som upplever sig sexuellt missgynnade och ensamma, och skyller detta på sin omvärld, på kvinnors svekfullhet eller på en dekadent västerländsk kultur som inte längre uppskattar och värderar dem. Även om de flesta incels föredrar att flockas på virtuella forum och finna en slags motsägelsefull solidaritet sinsemellan genom misogyna provokationer och ironi (se till exempel Alex Lee Moyers fascinerande dokumentär “TFW NO GF” för en mer nyanserad bild av denna manliga ensamhetstragik) så kan denna väg också i mer extrema fall leda till en oironisk, renodlad, radikaliserad och utagerat politisk identitet som blandar modernitetsfientlighet, kvinnofientlighet och våldsglorifiering, till och med verkligt våld.

För mig, som hittills främst förknippat den moderna västerländska extremhögern med islamofobiska strömningar, var det vid första anblicken ändå en chock att se att somliga incel- och extremhöger-affilierade Twitterkonton reagerade på Kabuls fall med att hurra och hylla talibanerna.

Men tydligen är den revanschistiska fantasin om en hop arga män från den ekonomiskt och socialt missgynnade periferin som stormar den glittrande huvudstaden för att bokstavligen förslava den utbildade, inbördes jämställda elit som tidigare sett ner på dem nog för att övertrumfa till och med rasismen i sinnet på i alla fall somliga av de män som upplever sig förtryckta också av en västerländsk modernitet. Fast den senare är oändligt mycket mer funktionell än USA:s neoliberala krigshökars afghanska experiment.

Incel, från engelskans “involuntary celibate” ung. övers “Ofrivilligt sexlös”.

Online-subkultur för främst heterosexuella cis-män som känner sig romantiskt, sexuellt och socialt försmådda.

Myntades från början på 90-talet som en neutral, inkluderande term av en anonym kvinnlig kanadensisk studerande på ett online-forum.

Fick spridning i massmedier och den allmänna debatten främst efter massmördaren Elliot Rodger som hyllades av rörelsen efter sina misogynt motiverade våldsdåd i Isla Vista, Kalifornien år 2014.

OTTO EKMAN

är frilansande kulturjournalist och kritiker, och skrev inom Magisterprogrammet i kultur och kommunikation vid Helsingfors universitet sin avhandling om högerextrem maskulinitet och sexualitet förr och nu.