Kasper Kotisaari: Fred smäller högre än krig

ANU HARJU

Kasper Kotisaari: Fred smäller högre än krig

Kasper Kotisaari är musiker och ny chefredaktör för tidskriften Antimilitaristi. Han önskar att fredsrörelsen ska bli trendigare. Inte så att innehållet förändras, men att folk skulle uppfatta den som något man vill stå för och identifiera sig med.

Under sommaren har Kasper Kotisaari, 31-årig magisterstuderande i sociologi, tillsammans med sin flickvän tillbringat coronatid först i Mellersta Finland och sedan i Norra Savolax. I Savolax blev det så gott som dagliga simturer, och naturen gav ro åt både själ och kropp. Vid intervjun via Zoom visar skärmen en bit av ett hemtrevligt snedtak ovanför Kotisaaris huvud och fågelsången är nästan hörbar.

Kotisaari är också musiker och musikskrivare, med albumen Pehmeä aika år 2017 och Niin pyörii maa år 2019. Intervjun gjordes vid en tidpunkt när Kotisaaris flytt söderut var aktuell. Dock ännu inte till Berghäll i Helsingfors, där han har sin bostad, utan först till utkanten av Ekenäs. Han tycker om att till exempel sitta på trottoarkafé och iaktta människor och får av dem inspiration till sin musik. Återflytten till ett av Nordens folktätaste områden känns ändå obehaglig.

”Trängseln i Helsingfors lockar inte. I skogen har jag kunnat skriva i fred, men närmast observera

djurlivet. Musikskapandet är för all del produktivare i stadsmiljö.”

I Kotisaaris idealvärld skulle den del av jordklotets yta som är täckt av asfalt bli allt mindre för varje år, i stället för att öka som nu.

Av Kasper Kotisaaris föräldrar är ingendera särskilt aktiv i fredsfrågor.

”Men de har inte heller signalerat några ’styrkevärderingar’. Jag tror att mina föräldrar framför allt har gett mig utrymme att själv bli fredssinnad. Inget har blivit påprackat.”

Kotisaari, i år ny chefredaktör för Vapenvägrarförbundets tidskrift Antimilitaristi, fullgjorde värnplikten som civiltjänst.

”Mitt beslut att bli civiltjänstgörare var inte särskilt artikulerat, men armén som institution kändes så stressande att det var klart att den inte var något för mig. Armén är en kvävande organisation i sin styrka och disciplinspolitik. Värderingarna är motsatta mina egna, och även om jag hade gjort min värnplikt där hade jag säkert inte kunnat anpassa mig.”

Civiltjänstgöringens utbildningsperiod förstärkte Kotisaaris upplevelse av att han valt rätt. En av utbildarna var Timo Virtala, som Kotisaari nämner som exempel på en person som gjort stort intryck på honom.

• 19 •

Mystifiering av ryssar

Som sociolog är Kotisaari intresserad av att studera fattigdom och förhållandena för låginkomsttagare. Sociologi valde han efter att ha märkt att många intressanta texter i gymnasieläroböckerna i livsåskådningskunskap var skrivna av sociologer. Han har också avlagt studier i psykologi, socialpsykologi och statistik, och konstaterar att socialpsykologin ger användbara verktyg för fredsarbete och exempelvis för relationerna mellan Finland och Ryssland.

”Om vi inte har samarbete eller personliga kontakter eller mål som förenar oss med andra människor, till exempel ryssar, är det lättare för oss att glömma deras mänsklighet – till och med avhumanisera dem – och till slut rikta våld mot dem. Att bryta det mönstret hindrar inte våldsbruk men gör att det blir svårare att motivera och känns fel.”

Den östliga grannens närhet på gott och ont torde ha satt sina spår hos en viss åldersgrupp, och det har Kotisaari förståelse för.

”När en människa lever årtionden i Finland som granne till Ryssland börjar en sorts ’realpolitik’ sätta in. Man ser det som en rådande nödvändighet

att ha en viss beredskap mot Ryssland. Med det kan exempelvis vapenanskaffningar av varierande storlek rättfärdigas. Den dynamiken tycker jag borde upplösas. I Antimilitaristi har vi en intervju med en fredsaktivist i Sankt Petersburg just för att kunna diversifiera Rysslandsbilden. Vanliga ryssars vardagsåsikter är ganska okända för oss. Att föra fram dem skulle bidra till att upplösa en sorts mystifierad hotbild om ryssarna. Jag vill inte bagatellisera Putins farlighet och det gör inte heller dessa aktivister. Känslan av hot kan ändå minska genom vetskapen att vanliga ryssar inte vill finländare något ont.”

I säkerheten ingår enligt Kotisaari också att de centrala delarna i människors liv är förutsägbara och i skick. Avskaffande av bostadslöshet och garanterande av utkomstskydd minskar behovet att tillgripa radikala åtgärder.

”När jag promenerar i Helsingfors är ett större hot än Ryssland för mig att bli rånad på gatan av någon person som befinner sig i en desperat situation. Automatiserat utkomststöd kunde hjälpa, också globalt.”

• 20 •

Respekt och ömsesidigt beroende

Kotisaari lyfter fram hedersamt beteende som en dimension i att göra världen tryggare. Att kränka någon annan förbättrar aldrig säkerheten. Med hövlighet och respektfullt bemötande – till vilket hör exempelvis rättvis handel – kan bara gott åstadkommas. Det gäller också politik och politiska aktörers, inklusive statsledares, språkbruk.

”Säkerheten ser jag som ett intressant ämne i vidare mening och sociologiskt, eftersom vi gått allt längre i säkerhetstänkandet. Det har skapats en säkerhetsdiskurs där allt mindre risker blir sådana att de bör kunna förutspås och kontrolleras. I den bemärkelsen lever vi i något slag av hypersäkerhet jämfört med hur det var för låt oss säga hundra år sedan. I något skede nås kanske ett gränsvärde, när oproportionerligt stora resurser används för att avlägsna sista återstående risker, som kan vara rätt obetydliga.”

Men här finns väl en global motsättning i och med att klimatkrisen skapar otrygghet och okända säkerhetshot?

”Sociologen Zygmunt Bauman sade att ökande ömsesidigt beroende tvingar till samarbete. Det är som att behöva bo i samma rum som en potentiellt irriterande person och hitta på metoder att klara av det. Bauman trodde att detta växande till samarbete slutligen leder till uppkomsten av en kosmopolitisk medvetenhet. Han var kanske optimist, men då skulle vi identifiera oss mera som världsmedborgare än som medborgare i någon viss stat. Naturkrafterna spränger ständigt statsgränser och visar deras ohållbarhet. Det ömsesidiga beroendets ökning är omöjligt att förneka speciellt i samband med klimatförändringen, eftersom hoten inte kan bemötas ensidigt, utan frågan kräver flera staters gemensamma linje.”

När Kasper Kotisaari år 2015 hörde om scenariot

med stigande havsnivå, fick han ångest av att problemet verkade så oöverkomligt.

”Jag tänkte att det här inte går att lösa. Men psykiskt löser det sig, eftersom livet går vidare och vardagen måste levas. Ångesten omvandlades till handling. Jag kan göra vissa små saker som hjälper till att hejda klimatförändringen eller som

åtminstone inte förvärrar den. Att kunna göra åtminstone något är ångestdämpande. En individs handlande kanske inte löser klimatkrisen, men det personliga psykets kris kan det lindra.”

På ett bredare plan är Kotisaari för närvarande försiktigt optimistisk.

”Exempelvis år 2020 minskade Finlands koldioxidutsläpp med nio procent. Med min ränta på ränta-räknare kalkylerade jag att om Finland gjorde likadant i år och nästa år och året därpå,

skulle vi ha halverat våra koldioxidutsläpp år 2028. I Finland är en utsläppsminskning på 60 procent alltså möjlig.”

Men är den övriga världen beredd att göra detsamma?

”Min uppfattning är att det i Europa finns riktigt bra utvecklingslinjer och till exempel planer på vätedrivna flygplan. Jag är mer oroad över faktorer som markanvändning och livsstil. Man har inte insett att de håller på att förstöra ekosystemet. Man har inte sett på frågan ur naturens synvinkel, utan den har tagits som en teknisk utmaning.”

Mot upprustning baserad på rädsla

I januari var Kasper Kotisaari med om att starta ett medborgarinitiativ med krav på folkomröstning

om jaktplansanskaffningarna. Vapenvägrarförbundet stödde initiativet.

Vid ett webbinarium i april med temat ”Mot militarism på 2020-talet” konstaterade Kotisaari att gränsen 50 000 underskrifter som krävs för att initiativet ska gå igenom är svår att uppnå. Han antog att många tänker att de inte vet tillräckligt för att kunna ta ställning.

När det i riksdagen röstades om fullmakt för HX-projektet var ganska många riksdagsledamöter frånvarande och bara två röstade emot.

”Man kunde inte annat än fråga sig om det i riksdagen finns något parti som driver den här frågan tillräckligt.”

Det viktigaste med initiativet var enligt Kotisaari att kunna erbjuda medborgare som var oroade över vapenanskaffningarna åtminstone någon kanal att framföra sina politiska värderingar och sin

fredsideologi: ”Åtminstone i sitt eget liv kan man ta avstånd från att så mycket pengar används till vapen.”

Vid webbinariet lyfte Kotisaari fram att en enorm mängd resurser årligen slösas på upprustning samtidigt som ekosystemens hållbarhet går mot en kris. Den globala situationen är allvarlig, och vår tid för korrigeringsmanövrer är relativt knapp. Kotisaari ser det som en överlevnadsfråga att motsätta sig upprustning som baserar sig på rädsla. Resurser bör styras till en gränsöverskridande gemensam framtid. För närvarande används årligen till militärutgifter ungefär lika mycket pengar som enligt beräkningar skulle behövas till investeringar för att begränsa klimatuppvärmningen till 1,5 grader. Det är alltså möjligt att välja vad man prioriterar.

Kotisaari påpekade vid webbinariet att barn intuitivt vet att krig inte är vettigt, och många ideologiska mål finns ännu kvar hos unga. Men något händer när folk blir medelålders. Då har man på något sätt blivit ”realist” och ”måste” av någon anledning godkänna en ny vapeninvestering.

”Min åsikt är att val som främjar fred inte enbart kan vara upp till enskilda individer hela tiden. Det är strukturen som måste åtgärdas. Om man går på autopilot i samhället stöder man ofrånkomligt militarism. Om man fattar avgöranden för fred leder det till friktion med samhället. Den här frågan bör lösas och fostringsarbete göras bland ungdomar. Värnplikten och armén är en hörnsten som normaliserar strukturen”, sade Kotisaari i sitt inlägg.

Gör fred trendigt

Kasper Kotisaari har tidigare redaktörserfarenhet från webbtidskriften Nälkä, som koncentrerar sig på musikbranschen. I egenskap av Vapenvägrarförbundets organisationstidskrift har Antimilitaristi ett informationsuppdrag som i viss mån reglerar innehållet. Utöver det vill Kotisaari att tidskriften ska innehålla artiklar som ger läsarna ett emotionellt grepp om varför upprustning och krig är illa.

”Jag vill att tidskriften ska presentera exempelvis människoöden som förkroppsligar våra teman. Jag vill också öka en viss typ av ytlighet, eftersom människor är ytliga. Trendighet i utformning eller uttryckssätt gör att budskapet får mer uppmärksamhet.”

Kotisaari önskar att fredsrörelsen ska bli trendigare. Inte så att innehållet förändras, men att folk skulle uppfatta den som något man vill stå för och identifiera sig med. Här kunde exempelvis influerare på sociala medier vara till hjälp. ”Ett problem som vi möter är att människor är offer för ’mcdonaldisering’ och alla är inriktade på att bygga sina personliga varumärken. Där platsar tyvärr inte fredsrörelsen, eftersom den begränsar kundsektorn”, skämtar Kotisaari. ”Människor undviker att framföra åsikter som kunde vara på något sätt politiska och som skulle stänga vägen till att representera exempelvis något schampomärke. Alla ställningstaganden är potentiella hot mot varumärket.” Han gillar inte en värld där man polerar fasader. ”Jag är musiker och nu jobbar jag vid Vapenvägrarförbundet. Någon expert kan anse att jag alienerar en del av min publik.”

Kotisaari anser att fredsrörelsen ändå behöver influerare, idoler och musiker som på ett synligt sätt står för fred. En kändis som tar ställning i politiska frågor tar visserligen en ekonomisk risk, men det är inte kändisens fel utan felet ligger i den ekonomiska strukturen som gynnar tandlöshet. ”Raden ’rauha on aina sotaa tykimpää’ i Raappanas låt från 2007 säger som det är: Fred smäller alltid högre än krig. Freden är värd att stå för.”

ANU HARJU

Intervjun med Kasper Kotisaari publicerades på finska i nr 3/2021 av Fredskämparnas tidskrift Rauhanpuolustaja, som Fredsposten har ett materialutbyte med. Den ingår i en serie personintervjuer med temat I FREDENS TJÄNST. Översättning Sirpa Aitosalo.