Magasinet platau vt13

Platau * För den urbana människan * Årgång 1 * Juni 2013

tema

UNDERGÅNGEN Överlev när staden slocknat Ruinerna från framtiden Urban safari:

Följ med till Paris katakomber

Nästa anhalt: Mars

02

Redaktionsspalten Undergången, världens slut. Ett fenomen som både förskräcker och fascinerar. Det är hotet mot vår vardag men samtidigt det som Steve Jobs hävdade driver oss till stordåd i våra liv.

I det här numret av Platau tittar vi på stadens och civilisationens slut ur fler vinklar än vad som förmodligen är normalt för ett typiskt stadsmagasin för den självmedvetne stadsbon.

Omslagsfoto av Jonas Egfors

Redaktör Rasmus Lidman Cederfeldt Redaktör Viktor Eriksson

Redaktör Francisco Ramirez Franzén Planneringsansvarig Oliver Karlsson Layoutansvarig Lovisa Waldeck Reporter Victor Johansson Reporter Helena Jan

Reporter Viktor Mölne Reporter Ida Wibber

Vi tittar heller inte bara på sätt som kommer göra att världen slutar, men också saker som gör att den inte behöver sluta. Samt att det på sätt och vis hade varit ganska ballt om allt faktiskt slutade. Ur ett rent fiktivt perspektiv i alla fall.

För oavsett om det handlar om miljöförstöringar eller frustande kometer så kan undergången vara skrämmande. Vad gör vi när strömmen har gått för gott och när samhället smular sönder sig självt? Om detta kan du läsa på sidan 19 Är du mer intresserad av att istället bevara planeten innan allt är kört så tycker jag du ska läsa om livet i dagens ekobyar på sidan 26 och om solenergiprojektet Halo vars utveckling vi följt på sidan 48.

Och skulle allt ändå gå åt pipsvängen så kan vi ju alltid dra till rymden. Hur detta ska gå till hittar du förstås också i detta nummer tillsammans med, som alltid, de senaste nyheterna, prylarna, byggnaderna och små och stora historierna om det urbana livet i Sverige och världen.

Telefon 031-786 00 00

P.S Glöm för apokalypsens skull inte heller att titta in på platau.jmg.gu.se för att ta del av våra precis lika fantastiska reportage om hotade grönområden, folkrörelser och en händelse vi på Platau kommit att kalla för “Hundergången”. D.S

Hemsida platau.jmg.gu.se

Trevlig läsning önskar Redaktionen!

Reporter Émelie Vangen Lindgren Adress Seminariegatan 1B

03

05 apokalypsens fem hästar

Innehåll G

06 i världen

löm inte att besöka oss på webben!

07 krönika: Lånar vi oss in i fördärvet?

08 panelen om ”det ohejdbara”

PLATAU.JMG.GU.SE

10 samtal med Marjetica Potrc 11 Jakriborg: tillbaka till medeltiden

14 Urban legend: Klosterbordellen 16 samtal med Karin Olofsson

17 samtal med Jan Jörnmark

19 Reportage: När strömmen går 26 Reportage: Flykten från staden

32 Fotoreportage: Såren som tiden inte läkte 41 Reportage: undergångens arvtagare

48 Reportage: Halo, en resa till solens rike 54 urban legend: tunnelfolket i Paris 55 Monument till eftervärlden 58 krönika: min vän, du kväver mig

59 innovativt: prylarna du inte visste fanns 60 mars one

62 Drömmen om rymdhemmet 64 urban legend: ruinerna från framtiden 66 samtal med Lars Daniel Rehn

68 murens konturer 70 urban transport

71 i nästa nummer

9 November 2000: En flare är den kraftigaste typen av solutbrott.

Foto: NASA:s TRACE satellite

listan 5

Apokalypsens fem ryttare Mer än 99 procent av alla jordens arter har utrotats. Vilket öde som väntar människan får framtiden utvisa. Platau lät Per Becker, som är universitetslektor i riskhantering vid Lunds universitet, rangordna de fem största hoten mot mänskligheten.

1 Klimatförändringar

”Om isen smälter på Grönland så höjs vattennivån med sex meter. Och då hamnar Stockholms innerstad under vatten. Om isen smälter på Antarktis innebär det en höjning på 60 meter och då blir London bra vatten för torskfiske.

Klimatförändringar, med allt vad det innebär; temperaturhöjningar, fler stormar, starkare stormar, fler översvämningar och havshöjningar, är inte bara en risk, utan pågår just nu.”

2 Rubbade biokemiska cykler

”Vi sabbar ekosystemen som vi är beroende av. Kväve- och fosforcykeln har vi till exempel rubbat otroligt mycket.

Kväve och fosfor är livsavgörande för alla våra ekosystem.

Vi använder det för att gödsla våra åkrar och då ökar koncentrationen så mycket att marken övergödas. Det resulterar i övergödda vattendrag som dör. Det finns redan ett område som är lika stort som Danmark i Östersjön som är dött varje sommar.”

4 Massiva solstormar

”Kraftiga explosioner i solens atmosfär kan orsaka störningar i jordens magnetfält. På 1800-talet inträffade en kraftig solstorm i USA, men då hade man ingen elektronik. Sker en lika kraftig solstorm idag slås all elektronik ut på den sidan av jorden som träffas. Att reparera skadorna kan ta flera år. Och hur fungerar det moderna samhället utan el i flera år? Det skulle dessutom drabba hela jorden, eftersom vi är sammankopplade. När elen på börsen i New York slås ut så kraschar hela världsekonomin”.

5 Ny teknik & ökad komplexitet

”Vi har väldigt lite kunskap om ny teknik och vi vet inte vilka krafter vi släpper lösa. Vi drar igång någonting som vi inte kan bromsa. Kopplat till detta kan man säga att samhällets ökande komplexitet är ett hot. Vi utvecklar ett samhälle som är så komplicerat att vi inte kan säkerställa det. Vi kan inte överskåda helheten längre och små påfrestningar kan få katastrofala konsekvenser”.

3 Förlust i biologisk mångfald

”Om man bränner bort en hel skog för att odla vete så finns bara den arten där och inte hela den biologiska mångfalden. Vi utrotar många fler arter, växter och djur än vad som tillkommer, så våra system kollapsar. Utrotningshastigheten av växter och djur är högre nu än under dinosaurietiden. Vi vet inte hur detta kommer att påverka oss, men all forskning visar att biologisk mångfald är viktigt för funktionaliteten i våra ekosystem. Det är verkligen ett apokalyptiskt scenario.”

Text

Viktor Johansson

6 i världen

I VÄRLDEN 1

2

3

1

Arkitektfirman Smith + Gill Architects avtäckte nyligen planerna för sin 116 våningar höga skyskrapa Imperial Tower i Mumbai. Imperial Tower kommer att bli stadens högsta byggnad, och sportar en njurformad glasfasad och något så unikt som ett system för att “lura vinden”.

I byggnadens fasad finns flera inskjutningar, några i form av balkonger, andra i form av trädgårdar. Istället för att kämpa mot vinden med hjälp av sedvanliga massdämpare likt andra skyskrapor skall Imperial Tower istället mer likna ett grässtrå som rör sig i harmoni med vinden.

2

OODA (Oporto Office for Design and Architecture) har i samarbete med AND-RE nu visat upp designen för Pristinas centralmoské i Kosovo. Moskén skall bli en symbol för landets återfödelse. Kosovo förklarade sig själva självständiga den 17 februari 2008 och är idag erkänt av 99 av FN:s 193 stater, bland annat av Sverige. Moskén blir därför en blandning av det moderna och traditionella med tunna minarater och stora kupoler. Planen är dessutom att använda klassiska lokala material i form av skuren sten till väggarna och bly till kupolens exteriör.

3

Den tyska möbeltillverkaren Vitra avtäckte nyligen sitt senaste fabriks- och distrubitionscenter, som visade sig vara av de ovanligare slaget. Den över 5500 kvadratmeter stora fabriken är nämligen helt rund. Designen kommer från den japanska firman SANAA, tidigare mest kända för New Museum i New York. Tanken är att den runda formen ska vara mer flexibel än vad den hierarkibaserade fyrkanten brukar vara, och kunna möta framtidens nya behov av en mer individualiserad distribution.

4

Staden Detroit i USA är på gränsen till konkurs, men det hindrar inte att den får en över tre meter hög RoboCop-staty i brons. Det började med att Detroits borgmästare Dave Bing fick ett meddelande på Twitter, där en medborgare slog fast att “Philadelphia har en staty av Rocky, och Robocop hade spöat Rocky.

Han är en fantastisk ambassadör för Detroit”. Borgmästare Bing avböjde, men samtalet inspirerade en grupp människor att starta en Kickstarter-kampanj för att samla in pengar till en staty.

Kampanj lyckades, och avtäckningen sker någon gång under andra halvan av 2013.

krönika 7

4

5

Foto: Jonas Egfors

Staden Nijmegen i Holland har startat upp ett byggnadsprogram som skall göra att husköpandet i staden hamnar på ungefär samma prisnivåer som ett bilköp. Staden erbjuder nämligen potentiella husägare ett lån för både mark och hus. Husen är 30 specialdesignade monteringshus i modeller som skandinaviskt trähus och altanhus. Startprislappen är så låg som lite drygt 1 miljon svenska kronor, och den schemalagda tiden för att bygga huset är dessutom låst redan från början för att hindra att prislappen för husbygget skall springa iväg.

Lånar vi oss in i fördärvet?

5

Tänk att äga sitt eget hus. Kunna spela musik sent på natten, ett kök man faktiskt kan äta i och slippa höra de skrikande barnen i lägenheten bredvid. En dröm man strävar efter och ett bevis att man lyckats i livet. Problemet är bara att vi alla vill bo på samma ställe, och när många shoppar lya i samma område skjuter priserna i höjden.

Eftersom ekonomin gått ganska dåligt ett par år nu har vi för tillfället en väldigt låg ränta. Detta har möjliggjort för privatpersoner att ta allt större bolån men kunnat behålla låga räntekostnader. Problemet är att vi helst inte vill betala tillbaka pengarna. Vi hoppas istället på stigande bostadspriser och att vi skall kunna göra oss en hacka vid en framtida försäljning. Denna framtidstro har visat sig ganska klok under de senaste 50 åren och många äldre kan nu leva gott med huset som sparkapital, men kan priserna verkligen öka i all oändlighet? Om detta är det svårt att sia, men ett allvarligare hot mot dagens bostadsägare är en eventuell räntehöjning.

Om ekonomin får ordentlig fart igen kommer inflationen stiga och riksbanken blir tvungna att höja räntan för att kyla ner ekonomin. Folk med miljonlån kommer då få skenande lånekostnader och se sin vardagsekonomi krympa i rask takt. I en extremsituation kan kostnaderna bli så höga att många tvingas överge sina dyra innerstadsbostadsrätter och hus för mer stabila hyresrätter.

Detta skulle skapa ett ökat utbud på bostadsmarknaden och innebära att priserna sjunker. Om värdet på bostaden sjunker till en nivå som ligger under storleken på lånen kan det gå riktigt illa. Kvar står då unga människor med höga skulder och ingen säkerhet.

Så kommer vi då få en skuldkris liknande Grekland med kraschad ekonomi och demonstrationer på gatorna?

Riktigt så illa är det väl inte. Men faktum är att vi i Sverige ser en ökad skuldbörda för privatpersoner istället för som i Greklands fall för nationen. Och när bostaden som är vår främsta ekonomiska säkerhet blir en börda kommer det få allvarliga konsekvenser för vårt välstånd. Så äger du din egen bostad, gör dig själv en tjänst och amortera så mycket du kan. För det finns inga gratisluncher och vi måste alla betala våra skulder till slut. Banken är sällan den som lämnar en affär på den förlorande sidan.

Viktor Mölne

Foto: Wonderlane/Flickr

R

obotar bygger våra bilar, men dödar oss på film. 3D-skrivare revolutionerar industrin, men låter vem som helst tillverka vapen. En av mänklighetens ständiga utmaningar är att hantera en allt mer avancerad teknologi. Den har gett oss effektiv industri och modern sjukvård, men också massförstörelsevapen. Hur smarta vill vi att våra datorer ska bli? Och hur lätt ska det vara att utrusta en egen armé?

Oavsett farhågor kommer den teknologiska utvecklingen att fortgå. Hoppet står då till de som har makt att påverka åt vilket håll den tar oss. Platau frågar Robert Feldt, professor på Chalmers som forskar om artificiell intelligens, och Sven Ove Hansson, filosofiprofessor på KTH, om forskningens gränser och risker.

Finns det något du skulle kalla farlig teknologi?

RF Nja, all teknik kan användas antingen för att göra gott

eller göra illa. Så på det sättet kan man säga att nästan all teknologi kan vara farlig om den används på fel sätt eller för fel syften.

SOH Det finns teknologier som är svåra att använda utan att det uppstår risker. Det gäller även en del teknologier

5 KLASSIKER Populärkulturen älskar framtidsscenarion, gärna med en värld som blivit slav under teknologin. Dystopier och utopier avlöser varandra, gärna med robotar som både skurkar och hjältar. Platau listar fem klassiker.

EPOS

Det ohejdbara

8 panelen

Aniara (1956)

I Harry Martinssons diktepos har Jorden gjorts obeboelig av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Har även blivit opera, senast 2010 med musik av Kleerup.

panelen 9

som vi ändå väljer att använda. Medicinsk strålbehandling är till exempel förenad med avsevärda risker, men fördelarna överväger ändå. Jag skulle bli väldigt bekymrad över en kärnkraftstekniker som inte höll med mig om att kärnkraften är farlig i den bemärkelsen. En helt annan fråga är om denna farlighet kan behärskas.

När kan tekniska framsteg bli ett hot?

RF När vi saknar kunskap om dess effekter eller om olika grupper av människor har olika mål. Vad gäller robotar och artificiell intelligens tycker jag ofta att hoten överdrivs.

Vi är långt ifrån att en dator eller robot själv skulle komma på sina egna ”problem” och välja att sätta egna Robert Feldt mål som står i konflikt med våra. Vi kan bygga små, begränsade ”intelligenser” som kan vara bra på en liten sak men det går ganska trögt med större system som har en mer allmän intelligens.

SOH Jag tycker egentligen att om ny teknik är ett hot så ska den inte betecknas som framsteg. Om någon kommer på enklare sätt att tillverka atombomber så att de blir tillgängliga för skurkstater och terrorister så föredrar jag att inte kalla detta ett framsteg.

Kan vi undvika att teknologin blir farlig?

SOH Det är olika i olika fall. Inom en del områden har vi rätt bra metoder och rutiner för att utvärdera teknologier innan de tas i bruk. Det gäller t ex medicinsk teknologi och i rätt stor utsträckning bekämpningsmedel. Men inom de flesta områden finns ingen sådan förhandskontroll. Detta är en avvägning. Positiva utvecklingar kan försenas av en rigorös kontroll, vilket ibland skett inom medicinen. Dessutom finns en risk att förhandskontroll kan leda till andra negativa konsekvenser. Förhandskontroll av data- och mediaprodukter skulle till exempel kunna leda till censur. Jag tror det är klokt att förbehålla förhandskontrollen till områden där riskerna att ny problem ställer till med problem är särskilt stora.

Sven Ove Hansson Förhandskontroll av ny vapenteknik är tyvärr en utopi eftersom länderna inte skulle kunna enas om den.

RF Mer forskning och mer kunskap samt en öppen diskussion om risker är det enda som kan hjälpa. Vi kan inte sticka huvudet i sanden och försöka ”begrava” en teknik.

Då kommer den utvecklas i det tysta och vi är inte förberedda om den används för ”tveksamma” syften. Öppen utveckling av kunskap på en global arena kan rädda oss.

Akira (1988)

Animerad cyperpunkdystopi som utspelar sig i ett Tokyo 2019. Filmen är regisserad av Katsuhiro Otomo, och baserad på en 2182 sidor lång mangaroman.

The Terminator (1984)

Regissör James Cameron gjorde Arnold Schwarzenegger till en robot från framtiden, då Skynet styr. Ett portalverk för västerländsk film, som har följts av både filmer och av tv-serier.

Bladerunner (1982)

Ännu en klassiker från dystopiernas mesta årtioende. Harrison Ford glider omkring i ett dystert framtids-L.A. Se helst Ridley Scotts directors cut, för att slippa den onödiga voice-overn.

Caroline Widenheim

BOK

FILM

FILM

FILM

Text

I, Robot (1950)

Isaac Asimovs nio noveller publicerades först i tidningar som Super Science Stories på 40- och 50-talet.

Samlades i en bok 1950, och blev film med Will Smith 2004.

10 samtal

VI PRATAR MED

ˇ Marjetica Potrc, slovensk konstnär som tar projektet och utställningen Common Roof till Röda Stens konsthall i sommar.

”Idén om

GLOBALISERING börjar vackla”

Vad händer på Röda Sten i sommar?

– Röda Stens konsthall bjuder in göteborgarna för att bygga ett bostadshus utefter sina egna tankar och idéer.

Processen bygger på deltagande och samarbete. Besökarna får en chans att omdefiniera sin stad, och ge förslag på hur de skulle vilja leva tillsammans i en snabbt annalkande post-neoliberal era.

Projektet är sprunget ur ett samtal mellan mig och Lucia Babina (konstnär från kollektivet Wilde Westen, reds anm). Vi ställde frågor om vad lokalt inflytande betyder, om vi behöver arkitekter, och om vad det betyder att leva tillsammans.

Du har gjort fallstudier i en förort till Amsterdam och Caracas kåkstäder. Har du upptäckt något som dessa platser har gemensamt?

– Det här är platser som anses vara i kris. Men de delar ett sätt att tänka om framtiden, som går ut på ett starkt lokalt samarbete. Vi lever i resterna av 1900-talets modernism, som misslyckades med att göra oss jämlika. Idén om globalisering börjar vackla. Det gör att allt fler börjar titta på det lokala som en lösning.

Här finns mycket att lära av hur människor har skapat sitt samhälle från grunden, som i Caracas kåkstad. De ligger precis intill den modernistiskt planerade staden, och står i skarp kontrast till den. En stor skillnad ligger i att staden bygger offentliga platser, medan kåkstaden skapar gemensamma platser.

Om samhället som vi känner det krackelerar, kan konsten hjälpa oss att bygga ett nytt?

– I New District i Amsterdam jobbade jag tillsammans med det holländska kollektivet Wilde Westen, med en gemensam trädgård och ett gemensamt kök, mitt i stadsdelen. Jag förvånades över hur viktigt det är med ritualer, som trädgårdsarbetet och matlagningen, för att skapa gemensamma platser. Det var från redan början en offentlig plats, men ritualerna gjorde den levande.

Konstnären kan spela en viktig roll i sådana projekt.

Genom att ge ett utanförperspektiv, och genom att tillsammans med invånarna förverkliga projekt som sedan kan driva på en förändring. Just nu lever vi en värld av förlorade löften, som måste rekonstrueras. Och konstnärens roll förändras med i sin tur i takt med kulturen.

Text Foto

Caroline Widenheim

Borut Peterlin

platsen 11

JAKRIBORG

– tillbaka till medeltiden

Vackert beläget på den skånska landsbygden strax utanför Lund ligger Jakriborg. Mitt bland åkrar och ängar tornar de trekantiga husen upp sig som en mur. Ett område som har delat kritikerna.

12 platsen

akriborg eller ”medeltidsbyn” som folk i trakten kallar det, är ett svenskt exempel på nyurbanism eller New Urbanism. Tanken med New Urbanism är att man ska kunna röra sig till fots inom staden och Jakriborg är inte stort till ytan. Här finns små butiker och restauranger inom fem minuters gångväg, oavsett vart i området man bor.

Arkitekturen är inspirerad av medeltida hus och städer. Jakriborg är en pastisch på hur skånska städer såg ut innan industrialismen. Detta har mötts av lika delar beröm som hård kritik. Vissa arkitekter menar att nyurbanismen är tillbakablickande och nostalgisk medan andra menar att man främst ska bedöma det utifrån dess estetiska kvalitéer. Försvarare av stilen menar också

att dagens förorter är strukturlösa och opersonliga. Förespråkarna menar att det är att föredra att ta till beprövade koncept från svunna tider framför överdrivet nytänk som kan leda till att funktionen får ta stryk.

Området har blivit ett mycket populärt turistmål och en omtyckt plats att bo på. Kötiden för en bostad har varit mellan ett till två år men numera är bostadskön borttagen och lediga lägenheter läggs ut på hyresrättsbolaget Jakri AB:s hemsida. Hyresnivån på lägenheterna är relativt låg i jämförelse med samtida byggnader. En tvåa i Jakriborg har en hyra på drygt 7000 kronor och en trea strax över 8000 kronor.

platsen 13

Text och Foto:

Oliver Karlsson

Klosterbordellen

På Kyrkåsberget, med en fantastisk utsikt över Partille och vägen mot Göteborg, tornar en slottsliknande byggnad upp sig. Borgen, som den kallas i folkmun, heter Villa Porthälla och är inte så gammal som den vill göra sken av. Huset byggdes 1918 av kemisten Ernst Harbeck som blivit rik på elektronisk galvanisering. Samtidigt som han byggde Villa Porthälla byggde han också den lilla slottsruin som ligger ett hundratal meter bort. Den skall likna ruinen av en tysk

borg från Rhenområdet och byggdes åt hans tyskfödda fru som led av svår hemlängtan. Tanken var att när hemlängtan satte in kunde hustrun gå upp borgen och titta ut över Partilles egen ”rhendal”.

Villa Porthälla har en rik historia och har bytt ägare flera gånger. När Ernst Harbeck drabbades av ekonomiska problem 1926 blev han tvungen att sälja sitt hem till fabrikör Curt Person. Fabrikör Person var en framgångsrik tillverkare av toalettstolar och ägde villan fram till 1968 då han gick i konkurs.

Byggnaden förföll nu under tre år innan en känd krogä-

gare från Göteborg köpte Villa Porthälla och renoverade byggnaden till en exklusiv herrklubb. Han hade dock inte rent mjöl i påsen och efter en polisrazzia 1972 avslöjades att klubben även fungerat som fasad för en lyxbordell.

Efter att bordellskandalen blåst över köptes huset av Madeleine Sandersson som redan 1976 sålde det vidare till en mäklarfirma. 1982 inledess Villa Porthällas lite heligare bana när Hare Krishna rörelsen flyttade in och använde huset som kloster. De hade bara ett kortare hyreskontrakt och 1985 såldes villan vidare till Claes Hibson som renove-

rade fastigheten och har sedan dess använt den som hyreshus med sju lägenheter.

I slutet av 2012 köptes fastigheten av Partillebo för 10 miljoner kronor. En inte allt för kraftig prislapp för en unik fastighet med 18 rum på 446 kvadratmeter och en stor swimmingpool. Vad Villa Porthälla skall användas till den här gången är ännu inte bestämt.

Text Foto

Viktor Mölne Jonas Egfors

16 samtal

”De kan vara blänkande DISCOKULOR”

VI PRATAR MED

Karin Olofsson, logistiker, som vill utsmycka Göteborg med fler offentliga toaletter

Ditt medborgarförslag till Göteborgs 400-årsjubileum år 2021 går ut på att kända arkitekter skall rita offentliga toaletter som ska användas som konstverk. Hur fick du den idén?

– Förr i tiden fanns offentliga toaletter under jord i Brunnsparken. Där satt ett antal farbröder och tog betalt och så gick man in. Toaletterna var rena och fina och man hade koll på vilka som var där inne. Det var jättebra. Men de försvann 1989. Offentliga toaletter är lite anonyma. Jag är inte sådär jätteintresserad av arkitektur egentligen, men när jag var i Barcelona blev jag väldigt fångad av Antoni Gaudí. Och då tänkte jag: ”Om hans arkitektur kan få mig, som är en ganska vanlig människa, att reagera så starkt, så måste det ju finnas fler som reagerar likadant.” Det hade varit väldigt bra att få tillbaka bemannade offentliga toaletter och dessutom kombinera det med fräcka byggnader.

Varför toaletter och inte något i stil med Turning Torso?

– Jag tror att det kan bli ett varumärke om man vågar ta ut svängarna och göra något fräckt. Igår på nätet såg jag ett hus som såg ut som en svamp. Någon annan hade vänt upp och ner på ett hus och placerat ingången i taket. Det handlar om att du ska reagera när du ser toaletterna. Man kan till exempel ha någon typ av arkitekttävling och hajpa den här grejen så mycket att kända arkitekter vill rita toaletterna. Man kan göra en kantarell eller vad man vill. Det beror ju lite grann på hur mycket staden vågar säga ja till.

Det gäller att våga vara tillräckligt kaxig. Det kanske ska vara en discokula som står och blänker. Kanske allmänheten kan rösta fram vinnarna. Sen kan man ha en guidad dasstur där man berättar om de här toaletterna. Vem har gjort dem? Hur har arkitekterna tänkt? Varför vill de ha en svamp här? Det kan bli en snackis: ”Har du varit i Göteborg, på den där toaletten…?”

Vill du främst locka turister eller utöka antalet offentliga toaletter?

– Det är en kombination. Vi är ju en evenemangsstad och ska man locka turister så får man göra det med något som är beständigt. Och det gynnar staden för att det skapar arbetstillfällen. Vi behöver fler och säkra offentliga toaletter.

Vad menar du med säkra?

– Att de ska vara bemannade. Du kan få lite service, veta att toaletterna hålls rena och du behöver inte vara rädd om det är flera toaletter i samma byggnad. Bäst är det om de är gratis, men om inte det fungerar så kan det kan vara värt några spänn per besök.

Om någon skulle säga att det här projektet blir för dyrt, vad säger du då?

– Jag vet inte var pengarna ska komma ifrån. Det får någon annan trolla fram.

Text och foto

Ida Wibber

samtal 17

VI PRATAR MED

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia, som utforskar övergivna platser runt om i hela världen

”Jag har varit nära att SLÅ IHJÄL mig”

Hur började du med urban exploration?

Foto: Annika von Hausswolff

– Det började med att jag hittade internationella siter på ämnet som var intressanta. Jag tyckte de knöt an till mitt professionella arbete då jag skrev om industriell omvandling och samhällsomvandling. 2004 halkade jag in på en svensk övergiven plats. Och under 2005-2006 började jag lägga upp mina bilder på internet. När jag började så var det inte många som höll på med detta, vi var enstaka. Det fanns en tråd på Flashback, men i övrigt fanns det inte mycket på internet. Man kan dela in det i tre faser: den på 80-90-talet när det var en spontan grej, när folk tyckte det var kul att gå in i gamla hus. Och sen kom digitalfotograferingen och man kunde bygga siter och hålla kontakt via siterna, och därmed växte subkulturen. Och tredje stadiet är nu när alla har iPhones, och man kommunicerar via Facebook-grupper.

Vad är det med urban exploration som tilltalar dig?

Övergiven restaurang i Detroit – ”Detroit är Vårt K2”

– Till en början var det bilderna. Men sedan hade jag skrivit om industriell omvandling och svensk stadsplanering på 70-80-talet. Jag har alltid varit fascinerad av omvandling och jag tilltalas väldigt mycket av att försöka förstå hur samhället har förändrats. >>

Har du några mål med dina exkursioner?

– Komma till platser för att fotografera. Och jag har följt min nyfikenhet och intuition, det går inte att åka iväg på chans, man måste veta i förväg vad som finns. Just nu håller jag på med en bok om Europas väg ner i krisen, men då kommer historierna före bilderna.

Ser du något problematiskt med urban exploration?

– Så länge du har kontroll över din kropp och din utrusning, och ser var du ser var du sätter ner fötterna så är det inte farligt. Det finns faror och jag har varit nära att slå ihjäl mig vid ett tillfälle. Jag var i ett övergivet sockerbruk där jag var inte såg mig för tillräckligt noga, och klev rakt ut i luften där det saknades golv. Och sedan känner jag folk som har skadat sig allvarligt, men varje gång har det handlat om att man inte kollat var man satt ner fötterna. Och om man ser till den juridiska aspekten så har jag aldrig brutit mig in någonstans. Det etiska kan vara problematiskt. Att fota människors elände. Men den sortens etiska dilemman konfronteras varje journalist och fotograf som är i en krigszon med. Jag ser mig som en dokumentärfotograf, eftersom jag beskriver verkligheten.

Vad har du lärt dig under dina år som urban explorer?

– Tidigare skrev jag om förändring och gjorde en karriär på det, men som ekonom. Det jag har fått är en mycket djupare förståelse. En fördjupad kunskap om det jag arbetat med tidigare. Jag har fått uppleva osannolikt mycket, och jag har fått träffa människor som jag bara kunnat drömma om att få träffa.

Lyxvillan Buketten – ”Den ägdes på 70-talet av en av Sveriges mest framgångsrika företagare. Jag har aldrig sett något liknande”

Text Foto

Viktor Johansson Jan Jörnmark

Foto: Jonas Egfors

När strömmen går Sedan 1940-talet har elektriciteten varit en självklarhet i Sverige. De strömavbrott som sker idag är få och inte särskilt omfattande. Men vad skulle det innebära om elen slogs ut i en storstad under en längre period?

Text och foto

Viktor Johansson

20 reportage

Lennart Zeilon tar med kursdeltagarna ut till Stora Hålsjön, en bit utanför Göteborg.

Där får de lära sig det allt från att hitta ätbara växter i naturen till hur de ska hantera ett strömavbrott.

reportage 21

A

nders Lugn har flera tankar om vad ett omfattande strömavbrott i en storstad skulle innebära.

– Man måste våga tänka tanken att det kan gå åt helvete. Antagligen skulle livsmedelsförsörjningen var det största problemet. Sedan kommer den organiserade brottsligheten som ett brev på posten.

Anders Lugn är lugn, men engagerad. Han är journalist och författare och skriver just nu på sin kommande roman.

Den utspelar sig i ett Sverige där terroristattacker mot elnätet resulterar i ett kollapsat energisystem. Redan efter några få dagar börjar befolkningen svälta som en följd av den akuta bristen på livsmedel. Under sitt researcharbete upptäckte han hur förvånansvärt lite information och krisplaner det finns bland myndigheter när det gäller ett ”worst case scenario”.

Under sina år som FN-officier och journalist i Libanon har han vittnat om förödande samhällen där elektricitet bara existerar några timmar om dagen. Han är därför förvånad över hur lite förberedd man tycks vara i Sverige när man ser till det värsta tänkbara.

– Antagligen skulle många lämna stan på grund av matbristen, det är ju långt ifrån alla som skulle klara av det.

På Valborg är flaggorna hissade på Gustaf Adolfs torg.

Jag träffar Karin Eriksson i hennes arbetsrum på stadsledningskontoret.

– Det är klämdag, så många har tagit ledigt.

Karin Eriksson är tillförordnad chef på enheten Säkerhet och krisberedskap, som jobbar med stadens beredskap ur ett övergripande perspektiv. De olika stadsdelarna har sedan egna krisorganisationer som planerar sin verksamhet.

– Vi har inga särskilda scenarier, vi tänker snarare: vad händer om strömmen försvinner. Eftersom Göteborg har en strategisk position i Skandinavien, på grund av hamnen, så det är extra viktigt att allt fungerar här.

Göteborg är ganska skonade från längre oplanerade strömavbrott. En anledning är att ledningarna är nedgrävda i marken, och därför är svåra att skada. När strömavbrott sker ute på landet beror det oftast på att träd faller på luftledningar.

– I stan kan det bli mindre avbrott, men oftast löser det sig på två tre timmar, och då klarar sig de flesta sig, även om man blir sur på fredagskvällen, säger Karin.

– Hur är det med grodor då? De måste vara hyggligt lättfångade och fettrika?

Frågan riktas till överlevnadsexperten Lennart Zeilon en ljummen förmiddag i april.

– Absolut. Klyv den på midjan. Sedan har grodan som ett par byxor som man kan dra av. De kan tyckas innehålla rätt lite protein, men i en överlevnadssituation måste man ta alla möjligheter man får.

Kursdeltagarna står i en halvcirkel kring överlevnadsinstruktören Lennart Zeilon vid strandkanten till Stora Hålsjön i Öjersjö, några kilometer från Göteborg.

– Annars kan man klubba en hare. Men den skriker nåt så

Kursen börjar hemma i Lennart Zeilons trädgård där deltagarna får lära sig grundläggande överlevnadskunskaper som att tälja och göra upp eld.

fruktansvärt om man tar den levande. Är det någon här som har tagit en hare? En deltagare nickar och ett samtal om en hares ångestskrik tar fart.

ren, till hur man hanterar ett strömavbrott. Ett tolv timmar långt sådant var han med om i höstas.

– Jag var ute när jag fick ett sms av min son. Strömavbrott, stod det. Så jag åkte hem direkt. Jag hoppades att det skulle vara länge. Så jag blev lite besviken att det bara varade i tolv timmar. Hade det varat längre så hade folk fått lära sig ett och annat och börjat tänka till.

Regnet har tagit uppehåll. Solen skiner. Deltagarna i Medborgarskolans överlevnadskurs leds av Lennart Zeilon. Han är klädd i mörkgröna regnkläder och en orange keps. I högerhanden håller han i en ”Fiskmåsägg är ommålad vägpinne. Samtalet kretsar kring jakt.

Att gräva ner el-ledningar är typiskt för städer. bingo bingo. De är I Göteborg gjorde man det efter två större stormar – Fiskmåsägg är bingo bingo. De är väldigt fett1969. Om de stora elledningarna däremot skadas så rika. Men som sagt, det är olaga jakt. väldigt fettrika”.

Lennart är ordförande i Civilförsvarsförkan konsekvenserna bli stora. I Göteborg finns Rybundet Partille och instruktör i Svenska överaverket, som fungerar som en reserv ifall man inte levnadssällskapet. Han har hållit i överlevnadskurser seskulle få el utifrån, vilket man får i vanliga fall. Då får man dan 1987 och avslutade nyligen sitt jobb som sjuksköterska el som skulle täcka prioriterade områden, som sjukhus, för att tillbringa mer tid åt sitt stora intresse. Under hans polis, och medier. Bostäder hamnar sist på skalan.

Strömavbrottet Lennart Zeilon var med om i höstas föranöverlevnadskurser behandlas allt från ätbara växter i natu-

reportage 23

Hur människor skulle reagera under ett längre strömavbrott är svårt att veta. Men eftersom larmsystem skulle slås ut finns det risk för olika former av upplopp.

– Absolut, risken för plundring finns ju, men det är bara spekulationer, man vet ju inte hur människor reagerar. Ett ”worst case scenario” vore om den stora strömledningen skulle gå sönder så att hela stan slås ut. Men det får man hoppas inte sker.

leddes av en del otur, enligt Karin Eriksson. Man grävde av en kabel i Landvetter, samtidigt som reservkabeln inte var inkopplad, eftersom man höll på med ett arbete.

– Strömavbrottet i Öjersjö varade i tolv timmar, och då fick folk sig en tankeställare, men det behöver vara i den längden för att folk ska tänka till. Blir det en timma på fredagskvällen är det bara mysigt. Vill man vara lite proaktiv kan man säga att det vi har det för bra, det händer för lite. Vi är inte förberedda, säger Karin.

Det viktiga enligt Karin är att alla invånare funderar över sitt eget personliga ansvar.

– Rent generellt så behöver alla invånare funderar på sitt eget ansvar. Vi kan inte förvänta oss att staden eller kommunen ska hjälpa oss så fort det händer något. Skulle något hända så tar vi hand om våra mest utsatta grupper först, som våra sjuka, äldre, och små barn. Då får du och jag klara oss bäst vi kan.

Jag träffar Lennart Zeilon vid Annedal i centrala Göteborg. Han ska visa vilka växter i stan man teoretiskt skulle kunna överleva på. Han är återigen klädd i de mörkgröna regnkläderna och den orangea kepsen. I regnet är det en befogad klädsel. I handen håller han ett litet blad. Han ber mig visa honom en toalett. Efter att han sköljt bladet ber han mig äta det och berätta vad det smakar. En svåridentifierad och besk smak.

– Kom igen nu.

– Det påminner om lök.

– Jadå, det stämmer. Det är löktrav.

Vi går till trädgården nedanför Annedalsseminariet. Lennart tar täten, med blicken mot marken. Det tar inte lång tid innan han hittar det första fyndet. Det är ett ”Risken för plundring högt tempo. Vi går från den ena busken till den finns ju, man vet ju inte andra. Ätbart, giftigt, gifhur människor reagerar”. tigt, ätbart. Vinbärsbuskarna har inte blommat ut, men enligt Lennart går det lika bra att äta de små bladen. Nöjd med resultatet i gården går vi i lugnare tempo vidare mot grönområdet kring Annedalskyrkan.

Ett längre strömavbrott skulle ge flera konsekvenser.

Lennart pekar på min mobil som används som jag använder som bandspelare.

– Hur länge håller den? Masten fungerar inte utan el. Konsekvenserna skulle bli stora. Samhället är oerhört el-beroende. Jag tycker att folk borde börja fundera på vad som faktiskt fungerar utan de där två hålen i väggen. Datorn och mobilen slutar funka, efter ett tag kommer inget vatten ur kranen, kyl och frys lägger av, distribution av värme kommer inte att fungera.

Det blir till slut uppehåll. Nedanför en berghäll vid Annedalskyrkan pekar Lennart på en mörkgrön liten växt.

Han frågar mig om jag känner igen den och uppmanar mig att ta på den. Jag gissar på brännässla innan jag böjer mig ner och rör den. Han småskrattar och nickar.

– Mycket gott att göra soppa på, men man kan även använda den som krydda.

24 reportage

I stadsmiljöer kan det vara svårt att hitta bra och näringsrika växter att överleva på . Även om det finns är de inte särskilt mättande utan fungerar bäst som smaksättning eller te.

På frågan om man kan äta sig mätt på växter svarar Lennart för ovanlighetens skull väldigt kort. ”Näe”. Vid det här laget har Lennart pekat ut ungefär tio växtarter. Vi hittar även en del ekollon och hasselnötter. En del växter lämpar sig bäst till te och smaksättning, medan andra rentav är kolhydratrika. Vill man få i sig protein och fett får man titta på andra håll. Många av djuren i stan är inte lagliga att jaga. Är man däremot i en överlevnadssituation gäller andra regler. Jag frågar Lennart vilka djur han själv har jagat genom åren, men det vill han inte gå in på. Några meter framför oss går två änder.

– De är proteinrika. Änderna i stan är förmodligen ganska tama, så man kan ganska lätt locka till sig dem. Antingen klubbar man dem eller bryter nacken på dem.

På överlevnadskurserna trycker Lennart på tre punkter: värme, mat och vatten. När det var strömavbrott i höstas gjorde han allt han kunde för att bromsa värmeförlusten i huset. Han drog ner trä-persiennerna och satte frigolit för sina fönster.

– I en extrem situation kan du putta in en madrass under ett bord, och lägga över filtar. Sedan är lite egenvårdskunskaper väldigt bra att ha. Under ett längre strömavbrott

skulle vårdcentralerna vara överfulla, risken ökar ju för att folk ska ramla och skada sig utan belysning.

Vi står i trappan upp till Annedalskyrkan, med utsikt över Linnéplatsen och Slottsskogen. Jag pekar på dammen i Slottsskogen och frågar om vattnets drickbarhet.

– Jag skulle nog inte dricka det vattnet med tanke på fiskmåsspillningen och risken för mikroorganismer, även om jag kokar det. Jag skulle hellre ta vatten från bäckarna som leder ner till dammen, som förmodligen innehåller mindre bakterier.

Kylan blir mer och mer påtaglig, och det fanns absolut en poäng i att klä sig i liknande regnkläder som Lennart.

Jag känner mig ganska utmattad efter att ha trampat runt i skogsterräng i drygt en timme. Det känns lägligt att avsluta vår träff och jag funderar på om jag kramat ur den levande kunskapsbanken så gott det går.

Hur är det egentligen med att dricka urin i en överlevnadssituation?

– Det bör man inte göra, salthalten kan istället orsaka vätskeförlust. Däremot kan man kissa på händerna för att undvika att huden torkar ut.

Text och foto Viktor Johansson

HUNDERGÅNGEN ”Hundar är väldigt mycket att man köper ett sött litet fejs med hjärtat”.

Ä

r det därför utskrivningen av antidepressiv medicin till människans bästa vän ökar?

Och varför skickas psykist trötta hundar vidare till Nangijala?

SE REPORTAGET PÅ PLATAU.JMG.GU.SE

26 reportage

Flykten från staden Peak oil, expanderande megastäder och dystopiska klimatrapporter.

Ekobyrörelsen går till motattack mot vår dystopiska verklighet och bygger nytt. Nu pågår planeringen av det som ska bli Sveriges största ekoby i Göteborg. Möt några som ligger steget före.

Text och foto

Ida Wibber

reportage 27

T

re småpojkar jagar varandra nedför backen mot grusparkeringen. Ingenstans finns staket och flera av husens ytterdörrar står vidöppna. Hit till Rydebackes ekoby, fyra mil sydost om Göteborg, till det lilla samhället Ubbhult i Marks kommun, hittar ingen GPS. I början av 90-talet bodde Markus Otterloo med sin fru Anna-Leena i Göteborg. Han minns gångerna då han rulllade upp från Tingstadstunneln i snigelfart, och hela Hisingen var grå av avgaser, smuts och industrirök.

– Finns det någon gång då man funderar över meningen med livet är det när man sitter i en bilkö, säger han.

1991 fick de sitt första barn, Joel. Det hade blivit dags att konkretisera drömmen om ett hus på landet. Under två års tid spanade de utan framgång efter något som skulle tilltala både öga och plånbok.

En vårdag 1993 var Markus ute och cyklade med sin tvååring. Han stannade vid en kooperativ mässa som hade utställning nere på Gustav Adolfs torg. Där stod initiativtagarna till det som skulle bli Rydebackes ekoby och gjorde reklam för sina idéer. Han cyklade prompt hem, ringde Anna-Leena och sa: – Nu har jag hittat det!

I det skedet var ekobyn bara ett visionärt projekt. Detaljplanen hade inte blivit godkänd och grannar överklagade.

Ekobyrörelsen har mött mycket fördomar och motstånd genom åren, berättar Per G Berg. Han är professor i landskapsarkitektur vid lantbruksuniversitetet i Uppsala och har hjälpt till vid uppbyggnaden av flera ekobyar.

– Påtryckningar från ekobyarna driver på förändringar i byggbranschen, säger Per G Berg.

För 20 år sedan var det otänkbart att ta tillvara på överblivet material som spikar och träbitar, något som idag görs rutinmässigt.

– Men det har lett till att ekobyarna förtalats, menar Per G Berg. .– Det påstods att de byggde mögelhus. En ekoby fick på skallen för att den gjorde av med för mycket energi, men det visade sig att byggarbetarna hade glömt isolera kopparrören, säger Per G Berg.

I Ubbhult har fördomarna om Rydebackes ekoby ebbat ut, menar Markus Otterloo.

– Ubbhultsbor tar en söndagspromenad hit med ärlig nyfikenhet. Inte för att peka finger så att säga, säger han.

Markus Otterloo har bott med sin familj i Rydebackes ekoby i snart fjorton år

28 reportage

En höstdag 1999 flyttade familjen Otterloo till ekobyn.

Till ett halvfärdigt hus som precis hade fått golv. Nu har det snart gått 14 år, Markus har fyllt 50, fått ytterligare tre barn och ett par projekt återstår fortfarande innan huset är helt färdigt. Växthuset till exempel.

Markus spolar vatten i kökskranen. Diskvattnet rinner ut och hamnar i en rund trekammarbrunn av sten på husets bakgård där det renas från den värsta smutsen.

Just nu bygger Markus ett inomhusväxthus i anslutning till köket, längs väggen som vetter åt söder. Om ett år, när växthuset är färdigt, kommer vattnet att rinna från trekammarbrunnen genom en växtbädd rakt in i växthuset där familjen odlar tomater.

– Vi kommer att stå vid diskbänken och plocka tomaterna, säger han och sträcker fram handen en halvmeter och greppar en fiktiv tomat.

– Och då har man verkligen plockat ner kretsloppet i det lilla. Häller du lacknafta i diskhon så dör ju tomaterna, säger han.

Nu rinner vattnet vidare från trekammarbrunnen ner för den höjd som ekobyn ligger på. Så småningom mynnar vattnet ut i bäcken vid kullens slut. Dit är syskonen Maack på väg. Rebbe går i tredje klass i Ubbhultsskolan, som startades av byborna under 90-talet efter en hård lokal politisk strid. Lillasyster Iris ska börja i första klass nästa år.

Syskonen rusar nedför backen. I handen har Rebbe en grön hink och en stor håv. Hon och Iris ska leta grodor.

Efter fem minuter kommer Rebbe springande med en blyg groda i håven.

– Jag ska fixa ett hus till honom! säger hon. Får jag ha honom inomhus pappa? Pappa Thomas ser en smula skeptisk ut.

Ekobyrörelsen dök upp redan under 80-talet som en reaktion mot moderna tiders konsumtionssamhälle. För snart 30 år sedan invigdes Sveriges första ekoby, Tuggelite, i Karlstad. Efter några år fanns tre ekobyar. Snart fem. Femton. Idag finns det nästan 40 och ytterligare några byggs eller planeras. Per G Berg menar att det bland annat är Al Gores miljöaktivism som har uppmuntrat den nya ekobyvågen.

Ekobyarna har rört sig in mot staden. Idag finns de både i stadskärnan, i miljonprojektsförorten, i småorter och på landsbygden. I Göteborg vill kooperativet Ecovillage Svandammen bygga Sveriges största ekoby med 200 bostäder. Initiativtagarna försöker nu rekrytera tillräckligt många medlemmar för att ha kapital nog att köpa ett markområde innan sommaren övergår i höst.

”Det finns individer som har misströstat för att vi inte är så homogena som de hoppats på”

Snart kommer växthuset att vattnas med restvattnet direkt från köket

reportage 29

Huset som började byggas 1999 beräknas vara färdigt nästa år.

Det cirkulära allrummet är husets hjärta.

Per G Berg menar att ekobyrörelsen redan på 80-talet insåg värdet av att placera ekobyarna nära stadskärnan.

– Men i slutet på 80-talet ansåg samtliga på kommunen, alltså både politiker, tjänstmän och myndighetspersoner att ekobyfolket var personer som inte brydde sig om ifall det luktade från avlopp och komposter, säger Per G Berg.

– Även i miljöpartiet fanns en sorts fördomar som grasserade. Och då ville kommunen inte ta risken att ekobygrupperna byggde allt för nära stadskärnan. Många gånger hamnade därför projekten en eller två mil utanför städerna.

Många ekobyar söker sig emellertid ut på landsbygden igen i den nya byggvågen, med målet att bli självförsörjande med mat och att kunna klara sig även om konsumtionssamhällets ekonomiska system kollapsar. I Rydebacke är inte visionen självförsörjning. Ekobyn ligger i en gammal

Rebbe Maack bor i granne med familjen Otterloo.

gränsbygd. Här gick gränsen mellan Sverige och Danmark en gång i tiden.

Markus sitter på en träbänk på framsidan av sitt röda trähus och dricker vatten från den lokala brunnen.

– Där ser du två rovfåglar. Ser du, där borta? säger han och pekar mot en skogsdunge ett trettiotal meter bort.

Två havsörnsstora rovfåglar cirkulerar kring tallarna.

– De har tagit två hönor, så nu får vi ha hönsen instängda på baksidan.

Han kisar och skyddar ögonen från den skarpa solen.

– Livet är väldigt uppstressat idag, säger han. Folk går in i väggen på löpande band. Just när det är tufft är det skönt att kunna smita ut här och sätta sig på en stubbe en halvtimma och njuta av solen och äta blåbär.

30 reportage

Vad är en ekoby?

Begreppet ekoby förändras i takt med ny kunskap och forskning. En ekoby är ett bostadsområde där de boende eftersträvar energisnålt leverne och miljövänliga energikällor. De är kretsloppsanspassade och hushållen är bortkopplade från kommunala vatten- och avloppssystem.

Målet är att skapa ett ekologiskt och ekonomiskt stabilt lokalsamhälle.

Ungefär 2 500 personer lever idag i ekobyar i Sverige.

Markus jobbar som hantverkare och gick ner i arbetstid för två år sedan för att kunna spendera mer tid med ideellt arbete i byn.

Den stenlagda gången som leder upp till familjen Otterloos hus har Markus själv lagt. Den hushalvan som är klotformad består av ett enda rum. Det är husets sociala centrum. Eftermiddagssolen strålar in från enorma fönster och de pastellgula väggarna alstrar en fridfull munterhet.

Mitt i rummet står en täljstensspis som Markus eldade i igår. Den känns fortfarande varm mot handflatan.

Inget surrande från frys, ventilationssystem eller hårt jobbande hårddiskar bryter tystnaden. En av tonårsdöttrarna steker potatisbullar på gasspisen i köket. De har byggt ett hus som inte är beroende av el.

Utanför Markus köksfönster kör en traktor med släpet fullt av ved till grannen, Magnus Stedman. 7 000 kronor för en årsproduktion färdighuggen ved. Traktorn dumpar av veden i en stor hög. Magnus sitter på en röd avflagnad trästol och staplar in de sju hekto tunga vedträna i sin vedbod. Det har fastnat träflisor på hans flisjacka.

Hans fru Sybille Bronder plockar ogräs och sönerna Fernando och Benjamin ligger och solar på verandan.

Tretton hus ligger på den grusbelagda allmänningen.

Några är gömda bakom höga björkar och tallar – en påminnelse om skogen som huggits ned för att bereda plats för boningarna. Var och en äger sin egen tomt och är fri att bygga som den vill.

reportage 31

Ekobyn är en samfällighetsförening som äger all gemensam mark och ansvarar för alla gemensamma angelägenheter som snöskottning och sophämtning.

Tidigare gjorde byborna det mesta arbetet i byn ideellt, men idag köper de in mer och mer professionell arbetskraft och betalar därför ungefär 7 000 kronor var om året till föreningen.

De flesta i byn arbetar heltid. En del jobbar lokalt som snickare, bilsadelmakare eller musiker. Andra pendlar till jobb i Göteborg eller Kungsbacka.

Tre barn i sexårsåldern tävlar om vem som kan hoppa högst på en nätklädd studsmatta. En av tjejerna gapskrattar när hon landar på rumpan.

– Det är klart att vi vill ha en blandad befolkning här, säger Markus. Men vi väljer ju inte de som vill flytta hit. Och det är mest barnfamiljer som har lust att flytta ut på landet.

Markus hinner bara några meter utanför ytterdörren innan två grannar kommer fram och snackar. Tio minuter och ytterligare två stopp senare stannar han vid en folktom byggarbetsplats. En stålstomme omringas av madrassliknande paket som fraktats hit från Kina.

– Man kan tycka att vissa hus är mer ekologiska än andra, säger Markus. Det finns individer här som har misströstat ibland för att vi inte är så homogena som de hoppats på.

Det finns bara ett krav i detaljplanen: En urinseparerad toalett. Solpanelerna på papptaket ger vattenburen golvvärme i familjen Otterloos badrum.

Toaletten ser ut som ett utedass, en avlång träkista.

Markus lyfter på det runda trälocket. Det luktar ingenting och hålet är för djupt för att man ska kunna urskilja dess botten. Längs den främre delen av hålet sitter en vit halvmåneformad plastbehållare. Han trycker på spolknappen och vattnet rinner ner i plastbehållaren tillsammans med urinen. Den rinner sedan ner till två stora tankar som Gunnagårds kravmärkta lantbruk uppe vid landsvägen använder som gödsel på åkrarna där de odlar grönsaker. De som bor i ekobyn köper sedan grönsakerna i gårdsbutiken under skördesäsongen.

Fekalierna åker ner i en plasttunna som töms en gång i månaden i en bajskompost i skogen, nedanför en rododendron. Efter ett år är det komposterat och används som gödsel i ekobyns rabatter.

– I stan trycker du på en knapp på toaletten, så är problemet borta. Du öppnar en lucka, kastar soporna, så är problemet borta. Men faktum är att du bara lämnar över problemet till någon annan, säger Markus.

Text och foto

Ida Wibber

Byn har fyra hyreslägenheter, alla bebodda.

Hyreshusen finns för att uppmuntra till mångfald bland invånarna.

Såren som tiden inte läkte Av det som en gång sysselsatte fyrtio man finns idag bara en spillra kvar. Medan den gamla isfabriken vid Stora Hålsjöns strand sakta smälter bort frodas planerna för ett nytt bostadsområde på marken. Kvar i ruinerna finns bara minnen och ekon från den sista fabriken av sitt slag i Norden.

Foto & text:

Jonas Egfors

Fotoreportage 35

S

värmar av flugor svävar över marken.

Regnet utgör inget hinder för dem och uthålligt trotsar de vädret. Marken är våt och de vita conversen är redan marinerade i den bruna leran som omger den gamla fabriken. Skyfallet överröstar de andra ljuden alltmer, och landsvägen ovanför känns avlägsen nu. En stuga i falurött står och lutar sig tjugofem grader åt höger. Att besöka huset hade varit ett självmordsuppdrag. Det har inte långt kvar innan även det blir en del av skroten på marken.

På 20-talet började man ta upp isflak ur Stora Hålsjön i Partille. Dessa täcktes med sågspån och såldes sedan vidare under Göteborg Is AB. Arbetet var delvis säsongsbaserat och som mest arbetade fyrtio man på fabriken. Många av arbetarna kom från Öjersjö .

Det som förr utgjorde klädseln till en exklusiv skrivbordsstol i ek hänger nu som trasor utefter de ruttnande ekresterna utanför fabriksporten. Därinne döljs ett stycke nutidshistoria som snart är ett minne blott.

Från taket hänger rester av lysrörsarmaturer och den rostande maskinparken står där än. Ett ögonblick känns det som att allt återigen ska börja röra sig. Från skiftledarens glasförsedda kontor hade han en gång i tiden bra uppsikt över sina arbetare. Efter trettiofyra år hänger fortfarande blåstället prydligt på sin krok i väntan på en ny arbetsdag som aldrig ska komma.

Runt andra världskriget var isen en lukrativ bransch. Det fanns ett stort behov av is inom fiskerinäringen och från Sverige exporterades is även till andra sidan Atlanten. På 40-talet industrialiserades tekniken i takt med att kylskåpstekniken blev allt mer tillgänglig. Något som kom att bli undergången för den lilla isfabriken vid Hålsjöns strand. På femtiotalet blev kylskåpen en allt vanligare ägodel för gemene man, vilket minskade efterfrågan på fabrikstillverkad is. De nya förutsättningarna tvingade till slut fabriken till konkurs och verksamheten lades ner 1979. Den har stått övergiven sedan dess. >>

”För effektiv smörjning”

Ett gammalt proppskåp har tagits över av mossa och gräs.

Efter trettiofyra år hänger fortfarande blåstället kvar på sin krok.

P

å flera håll har taket rasat in och armeringen sticker ut som benpipor på sina ställen. Det luktar instängt och fuktigt.

Närheten till sjön har förvandlat marken runt fabriken till sumpmark. För att stadga upp har det dumpats skrot och både en lastbil och gamla sängresårer skymtas vid vattenbrynet. Det går även rykten om att det förr dumpades skrot rätt ner i sjön.

Inför rivningen av fabriken har man dessutom upptäckt att marken innehåller halter av kvicksilver och vattnet i sjön har höga värden av både bly, zink och koppar. En utmaning för kommunen när det nu ska byggas nytt. Den sista isfabriken av sitt slag går mot sista vilan och frågan är hur länge spåren kommer finnas kvar. Regnet har avtagit men flugorna har stannat. Återigen ligger fabriken öde och tom.

Text & foto: Jonas Egfors

DE SOM STÄLLER KRAV

”Vi marscherar inte nostalgiskt i innerstaden”

N

ågot händer med den svenska folkrörelsen. När sekelskiftets jättar stagnerat och anarkismen spridits för vinden börjar människor kämpa där de står – i hemmet, i orten, och i staden. Platau gör en resa genom folkrörelsens historia, och letar efter framtiden i Göteborgs förorter.

HÖR REPORTAGET PÅ PLATAU.JMG.GU.SE

Undergångens arvtagare ”Trettio år efter att det klassiska bordsrollspelet Mutant släpptes återvänder spelet nu i ny upplaga och ny regi. Fria Ligan är spelfantasterna som blev spelskapare och nu förvaltar en av rollspelssveriges tyngsta licenser, tillsammans med det ekonomiska självmord det innebär. Ingen blir rik på rollspel. Snarare tvärtom.”

Text Viktor Eriksson Illustrationer Fria Ligan

42 kulturreportage

S

nön har börjat falla igen. Tack och lov fortfarande ingen atomvinter. Men likväl kallt nog så att det känns in till själen. De fyra zonstrykarna längtar redan hem till arken. Men det är ingen mening att återvända tomhänta. De fortsätter. Runt omkring dem dignar ruinerna från forntidens storslagna civilisationer.

Väldiga byggnadsskelett av betong och metall som slitits sönder av undergången. Då: väldiga gallerior, lägenhetskomplex, fabriksområden och kommunala transportsystem en gång fyllda av människor och liv. Nu: en öde skog för zonens faror och missfoster. Samt de fyra mutanterna som söker undvika dem.

Danko tar täten. Han ser bäst. Ett hemmabyggt gevär

är i hans nävar. Han smyger i förväg upp för ett krön och kikar över. Vinkar till sig de andra. Rycker åt sig mekanikern Hiro och pekar bortåt vrakgården ett par kilometer bort. Tittar frågande. Hiro sväljer tungt och nickar nervöst till svar.

Två timmar senare i vrakgården. Hiro får äntligen loss fornröret de letat efter. Det som skall få igång vattnet i arken. Den väldige Flint packar ner det i en medhavd säck.

Flint, skum typ. Till och med för en mutant. En krossare till yrket men en byggare till sinnet. En optimist som vågar drömma om en bättre värld till och med i en grushög som denna.

Det är dags att återvända hem med fyndet. Än så länge har expeditionen gått bra. För bra.

kulturreportage 43

I en lägenhet i Stockholm sitter fem vänner runt ett bord.

Undergången är långt borta men samtidigt så nära att det känns som att de kan ta på den. De är en testgrupp för Fria Ligans kommande bordsrollspel Mutant: År Noll. Ett spel som utspelar sig i ett postapokalyptiskt Sverige där en ny generation varelser försöker skapa sig en tillvaro i den så kallade zonen och bygga en civilisation ur ruinerna av den gamla. År Noll är ett rollspel och har ingen traditionell spelplan. Istället utspelar det sig i spelarnas kollektiva fantasi.

Fyra av vännerna kring bordet spelar varsin karaktär med egna fördelar, nackdelar, personligheter och övertygelser.

Det är zonstrykaren Danko, skrotskallen Hiro, krossaren

Flint och deras ledare Maximon. Den femte personen utgörs sedan av den så kallade spelledaren. Spelledaren har ingen egen karaktär utan är istället opartisk domare och ansvarig för att driva spelet framåt genom att berätta för spelarna hur spelvärlden reagerar på vilka handlingar de väljer att göra. Vid dramatiska situationer använder man sedan tärningar för att avgöra hur en situation får sin lösning. Exempelvis för att se om karaktären Danko lyckas inse att gruppen just nu håller på att leda en hiskelig zonstyggelse tillbaka till deras oskyddade hem arken. Spelledaren rullar ett dolt slag för att avgöra detta. Danko misslyckas.

Gruppen fortsätter alltså tillbaka ovetandes om hotet de nu bär med sig.

Mutant är ett spel som kommit och gått i flera olika ver-

I ett dystopiskt Stockholm är Globen en spillra av sitt forna jag.

44 kulturreportage

sioner. Den första versionen var på många sätt ett science fiction-syskon till det mer kända fantasyrollspelet Drakar & Demoner och gavs ut 1984. Mutant var inte lika populärt som Drakar & Demoner men minst lika älskat. Bland annat av spelarna Nils, Tomas, Kosta och Christian som idag trettio år senare under namnet Fria Ligan uppfyller sin barndomsdröm om att ge ut en ny version av Mutant själva. Något som i sig är lite av en ekonomisk undergång med tanke på den begränsade marknaden för rollspel i Sverige.

I Fria Ligans tolkning av Mutant så finns dessutom ett helt nytt fokus på stads- och samhällsplannering som inte funnits tidigare.

– Tanken var lite grann att År Noll ligger mycket närmare katastrofen i tiden än tidigare versioner. Men det ska inte bara vara “doom and gloom” att man käkar konserver och plundrar. Det finns förstås deppighet men det måste också finnas lite hopp. Man bygger faktiskt upp någonting. Frön till vad som kan bli en framtida civilisation, säger Nils som även spelleder testgruppen och därmed har dubbelt uppdrag med att göra noteringar om vad som funkar och inte funkar med regelsystemet.

– Det som är lite coolt är att man själv kan välja vart man vill lägga tyngdpunkten. Är spelarna aggressiva och gör räder mot andra bosättningar så utformar de kanske en krigisk stat som går åt dikaturhållet. Men kanske vill de utforska det humanistiska perspektivet, bygga bibliotek och teaterarenor? Det är upp till spelarna vilket håll de vill gå åt. Och i slutändan säger det kanske något om dem.

Om vilken värld man vill skapa.

Snön faller tyngre än förut. Gruppen får syn på arken. Den väldiga Finlandsfärja som spolats upp på torra land och nu utgör bosättning för dem ihop med ett trettiotal andra mutanter. Ett lugn i stormen som nu tack vare fornröret kan få ett fungerande vattensystem. Då lägger Danko märke till något. Han ser förvånat hur

en metallisk zonvarelse sätter iväg mot arken över snövidden. Snabba rytmiska steg - längre än någon mutant kan ta. “Helvete! Vi har blivit förföljda. Arken är i fara!” På några sekunder är metallvarelsen framme vid arkens skrov till vägg. Varelsen kastar sig upp och hugger hål i stålskrovet när den klättrar upp mot relingen ett tjugotal meter upp.

Medan resten av gruppen sätter av i hög fart mot arken, sjunker Danko ner på knä, lägger sin långa hemmagjorda bössa mot axeln och tar ett djupt andetag. Han följer varelsens rytmiska klättring på kornet - andas ut och smeker avtryckaren.

En kraftig knall ekar över snön.

Metallvarelsen fortsätter snabbt upp över relingen och försvinner i arkens innanmäte - helt opåverkad av skottet.

Danko fäller ut sina vingar, snön yr och han sätter av efter de andra.

Att ge ut ett rollspel i Sverige är svårt. Det är inget som man blir rik på, snarare tvärtom. Därför räknar Nils, Tomas, Kosta och Christian att inte tjäna några pengar alls på Mutant: År Noll. Blir det någon vinst över så går den istället direkt in i spelet.

Ett tag visste de inte ens om de skulle våga alls. Inte bara för pengarnas skull m e n

kulturreportage 45

”Jag tycker personligen att det finns något väldigt lockande i att världen har gått under.

Det är någon stor frihet i det.”

vart det sen kan ta vägen. Det är någon slags nollställning, visserligen till följd av en stor katastrof men det innebär också stora möjligheter, säger Tomas.

– Sen har jag funderat på det här ganska självanalyserande på ett personligt plan att jag är ju ett sånt där skillsmässobarn. Mina föräldrar skilde sig tidigt och jag har väl lite sådär hela barndomen levt i någon slags värld efter katastrofen... Eller så är det bara coolt att hitta massa 7.62 gevär, säger han.

Danko smyger sakta neråt, geväret framför sig - hela tiden på spänn, lyssnandes efter maskinvarelsen som försvunnit ner för trappan. Han stannar upp - helt tyst, inte ens det välbekanta knirkandet och knakandet från arkens skrov hörs.

också för att Mutant-licensen har ett tungt arv att bära upp. Bara dagarna innan utannonseringen av År Noll kom Tomas på att de kunde försöka sig på att crowdfunda projektet genom att fansen kunde köpa spelet redan innan det var klart. Crowdfunding, även känt som folkfinansiering, är relativt oprövat i Sverige. Fria Ligan riggade likväl upp en sajt och satte ett mål på att samla in 10 000 kronor inom 30 dagar för att släppa Mutant: År Noll i början av 2014.

Under utvecklingen av spelet så har Fria Ligan funderat ofta och länge på vad de tycker egentligen är så fascinerande med undergången och varför den är så återkommande inom dagens populärkultur.

– Vi har kommit fram till att det förmodligen är en fråga med flera svar, men visst har intresset ökat med åren. Jag tror det finns någon form av det i varje generation. Det här att världen står inför en förändring. Senaste åren har det väl varit klimatförändringarna. Innan dess när Mutant först släpptes på 80-talet så var det hotet om kärnvapenkrig, säger Nils.

– Jag tycker personligen att det finns något väldigt lockande i det här att världen har gått under. Det är någon stor frihet i det. Det finns ingen ram längre utan det är helt öppet

Plötsligt faller gröna ljusstrålar ner över hans huvud. Ett grönt rutnät formas runt honom, med rutor som krymper och växer om vartannat.

Sakta vänder han huvudet uppåt, noggran med att inte lyfta bössan hotande. I taket hänger maskinen som en stor fet spindel. Ljuset kommer från ett grönt band som går rakt över dess ansikte. Den vrider på huvudet som om den be-

I Mutant: År Noll kämpar mutanter, robotar och muterade djur om spillroran av en svunnen värld.

46 kulturreportage

traktar Danko, medan rutnätet dras åt runt honom. “Jag är vän”, försöker Danko. Varelsen tittar.

Hiro kommer inrusandes från botten på trapphuset och studsar upp för metallstegen medan Danko stelnar och tänker “faaaan, nu går det år skogen. Skrotskallen Hiro är alldeles för entusiastisk för att komma nära en zonbest.”

Hiro stannar upp bredvid Danko och tittar upp mot varelsen som sprider sitt gröna rutnät runt dem båda.

Med ett djupt andetag spyr Hiro ut en vitglödande eldkvast som slår in i varelsen med en riktig lyckoträff. Ett förvånta pip hörs innan varelsen lossnar från taket och störtar ner genom trapphusets schakt som en fallande fackla. En krasch hörs. Kvar står Danko och bara blänger på Hiro.

Hiro ser själv lika förvånad ut.

Strax därpå kallar verkligheten spelarna tillbaka. Tiden har gått ut och speltestet avslutas. Om två veckor skall de ses igen men redan nu ser det bra ut för gruppen. De har avvärjt hotet tack vare tursamma tärningar och återvänt till arken med fornröret i en triumferande segergest.

En vanlig teori inom kulturvetenskapen är att människans romantiserande av undergången egentligen har en ganska självisk grund. Att vi själva är övertygade om att vi lever i den viktigaste tiden och att idén om slutet också handlar väldigt mycket om en ren grunduppfattning av makt.

På frågan om inte undergången och postapokalyps också handlar väldigt mycket om just den starkes rätt i vardagen, så svarar Tomas så här.

– Det beror väl på hur man skildrar det. Skildrar man det som att den som är fysiskt starkast är den som överlever, då kan det ju dra åt det hållet. Men det behöver ju inte vara så enkelt. Jag tänker att i en postapokalyptisk miljö så kanske det viktiga är att hålla sina vänner nära och samarbeta. Att det är viktigare än att ensam är stark.

Nästa gång som spelgruppen möts igen är insamlingen för Mutant: År Noll över. Den har då landat på 178 019 kronor.

Den kvällen är det fest i arken.

Text Viktor Eriksson Illustrationer Fria Ligan

Hotet mot SJÖBERGEN ”Det har funnits planer på att bygga bostäder här i i flera år.

Men det var först för två år sedan som det blev ett reellt hot.”

N

är staden ska förtätas går grönområden förlorade. Möt människorna som vill rädda oasen vid Älvsborgsbrons fäste.

SE REPORTAGET PÅ PLATAU.JMG.GU.SE

En resa till solens rike Ett kolberoende Kina satsar stort på förnybar el och därför håller landet i år en internationell tävling i byggandet av solenergi hus. Chalmers ställer som första svenska lag upp med bidraget Halo.

Text och foto

Viktor Mölne

reportage 49

B

ank! Bank! Zeowww! Tältets tjocka plastduk gör inte mycket för att dämpa ljudet av hammarslag och skrikandet av en träplanka som möter den runda snurrande sågklingan. Inuti tältet råder det en febril aktivitet. Två unga kvinnor i vita bygghjälmar konkar runt på en träbalk, på den skelettliknande konstruktion som skall bli taket sitter en man iförd full byggmundering och hamrar fast planka efter planka. Halo heter bygget och är ett hus med taket täkt av solceller. Huset skall stå klart om nio dagar och det finns fortfarande mycket kvar att göra. Mellan två högar med ljust trä kommer en man med långt hår, skägg och en vit t-shirt med Halo i blå text.

– Vi börjar lasta in huset i containrar 1:e maj. Sen går skeppet till Kina den 18:e, säger Josua Smedberg, arkitektstudent och projektkoordinator för Halo.

Slutdestination är Datong. En stad med drygt tre miljoner innevånare som har kolgruvor som sin största industri. Kinas industriella framfart har till stor del fått sin energi från fossila bränslen och Datong har varit en viktig producent av kol. Mellan 2004 och 2010 kom ungefär 79 procent av Kinas totala elanvändning från kolkraft, 30 procent högre än genomsnittet i världen, med konsekvensen att Kina släpper ut mest växthusgaser i världen. En titel landet inte är helt nöjda med. Så det är nog ingen tillfällighet att det är just i Datong som man valt att lägga Solar Dechatlon 2013. En internationell tiokamp i solenergihusbyggen där studenter från hela världen visar upp sina kreationer. Tävlingen startades av USAs energi departement 2002 och har som mål att visa både de ekonomiska och miljömässiga vinster som solenergi kan erbjuda.

De tävlande husen bedöms efter både ren konsumentvänlighet och kostnadseffektivitet såväl som energiproduktion och effektivitet. Efter en överenskommelse mellan USA och Kina från 2011 har Kina som en del av en ökad satsning på förnybar energi fått tillstånd att hålla sin egen version av Solar Dechatlon i augusti. Men för chalmeristerna började resan mot Kina redan för 18 månader sedan.

– Halo var från början ett projektarbete av äldre studenter. Sedan skickade anställda på Chalmers in bidraget till tävlingen. Efter att vi blev antagna till tävlingen tog vi över projektet, säger Josua Smedberg.

Namnet Halo kommer från den runda formen och användningen av solceller. De solceller som används för Halo är relativt nyutvecklade och är i första hand tänkta för segelbåtar. De är böjliga, lätta och laminerade i plast vilket gör att de funkar både som en källa till el och som regnskydd. Solenergi har länge benämnts som en av framtidens

”Kommer troligtvis sticka i ögonen på domarna”

Halo är ett 60 kvadrat stort, cirkulärt koncepthus som är chalmeristernas version av hur framtidens boende kan se ut

50 reportage

källor till ren, miljövänlig energi men fortfarande sets som något av en utopi. Sanningen är idag något ljusare. Halo skall enligt beräkningarna producera ett överskott av el under ett år. Även på så nordliga breddgrader som Göteborg.

– Huset behöver däremot fortfarande vara anslutet till kraftnätet. Vi har inte byggt in några möjligheter att lagra ström i Halo för tillfället. Det krävs att man har en extern källa på natten. Däremot beräknas huset producera ett överskott av ström dagtid, framförallt på sommaren, säger Josua Smedberg. Överskottet kan man skicka ut i kraftnätet och få betalt för. På så vis kan man fortfarande gå plus ekonomiskt över ett års tid. Även om man behöver köpa el på natten. Valet av en rund form har både estetiska och praktiska motiv.

Den större golvyta man får med en rund design skall i teorin ge positiva effekter för energianvändningen. Men framförallt är den annorlunda och kommer troligtvis sticka i ögonen på domarna.

Vrrrrr! Vrrrrr! På väg in i huset skiljs jag och Josua åt av att en man resolut ställer sig i dörröppningen och börjar skruva upp en metallist. Han ignorerar alla utomstående besökare och fokuserar på skruvdragaren. Med en snar deadline går arbetet först. Köket innanför dörren har formen av en halvcirkel och domineras av ett stort matbord.

Här är det tänkt att upp till tio personer skall kunna sitta samtidigt. Den runda formen är inte bara ett designgrepp för att sticka ut, det är även en klassisk form för att skapa en mötesplats. Halo är designat för fyra personer, som delar alla utrymmen förutom sovplatser. Tanken med detta är att skapa ett boende som är hållbart både för individen och för miljön. Eller som Halos ledord säger ”Shared space is double space”.

– Många bor idag ensamma i små studentlägenheter, genom att bo flera med delade ytor får man en mer social tillvaro och behöver inte känna sig ensam. Men litet är det.

Vi har gjort en poäng av att komprimera så mycket som möjligt, säger Josua Smedberg.

För tillfället har Halo ett gemensamt kök, badrum, vardagsrum, tvättstuga, två studieplatser och fyra loftsängar.

Utan skiljeväggar mellan sovplatserna. Något som tillsammans med den runda formen antagligen behövt förändras vid en kommersiell produktion. Det märks att Halo är ett samarbete mellan Chalmers olika program. Förutom arkitekternas påverkan på form och design kan man även se ingenjörernas praktiska tänkande i att modellen består av olika moduler som kan monteras isär. Detta för att underlätta nedmontering och frakten till Kina. Modulerna är alla beräknade att passa precis i en standardcontainer.

Josua Smedberg är arkitektstudent och projektkoordinator för Halo.

Malin Kempe, projektmedarbetare i Halo.

reportage 51

Totalt har 40 studenter från 15 olika länder varit med i prjektet och när vi går runt på byget hörs meningsutbyten på både engelska, franska och italienska.

– Det är både tävling och ett tvärvetenskapligt projekt.

Man får mycket praktisk erfarenhet. För tillfället är det mest arkitekt- och väg och vatten studenter med, säger Maria Knutson Wedel, vicerektor Chalmers. Man skulle kunna göra mycket flera sådana här projekt och vi hoppas kunna fortsätta med denna typ av undervisning. Men det måste passa i tid och…

KADABONK! Vi tittar oss alla nervöst runt efter fallande bjälkar innan vi ser en student med sågspån på luvtröjan och en spikpistol i handen.

Utanför huset står fem män runt en byggnadsställning och försöker lyfta ner det första stora takvalvet som rests.

Det är på dessa valv som de stora böjliga panelerna med

”De har byggt upp en hel stadsdel i samband med byggandet.

Det påminner om OS i Peking” solceller skall fästas.

– Metallisten som skall sitta i valven var någon millimeter för tjock. Så vi måste såga om alla skarvarna. Det händer alltid oväntade saker när man jobbar med ett verkligt projekt, säger Josua med ett leende.

Då tävlingen är internationell påverkas bygget också av olika regler för säkerhet och standard. Bland annat har ett sprinklersystem installerats i sista minuten och allt trä flamskyddats för att huset skall få ställas ut.

Inför byggstarten var en del av projektgruppen på besök i Datong. Malin Kempe, projektmedarbetare, var med och blev imponerad av tävlingens omfattning.

– Det är stor uppmärksamhet kring Solar Decathlon i Datong. De har byggt upp en hel stadsdel i samband med täv-

52 reportage

reportage 53

”Nu skall det bli riktigt kul att få åka till Kina och visa upp det!”

Över taket går det ett valv av solceller som är vinklade söderut.

lingen. Det påminner om byggandet inför OS i Peking. Vi hade till och med poliseskort när vi var där på besök.

Datongs storsatsning på Solar Decathlon är en del av Kinas strävan mot att förbättra sitt miljöarbete. Som en del av nuvarande femårsplan skall 11,4 procent av landets totala elkonsumtion komma från förnyelsebar el till 2015 och nå 15 procent 2020. Landet är redan världens största producent av förnybar el och Solar Dechatlon är ett steg som är tänkt att ytterligare minska landets beroende av kolkraft.

– Kina tillverkar redan världens billigaste solceller. Men de ville också ha ett ökat internationellt utbyte. Sen är det nog mycket prestige i att man bygger så mycket inför tävlingen.

Man vill bräcka den amerikanska motsvarigheten, säger Josua.

Nio dagar senare är byggandet av Halo färdigt. De skelettliknande takvalven är nu täckta av ett lager svarta solceller. Malin Kempe har bytt headsetet från föreläsningen mot en vit bygghjälm.

– Tre månader tog det att bygga huset. Det har blivit många sena kvällar här. Så nu skall det bli riktigt kul att få åka till Kina och visa upp det! Säger Malin med ett stort leende.

Huset får inte vara färdigt länge. De svarta panelerna åker ner i snabb takt och bärs ut från tältet och in i en container som stängs med en metallisk dunk när regeln åker på plats.

Nästa gång containern öppnas befinner den sig på andra sidan jorden.

Text och foto

Viktor Mölne

Tunnelfolket i Paris

2004. Under en övning i de parisiska katakomberna stötte de unga polismännen på någonting underligt. När de vågade sig förbi en skylt med budskapet ”Varning! Bygge pågår” möttes de av skällande från tiotals ilskna hundar.

Ljudet visade sig vara en inspelning med syfte att skrämma bort ovälkomna besökare från den spektakulära platsen som polismännen funnit: en underjordisk biosalong med plats för ungefär tjugo besökare åt gången. Salongen kom komplett med stolar, en välfylld bar och couscouskokare.

Några dagar senare, när man samlat ihop en polisstyrka för en formell utredning, fanns ingenting kvar. Bara en lapp med budskapet ”Leta inte”.

Gångarna under Paris har varit i bruk sedan medeltiden. Redan under slutet av 1700-talet tillsattes kommittéer för att undersöka lämpligheten för folk att vistas i det svåröverskådliga tunnelsystemet. När kyrkogårdarna på stadsytan började svämma över av döda kroppar fick fransmännen ett nytt användningsområde för delar av de un-

derjordiska gångarna. Runt sex miljoner överblivna kroppar stuvades undan i katakomberna under 1780-talet. Det har hållits guidade turer ända sedan början av 1800-talet, och sedan 2005 går det att beskåda benresterna i de renoverade katakomberna.

Lagstiftande krafter har gjort vad de kan för att skydda katakomberna och resten av tunnelsystemet från mänsklig påverkan, och skydda människor från att ge sig ner i gångarna. Många av de kända ingångarna till tunnelsystemet är således stängda eller satta under bevakning. Det hindrar självklart inte den nyfikne från att hitta omvägar.

För den som väl tagit sig ner i gångarna är utbudet större än vad man kan tro. Kommer man att hitta århundradets fest, en biosalong eller en välmående råttkoloni? Förutom våta jeans och stendamm i håret finns det ingen som kan säga vad du kommer att ta med dig upp till ytan.

Text Foto

Émelie Vangen Lindgren Mitch Altman

55

Monument till eftervärlden I slutet av Apornas planet sitter Charlton Heston uppgiven på en strand. Framför honom tornar den övergivna frihetsgudinnan upp sig ur sanden. Han förstår att undergången till slut kom och att mänskligheten utplånade sig själv. Statyer överlever, i populärkulturens värld, oftast de flesta katastrofer och står kvar som symboler över den civilisation som varit. Vad hade vi Göteborg lämnat efter oss?

Text och foto

Francisco Ramirez Franzén

Kvinna vid havet Var: Sjöfartsmuseet Skulptör: Ivar Johnsson Utplacerad: 1934

Kvinna vid havet, eller Sjömanshustrun som den även kallas, restes till minne av de sjömän som omkom under första världskriget.

På Sjömanstornets fot står namnen på de 690 svenska sjömän som omkom och de 98 fartyg som sjönk.

Den drygt 60 meter höga tegelpelaren gör konstverket till Sveriges största monumentalskulptur. Statyn symboliserar den väntande sjömanshustrun eller modern och var en symbol för familjernas tankar och förböner.

Fast egentligen blickar inte sjömanshustrun ut över havet, utan mot Hisingen. Detta för att hennes profil ska synas från såväl land som hav.

56

Delawaremonumentet

Var: Stenpiren Skulptör. Herman Bergman (gjuten efter Carl Milles originalmodell) Utplacerad: 1958 New York, New England och New Elfsborg. Så kunde det låta då Sverige ville hävda sig i det stora landet i väst. Nya Sverige, inköpt 1638, var en koloni som låg vid Delawareområdet på Nordamerikas östkust.

Monumentet är ett minnesmärke över kolonin. Skulpturen vid Stenpiren är dock en kopia. Originalet av Carl Milles i Christina State Park, Wilmington, USA avtäcktes 1938 i samband med jubileumet av Nya Sveriges grundande.

Kopian, gjord av konstnären Herman Bergman, kom på plats först 1958 men bär samma historiska texter om kolonin. På skulpturen syns fartyget Kalmar Nyckel som fraktade merparten av de svenska kolonisterna.

Det Nya Sverige blev inte vidare långvarigt då Nederländerna 1655 tog över besittningen.

Ensam

Var: Torpagatan i Härlanda Skulptör: Margareta Ryndel Utplacerad: 1988 När statyn utplacerades i slutet av åttiotalet var det till minne av Vidkärrs Barnhem som hade legat i området. Statyn, föreställande ett litet barn sittande på huk med armarna tätt mot bröstet, var länge försedd med en text som löd: ”Under åren 1935-1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet”.

Denna inskription upplevdes av flera gamla boende på barnhemmet som ett stort hån. Riksförbundet för Samhällets styvbarn, grundat av gamla fosterbarn från Vidkärrs, använder idag med tillstånd från skulptörens efterlevande en bild av skulpturen i sin logotyp.

57

Gunnar Gren Var: Gamla Ullevi Skulptör: Jan Steen Utplacerad: 1993

I början av 1950-talets Milano utgjorde en av Göteborgs mest framgångsrika fotbollsspelare en del av den legendariska trion Gre-No-Li (Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm). Men det är inte på grund av sina insatser i Italien som ”Il Proffesore” är förevigad utanför Gamla Ullevi.

Gunnar Gren är en av ytterst få som representerat alla de tre alliansklubbarna (IFK Göteborg, GAIS, Örgryte IS). Statyn är bekostad av ”alliansen” och avtäcktes 1993, två år efter Gunnar Grens död. Under rivningen och uppbyggnaden av det nya Gamla Ullevi plockades statyn bort men är nu tillbaka på sin originalplats.

Järntorgsbrunnen Var: Järntorget Skulptör: Tore Strindberg Utplacerad: 1927

De fem världsdelarna, som den egentligen heter, har en mångbottnad betydelse. Runt brunnen sitter fem kvinnor som symboliserar de fem världsdelarna. Kvinnan som representerar Amerika håller till exempel frihetsgudinnan i sin hand och sitter på en sten med motiv från inkafolket. En tolkning menar att det strömmande vattnet symboliserar den internationella frihandeln som når ut till alla världsdelar i jämn fördelning.

I slutet av 1970-talet byggdes torget om och brunnen flyttades längre ner mot Olof Palmes plats. I slutet av 1990-talet återfick den sin ursprungliga plats i samband med en ny ombyggnation.

Text och foto

Francisco Ramirez Franzén

56 krönika

Min vän, du kväver mig.

Smartphonen är som att ha en liten vän med sig i fickan. Du är aldrig ensam, har alltid någon att hålla i handen, någon som kan liva upp stämningen och underhålla. Men är det du som styr telefonen eller telefonen som styr dig? Kan du klara dig utan den om du vill? Eller är beroendet ett faktum?

Tänk dig en dag helt och hållet unplugged.

Vad hade du gjort den dagen? Jag vet ju hur det är vid ett strömavbrott, nästan som om tiden stannar upp. Det blir så tyst. I ett hektiskt liv är det ett stort irritationsmoment om det skulle hända, och försvårar de flesta arbetsmoment. Men efter ett tag, när jag accepterat situationen, är tystnaden och långsamheten en befrielse. Att få saktar ner.

Men när strömmen kommer tillbaka suckar jag av lättnad.

Det ironiska med elektronikprylar är att de tjänar syftet att förbättra livet. Göra det mer bekvämt. Enklare. Men egentligen så är det bara ännu en pryl som tar av min tid. Och min självständighet. Prylar som säger att nu kan jag äntligen klara mig själv, fast egentligen inte, eftersom jag istället blir beroende av denna pryl för att klara mig…

Jag vill inte vara beroende. Jag vill kunna styra över mitt eget liv. När funderingar om beroende och förlorad självständighet gör sig påminda, lockar tanken att göra uppror mot mitt beroende av elektroniska prylar. Men sanningen är att jag är för bekväm för att bryta mig loss. Och jag vet inte om jag vill det heller.

Men vad händer med oss, människan, individen? Vad händer med vårt personliga minne, när vi bara behöver minnas knapptryckningar för att nå den kollektiva kunskapsbanken? Vad händer när vi inte behöver genomföra de moment som tidigare ansetts vara karaktärsbyggande, tålamodsgivande och ”nyttiga”. Hur kommer mänskligheten förändras? Kanske Google har svaret.

Foto: Jonas Egfors

Lovisa Waldeck

INNOVATIVT 2

1

2 1

Vad sägs om att ladda mobilen med vatten? Den bärbara laddaren MyFC PowerTrekk ansluts enkelt till USB-uttaget och processen med strömförsörjning startar i samma ögonblick som vatten tillsätts. Drifttekniken är en kombination av vatten, luft och en bränslepuck vars teknik har sitt ursprung på KTH. Eftersom tekniken är ny är laddaren vansinnigt dyr än så länge, men målet är att få ner priset snabbt och börja sälja vidare laddaren.

Okej, du kommer kanske aldrig att få göra den där resan till Nordkorea. Men vad gör det när du istället enkelt kan följa den fantastiska fotografen David Guttenfelders Instagramkonto från andra sidan den demilitariserade zonen? Kontot Dguttenfelder uppdateras dagligen med bilder som är lika fascinerande som förskräckande. Perfekt även för dig som vill resa till Nordkorea men också kunna resa därifrån.

innovativt 57

3

6

5

4

3

Koostik fortsätter att förena natur och teknologi med sin senaste handgjorda Iphonehögtalare Pivot. En högtalare helt i trä som inte kräver någon extra energiförbrukning alls. Istället använder Pivot enbart naturliga akustiska principer för att förstärka Iphone-ljudet med 2-4 gångers styrka. Perfekt för dig som vill ha din musik men också din natur i absoluta toppskick.

Amerikanska public service-kanalen PBS har satt ihop en ny dokumentärserie som fokuserar på tio byggnader som förändrade Amerika. Från Virginia State Capitol som visade den arkitekturiska skillnaden från Storbritannien, till fabriken som huserade Henry Ford’s första bilmodeller och slutligen ända fram till den omvälvande Disney Concert Hall i Los Angeles. Hela dokumentärserien finns att se online på wttw. com tillsammans med en generös mängd extramaterial.

Med sin befolkning på 12 miljoner, sin formidabla arkitektur och sin omfattande infrastruktur är Urville – huvudstaden för en stor öprovins – en av Europas viktigaste städer. Den är också helt påhittad. Ett resultatet av den franske autistiske savanten Gilles Trehins 20-åriga tecknande. Nu släpps en bok som samlar 300 av hans teckningar och bjuder in dig till, inte bara Urville, men också det komplexa psyket hos dess konstnärlige skapare.

5

4 6

Tyska fotografen Michael Wolf har släppt mängder av fotoböcker, några till och med gjorda med hjälp av Google Street View.

I sin nya bok Architecture of Density återvänder han dock till Asiens megastäder, närmare bestämt Hong Kongs klaustrofobiskt tätbefolkade skyskrapsdjungler. Boken skildrar stadens extremt komplexa urbana dynamik och hur denna spelar in i medborgarnas relation till vad som är offentligt och privat, anonymt och individuellt.

Ett måste för kaffebordet.

Mars One är en icke vinstdrivande organisation med målet att etablera en mänsklig koloni på mars år 2023. Detta skall göras med redan existerande teknik och finansieras genom donationer, försäljning av reklam samt att hela processen med urval av astronauter, resan till Mars och livet på planeten sänds i tv. En galaktisk dokusåpa helt enkelt. I början av maj hade över 78 000 personer ansökt till att bli astronauter.

v

2013: Uttagningsprocessen för astronauterna börjar. För att bli en av de första människorna på Mars krävs ingen speciell bakgrund. De som är vid tillräckvligt god hälsa kommer att få visa varför just de skall bli astronauter i tv sända tävlingar, där publiken röstar fram vinnarna. När bara 24 personer återstår kommer de anställas och få den träning de kommer behöva för att klara resan och livet på Mars.

2018: Den första ”Rovern” landar på mars. Den fyrhjulade farkosten kommer vara relativt självstyrande men går också att kontrollera från jorden. För att ytterligare öka intresset för projektet kommer ”Rovern” ha en kamera och en livesändning 24 timmar om dygnet.

2016: I januari skickas en obemannad farkost med två och ett halvt ton reservdelar, solpaneler och förnödenheter till mars.

Resan beräknas ta tio månader.

v 2023: De fyra första människorna landar på Mars. Nu börjar utforskningen av deras nya hem, givetvis TV-sänt. Ett nytt lag på fyra astronauter kommer landa vartannat år.

Ingen av dem kommer någonsin återvända till Jorden.

v 2021: Alla komponenter som de första astronauterna skall leva i är nu på plats. Den första versionen av samhället kommer ha två boende komponenter, ytterligare två skall rena luften och utvinna vatten från jordskorpan på Mars.

Boendeytan är stor som en modern rymdkapsel, så inget för den klaus-

trofobiska.

Drömmen om rymdhemmet

V

ad som döljer sig bland stjärnorna har sedan tidig ålder varit starkt kopplat till olika religiösa övertygelser, men inom fiktionen har det också varit ett populärt tema. Ett av de tidigaste exemplen är den japanska sägnen, Sagan om bambuhuggaren, som är en av de första texterna inom någon kultur som talar om månen som en plats där det går att bo och resa fram och tillbaka till. Under 1600-talet blir temat sedan desto mer populärt tack vare att teleskopet blir allt mer accepterat och folk inom fiktionen reser till månen med hjälp av allt från fyrverkerier till en flock gäss.

Det är däremot först under andra hälften av 1800-talet som gränsen mellan verklighet och fiktion blir allt suddigare när Jules Vernes kända bok Från Jorden till Månen släpps 1865. I boken bygger en grupp amerikanska vapenfantaster en kanon för att skjuta en bemannad projektil mot månen. Fysiken för själva resan i Vernes bok har upprepade gånger beskrivits som imponerande ackurat. Om än med skillnaden att ingen astronaut hade klarat hastigheterna som Vernes projektil utsätts för.

Fyra år senare, 1869, släpper även Edward Everett Hales sin spekulativa fiktionshistoria The Brick Moon, där människan skickar upp en konstruktion av tegel i omloppsbana runt jorden för att använda den som ett navigeringsinstrument. Med andra ord, en satellit. I historien råkar dessutom en grupp passagerare följa med av misstag vilket tekniskt sett också gör det till den första kända fiktionella beskrivningen av en rymdstation.

På höjden är Kalle Krigets rymdrace där namn som Laika, Sputnick, Yuri Gagarin och Alan Shepard avlöst varandra så inträffar månlandningen 21 juli 1969 då Neil Armstrong blir den första människan på månen. Optimismen för en verkligen kolonisering av rymden är nu större än någonsin. Den experimentella fysikern Gerard K. O’Neill plockar tillsammans med sina ingenjörselever fram de första koncepten för vetenskapligt grundade självförsörjande rymdarker. Bosättningar med egna ekosystem, solbaserade energisystem och gravitation framställd med hjälp av centrifugalkraft. Motiveringen för arkerna anses bland annat vara för människans fortsatta överlevnad, ekonomiska möjligheter, bevarande av jordens resurser och utforskandet av universum.

I dagsläget är synen på koloniserandet av rymden mer sparsmakat med finansiella kriser och andra problem på jorden som kommer före. The International Space Station

(ISS) är jordens nuvarande rymdstation som startade upp 1998 och har varit i bruk sedan dess. Än så länge har den finansiering fram till 2020. ISS brukar räknas som ett av de främsta exemplen på mänskligt samarbete såväl som det förmodligen dyraste objekt som någonsin konstruerats.

Totalt kan den ta en besättning på totalt sex personer och dess syfte är för vetenskapliga efterforskningar. ISS räknas dock som ett temporärt rymdboende och är alltså inte självförsörjande utan beroende av kontakt med jorden för att fungera.

Mars har under längre tid setts som huvudkandidaten för en framtida permanent mänsklig kolonialisering. Detta eftersom det är den planet i solsystemet som mest liknar jorden. Gravitationen är 38% av jordens, dess dygn ungefär lika långa, det finns en atmosfär som skyddar någorlunda mot strålning och man har upptäckt fruset vatten i dess inre. Nuvarande forskning är i dagsläget inriktad på att det skulle vara möjligt att terraformera Mars. En process som innebär att göra Mars mer lik jorden för en enklare kolonialisering. Konceptet hänger dock på att planetens miljö kan förändras på konstgjord väg för att skapa och behålla en biosfär. Huruvida detta kommer att fungera vilar däremot, likt majoriteten av rymdboendets historia, i människans fortsatta teorier och drömmar.

Text Viktor Eriksson Bakgrund Rick Guidice

64 urban legend

Ruinerna från framtiden Vid första anblicken tedde de sig natursköna. Men de som vågade närma sig Sanzhi Pod City i Taiwan under dess förfall kan berätta en helt annan historia om de ufoliknande husen som fanns där och som övergavs två år efter att de började uppföras. Vissa byggnader är långt före sin tid.

De tänder på sin egen stubintråd flera år innan knallen.

Sanzhi Pod City, med drygt 130 futuristiska hus som såg ut att vara karvade ur Woody Allens film Sleeper från 1973, var en sådan plats. Staden var belägen längs Taiwans norra kustlinje i utkanten av New Taipei City. Ufona var gröna i väster, rosa i öster, blåa i söder och vita i norr.

Ufohusen utvecklades av plasttillverkaren Yu-chou Co och började uppföras 1978. Den kapselliknande designen inspirerades av Matti Suuronens futurohus som byggdes i

slutet av 60-talet, en produkt från efterkrigstidens Finland.

Historierna om ufostadens ursprung går isär, men enligt majoriteten av redogörelserna var den avsedd som en semesterort för amerikanska soldater som var utstationerade på olika håll i Ostasien.

Det finns oerhört lite officiell information om Sanzhidistriktet och vad som egentligen orsakade ufostadens frånfälle. Men många historier pekar på att en serie oförklarliga trafikolyckor på den intilliggande vägen år 1980, som lokala tidningar rapporterade om, fick lokalbefolkningen att tro att platsen var hemsökt. Olyckorna föranledde flera av byggarbetarnas död. Det är inte bekräftat hur många som egentligen dog och några har anklagat regeringen för att ha mörkat antalet dödsfall.

Det finns flera olika förklaringar till vad som orsakade olyckorna, där den enda gemensamma nämnaren är att

urban legend 65

Sanzhi Pod City i Taiwan, demolerad 2010.

platsen sägs vara hemsökt. En del föreslår att platsen var olycksdrabbad för att den en gång var en gravplats för holländska soldater, när Nederländerna etablerade Taiwan som en koloni 1624. Andra menar att dödsfallen kan tillskivas skulpturen av en kinesisk drake som blev störd under uppbyggnaden när arbetarna skulle bredda grindarna till komplexet.

Efterhand som nyheten om olyckorna spreds reducerades antalet besök till platsen och projektet övergavs i slutet av 1980. Arkitekten och byggarna beslöt även att sätta stopp för eventuella framtida ombyggnationer.

Lämnad åt en kamp mot sönderfall och förvittring fann den tilltänkta militära turistorten sig istället på den internationella turistkartan, delvis på grund av den futuristiska arkitekturen, men främst för att lokalbefolkningen beskrev platsen som spökstaden eller ruinerna från fram-

tiden. De kallade husen för death pods, dödskapslarna.

Turister som besökte platsen beskrev en känsla av absurt obehag vid åsynen av ufona.

Lokalbefolkningen höll sig på avstånd och ingen vågade riva eller rusta upp staden, av rädsla för att reta andarna som hemsökte den. Sanzhi Pod City stod övergiven i nästan tre decennier i väntan på någon som var dumdristig nog att vandra in. Och en dag kom han. Den nya tomtägaren. Rivningsarbetet startade den 29 december 2008, trots en petition om att behålla en av strukturerna som ett museum. Från och med 2010 är husen demolerade och tomten är på väg att omvandlas till en turistattraktion ännu en gång. Nu med badort och vattenpark. Bättre lycka denna gång. Eller?

Text Foto

Ida Wibber yeowatzup/flickr.com

66 samtal

VI PRATAR MED

konstnären Lars Daniel Rehn om Undergångskonst och hans utställning ”The Invaders”.

”Att min historia har en ton av DER UNTERGANG beror nog på den samtid vi lever i.”

I Lars Daniel Rehns utställning ”The Invaders” skildras berättelsen om hur en fientlig civilisation från yttre rymden tar ett litet land i besittning. Ett virus sprider sig genom byarna och manipulerar dess invånare på mer eller mindre begåvade sätt.

– Historien om det lilla snötäckta landet i fjärran är en slags sammanställning. Min tolkning av människans framfart här på planeten Jorden, säger Lars Daniel Rehn.

Hur är relationen till Apokalypsen?

– Att min historia har en ton av ”der untergang” beror nog på den samtid vi lever i. Jag hade från början inte tänkt på att det skulle handla om någon apokalyps. När jag testade att fästa ett klistermärke föreställande en ”invader” från det klassiska arkadspelet ”Space Invaders” på en pågående målning. Då insåg jag att jag ville berätta en historia om ett folkslag som blev invaderat av rymdvarelser. Utifrån den idén så har jag alltmer medvetet använt mig av en slags domedagstematik och sedan första utställningen renodlat serien till en lite allvarligare och mer fokuserad handling.

Vad är det som är så fascinerande med att skapa små fiktiva världar och samhällen?

– Att få leka lite gud har åtminstone jag gjort sedan barns-

ben. Att bygga upp LEGO-städer hemma i pojkrummet eller göra kojor i skogen och sedan fantisera ihop en tillvaro som sträcker sig långt utanför det vi normalt kallar för det vanliga livet. Vissa kallar det verklighetsflykt, jag kallar det konst.

Hur viktig är det med konst i den urbana miljön?

– Personligen tycker jag att det är viktigt att få många intryck när jag går runt i en stad. Att det finns hjälpmedel till att använda fantasin är bara roligt. I Sverige finns överlag en väldigt grå och tråkig inställning till vad som får distrahera vanliga medborgare. Därför verkar det inte finnas så mycket utrymme till att skapa offentlig konst i den utsträckning jag personligen skulle vilja se. För nåde den som till exempel börja tänka på att Poseidon har för liten kuk. Därför måste den som skapade den skulpturen ha vägt in det när denne placerade en gigantisk fisk i ena handen på gubben, som när du står i en viss vinkel ses kompensera skammen över att vara dåligt hängd om man säger. Förresten, den eventuella skammen över att vara för dåligt hängd. Jag vill ju inte påstå att det skulle vara hela världen om har en liten penis så sett.

Text

Francisco Ramirez Franzén

samtal 67 En tavla ur Lars Daniel Rehns utställning ”The Invaders”.

Murens konturer Kort efter Berlinmurens fall i november 1989 uttalade sig dåvarande förbundskansler Willy Brandt att det som hör tillsammans växer samman. Tjugo år senare visar Berlins gatlampor att det kan ta tid att bygga en enhetlig stad.

Med över 20 år sedan Berlinmurens fall är det lätt att tro att de största skillnaderna mellan öst och väst har suddats ut eller i alla fall kraftigt reducerats. Men då tror man fel.

Det nytagna fotot av Berlin från rymden visar att det fortfarande finns tydliga skillnader de båda delarna emellan.

På den västra sidan, bland annat runt stadens shoppingcentrum och i regeringskvarteren, syns ett starkt vitt ljus medan den östra sidan har gasdrivna lampor vilka ger en mjukare belysning.

Chris Hadfield heter den kanadensiska astronauten som tagit bilden och på sociala medier skriver han om den att ”Berlin at night. Amazingly, I think the light bulbs still show the East/West division from orbit.”

Men förändring är på gång. Stadsplanerare i Berlin planerar att ersätta de gasdrivna lamporna med elektriska som en energisparande åtgärd. Att byta ut 8000 gaslampor, vilket är det första steget i reformationen, skulle minska stadens energikostnader med hela 90%. Som det ser ut idag är Berlin den stad i världen som har mest gaslampor. Faktum är att de med sina 43 000 lampor innehar över hälften av jordens alla gaslampor.

Men snart är de ett minne blott. 2016 ligger deadline för de första 8000 och på sikt ska alla ersättas. Förslaget är dock kontroversiellt i vissa läger och har mötts av starkt motstånd då många av invånarna tycker det är synd och att staden förlorar sin karaktär. Det varma, gyllene ljuset från gaslamporna anses vara otroligt vackert och man har på senare år haft mycket guidade turer i dessa områden på grund av det trevliga ljuset. Men alla gasförsvarare kan i viss mån pusta ut. Fem procent av gaslamporna ska behållas som ett historiskt minne.

Text Foto

Oliver Karlsson Chris Hadfield

Brinnande Betong

70 urban transport

Hallå där!

URBAN TRANSPORT

Christer Lundberg från P3:s ”Christer”

Varför cyklar du idag?

– Jag tänkte jag skulle låta bilen stå, för jag är inte 58 än. Man slipper bli fet också. Idag är jag ute och affischerar, då är det ju enklare att ta cykeln. Önskar att jag kunde säga att jag cyklar varje dag, men så är det inte.

Hur tycker du att Göteborg kan förbättras som cykelstad?

– Skaffa fler och bättre cykelvägar helt enkelt. Här där vi står har vi ju ett perfekt exempel, det här är en livsfarlig korsning.

Du cyklar inte med hjälm?

– Nä, jag gör inte det. Det är ju befängt att ange coolhet som en anledning – men jag har ingen annan. Jag har köpt en cykelhjälm, den måste jag ju ha när jag cyklar med barnet.

Hur är det att cykla med barn?

– Jag älskar min cykel, men jag köpte den innan jag fick barn, så nu sitter ju barnsätet jättenära ryggen. Hon sitter praktiskt taget med näsan i min röv, det är nästan barnmisshandel. Nu har det gått ett tag sedan vi cyklade ihop, så nu är hon förhoppningsvis lite längre.

Text Foto

Émelie Vangen Lindgren Helena Jan