Magasinet renomme v13 by JMG, Goteborg university

Nytt kulturmagsin för finsmakare

RENOMMÉ JUNI & JULI 2013 149 SEK, 18 EUR

Det står en stol här och väntar på henne P oetry slam Den nya tidens poesi N iNa Z aNjaNi Nu återvänder hon till Göteborg s imoN s öfelde Utvecklades i Österrikes kompositörsskola e lleN K ey Vandra i hennes fotspår a bsiNt Myten om den gröna fen V ideoKoNsteN Auktionernas dyraste juveler

älkommen.

nledningsorden. De nätta stavelser som förvandlar främlingen till vän, hotet till fredsbroder och den betydelselöse till unik. Anropet väver oss samman. River genomskinliga väggar mellan våra respektive livsrum.

Den verkliga vardagshälsningen kombineras med blicken, leendet, nigningen, bockandet, handskakningen, kramen, kindpussen eller någonting annat. Tillsammans bildar detta något större. Vid flertalet tillfällen varenda dag möts vi av denna förtrollande signal. Jag vill samtala med just Dig. Men vad sker när inledningsordet i stället står skrivet? När Per-Gunnar Evander inledde sitt tredje och sista sommarprat i radion talade han om just betydelsen i brevets och textens inledningsord.

”Det känns inte särskilt gott att läsa inledningen av en epistel som får en att förnimma odören av en rundskrivelse eller en offentlig handling” För Evander handlade det om respekt och människosyn. Det skrivna ordet bör alltid skänka ett personligt tilltal – inte försätta mottagaren i rollen av den betydelselösa. Ett blott och bart skrivet ”Hej” ingjuter inte känslan av utvaldhet, menar Evander. För hur vet mottagaren att texten är till för henne? I själva verket kunde ju inledningsorden skapats för någon helt annan! Kanske symboliken blir allra tydligast inom civilkuragets talande psykologi. Desto fler som bevittnar den utsattes situation, desto mindre sannolikhet att den enskilde bryter in. Men står jag som ensam bevittnare är uppgiften tydligt erlagd enbart mig.

Samma känsla inges mig i dagens effektiva ordbudskap. Tids- eller teckenbegränsningar tvingar skribenten att sålla. Anropet kapas bort. ”Det förstår man väl ändå” säger den stressade när budskapets snabbhet besegrar dess personlighet.

När riktningen är mot massorna uppstår därför risken att den enskilde mottagaren också står likgiltig. Men visst är det en vacker känsla när skribenten och mottagaren lever i ett delat livsrum? När trösklarna i en text måste passeras hand i hand och ordens höjdpunkter firas tillsammans. När Vi nu möter Er för allra första gången vill jag därför ta inledningsordets kraft i besittning. Från Prologens anslag till Epilogens avtoning är de skrivna orden enbart till för Dig. Kära Läsare.

Välkommen till

Renommé.

Hugo Lindkvist CHEFREDAKTÖR

inizio

REDAKTION chefredaktör v hugo lindkvist redaktör v anders wollner bildredaktör v sofia eriksson layout v emelie nordh Skribenter/redigerare v Johan Almqvist kalle berg robert dramountanis agnes eskilsson josefin jonasson victor kennmark Pedram Modirassari max sommerstein liza törnblom malin wändahl

innehåll prolog samtal med nina zanjani ....................................................................8 samtal med simon söfelde................................................................10 samtal med eva ingemarsson ........................................................12 videokonst på auktion .....................................................................14 provocerande konst .........................................................................16 fotografi på museum ..........................................................................17

akt i Reportage: svenska akademien– stol nummer sju är ledig....................20 jakten på det perfekta ljudet ........................................................26 baletten som försvann .....................................................................34 en opera för alla? ................................................................................42

intermezzo i dikt: harriet löwenhjelm ...............................................................50 i ellen keys fotspår .............................................................................52 nobelförlorarnA .................................................................................54

akt ii Reportage: konst + vetenskap = sant?.................................................................58 en tavlas resa ..........................................................................................64 raka spåret till teatern ...................................................................70

intermezzo ii konstnärer i fokus .............................................................................78 requiem verdi 200 år ...........................................................................80 tema: ryssland – ryssk literatur..................................................82 bolsjojteatern ........................................................................................84

akt iii Reportage: poesin tar plats på scenen ..............................................................88 den gröna fen i sankta annas kyrka .......................................96

epilog skål! ..............................................................................................................106 hitta till majornas konst .............................................................107 kulturstaden wien .............................................................................108 slottsrundan .........................................................................................110 filmöar .......................................................................................................111 kalendarium ............................................................................................112 renommé minns .....................................................................................114

Prolog Nina Zanjani Simon Sรถfelde Eva Ingemarsson Framkant

samtal med Nina Zanjani

att vända hem

Nina Zanjani, 32, är hemvändaren som under ett år gjort ett lånbyte med Örjan Ramberg, fått anställning på Sveriges högst aktade teaterscen och som i höst spelar i Fröken Julie på Göteborgs stadsteater. Text: Sofia Eriksson

v Vilket var ditt mest nervösa ögonblick? – Det var på Dramatens Stora scen. Svenska akademin hade gett mig i uppdrag att läsa ur Nobellitteraturpristagarens Mo Yans böcker inför en stor publik, samtidigt som det live-streamades över hela världen. Jag blir mer nervös när jag ska läsa en text än när jag har repat in en text som mer kan komma från min egen kropp.

Efter ett år på Dramaten kommer snart Nina Zanjani hem till Göteborg igen. Innan dess spelar hon i Dramatens uppsättning, Undertiden, ett musikaliskt experiment om tiden. När Renommé fick en pratstund med henne i början av maj är repetitionerna i full gång inför premiären den 15 maj, men Nina har legat hemma med feber i flera dagar. Är du på bättringsvägen? – Ja, men som skådespelerska är det väldigt stressande att bli sjuk eftersom det enda du har att använda är din röst och din kropp. Och repetitionerna hänger på att du kan närvara. Hur har tiden på Dramaten varit? – Den har gått fort. Väldigt fort. Som den brukar göra när livet är roligt. Via Wallanderfilmerna som jag spelade i för några år sedan och även Stockholms scenskola mötte jag en stor del av Sveriges skådespelarkår, som Lena Endre och Krister Henriksson. Det har gjort att jag har träffat flera av de kollegor jag har haft på Dramaten. Det är många skådespelare och regissörer som frilansar vilket gör att man ofta stöter på samma personer även om man är vid olika teatrar. Hur kom det sig att du kom till Dramaten? – Det var regissören Jenny Andreasson som ville ha med mig i ett projekt där. Så Göteborgs stadsteater och Dramaten provade för första gången att göra ett lånbyte mellan mig och Örjan Ramberg på ett halvår. Projektet blev inte av men Dramaten ville ha kvar mig och jag blev provanställd i ytterligare ett halvår. Jag har spelat i uppsättningen Chéri som hade premiär i december och som avslutas om några dagar.

Vad har varit den största skillnaden från Göteborgs stadsteater? – Det har inte varit så jättestor skillnad faktiskt. Storleken på teatern har i och för sig varit en skillnad, Dramaten har fler än dubbelt så många scener än Göteborg stadsteater och de har många fler anställda. Stadsteatern har en större intimitet och man känner alla på teatern. Även utformningen är annorlunda eftersom Dramaten är en institution, vilket är stor skillnad från exempelvis en fri teatergrupp. Vad händer framöver? – De ringde nu från Stadsteatern och frågade om jag kunde säga några ord om att jag ska vara med. Men jag kunde inte, jag har ingen energi till karaktären i Fröken Julie ännu. Det är komplex komplicerad pjäs och verkligen något att bita i. Den 1 augusti börjar jag repetera en av de tre föreställningar som jag kommer vara med i under det kommande teateråret på Göteborgs stadsteater. Först ut är Fröken Julie med premiär i december. Andra föreställningen är Pygmalia, originalet till My fair lady, och som kommer att bli en musikteater. Sista föreställningen är inte offentliggjord än. Var på kulturscenen befinner du dig om fem år? – Om fem år? Oj, det har jag ingen aning om. Jag tänker inte så långt fram. Förhoppningsvis där jag är nu.

Foto: Baldur Bragasson

samtal

prologen

samtal med simon söfelde

att slå sig fram

Endast två elever ges chansen att läsa mastersutbildningen i komposition för västerländsk konstmusik vid Malmös musikhögskola i år. Simon Söfelde, 25, är den ena av dem. För Renommé berättar han om dagens verklighet för svenska kompositörer, inspiration och bistra österrikiska musiklärare. Text: Kalle Berg Efter tre år och en kandidatexamen beslöt sig Simon Söfelde för att ta en paus. Allt hade gått väldigt fort. Han behövde komma bort från skolan och bestämde sig för att helt enkelt försöka jobba som kompositör i ett år innan han gav sig på mastersutbildningen.

Men hur ser marknaden ut i Sverige för en kompositör? – Man är väldigt beroende av kontakter som du får på skolan. Det är inte så att jobben bara finns utan det gäller att skapa dem själv. Någon startar en ensemble som ska spela gamla grejer, men så behöver de något nyskrivet också. Då ringer de kanske mig. Man får räkna med att göra mycket gratisjobb också för att jobba in sig någonstans. Vad är det för uppdrag du kan få? – Det blir mycket smågrejer i mindre sammanhang. Jag har skrivit en del kammarmusik för folk jag känner. Jag skrev en trio för piano, fiol och en fagott till en kompis. Jag har skrivit körarrangemang också, nu senast för Kristianstads 400-årsjubileum. Då ville de att jag skulle tonsätta dikter av en lokal poet. Det verkar vara en ganska blandad kompott. Vad hade du sysslat med om du valde helt själv? – Just nu har jag varit inne på musikdramatik. Alltså när man tonsätter text. När man slår ihop flera konstformer bildas det ett hav av olika uttrycksmöjligheter. Men jag tycker att man ska komma ihåg musikens kärna. Att leta efter nya sätt att skriva musik är viktigt men vill man förnya bara för sakens skull kan det bli platt. Jag upplever att det finns en våg i branschen där man har glömt grunderna och istället bara jagar en ”wow-effekt”.

Inspireras du av någon? – Om jag ska nämna en så får det bli ungraren György Kurtág. Jag tycker att han har gjort det omöjliga. Han kommer från den österrikiska expressionismen men på grund av andra världskriget levde han i exil och kom i kontakt med flera olika skolor, kompositörer och poeter. Det mynnade ut i en helt unik stil, som också är så jäkla vacker. Jag blir så glad när jag hör en kompositör som faktiskt fortfarande lever och som man känner skriver så vacker musik. Ibland kan jag känna att nya grejer ska låta så märkligt som möjligt, och det behöver det inte göra. Han är ett exempel på en som aldrig tappat greppet om musikens kärna. Du har ju själv varit i kontakt med andra skolor... – Ja, jag var ett halvår i Wien på Universität für Musik und Darstellende Kunst. Det är väldigt mycket striktare disciplin och högre tempo. Man har också en annorlunda relation till lärarna. Jag minns en lärare som jag hade i ett ämne som heter instrumentation. Han är som en sorts guru inom ämnet, en väldig auktoritet. Och det visste han om också. Jag kom ju från en universitetsvärld där man kunde gå ut och ta en öl med sin lärare. Så det blev lite problematiskt. Jag fick känslan av att han hade bestämt sig för att inte gilla mig. Hur märktes det? – Nej, men du vet. Han ville ofta sätta dit mig. Jag kom sent någon gång och då blev det ju hus i helvete. Han blev jäkligt arg. Och inte arg som man kanske blir idag. Utan nästan som på ett tyskt 40-talssätt. ”Det här är inget jävla café ” sa han. Haha, nä, han tyckte jag inte så mycket om.

Foto: Karolina Velauthan

samtal

prologen

samtal med eva ingemarsson

spegelbilder

Vad händer i mötet mellan våra yttre och inre världar? Hur påverkas vi av speglingen av oss själva? Hur upplever man kroppen som sedd utifrån? Det är frågor som koreografen Eva Ingemarsson, 56, vill väcka med sin nya föreställning Spegeln. Renommé slog sig ner med Eva Ingemarsson för att tala om just spegelbilder. Text: Emelie Nordh

v Eva Ingemarsson har under vintern inlett arbetet med sin nya föreställning Spegeln. Temat i Evas föreställningar är ofta kopplat till ett speciellt rum. Innan arbetsstarten brukar Eva fundera kring rummets utformning och sedan utgå därifrån i sitt skapande. Processen med Spegeln följer samma väg. Hur kom det sig att föreställningen handlar om just speglar och spegelbilder? – Jag har alltid jobbat med mötet med mig själv och andra identitetsfrågor. Det kan man se i mina tidigare verk. Men nu blir det mer renodlat och inriktat på just jagets identitet. Jag vill att åskådaren ska ta del av olika berättelser under både föreställningen och seminariet - som kommer äga rum efteråt - och därifrån skapa sig ett eget helhetsintryck. Förhoppningsvis sätter detta igång tankar hos åskådaren att ta med sig i livet. Hur påverkas vi av speglingen av oss själva? – Det finns inget enkelt svar på det. Vem det är jag ser påverkas av hur man uppfattar att andra ser en. Samspelet med andra människor påverkar, till exempel hur man blir behandlad av andra. Denna uppfattning grundläggs tidigt i livet. Men genom dans och fysisk aktivitet kan vi återerövra våra kroppar och uppleva dem fysiskt. Då kan vi också omskapa bilden av oss själva. Hur förmedlar du detta i dansen? – Scenrummet kommer att bestå av olika ytor, där några är reflekterande. Dansaren kommer att möta sig själv i de reflekterande ytorna men utsätts i stället av tomhet från de övriga. Sedan kommer

föreställning också bestå av inspelade berättelser, filmprojektioner och det seminarium som kommer att hållas efteråt. Dansare exponeras ju väldigt mycket för speglar, hur påverkar det dansen? – Det sätter avtryck i dansen. Speglar hjälper till med den tekniska delen så att kroppen blir funktionell och stark. Med hjälp av speglar blir det tydligt om man belastar olika kroppsdelar ojämnt eller stretchar på fel sätt. Speglarna fungerar nästan som ett tekniskt hjälpmedel. Eva reser sig och sträcker ut båda armarna från kroppen medan hon pratar. – Om jag håller mina armar så här, då har jag ingen aning om de är formade som jag vill. Men tittar jag i spegeln vet jag hur det ser ut. Det kan också skapa ett kroppsminne, som är en tillgång när spegeln inte finns där. För ibland måste man täcka för dem. Vill jag förmedla något som ska komma ”inifrån” kan jag inte använda spegeln. Finns det någon risk att bli kritisk mot sig själv och sin kropp om man ständigt reflekteras i spegeln? Det tror jag inte. Kritik mot sig själv tror jag snarare ligger i andras uppfattningar och samhällets idealbilder. I den gamla skolans danskompanier kan trådsmala dansare fortfarande vara idealet. Samtidigt lever modemagasinens ideal vidare, som påverkar att vi blir kritiska mot våra kroppar. Men det är inte speglarna i sig som skapar kritiken utan det är sociala tryck från omvärlden som gör att man ser en förändrad spegelbild.

Foto: Emelie Nordh

samtal

xx 13

renommĂŠ

prologen

Framkant

En DVD-skiva för 344 000 svenska kronor Så mycket såldes den svenska konstnären Nathalie Djurbergs videokonstverk Madelaine the brave för på Bukowskis Contemporary hösten 2012. Konstformen som utvecklats parallellt med tv-apparaten står i dag vid ett vägskäl – å ena sidan har internet öppnat upp möjligheten för virala effekter, samtidigt som auktionsmarknaden lockar med hisnande priser. Vad blir nästa steg – masskommunikation eller exklusivitet? Text: Agnes Eskilsson

Video på den internationella konstscenen Gustav Hellberg är en svensk konstnär som bor i Berlin sedan tio år tillbaka. Där var scenen aldrig särskilt stor för just videokonst – istället blev videon en del av den livfulla technoscenen. Konstnärerna producerar så kallade video-visuals, och kallar sig själva för video jockeys. På Berlins konstscen går det inte att särskilja enskilda strömningar längre – den är för stor och innefattar för mycket, menar Gustav Hellberg. Berlin ses som en plats där många nya konstformer gror. – Å andra sidan har vi Stockholm, som på grund av sin storlek har en begränsad konstvärld. Gallerierna tenderar att visa mycket måleri, som inte motsvarar den internationella marknaden. Det görs mycket bra och intressant konst i Stockholm, men den når tyvärr inte ut på samma sätt, säger Gustav Hellberg.

Videokonstens historia Videokonstens resa började samtidigt som tv:n gjorde sitt intåg i det svenska folkhemmet på 50- och 60-talen, fast på andra sidan Atlanten i New York, USA. Den tekniska utvecklingen har varit avgörande för videokonstens framväxt. Videokonstnärer ser sig dock främst som konstnärer, prefixet ”video” framför titeln är omdiskuterat. Främst beror det på att video som konstnärligt uttryck bygger på en rad andra konstformer, så som måleri, foto, musik och performance. Videon ses bara som ännu en möjlighet att skapa konst. Förhållningssättet tros härstamma från videokonstens tidiga dagar då mycket av konstskapandet var experimentellt, och man inhämtade inspiration från olika konstinriktningar och många delar av samhället. Konstnärernas arbete var ofta

Ur Nathalie Djurbergs verk ”Experimentet” från

nytänkande och gick utanför ramarna för kommersiellt filmskapande. 70-talet kan kallas för videokonstens pionjärtid. Det experimenterades mycket och mediet sågs av många som ett demokratiskt verktyg som kunde nå ut till folket och skapa debatt. Det stora genombrottet kom dock långt senare, en bit in på 90-talet, efter att videokonsten på 80-talet hade betraktats som ett sätt att sprida våld och pornografi. Sedan boomen på 90-talet ses emellertid videokonsten som en etablerad konstform i den internationella konstvärlden. Nu räknas videon till ett av de vanliga medium som konstnärer använder. Teknikens utveckling i form av digitalvideo och redigering har gjort att många enkelt kan arbeta med mediet och har samtidigt gjort det enklare för konstnären att ta kontroll över den kreativa skapandeprocessen.

framkant

Videokonsten och masskommunikationen Robert Brecevic är adjunkt i fri konst med inriktning mot video på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han ställer sig tveksam till att videokonst säljs på auktion. – Filmens reproducerbarhet talar emot bilden av filmen som ett unikt konstverk. Genom en liten upplaga försöker man skapa en exklusiv känsla som ska öka konstverkets värde. För mig känns det konstigt. För Robert Brecevic handlar videokonst snarare om kommunikation till dem bredare massorna. – En tavla är ju ett exklusivt medium. Videokonst är istället ett massmedium som dagens generationer kan relatera till. Det finns många distribueringskanaler, det är lätt att kopiera och sprida. Som masskommunikationsmedel är videon egentligen underutnyttjad.

Men det finns också svårigheter med att Foto: Jean-Pierre Dalbéra

Venedigbiennalens utställning ”Making Worlds”.

jobba med ett så tillgängligt medium. – Konsten skiljer sig väldigt från annat material vi ser på tv idag. Det är lite som att jämföra äpplen och päron, Hollywoodfilmer med enorma budgetar jämförs med konstprojekt som gjorts utan några finansiella tillgångar alls. Men det håller också på att förändras – mina ungar tittar mest på hemmagjorda klipp på youtube. Där kan konsten hitta hem på ett helt annat sätt. Klipp som får viral effekt kan i efterhand visa sig vara del i ett konstprojekt.

Videokonst på auktionsmarknaden Filmen Madeleine the brave är en leranimation på 6 minuter som finns i fyra upplagor. Konstnären Nathalie Djurberg är bosatt i Berlin. Hennes leranimationer berättar historier om våld, blod, avslitna lemmar och sex som går överstyr. Nathalie Djurbergs sambo Hans Berg komponerar musiken. Det senaste decenniet har videokonsten fått en självklar plats på de större konstutställningarn men det är först på senare år som konstvideon börjat säljas på auktion. Nathalie Djurberg har sålt ett flertal verk via Bukowskis auktioner som gått för priser över 100 000 kronor. Konstvideons intåg på auktionsmarknaden går långsamt, och det är främst etablerade och redan framgångsrika konstnärer vars verk auktioneras ut.

Videokonsten är nu en etablerad konstform. Trots att den tekniska utvecklingen fört med sig nya möjligheter är den största svårigheten fortfarande den samma för konstnären: att tjäna pengar. – De flesta människorna köper inte konst. Därför försöker man skapa exklusivitet och svåråtkomlighet, för att locka de mer välbärgade konstköparna. På grund av detta är det extra viktigt med stöd från samhället i form av exempelvis stipendier, så att det skapas konst som inte bara är till för att tjäna pengar, säger Robert Brecevic.

prolog

framkant

Konst som provocerar Konsten kan vara bildande, underhållande, frågasättande men ibland också stötande. Här är några exempel där konstverk blivit censurerade, förbjudna eller vandaliserade på grund av dess upprörande natur. Text: Liza Törnblom Francisco de Goya - La Maja desnuda (Den nakna Maja) 1800 Tavlan sägs ha blivit beställd av den spanska premiärministern Manuel de Godoy, tillsammans med en annan påklädd variant av samma kvinna, La Maja vestida (Den påklädda Maja). Kvinnan sades vara premiärministerns älskarinna. Tavlorna monterades fast på baksidan av varandra så att ägaren kunde välja vilket motiv som just då skulle visas upp. 1814 ställdes både Godoy och Goya inför Inkvisitionen på grund av målningarna. Theodore Gericault – Medusas flotte 1819 I konstverket skildrar Gericault en tragedi som skakade Frankrike på grund av de överlevandes hemska historier. Fregatten Medusa förliste utanför Senegals kust 1816 och på flotten utbröt stridigheter som tog många människors liv under de fyra första dygnen. Kannibalism började förekomma efter åtta dagar då maten tagit slut. Man började sedan kasta döda och sårade överbord. Totalt dog 140 människor i tragedin och för att göra tavlan så verklighetstrogen som möjligt studerade Gericault lik och kroppsdelar i olika stadier av förruttnelse. Verket som både har provocerat och hyllats banade vägen för Gericaults fortsatta karriär. Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler - Snövit och sanningens vansinne 2004 Konstinstallationen bestod av en bassäng med vatten som färgats rött för att likna blod. En båt flöt på vattnet med bilden av den palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat som segel och Bachs stycke Mein Herze Schwimmt im Blut spelades. Två av ledarna på Historiska museet i Stockholm, som ställde ut installationen, blev utsatta för otaliga anonyma hot. Den ena, Thomas Nordanstad, blev attackerad av en okänd gärningsman som knuffade honom nerför en trappa. En annan person la ut en båt med Anna Lindhs mördare Mijalo Mijalovic med motiveringen ” Enda sättet att få svenskarna att förstå är att överföra situationen på svenska förhållanden, nämligen mordet på Anna Lindh.” Verket upprörde även Israels ambassadör Zvi Mazel till den grad att han vid ett besök på muséet drog ur kontakten på ljusställningarna, kastade den ena i vattnet och orsakade kortslutning.

Framkant

Fotografi på Museum Fotografiska museet

Hasselblads center

Var: Stora Tullhuset, Stadsgårdshamnen 22, Stockholm.

Var: Göteborgs Konstmuseum, Götaplatsen, Göteborg.

Vad: Fotografiskas uppdrag är att visa såväl de välkända stora fotograferna som de nya namnen. De ska etablera den svenska fotokonsten i världen och den internationella fotokonsten i Sverige.

Vad: Hasselblads center är en del i Hasselbladsstiftelsen. Deras ändamål är att främja vetenskaplig forskning och bedriva fotoundervisning. Hasselblad Center är en utställningshall.

Utställningar 31 maj - 29 september, 2013 Fotografiska presenterar en retrospektiv utställning med en av vår tids mest inflytelserika fotografer inom mode- och reklamfotografi, Helmut Newton.

Utställningar 6 juni–18 augusti 2013 Den årliga grupputställningen Ny Nordisk Fotografi belyser rådande fotografiska tendenser bland Nordens unga fotografer.

13 juni - 25 augusti, 2013 Motohiko Odani är en av Japans mest betydelsefulla samtida konstnärer. Han går vidare i sitt utforskande med symboler och kombinerar fotografi med video, installation och skulptur. Café och shop Under sommaren serveras ingen brunch, vilken annars det ringlar långa köer till på helgerna, men cafét som erbjuder både mat och fika ackompanjerat av en vidunderlig utsikt över Djurgården håller öppet som vanligt. I shopen finns bland annat fotoböcker, affischer och tygkassar.

30 augusti-13 oktober 2013 Jens S Jensen Därutöver visas såväl historisk fotografi som dagens etablerade och morgondagens tongivande fotografer och fotobaserade konstnärer. Café och shop En stenkast bort ligger Konstmuséets restaurang Mr P som har tre stjärnor i Michelins Green guide. I museishopen finns bland annat konst- och fotoböcker, reproduktioner och tidskrifter samt en barnavdelning.

Text: Sofia Eriksson

Prolog

Akt I

Reportage:

Svenska Akademien v Jakten pรฅ det perfekta ljudet v Malmรถbaletten v

En opera fรถr alla?

Reportage

äst på tur

Stol nummer sju i Svenska akademien har förändrat Sverige. Vissa skulle i alla fall hävda det. Men historien om stolen måste berättas genom människorna som har suttit i den. Så låt oss resa tillbaka till 1786 och följa stolen fram till idag, när den står tom och väntar på Sara Danius. Text: Victor Kennmark

emte april 1786 stod Börssalen äntligen dukad för fest. Den azurblå duken med guldbrodyr hade bretts ut över bordet. Kandelabrar av silver och bläckkoppar med tillhörande gåspennor hade placerats ut på en armlängds avstånd från bordskanten. Och runt arrangemanget stod snickarmästare Erik Öhrmarks senaste kreationer: aderton karmstolar med trädetaljer täckta av bladguld, och med dynor klädda i samma blå sidentyg som duken. I enlighet med Kungens uttryckliga önskemål hade en romersk siffra i hamrat guld fästs på vardera stols baksida. Börssalen var knäpptyst, så när som på det svagt knäppande ljudet från kakelugnarna. Stolarna stod ännu tomma. Inom några timmar skulle kung Gustav III tillsammans med de tretton handplockade ledamöterna anlända och hålla sina invigningstal. Och kort därefter skulle stol nummer sju få sin förste besittare: Axel von Fersen. Kandelabrarna med bivaxljus var ett måste för att ceremonin skulle kunna genomföras. Likaså kakelugnarna. För trots att det hade hunnit bli april och vintern enligt kalendern hade övergått i vår, var himlen över Stortorget täckt av mörka moln. De senaste dagarna hade visserligen bjudit på mildväder, men så länge männen vid Stockholms observatorium i Vasastan journalförde vinden som ”när smärre quistar af blåsten böjas” och skyn som ”mulen”, räckte dagsljuset knappast till för att lysa upp och värma hela Börssalen. Särskilt inte framåt kvällningen, då ju ceremonin skulle hållas.

Kort efter att Storkyrkans klockor hade slagit sex, äntrade så Kungen Börssalen med de tretton utvalda i släptåg. Och kanske lade han märke till skuggorna i salens hörn, som sträckte sig upp mot den enorma takmålningen av slingrande växtrankor och ornament. Kvällen till ära hade Kungen valt att bära högtidsdräkt av franskt snitt, istället för uniform. Säkert skulle det sticka i ögonen på vissa prominenser i folkhavet. Men allt har sin tid. Det här var trots allt en afton i kulturens tecken. En stund senare, efter att statssekreterare von Carlsson högläst brevet som förkunnade akademien officiellt inrättad, satte sig Axel von Fersen i stol nummer sju för att hålla sitt invigningstal. ”Mine herrar! Det torde kunna anses såsom något sällsamt, att, ehuru Sveriges Rike alltid

bibehållit sin sjelfständighet, har Svenska Språket icke destomindre undergått märkeliga förändringar.” Med de raderna inledde så von Fersen – och stolen med ”VII” på ryggen – en resa över flera sekel.

Dörren till Börssalen glider upp förvå-

nansvärt lätt. Höga trösklar. Trägolven knarrar till vid minsta rörelse. 227 år har satt sina spår. Kakelugnarna i salens hörn står kvar; de har förvisso byggts om till ventilation, men det vita kaklet på utsidan är detsamma som 1786. Takmålningen är borta. Den målades över med vit täckfärg i början av 1900-talet. Anledningen sägs vara att man ville framhäva den sirliga väggdekoren. Allt har ju sin tid. En meter från rummets mittersta fönster står Gustav III med högerarmen utsträckt i en inbjudande gest. Förmiddagssolen skapar en livfull silhuett kring statyn. Kungens ande lämnade aldrig Börshuset, trots att han enligt fransk modell ville samla alla Sveriges akademier i en enda byggnad. Men tiden hann ikapp. Det kom en maskeradbal emellan. Intill Börssalen finns ständige sekreteraren Peter Englunds kontor. Där kolliderar seklen. Bredvid bläckattiraljerna på skrivbordet står en mattsvart PC och surrar dovt. På väggarna hänger oljemålningar av Englunds företrädare: Nils von Rosenstein, Horace Engdahl och alla andra. Under målningen av Sture Ahlén står tillfälligt stol nummer sju. Där väntar den på sin nästa bundsförvant, Sara Danius. Stolen är visserligen lagad och omklädd 1985, men den romerska siffran i hamrat guld sitter fortfarande kvar på ryggen. Axel von Fersen fick bara åtta år på stolen. Och under 1800-talet hade den inte mindre än fem olika ägare. Däribland Svedelius, den svenska statsvetenskapens fader. Det skulle dröja in på 1900-talet, ungefär samtidigt som takmålningen i Börssalen försvann, innan stol nummer sju fick spela huvudrollen – och tjäna akademiens första kvinna.

”Det är avgjort nu. Tusen hälsningar. ”Pingstafton, Din Selma”

30 maj. Käraste. Har du någon tidning på Näs? Har du sett att de håller på att välja in mig i svenska akademien. Det var en fullständig överraskning. Valborg telefonerade om det i går afton.” I sitt bibliotek på Mårbacka i

Värmland satt Selma Lagerlöf i skymningsljuset och skrev till Sophie Elkan, hennes livslånga vän och älskarinna. Men bläcket på brevpappret tycktes den här kvällen mindre läsvänligt än vanligt. De annars så eleganta punkterna liknade nu snarare korta linjer. Kanske hade den plötsliga uppståndelsen gjort henne skärrad. Hon kunde inte riktigt begripa alltsammans. Plötsligt ringde telefonen i hallen, och Selma reste sig för att svara. Det var Karlfeldt, självaste Erik Axel Karlfeldt, ständig sekreterare i Svenska akademien sedan något år tillbaka. Och om Selma dittills hade tvivlat på sanningshalten i Valborgs påstående, rådde det nu ingen som helst tvekan. Karlfeldt hade artigt berättat att akademien gärna såg att fröken Lagerlöf tog plats bland de aderton, på stol nummer sju. Dels för att akademien ville knyta till sig ännu en framstående författare, dels för att öppna upp sällskapet för kvinnor. På den punkten hade Karlfeldt varit mycket tydlig. Han hade också frågat om brevet hade kommit fram. Men något brev hade fröken Lagerlöf inte sett till. Hon bad att få återkomma.

Utan att återvända till sin skrivplats i biblioteket sökte sig Selma till sovrummet för att fundera. Sovrummet låg på herrgårdens övervåning, mitt emellan de båda rum som nyttjades av Sophie Elkan och Valborg Olander när de var på besök. Karlfeldt krävde svar inom kort, och ju mer hon tänkte på hur livet skulle förändras om hon tacka ja, desto fler tyckes fördelarna. Det fanns dock ett problem: hon skulle tidvis befinna sig i Stockholm, långt bort från Mårbacka, Sophie och Valborg. Men allt har sin tid. När telefonen ringde igen hade det nästan mörknat. Den tidigare rosablå majhimlen hade försjunkit i indigotoner. Selma skyndade ner för att svara. Det var Karlfeldt igen. Han ville bara försäkra Selma om att akademien var enhälligt överens om sitt val. Det skulle bli ett smärtfritt inträde för henne, om hon valde att tacka ja. Innan hon riktigt hade hunnit säga adjö till Karlfeldt, knackade det på dörren. Där ute, bland pelarna på verandan, stod en postiljon med ett brev adresserat till fröken Lagerlöf. Avsändare var Svenska akademiens ständige sekreterare. Mörkret hade lagt sig över Mårbacka. Vid sitt skrivbord i biblioteket fortsatte Selma sitt brev till Sophie Elkan. ”Nu kom posten med Karlfelts brev. Jag sänder det till dig. I mina öron ljuda din pappas ord: När någon är så artig etc. etc. Sophie tycker bestämt, att jag skulle säga nej, tänker jag, men jag svarar ändå ja. Det är avgjort nu. Tusen hälsningar. Din Selma.”

23 Akt I

Sara Danius är född 5 april 1962 i Täby. Hon är litteraturvetare och professor i estetik vid Södertörns högskola. I april utkom hennes bok ”Den blå tvålen – Romanen och konsten att göra saker och ting synliga”.

utmärkelse. Jelinek var inte bara en medelmåtta till författare, hon kunde inte heller skilja på dramatik och epik. Och dessutom saknade hon helt spår av konstnärlig struktur. Det var hans bestämda uppfattning. Efter Rushdieaffären hade Täby Schackklubb blivit Knuts tillflyktsort och fristad. Men banden till akademien fanns fortfarande kvar. Livstidsuppdrag kunde inte avslutas så lätt. Men allt har sin tid, allt har en början och ett slut. Och Knut funderade. Kanske handlade det bara om metoderna, om vilka öppningsdrag man valde att spela. Så var det nog. Han hade bestämt sig. Han skulle lämna stol nummer sju. Och han skulle göra det som persona non grata, genom att ta heder och ära av akademien på Svenska Dagbladets kultursidor.

Det förgyllda bord-

Foto: Sofia Runarsdotter

Vintern hade

hittills varit mild. Någon snö var det ännu inte tal om, trots att novembermörkret hade gjort sitt intåg. Hemma i villan i Täby satt Knut Ahnlund. Han var förbannad. Kanske var det årets skrala tomatskörd i trädgårdens växthus som hade tänt hans stridsgnista, men helt säkert var att ilskan nu höll på att övergå i uppgivenhet. Nobelprisets ställning som kvalitetsgarant hade ju för all framtid raserats. Han hade hört på radion att 2004-års nobelpris skulle tilldelas Elfriede Jelinek. Och beskedet hade varit droppen som fått hans tålamodsbägare att rinna över. Han hade inte deltagit i akademiens sammanträden sedan Rushdieaffären 1996. Ändå kände han sig medskyldig där han satt och förbannade förflackningen av kulturens mest hedervärda

Stol nummer sju.

suret i ständige sekreterarens kontor klingar elva. PC:n har slutat surra. Under porträttet av Sture Ahlén står en förgylld karmstol med dynor klädda i azurblått sidentyg. Den står där och väntar på att få tjäna nästa person, på att nästa epok ska ta sin början. 227 år är en lång tid räknat i mansåldrar. Men för en stol tillverkad för att hålla och tjäna i evighet, är det bara en

Foto: Victor Kennmark

Nittionio år senare, dryga trettiosex mil från Mårbacka, tänds de elektriska ljuskronorna i Nobelbiblioteket upp. Seklen kolliderar igen. Åldrade kartotek och konstverk trängs på receptionens väggar. En digital termometer visar åtta plusgrader. Utanför bibliotekets fönster väsnas grävmaskinerna. Ingenstans längs huvudkorridorens halvdunkel syns skymten av tomma väggytor. Hela korridoren består av bokhyllor, från golv till tak, och små trästegar som används för att nå upp till de översta hyllplanen. Längs med hyllorna löper en röd matta med lagerkransmotiv i en smutsgul nyans som ska likna guld. I hyllorna står verk av alla nobelprisvinnare. Alla de ledamöter som har suttit i stol nummer sju finns också representerade: Axel Gabriel Silverstolpe, Wilhelm Erik Svedelius – och Selma Lagerlöf. Till synes orörda upplagor av Hjalmar Gullbergs översatta grekiska dramer upptar flera hyllmeter. Och högt upp, nära korridorens bortre vägg, står ett antal essäsamlingar av stol nummer sjus senaste besittare: Svenskan akademiens främste hetsporre, Knut Ahnlund.

startsträcka. Tjugonde december ska Börssalen återigen dukas för fest. Svenska akademien ska få sin nionde kvinnliga ledamot genom tiderna. Sara Danius ska känna sig välkommen. Hon är festens huvudgäst. Det är nämligen avgjort nu. Nu kommer hennes tid. Det står en stol här och väntar på henne.

25 AKT I

Jakten på det perfekta Det perfekta ljudet märks sällan. Trots det är ljud faktiskt den enskilt viktigaste detaljen för att uppnå känslan av en perfekt konserteller operaföreställning. Men vad är det som händer bakom scenen när ljudet förvandlas till en akustisk upplevelse? Och vad innebär egentligen bra akustik? Renommé har gett sig ut i akustikens klangfulla värld för att leta efter svaren. Text: Sofia Eriksson

ljudet

et är omöjligt att urskilja handen framför sig. Det enda som syns är fyra pyttesmå röda prickar. Hängandes i luften. Mikrofoner upphängda i stålsnören från taket. Södra Bergens balalajkor har hunnit spela fem låtar när ljuset slocknar fullständigt på Folkteaterns Röda scen. Tjugofem minuter innan publiken äntrade Röda scenen för att avnjuta en efterlängtad konsert med folkmusik från Ryssland är ljudteknikern Anna Gideonssons puls hög. Hon sitter bredbent på en svart stol i mitten av scenen med ena foten mot ett stort svartvitt dragspel. – Var är gaffan?! – Bakom dig. Här. – Ah, tack. Nu är man glad att man inte kom in och började jobba så sent som det sagts tidigare. Hennes röda hår lyser upp scenens svarta plankgolv i trä. Scenbelysningen skiftar i grönt och rött varmt ljus när ljusteknikern testar utrustningen. När de trådlösa mikrofonerna tejpats på dragspelet, ”tjusigt!”, springer hon iväg bakom scenen. På scenen blir det knäpptyst. Sexton svarta stolar står utplacerade i en halvcirkel. Vid varje stol finns olika instrument. Balalajkor i olika storlekar, flöjtar och cymbaler. Sexton mikrofoner. Att ljudsätta en orkester med nära tjugo medlemmar som flyttar runt i olika konstellationer och har olika sättning under spelningen är en utmaning och Anna Gideonsson är ödmjuk inför sitt uppdrag. Precis när hon kommit upp för trappan efter ett snabbt toalettbesök, med ett glas vatten, vindruvor och låtlistor i händerna, för att ta plats vid ljudteknikerbordet ropas det nerifrån scenen. – Vi släpper in publiken nu! – Kan du vänta en sekund bara?, svarar Anna, sätter sig på skrivbordsstolen med rullhjul och tar på sig hörlurarna. Hon viskar till Oscar, ljudteknikern som sitter bredvid. – Jag är inte redo! Inte jag heller, får hon till svar.

Den sextioett år gamla Folkteatern i

Göteborg färdigställdes i mars 2010 efter en totalrenovering för 70 miljoner kronor. Den tidigare rätt så dunkla teatern genomgick en rejäl upprustning och redan i foajén är skillnaden slående. Den gamla kiosken är borttagen, väggen bakom den har rivits och genom den når man foajén som har en auberginelila fondvägg prydd av tavelkollage. En bred trappa i björk leder upp mot teaterscenerna. Röda scenens väggar och golv går helt i svart. För att kunna göra olika scenografiska lösningar har ny ljus- och ljudteknik installerats. Ljudisolering möjliggör att repetitioner kan äga rum i ett rum samtidigt som en skolklass gör studiebesök i ett annat. På Folkteatern är nu akustiken anpassad för tal utan behov av förstärkning. Moduler på väggar och i taket har satts upp för att optimera akustiken. Bland annat har en så kallad fördröjningsmatris

ALLT SKA STÄMMA. Anna Gideonsson lämnar inget åt slumpen.

TRE AKUSTISK A HEMMATIPS

Bra förstärkare och högtalare. Ta hjälp av en vän. En person står i mitten av rummet och den andra per sonen går med en spegel tills den andre ser högtalaren som står i kanten av rummet. Där ska en absorbent placeras.



En absorbent går att tillverka själv. Allt som behövs är en mineralullsskiva, en typ av värmeisolering, som man spänner fast i en träram. Klä sedan ramen med ett vackert tyg, gärna med bra luftgenomsläpp.

monterats, vilken styrs automatiskt av små positioneringssändare som bärs av skådespelarna. Ljudet upplevs då komma från skådespelarna och inte från högtalarna.

En av de som var med och designade akustiken som moderniserade Folkteatern är Johan Andersson, 31. Han arbetar som akustikkonsult på Artifon, ett akustikföretag specialiserade mot akustik inom scenkonsten. – Det viktigaste att tänka på vid anpassning av scenakustik är att den ska skapa ett samspel mellan musikerna på scenen och publiken i salongen, säger Johan Andersson. Ljudet som bärs ut i lokalen ska göra det möjligt för publiken att höra slingorna från ett enskilt instrument samtidigt som flera spelar. Johan Andersson målar mycket under tiden vi

samtalar i företagets konferensrum med stora fönster med utsikt över Drottningtorget. Kuber, streckgubbar, pilar och högtalare får hjälpa till att förklara när det blir för abstrakt. – Alltså, hur väl det som sker på scenen når ut till publiken, men även hur väl musikerna på scen hör både sig själva och varandra, säger han. Interaktionen ska skapa en go upplevelse, gärna med gåshud som resultat. Hur ser det ut med akustiken hemma hos dig? – Ja du, det är skomakarens barn där. Men det finns många lösningar som är lätt att ordna med själv. (se faktaruta)

29 akt I

I ett operahus är både ljudet och sikten bäst på parkett till skillnad från balkongen. Speciellt vid icke-förstärkt ljud som en opera når ljudet bättre hit.

nna Gideonsson har satt upp håret i en tofs. Hon sitter spikrak i ryggen längst ut på skrivbordsstolen med hjul på. Blicken är spänd och fokuserad. Alla fingrarna på ljudbordet, beredda att manövrera över dess svarta reglar. Ljuset har hittat tillbaka till scenen och konserten kan fortsätta som tänkt. – Jag önskar att jag haft tid till att finlira. Dra upp mickarna mer. Men gör jag det i efterhand så rundar ljudet, säger hon. Plötsligt, snabbt upp med fem av reglarna. En sekund senare ljuder toner från stråkar, blås- och slaginstrument. Publiken sitter som trollbundna när orkestern blandar toner fyllda av vemod med sagoliknande historier. För Anna Gideonsson, 29, började passionen för ljud med att hon blev förbannad. Hon ville ha respekt. Bandet hon spelade med i Linköping kände sig överkörda av de ljudtekniker som de mötte när de spelade och hon bestämde sig för att lära sig mer om tekniken för att kunna säga de rätta sakerna och bli lyssnad på. Fascinationen resulterade i att hon nu arbetar som frilansande ljudtekniker i Göteborg. Bandet finns inte kvar, men Anna Gideonsson älskar fortfarande musiken. – Musik är mitt liv och det är sjukt häftigt att kunna jobba med sin hobby, säger hon. Det sorgliga är att jag har svårt att gå på konsert nu för tiden, jag kan inte riktigt slappna av utan tänker hela tiden på hur akustiken låter. Men när hon i oktober förra året jobbade som hustekniker på Stora teatern, vilket hon säger är en knepig lokal med stor akustik, spelade en norsk musiker, Rebecka Karijord. Under konserten skötte bandets egna ljudtekniker ljudet och Anna Gideonsson kunde bara sitta ner och lyssna. Upplevelsen var fantastisk. Allt satt ihop som en smäck och det fanns en helhet i ljudet både ljudmässigt och musikaliskt. Under konserten tänkte hon inte en enda gång på akustiken. När hon kom hem såg hon fram emot att lyssna på skivan, We become ourselves, som hon fått med sig. Men känslan hon upplevt under konserten och som hon såg fram emot att få uppleva igen uteblev. Ljudteknikerns arbete och stora kunskap om den musik han arbetade med skapade en akustisk helhet genom att han plockade fram instrument och sång på ett sätt som skivan inte kunde motsvara.

ör gemene man är ofta enda gången man uppmärksammar ljudet under en spelning när det stör. Ljud som inte märks är ofta det perfekta ljudet. Men det kan upplevas olika beroende på vem som lyssnar. – När grannen kickar igång motorcykeln på gatan på morgonen kan det betyda helt olika saker, säger Johan Andersson. – Ljud som är buller för mig är välljud för henne. Välljud, oljud – buller och elektroniskt ljud är tre benämolika kategorier av ljud. Det sista kan även benäm pronas som AV-teknik, som bland annat innefattar pro jektorer, högtalare och mikrofoner. Den senaste tiden har Artifon där Johan Andersson arbetar fått in allt fler sådana beställningar från kyrkor. Projektorer för konsertutatt kunna visa psalmtexterna, men även konsertut rustning. – Viktigt att tänka på angående ljud i kyrkor är

Foto: Jorge Royan

Om du föredrar att ha uppsikt över orkesterdiket är de första raderna på första balkong bäst.

att kraftigt rikta ljudet från högtalarna, mot åhögör sikten likadan från alla håll. I de gamla amfirarna i och med att det finns många hårda ytor som teatrarna finns ofta en väggliknande kuliss bakom scenen för att ge talstöd åt skådespelarna på ljudet kan studsa mot och som då skapar dålig taluppfattbarhet eller maskerande ljudscenen. Detta används även idag fast man inte tänker på det, t.ex. bakväggen i en hörsal ger reflexer, säger han. talstöd åt en föreläsare. En nackdel med amfiJust gamla byggnader som kyrkor har rykte om sig att ha god akustik. På de gamla teatrar är att de saknar tak vilket gör att ljudet inte skjuts tillbaka och på vis kan användas. amfiteatrarna i Grekland uppstod kulturen för första gången på scen och än idag sägs de I Malmö byggs just nu ett nytt konserthus ge de bästa ljudupplevelserna i världen. Men Johan Andersson och där har akustiken simulerats på tidigt Johan Andersson ställer sig tveksam till att stadium. Redan innan byggnationen påbörjades teatrarna skulle ha världens bästa akustik. gjorde man en 3D-analys för hitta bästa akustiska lösningen. – Det är en myt eftersom vi i jämförelse med idag – Det kostar mycket pengar att göra en sådan har kommit mycket längre. Men sett utifrån den tidens medel var det en väldigt god akustik. analys, men å andra sidan, vad kostar inte ett konAmfiteatrar är fortfarande grunden för hur nya serthus att bygga. Man kan inte säga ”oupps det blev arenor byggs. Scenen är placerad längst fram och fel, vi river och gör nytt”. Det måste vara så rätt som möjligt från början. publiken sitter i ett hästskoformat trappsteg vilket

31 akt I

nligt Mendel Kleiner, professor i teknisk akustik vid Chalmers, är det mest klassiska misstaget vid nybyggnation av ett konserthus eller en arena att inte satsa på riktigt bra högtalarsystem. – Det är mycket svårare att nå ut till en stor publik utan ett rum som håller inne ljudet, alltså utomhus, eller via en högtalaranläggning som förstärker och kompenserar för att ljudet försvinner ut i omgivningen. Vid konserter utomhus finns det inget som reflekterar ljudet, förutom scengolv och kanske scenväggar, vilket gör att ljudet rör på sig dit vinden blåser. I en sådan situation får ljudteknikern arbeta hårt. Motsatsförhållandet är en väl dämpad lokal där ljudteknikern kan lägga på akustik i efterhand i form av ljudtekniska effekter som reverb, efterklang, eller delay, för att få en fylligare sång. När akustiken läggs på i efterhand finns möjlighet för ljudteknikern att arbeta med att skapa ett rum och få det att låta, istället för att behöva jobba med ett rum som redan låter.

Till skillnad från offentliga lokaler har hus för scenkonst

inga juridiska ljudkrav utan akustiken utformas utifrån de behov som finns. De är beroende av vilken typ av föreställning som spelas. Vid en operaföreställning behöver ljudet bäras fram av akustiken eftersom en operasångerska inte har någon mikrofon. Ljudet behöver alltså en klang att surfa fram på. Göteborgsoperan har därför ett klangfullt läge, vilket innebär att tonerna hörs länge. För att åstadkomma en sådan effekt används träpaneler och reflektorer som vinklar ut ljudet, så att det går mer än bara rakt fram. Operasångare som har tränade, starka röster tränger igenom en orkesterklang utan mikrofonförstärkning. Vid musikaler söker man en torrare efterklang eftersom det är snabbare ljud och mer musik. Då använder sångarna så kallade headset-mikrofoner och sången är förstärkt via högtalare. För att möta ett sådant behov finns det textilier som kan hissas ned. Alla instrument har också mikrofoner på sig, vilket annars tillhör ovanligheterna i konsertsammanhang.

När de sista tonerna från Södra Bergens balalajkor klingat ut är Anna Gideonsson lugn. Och lättad. I slutet av första akten hittade hon ett sätt att arbeta med reglarna för att skapa ordning i ljudet och akustiken blev precis vad god akustik kan sägas handla om. En spridning av jämnt ljud.



 



 



 

Foto: Pamela Cortes Bruna & Kalle Berg. Bilden är ett montage



reportage

nsemblen som

Reportage

em personer trippar runt på den svarta scentallriken. Deras skuggor flyter över salongens tomma sittplatser. Den ljust kostymklädde Niels Simonsen kåserar.

– Kommer ni ihåg? I kulissen på varje sida satt en brandman redo med vatten om det skulle börja brinna. Och hela salongen lystes upp av den där gigantiska kristallkronan som nu hänger ute i foajén.. De andra fyra låter sig kastas bakåt tjugo, trettio eller till och med sextio år i tiden. Alla bär på egna bilder från kvällar härinne. - Men jag vet flera som inte vill kännas vid det här. De försöker glömma vad som fanns här, berättar Karin Hebrand. Hon får en instämmande nick från Anna Penco. Nu ska vi hämta tillbaka det baletten hit till Malmö.

Onsdagen den 6 april 1948 lyser en

röd lampa ovanför entrédörrarna vid Malmö Stadsteater. I skymningen syns den på långt avstånd. Budskapet är tydligt. Det är utsålt. På insidan lägger sorlet från 1600 personer en svävande ljudmatta. Skådeplatsen är Stora Scenen – en av de största och mest moderna salonger som finns i Europa. Recensenterna intar sina platser. I programbladet läses “Att leva” och “Polovtsiska danser”, titlarna på kvällens två balettnummer. Belysningen dämpas, sorlet upphör, ridån hissas. Några timmar senare lyfter ljudet av applåder mot taket. Samtidigt filar den utsände recensenten från Stockholms-Tidningens på sina meningar. I morgondagens tidning ska man läsa:

försvann

Vad hände egentligen med Malmöbaletten? Renommé berättar historien om en dansensemble som var landets mest omtalade, men plötsligt försvann. Nu försöker några eldsjälar ta den tillbaka. Text & bild: Hugo Lindkvist

35 akt i

‘”...hastigt satte man sig kapprak upp i fåtöljen. Detta var ju häpnadsväckande. Uttrycket ”man trodde inte sina ögon” är banalt, men det var just vad som skedde.” För Malmöbaletten är kvällen speciell. Det är urpremiär för balettafton vid Malmö Stadsteater. Alltsedan starten fyra år tidigare har ensemblen kämpat för sin plats på landets balettkarta – intill storebröderna i Stockholm och Göteborg. Trots minimala resurser har balettchefen Carl-Gustaf Kruuse lyckats samla en ensemble på 16 dansare och därefter övertygat en konservativ teaterledning om balettens dragkraft. Nu står ensemblen och översköljs av publikens ovationer. Malmöbaletten har kommit för att stanna.

Under premiärkvällen 1948 dan-

Birgit Norlindh visar bilder från sina glansdagar på den skånska balettscenen

sande den då 26-åriga Birgit Norlindh som solist i ”Polovtsiska danser”. Hon hyllades av recensenterna med omdömen som: Temperamentsfull! Smidig! Gnistrande! Samma Birgit Norlindh, 91, balanserar nu på en kökspall i hemmet strax utanför Kungsbacka. Längst upp i bokhyllan står en rad med gamla klippböcker. Efter en stunds letande hittar hon vad hon söker. Försiktigt backar hon ner igen och kommer fram med ett blänkande vykort. Den svartvita bilden visar två balettdansörer – en av dem Birigit själv. På fotot lutar hon sig elegant bakåt mot sin danspartner, amerikanen Kenneth Petersen. Över fotot står det skrivet: “Too good to live”. – Kanske var det för bra att leva just då, säger Birgit Norlindh och fnittrar. Medan hon sippar på lite rödvin minns hon sedan tillbaka till tiden då baletten kom till Malmö. – Det startades upp 1944 och eftersom Sverige stod utanför kriget kunde kulturen fortsätta att frodas på ett annat sätt än i andra länder. Teatern lockade dansare från världens största balettkompanier. “Åk till Malmö, där finns det jobb” sa de till varandra. Ensemblen blev kosmopolitisk. Hon berättar om dansarna från USA, Ryssland, Grekland, Danmark och Finland. Trots att arbetstakten var hög tjänade dansarna bara 400 kronor i månaden vardera. Men i den entusiastiska och idérika miljön spelade det mindre roll. – De internationella dansarna besatt en otrolig teknik medan vi andra kanske inte var så skolade. Men vi hade utstrålning! Publiken tyckte mycket om det, vilket också måste berott på att Carl-Gustaf Kruuses förmåga att skapa en flott stämning över föreställningarna. De trivdes tillsammans. Om morgnarna, strax

innan klockan tio, cyklade dansarna västerut på väg mot baletträningen som ägde rum i en nedlagd gammal skola. Där inledde de med balettens fem klassiska positioner: ”Exercices à la barre” (övningar vid stången). Birgit reser sig från matsalsstolen och lägger sin hand på ryggstödet. Hon låter hälarna möta varandra, fingrarna korsas på magen. Med stadig röst säger hon: – Första position. Smidigt visar hon sedan fyra till. Varför tränade dansarna i en gammal skola förresten? Jo, när den jättelika stadsteatern kom till glömdes vissa viktiga delar bort att byggas, bland annat en biljettlucka och en repetitionslokal för baletten. Därför hänvisades dansarna i stället under lång tid till den avlägsna skolbyggnaden. Det sägs att det till slut var Ingmar Bergman som drev igenom bygget av en balettlokal i anslutning teaterbyggnaden när han arbetade där som teaterchef under femtiotalets mitt. Birgit fortsatte att charma sin publik under några år till. Betagande! Virtuos! Graciös!, skrev recensenterna. Trots det drog hon sig tillbaka från Malmöbaletten redan 1951. Livet med familjen tog hennes liv vidare.

Som vanligt förberedde sig Niels Simonsen

minutiöst. Denna januarikväll 1982 har scenpersonalen försäkrat honom om att tejpen som höll ihop golvmattorna ligger som den ska. Inga oväntade veck – då riskerar han att tappa fart i upphoppen. Vägen till aktörsingången känner han väl. En halv trappa upp, fem steg framåt, in i en svart sluss, därinne: lådan med harts, han doppar skorna i den, greppet får inte svika, ut på slussens andra sida. Egentligen hade han varit för kort för att dansa balett. Som sextonårig elev på elitskolan Den Konglige Teatern i Köpenhamn mätte han endast 151 centimeter. Ledningen ansåg det ohållbart när längdskillnaden mellan honom och hans danspartners i tåskor blev för stor. Niels fick sparken, slutade dansa och utbildade sig till elektriker. Men när den hårda baletträningen upphörde fick Niels kropp utrymme att växa. Under ett halvår ökade han i längd med nästan två decimeter. Snart stod han på en ny scen i Köpenhamn - Pantominteatern. Vid en föreställning, 1964, satt Malmöbalettens chef Holger Rehnberg i publiken. Framför sig såg han en bortglömd balettbegåvning i fel sorts roll. Efter föreställningen gick han fram till Niels och frågade: ”Vill du flytta över sundet?” Arton år senare, 1982, är Niels Simonsen nu på

37 akt i

Bilder ur Birgit Norlindhs privata samling.

1982 – Efter att nya balettchefen Elsa Marianne von Rosen tagit över rodret ökar Malmöbalettens aktivitet. När föreställningarna ”Napoli” och ”Törnrosa” sätts upp står ensemblen på sin absoluta popularitetstopp.

1948 – För första gången

får Malmöbaletten själva en helafton på Stora Scenen. Tidigare har ensemblen enbart varit en del i operetter eller operor. I ”Polotviska danser” och ”Att leva” dansar Birgit Norlindh som solist.

1944 – Malmö Stads-

teater grundas och Carl-Gustaf Kruuse hämtas som chef till teaterns nya klassiska balettensemble – Malmöbaletten.

1964 – Niels Simonsen upptäcks på Pantominteatern i Köpenhamn och värvas till Malmöbaletten. I över två decennier skall han tjänstgöra som en av kompaniets mest framstående solister.

väg in på scen för att dansa solo i “Napoli”. Paradoxalt nog är det Den Konglige Baletten i Köpenhamns slagnummer – det dansande nationalhelgonet August Bournonvilles mest kända verk. För Niels är uppträdandet därför en känslomässig revansch på skolan som sparkade ut honom. För Malmöbaletten är föreställningen ett bevis på att man vågar utmana den danska balettstorheten. När Niels passerar slussen ligger Stora Scenen öppen framför honom. Inspicienten tittar åt hans håll. “Är du redo?” “Ja” Recensenterna hyllar ”Napoli” och kallar till allas förvåning Malmös uppsättning för starkare än självaste Köpenhamns. Ensemblen vinner Kvällspostens pris för ”säsongens mest betydande konstnärliga insats”. En tid senare bjuds dansarna ut på turné med samma uppsättning. Till vilket land? Danmark såklart. Aldrig har Malmöbaletten stått starkare än vad den gör just då. Med Carl-Gustaf Kruuses efterträdare på balettchefsposten, i synnerhet Conny Borg (1971-1980) och Elsa Marianne von Rosen (19801987), har aktiviteten och publiktillströmningen ökat.

Trots framgångarna var det fortfarande många som ställde sig frågande till hur viktig baletten egentligen var för Malmöpubliken. Stridigheterna kom ofta att handla om Stadsteaterns storlek. Baletten ansågs mindre värdefull än drama, opera, musikal och operetter. Detta ledde till att Malmö var den stad som erbjöd landets lägsta löner till balettdansörer. En fast repertoar, väsentlig för alla balettkompanier, fick de heller aldrig förtroendet att behålla. Nya uppsättningar var ett måste när det gällde att berättiga balettens existens. Som balettchefen Elsa Marianne von Rosen uttryckte det i en intervju 1985: “Det är vår största sorg, men vår största glädje är dansarnas framsteg och publikens stora intresse”. Uppifrån ökade politikerna också trycket. Anslagen till baletten minskade över hela landet i 80- och 90-talets ansträngda kulturekonomi. Ett krav om att spela in 25 procent av omsättningen lades på Malmö Stadsteaters axlar. Hur skulle de 1600 platserna fyllas? Vilka grenar skulle trädet orka bära? I teaterledningens dilemma fick den klassiska baletten betala priset. Genom tiotusentals dagar av cykelturer, hård träning, klassiska balettpositioner, internationalla virtouser, turnéer, premiärkvällar och med solister som Birgit Norlindh och Niels Simonsen, blev Malmöbaletten välkänd. Med uppsättningen av “Napoli” stod ensemblen på sin högsta punkt. Därifrån gick det snabbt. Året 1995 lades Malmöbaletten ner. Att utveckla något gammalt ansågs inte lika spännande som att satsa nytt. Framtiden ansågs i stället ligga i den moderna dansen. ”Klassisk balett, den kunde Malmöpubliken gott klara sig utan”, menade politikerna.

”...Hastigt satte man sig kapprak upp i fåtöljen. Detta var ju häpnadsväckande” 2011 – Malmö Balettförening grundas av Anna Penco och Barbara Gray. Målet är att värna om konstarten klassisk balett, grunda en yrkesskola samt att på sikt arbeta för återbördandet av Malmöbaletten. 1995 – Den klassiska baletten anses för dyr och föråldrad när kulturekonomin i Malmö går på knäna. Malmöbaletten läggs ned. I stället startas framgångsrika Skånes Dansteater där den klassiska baletten inte anses ha någon plats.

39 akt i

Niels Simonsen kan fortfarande, vid 71 책rs 책lder sl채nga upp benet p책 barren.

En krönikör benämnde händelsen som “amputa-

tionen i en kulturpolitisk vansinnesakt”. Allt eftersom nedläggningen har resterna av den klassiska baletten sopats längre in under Malmös kulturella matta. Nedläggningen av balettskolan för tre år sedan blev den sista förlusten. I dag finns ingen balett kvar här över huvudtaget. Men en låga har tänts. Förra året bildades Malmö Balettfören Zing, vars första mål är att starta en fristående klassisk balettskola för barn mellan 10-15 år i staden. Det är därför som den här texten startar med att fem personer går runt på Stora Scenens svarta golv denna måndag i april 2013. De möts för att berätta och minnas. Här finns Niels Simonsen, förra dansösen Karin Hebrand och teaterns tidigare arkivarie Lennart Holmgren. Tillsammans med balettpedagogen Barbara Gray och Anna Penco, grundare av just Malmö Balettförening, flätas gamla minnen samman. – På den tiden hissade man lamporna ovanför scenen för hand... Och minns ni där borta i verkstaden? Där tillverkade man alla kulisser. Och här satt inspicienten och höll koll på mig och alla andra. Ja, tänk vilka minnen, berättar Niels. Tidigare arkivarien Lennart Holmgren kan ännu mer historia. Han tar vid: – Orkesterdiket var förr mycket mindre, vilket gjorde att besökarna kom betydligt närmare scenen. Nu har man utvidgat det. Salongen kan ju delas av också om man vill, för att på så sätt anpassas för antalet skådespelare. Niels Simonsen och Karin Hebrand har precis blivit de senaste medlemmarna i Malmö Balettförening, vid sidan av de över hundra människor som tidigare anmält sig. – Vi märker att intresset finns här, men något måste komma snart för att baletten inte ska glömmas bort, säger Anna Penco. Planerna har mötts av positiv respons, även från politiker. Föreningen söker nu en huvudman och hoppas kunna köra igång skolan under nästa år. Men att resan mot en välfungerande ensemble är lång, erkänner de flesta. Entusiaster, talanger och nyfikna kommer fortfarande att få söka sig till andra platser än Malmö för att kunna träna och titta på klassisk balett. – Ja, vissa menar att det inte behövs någon balett här, för det är ”så enkelt för oss att bara åka över bron”, säger Karin Hebrand. – Men hur många har egentligen råd att skicka sina ungdomar dit varje dag? Till och med i Piteå finns ju en balettskola. Då borde väl Malmö också ha en, säger Barbara Gray. Niels Simonsen nickar, är tyst en liten stund, och säger sedan: – En vän frågade nyligen var han kunde ta med sin son för att titta på balett. Jag fick säga till honom att åka just till Köpenhamn. Kan ni tänka er hur det kändes?

41 akt i

xx Gรถteborgsoperans stora salong rymmer drygt 1200 personer.

Foto: Gรถteborgsoperan

vinjett Reportage

En opera för alla?

Reportage

Nästa år firar Göteborgs dyraste kulturinrättning sitt 20-årsjubileum. 2013 fick Göteborgsoperan nästan hälften av Västra Götalandsregionens scenkonstbidrag. Drygt 300 miljoner kronor. Alla betalar, men vem är Operan till för? Renommé synar Göteborgsoperan i Text: Kalle Berg

recis på toppen av Dieter Schönings vänstra pekfinger sitter ett litet sår. Det är beläget på just det finger som snart ska dansa fram över fiolens hals och tillsammans med den andra handens vana stråkdrag framföra tonerna till Göteborgsoperans uppsättning av Giuseppe Verdis opera Simon Boccanegra. Men violinisten och konsertmästaren Dieter Schöning är inte särskilt orolig för såret. Det gick bra under uppvärmningen. Efter mer än 20 år i operans orkester så blir han nästan aldrig nervös längre. Bara fokuserad. Vi står ensamma nere i orkesterdiket. Det är tjugo minuter kvar tills de första tonerna ska sväva ut i auditoriet som med sina drygt tusen just nu tomma sittplatser ser gigantiskt ut där det breder ut sig över våra huvuden. Dieter går fram till stolen som står allra närmast dirigentpodiet. Den omges av omkring femtio likadana stolar med röda sammetsdynor. Han måste ställa in stolsbenen och likaså notstället så att de hamnar i rätt position i förhållande till den italienske dirigenten Giancarlo Andretta som kommer att stå placerad bara någon meter snett uppifrån där Dieter sitter. Han vill kunna se honom i ögonvrån när han tittar i noterna. Lamporna som lyser upp notstället måste också justeras. Det sker inte ofta, men några gånger har det hänt att en kollega blivit irriterad på en felinställd lampa som bländat henne under föreställningen.

Dieter var med redan på den tiden då

operan bedrev sin verksamhet på Stora Teatern. Hans minns den som trång och i behov av upprustning. – Det var som en pånyttfödelse att flytta in på Göteborgsoperan. Man kände verkligen ”wow, vilka möjligheter”. Här visste jag att både operan och jag

själv som musiker kunde utvecklas. När Göteborgsoperan byggdes kallades scentekniken för den mest avancerade i världen. Man skulle vara ett av Europas ledande operahus vilket man fortfarande strävar efter. Men smakar det så kostar det. Av de cirka 660 miljoner kronor som Västra Götalandsregionen 2013 delade ut i bidrag till scenkonsten gick nästan hälften, drygt 310 miljoner kronor, till Göteborgsoperan. Nere i orkesterdiket är de flesta av förberedelserna klara och stolarna runt omkring Dieters börjar fyllas av kollegorna. Dörrarna till salongen slås upp och publiken börjar strömma in. Jag lämnar Dieter och tar plats på en liten stol längst bak i en skuggad del av orkesterdiket. Där har jag fått löfte om att sitta mot en försäkran om att jag absolut ska ha svarta kläder på mig och förstås vara så osynlig och ohörbar som jag bara kan. Nu är knappt en stol i salongen ledig och den gigantiska salen känns nästan trång. Från min undanskymda position kan jag obemärkt se rakt upp mot första parkett. Där har en åldersmässigt homogen skara människor slagit sig ned. Sånär som på två kvinnor som ser ut att närma sig 40 och som i sammanhanget kan betraktas som rena ungdomarna. I orkesterdiket småpratar musikerna och stämmer sina instrument. Det verkar bara vara jag som är nervös. Jag håller hårt i pennan och målar i huvudet upp mardrömsscenariot där jag tappar den så att det väsnas och dirigenten ger mig en dräpande blick. Det ska väl ändå inte kunna hända? Mitt i denna kakafoni av röster och instrument så reser sig Dieter i sin svarta kostym och blickar ut över kollegorna. Det blir knäpptyst i orkesterdiket. Publiken tystnar likaså. Jag håller andan. Föreställningen ska börja. Att Göteborgsoperan vill vara Europaledande i sin verksamhet kan sägas gå hand i hand med pengarna

43 Akt I

som det kostar att driva den. Men det finns också mer lokala perspektiv att ta hänsyn till. I samband med att Göteborgsoperan nästa år firar sitt 20-årsjubileum beräknas en utbyggnad av lokalerna påbörjas, som kan komma att kosta omkring 170 miljoner kronor. De nya lokalerna som bland annat består av en ny scen med kapacitet för 500 personer ska bidra till Operans och regionens arbete med det som kallas för Vision Västra Götaland – Det goda livet.

Projektet handlar delvis om att

kulturinstitutionerna i regionen ska sträva efter jämställdhet, mångfald och tillgänglighet i sin verksamhet. Att man ägnar sig åt ett sådant arbete är också en förutsättning för att Operan över huvud taget ska få sitt kulturbidrag. Alex Bergström som är socialdemokratisk ordförande för Västra Götalands kulturnämnd och ansvarig för hur kulturpengarna fördelas i regionen håller med om att det kan låta som stora summor när man pratar om Göteborgsoperan men poängterar samtidigt att scenkonsten över lag kostar mycket pengar. – Dels är Göteborgsoperan vår största kulturinstitution. Sen är det också en turistattraktion och en identitetsskapare för oss som bor i Västra Götaland. Vi ser kulturen som en del av visionen för Det goda livet och då måste man våga satsa och investera. Samtidigt visar statistik att sju av tio av Operans besökare från Göteborgsområdet under 2011 kom från en så kallad resursstark eller medelresursstark stadsdel. Exempelvis Torslanda eller Linnéstaden. Bara en av tio kom från en resurssvag stadsdel som Angered eller Biskopsgården. Just förmågan att nå ut till de resurssvaga stadsdelarna har faktiskt blivit klart sämre de senaste fyra åren. Skattebetalarnas pengar håller Operan flytande ekonomiskt. Men dess publik är långt ifrån en spegel av samhället. En fråga som väcks är huruvida Göteborgsoperan verkligen bör få hälften av bidragskakan om man från regionens håll vill skapa Det goda livet för just alla. – Det är en jätteviktig fråga för oss som vi har en ständig dialog om. Göteborgsoperan måste, precis som andra kulturinstitutioner, bredda sin publik och det ingår i deras uppdrag att arbeta med publikutveckling som attraherar andra sociala grupper i samhället än de som redan kommer dit, berättar Alex Bergström. En viktig del i detta är att locka till sig den yngre publiken. Därför försöker man att samarbeta med

skolan och samtidigt sjösätta projekt som riktar sig mot barn och ungdomar. Göteborgsoperans sociala och åldersmässiga demografi har emellertid inte förändras särskilt mycket de senaste fem åren. 2011 var 41 procent av besökarna mellan 60 och 79 år. 13 procent var mellan 16 och 29 år.

Ute har det börjat skymma. Men det

kan man förstås inte se inifrån Göteborgsoperans fönsterlösa salong. Där inne har musiken för tillfället tystnat och istället ljuder applåderna. I pausen lämnar Dieter Schöning sin sammetsbeklädda röda stol och går upp till personalkaféet för att röra på kroppen lite efter att ha suttit ned i en dryg timma. Han trivs med jobbet och känner att det finns en stolthet i det konstnärliga arbetet som han och kollegorna är en del av. – Dirigenten Andretta är fantastisk att få jobba med tycker jag. Väldigt inspirerande. Han ställer hårda krav men är också väldigt uppmuntrande och

Dieter Schöning, 51, är konsertmästare och förste vi

har ett härligt kroppsspråk. En riktigt ”go gôbbe”, fast han är italienare, säger Dieter och skrattar, något som han gör ganska ofta.

Trots inspirationen och den konst-

närliga utvecklingen kan Dieter förstås se vilka frågor som Operan brottas med. Han funderar själv över det ibland. – Medelåldern på första raden idag är väl runt 75 år. Man måste våga förnya och experimentera. Men samtidigt så faller det inte alltid ut väl om man förändrar för mycket. Det är nog så med opera att alla inte är stora fans redan i tonåren. Det kommer kanske längre fram, men de äldre ska också ha något att gå på. Sen så spelar vi alltid musikal. Jag tror att det kan vara en väg för unga att uppskatta även annat som vi gör här. En elektronisk signal som ska efterlikna en klockas klämtande ringer ut vilket innebär att Dieter måste återvända till sin plats i orkesterdiket med sin

Västra Götalandsregionens scenkonstbidrag 2013 i urval.

För Anna Johnning är det speciella

Göteborgsoperan: 310 618 000 kr. Göteborgs Symfoniker: 138 992 000 kr. Göteborgs Stadsteater: 81 477 000 kr. Folkteatern: 43 131 100 kr. Regionteater Väst: 36 514 116 kr. Borås Stadsteater: 9 171 000 kr. Kultur ungdom: 2 507 000 kr.

Foto: Kalle Berg

Totalt: 660 182 984 kr.

iolinist i Göteborgsoperans orkester.

fiol. En Gagliano tillverkad i Italien 1754. Dirigenten Giancarlo Andretta höjer sin dirigentpinne och släpper med ett uppmuntrande leende lös tonerna som strömmar ut i lokalen. De svävar ut från de vibrerande fiolsträngarna förbi första parkett och sedan vidare genom publikhavet där de hittar fram till öronen på Jonna Runesvalls och Anna Johnnings huvuden. De sitter nästan precis på mittersta parkett och är med sina 29 respektive 28 år statistiskt avvikande. – Ibland när jag berättar för folk på jobbet att jag ska på opera så blir det en del reaktioner. ”Gillar du verkligen opera?” eller ”Måste man klä upp sig?”, berättar Jonna Runesvall när hon efter föreställningen sitter på ett café med en svalnande tekopp framför sig. Anna och Jonna brukar alltid ta lite tid efter föreställningarna för att snacka igenom vad de sett. – Folk kan tycka att man är lite udda som är under 30 och har abonnemangskort på Operan, men det är ju det man gillar lite också, jag försöker bejaka det, fyller Anna Johnning i och kastar en blick mot Jonna när de båda skrattar.

med just opera inte berättelserna utan musiken och själva liveupplevelsen. – Idag fick jag rysningar. Det är väl det bästa betyget en opera kan få. När man kommer till crescendot och kören verkligen fläskar på. Det är jag svag för. Jag har ju sjungit i kör själv. Så det kanske har med det att göra. Jonna Runesvall lyssnar på vännen Anna och rättar till tröjans luva som till hälften täcker hennes silverfärgade kortklippta hår. Båda märker de förstås att de brukar sticka ut i publiken. Särskilt under operaföreställningar tycker Anna Johnning. Där dominerar silverryggarna, som hon skämtsamt kallar de äldre besökarna. – Idag var det helt extremt. Men på dansföreställningarna har vi märkt att det börjar förändras. Även om vi brukar vara bland de yngsta där också. Egentligen är det dansen som tilltalar Anna mest. Den är mer experimentell. Operorna som de går på brukar vara mer ”finkultur 1.0” som hon uttrycker det. Mer traditionella. Jonna Runesvall håller med. – Jag gillar föreställningarna när operan ”trollar” och vågar dra på det skandalösa. Till exempel i Salome som man satte upp för något år sen. Där skildrades gruppvåldtäkter på scenen. Då blir det kontroversiellt. Det kan vara ett sätt att nå ny publik.

45 Akt I

Båda tror de att Göteborgsoperan måste bli bättre på att marknadsföra sig bland unga. Samtidigt är de inte säkra på att Operan faktiskt vill bort från sin eventuella finkulturstämpel. – Men som jag ser det behöver inte finkultur vara något negativt. Men det hade nog varit svårt att komma bort från den bilden även om man hade velat det. Jag tror de tjänar mycket på finkulturstämpeln. Att folk ”unnar sig” och klär upp sig och går dit, säger Anna Johnning samtidigt som cafépersonalen börjar göra i ordning för stängning och röken från tekoppen helt har försvunnit. Knappt två timmar tidigare har Dieter Schöning just rest sig från stolen i orkesterdiket till ljudet av smattrande applåder. En man i 80-årsåldern på första parkett söker ögonkontakt med honom. I sin svarta kostym höjer mannen händerna i huvudhöjd och applåderar och nickar uppmuntrande mot Dieter som svarar med en lätt bugning innan han strax där på försvinner in genom den svarta dörren till höger under scenen. I personalkaféet efteråt ser han piggare ut än vad jag hade förväntat mig efter en tre timmar lång föreställning. Det var ingen fara med

såret. Men han har bestämt att det framöver alltid är arbetshandskarna på som gäller när han snickrar på lantstället. Det är hans hobby, att snickra. Det är mer konkret än musiken. Man ser resultatet framför sig när man är färdig. Dieter har arbetat i operans orkester sedan 1987 och om inget oväntat händer lär han stanna tills pensionen. Han har spelat flera av de mest kända operorna flera gånger nu och därför tycker han att det är roligt att det händer en del nya saker framöver. – Vi gör snart en barnföreställning här som heter Nu börjar det. Det tycker jag är jättekul. Det blir mycket glädje med ungarna och det behövs på jobbet. Sen kan det vara bra för Operan i stort, förhoppningsvis är det ju de som ska komma hit i framtiden.

Foto: Kalle Berg

Anna Johnning och Jonna Runesvall har abonnemangskort på Göteborgsoperan.

Ett omstritt projekt Turerna kring Göteborgsoperan har genom åren varit många. Renommé har talat med Sven Wollter, en av förgrundsfigurerna när debatten brann som starkast under slutet av 70-talet. Text: Kalle Berg

1977. En 43-årig Sven Wollter står på Scandina-

viums scen tillsammans med skådespelarkollegan Kent Andersson inför omkring 7 000 personer i publiken. De har alla kommit för att delta i galan ”Nej till operabygget”. Den är del av en kampanj där man samlat in över 100 000 namnunderskrifter mot bygget. På scenen finns även gäster som Thomas von Brömssen och Anders Lönnbro. Idag, 35 år senare, minns Sven Wollter debattklimatet som hätskt. – Av motståndarsidan sågs vi som allmänna huliganer som var emot konsten, vi tillhörde vänsterkanten och blev hånade för det. Han tycker att debatten blev snedvriden och att de som motståndare till nybygget fick utstå mycket hat. – Det kunde hända att folk på gatan kallade en för en jävla idiot och bad en att fara åt helvete. Men för Sven Wollter och hans likasinnade handlade det inte om att vara emot operakonsten i sig. De ville istället prioritera en utbyggnad av den kultur som de trodde kunde nå ut bättre till förorterna. Samtidigt ansåg de att bygget och framför allt driften av Göteborgsoperan skulle sluka stora summor pengar som hade kunnat gå till den övriga kulturen i Göteborg. – Vi hade förstås rätt, det ser man idag. Angeredsteatern [som startade sin verksamhet 1978] för idag en tynande och ständigt ifrågasatt tillvaro. Stadsteatern drabbades av i det närmaste en slakt. Vi såg det hela som politikernas lust att manifestera sig själva snarare än att tänka på göteborgarna och deras kulturella behov. Vänstervågens motstånd under 70-talets slut stoppade bygget för den gången. När det knappt 15 år senare stod klart att Göteborgsoperan trots allt skulle byggas hördes protester återigen. Vid ett specifikt tillfälle tog dessa protester sitt starkaste och kanske mest fysiska uttryck. Den här gången utan Sven Wollter i förtruppen.

1991. Den 3 juni 1991 faller ett hällregn ner från en

mulen himmel över Lilla Bommen i Göteborg. Regndropparna slår ner över människor som står uppradade med spadar i hand. Dessa spadar ska snart sänkas ner i den sand som transporterats till platsen just för detta speciella tillfälle då byggandet av den nya Göteborgsoperan på symboliskt vis ska inledas. Stämningen är både högtidlig och upprymd trots det dåliga vädret. Men snart ska det hända något oväntat. Demonstranter närmar sig. Iklädda blåställ och arbetshjälmar stormar de in på platsen och sliter åt sig spadarna och kastar dem i älven. I GöteborgsPosten beskrivs konfrontationen såhär: ”Blodvite uppstod och detta tog pöbeln [demonstranterna] som en stor seger. Det patetiska försöket väckte mest löje hos de festglada grävarna och som bekant stoppade det inte bygget.” Bygget genomfördes mycket riktigt och Göteborgsoperan kunde invigas tre år senare den 30 september 1994. Idag har debatten helt klart avtagit i kraft. Operan står där den gör. Då och då lyfts diskussionen kring Göteborgs dyraste kulturinrättning i media. Men det var längesedan nu som debatten tog sig mer fysiskt konkreta former.

”Det kunde hända att folk på gatan kallade en för en jävla idiot” – Sven Wollter

2013. Idag har Sven Wollter lagt de gamla stri-

derna kring Göteborgsoperan till handlingarna. Men han står för åsikterna han hade när det begav sig och tycker fortfarande att kulturpengarna borde fördelas annorlunda. Han tror också att debatten hade en positiv effekt i det långa loppet för kulturutvecklingen och synen på delaktigheten även om det finns mycket kvar att arbeta med. – Idag finns Göteborgsoperan och de gör bra grejer där. Ofta stor konst. Så här i efterhand ger jag dem rätt som hävdade att Operan behövde en ny scen för att utvecklas. Men jag är alldeles säker på att deras utgifter har påverkat kulturutbudet. Folk i förorterna som inte har råd med biljetter kan i alla fall tänka ”Åh, vilken fin opera vi har”.

47 Akt I

Intermezzo i

g Dikt: Harriet Lรถwenhjelm v I fรถrfattarinnans fotspรฅr v Nobelfรถrlorarna

DIKTEN vinjett

Illustration: Riina RiskilĂ¤

DIKTEN

Monsieur Bertol

monsieur Bertol monsieur Henri Bertol gav sitt parole att varje groll var glömt fullständigt från hans håll. Men som han spelar städs en roll hans ord är mindre värt än noll.

Monsieur de Brie

monsieur de Brie monsieur Maurice de Brie han har genie och fantasie men saknar energie. Han kunde skald och statsman bli om blott hans vilja ägde pli.

Monsieur Vernet

monsieur Vernet monsieur Horace Vernet i sitt palais av sandelträ för stormen bodde han i lä. Men ack han glömde att après kom en quart d’heure de Rabelais.

Monsieur Eric

monsieur Eric monsieur René Eric är städse chic till punkt och prick. Och i en ganska sluten klick som pundvikt väger hans replique. Harriet Löwenhjelm 1887-1918

intermezzo i

L Foton: Wikimedia

är känna Ellen Key om Villa Strand

Ellen Key kände en stark kärlek till livet på landet, och inte minst till villan Strand. Det blir tydligt i hennes text ”Något om vila och om ett vilohem”. Här nedan följer ett utdrag ur texten. ”Tack vare att utlandet köper mina böcker blev det mig för några år sedan möjligt att åter få ett hem, - med vilket jag menar ett hem på landet, riktiga landet, det där man arbetar, oroas och gläds, så som jag sedan barndomen sett och hört det i de bygder, där folkets bröd vajar i skördeguldet och vilar under vinternattens gnistrande stjärnor. Och då visste jag även att den stora glädjen av detta egna hem skulle bli, ej den jag själv där kunde äga under de par tiotal, jag kanske har kvar att leva, utan den att redan medan jag levde och efter min död kunna bereda någon tids vila åt de av livets mödor eller livets sorger uttröttade.”

Boktitlar av Ellen Key: Besöksverksamheten Missbrukad kvinnokraft, 1896 Tankebilder, 1898 Skönhet för alla, 1899 Barnets århundrade, 1900 Livslinjer I - III, 1903-06 Kvinnorörelsen, 1909 Tal till Sveriges ungdom, 1911 Minnen av och om Emil Key 1-3, 1915-17 Allsegraren 1-2, 1918-24

På Strand är anpassad efter gästverksamheten. I år håller Strand öppet för besökande följande perioder: 15 april - 20 juni 9 juli - 14 juli 15 augusti - 15 september För frågor eller bokning av visning ring 0144 – 330 30. Ellen Key- sällskapet anordnar även kulturaftnar på Strand 13 juni, 11 juli, 25 juli, 8 augusti.

i författarinnans fotspår

Ellen Key För den svenska författarinnan Ellen Key var vilan och naturen en viktig del av livet. En tanke som finns förkroppsligad i hennes villa Strand vid Vättern. Där kan den som vill få möjlighet att förkovra sig i en bit svensk litteraturhistoria.

för Strand i tio år nu, men egentligen har jag varit här ända sedan jag var liten. Min mamma var föreståndarinna på 70-talet.

en brant sluttning ner mot Vätterns kalla vatten står villan Strand kvar. Vita väggar med beigea detaljer och ett grönt tak med böljande vinklar. Fönsterkarmarna är mörkt gröna, precis som de lummiga träden som ramar in Ellen Keys bevarade fristad. Villan byggdes 1910 och har sedan dess tjänat som ett sommarhem för kroppsarbetande kvinnor. Än idag kan kvinnor över 25 år få komma och bo på Strand under sommarmånaderna och njuta av lugnet vid vattnet. Ellen Key föddes den 11 december 1849 utanför Västervik och dog den 25 april 1926 i sitt hem Strand vid Ombergs södra sluttning. Men hennes arv är fortfarande i allra högsta grad vid liv, inte minst omkring villan Strand. Engagemanget kring villan är stort. Ellen Keys Stiftelse Strand har som uppdrag att förvalta Ellen Keys kulturella och världsliga arv. I praktiken innebär det att de vårdar fastigheten, såväl invändigt som utvändigt. De ansvarar också för stipendieverksamheten som är kopplad till Strand. Sedan finns också Ellen Key-sällskapet som har som uppgift att sprida kännedom om Ellen Keys insatser i den svenska samhällsdebatten och om hennes bidrag till det svenska kulturarvet. Sällskapet anordnar kulturaftnar och för diskussioner i Ellen Keys ideologiska anda. Strand är också ett populärt besöksmål för turister.

Från början var tanken att Strand skulle erbjuda en lugn viloplats för kroppsarbetande kvinnor från Stockholm, men med tiden har kraven breddats. – De får gärna ha någon sorts anknytning till Ellen Key och hennes arbete, kanske genom att själva vara författare eller konstnärer. Men huvudsaken är att man har ett intresse i att lära sig mer om Ellen Keys liv och tankar och att man kan uppskatta miljön här på Strand, säger Hedda Jansson. Ellen Key var ofta aktiv i samhällsdebatten och hennes liv präglades av ett långt och framgångsrikt författarskap. Det var främst de översatta upplagorna av hennes litterära verk som drog in de finansiella medel som bekostade bygget av villan Strand – Ellen Keys drömhus. Ellen Keys tankar grundade sig på ideologiska inslag från individualismen, empirismen och humanismen. Hennes syn på pedagogik och barnuppfostran tros ha haft stor påverkan på hur samhället i allt högre grad såg till barnens bästa. – Jag gillar att Ellens gamla tankar kan väcka nya diskussioner bland våra besökare idag, säger Hedda Jansson.

Föreståndarinnan Hedda Jansson har fullt upp inför sommarsäsongen. Hennes koppling till Strand är starkare än vad man kan tro - Hedda är nämligen själv släkting till Ellen Key. Ett av författarinnans önskemål innan hennes död var att villan Strand skulle förbli en släktangelägenhet, och så har det blivit. – Det är ett vackert ställe att jobba på. De som kommer hit brukar strosa i parken och gå någon av våra guidade turer genom huset. Redan när Ellen Key levde här var det vanligt att folk kom hit som var nyfikna på det vackra huset. Hedda Jansson är förtjust i villan Strand av många anledningar. – Ja, var ska jag börja? Jag har varit föreståndare

Intermezzo i

Ellen Keys Villa Strand

Nobelförlorarna

Bilder: Wikimedia

Vem minns en förlorare? Renommé ger er fyra

Leo Tolstoj (1828-1910)

Denna ryska gigant är mest känd för stora litterära framgångar med Anna Karenina och Krig och Fred under 1860- och 1870-talet. Därefter genomgick Tolstoj en omvandling. Han tappade intresset för familj och egendomar och började istället att skriva inlägg i den sociala och moraliska debatten. 1901 förväntades han vinna det allra första Nobelpriset i litteratur men när priset tilldelades Sully Prudhomme höjdes många kritiska röster. Vissa hävdade att Prudhomme var en medioker poet och andra, bland annat Burton Feldman, påstod att Svenska Akademiens ledamöter föredrog viktoriansk litteratur och att det motiverade deras val. Även August Strindberg uttryckte sig kritisk till beslutet. Han påstod att valet var ett sätt att hålla god fot med Franska Akademien där Prudhomme ingick. Tolstoj själv ställde sig kritisk till Nobelpriset till en följd av sin fördömande syn på det normala livet.

Marcel Proust (1871-1922)

Född och uppvuxen i Paris levde Proust ett dramatiskt liv. Under sitt 51 år långa liv levde han med stark pollenallergi som yttrade sig i intensiva astmaanfall. Marcel Proust var homosexuell utan omvärldens kännedom trots att han skrev öppet om homosexualitet i romansviten På spaning efter den tid som flytt. När skribenten och kritikern Jean Lorrain gjorde anspelningar på Prousts sexualitet utmanades han på pistolduell - men ingen av duellanterna skadades. I På spaning efter den tid som flytt berättar Proust om den sociala utvecklingen i Frankrike kring sekelskiftet, inklusive medelklassens uppgång och aristokratins fall. Verket kallas ofta ett av 1900-talets största och den franska dagstidningen Le Monde listade den på andra plats över århundradets böcker, före massvis av nobelpristagare, som exempelvis John Steinbeck, Thomas Mann och Selma Lagerlöf. Avsaknaden av Nobelpriset diskuteras ständigt i fallet Marcel Proust.

Nobelförlorarna av 1900-talets allra största författare – som aldrig fick Nobelpriset.

Virginia Woolf (1882-1941)

Trots att maken var jude har Woolf ofta anklagats för anti-semitism. Dels på grund av hennes stereotypa beskrivningar av judar i litteraturen och dels sin nedlåtande ton mot judendomen i brevkorrespondens och dagboksanteckningar. Samtidigt var den uttalade fascistmotståndaren Woolf svartlistad av Adolf Hitler under nazismens uppgång. Woolf omtalas ofta som starkt inflytelserik inom modernismen och bland hennes största verk hittas Mrs Dalloway, Ett eget rum och Orlando. Att hon aldrig fått Nobelpriset är omdiskuterat. Många hävdar att priset under hennes verksamma tid oproportionellt gavs till svenska författare. Andra ansåg hennes modernistiska stil, likt James Joyces, vara för chockerande och progressiv. Woolf hade tidigt kontroversiella åsikter om patriarkatet och sågs som en pionjär inom den moderna feminismen. Hon led samtidigt av depression och andra psykiska besvär. 1941 tog hon livet av sig genom att dränka sig.

Sara Lidman (1923-2004)

År 1953, utkom Sara Lidmans debutroman Tjärdalen. Boken har kallats en av 1900-talets mest lyskraftiga svenska romandebuter. Lidmans lyriska språk, hennes speciella blandning av bibelprosa och myndighetsretorik, samt hennes användning av dialektala uttryck gav henne snabbt en särställning bland övriga författare som den mest moderna berättaren. Med ”Jernbanesviten” (1977-85) – en romanserie om järnvägens intåg i norra Sverige och alla förändringar som den förde med sig – befäste hon sin ställning ytterligare. Lidman deltog också i många politiska debatter. Under Vietnamkriget spelade hon en avgörande roll för hur opinionen vände i Sverige. Hennes engagemang fortsatte ända in i början av 2000-talet, då hon var en aktiv motståndare till Irakkriget. Den 17 juni 2004 dog hon, 81 år gammal. Sara Lidman har under sin karriär tilldelats otaliga priser - men något Nobelpris i litteratur blev det aldrig. Max Sommerstein & Agnes Eskilsson

Intermezzo I

Akt II

Reportage: Konst + Vetenskap = Sant? v En tavlas resa v

TeaterstrĂĽket

reportage

konst + vetenskap = bra vibrationer

? Text: Liza Tรถrnblom

reportage Vad har konst och vetenskap gemensamt? Hur kan det bli om de sammanförs? Renommés reporter såg en programpunkt som stack ut i årets Vetenskapsfestival och bestämde sig för att undersöka fenomenet närmare.

Foto: 3:e våningen

rkitekten Karl-Johan Sellberg känner sig det lägre stående sinnet! Och känseln, rörelsen, är ju märkligt berörd. Han har precis gett en det främsta sinnet för en dansare. Då tänkte jag - jag person han aldrig träffat förut en kram. ska bevisa att det går att kommunicera endast via Händerna gestikulerar och han säger känseln, säger Gun Lund. ordet ”jättehäftigt” gång på gång. När talförmågan helt är tillbaka är Karl-Johan Sellberg I bokhyllan på Lars Perssons och Gun nästan generad. Lunds gemensamma kontor radas Chalmersmappar – Det här var väl lite nyhetens behag. Jag hade upp. Vetenskapen har funnits med hela tiden som en inte velat göra om det här varje kväll. Men det känns röd tråd genom deras yrkesliv. Gun Lund som haft nytt, överväldigande, lekfullt… Nästan lite provoen lång karriär som koreograf och dansare har en cerande. Det här var ett sätt att få tidigare bakgrund som gymnastiklärare uppleva en dans med någon, samtidär hon studerade anatomi och kroppars digt som det känns ganska kliniskt, uppbyggnad. Lars Persson är konstnär, anonymt. Nästan som att ha ett alias ljussättare och scenograf – och också på internet. läkare. En timme tidigare ska föreställ– Vetenskap är ett gemensamt intresningen Good Vibrations snart börja. se för oss. Det är en väldigt spännande Vi är på dans- och konstscenen 3:e – palle dahlstedt värld att läsa om vågor och materia, våningen på Göteborgs gamla sockvilka glasögon man kan ta på sig för att erbruk, ett stenkast från Röda Sten. titta på världen med, säger Gun Lund. Snart ska vi i publiken få kommuniHon menar att fälten konst och vetencera med dansarna genom att styra deras rörelser. skap närmar sig varandra på en väldigt basal nivå. Fyra barfota dansare i svart går lugnt in på dansDe handlar båda om att förstå varför vi finns till. golvet. Plattor som kan ge vibrationer är fastsatta – Vetenskapen är precis och studerar samband på på deras leder och kontrollerna som kan styra dem ett mer specifikt sätt medan konst handlar om överfinns i Gun Lunds händer. Hon är tillsammans med gripande existentiella dilemman. Men de närmar sig Lars Persson två av tre konstnärliga ledare för 3:e samma frågor fast på olika sätt. våningen. E=mc ² betecknar en av Einsteins två relativitets– Kontrollerna är uppstartade och klara. Vilka teorier. Formeln anger relationen mellan energin vill börja? Du vet inte vem du får, du får testa och se (E) hos en kropp, och dess massa (m), med hjälp av vem du får kontakt med, säger hon. ljushastigheten i vakuum (c). Beteckningen är också Trots att jag viftar mer frenetiskt än barnen på namnet på Gun Lunds dansgrupp E=mc ² dansfrämsta raden försvinner kontrollerna ut i publiken konst, vilken tydligt speglar hennes fascination för innan jag hinner få tag på en. vetenskap, och då främst fysik. Hon nämner många Tillsammans gick Gun Lund och Lars Persson vetenskapliga projekt och experiment. Ett exempel programmet Art & Technology på Chalmers 2003 och är Myonspinn, ett projekt i konst och vetenskap för föreställningen blev deras examensprojekt. populärvetenskapens vecka för högstadiet och gym– På utbildningen fick vi höra att det fanns lägre nasiet, i samarbete med KTH i Stockholm. och högre stående sinnen och att känseln hörde till – Vi sammanfogade en föreställning som handlar

”det ska vara obegripligt”

3:e våningen En konst- och dansarena som startades 2010. Grundarna Gun Lund och Lars Persson drev tidigare dansscenen Atalante. Forumet strävar efter att vara ett centrum för spännande danskonst. De vill ha människor med udda idéer och vill också hitta de lite äldre dansarna. 3:e våningen har förutom en dansscen en utställningslokal, en repetitionslokal och ett nyligen införskaffat bibliotek med danslitteratur. Med sina 600 kvm erbjuder 3:e våningen också koreografer att ha längre spel- och repetitionsperioder på plats. Adress: Sockerbruket 9, 414 51 Göteborg. www.3vaningen.se

Foto: Liza Törnblom

om myoner, små partiklar som finns hela tiden men som ingen ser och känner av. I dansen rörde vi oss med en del av de karaktäristiska drag som dessa partiklar har. Det kombinerades med att eleverna också fick en föreläsning i fysik eller matematik efteråt, säger hon. Olof Persson är den tredje konstnärliga ledaren på 3:e våningen och han har dansat i Good Vibrations sedan starten. Han berättar att verket har prövats på olika publikgrupper. – Advokater var väldigt försiktiga, tryckte nästan inte alls och använde bara lätta vibrationer. Det är väl det här med respekten, att man ska hålla ett visst avstånd när man talar till varandra. Medan skribenter var mer analyserande, säger Olof Persson. Yngre personer tenderar enligt Olof Perssons erfarenhet att ge hårdare och snabbare impulser, vilket ibland lett till att dansarna blivit provocerade och vägrat svara.

Palle Dahlstedt är docent i tillämpad informationsteknologi på Chalmers, musiker, tonsättare och lärare i improvisation på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Enligt honom är detta utforskande ett bra sätt att få ny kunskap, men skulle man göra projektet ur ett forskningsperspektiv skulle det behöva systematiseras mer. Det finns många utforskande projekt i gränslandet mellan teknologi och konst som skulle kunna förvandlas till ett forskningsprojekt om man bara backar ett steg för att se vad som hände och varför, menar han. - Ofta behöver man komma in rätt tidigt i processen för att kunna dokumentera hur man gjorde innan det man lägger till fanns för att se nån slags progression. Och även misslyckandet är ett resultat i sig, säger Palle Dahlstedt. På Art & Technology lärde han ut programmering. Syftet med programmet var att ge studenterna nya möjligheter i sitt skapande. – Vi tog in studenter både med teknisk bakgrund och med konstnärlig bakgrund. Studenterna med teknisk bakgrund gavs en ”crash course” i konstnärligt tänkande med framför allt bildlärare. Och de konstnärliga studenterna fick ledas in i grundläggande datavetenskap, matematik och elektronik, säger Palle Dahlstedt.

Vid Carnegie sockerbruk ligger det tre år

gamla dansforumet 3:e våningen.

För att förstå sambanden mellan konst

och vetenskap krävs en kort historisk lektion om hur begreppet konst definierats. Det svenska ordet konst kommer från tyskans ord för kunnande, können. Fortfarande talar vi om konsten att tillverka och bygga saker. Att framställa ett konstverk var alltså förr likställt med att framställa exempelvis ett hus eller en pilbåge. Grekiskans benämning för hantverkskonsten var techne som i svenskan är översatt till ordet teknik. Romarna däremot använde ordet ars som med tiden har blivit art. Sambandet mellan konst, hantverk och kunskap har alltså alltid funnits. Tydligast blir kopplingen i musiken som alltid har varit beroende av instrument som verktyg. Musiken var också en av de första konstformerna att blandas in i datavetenskap redan på 1950-talet. – De enorma framstegen i elektroniska musikverktyg har påverkat komponerandet något enormt, säger Palle Dahlstedt. I en skapandeprocess bestämmer verktygen hur fantasin ges utrymme att arbeta. Vi kan föreställa oss ljud baserat på vad vi har hört och vad vi vet att en viss teknologi, ett visst verktyg, kan producera.

konsthögskolor har forskarplatser och allt fler konstnärer doktorerar i konst. Men det har varit ganska svårt för området att relatera till existerande forskning och man har istället börjat från noll, menar Palle Dahlstedt. Han är oförstående till att inte kunna använda redan utarbetade systematiska metoder i detta nya område. Han gissar att det beror på rädslan för att vara tydlig. Det märks att han diskuterat detta många gånger. – Konst går inte ut på att vara tydlig. Den går ju ofta ut på att presentera något som går att se på på många olika sätt. Och forskningen handlar om att på ett så tydligt sätt som möjligt kommunicera vad jag har kommit fram till. De forskande konstnärerna är extremt rädda för det och vill inte skriva ren text utan texten ska vara en del av verket. Det ska vara svårt och obegripligt, med en explosiv och experimentell form. Det finns en bild av att konstnär– gun lund lig forskning leder till fantastiska konstverk, men den behöver inte ha någon konstnärlig kvalité överhuvudtaget, menar Palle Dahlstedt. – Konsten kan vara en del av forskningsmetoden, ett upphov till idéerna eller föremål för forskningsämnet. Den konstnärliga delen kan vara en förutsättning för forskningen för att förstå insidan av skapandeprocessen, varför vi tar de beslut vi tar, säger han. Dansarna har dansat klart för tillfället och det

”Vi rörde oss som partiklar.”

Varje gång det kommer ett nytt verktyg medför det helt nya idéer, menar han. Tekniken blir därför ett villkor för kreativiteten. – Det finns inget fritt tänkande, säger han. Allt vårt tänkande utgår från vad vi kan om verktygen, vad vi kan föreställa oss och i den långa processen i en dialog med materialet och verktyget. Teknikens utveckling, menar Palle Dahlstedt, blir också en förutsättning för många konstformers utveckling. – Vår tillvaro ser ju ut så att vi har en massa teknologi runtom oss. Och kan inte konstnärerna hantera den, förstå den, och göra konst som involverar den, inte bara som verktyg utan också handlar OM den på ett djupt plan, så missar man ju omgivningen runt omkring sig, säger Palle Dahlstedt.

Under det senaste decenniet har

konstnärlig forskning blivit ett begrepp. Alla svenska

Gun Lund är konstnärlig

ledare för 3:e våningen.

reportage

Dansarna i föreställningen Good vibrations.

Foto: 3:e våningen

släcks ned. En man i publiken säger rakt ut: – Jag såg med en gång! Han lämnar över till mannen bredvid. – Det är jättekul att ta reda på vem det är, säger han exalterat medan han förklarar hur kontrollen fungerar. I nästa omgång blir det många spridda skratt. Ibland stöter dansarna nästan ihop med varandra, ibland stannar vissa dansare upp, väntar på en ny impuls, sedan kan de sätta fart med ett språng medan andra dansar långsammare. De fyra barnen mellan 3 och 6 år på första raden sitter knäpptysta. Nu är det min tur. Alla dansarna samlas på golvet i mitten. När jag trycker på första knappen, en svag signal, börjar en av dansarna röra sin arm. Är det

hon, är det min dansare? Jag trycker på nästa. Ja, det är det. Hon börjar röra på nacken istället. Jag låter henne dansa ut rörelserna innan jag ger henne några nya, efter ett tag ger jag henne lite starkare signaler och hon tar ut rörelserna ännu mer. När föreställningen är slut går mannen som förut skrikit rakt ut fram till dansaren Celia Berndtzen och ger henne en spontan kram. Han är märkbart berörd. Mannen är arkitekten Karl-Johan Sellberg.

63 Akt ii

”Vårlandskap med tvätt på tork”. Av: Severin Nilsson

Tavlan anade ingenting. Efter år av framgång och beundran hade den inte längre någon stjärnglans kvar. På en blomstrande auktionsmarknad är den idag värd några ynka tusenlappar. 64

Foto: Bukowskis Auktioner

Reportage

En tavlas resa Den svenska 1800-talskonstnären Severin Nilsons tavla Vårlandskap med tvätt på tork gör en resa genom ett av Sveriges största auktionshus, på en auktionsmarknad där ingenting längre är sig likt.

Text och foto: Agnes Eskilsson

avlan med det stillsamma vårlandskapet ligger i bilens bagagelucka. Två stela, gulnade tidningsurklipp är fasttejpade på baksidan och vittnar om ägarens förväntningar. I en ”fråga konstexperten”-spalt beskriver någon en liknande tavla och frågar om eventuellt värde. ”Er tavlas värde kan ligga mellan 9 000 och 12 000 kronor” svarar experten. Om vi antar att tidningsurklippen är 50 år gamla skulle dagens värde, enligt Statistiska centralbyråns prisomräknare, vara runt 100 000 kronor. Det är den sjunde mars och intendent Karin Kvicklund sitter inne på Bukowskis kontor på Kungsportsavenyn i Göteborg. Tavlan kommer in från ett dödsbo, tillsammans med flera andra tavlor. En anonym man bär in dem från bilen – Bukowskis policy är att aldrig avslöja vem som säljer eller köper en tavla. Det är många år sedan tavlan senast såldes, och kanske har mannen och hans familj länge närt drömmen om

Illustration: Josefin Jonasson tavlans inneboende värde. Men Karin Kvicklund sätter 3 000 kronor i utropspris. Enligt Kvicklund blir mannen besviken. Tavlan får numret 408461 och fraktas till Bukowskis Markets lokaler i Frihamnen. Fack T6. Resan började dock långt tidigare, i ett helt annat Sverige. Severin Nilson dog en söndag i november 1918 i sviterna av spanska sjukan. Vid Asige kyrka i Halland står hans gravsten kvar – störst och högst, med svarta, glansiga siffror deklarerar den hans födelse- och dödsdatum. Kring kyrkogården finns också landskapen kvar – böljande, vida slätter med behagliga färgtoner i gult och grönt. Några ensamma gårdar och hus avtecknar sig mot mörkgröna skogar. Inte långt ifrån kyrkogården står hans ateljéstuga bevarad. Röda ytterväggar, vita knutar och ett två decimeter tjockt halmtak. Stugan har en blå ytterdörr som vetter mot förmiddagssolen. En bra solvägg att dricka sitt frukostkaffe vid. Här växte han upp. Stugan är Severin Nilsons föräldrahem som han lät flytta till denna plats och göra om till en ateljé.

65 Akt II

Karin Kvicklund, intendent på Bukowskis,

tror att Severin Nilssons glansdagar är förbi.

Severin Nilson var den förste konstnären i Halland som utbildade sig och på heltid ägnade sig åt sitt konstnärskap. Han var en hyllad elev på Konstakademien i Stockholm och bodde en period i Paris. Hans tavlor fångade ögonblick ur 1880 och 1890-talens Halland och han efterlämnade sig en stor produktion. Av många anses han ha varit en betydande konstnär. Han var en av få konstnärer som nådde framgång redan under sin levnadstid, och hans tavlor fortsatte på samma spår under stora delar av 1900-talet.

Det har gått en månad sedan Vårlandskap med tvätt på tork lämnades in till Bukowskis. Det spöregnar utanför och Karin Kvicklund tar inte i hand för att hon är förkyld. Auktionen har precis publicerats på Bukowskis Markets hemsida. Karin Kvicklund värderar tavlor och andra konstföremål som kommer in till Bukowskis. Hon är välbekant med konstnären Severin Nilsons produktion. – Prisutvecklingen gjorde att hans tavlor var riktigt dyra innan fastighetskraschen 1990. En tavla kunde kosta mellan 100 000 – 200 000 kronor. Idag får man nästan ta bort en nolla, berättar Karin Kvicklund. En bra Severin Nilson-tavla kan idag säljas på auktion för omkring 30 000-40 000 kronor. Det är främst tavlorna med barnmotiv som har högt värde.

– Hans konst tampas med flera nackdelar: alla tavlor är väldigt genrebetonade, och den stora produktionen gör att efterfrågan mättas. I likhet med flera andra svenska 1800-talskonstnärer följde Severin Nilson inte med i tidens strömningar. Han missade impressionismen, friluftsmåleriet! Köparna vill ha något som är på plats, tavlor som andas friskhet. Det gör inte hans ateljémålningar på samma sätt. Konstköpare idag är initierade och kunniga, och vet precis vad de vill ha. – De verk som blir dyra är de som varit avgörande, banbrytande, det yttersta i konstnärens produktion. Det ska vara rätt år, rätt motiv, rätt teknik, rätt uttryck. Många faktorer spelar in. Vår tavla är istället väldigt vanlig. Ett landskap av många. Dessutom är den liten. Karin Kvicklund

Folk tänker ”Varför ska jag köpa en Severin Nilsson när jag kan få en tavla från en amerikansk konstnär som var bättre?”

– Theo Lindqvist

måttar tavlans storlek med händerna i luften. 17x22 centimeter. Hon berättar att de flesta konstköpare också söker sig till något man kan relatera till. – Severin Nilsons landskapsmålningar är enkla och okomplicerade – det finns inget ont i dem, inga faror som lurar i buskarna. Men steget till ängarna och de lekande bondebarnen blir allt större ju mer samhället utvecklas. Det som är hetast på auktionsmarknaden idag är istället samtidskonst och fotografier. – Vi lever med fotografier idag, vart vi än vänder oss finns de där. Det har blivit mer lättillgängligt än en oljeduk. Karin Kvicklund går iväg för att göra oss varsin kopp pulverkaffe.

Idag säljs hundratals föremål på Bukowskis Market varje dag. Trots att den genomsnittliga sålda antikviteten kostar 3000 kronor står Bukowskis Market för en fjärdedel av koncernens omsättning. En förändring som skett på bara några år. Gränsen för vad som säljs på nätet vidgas också allt mer, även om målningar fortfarande är de föremål som oftast säljs på nätauktion. Dessutom blir köparna allt modigare. Sju av tio konstköpare som köper konst för minst en kvarts miljon kronor om året har köpt konst via nätet, visar en undersökning som gjorts av analysföretaget Arttactic. 25 procent svarade också att de köpt konstföremål för över en halv miljon kronor, efter att bara ha sett en liten bild på konstverket på auktionshusets hemsida. Bukowskis sänder även sina kvalitetsauktioner live på nätet med ljud och bild. Konstköpare från hela världen kan buda online medan auktionsförrättaren står i Stockholm och klubbar in deras bud som dyker upp på en datorskärm. De nya förutsättningarna har genererat en helt ny, global auktionsmarknad. Över

Svenska 1800-talskonstnärer Severin Nilson hör till samma målargeneration som Carl Larsson och Anders Zorn, men till skillnad från Severin Nilsons tavlor säljs Carl Larssons och Anders Zorns målningar idag på auktion för miljontals kronor. Vid Bukowskis klassiska auktion den 12 juni 2012 såldes Carl Larssons tavla ”Staketet / Vid staketet” för 3 338 125 svenska kronor, medan den Zorn-signerade målningen ” Reveil, Boulevard Clichy” från 1892 fick slutpriset 15 290 000 svenska kronor. Zorns tavlor har i och med globaliseringen nått ut till en ny, internationell publik och priserna ligger nu på en nivå hans tavlor senast uppnådde på 1980-talet.

67 Akt II

hela världen växer nya, resurstarka grupper fram som vill ha sin del av kakan. Kina är en kraft som på bara några få år fått en stor roll på marknaden. Behovet av konstrådgivare har ökat stadigt dem senaste åren. Globaliseringen skapat nya villkor för både köpare och säljare – hela världen är nu en enda stor auktionsmarknad. Konstrådgivaren Theo Lindqvist sitter på ett Arlandaexpresståg på väg till flygplatsen. Då och då försvinner täckningen när tåget rusar genom en tunnel. – När Severin Nilson var verksam på 1800-talet jämfördes han bara med svenska konstnärer. Idag konkurrerar han istället med 1800-talskonstnärer från hela världen. Folk tänker ”Varför ska jag köpa en Severin Nilsson när jag kan få en tavla från en amerikansk konstnär som var bättre?”, säger han. Theo Lindqvist bevakar auktioner på Sotherby’s i New York och Christies i London varje vecka, å sina kunders vägnar. Folk har inte längre möjlighet att se verken i verkligheten. Det hinns inte med. – Jag handlar bara med sånt som jag går igång på personligen. Jag skulle aldrig rekommendera en Severin Nilson till någon av mina kunder. Jag har aldrig gjort en förlustaffär. Telefonlinjen blir burkig – Theo Lindqvist närmar sig ännu en tunnel. Tåget han sitter på dundrar fram i en oerhörd hastighet, precis som den auktionsmarknad han beskriver. Där går utvecklingen raskt framåt, och på tåget som rusar in i den nya eran finns inte Severin Nilson med.

Karin Kvicklund går in i ett annat litet

rum och det hörs ett stormigt småputtrande från vattenkokaren. Hon tar med två rykande kaffekoppar till skrivbordet. Idag är auktionsmarknaden stark, precis som innan fastighetskraschen 1990. När kraschen väl kom ändrade det läget på marknaden, inte minst för Severin Nilsons tavlor. Men det finns också stora skillnader på då och nu, berättar hon.

– Då var all konst väldigt dyr. Köparna köpte urskiljningslöst. Man lånade pengar för att köpa konst. Det bildades konsortier där folk gick ihop och köpte konst. Någon kunde äga två centimeter av en Zorntavla. Jämfört med dagens initierade köpare var konstköparna för 20 år sedan mer naiva och okunniga. – Jag har träffat folk som köpte tavlor av Severin Nilson vid fastighetskraschen. Det är nog individuellt hur man tacklar den värdeminskningen som har blivit, säger Karin Kvicklund.

I väntan på att auktionen ska avslutas

väntar Vårlandskap med tvätt på tork i Bukowskis Markets stora lokaler i Frihamnen i Göteborg. Möbler och föremål är staplade på höjden, allt glittrar och glänser. Golvet är i matt klinkers. Johannes Löfgren står i kassan. Han gör inga värderingar, utan sysslar mest med logistik. Bara några meter från disken står tavlan gömd mellan andra, större tavlor och torra skivor med papp. Ramen är mörkt guldig. Jag lyfter upp tavlan och den knakar lite i fogarna. Den är lätt och liten. – Vår enda uppgift här är att inte ha sönder den, säger Johannes och skrattar. Hos Bukowskis Market märks ökningen av nätförsäljningen tydligt. – På många tavlor har priset tokrasat på tio, tjugo år. Den här tavlan kanske skulle kostat 50 000 kronor då. Det rör sig om väldigt många fler föremål som istället säljs via nätet idag. Johannes ställer tillbaka tavlan i facket igen.

Den 28 april 17:08 stängs auktionen på hemsidan. Slutpriset blir 3400 kronor. Den anonyma köparen har nummer 12221. Numret byts ut vid varje auktion för att undvika identifikation. Priset blev ingen överraskning, ingen budgivning som skenade iväg. – Det kan ju hända att en konstnär hämtar sig efter en sådan här nedgång, men det är inte troligt, säger Karin Kvicklund.

69 Akt II

Reportage

aka spรฅret till teatern t

rge o t s rg

Stigb n

ata g s n te

Kap rg

s to n a m

Chap

Gรถteborgs Dramatiska Teater

Teater Sesam GEST

Reportage

yrka k a g a

H t

rge o t s gg

hu t s a M

e g r o t ärn

Stora Teatern Teater Jaguar Hagateatern Folkteatern Masthuggsteatern

Teater UNO

Teater Trixter

Intill Poseidon på Götaplatsen huserar Stadsteatern. Men det är inte bara där stadens teaterscen frodas. Antalet fria teatergrupper i Göteborg växer ständigt – och längs Teaterstråket hittar vi tio av dem. Text: Malin Wändahl

et orange teatermaskansiktet är argt. Nedanför skylten med teatermasken sitter en äldre man på sin ryggsäck och käpp. Han lutar sig mot stolpen. Klirr, klirr. Några mynt skramlar i den gula pappersmuggen. På andra sidan stolpen är teateransiktet glatt, ett stort leende. Skylten med masken markerar och informerar om att Stora Teatern är en del av Teaterstråket. Ett rytmiskt dunkande från den grå plastbarnstolen på cykelns pakethållare signalerar Emil Klingvalls ankomst till Storan. Vi möts vid teaterstolpen. Emil kom på idén med Teaterstråket som sträcker sig mellan spårvagnshållplatserna Hagakyrkan till Chapmans torg. Här passerar man tio fria teatergrupper som tillsammans spelar över 1 000 teaterföreställningar per år. – Det känns skoj att lyfta fram det för göteborgarna, lyfta blicken och se vilken teatertät stad Göteborg faktiskt är. Förhoppningen är att det ska växa och att Göteborgarna ska bli nyfikna och gå och titta på ny teater, säger Emil.

Människor möts, kramas och går in på

Vid varje hållplast finns en skylt med en orange mask. Där ges både information

och små vägbeskrivningar.

Bilder: Malin Wändahl

Storan. Vi följer efter. I hallen står människor i kö, med en mask som täcker ansiktet och en skylt i handen fotas de. ”Ain’t I a woman” står det på skylten. I dag är det Aktivistsalong och Clandestino Festival på Storan. Caroline Pehrsson är en av de ansvariga för Aktivistsalongen. Där är det paneldiskussioner om Reva och fristäder för papperslösa. Hon vet inte vad Teaterstråket är men blir glad när hon får höra om initiativet. Hennes crew-bricka dinglar runt halsen. – Det låter skitbra, vi har ju jättemånga fria teatergrupper i Göteborg, säger hon. På Storan kommer Kulturpunkten att öppna i slutet av sommaren, det är en slags sambandscentral för stråkets produktioner. Här kommer det finnas information om vilka föreställningar som spelar och när. Även biljetterna går då att köpa här. Tillgänglighet och spontanitet är tanken. Via 3:ans och 9:ans spårvagn tar du dig snabbare mellan de olika teatrarna. Men vi går. Grus under våra fötter. Knoppar på träden som snart, kanske, spricker ut. Emil leder sin cykel. Vi promenerar allén fram. Vi svänger vänster vid Smyrna kyrkan, strax innan Hagakyrkans hållplats. Emil pekar. – Där ligger det.

Några snabba steg över

vägen och vi är framme vid Teater Jaguar, Emils arbetsplats. I dörren möts vi av en man klädd i svart med mobilen mot örat och sökande ögon. Vi kan komma in, men bara för en liten stund. Teatern är uthyrd och snart är det föreställning. Emil jobbar heltid som skådespelare på teatern. Men vad är en fri teatergrupp? – Ja, vad är man fri från? Det är en mindre teater med mindre budget, bidrag från staten och kommunen. Organisationsformen är mindre och alla får göra mycket fler och olika saker. Rollerna varierar. Man är fri från yttre styrning, säger Emil. När vi lämnar Teater Jaguars lokal är entrén fylld med väntande publik, och bakom kulisserna värmer skådespelarna upp. Emil lämnar sin cykel lutad mot Teater Jaguars tegelvägg. Vid Hagakyrkans hållplast ser vi det orange teateransiktet. Arg på den ena sidan, glad på den andra. Tillsammans med den orange masken finns en skylt med information om de närliggande teatrarna. Någon har kladdat dit sin signatur i silvrig färg på skylten. Emil tar fram ett plastkort och skrapar bort det. Tänk om någon skulle måla en mustasch på teatermasken? Emil skrattar med hela ansiktet. – Hoppas det. Jag gillar all form av förändring.

Robert Lyon är teaterhistoriker och fors-

kare inom politisk teater vid Göteborgs Universitet. Han sitter på sitt arbetsrum på Humanisten vid Näckrosdammen. Där berättar han att det under 60-talet drog in en ny vind över Sverige. En teatersociologisk rapport visade att det var få personer utom överklassen, främst kvinnor, som gick på teater.

För att ändra på det skapade Socialdemokraterna ett nytt bidragsystem för att möjliggöra för andra teatrar som kunde tillgodose fler människors behov och kulturer. Det bidrog till att de fria teatergrupperna blomstrade på slutet av 60-talet och under 70-talet. Det var viktigt för dem att profilera sig mot institutionella teatrar, då de tyckte att institutionerna var hierarkiska och att politikerna bestämde över dem. De fria teatergrupperna ville tillsammans bestämma vad de skulle göra för teater. – Det var ju en häftig tid. Det var ett ifrågasättande av de starka hierarkierna, inte minst inom teatervärlden. Folk ville prova olika former av att skapa teater och skapa ett nytt klimat av teater. Det var en tid av experimenterande i teaterns uttryck, inte bara i strukturerna, berättar Robert. År 1977 turnerade Tältprojektet landet runt. Det bestod av en samling teatergrupper från hela Sverige, med sin tolkning av arbetarrörelsens historia. Därefter följde en andningspaus inom den politiska teatern. – Det var mer tanke på det konstnärliga än det politiska efter det, men den politiska teatern har ju aldrig dött. Utan den har fått ny andning på olika sätt, vill jag hävda, säger Robert

Teaterstråket i korthet Stora Teatern

Teater Uno

Teater Sesam

Teater Jaguar

Masthuggsteatern

GEST

Hagateatern

Göteborgs Dramatiska Teater

Folkteatern Göteborg

Teater Trixter

Gästspelsscen för scenkonst. Ett program med teater, musik, dans och cirkus med fördjupande samtal.

Spelar teater för barn och ungdomar på egen scen och på turné sedan 1987. Erbjuder främst nyskriven dramatik.

Drivs av de båda frigrupperna Teater Tamauer och Teater Kurage, som också välkomnar gästspel från hela landet.

På Röda Scenen spelas nyskriven dramatik. På Vita Scenen spelas föreställningar, musikprogram och mindre gästspel.

Bildades 1977 och är en kollektivt arbetande ensemble vars inriktning är att spela teater för främst ungdomar.

Bildades 1992 och är en av landets största frigrupper. De spelar teater för barn, unga och vuxna.

Representerar en blandform av traditionell och modern teater med inriktning på dock- och skuggspelsteater.

Bildades 2005 och är den enda professionella engelsktalande teater i Västsverige. GEST ger samtida dramatik från England.

Spelar sedan starten 2005 dramatik från både när och fjärran, med mål att beröra, ruska om och ifrågasätta.

Bildades 1990 och spelar mest nyskriven dramatik. Arbetar med tvärkonstnärliga projekt tillsammans med andra konstformen.

73 Akt II

Ytterligare information om Teaterstråket finns att tillgå på webbsidan: www.teaterstraket.se

Från början profilerade sig de fria teatergrupperna starkt mot de institutionella teatrarna, men den relationen har förändrats. Sedan 80-talet är det lite annorlunda. – Det blev ett fint samarbete mellan fria grupper och institutionsteatrarna. Men det var också en tid som var svår för teater rent ekonomiskt, och det medförde att var man teaterfolk så ville man stödja varandra. Det blir en samling på ett annat vis än tidigare. Regissörer från fria teatergrupper blev inbjudna till institutionerna också för att bidra till förnyelse. Det finns ett bra samarbete även idag, säger Robert. Det var många inom de institutionella teatrarna som lockades av de fria teatrarna, både konstnärligt och idémässigt. De jobbade mer demokratiskt, med kortare planeringstider än på institutionerna. De kunde agera mycket snabbare och ta in det som händer i samhället och i de andra konstarterna. – Hösten efter Göteborgskravallerna så var det tre uppsättningar om det. De fria grupperna kunde reagera och agera utan två, tre, fyra år med repertoarplanering, säger Robert. – Den största experimentella trenden nu är ju i alla fall att korsa gränserna. Det har hållit på ett tag och nu utvecklas det. Devicing har blivit trendigt, det vill säga att skapa från scratch, utifrån tematik istället för att utgå från en given teatertext, säger Robert.

En annan trend är produktionsenheter snarare än teatergrupper med ensembler. Konstnärliga ledare och producenter bjuder in folk för specifika produktioner, ofta regissör, scenograf och producent. – Skogen är en 2000-talsteater, berättar Robert. Det är en avantgarde performanceteater som experimenterar mellan konstformerna och olika teaterrum. Bildkonst, musik och teater har alltid fungerat ihop men oftast utifrån teaterns villkor. Men så är det inte alltid numera. – Det finns en härlig espri nu i letandet, i försöken att spränga gränserna, säger Robert. Vi promenerar på den smala trottoaren, förbi Hagabadet. Vi närmar oss nästa hållplats på Teaterstråket. Emil stannar. – Här jobbar min fru, säger Emil. En rektangulär, orange skylt med lampor runtom, med stora svarta bokstäver visar att vi kommit till Hagateatern. Men skyltens lampor är släckta, det är stängt. Tidigare under dagen var det matinéföreställning. Vi fortsätter vidare mot Järntorget. De japanska körsbärsträden står i full, rosa, blom och från fontänen hörs ljudet av porlande vatten. Vi slår oss ner på en bänk med utsikt över spårvagnarna och Folkteatern. Emil sträcker ut sin arm och pekar bortom Pustervik, bort mot Esperantoplatsen. – Ser du tegelgaveln? frågar Emil.

som av olika anledningar inte uppfyller de kriterier vi satt upp, säger Emil. Ett av kriterierna är att man ska spela minst 40 föreställningar per år och att ha en fast lokal. Emil pekar upp mot Masthuggsterassen. – Där upp ligger ju Skogen, som är en performance-grupp – Emil Klingvall och inte enbart sysslar med teater, som därför inte är med i Teaterstråket, säger Emil. Vidare, uppför backen mot Stigbergtorget skymtar det vi det orange ansiktet på håll. Men innan vi kommer hela vägen upp för backen stannar vi vid Göteborgs Dramatiska teater.

”Vi kallar Teaterstråket för Göteborgs egna Broadway.”

Där ligger Teater Uno. Men precis som på Hagateatern och Folkteatern var det stängt där idag. Tillsammans utgör de den här hållplatsens närliggande teatrar. Bilar kör åt sidan, stannar upp. Sirener sticker i öronen och snabbt åker ambulansen förbi. Trafiken kommer igång igen. – Nästan som New York. Vi kallar Teaterstråket för Göteborgs egna Broadway säger Emil och smilgroparna syns. Masthuggstorget ligger 600 meter från Järntorget, det är stråkets tredje stopp. Masthuggsteatern och Teater Trixter ligger där. På teater Trixter är det gästspel från Jönköping. – Gästspel från andra teatrar gör att det finns ännu fler föreställningar att se. Det är ofta grupper som kanske inte har någon egen scen. Utmed teaterstråket finns ju dessutom många andra frigrupper

Det var för två år sedan som Emil kom på

idén med Teaterstråket. I en ring av stolar med 30 personer från Teatercentrum, de fria gruppernas intresseorganisation, diskuterades året som varit. Emil berättade om sin idé och han fick ett positivt gensvar, en liten grupp bildades och teaterstråket började planeras. Erik Åkerlind från Göteborgs Dramatiska Teater var med i arbetsgruppen för Teaterstråket. Vi träffar honom vid stråkets näst sista hållplats. Föreställningen ”That Face” börjar snart och Erik hälsar besökare välkommen i dörren. Människor i olika åldrar går in, Erik får en kram här och där. Det är sista föreställningen för våren. – I vår samtid är det viktigt med värden såsom konst, kultur och teater. Det som ibland kallas mjuka värden. Fria teatrar är marginaliserade men de producerar väldigt mycket. Teaterstråket är ett sätt att visa oss och tillsammans bli starkare, säger Erik Åkerlind. Stråkets sista stopp är vid Chapmans torg, där Teater Sesam och GEST håller till. Men för oss tar färden slut här. Föreställningen börjar snart och den lilla lokalens svarta stolar med röda dynor börjar fyllas med människor med vinglas och orange programblad i händerna. – Det blir en unik upplevelse då det på en mindre teater kanske finns runt 65 platser, till skillnad från de större teatrarna med kanske 700 platser. Där blir man en stor, anonym grupp. På en mindre teater är själva upplevelsen unik och det är en styrka tycker jag, säger Emil.

Bild: Wikimedia

75 Akt II

Intermezzo II

g Konstnärer i fokus v Requiem:Verdi 200 år

v Tema: Ryssland

Konstnären i fokus

Inga Bagge

om konstnär beskrivs Inga Bagge ofta som energifull. Hon gick in i ett nytt projekt med full kraft och total närvaro. Margareta Petrén var nära vän till Inga Bagge och hon talar om en levnadsglad människa som alltid hade nära till skrattet, men som alltid ställde höga krav på sitt arbete. – Hon hade ofta prestationsångest när hon arbetade med konstnärliga uppdrag. Då blev hon bunden. Det märkte hennes medhjälpare och det var väldigt krävande att arbeta med henne då. När hon jobbade med sina egna projekt var det också en kamp, men inte på samma sätt, säger Margareta Petrén.

De två träffades under ett möte på konstnärer-

nas riksorganisation. Margareta hade blivit vald till ordförande och Inga Bagge spände ögonen i henne och frågade vem hon var. Från det ögonblicket fanns de i varandras liv fram till att Inga gick bort 1988. – En midsommar var vi bjudna på fest till Vaxholm. Vi skulle ses vid Vaxholmsbåtarna utanför Grand Hotel. Båtarna gick inte så ofta då, någon gång varje timme och Inga var ofta sen eftersom hon stannade upp och pratade med människor på vägen. Precis när båten började åka iväg kom Inga springande. I famnen hade hon en kastrull med en stor lax i som hon tänkte tillaga, säger Margareta Petrén.

Det fanns en grundläggande tanke i det mesta som Inga Bagge skapade. Hon arbetade mycket efter de enskilda beståndsdelarna som höll ihop konstverket. Om man så vill går det att beskriva hennes konstverk som skelett, där det fanns en grund och där delarna har satts ihop och utsmyckats efter hand. Även med Inga Bagges krävande sida i åtanke återkommer Margareta Petrén flera gånger till hennes goda hjärta. Det fanns alltid en vilja att se den enskilda människan. – När Inga anordnade fester kom det alla möjliga sorters människor och hon var väldigt mån om att alla skulle trivas. Till exempel avskydde hon ordet ”mingla”. På väg hem kunde hon också bjuda in folk från gatan. Om hon handlade i mataffären och märkte att kassörskan var förkyld frågade hon hur det var. Den som mötte henne i tio minuter glömde henne aldrig, säger Margareta Petrén.

Konstverket ”Smalspårig växel” på Smedsudden i Stockholm.

Anders Wollner

Foto: Holger Ellgaard

konstnären i fokus

Peter Beard

otografen, äventyraren och konstnären Peter Beard har tidigare mest blivit uppmärksammad för sitt jetsetliv. Men nu har fokus skiftat. Under lång tid var Peter Beards berömmelse knuten till fotografsessioner med supermodeller och rockstjärnor. I umgängeskretsen fanns Bianca Jagger, Andy Warhol och Lee Radziwill. Men med åldern och skilsmässorna tröttnade Peter Beard på metropolerna New York och Hollywood. I stället flyttade han tillbaka till sin ungdoms Kenya.

Fotografierna av den afrikanska natu-

ren, djuren och invånarna är numera grunden i hans konst. Främst plåtar han svartvita foton där ramarna bildas av exempelvis skelettdelar eller djurblod. Rykten skvallrar om att Peter Beard ibland även använt sitt eget blod. Verken består som regel alltid av ett huvudfotografi, men flera små bilder ingår ofta i en och samma komposition.

Allteftersom Peter Beard börjat ge utlopp för sina politiska åsikter i sin konst har värdet på hans fotografier stigit snabbt. Han har propagerat mot västländernas exploatering av Afrika och miljöförstöring, som han själv upplever på sin kenyanska ranch. Dessutom har han arbetat aktivt mot tjuvskytte av elefanter.

Johan Almqvist

Foto: Peter Beard

REqiuem

Verdi 200 år 1813 föddes bondsonen och tillika kompositören Giuseppe Verdi. Två hundra år senare är han ännu älskad av såväl de nyinvigda som de inbitna operaentusiasterna. Renommé presnterar således: Giuseppe Verdi. Text: Malin Wändahl

erdi kom ifrån Le Roncole, en liten by utanför Busseto i Norra Italien. Hans mor arbetade som spinnerska och fadern var värdshusvärd. 1832, vid 19 års ålder, flyttade Verdi till Milano där han nekades en plats vid Milanokonservatoriet eftersom han var för gammal. Istället påbörjade han studier hos kompositören Vincenzo Lavigna. Sju år senare framfördes hans första opera Oberto på La Scala, i Milano. Men denna livsperiod var tragedifylld för Verdi. Under arbetet med Oberto dog hans första dotter, och ett år senare även hans andra barn. Strax innan hans andra opera stod färdigt året därpå gick även hans fru Margherita bort. Verdi var då 26 år.

Trots sina förluster sökte Verdi ständigt inspiration för att fortsätta skapa musik. Under

REqiuem

en period på elva år mellan 1842-1853 skapade Verdi 17 operor. Denna period kom Verdi senare att kalla för hans ”anni di galera” (år som galärslav). Kring mitten av 1800-talet reste Verdi mycket och bodde bland annat i Paris under en längre period. Influerade av fransk grand ópera skapade han Les Vêrpes siciliennes, Simon Boccanegra, Un Ballo in maschera, La Forza del destino och Don Carlos. 1859 gifte sig Verdi med sin andra fru Giuseppina Strepponí.

Några år senare köpte de gården

Sant’Agata som låg i Verdis hembygd och han började intressera sig för jordbruk. Verdi var även politiskt engagerad i Italiens enande och blev år 1861 ledamot i det nybildade italienska parlamentet. Under denna period var Verdi inte lika intensiv i sin produktion. 1871 skapade han Aida som blev en av hans mest populära operor. Messa di Requiem, mest känd som Requiem, var tänkt att vara Verdis sista verk då han gick i pension kort därefter, 61 år gammal. Planerna till trots startade han i mitten av 1880-talet ett samarbete med författaren Arrigo Boito och tillsammans färdigställde de Othello (1887). Vid 80 års ålder skapade han, i ytterligare ett samarbete med Boito, Falstaff år 1893. Sammanlagt låg Verdi bakom 24 operor. Han dog den 27 januari 1901.

intermezzo II

Bild: Wikimedia

vinjett tema

Inblick

RYSSLAND

Ryssk litteratur

Bolsjojteatern

Ryssland

Något nytt, något gammalt, något ryskt.

Text: Kalle Berg

ör nästan precis hundra år sedan satt en då blott 19-årig Vladimir Majakovskij tillsammans med författarkompanjoner och smidde planer. Det var 1912 och de skulle snart dela ut en rejäl örfil åt den etablerade litterära stilistiken. Ett progressivt utspel och ett uppbrott från den ryska romantiken och symbolismen. Deras futuristiska manifest som fick just titeln En örfil åt den allmänna smaken kom under en period att göra Ryssland till ett händelsernas centrum för den europeiska litterära utvecklingen. Tre år senare skulle samme Majakovskij med den unge provokatörens glöd till allvar gå till attack mot de forna idealen genom hans uppmärksammade dikt Ett moln i byxor. Med de uppriktiga ordens rasande kraft gick Majakovskij till angrepp mot den förstenade konsten:

”Dom tankar som drömmer på era hjärnors madrasser som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.” Dikten signalerade inte bara ett uppbrott mot det gamla utan också en tro på den nya tidens litteratur. När nu snart hundra år har gått står Ryssland tillsammans med världen återigen inför ett nytt sekel. För många har kanske den ryska litteraturen länge symboliserats av plågade skäggiga män med allvarlig uppsyn som Dostojevskij, Tolstoj och Gorkij. Den har också länge varit starkt knuten till samhällets utveckling. Under 90-talet, strax efter Sovjetunionens fall, översattes få ryska litterära verk till svenska. Den postsovjetiska litteratur som nått Sverige har till stor del bestått av deckare och science-fiction. Men i början av 2013 utkom så en ny novellsamling som måhända visar på nya trender inom den ryska litteraturen. Det är den etablerade författaren Olga Slavnikova som har sammanställt tio unga ryska författares texter i antologin ”Cirkelns kvadratur”. Hon har tidigare berättat om en realistisk och nästan dokumentär trend inom den ryska samtidslitteraturen. Det är en våg som hon menar löper fram parallellt med ett politiskt uppvaknande bland många

Majakovskij och hans musa Lilja Brik, 1915.

unga ryssar som fått dem att gå ut och demonstrera mot korruption och valfusk. De unga författarna vars texter ”Cirkelns Kvadratur” består av är alla vinnare av det ryska Debutpriset. Berättelserna ger läsaren skärvor av dagens Ryssland i en oftast realistisk stil. I maj i år utkom även Marina Stepnovas familjekrönika Lasarus Kvinnor på svenska. Det är historien om tre kvinnor vars öden sammanbinds genom atomfysikern Lasarus. Berättelsen sträcker sig över hela 1900-talets Ryssland och skildrar nationens moderna historia ur ett mikroperspektiv. Johanna Lindbladh vid Lunds Universitet har översatt romanen (som har recensionsdatum 6 juni) till svenska. För Renommé berättar hon att Stepnova är en relativt ung och okänd författare som har fått stor uppmärksamhet för sin roman i Ryssland. Där har hon jämförts med bland annat Tolstoj och den samtida författaren Ljudmila Ulitskaja (vars böcker Sonetjka och En munter begravning finns översatta till svenska). I den ryska dagstidningen Moskovskij Komsomolets beskriver författaren Zachar Prilepin romanen som en av de ”tveklöst […] bästa romaner som skrivits de senaste decennierna. En familjekrönika som genom en rad psykologiskt finstilta personporträtt (precis som i Anna Karenina) lyckas med konststycket att presentera en hel epoks historia.”. Kanske är vi på väg att översköljas av en ny våg av rysk litteratur som åter ger oss bilden av Ryssland som en av litteraturens högborgar? Möjligen ser vi nu de första fröna som sås för en ny blomstringsperiod i den ryska litteraturfloran.

83 Intermezzo II

Ryssland

237 år av kaos, krig och olycka. Den ryska maktens kulturella kronjuvel – Bolsjojteatern – rymmer händelser i ett sällan skådat spektrum. För alltid hatad och samtidigt lika älskad, en svindlande tidsresa hos den allra största av teatrar. Text: Hugo Lindkvist

Äventyret inleds när prins Pjotr Urusov och engelske storfinansiären Michael Maddox grundar en privat teater, med stöd från kejsarinna Katarina II. Till en början spelas allt i ett privat hem, då teatern inte äger en egen scen. Hit bjuds makteliten in till teaterföreställningar, maskerader, dans och baler.

1820 1776

Katarina II.

Efter starten har teatern bytt hemvist ett flertal gånger, efter att många av teaterbyggnaderna brann ner. I och med berömmelsen har ägandet i stället övergått till makten själv. Nu inleds konstruk konstruktionen till vad som skall bli den första storheten – Bolsjojteatern.

Monumental storhet, perper fekta proportioner och harhar monisk arkitektur. BoljsojBoljsoj teatern har rests. Prakten som ingjuts i Moskvaborna går inte att ta miste på. När öppningsceremonin går av stapeln är trycket så pass stort att det utbredda teatertorget överfylls av människor. Därför upprepas hela ceremonin nästa dag.

1853 1825 Lågornas sorgsna öde drabbar återigen Bolsjojteatern. Under tre dagar brinner minnen från trettio år upp. Verk av Donizetti, Rossini, Meyerbeer och den unge Verdi har hänfört publiken, samtidigt som balettkompaniets berömmelse sprider sig över västvärlden. Men vad ska hända nu när allt bara är svart aska?

Svansjön av Pjotr Tjajkovskij har premiär. Men verket anses alltför komplicerat för balett, koreografin fantasilös och musiken bara högljudd. Tjajkovskij själv skyller misslyckandet på för dåliga resurser, men verket utvecklas av andra kompositörer och blir till slut en succé.

1856 1877

Tjajkovskij. Redan tre år efter glödens täcke står en fyra meter högre teater på samma plats. Allt är ännu större och praktfullt, och med det röd-guldiga auditoriet hysandes 2300 åskådare.

Ryssland

Under kriget träffas Bolsjojteatern av en tysk bomb och delar av fasaden och den magnifika lobbyn krasas sönder. Trots inferno och vinterkyla repareras teatern i ilfart. Spelningarna återupptas redan nästkommande år när operan Ivan Susanin sätts upp inför en infernalisk publik.

Efter decennier av sönderfall och amatörmässiga restaureringar är det tydligt att en omfattande renovering måste till. Samtidigt härjar interna konflik konflikter på insidan. Men att stänga för omarbete är inte aktuellt. Den ekonomiska förlusten anses bli för stor och spelandet får fortsätta.

Efter sex år av skandaler, korruption och konflikter slås portarna upp igen. Genom åren hade mängder av kristaller stulits ur de gigantiska kristallkronorna, främst av besökare. Därför installeras nu nya.

Volochkova.

1922

2005

1967 1941

Bolsjojteatern hamnar mitt i Bolsjevikernas skottsikte efter deras revolution. Lenin vill stänga det han anser vara en symbol för tsartidens borgerliga makt. Men han inser att folkets intresse och de ekonomiska fördelarna är alltför betydande. Teatern blir likaledes en juvel även i Sovjetstaten, och från scengolvet förklarar Lenin den nya nationen bildad.

1987

Yuri Grigorovich - den elake, hetlevrade och konservative balettfadern från Leningrad anställs som ny chef för danskompaniet. Men den stränga auktoriteten vinner guld. Under hans översyn växer Bolsjojbalettens popularitet alltmer. Grigorovich behåller sin position under de närmaste trettio åren.

2013 2011

Till slut blir det ohållbart. Fundamentet har sjunkit oupphörligt under 120 år. Nu fruktar Unesco, FN-organet som bevakar världsarven, att hela byggnaden kommer att rasa ihop. Teatern stängs för renovering.

Intermezzo II

Insidans intriger blir bara värre. Tidigare ballerinan Anastasia Volochkova anklagar teaterns chefer för att bedriva ”en gigantisk bordell”. Och balettchefen Sergej Filin får tredje gradens brännskador när frätande syra kastas i hans ansikte av dansaren Pavel Dimitritjenko, efter att han och andra dansare diskriminerats.

Akt III

g Reportage: Poesin tar plats på scen v Den gröna fén

Poesin reportage

tar plats

på scenen

Den 16 maj startar SM-finalen i poetry slam i Malmö. Renommé har träffat förstagångstävlanden Felicia Högnelid och räven Olivia Bergdahl och kommit nära estradpoesins kärna: scenframträdandet. Text: Max Sommerstein

reportage

elicia Högnelid lutar sig mot ett av de få borden som har ställts fram i den trånga källarlokalen som är tänkt att inhysa cirka 150 personer de nästföljande timmarna. Felicia håller hårt i sin vattenflaska och när någon undrar hur det känns skakar hon bara på huvudet till svar. – Jag brukar gå in i mig själv helt timmarna innan. Jag försöker helt enkelt att tänka på ingenting.

Källarlokalen tillhör jazzklubben Stampen som ligger på Stora Nygatan i Stockholm. Men istället för trumpeter, trummor och bas ska det talade ordet få källarlokalen i gungning. Ikväll, den 29 april, är det dags för kvalfinal till SM i poetry slam.

Johan Wretman leder Södermalm

Poetry Slam som arrangerar kvällens tävling på Stampen. Han har mångårig erfarenhet både på och vid sidan av scenen och har själv tävlat i SM fem gånger. Vad är poetry slam? – Poetry slam är en tävling där man tävlar i es-

tradpoesi som i sig är ett brett samlingsbegrepp för scenframträdanden som bygger på texter. Men vad är då skillnaden på estradpoesi och traditionell, skriven poesi? – Den stora skillnaden mellan poesi som är skriven för att läsas på papper och poesi som ska lyssnas på är tiden du har för att reflektera över diktens innehåll. När du läser poesi kan du stanna upp, tänka till, gå tillbaka och så vidare. När du lyssnar på en estradpoet måste budskapet och känslan nå fram direkt. I poetry slam får du som poet istället använda fler grepp för att nå fram till publiken: ton, tempo och kroppsspråk blir mycket viktigare. Hur går det till? – Poeterna läser egna originaltexter och blir bedömda av fem slumpmässigt utvalda jurygrupper i publiken. Varje poet har högst tre minuter på sig från att denne börjar prata. Tidsöverdrag ger poängavdrag. Varken musik eller rekvisita är tillåten på scen och varje framträdande blir bedömt av jurygrupperna på en skala mellan 0,0 och 10,0. Varje ”slam” väljer sina egna upplägg med hur detta ska genomföras. Det kan vara enkel turordning, dueller eller andra sätt.

AKT III

Vad tycker du egentligen om att tävla i poesi? – Vår tes är att man inte kan tävla i poesi och det är därför vi gör det. Tävlingen hamnar väldigt mycket i fokus men är egentligen bara ett sätt att göra poesin intressant på ett annat sätt för publiken. Så tävlingen i sig är ointressant? – Nej, tävlingen bygger upp en spännande dramaturgi. Det blir ett tacksamt sätt att presentera poesin.

En timme till start och ur högtalarna

pumpar en tysk pop-dänga från 80-talet. Felicia försöker behålla sin plats vid bordet men förlorar den snart när ett stort gäng ungdomar väller in i lokalen. Trött på att inte höra vad folk säger drar hon sig tillbaka mot en dörr bakom baren. På dörren sitter en lapp där det står ”NEJ!” med stora, svarta bokstäver, men Felicia öppnar den utan att tveka. Bakom dörren finns ett litet och dunkelt rum där man blir rådd att inte lämna kvar några värdesaker. – Går det inte att öka ljusstyrkan? säger Felicia medan hon fingrar längs väggarna efter dimmern. När hon inser att det inte går att få rummet ljusare rycker hon på axlarna och ställer sig mitt i rummet. Hon svänger höfterna från sida till sida, men när hon greppar tag i ena handen och börjar stretcha ut sina armar hejdar hon sig nästan omgående. – Om jag värmer upp för tidigt är jag helt slut när jag väl ska upp på scen, säger hon och tar en klunk vatten. Eftersom jag är väldigt fysisk när jag läser blir det inte riktigt samma grej om jag är helt slut. Efter tre år på estetiska programmet på Södra La-

tin i Stockholm med teater som inriktning har Felicia inga problem med att stå på scen. Tvärtom är det framträdandet som ger kicken och som driver hennes skrivande. Men tävlandet är ändå nytt för henne. Den första kvalomgången ett par veckor tidigare var första gången som Felicia var med i ett poetry slam och med högst poäng gick hon vidare till kvällens kvalfinal. Men skrivit längre texter och dikter har hon gjort så länge hon kan minnas. – Jag är ju en textnörd. En perfekt komponerad mening kan få mig att rysa över hela kroppen. Kan man förmedla den känslan till publiken har man ju lyckats.

På engelska kallas estradpoesi ”performance poetry” som kanske tydligare beskriver vad det är. Uttrycket härstammar från att den amerikanska poeten Hedwig Gorski ville hitta ett nytt uttryck som beskrev de textbaserade framträdandena som hon gjorde med sitt band, East of Eden band. Poetry slam startade ursprungligen i Chicago 1984 av poeten Marc Smith och de första amerikanska mästerskapen hölls 1990. Fem år senare hölls den första poetry slam-tävlingen i Sverige och den vanns av den skånska poeten och författaren Bob Hansson. Sedan 1997 hålls årligen SM i poetry slam där lag om fyra personer representerar 13 orter från Norrland till Skåne. Under SM hålls både individuella tävlingar och lagtävlingar. Felicia Högnelid är lottad som nummer sju av nio poeter och får fylla på sin vattenflaska

På engelska kallas estradpoesi

”performance poetry” som kanske tydligare beskriver vad det är.

vinjett

flera gånger medan hon väntar på sin tur. Hon håller sig i bakgrunden med blicken fast riktad mot scenen där framme. Publiken är knäpptyst medan Evy Söderman, 71, läser sin dikt. – Pensionärerna minns… Evy blundar och sträcker ut ena handen framför sig. Hon avviker kraftigt från de andra tävlande som är mellan 17 och 28 år men när hennes tre minuter har gått exploderar hela Stampen i applåder, visslingar och jubelrop. – Det är det bästa med poetry slam, ropar Felicia under de öronbedövande hyllningarna, att publiken är genuint intresserad och peppad på att se bra poesi. När hon säger ”se” poesi, så menar hon det bokstavligt. Hon menar att estradpoesi inte är samma sak som att se en poet läsa lyrik eller prosa. Det är mer direkt och enkelt. Poeternas framträdanden involverar röst, kroppsspråk och rörelse och upplevelsen blir påtagligt visuell.

När den fjärde poeten kliver upp på scen har Felicia lämnat lokalen. Så här i slutet av april hade hon räknat med en varm vårkväll utan jacka. Nu blåser det istället riktigt kallt i Gamla stan och där Felicia står ute på gatan får hon trampa runt i en cirkel för att hålla sig varm. Samtidigt som hon läser och läser om sin text. – Jag brukar se mina texter som en väg där man ska ta sig från en punkt till en annan, säger hon och skakar. Vissa delar är krångligare och man måste bara ta sig förbi dem. Felicia går in igen, tar av sig sin blåa ylletröja och ställer sig i trappan ner till källaren. Hon sträcker sig ner och tar tag i sina tår. Därefter tar hon en sista klunk ur sin vattenflaska innan hon sakta går ner för trappan samtidigt som konferenciern Lola Jenny Bonks röst hörs ropa: – Felicia Högnelid, välkommen upp på scen! Göteborg och tänker tillbaka. – Jag började ju tävla väldigt, väldigt tidigt, säger hon medan hon försöker blockera solskenet undan sina ögon. Jag har nog alltid haft någon slags ”maskot-roll”. De flesta tyckte ju då att jag var väldigt söt och begåvad. Vid tolv års ålder började Olivia tävla i poetry slam. Fem år senare, 2007, vann hon SM-finalen på Dun-

Lola Jenny Bonks är tävlingens konferencier.

Foto: Max Sommerstein

Olivia Bergdahl sitter i sitt kök i

vinjett

Han sa

”Du borde

hålla på med det här”

Olivia Bergdahl blev bästa kvinna på VM i poetry slam år 2008. Nu tävlar hon igen.

Foto: Ludvig Duregård

Han fattade inte att jag hade hållit på rätt länge.

kers kulturhus i Helsingborg. Året efter stod Olivia som bästa kvinna på en fjärdeplats i världsmästerskapen. När hon nu minns tillbaka säger hon att hon aldrig tänkte att hon skulle vinna något. – På sätt och vis är det ju väldigt slumpmässigt. Det handlar så mycket om vilka som är i publiken och om man får mycket applåder och så vidare. Samtidigt blev jag ju så klart otroligt glad och förvånad, även om jag var favorittippad. Olivia gillar däremot inte hur stort inflytande tävlingen får över estradpoesin som helhet i Sverige. – Vinnarna sätter ju ramarna för vilken genre som går hem. Till exempel när Emil Jensen vann två år i rad, då blev det ju standard med en ung, vit, humoristisk man som var politiskt medveten. Samtidigt tror jag att jag drog med mig en hel drös tonårstjejer åren efter jag vann och det är ju positivt, säger hon och blinkar.

Olivia har efter sina framgångar inom poetry slam skaffat sig ett internationellt nätverk av kontakter för att kunna turnera och uppträda. Vid sidan av uppträdanden skriver hon krönikor för GöteborgsPosten och hoppas även på att få publicera en andra diktsamling till hösten.

Efter världsmästerskapen 2008

slutade Olivia att tävla. Hon hade tröttnat på tävlandet, vilket hon inte tycker är särskilt konstigt. Hon hade trots allt vunnit SM och kommit fyra i VM inom loppet av ett år. Olivia fortsatte däremot att skriva och uppträda och när hon den 2 juni 2012 gästade ett poetry slam i Malmö kom en ung kille fram till henne. – Han sa ”du borde hålla på med det här”, säger Olivia och skrattar. Han fattade inte att jag hade

Foto: Ludvig Duregård

hållit på rätt länge. Mötet fick henne att inse att hon kanske hade varit borta från ”slam-scenen” tillräckligt länge för att göra comeback. Ett drygt år efter beslutet är hon nu redo att tävla i SM igen efter att ha tagit sig vidare på högsta poäng i Göteborgs-kvalet.

Applåderna och jublet fortsätter i vad som känns som flera minuter. Felicia pustar ut men är samtidigt upprymd när hon kliver ner från scenen. En efter en enas jurygrupperna och håller upp var sitt papper med poängen nedskrivna. Lola Jenny Bonk kisar ut över publiken. – Oj oj oj, vad spännande! Då ska vi se! Poängen räknas upp från lägst till högst och med en gång hörs jubel efter första poängen, 8,5, vilket tyder på ett högt resultat. Till slut står det klart att

Felicia har samlat ihop den hittills högsta poängen och på köpet får hon kvällens enda 10,0. En halvtimme senare har alla poeter fått sina tre minuter var. Felicia står nära scenen. Hon vill inte säga det högt men hon hoppas verkligen att hon vinner. Den poet som har högst poäng går direkt till SM-finalen i Malmö medan sex av de andra poeterna får kämpa vidare under kvällen om de tre sista platserna. Den blåa ylletröjan har Felicia tagit på sig igen när hon nu håller tummarna och blundar hårt. – Resultatet är sammanställt! ropar konferenciern Lola Jenny Bonk från scenen. Alla ni som har tävlat ikväll är vinnare för ni är ju faktiskt Stockholms nio bästa poeter! Stort bifall från hela lokalen och Lola Jenny Bonk får höja armarna för att publiken ska tystna. – Men vi har en vinnare! En poet som går direkt till SM i Malmö och får representera Stockholm.

AKT III

Felicia Högnelid gjorde sin tävlingsdebut

på deltävlingen i Stockholm.

Foto: Max Sommerstein

vinjett

Den svettiga källarlokalen

har nog aldrig varit så här tyst. Det enda som hörs är det surrande ljudet från PA-systemet. Felicia håller andan. – En varm applåd till… Felicia Högnelid! Felicia kan knappt tro sina öron. Den brokiga skaran unga och gamla, kvinnor och män som utgör publiken har ställt sig upp för att applådera medan Felicia hoppar upp på scen. – Det känns helt sjukt, säger hon och skakar på huvudet.

Efter mängder av gratulationer, kra-

mar och en och annan autograf står Felicia på gatan och andas in den kalla kvällsluften. Hon börjar landa i tanken på att hon faktiskt ska få representera Stockholm i SM i poetry slam. På SM öppnas dörrar till nya möjligheter. Det kan Olivia Bergdahl vittna om. Om två veckor tävlar de mot varandra i Malmö och då är det nya texter som gäller. – Det är väl bara att gå hem och börja skriva nu då, säger Felicia medan hon börjar traska hem. Fylld av upprymdhet och pirr i kroppen, på väg mot nya utmaningar.

Det är väl bara att

gå hem och börja skriva nu då.

reportage

en gröna fen i Sankta Annas kyrka

Absint är en alkoholstark spritsort som nämns som många konstnärers favoritdryck under Belle époque i Frankrike. Men det är också en dryck som är full av mytbildningar. I en kyrka utanför Örebro försöker två kompisar att ta drycken in i nutiden. Text och bild: Anders Wollner

reportage

enrik Larsson doppar pekfingret i en stor spann med vätska för att smaka av dagens produktion innan han ber mig att göra samma sak. Det som så småningom ska utvecklas till absint och hamna i butikshyllor på Systembolaget påminner om en starkare variant av billig smuggelsprit. Smaken av alkohol är påträngande, den ligger farligt nära hembränt. Vi befinner oss i det lilla samhället Stråssa, sex mil norr om Örebro. Närmare bestämt i Sankta Annas kyrka, en röd träbyggnad med svarta knutar och ett tillhörande kyrktorn modell mindre. Inomhus doftar det av anis. På väggarna vid entrén hänger inramade tidningsurklipp om bränneriet. Henrik Larsson och hans kollega Göran Bäuerle är fotade i breda gröna slipsar, vita skjortor med översta knappen uppknäppt och stora lilatonade solglasögon. – Det har blivit vår grej. Man måste nog sticka ut lite om man vill synas, säger Henrik Larsson. Han har inte hunnit fylla 30 år, är klädd i t-shirt och slitna jeans. På vänster fot har han en röd sko och på höger en blå. Han skrattar mycket och högt. Drar historier som den när han och Göran Bäuerle under letandet efter lokal hamnar i en kyrka där han får för sig att väggarna på insidan av spiran rör sig. I själva verket är det flera lager med flugor som har tappat sin flygförmåga.

Historien om Sveriges första kommersiella absintbränneri tar fart drygt tre år tidigare, i en soffa i Borlänge. Henrik Larsson har fast arbete, lägenhet och två sportbilar men är ändå inte nöjd med tillvaron. Den 14 år äldre Göran Bäuerle har precis gjort ett misslyckat försök att starta upp ett mikrobryggeri för öl, och har några månader kvar på en tillfällig anställning. ”Är det nu man är vuxen”, säger någon innan Henrik Larsson lanserar idén med att bränna absint. Samtalet övergår till att de båda vännerna börjar undersöka vilka möjligheter som finns

att sätta planen till verket. Ett halvår senare har de köpt upp kyrkan i Stråssa och börjat tillverkningen under namnet Sankta Annas bränneri. När deras produkt funnits ute på marknaden i två månader ställer de upp i den brittiska tävlingen The absinthe masters och kommer på andra plats. Vid nästa upplaga åker de hem med guldmedalj.

Få drycker är lika mytomspunna som absint och börjar man gräva i dess historia finner man snart att mycket av det som sägs är av tvivelaktig sanningshalt. De flesta historier går att spåra till Belle époque, perioden som stäcker sig från 1890 till strax innan första världskriget då Frankrikes kulturliv blomstrade och flera stora konstnärer var verksamma. Det är härifrån myten om att man blir galen av att dricka absint kommer. På grund av att vinstockarna kring 1860 förstördes av vinlöss blev det väldigt dyrt med vin, och så småningom hittade fransmännen en ersättare i absinten. När sedan vinproduktionen kunde återgå till det normala behövde tillverkarna övertyga befolkningen om att sluta dricka absint. Det här var en period då nykterhetsrörelsen hade en stark ställning, så man gick helt enkelt ihop med dem och började bedriva en klassisk form av lobbyism. Vincent Van Gogh sägs ha skurit av sig örsnibben efter att han varit påverkad av drycken och vår egen August Strindberg var övertygad om att han såg syner när han drack absint. Poeten Oscar Wilde skrev om sinnesförvirring i samband med att han tillbringade tre dygn i sällskap med drycken. Att vem som helst hade uppträtt lustigt tillsammans med stark alkohol under en längre period tycks han aldrig ha reflekterat över. Absintkännaren Markus Hartsmar säger också att mycket har en logisk förklaring. – Ser man på August Strindberg drack han mycket sprit, och hade även en sinnessjukdom i grunden. När han sedan minskade mängden sprit blev han bättre av förklarliga skäl, säger Markus Hartsmar

Det var under Belle épogue som myten om den gröna fen växte fram, som en del i skrämselpropagandan kring drycken. Än idag kallas absint för ”den gröna fen” i folkmun.

AKT III

Enligt Markus Hartsmar finns det inte något som talar för att man blir galen av absint. Det bottnar snarare i ämnet tujon, som visserligen är extremt farligt men som finns i sådan liten mängd i absint att en vuxen människa behöver dricka hutlöst mycket för att något ska inträffa. – Man kommer förmodligen att dö av alkoholförgiftning innan det, säger han. Henrik Larsson sitter tillbakalutad i en kontorsstol vid sin kollega Göran Bäuerles bord och smuttar på en Cocacola. Enligt honom har absint en intressant historia, men eftersom den är så full av rena felaktigheter tycker han det är bäst att låta drycken tala för sig själv. – Vi hade kunnat omfamna hela myten men det hade varit oetiskt eftersom så mycket inte är sant. Och jag tror faktiskt att drycken förlorar på det i längden, den tas inte på allvar, säger han. Destillatorn står och puttrar i rummet bredvid, en apparat som är så liten till storleken att den hade fått plats i vilket hem som helst. Rummet är inte mycket större än en städskrubb och ger på grund av några tomma hinkar som är utspridda på golvet ett något ostädat intryck. På en arbetsbänk längs ena väggen ligger etiketter från ett samarbete med hårdrocksgruppen Wolf tillsammans med flaskor framtagna för en kommande ekologisk satsning. Väggarna är täckta av vitt kakel med motiv från datorspelet Space Invaders.

Sankta Annas bränneri kan inte tillverka några stora mängder men eftersom det för tillfället är motigt att sälja in till både krogar och systembolag är det inte något problem. Henrik Larsson försöker så gott det går att anordna tillställningar för att sprida drycken. För ett tag sedan höll han i en provning tillsammans med Spritsällskapet. Då var bland andra Ernst Billgren med och smuttade på absinten. – Det har varit ekonomiskt tufft och man har frågat sig själv vad man håller på med flera gånger. I början av vintern förra året gick varmvattenberedaren i kyrkan sönder. Eftersom vi samtidigt investerade i bränneriet Absint är en alkoholstark dryck och bör minst ha 55 procent alkoholhalt. De flesta har dock närmare 70 procent. I dag framställs riktig absint av anis, fänkål och malört, utöver det är det fritt fram att experimentera med olika örter och kryddor. Sankta Annas bränneri använder till exempel citronmeliss och en del hemliga ingredienser.

Henrik Larsson grundade destilleriet tillsammans med kollegan GĂśran BĂ¤uerles.

renommĂŠ

ville vi hålla nere kostnaderna. Då var det tolv grader i hallen. När man skulle duscha fanns det inte något varmvatten så vi fick värma det på spisen och stå med ett öskar som om det vore 1800-talet. Men jag har aldrig varit nära att ge upp, säger han.

Om absint är svårt att nå ut med i Sverige 2013 var det enklare i Frankrike en bit in på 1900-talet då den nådde sin topp. Drycken gick att köpa på de flesta caféer i storstäder som Marseille och Paris, och dess varianter var lika många som antalet tillverkare. Så gott som varje känd absintdrickare hade sin egen favorit, bland dem fanns Ernest Hemingway som föredrog att spä ut med champagne. En annan var den franska målaren Henri De Toulouse-Lautrec, som fyllde sin ihåliga gångstav med en blandning av absint och cognac. En av de större fantasterna var den norske konstnä-

ren Edward Munch, som umgicks en del med August Strindberg. Mot slutet av 1800-talet var han med på en utställning i Oslo och Paris där han sålde sin tavla The absint drinkers. Köparen var inte helt nöjd med namnet och övertalade Edward Munch att döpa om den till The confessions. Markus Hartsmar har på senare år ägnat mycket tid åt detta. – Det som är mest irriterande med det här är att tavlan inte finns med på bild, man har ingen aning om hur den såg ut eftersom den är försvunnen sedan dess. Edward Munch har målat väldigt många tavlor men aldrig använt absint som huvudmotiv varken förr eller senare. Det här var också ganska tidigt i hans konstnärsliv så den är förmodligen värd en hel del om den fortfarande finns, säger han. I matsalen i Sankta Annas kyrka står flera bord uppdukade, redo för att ta emot besökare som är sugna på föreläsningar om absint tillsammans med

Det finns flera olika sätt att dricka absint på men

traditionellt

använder man särskilda glas där man först häller upp absinten för att sedan placera en perforerad sked med en

sockerbit

på glaset. Därefter häller man kallt vatten på sockerbiten till dess att den löser upp sig. Under 1800-talet var det inte helt ovanligt att finare

caféer

använde särskilda absintfontäner som utförde detta automatiskt.

101 AKT III

smakprover och en bit mat. Henrik Larsson ber om ursäkt för att det är kylslaget då värmen i salen inte är påslagen innan han radar upp fem drinkar på ett av borden och börjar beskriva innehållet. – Ett bra sätt att se om det är äkta örter eller artificiella smakämnen i en absint är att blanda ut den med vatten. I anis och stjärnanis finns en olja som heter anetol och det är den som löser sig i alkoholen och gör drycken grumlig, säger han.

Drinkarna han har förberett har Sankta Annas bränneri tagit fram för flera ändamål. Eftersom många krogar är tveksamma ger man dem en meny med förslag på recept när de väl köper in drycken. Här finns färgglada varianter som smakar melon och som enligt Henrik Larsson passar som cocktails. Den traditionella varianten utblandad med vatten och socker är orättvis att dricka efter att ha bedövat smaklökarna med drinkmixar, men visst känner man igen den tydliga karaktären av anis. Till sist hämtar Henrik Larsson en shot bestående av absint och kolsyrat citronvatten. Den ska drickas i ett svep men han poängterar att det är viktigt att den sköljs runt i munnen ett par gånger så att vätskorna blandas ordentligt. Annars kommer den rena spriten att sväljas först och då blir det alldeles för starkt. Henrik Larsson tror absolut att det finns en framtid för drycken och för hans bränneri. Flera gånger

säger han att det bara är en tidsfråga innan absint kommer att bli stort. – Den vanligaste frågan folk ställer är om man får hallucinationer och blir galen. Då har man fått fel uppfattning om absint. Det är många som inte förstår att detta är föregångaren till pastis och det klassas ju verkligen som finrumsdricka. Pastisen är ju en absint utan malört som man sänkt alkoholhalten på. Det gäller bara att få ut sådant till allmänheten. Sedan hoppas man att det tar två månader istället för tio år, säger han. Och även om han från början trodde att det skulle vara enklare att sälja in eftersom drycken trots allt är så känd verkar motgångar och svårigheter inte tynga honom. Han pratar om absint med beskrivningar som ”den ädlaste drycken” och att den är ”så mångfacetterad”. – Man har tagit ett hantverk till Sverige vilket känns hedrande. Vill man lämna sitt märke, ja då kan man säga att man var först med detta i alla fall. Oavsett hur det går är det häftigt att ha gjort det. Jag menar, vi satt och sa att vi ska göra en dryck som få har smakat och vi ska dessutom få in den på Systembolaget som omsätter miljarder. Det är rätt sjukt när man tänker efter, säger han.

102

Absinten sägs ha uppfunnits av Doktor Pierre Ordinaire, en man som trots sin titel snarare var en kringresande försäljare än en regelrätt läkare. Under slutet av 1700-talet reste han runt på landsbygden i både Frankrike och Schweiz och sålde sin mirakeldryck som skulle bota bland annat njursten och epilepsi. Om drycken hade någon medicinsk effekt är oklart, men byborna blev åtminstone glada när de upptäckte att det smakade bra. Några år senare började det nyöppnade företaget Pernod Fils tillverka och sälja absint runt om i Frankrike.

Det krävs en del utrustning för att tillverka absint, men allt ryms i kyrkans lokaler.

Epilog

SkĂĽl! v Hitta till Majornas konst v Kulturstaden Wien v Sommarsidor v

RenommĂŠ minns

Vad dricks till vad?

Skål!

Vad skall du egentligen dricka under pausen? Renommé har besökt barerna på Göteborgsoperan och Folkteatern och låtit experterna berätta vad som passar bäst.

Text: Johan Almqvist Illustration: Josefin Jonasson

ristina Hauge är bar- och restaurangchef vid Göteborgsoperan, en plats där champagnen blivit dominanten. – Mousserande har numera blivit synonymt med opera. Både stamgästerna och de mindre flitiga operabesökarna beställer bubbel till pausen. På operans drinklista finns både väldigt dyra och något billigare alternativ. Allteftersom operapubliken blivit mer folklig har billigare alternativ blivit ett måste. – Det är en väldigt hög procent besökarna som tar ett glas i pausen. De flesta erfarna besökarna beställer till första pausen så man slipper köa så länge. Många vill hinna röka och gå på toaletten också. Under en lång föreställning dricks det oftast mest under första pausen – därefter något mindre och mer blandat, berättar Kristina Hauge. De unga dricker då öl och cider medan de äldre generellt sätt håller sig till vinet. Vid kända operor, eller när en uppsättning har gått ett par gånger, säljs det ofta något fler

drycker. – När operabesökarna är kunniga och vet handlingen kan de ta ett extra glas och ändå hänga med bra, säger Kristina Hauge lättsamt. Hos Folkteatern i Göteborg arbetar restaurangchefen Martin Jonsson. – Bland dryckerna är det ganska jämnt fördelat här vad gäller populariteten. Det beställs en hel del champagne även här men vi har även en del vanliga musikspelningar och då säljer vi garanterat mest öl, säger han. Folkteatern arrangerar mest teaterföreställningar och är en mindre scen än vad Göteborgsoperan är. Operan får dit större namn och tar därför ut högre biljettpriser. Tror du att den repliktäta teatern innebär högre krav på uppmärksamhet, och att opera med sång på utländskt språk är enklare att dricka till? – Nej det tror jag inte har något med saken att göra. Det är inte så att våra besökare dricker sig berusade, och oftast inte ens lite lulliga. Jag tror att det är likadant borta på Operan, avslutar Martin Jonsson med ett skratt.

Artmap Konstkartan Majorna

Hitta till Majornas konst Ett nystartat initiativ i stadsdelen Majorna ska stärka konstutövandet i Göteborg. Det är också grunden till att säkra sin egen överlevnad.

Text: Liza Törnblom Illustration: Johanna Tham

rt Map Majorna heter det nystartade samarbetet mellan konsthallar, gallerier, projektrum, konstscener och konstenheten i Göteborg. Inledningsvis medverkar tio platser i samarbetet, alla lokaliserade i just stadsdelen Majorna. Olof Persson är en av tre konstnärliga ledare vid dans- och konstscenen 3:e våningen, lokaliserat alldeles intill stadens hamninlopp. Han har bland annat jobbat mycket med projektets hemsida. – Fokus ligger på informationsarbetet. Vi gör uppdateringar med information om aktuella utställningar, konstprojekt, föreställningar, konserter och andra händelser. Framöver utvecklar vi hemsidan med material om konstlivet i Majorna, berättar Olof Persson.

staden och Gamlestaden – två andra stadsdelar med stor potential. Med Majorna finns det nu en riktig chans, menar Olof Persson. Under många år låg endast Röda Sten konsthall och Konstnärernas kollektivverkstad i området. Sedan kom gallerierna Oro, Hit samt Konstrundan i Majorna. När ytterligare sex ställen flyttade in spirade planerna ordentligt. – Vårt syfte är att göra allmänheten uppmärksam på det bubblande konstlivet här. Det är lätt att tro att gräset är grönare någon annanstans. Hemmablindhet måste hela tiden bearbetas. Hittills har reaktionen från besökarna fyllts av förvåning och ”aha-upplevelser” för hur stort utbudet är, berättar Olof Persson.

Diskussioner om detta samarbete har förts länge. När stora förändringar pågår i Majorna vill nu initiativtagarna omvandla stadsdelen till ett nytt kulturcentrum. – Förändringar i gamla stadsdelar sker långsamt. Det är svårt för gallerier att på egen hand driva verksamhet under längre tid och många gånger hunnit rinna ut i sanden. Vi har sett det hända i Kville-

Faktum är att majoriteten av Göteborgs yrkesverksamma konst -och kulturarbetare bor och arbetar i Majorna. Trots det har konstutbudet länge varit minimalt. Det ökande utbudet kan ha olika förklaringar, menar Olof Persson. – Jag tror att det kan vara en kombination av innerstadens expansion, högre priser i centrum och de nya generationernas inflyttning.

107 Epilog

Resa

Kulturstaden Wien

Wien har i århundraden förknippats med framstående och betydande kultur. Många av historiens främsta kompositörer och konstnärer har verkat i Österrikes huvudstad. Än idag är det inte svårt att hitta kulturella nöjen bland stadens många muséer och konserthus. Renommé visar dig vägen! Text: Max Sommerstein

Wiener Staatsoper

Statsoperan är en av Wiens mest kända byggnader och ligger mitt i stadens kärna - korsningen Kärntnerstrasse och Ringstrasse. Operan överlevde inte de allierades bombningar under andra världskriget men den nuvarande byggnaden härmar den ursprungligas nyklassicistiska stil. På premiären 1869 spelades Don Giovanni av Mozart och idag framförs fortfarande de största klassikerna med nyskrivna operetter. Det är även här wienerfilharmonikerna hämtar nya talanger. I sommar rekommenderas Wagners ”Tristan och Isolde” och Puccinis ”Tosca”. Men glöm inte att statsoperan stänger under juli och augusti.

Foto: Wikimedia Commons

KunstHausWien

Om man vill kasta sig så långt man kan åt motsatt håll i det konstnärliga urvalet bör du ta dig nordöst till Untere Weissgerberstrasse. Här, mindre än 100 meter från Donau, kan man stanna och förundras över en av stadens märkligaste hus. Museet är upprättat av konstnären Friedensreich Hundertwasser och huset är tydligt inspirerat av hans konst. Byggnaden saknar räta linjer och det mesta går i besynnerliga och skrikiga färger.

Spanska ridskolan

Kunsthistorisches Museum

En kvarts promenad västerut längs Ringstrasse ligger Wiens konsthistoriska muséum som hyser en högt värderad samling av äldre konst. Här hittar du allt ifrån Rembrandts självporträtt till landskapsmålningar av Van Gogh. Även kvarlevorna av den tysk-romerske kejsaren Rudolf II’s beryktade konstsamling – den största i Europa på sin tid – lever vidare här.

Wiener Musikverein

Avsluta gärna kvällen med en konsert i ”musikföreningens hus”- Wiener Musikverein. Huset öppnade under slutet av 1800-talet och där finns den berömda ”Gyllene Salen”. Det rektangulära rummet påminner på många sätt om en kyrksal och ljuder av imponerande akustik. Mest känd är salen för den årliga nyårskonserten som sänds härifrån varje år. Biljetterna lottas då ut bland människor som anmäler sig. Under resten av året spelas så klart andra konserter, ofta med Strauss som huvudingrediens.

Bara ett stenkast från det konsthistoriska museet hittar du ännu en tidsmaskin mitt i centrala Wien. Den högklassiga akademien besitter anor från 1500-talet och har fått sitt namn från den vita Iberiska hästen vars ättlingar fortfarande exklusivt finns här. Spanska ridskolan har uppvisningar i klassisk ridkonst två gånger om dagen i en sal som anses vara en av världens vackraste ryttararenor, komplett med kristallkronor och vita väggar i barockstil. Sitt ner och njut av professorerna(som de färdigutbildade hingstarna kallas) medan de utför de klassiska skolhoppen courbette, levad och kapriol.

Museumsquartier

För den som inte har varit i Wien på 2000-talet finns en hel del nytt att se fram emot. På andra sidan Ringstrasse från det konsthistoriska museet hittas ett kvarter helt ägnat åt kultur. Här finner du bildoch scenkonst, musik, teater och dans. Husen sluter sig kring en storslagen innergård med mångtaliga museer, bland annat Wiens museum för modern konst och Leopold Museum som främst visar tavlor från 1800- och 1900-talet.

108

Resa

Wiener Staatsoper

Vad är väl en bal?

Wien är balernas stad. Över 400 baler anordnas varje år och höjdpunkten sägs vara den som arrangeras av wienerfilharmonikerna i just Gyllene Salen. Balerna var fram till 1800-talet exklusiva för societeten och än idag är det strikt klädkod och ceremoniprogram.

Fika?

1685 grundades Wiens första ”kaffehaus” som idag är ett välkänt begrepp. Det klassiska Café Sperl på Gumpendorfer Strasse erbjuder mjuka stolar, 1800-talsatmosfär och omåttligt välbehag på menyn. Kalla till dig ”Herr Ober” och beställ en ”SperlSchnitte”, självklart bakad på hemligt recept.

Wiener Prater

En stor och lummig park nära centrum, ackompanjerat av ett 65 meter högt pariserhjul och gamla kastanjeträd. Här sprider även underhållande gatukonst, uteserveringar med jazzmusik och vackra trädgårdar ut sig.

Mästarnas hus

Passa gärna på att titta in i hur Beethoven och Mozart bodde under sina år i Wien - båda ligger inom promenadavstånd från Staatsoper.

Gyllene salen.

slottsrundan Åk på en heldagsutflykt genom Västra Götalands lummiga vyer och öppna fält. Börja med en rundtur på Nääs Slott, kör sedan sträckan till Hellekis Säteri och Kinnekulles vackra natur, avsluta med opera på Läckö Slott. Text: Malin Wändahl

Lunch på Nääs Slott Sängarna står bäddade och tekopparna framdukade. Efter att godsägaren August Abrahamson dog år 1898 lämnandes interiören oförändrad. Detta ger en unik möjlighet att röra sig i 1800-talets Nääs. Under sommaren ordnas guidade visningar med berättelser om August Abrahamson och Nääs historia. Nääs Slott stod färdigt år 1831 men byggnadens nedre murverk tillkom redan på 1600-talet. I det gamla stallet ligger Nääs restaurang.

fika på Hellekis Säteri Huvudbyggnaden är från 1597. Godset har vandrat genom olika ätter och står sedan år 1915 i familjen Klingspors privata ägo. Säteriets park är välkänt för sina många vackra och ovanliga lövträd såsom valnötsträd, äkta kastanj och Ginkgoträdet. Här finns också en fantastisk perennrabatt och en doftande rosenträdgård. Efter en promenad i parken och konstutställning i västhuset kan man besöka det lummiga orangeriet för en fika.

Middag och opera på Läckö Slott

Läckö Slott. Foto av Ulf Fabiansson

Via Kinnekulles vackra landskap går färden vidare till Kållandsö med Läckö Slott. Känt som De la Gardieslottet vid Vänerns strand, efter den tidigare ägaren och greven Magnus De la Gardie. Klockan åtta inne på slottets borggård (tisdagar, onsdagar, fredagar och lördagar, 13 juli-3 augusti) spelas operan ”En midsommarnatts dröm” av Benjamin Britten baserad på Shakespeares komedi från 1594. Dirigerar gör Simon Phipps och Åsa Melldahl är regissör. Innan operan kan man besöka det nybyggda naturrummet Vänerskärgård-Victoriahuset med utsikt över Vänern och Läckö Slott. På restaurang Hvita Hjorten, erbjuds rätter tillagade av grödor från Lilla Slottsträdgården och lokala grönsaksodlare, fiskare, bönder och jägare.

110

filmöar vinjett

Procida

40°45’30’’N 14°01’00’’E De ljusa husens putsade fasader och kantiga former är sinnebilden för medelhavet. Just därför är Procida känd från filmer som Il Postino och The talented Mr. Ripley. Ön är belägen strax utanför Neapel på Italiens västkust och har inspirerat såväl filmmakare som författare. Romanen Graziella av den franske författaren Alphonse de Lamartine är ytterligare en av de historier som utspelat sig på ön.

Ornö

59°03’N 18°24’E

Peddocks Island

42°17’32.60’’N 70°56’21.60’’W De som sett filmen Shutter Island kommer sent att glömma de gamla tegelhusen och de gröna lövträden. På öns nordöstra del byggdes Fort Andrews under tidigt 1900-tal för att skydda hamnen vid krig. Den militära aktiviteten avtog dock efter andra världskriget och sedan år 2011 pågår stora renoveringar för att istället göra ön mer tillgänglig för besökare.

Ornö är den största ön i Stockholms södra skärgård. Här spelade Ingmar Bergman in delar av filmen ”Sommaren med Monika” och omgivningarna har även varit skådeplats för delar av Colin Forbes thriller Cover Story. Ornö har även ett rikt kulturhistoriskt arv, bland annat i form av flera äldre byggnader samt en rik båtbyggartradition.

Dannholmen 58°62’01.35’’N 11°22’01.02’’E

På Dannholmen utanför Fjällbacka spenderade Ingrid Bergman och hennes Lars Schmidt flera somrar. Den lilla ön blev en fristad för den kända Hollywoodaktrisen där hon kunde komma undan paparazzi och strålkastare. Ingrid Bergmans aska spreds kring ön efter hennes död och hon har fått ett torg uppkallat efter sig i Fjällbacka. Hennes make Lars Schmidt ägde Dannholmen renommé fram till sin bortgång år 2009.

Text: Josefin Jonasson

Sommarkalendarium

1 JUNI Julia och Romeo Kungliga Operan Klockan 15.00 Malmöflickornas vårgala Malmöoperan

5 JUNI Svansjön Göteborgsoperan Klockan 19.00

11 JUNI Rattle - Med vänner Improvisationsteater Folkteatern Göteborg Klockan 19.00

2 JUNI Jag ringer mina bröder Malmö Stadsteater

6 JUNI Törnrosa Den norske opera & Balett Klockan 19.00

13 JUNI Dans på turné Konserthuset Stavanger, Norge

14 JUNI Burt Bacharach Malmöoperan Klockan 19.30

21 JUNI Christer Strömholm Fotoutställning Strandverket Marstrand

26 JUNI Sommarkvällar med musik Kungliga Operan Klockan 17.30

30 JUNI Barberaren i Sevilla Malmöoperan

5 JULI I lodjurets timma Sommarteater Författarbyn Skellefteå Klockan 18.00

7 JULI Helen Sjöholm Freluga Trädgårdsscen Bollnäs Klockan 18.00

112

Sommarkalendarium

10 JULI Sommarmusik Wienermusik och dans Hawyllska museet Stockholm Klockan 19.00

11 JULI Patti Smith and her band Dalhalla Klockan 21.00

11-13 JULI VisFestivalen i Västervik Västervik

20 JULI Spektakel om och kring ett kungamord Visingsborgs slottsruin Visingsö Klockan 19.00

26-28 JULI Holmöns Visfestival Umeå

7 AUGUSTI Kung Mattias I Sommaropera Höör

12 AUGUSTI Oslo jazzfestival Invigning. Hyllning till Nora Brockstedt Operan Oslo

8-10 AUGUSTI Way out West Göteborg

13-18 AUGUSTI Operan Ca Ira Götaplatsen Invigning Göteborgs Kulturkalas

12 JULI Theresa Andersson Ekenäs Hotell Koster

15 AUGUSTI Göteborgsoperans Orkester Götaplatsen Klockan 18.00

17 AUGUSTI Göteborgsoperans Orkester Löfwings atélje Falköping Klockan 19.00

113 Epilog

31 AUGUSTI Maria Stuart Opera av Gaëtano Donizetti Palladium Malmö Klockan 19.30

Renommé minns

… Anna Pavlova, Första ballerinan Att turnera jorden runt. 1909 grundade Sergej Djagilev ”Ballets Russes”, en balettensemble som under 20 år uppträdde på alla de stora scenerna runt om i Europa. Under ensemblens två första år var Anna Pavlova, det ryska balettundrets då främsta stjärna, sällskapets huvudattraktion. 1913 lämnade Pavlova ”Ballets Russes”. Hon flyttade då till London och startade sitt eget balettsällskap, med vilket hon senare skulle turnera världen över. Anna Pavlova ritade om balettidealet. Hon bevisade med sin slanka figur att balett kunde dansas med stor anspelan på romantik, utan en vältränad och muskulös kropp.

114

… när Jean-Paul Sartre först vägrade ta emot Nobelpriset i litteratur, men senare reste till Stockholm för att göra anspråk på de prispengar som utmärkelsen också innebar. Trots att Sartre tydligt hade tagit avstånd från Nobelpriset genom en lång artikel i den franska dagstidningen Le Figaro, ansåg Svenska Akademien att 1964-års pris skulle tilldelas fransmannen. Men Sartre vägrade infinna sig vid prisceremonin. Det dröjde till 1965 innan Sartre, som då hade förstått att nobelpriset också innebar en ansenlig prissumma, reste till Stockholm och gjorde anspråk på pengarna. Enligt flera ögonvittnen sågs fransmannen stryka omkring i Gamla stan, där han försökte lokalisera Svenska Akademien för att kamma hem sina 350 000 kronor. Ankargränd västerut mot Prästgatan 1965-1969. Foto av Lennart af Petersens

Renommé minns

… fotografen Sally Manns bildserie ”Immediate Family” från 1992. Varken förr eller senare har en fotosamling skapat lika stort rabalder. De 65 bilderna, föreställande hennes egna barn som nakna och blödande, beskylldes från flera håll för att vara rent barnpornografiska. Samtidigt hyllades hon av en enad kritikerkår som en av världens bästa fotografer. Bilder ur serien har senare visats på utställningar på både Metropolitan Museum of Art och Museum of Modern Art i New York. Och så sent som i somras kunde svenskarna ta del av hennes senaste verk ”A Matter of Time” på Fotografiska museet i Stockholm.

… urpremiären av Lars Noréns ”Natten är dagens mor” 23:e oktober 1982. Pjäsen som skulle bli Lars Noréns stora genombrott, och en modern teaterklassiker, regisserades i uruppsättningen av den Guldbaggebelönade Göran Stangertz på Intiman på Malmö Stadsteater. Dramat utspelar sig i en kärnfamilj i sönderfall, där den alkoholiserade faderns återfall och moderns sjukdom sätter igång ett relationsmässigt helvete som har gett upphov till begreppet ”Norénjul”. Titeln är hämtad från Erik Johan Stagnelius dikt ”Vän, i förödelsens stund”, där även uppföljarens titel ”Kaos är granne med Gud” förekommer som avslutande strof.

… när Jan Lindblad 21:e februari 1970 gästade Hylands hörna och bjöd tittarna på en oväntad varietéshow under bästa sändningstid. Lindblad hade för den breda massan gjort sig känd som fågelimitatör, men det var i rollen som upptäcktsresande – nyss hemkommen från Franska Guyana – han gästade programmet. Dock hade Hyland fått nys om att Lindblad hade fler talanger än djurimitationer och upptäcktsresor i fjärran länder. Detta fick till följd att Lindblads åtta minuter i TV ägnades uteslutande åt jonglering med sex apelsiner, en- och tvåhandsstående på Hylands skrivbord och en kavalkad av fågelimitationer. Den uppmärksamme tittaren, och en storögd Hyland, fick lära sig att imitera välkända fåglar som koltrast, storlom och kattuggla. Men Lindblad höjde också ett varningens finger: kattuggleljudet skulle hanteras med största varsamhet, eftersom man vid oförsiktigt användande kunde locka till sig stora mängder kattugglor. Och det ville man inte råka ut för, förklarade Lindblad med ospelad seriositet.

115 Epilog

Text: Victor Kennmark

vinjett I höstens nummer

jorden runt Från Amazonas till New York

Amazonasfloden mynnar i Louvren Internationell operasafari Big in Japan – Kristina Lugns sista resa Gobiöknens kakikonst På spaning efter den konst som flytt – degenereringen av fransk kultur Diamanten som försvann På dalahäst till MoMA – Ernst Billgren har sadlat om

116

vinjett

117 renommĂŠ

Sista strofen

Pierre Ordinaire i vår affär Han har legat i partär Sen han läste Baudelaire När han jobba som Au Pair Vår vän han lever en chimär Där han plockar glädjens bär Blodet rött i var artär När han uti i trägårn lär Om sitt liv och karriär Stora drömmar har han när Flickor strömma till hans sfär Pierre som var så ordinaire

Quo fata trahunt retrahuntque sequamur