Följetong - sid

Karameller till Edward

AV HENRY NILSSON DEL 8

Karameller till Edward av Henry Nilsson

är en fiktiv berättelse från 1800-talets Värmland där en ung och stark kvinna är huvudpersonen. Som ensamstående mor till en ”horunge ” står Kersti Olsdotter ensam mot ett avståndstagande samhälle och skamtyngda föräldrar. Hon får betala ett högt pris för att med högburet huvud möta fördomar och illasinnade rykten. Svält och umbäranden driver henne till den yttersta gränsen där nöden tvingar henne till ett liv på andra sidan anständighetens rågång. Handlingen utspelar sig i landskapets södra del, där Kersti Olsdotter bor i Kils socken. I boken förekommande personer är uppdiktade. Dock förekommer några, i Värmland verkliga och välkända personligheter, då levande eller döda. Förekommande torp och gårdar, som placerats strax norr om Frykens sydspets på sjöns östra sida, saknar förankring i verkligheten.

Berättelsen är ett försök att skildra dåtidens levnadsvillkor och tankesätt, främst på landsbygden, och skall läsas som en roman utan verklighetsanknytning.

Kersti hörde kyrkklockorna ringa in högmässan då hon gick in i sädesboden. Hon var lättad över att slippa gå med till kyrkan. Någon av gårdens pigor brukade få stanna hemma och ordna med mat till kyrkobesökarna och nu var det hennes tur. Hon såg fram emot att få sköta sig själv och arbeta utan överinseende av en ofta grinig och krävande husmor. Hon stod med några torkade växter i handen då hon hörde hans tunga steg bakom sig. Han hade bönat och bett, hotat och lockat vid många andra tillfällen men hon hade stått på sig. Hon hade konstrat, hittat på undanflykter och gråtit. Inte lyssnat på hans tal om att han bara ville henne gott och inget illa och hittills hade hon lyckats. I takt med att stegen nu närmade sig steg rädslan och när hon kände hans andedräkt i nacken drog det ihop sig i bröstet och benen skakade. Innan hon hann reagera tog han tag i henne. Plötsligt låg hon framstupa över två fyllda sädessäckar. Och ett kraftigt tag om hennes nacke höll henne fast.

När Magnus Olsa fem minuter senare gick ut på tunet, rätade på ryggen och knäppte byxorna satt Kersti på en säck med utsäde och grät. På logen låg Sirpa och slickade fyra välskapta valpar.

En allt mer växande mage gjorde det omöjligt att dölja att hon snart skulle föda. Det hade hunnit bli november då hennes far ställde henne till svars. Vi har förstått det länge mor och jag, sa han och drog in henne i rummet intill köket och låste dörren.

Det som sedan hände var höljt i dimma. Faderns raseri gick ut över en försvarslös dotter. Han inte bara slog. Han förnedrade. Öste över henne allt av inneboende ilska och grämelse. Lät henne lida länge och ihållande. Hela tiden framhållande den egna skammen i att ha en hora till dotter. Han hade tre andra döttrar som skött sig och levde gudfruktigt. Den fjärde kunde han vara utan. Hon skulle ut ur hans hus men först skulle hon berätta vem som var fadern. När hon vägrade fick hon mer stryk. När hon till sist svimfärdig ramlade ihop på golvet slutade han. Lämnade henne med en svordom och försvann ut. Redan samma natt bestämde hon sig och begav sig ut i den mörka höstnatten. Hon hade bara en möjlighet och det var att gå till faster Toras hus. Tora var död sedan två år tillbaka och hennes torp stod tomt. Dit kunde hon gå. Men vad skulle hända sedan? Magnus Olsa ville inte ha pigor som var med barn, för då skulle han skyllas för faderskapet. Hon skulle mista sitt arbete.

Det var en dyster Kersti Olsdotter som på morgonsidan bröt upp en dörr och gick in i en oeldad och nedgången stuga. Beslutet var ändå fattat. Hon skulle aldrig låta sig kuvas av en vidrig far och en hållningslös mor. En mor som hon vädjat till och försökt förklara sig inför. Då det inte hjälpte hade hon begått det oförlåtliga och slagit sin egen mor. Örfilen som modern gav henne, betalade hon med samma mynt.

KAPITEL 9

Det var inte sant allt hon sagt när häradshövdingen, med länsman som bisittare, förhörde henne om faderskapet. Jo då, hon hade berättat om Jon Haraldsson. Precis som det var. Nej, det var det där med förlovningen. Detta hade de inte hunnit med hon och Jon. Hon hade heller inte hunnit prata med honom om barnet innan han drog ut i världen. Nu hade han varit borta i tio år och skulle kanske aldrig komma tillbaka. Båda hans föräldrar var döda och syskonen hade flyttat. Kersti kände ingen bitterhet. Hennes liv hade blivit ett annat än det hon tänkt sig. Ett liv som många gånger testat hennes yttersta gränser. Fattigdom, svält, kyla och ibland sjukdomar hade några gånger varit nära att knäcka henne. Ändå hade hon stått emot, bevarat sin stolthet och gått med huvudet högt. Sina föräldrar träffade hon en gång om året. Det var varje vinter då prästen kallade till husförhör. Då gick hon till sitt föräldrahem och uppfyllde sin plikt. Hon svarade pliktskyldigt på prästens återkommande frågor och därefter gick hon hem. Hem till det lilla torp som fadern till sist motvilligt låtit henne bruka. Hon såg att föräldrarna åldrats. Märkta av hårt arbete och dagliga bekymmer stod de dock fast. Aldrig en vink om försoning. Aldrig ett besök. Aldrig en tendens till ånger.

Mitt i Kerstis tankehärva kring sina föräldrar började Pip-Nils prata. De hade just kommit ut ur skogen vid Öjenäs och Kersti såg hur solen sakta gick ner och rodnade allt mer. En guldröd pelare gick tvärs över sjön Hyn, som spegelblank och skön omgärdades av sju gårdar på nära avstånd från varandra. Kusken hade varit ytterst tystlåten under hela resan. Nu kom han med ett glatt besked. Hon skulle inte behöva gå av i Illberg, utan kunde åka med vidare till den lilla hamnen i Fryksta, där han skulle lämpa av en säck mjöl. Glatt noterade hon att detta skulle korta av hennes avslutande promenad med tre kilometer. Det blev en kort väntan inne på gästgivaregården i Illberg medan Pip-Nils gjorde en omlastning. Hon satte sig att vänta i ett rum där väggarna var tapetserade med tallstickor. Man hade täljt tunna furuspån som flätats samman till ett mönster och sedan målats i en behaglig grå nyans. På ett bord låg en gästbok. Kersti öppnade den och läste med viss möda den sirligt skrivna texten om hur en besökare beskrivit utsikten från gästgiveriet. ”Rodnande blodröda skyar lägrar sig vid horisonten – småningom övergående i mörkblått. Nyss svävade ett litet guldgult moln över den smala tornspiran på kyrkan som sticker upp mellan träden. ”

Den väg som kusken kört var den så kallade Kungsvägen. De passerade strax Apertin där den gamla och ensam rådande grevinnan hade regerat. Denna kvinna som alltid ansett att hon kommit till denna jämmerdal för att styra och ställa. Och styrt och ställt hade hon också gjort under många år. Långt tillbaka kunde man minnas att hon dirigerat omvärlden efter eget huvud. Som grevinna på Apertin hade hon makt och myndighet i alla stämmor. Hon var den som ordnade för andra. För enkla pigor och drängar, för indelta soldater, skjutshållare och kuskar, arrendatorer, klockare och fattighjon. Över hela socknen svepte hennes vakande öga. Alltid beredd att ingripa som försynens redskap. Sedan några år hade hennes sondotter tagit över. Den unga grevinnan hade fortsatt i sin farmors spår.

När kungarna färdades mellan Sveriges och Norges huvudstäder passerade de genom socknen. Den farligaste sträckan mellan Stockholm och Kristiania ansågs vara genom Kil. Vid Illberg var det gästgivaregård, skjutsstation, tingshus och spöpåle. Det bedömdes vara en orolig plats. På den närliggande herrgården Apertin hade grevinnan, som ansågs stå i förbund med den onde, härskat under många år. Vid den gamla kyrkan vid herrgården spökade det. Det hände att hästen plötsligt stannade och det gick då inte att få den att gå vidare. Då hjälpte bara att få dit en präst. Ett Guds ord kunde få bort Hin Håle som satt på spjärn i hjulen. Det skulle också finnas skrömt vid Mogårdens gamla gravhögar. Och vid vägskälet mot Fryksta låg den gamla justitieplatsen där brottslingar av alla de slag hade avlivats. Platsen var skrämmande och upphov till många hemska berättelser. Då platsen passerades skyggade hästarna. Den så kallade Frykstabacken var också tung, brant och full av skrömt. Liksom Frykforsbacken där det skedde många olyckor. Det hände att knektar och bönder stod längs Kungsvägen då kung Karl-Johan kom med sitt följe. De ville beklaga sig över sitt armod inför kungen. För det mesta lönade detta föga. Däremot fick, vid ett tillfälle, en riksdagsman en kraftig utskällning av kungen för att han låtit bli att ta av hatten då han hälsade på Sveriges regent.

Norrut skar de vackra Frykensjöarna genom landskapet. Det berättades ofta om Sjöormen. Några kunde vittna om denna varelse som påstods ha en längd av nio alnar och vara tjock som en timmerstock. Många sade sig ha sett den i Fryken men sällan kunde några ytterligare upplysningar lämnas. Det var en spridd uppfattning att ormen skulle lämnas ifred. Den som försökte döda eller tillfångata den skulle dö innan året var till ända. Det fanns också berättelser om Sjöråa som också varit synlig i Fryksdalen. En skogvaktare hade en tidig morgon, i motljuset från den uppgående solen, sett henne spatsera på Frykens blanka vattenspegel.

Allt detta hade Kersti hört talas om. Hon tog det mesta för gamla skrönor. Dock tyckte hon sig höra vingslagen av kvalfyllda själars hädanfärd varje gång hon passerade avrättningsplatsen på Frykstaåsen.

Kerstis korta liv hade hittills varit fyllt av prövningar. Ibland tänkte hon på något som hände för länge sedan som gjort henne stark. Det fanns tillfällen då hon varit på väg att ge upp, då dystra tankar genomsyrade hennes dag och gjorde henne overksam. Långa stunder kunde hon bli sittande i stugan med huvudet i händerna grubblande och sökande efter ljus i ett allt mer tilltagande mörker. En av dessa dagar hade hon gått ut. Lämnat värmen vid spiselhällen och mötts av en bitande kyla utanför dörren. Men en hård nordlig vind hade just bedarrat och det hade lagt sig ett stillsamt lugn över landskapet. Edward var hos klockaren och utvecklade sin läsförmåga och när hon började pulsa fram i den nyfallna och lösa snön kom tankarna. Det var för Edwards skull hon stod ut. Vem skulle ta hand om honom om hon gav upp? Hon visste att moderskänslan gav henne den extra styrka som behövdes för att hon skulle orka ta sig vidare och besegra allt motstånd. Men hur länge skulle denna styrka räcka? När skulle hon nå gränsen där allt tog slut? Hon kände rädslan komma.

Hon visste inte vad som drivit henne ut men på något sätt kändes stugan för trång. Av erfarenhet visste hon att naturen ibland gav lindring genom att visa upp sig på ett sätt som gjorde det värt att leva.

Idag ville inte heller naturen hjälpa henne. Blåsten kom tillbaka och det sved i kinderna. Det vackra och tilltalande landskapet förvandlades på några få minuter till ett isande inferno. Trots detta var det något som drev henne vidare. Hon fortsatte sin planlösa vandring i de tilltagande snödrivorna.

Plötsligt såg hon några mörka figurer som kom i möte. Det visade sig vara en sällsam skara människor som tysta gick i en rad efter varandra. Längst fram gick Anders, som är blind. I sina armar bär han en liten kista. Anders kan konsten nu – att göra små kistor. Den kista han bär är den fjärde. Inga barn har de fått behålla han och Kajsa. I sin tidiga ungdom var Anders snickare. Trots att en ögonsjukdom gjort honom helt blind har han fortsatt snickra. Han tillverkar allt som behövs i hemmet och hans händer har blivit hans ögon. Han och Kajsa lever under ytterst knappa förhållanden i en stuga med två rum. Hon i en ständig längtan efter barn. Han i en inneboende uppgivenhet som han vägrar släppa fram. Långt in i skogen bor de och nu vandrar de den långa, långa stigen som leder till kyr-

kan. ”Skogsfolket ” följer dem. De har inga kläder att visa sin sorg med. I sina vardagskläder uttrycker de sin aktning. Och i sinnet är de med. De flesta av dem vet vad sorg är. Flera har följt sina små till graven.

Någon vill byta med Anders. Vill hjälpa honom bära. Han vill inte. Själv vill han bära sitt barn och vara det nära så länge som möjligt.

Kersti klev åt sidan. Tyst stod hon och betraktade de sorgsna anleten som passerade. Hon såg hur Kajsa höll Anders i armen och hörde hur hon berättade för honom var de befann sig. Anders ansikte präglades av både sorg och beslutsamhet. Han hade lärt sig acceptera och hantera sin blindhet. Nu höll han på att försöka acceptera livets obegripliga prövningar.