ra05_3

Merkostnader och mervärden i svenskt jordbruk

Rapport 2005:3

Merkostnader och mervärden i svenskt jordbruk

2005-02-13 Referens Monica Eidstedt Magnus FranzĂŠn Anna Lindgren Christer Nilsson Linda Persson

Förord Frågan om vilka kostnadsskillnader det kan finnas mellan det svenska jordbruket och jordbruket i andra länder har varit aktuell under en lång tid. I sammanhanget är också aktuellt i vilken grad det finns mervärden i de svenska produkterna som kan motivera högre priser.

Inom Jordbruksverket har vi sett ett behov av att fördjupa oss i denna problematik. Detta arbete har organiserats så att ett särskilt projekt inrättades. Målet för projektet definierades som att genomföra en analys för att visa på vilket sätt skillnader i produktionsvillkor kan påverka jordbruket i Sverige jämfört med jordbruket i andra länder. Vidare var ett mål för projektet att upprätta en förteckning över tänkbara skillnader i produktionsvillkor mellan Sverige och valda jämförelseländer, och i den också redovisa ett försök till kvantifiering av dessa skillnader.

Projektets arbete redovisas genom denna rapport. I rapporten finns en detaljerad redovisning av de förhållanden som gäller. Naturligtvis blir denna därför omfattande. Bilden rörande vilka skillnader som finns mellan de jämförda länderna är splittrad. Detta är ytterligare en orsak till att många sidor har spenderats. Dock har rapporten försetts med en relativt fyllig sammanfattning som inte tyngs av några detaljerade sifferredovisningar.

Som jämförelseländer valdes Danmark och Finland. Att just dessa länder valdes berodde på att tillgången till jämförbara data skulle vara bättre och att det skulle vara enklare att etablera samarbeten med dessa länder. Ett sådant samarbete har kunnat etableras med Fødevareøkonomisk Institut (FØI) i Köpenhamn och Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT) i Helsingfors. Ett särskilt tack riktas till Poul Peter Melgaard (FØI), Maija Puurunen (MTT) och Kim Forsman (MTT) för deras insatser i arbetet. Genom detta samarbete har betydande fördelar kunnat nås för att öka säkerheten i dataunderlaget.

Trots detta kvarstår osäkerheter som bl.a. får tillskrivas rena jämförelsesvårigheter.

Det är Jordbruksverkets förhoppning att de analyser som redovisas i denna rapport ska komma till användning både som ett rent uppslagsverk och som bidrag till diskussioner om hur det svenska jordbrukets konkurrenskraft ska kunna stärkas.

Harald Svensson Chefsekonom

Innehåll 1

Sammanfattning ............................................................................................... 5

2

Beskrivning av projektet ............................................................................... 15 2.1

Bakgrund och syfte........................................................................................... 15

2.2

Målsättning....................................................................................................... 15

2.2.1

Projektmål ........................................................................................................ 15

2.2.2

Kvalitetsmål ..................................................................................................... 15

2.3

Omfattning och avgränsning ............................................................................ 15

2.3.1

Omfattning ....................................................................................................... 15

2.3.2

Länder att jämföra med .................................................................................... 16

2.4

Förväntat resultat.............................................................................................. 16

2.5

Deltagare .......................................................................................................... 16

2.6

Genomförande.................................................................................................. 16

3

Beskrivning av länderna som jämförs.......................................................... 17 3.1

Länder som jämförs.......................................................................................... 17

3.2

Befolkning........................................................................................................ 17

3.3

Geografi............................................................................................................ 17

3.4

Klimat och odlingsförutsättningar.................................................................... 17

3.5

Jordbruket......................................................................................................... 18

3.5.1

Antal jordbruksföretag ..................................................................................... 18

3.5.2

Åkerareal och dess användning........................................................................ 19

3.5.3

Djurantal........................................................................................................... 20

3.5.4

Produktion av vissa jordbruksprodukter .......................................................... 20

3.5.5

Jordbrukets intäkter och kostnader................................................................... 21

4

Inledning med genomgång av rapporter från tidigare genomförda studier .......................................................................................................................... 23 4.1

Lönsamheten i svenskt jordbruk ...................................................................... 23

4.1.1

Hur går det för svenskt jordbruk ...................................................................... 23

4.1.2

Lantbrukets lönsamhet ..................................................................................... 24

4.1.3

Lantbruksbarometern ....................................................................................... 25

4.2

Jämförelser med andra länder .......................................................................... 25

4.2.1

En livsmedelsstrategi för Sverige, SOU 1997:167........................................... 25

4.2.2

Vilka är svenskt jordbruks specifika konkurrensnackdelar och hur kan de påverkas?.......................................................................................................... 26

4.2.3

Analys av underlag för ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i Sverige och andra länder ............................................................................................... 28

1

4.2.4

Inkomstmått och inkomstjämförelser inom jordbrukssektorn ......................... 33

4.2.5

Sammenligning av udvalgte svenske och danske landbrugsbedrifter.............. 36

4.2.6

Taxing Means of Agricultural Production in Germany: a Relatively High Tax Burden Compared to Other Important EU Competitors .................................. 39

5

Jämförelser av statistik mellan länderna (FADN, EEA) ............................ 43 5.1 5.1.1

FADN-klassificeringar ..................................................................................... 44

5.1.2

Förklaringar till följande avsnitt....................................................................... 44

5.1.3

Växtodlingsföretag ........................................................................................... 45

5.1.4

Mjölkföretag..................................................................................................... 47

5.1.5

Köttdjursföretag ............................................................................................... 49

5.1.6

Svin- och fjäderfäföretag.................................................................................. 52

5.1.7

Sammanfattning ............................................................................................... 54

5.2

EAA (Economic Accounts for Agriculture)..................................................... 55

5.2.1

Beräkning av intäkter ....................................................................................... 56

5.2.2

Beräkning av kostnader.................................................................................... 56

5.2.3

Jämförelser mellan Danmark, Sverige och Finland ......................................... 57

5.2.4

Sammanfattning ............................................................................................... 63

6

Jämförelser av priser ..................................................................................... 65 6.1

Prisutveckling................................................................................................... 65

6.2

Jämförelser av insatsvaror................................................................................ 66

6.2.1

Handelsgödsel .................................................................................................. 66

6.2.2

Bekämpningsmedel .......................................................................................... 67

6.2.3

Diesel- och eldningsolja ................................................................................... 68

6.2.4

El ...................................................................................................................... 69

6.3

Jämförelser av produktpriser............................................................................ 69

6.3.1

Oljeväxter ......................................................................................................... 70

6.3.2

Sockerbetor....................................................................................................... 71

6.3.3

Potatis ............................................................................................................... 71

6.3.4

Kött................................................................................................................... 71

6.3.5

Ägg ................................................................................................................... 74

6.3.6

Mjölk ................................................................................................................ 75

6.3.7

Betingar svenska produkter ett högre pris? ...................................................... 75

7

2

FADN-jämförelser ........................................................................................... 43

Jämförelser av vissa kostnader ..................................................................... 77 7.1

Byggnader ........................................................................................................ 77

7.2

Maskiner........................................................................................................... 80

7.2.1

Investeringskostnader....................................................................................... 80

7.3

Markpriser ........................................................................................................ 82

7.4

Arrenden........................................................................................................... 82

7.5

Arbetskostnader................................................................................................ 83

7.5.1

Arbetad tid per produktionsgren ...................................................................... 83

7.5.2

Arbetskostnad................................................................................................... 86

8

Jämförelser av lagstiftning ............................................................................ 89 8.1

Skattenivåer...................................................................................................... 89

8.2

Djurhållning ..................................................................................................... 94

8.2.1

Djurskyddsbestämmelser ................................................................................. 94

8.2.2

Generella jämförelser och kommentarer .......................................................... 96

8.2.3

Viktiga skillnader och kommentarer - nötkreatur ............................................ 97

8.2.4

Viktiga skillnader och kommentarer - grisar.................................................... 99

8.2.5

Viktiga skillnader och kommentarer – fjäderfä.............................................. 101

8.3

Smittskydd...................................................................................................... 104

8.3.1

Fjäderfä........................................................................................................... 104

8.3.2

Nötkreatur och svin ........................................................................................ 105

8.4

Miljö ............................................................................................................... 106

8.4.1

Begränsningar i antalet djur på ett jordbruksföretag...................................... 106

8.4.2

Spridningsregler ............................................................................................. 108

8.4.3

Höst- och vinterbevuxen mark ....................................................................... 110

8.4.4

Lagringskapacitet ........................................................................................... 110

8.4.5

Godkännande av mineralgödselmedel ........................................................... 110

8.4.6

Växtskyddsmedel ........................................................................................... 111

8.4.7

Biologisk mångfald ........................................................................................ 113

8.4.8

Sammanfattning ............................................................................................. 114

9

Lantbrukarersättningarna i de olika länderna ......................................... 117 9.1.1

Allmänt........................................................................................................... 117

9.1.2

Arealersättningar ............................................................................................ 117

9.1.3

Kompensationsbidrag..................................................................................... 119

9.1.4

Djurbidrag ...................................................................................................... 119

9.1.5

Extensifieringsbidrag ..................................................................................... 121

9.1.6

Miljöersättning ............................................................................................... 121

9.1.7

Stöd till yngre jordbrukare ............................................................................. 127

9.1.8

Investeringsbidrag .......................................................................................... 127

9.2

CAP-reformen ................................................................................................ 129

3

9.2.1

Danmark ......................................................................................................... 129

9.2.2

Finland............................................................................................................ 130

9.2.3

Sverige............................................................................................................ 130

9.3 10

Beräkningar utifrån några exempelgårdar ............................................... 133

10.1

Inledning......................................................................................................... 133

10.2

Gårdarna ......................................................................................................... 133

10.3

Produktpriser .................................................................................................. 133

10.3.1

Mjölk .............................................................................................................. 134

10.3.2

Nöt- och griskött............................................................................................. 134

10.3.3

Spannmål och oljeväxter ................................................................................ 134

10.3.4

Sammanfattning ............................................................................................. 135

10.4

Insatsvaror, skatter m.m. ................................................................................ 135

10.4.1

Foder............................................................................................................... 135

10.4.2

Utsäde............................................................................................................. 136

10.4.3

Växtskydd....................................................................................................... 136

10.4.4

Växtnäring...................................................................................................... 137

10.4.5

Dieselolja och eldningsolja ............................................................................ 138

10.4.6

El .................................................................................................................... 139

10.4.7

Skatt på jordbruksmark .................................................................................. 139

10.4.8

Lagringskapacitet stallgödsel ......................................................................... 139

10.4.9

Krav på spridningsareal för stallgödsel.......................................................... 140

10.5 11

Sammanfattning ............................................................................................. 140 Skillnader i produktionsförutsättningar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv?.................................................................................................... 143

11.1 11.1.1

Jämförelse med Finland ................................................................................. 143 Sex olika scenarier ......................................................................................... 144

11.2

Öronmärkning av skatt ................................................................................... 147

11.3

Slutsatser ........................................................................................................ 147

12

4

Sammanfattning ............................................................................................. 131

Mervärden..................................................................................................... 149 12.1

Introduktion.................................................................................................... 149

12.2

Tidigare studier .............................................................................................. 149

12.3

Diskussion ...................................................................................................... 151

1 Sammanfattning Beskrivning av projektet I avsnitt 2 beskrivs projektet ”Merkostnader och mervärden i svenskt jordbruk” vars syfte är att Jordbruksverket genom en särskild studie ska bilda sig en uppfattning om i vilken grad det kan anses gälla att jordbruket i Sverige har större merkostnader än jordbruket i andra länder.

Syftet är också att kartlägga om produktionen i Sverige sker på ett sådant sätt att mervärden uppstår.

Projektets mål är av två slag: 1. Att genomföra en teoretisk analys för att visa på vilket sätt skillnader i produktionsvillkor kan påverka jordbruket i Sverige jämfört med jordbruket i andra länder.

2. Att upprätta en förteckning över tänkbara skillnader i produktionsvillkor mellan Sverige och valda jämförelseländer, och i den också redovisa ett försök till kvantifiering av dessa skillnader. Arbetet ska utföras så att såväl eventuella merkostnader som eventuella mervärden synliggörs.

Underlaget ska kunna användas t.ex. i kommande diskussioner om förekomsten av skillnader i produktionsvillkor och mervärden i produktionen.

Länder som jämförs I avsnitt 3 beskrivs länderna som jämförs dvs. Danmark, Finland och Sverige. De tre länderna har stora likheter både när det gäller ekonomiska och sociala strukturer. Men det finns också viktiga skillnader som är av betydelse för deras jordbrukssektorer. Skillnader i klimat, jordart, geografiska förhållanden och struktur inom jordbruket har en avgörande betydelse för produktionens inriktning, avkastningsnivåer och produktionskostnader.

Finland och Danmark har båda ca 5 miljoner invånare medan Sverige har ungefär 9 miljoner invånare. Danmark är betydligt mer tätbefolkat än Finland och Sverige. Till ytan är Sverige det största landet med ca 450 000 km2. Finlands yta är ungefär 110 000 km2 mindre medan Danmarks yta ungefär en tiondel av Sveriges.

Danmark består administrativt av 14 amter och 275 kommuner. Finland är indelat i sex län och 444 kommuner. Sverige består administrativt av 21 län och 290 kommuner.

Klimatet har stor betydelse för jordbruket. Vegetationsperiodens längd varierar från mer än 210 dagar i hela Danmark samt Skåne till 140-160 dagar i norra Sverige och norra Finland.

Klimatet påverkar också produktionskostnaderna i jordbruket.

Finland har med sina ca 75 000 jordbruksföretag flest antal företag av de tre länderna.

Danmark har ca 2,5 miljoner hektar odlad mark, Finland har ca 2,2 miljoner hektar och Sverige ca 2,7 miljoner hektar. Arealmässigt är stråsäd och vall de största grödorna i de tre länderna och nötkreatur och grisar de stora djurslagen. Mjölkproduktionen är omfattande i alla tre länderna. Danmark har dessutom i förhållande till övriga två länder en mycket stor produktion av slaktsvin.

Värdet av jordbruksproduktionen i primärproduktionsledet är störst i Danmark med 8,1 miljarder euro 2003. Värdet är ungefär dubbelt så stort som i Finland och ca 70 % större än i Sverige.

5

Tidigare arbeten inom ämnesområdet I avsnitt 4 görs en genomgång av tidigare arbeten inom ämnesområdet. Lönsamheten och konkurrensförmågan i svenskt jordbruk har i flera rapporter under senare år beskrivits som dålig. I rapporten ”Hur går det för svenskt jordbruk” SJV rapport 2003:7 prövas tre hypoteser mot en rad indikatorer. Det tre hypoteserna är om jordbruket i Sverige (1) tappar, (2) håller ställningarna eller (3) vinner i förhållande till jämförda länder. Flertalet indikatorer stödjer hypoteserna att jordbruket tappar eller håller ställningarna i förhållande till jämförda länder.

Den negativa trend som vissa indikatorer uppvisar kan vara tecken på att det svenska jordbruket står sämre rustat för att möta utvecklingen framöver än jordbruket i de jämförda länderna. Även i rapporten ”Lantbrukets lönsamhet 2003” redovisar LRF Konsult m.fl. utvecklingen för några typföretag. Sjunkande driftsresultat och minskande ersättning till arbete och kapital redovisas både för växtodlingsföretaget och för grisföretaget medan det för mjölkföretaget redovisas oförändrat driftsresultat och oförändrad ersättning till arbete och kapital.

I rapporten ”Lantbruksbarometern” från 2004 redovisar LRF Konsult, LRF och Föreningssparbanken lantbrukarnas förväntningar om konjunkturen. Ett index för lönsamhet presenteras som ett mått på hur lantbrukarna bedömer lönsamheten i branschen. Detta index har jämfört med 2002 sjunkit för växtodlingsföretaget, grisföretaget och mjölkföretaget.

Det finns även en rad exempel på jämförelser med andra länder. I rapporten ”En livsmedelsstrategi för Sverige”, SOU 1997:167 har uppgifter om bruttoinkomster och nettoinkomster för de tre länderna sammanställts för ett antal år. Här framgår att Finland har de högsta nettoinkomsterna under åren 1990-1996 och Sverige har de lägsta. Även en sammanställning av energi-, miljö-, och fastighetsskatterna har gjorts. Redovisningen visar en högre skattebelastning i Sverige än i de övriga länderna.

I slutat av 1990 talet publicerade Kungliga Skogs- och lantbruksakademin rapporten ”Vilka är svenskt jordbruks specifika konkurrensnackdelar och hur kan de påverkas?”. I rapporten görs en jämförelse med övriga Europa, Kanada, Nya Zeeland och USA. Vid jämförelse av kostnaderna med övriga Europa hamnar Sverige i mitten räknat i kr per kg och man drar även slutsatsen att kostnaderna anpassar sig till intäktsnivån. I jämförelse med lågkostnadsländer dras slutsatsen att det är högre kostnader i en europeisk odlingsmodell än i övriga länder.

Detta beror på en rad faktorer såsom bl.a. dyrare insatsvaror, högre arbetskostnad, högre maskinkostnader på grund av lägre utnyttjandegrad, högre kostnader för torkning, högre kostnader för täckdikning samt kostnader till följd av lagstiftning (t.ex. utbildning för att få använda bekämpningsmedel).

I rapporten ”Analys av underlag för ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i Sverige och andra länder”, Jordbruksverkets rapport 2000:11, belyser man förutsättningarna för att göra ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i olika länder. I en gemensam kalkyl, benämnd EAA, beräknas inom EU ett antal inkomstmått för jordbruket i de olika medlemsländerna.

Jämförelser med nästan alla övriga EU-länder visar att nettoinkomst från total arbetsinsats per årsarbete totalt för Sverige ligger på en mycket låg nivå. Vidare jämförelser visar att Sveriges låga inkomster inte beror på att intäkterna är relativt sett låga utan på att kostnaderna är betydligt högre i förhållande till intäkterna än vad som är fallet för övriga länder. Även i rapporten ”Inkomstmått och inkomstjämförelser inom jordbrukssektorn”, Jordbruksverkets rapport 2001:10, sker en analys av underlag för ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i Sverige och andra länder. I båda rapporterna slår man fast att det finns flera orsaker till att jämförelser av länder med hjälp EAA:s resultatmått och

6

inkomstindikatorer är problematiskt bl.a. på grund av osäkerhet i statistiken och beräkningarna av antalet årsarbeten.

Ur de jämförelser som ändå genomförs i rapporten ”Inkomstmått och inkomstjämförelser inom jordbrukssektorn” kan man sammanfatta följande; att Sverige jämfört med övriga länder har låga intäkter från spannmålsodlingen på grund av lägre avkastning och något lägre prisnivå. Intäkterna per djur är höga för mjölk, låga för nötkött och genomsnittliga för griskött. De sammanlagda kostnaderna för insatsvaror/tjänster och avskrivningar i förhållande till intäkterna är något högre i Sverige än i övriga jämförda länder. I förhållande till intäkterna beräknade till producentpris är de sammanlagda kostnaderna för insatsvaror/tjänster och avskrivningar betydligt högre i Finland och Sverige än i övriga länder. Om prisnivån på olika produktionsmedel skiljer sig åt mellan länderna framgår inte av EAA. Från Eurostats redovisning framgår dock att prisnivån på dieselolja är betydligt högre i Sverige än i övriga länder. Det kan emellertid konstateras att fördelningen av kostnaderna för insatsvaror på olika kostnadsposter för Sveriges del inte skiljer sig på ett anmärkningsvärt sätt från övriga länder.

I rapporten ”Sammenligning av udvalgte svenske och danske landbrugsbedrifter”, FØI – Working Paper no. 2/2003, är syftet att undersöka skillnaderna i lönsamheten i jämförbara svenska och danska jordbruksföretag, och möjliga orsaker till skillnaderna. Slutsatsen blir att danska företag förefaller effektivare, då de uppnår en högre förräntning på lantbruksaktiviteterna och en bättre lönenivå. Dock kan man inte dra några generella slutsatser av resultaten. Vidare förefaller svenska företag använda betydligt fler arbetstimmar än de danska. Därför skulle svenska företag kunna göra effektivitetsvinster. Det förefaller dock finnas skillnader i hur man i Danmark och Sverige definierar arbetstid. Detta kan förklara skillnaden i den höga svenska arbetstidsåtgången. Svenska företag har å andra sidan högre driftsresultat före egendomsskatt, avskrivningar och räntor än danska företag.

I rapporten ”Taxing Means of Agricultural Production in Germany: a Relatively High Tax Burden Compared to Other Important EU Competitors ”, rapport från Ifo Institute, är syftet att se hur skatteförhållandena för jordbruk ser ut i vissa europeiska länder. Jämförelsen är gjord efter tre genomsnittliga tyska jordbruk. Resultaten visar att skatterna i Tyskland samt i Danmark och Sverige resulterar i höga skattebördor på gårdarna i relation till övriga länder som ingår i jämförelsen.

Jämförelse av data från FADN och EEA I avsnitt 5 jämförs data från FADN och EEA. De slutsatser som kan dras ifrån FADNjämförelser för växtodlingsföretag, mjölkföretag, köttdjursföretag samt företag med grisar och fjäderfä är bl.a. följande: •

Danmark har högst intäkter per årlig arbetsinsats (AWU) och högst intäkter per hektar använd areal i växtodlingsföretag och per djurenhet gris i företag med grisar och fjäderfä. Vidare har Danmark i många fall lägst kostnader i förhållandet till intäkter och högst resultat per AWU (årlig arbetsinsats) före betalning av löner, hyror och räntor.

•

Sverige har högst intäkter per djurenhet mjölkko i mjölkföretag och i många fall högst andel avskrivningskostnader i förhållande till övriga.

•

Finland har högst intäkter per djurenhet nötkreatur i mjölk- och köttdjursföretag, högst andel stöd och högst nettoresultat per hektar använd areal samt per djurenhet.

7

De slutsatser som kan dras från jämförelsen av EAA-data angående intäkter, kostnader, stöd och resultat är bl.a. följande.

•

Danmark har störst andel intäkter från animalieproduktion, högst andel räntekostnader och ligger högst när det gäller resultatmåttet förädlingsvärde brutto till baspris, d.v.s. intäkter minus löpande kostnader.

•

Sverige har högst andel intäkter från vegetabilieproduktion, men störst andel av dessa intäkter går också åt att täcka kostnaderna för vegetabilieproduktionen även om det inte skiljer så mycket i förhållande till Danmark och Finland.

•

Finland har högst andel kostnader för kapitalförslitning och högst andel stöd, dubbelt så hög andel som Sverige och fyra gånger så höga stödnivåer som Danmark.

•

Vid faktorinkomst, d.v.s. det resultat när skatter och subventioner har betalats/erhållits ligger Danmark och Finland ganska lika medan Sverige ligger efter.

•

När det gäller företagsinkomst netto ligger Finland högst följt av Sverige, Danmark ligger lägst och har t.o.m. något negativa siffror för år 2003.

Jämförelser av priser I avsnitt 6 genomförs en jämförelse av priser. Jämfört med 1995 har priserna på produktionsmedel ökat mest för Sverige, enligt PM-index. A-index visar att, jämfört med 1995, så var förändringen av avräkningspriserna 2003 störst för Danmark, följt av Sverige och sist Finland. Skillnaden i förhållande mellan priser på produktionsmedel och avräkningspriser är emellertid störst för Sverige, beroende av de höga priserna på produktionsmedel. Enligt månadsindex (JO 49 SM 0408) har priserna i Sverige på jordbrukets produktionsmedel fortsatt att stiga 2004.

De prisjämförelser som genomförts inom detta projekt bör tolkas med viss försiktighet men visar att de svenska produktpriserna var högre än jämförelseländerna år 2003 för följande produkter; sockerbetor, matpotatis, kor, slaktsvin, lamm, slaktkyckling och burägg.

Jämförelser av bygg-, maskin-, mark- och arbetskostnader I avsnitt 7 jämförs bygg-, maskin-, mark- och arbetskostnader.

Resultat från en utredning där sakkunniga i byggfrågor från olika länder har fått räkna på färdiga planlösningar och system för integrerad uppfödning av grisar som varit representativa för respektive land redovisas. Av resultaten framgår att de danska systemen är mycket ytsnålare än de svenska. Resultaten visar också att ju ytsnålare man bygger desto högre blir kostnaderna per m2.

En enkätundersökning av byggkostnader har genomförts. Eftersom svarsfrekvensen varit låg är det svårt att dra slutsatser utifrån materialet. Man kan dock notera att kostnaden per djurplats kan variera ganska mycket även inom ett land. Variationen är i en del fall också stor när det gäller nettoarea (totalarea minus serviceutrymme) per djurplats vilket naturligtvis beror på vilken planlösning man valt. Valet av planlösning styrs av flera faktorer varav djurskyddsbestämmelserna är en. Det går dock inte att se något klar koppling mellan djurskyddsbestämmelser och nettoarea utom möjligen när det gäller de danska grisstallarna.

Priserna på olika lantbruksmaskiner har jämförts via rådgivningens uppgifter på ungefärliga priser på olika maskiner. Denna jämförelse tyder på att jämförda maskiner är något dyrare i Sverige än i Danmark och Finland. Även schablonvärden för hektarkostnaden från de tre länderna har jämförts och visar på en likartad hektarkostnad för flertalet av de jämförda

8

arbetsmomenten. Den sammanfattande slutsatsen blir att maskinkostnaderna skiljer ganska lite mellan länderna.

De svenska markpriserna är låga i förhållande till Danmark och Finland vid en jämförelse av statistiska uppgifter. Spridningen i markpriser mellan olika delar av landet är dock stor.

Ytterligare variationer som inte framgår av denna statistik är lokala prisvariationer där t.ex. närhet till större stad eller samhälle kan innebära att marken betingar ett högre pris.

I likhet med markpriserna ökar också arrendepriserna från norr till söder. Åkermark betalas i genomsnitt med ca 2 400 kr i södra Sverige och motsvarande siffra för norra Sverige ca 125 kr/ha. Eftersom gratisarrenden är inkluderade i dessa siffror ger genomsnittsiffran en felaktig bild av vad som betalas i arrende. Siffror från 2003-2004 visar att det genomsnittliga arrendepriset i Finland var ca 1 550 kr per hektar. Under 2003 och 2004 låg ungefär hälften av arrendena mellan 900 och 2 250 kr per hektar.

Underlaget för att jämföra tidsåtgång för olika produktionsgrenar är bristfälligt. Utifrån de jämförelser som ändå gjorts kan sägas att Danmark och Sverige har ungefär likvärdig tidsåtgång i de flesta produktionsgrenar, medan Finlands arbetstidsåtgång ligger betydligt över de danska och de svenska siffrorna. Dock finns även skillnader mellan Sverige och Danmark där det i de flesta fall krävs mindre arbetad tid i de danska jordbruken.

Jämförelser av skatter och lagstiftning om bl.a. djurhållning och miljö I avsnitt 8 jämförs skatter och lagstiftning om bl.a. djurhållning och miljö.

Skatter Skatten på dieselolja är ungefär lika hög i alla tre länderna. I Finland används eldningsolja i lantbrukstraktorer och -maskiner, medan det i Sverige och Danmark används dieselolja. Efter återbetalning blir skatten för olja som används i jordbrukstraktorer och -maskiner i Danmark runt 0,30 SEK/l, i Finland cirka 0,65 SEK/l och i Sverige 3,331 SEK/l.

Efter återbetalningar hamnar skatten på el i Sverige på 0,005 SEK/kWh, Danmark på cirka 0,11 SEK/kWh medan Finlands skatt blir 0,063 SEK/kWh. Sverige och Danmark har skatt på bekämpningsmedel. I Danmark tas skatt på kemiska bekämpningsmedel med 35 % av avgiftspliktigt värde (produktpris) på medel mot insekter och 25 % av avgiftspliktigt värde (produktpris) på medel mot svamp och ogräs. I Sverige tas 30 kr/kg verksam beståndsdel ut i skatt på bekämpningsmedel.

Sverige har mycket lägre skatt på kväve än Danmark. Danmark har å andra sidan ett system där jordbrukare som är medlemmar i systemet med gödselräkenskaper kan ansöka om avgiftsfrihet.

I Sverige och Finland är jordbruksmark befriad från skatt. I Danmark betalas skatt för jordbruksmark på både lokal kommunalnivå och regional amtnivå. Skatten grundas på en uppskattning av egendomens värde.

Sverige och Finland har relativt likartade egenavgifter, dock med olikartat innehåll. Danmark har betydligt lägre arbetsgivaravgifter, endast en tredjedel av vad Sverige och Finland tillämpar.

Djur I alla länder krävs någon form av bygglov för djurstallar. I Sverige ska ny-, till- och ombyggnader godkännas av länsstyrelsen från djurhälso- och djurskyddssynpunkt, s.k. förprövning. I Finland utförs granskning av arbetskrafts- och näringslivscentralernas landsbygdsavdelningar. I Danmark krävs byggnadslov som beviljas av kommunalbestyrelsen.

9

Samtliga länder har regler om att djuren ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande, att tillsyn av djur och utrustning ska ske dagligen och att sjuka djur ska tas omhand på ett bra sätt. Av reglerna framgår också att djuren ska ges tillräckligt med foder och vatten av bra kvalitet, att avel som kan medföra lidande är förbjuden och att operativa ingrepp med vissa undantag endast får göras av veterinär. I Sverige och Finland är det uttryckligen förbjudet att använda läkemedel i tillväxtbefrämjande syfte.

Specifikt krav på brandskydd finns i samtliga länders lagstiftning. De svenska och finländska reglerna om klimat och luftkvalitet är mer detaljerade än Danmarks och EU:s lagstiftning.

Det kan konstateras att alla länder har ett omfattande regelverk på nötkreatursområdet. De danska anvisningarna i ”Indretning af stalde till kvæg” är mest detaljerade. Noterbara skillnader är att: •

Sverige har krav på betesdrift och att liknande krav införs i Finland den 1 juli 2006,

•

Sverige har föreskrifter om maximalt antal djur i stallavdelningar för förmedlade eller anskaffade köttdjur,

•

stallavdelningarnas storlek i Finland begränsas av brandskyddsskäl,

•

Sverige och Finland har regler om förberedda åtgärder vid strömavbrott,

•

Danmark anvisar i många fall större utrymmen.

Lagstiftningen i de jämförda länderna är till stora delar väldigt lika när det gäller grisar. På några punkter kan dock viktiga skillnader konstateras.

•

I Sverige får avvänjning av smågrisar inte ske förrän vid fyra veckors ålder medan övriga länder i vissa fall får avvänja vid tre veckor.

•

Kraven på rörelsefrihet är mer långtgående i Sverige i och med att suggorna i princip måste vara frigående under hela sexualcykeln.

•

Kraven på utformningen av boxgolven är något svåra att greppa men generellt sett tolererar man mer dränerande golv i Danmark och måhända också i Finland.

•

Sverige och i viss mån Finland har måttkrav på grisningsboxar vilket saknas i Danmark. Eftersom suggorna i Danmark i stor utsträckning är fixerade under digivningen är grisningsboxarna mindre i detta land.

•

Danmark och Finland har mindre krav på utrymme i slaktgrisboxarna än Sverige.

•

Danmark har större krav på utrymmen för gyltor än Sverige och Finland.

För växande grisar och digivande suggor har Sverige krav på större utrymmen framför allt jämfört med Danmark men även i viss mån jämfört med Finland. Detta ger en merkostnad för byggnaden. Till viss del uppvägs eller kan denna merkostnad uppvägas av sådana faktorer som bättre djurhälsa och bättre tillväxt.

Skillnaden i avvänjningstidpunkt innebär lägre antal grisningar per sugga och år i Sverige. Även på detta område kan den indirekta merkostnaden till en del uppvägas av djurhälsomässiga mervärden i form av minskad medicinering och lägre dödlighet i samband med avvänjningen.

Alla länder har betydande regelverk när det gäller värphöns och slaktkycklingar. Skillnader av betydelse kan noteras på följande områden.

•

10

I Sverige är oinredda burar förbjudna. I Danmark får burar användas efter tidsbegränsade tillstånd från Veterinærdirektoratet. I Finland får oinredda burar inte

installeras från 2005. Dock får befintliga oinredda burar användas till 2012 både i Finland och i Danmark.

•

I system för frigående höns har Danmark begränsat antalet våningar till tre och beläggningen till 18 höns/m2 golvarea. I Sverige gäller fyra våningar och 20 höns/m2 golvarea. Finland har infört EU-bestämmelserna utan skärpningar och tillägg.

•

Näbbtrimning är inte tillåten i Sverige och Finland.

•

Både Sverige och Danmark har kontrollprogram för uppfödning av slaktkycklingar med differentierad tillåten beläggning. Högsta tillåten beläggning är i Sverige 36 kg/m2 och från år 2006 begränsas beläggningen i Danmark till 40 kg/m2. I Finland är högsta rekommenderade beläggning 35 kg/m2.

•

Sverige och Finland har en övre gräns för buller på 65 dB (A).

När det gäller värphöns så är omställningen till godkända alternativa system i stort sett genomförd i Sverige. För hönsen innebär detta ett djurskyddsmässigt mervärde men jämfört med produktion i oinredda burar har produktionskostnaden ökat. I Danmark inhyses knappt hälften av värphönsen i system för frigående höns och i Finland cirka 15 procent.

Slaktkycklingproduktionen i Sverige håller en djurskyddsmässigt mycket hög nivå tack vare branschorganisationens omsorgsprogram. Danmark har infört ett liknande program men tillåter något högre beläggning. Lägre beläggning innebär generellt sett en indirekt merkostnad.

Hantering av epizootier är likvärdig inom EU. Bekämpningsdirektiv reglerar kontroll och bekämpning på EU nivå. Dessa är införlivade i samtliga medlemsstaters nationella lagstiftning.

Salmonella och andra zoonoser reglerades inom EU genom Direktiv 99/2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen samt en Förordning 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen. Den obligatorisk kontrollen för avelsfjäderfä finns kvar men förordningen omfattar nu även krav på andra populationer/djurslag t.ex., värphöns, slaktkycklingar, slaktsvin och avelssvin. Krav på provtagning kommer att börja ställas under juni 2006 (avelsfjäderfä) – juni 2010 (avelssvin). Dessa bestämmelser gäller med andra ord inom hela EU men innebär kostnader nu initialt enbart för de länder, däribland Sverige, som redan infört obligatorisk provtagning.

Miljö Lagstiftning på områdena växtnäring, växtskydd och biologisk mångfald har jämförts.

Det finns stora likheter mellan länderna när det gäller vad man inom miljöområden har reglerat genom lagstiftning eller andra system. Generellt kan sägas att Sverige och Danmark har utnyttjat lagstiftning i större utsträckning än Finland. Finland har i en del fall istället utnyttjat möjligheten att ställa krav via miljöstöden vilket innebär en kompensation för kostnader.

I Danmark, Finland och Sverige finns det lagstiftning eller andra system som direkt eller indirekt begränsar antalet djur som får finnas på ett jordbruksföretag. I samtliga fall är grundtanken med systemen att begränsa tillförseln av växtnäringsämnen, framför allt kväve och fosfor. Den svenska lagstiftningen innebär den största begränsningen.

I alla tre länderna finns också krav på viss lagringskapacitet för stallgödsel. I Finland är kravet 12 månader och i Danmark är kravet 6 månader. Motsvarande krav i Sverige är 6-10 månader beroende på djurslag och var i landet företaget är beläget.

11

Med olika omfattning finns krav på nedbrukning av stallgödsel i alla tre länderna. I Danmark ska flytgödsel brukas ner inom 6 timmar i hela landet under hela året. I hela Sverige ska under perioden den 1 december till den 28 februari stallgödsel och andra organiska gödselmedel brukas ner samma dag. Under hela året gäller dock i Skåne, Hallands och Blekinge län att all gödsel som sprids på obevuxen mark ska brukas ner inom fyra timmar från spridningen. I Finland finns ett krav på nedbrukning av stallgödsel inom ett dygn vid höstspridning.

Krav på höst- och vinterbevuxen mark finns i Danmark och södra Sverige. Systemen har dock olika utformning och är inte direkt jämförbara.

Perioder med spridningsförbud av stallgödsel finns i alla tre länderna. Danmark och Finland har längre perioder med spridningsförbud när det gäller flytgödsel än Sverige. När det gäller fastgödsel har Danmark ingen period med spridningsförbud medan Finland har en längre period än Sverige.

I Danmark och södra Sverige finns krav på att spridning av flytgödsel ska ske med viss teknik.

Alla tre länderna har krav på utbildning för att få använda bekämpningsmedel. I Finland är kravet kopplat till miljöstödet.

Finland har ett krav på att funktionstesta lantbrukssprutor som är kopplat till miljöstödet. I Danmark finns ett system där några lantbrukssprutor per år kontrolleras mot vissa krav. Inga sanktioner utgår om kraven inte uppfylls. I Sverige är det frivilligt med funktionstest.

Sprutjournal ska föras i Danmark och Sverige. I Finland finns krav på skiftesvisa anteckningar kopplat till miljöstöden.

I samtliga tre länder finns lagstiftning som syftar till att skydda värdefulla naturtyper. I Sverige finns dessutom bestämmelser om speciella hänsynstaganden i lantbruket.

Stöd och ersättningar till lantbrukare I Avsnitt 9 beskrivs ersättningarna till jordbrukarna. När det gället lantbrukarstöden i de olika länderna är det mycket som är lika. Detta beror bland annat på att det för många av ersättningsformerna finns gemensamma bestämmelser som är fastlagda på EU-nivån. Enligt dansk statistik erhöll Danmark ca 11,2 miljarder kr från EU:s lantbruksfond år 2002.

Motsvarande siffror för Finland och Sverige var ungefär 7,5 miljarder kr vardera. Dessa siffror inkluderar förutom ersättningar direkt till jordbruket även exportstöd, kostnader för intervention m.m.

Jämför man ersättningarna som betalas ut till jordbrukarna kan man se att tyngdpunkten i ländernas ersättningssystem är olika. Danmark betalar ut merparten av sina ersättningar via arealersättningarna. Djurbidrag och miljöersättningar har mindre omfattning. Finland betalar ut större belopp via arealersättningarna, miljöersättningarna, LFA-stöden och de nationella stöden. Djurbidragen har mindre omfattning. Sverige betalar ut större belopp via arealersättningarna och miljöstöden och LFA-stöden. Beloppen till djurbidrag och nationella stöd är mindre.

Danmark och Sverige kommer att införa det nya gårdsstödet år 2005 och Finland år 2006.

Exempelgårdar I avsnitt 10 görs ett försök att illustrera några av de skillnader som framkommit i samband med den genomgång av produktionsvillkor som genomförts i denna rapport med hjälp av beräkningar på några exempelgårdar. Beräkningarna avser förhållandena 2003.

12

När det gäller spannmål, oljeväxter och mjölk innebär gjorda beräkningar en lägre intäkt för exempelgårdarna om svenska priser används. När det gäller griskött innebär svenska priser en högre intäktsnivå. Uppfödning av ungtjurar ger lägre intäkter med dansk prisnivå men högre med finsk prisnivå. För uppfödning av stutar gäller det omvända förhållandet.

Foderpriserna spelar en viktig roll för ekonomin i animalieproduktionen. Framförallt gäller detta gården med suggor och slaktgrisar. Det hade därför varit önskvärt att på ett bättre sätt kunna beskriva de skillnader som finns mellan länderna vilket dock inte har varit möjligt.

Av de jämförda kostnaderna är det prisnivåerna på kvävegödselmedel, dieselolja och skatt på jordbruksmark som står för de största skillnaderna mellan de tre jämförda länderna.

Samhällsekonomisk genomgång I avsnitt 11 görs en teoretisk och förenklad samhällsekonomisk genomgång för att få en bild av hur eventuella förändringar av vissa kostnader kan påverka jordbrukssektorn i Sverige i förhållande till övriga sektorer inom landet men även till jordbruk och andra sektorer utomlands. Genomgången görs utifrån sex olika scenarier. De uppräknade scenarierna visar att höjningar av kostnaderna för det svenska jordbruket kan medföra förändringar av olika grad. Resultaten beror på förhållandet mellan det svenska jordbruket och andra sektorer i Sverige, samt mellan det svenska jordbruket och jordbruket i det jämförda landet. Det är inte bara höjningar av skatter som medför förändringar. Strängare miljökrav eller striktare djurskyddslagstiftning kan påverka i lika hög grad.

Mervärden I avsnitt 12 diskuteras mervärden av svensk jordbruksproduktion. Det har visats att konsumenter i många fall värdesätter att köpa svenska livsmedel. Argument såsom hälsa, trygghet och GMO-frihet har nämnts som orsaker. Indirekta effekter som en viss typ av uppfödning eller odling för med sig, som öppna marker, levande landsbygd samt det faktum att man vill behålla en svensk animalie- och/eller vegetabilieproduktion, kan medföra att konsumenten värderar den svenska varan högre än en i andra (kvalitetsmässiga) aspekter likvärdig men inte i Sverige producerad produkt.

Förekomsten av ekologisk mat på marknaden visar att det finns konsumentgrupper som värdesätter ett annat produktionssätt än det konventionella. Synen på de mervärden de ekologiska produkterna har jämfört med konventionella kan jämföras med de mervärden svenska varor har jämfört med importerade. Konsumenterna köper varorna mycket på grund av de produktionssystem de är framställda i, men även på grund av hälsoskäl och livsmedelssäkerhet och trygghet.

Olika regler/standarder för t.ex. byggnader och veterinära åtgärder kan ge upphov till mervärden. Strängare veterinära åtgärder gör att konsumenten kan uppskatta att djuren har det allmänt bättre hygienmässigt eller utrymmesmässigt, och det ger då varan ett mervärde. Enligt avsnittet om skillnader i djurskyddslagstiftning kan vissa delar av den svenska lagstiftningen ge upphov till mervärden. Dessa är bland andra krav på betesdrift under sommaren för nötdjur samt för grisar de djurhälsomässiga mervärden som uppstår till följd av minskad medicinering och lägre dödlighet i samband med avvänjning. För värphöns är produktionen i inredda burar kombinerat med de omsorgsprogram som branschorganisationerna driver orsak till bättre djurmiljö.

Flera av de särdrag som gör att en produkt föredras av konsumenterna ur etisk-, hälsomässig eller miljömässiga synvinkel är inte unika för svenska varor utan kan kopieras, därför måste priset på produkterna vara konkurrenskraftigt.

13

Vad det gäller det merpris som går att ta ut för de svenska varorna har det bland annat gjorts en undersökning av GfK där priset på griskött har jämförts och det har visat sig att samma vara säljs till olika pris beroende på plats, butik och typ av butik. Prisspannet inom vilket en viss typ av kött säljs visade sig vara mycket stort. Det visade sig också att svenskt kött är dyrare än importerat kött. Undersökningen visade också att importerat kött inte förekom i butik i lika hög grad som väntat. En orsak till detta kan vara att det importerade köttet går till bland annat restauranger och storkök. Det kan vara ett tecken på att konsumenter värdesätter svenska livsmedel mer då det gäller de råvaror de köper i butik än då de köper mat på restaurang.

14

2 Beskrivning av projektet 2.1 Bakgrund och syfte Under en lång tid har frågan om i vilken utsträckning produktionsvillkor i form av t.ex. ”särskatter” tynger det svenska jordbruket mer än jordbruket i konkurrentländerna eller gentemot andra näringsgrenar i Sverige (ryggsäcksdebatten) diskuterats. T.ex. har LRF vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan om att ”lyfta av” sådana kostnader för det svenska jordbruket.

Jordbruksverket bör genom en särskild studie bilda sig en uppfattning om i vilken grad det kan anses gälla att jordbruket i Sverige tyngs mer än i andra länder. Vidare framhålls ofta att produktionen i Sverige sker på ett sådant sätt att mervärden uppstår. I arbetet bör även detta kartläggas.

2.2 Målsättning 2.2.1 Projektmål Projektets mål är av två slag: 3. Att genomföra en teoretisk analys för att visa på vilket sätt skillnader i produktionsvillkor kan påverka jordbruket i Sverige jämfört med jordbruket i andra länder.

4. Att upprätta en förteckning över tänkbara skillnader i produktionsvillkor mellan Sverige och valda jämförelseländer, och i den också redovisa ett försök till kvantifiering av dessa skillnader. Arbetet ska utföras så att såväl eventuella merkostnader som eventuella mervärden synliggörs.

2.2.2

Kvalitetsmål

Underlaget ska kunna användas t.ex. i kommande diskussioner om förekomsten av skillnader i produktionsvillkor och mervärden i produktionen.

2.3 Omfattning och avgränsning 2.3.1

Omfattning

I rapporten görs ett försök att beskriva skillnader när det gäller flera produktionsvillkor och produkternas värden mellan Sverige och jämförelseländerna. Det är härvid viktigt att påpeka att: -

arbetet har gjorts på en översiktlig nivå och för att om möjligt skapa en överblick över skillnader och likheter,

-

jämförelserna inte gör anspråk på att vara heltäckande,

-

på flera punkter har det inte varit möjligt att få fram underlag för bedömningar,

-

gjorda beräkningar inte syftar till att exakt beräkna skillnadernas storlek utan till att ge en uppfattning om skillnadens storleksordning,

-

det sammanställda materialet förhoppningsvis ska kunna utgöra en grund för framtida och mer fördjupade studier.

15

Rapporten omfattar även en teoretisk genomgång av frågan om på vilket sätt jordbrukets konkurrenskraft påverkas av olika skillnader i skattesatser och vilka anpassningsmekanismer som kan finnas som ”neutraliserar” skillnaderna.

2.3.2 Länder att jämföra med Förhållandena för jordbruket i de länder som påverkar det svenska jordbruket särskilt mycket är mest angeläget att kartlägga. Vid första anblicken blir det då länder i vår närhet som först kommer ifråga och kartläggningen har avgränsats till jämförelser med Danmark och Finland.

2.4 Förväntat resultat En rapport som beskriver vilka skillnader som finns i fråga om olika produktionsvillkor och ett försök till kvantifiering av dessa skillnader samt en diskussion om vilka mervärden som kan genereras i det svenska jordbruket. Skillnaderna ska uttryckas gentemot de jämförelseländer som väljs.

2.5 Deltagare Följande personer har arbetat med utredningen: Projektbeställare: Harald Svensson Projektledare:

Magnus Franzén

Styrgrupp:

Jordbruksverkets utredningsråd

Projektgrupp :

Magnus Franzén, Växtnäringsenheten Anna Lindgren, Marknadsenheten Linda Persson, Marknadsenheten Monica Eidstedt, Statistikenheten Christer Nilsson, Avel- och djurhållningsenheten

2.6 Genomförande Projektgruppen har träffats regelbundet, ca en gång i veckan och projektets beställare har löpande informerats under projektet genomförande. Projektet har diskuterats vid två tillfällen med styrgruppen dvs. Jordbruksverkets utredningsråd. Vidare har två kortare presentationer genomförts för Jordbruksverkets ledningsråd.

Ett seminarium hölls den 9 december för att samt diskutera mervärden och merkostnader föreliggande rapport. Fødevareøkonomisk Institut (FØI) i Köpenhamn, Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT) i Helsingfors, LRF (Lantbrukarnas Riksförbund), NV (Naturvårdsverket) och Jordbruksverket deltog i seminariet.

Representanter för FØI och MTT har läst och lämnat synpunkter på rapportens innehåll och hjälpt till med information rörande förhållandena i respektive land.

16

3 Beskrivning av länderna som jämförs 3.1 Länder som jämförs De länder som Sverige kommer att jämföras med i denna rapport är Danmark och Finland.

Enligt bl.a. ”En livsmedelsstrategi för Sverige”, SOU 1997:167 har de tre länderna stora likheter när både när det gäller ekonomiska och sociala strukturer. Men det finns också viktiga skillnader som är av betydelse för deras jordbrukssektorer. Skillnader i klimat, jordart, geografiska förhållanden och strukturutveckling inom jordbruket har en avgörande betydelse för produktionens inriktning, avkastningsnivåer och produktionskostnader. Nedan kommer en jämförelse av en rad grundläggande förutsättningar att göras.

3.2 Befolkning Tabell 3-1 Antal invånare i Danmark, Sverige och Finland Danmark Finland 5 374 5 201 Antal invånare, (1000 invånare) 125 per km2

invånare/km3

17 per km2

Sverige 8 975 22 per km2

Källa: Eurostat

Finland och Danmark har båda ca 5 miljoner invånare. Sverige har nästan 9 miljoner invånare och alltså flest av de tre länderna. Danmark, med sina 125 invånare per km2, är betydligt mer tätbefolkat med än Finland och Sverige som har 15 respektive 20 invånare per km2.

3.3 Geografi Tabell 3-2 Danmarks, Sveriges och Finlands totala landyta, medeltal 2001-2003 Danmark Finland Sverige 2 2 43 098 km 338 147 km 450 185 km2 Landyta Varav vatten

ca 1,6 %

ca 9,9 %

ca 8,8 %

Källa: Eurostat

Till ytan är Sverige det största landet med ungefär 450 000 km2. Finlands yta är ungefär 110 000 km2 mindre. Med sina 43 000 km2 är Danmarks yta ungefär en tiondel av Sveriges.

Både Sverige och Finland har stora arealer som är skogsbevuxna eller utgörs av sjöar och vattendrag.

Danmark består administrativt av 14 amter och 275 kommuner. Finland är indelat i sex län och 444 kommuner. Sverige består administrativt av 21 län och 290 kommuner.

3.4 Klimat och odlingsförutsättningar Klimatets betydelse för jordbruket kan beskrivas med vegetationsperiodens längd. Så sker bl.a. i ”En livsmedelsstrategi för Sverige”, SOU 1997:167. Där definieras den som den tid då dygnsmedeltemperaturen överstiger fem grader Celsius. Normalt är denna period mer än 210 dagar i hela Danmark samt Skåne. I övriga Södra Sverige och mellersta Sverige samt

17

sydligaste delen av Finland har minst 180 dagars vegetationsperiod. I större delen av Finland är vegetationsperioden 160–180 dagar medan den i norra Sverige och norra Finland är 140– 160 dagar.

Klimatet påverkar produktionskostnaderna i jordbruket bl.a. genom avkastningsnivån i växtodling, risken för frostskador och andra skördeskador samt genom betesperiodens längd.

Dessa förhållanden har stor betydelse för produktionsinriktningen. Spannmål står för en stor del av växtodlingen i alla tre länderna, men förutsättningarna är sämre i de norra delarna av Sverige och Finland där växtperioden är kort och arronderingen ofta dålig. I sådana områden har i stället vallodling klara relativa fördelar. Därför domineras ländernas norra delar liksom det sydsvenska höglandet av vallodling och mjölkproduktion.

Danmarks jämförelsevis milda klimat kan påverka produktionskostnaderna på flera sätt t.ex. sänkta byggnadskostnaderna tillföljd av mindre behov av isolering, mindre behov av lagringsutrymmen för foder och gödsel, mindre kostnaderna för arbetskraft och maskiner för såväl produktion av vinterfoder som spridning av stallgödsel och möjlighet att odla vissa foderväxter som ger låga kostnader.

Klimatet i Finland och delar av Sverige innebär dock att kostnaderna för bekämpning av växtskadegörare och ogräs är lägre än i Danmark.

3.5 Jordbruket 3.5.1 Antal jordbruksföretag Tabell 3-3 Antal jordbruksföretag i Danmark, Finland och Sverige Antal jordbruksföretag Danmark Finland 48 613 74 950 År 2003

Sverige 67 890

Källa: EUROSTAT och Danmarks Statistik

Tabell 3-4 Jordbruksföretagens inriktning i Danmark, Finland och Sverige Inriktning Antal företag (1000 företag) Danmark Finland Sverige (1) 40,5 (54,1 %) 29,0 (42,8 %) 23,7 (48,8 %) Fältgrödor Trädgård (1)

1,5 (3,0 %)

3,5 (4,7 %)

0,8 (1,2 %)

Betande djur (1)

9,7 (20,0 %)

20,5 (27,3 %)

27,2 (40,1 %)

Svin och höns (1)

3,2 (6,6 %)

1,7 (2,3 %)

1,0 (1,4 %)

10,5 (21,6 %)

8,7 (11,6 %)

9,0 (13,2 %)

0 (0,0 %)

2,1 (2,8 %)

1,0 (1,6 %)

Mixad växtodling/djur (2) Övriga Källa: EUROSTAT och Danmarks Statistik

(1) Företag där mer än två tredjedelar av resultatmåttet Standard Gross Margin kommer från denna produktionsgren .

(2) Företag där mer än två tredjedelar av resultatmåttet Standard Gross Margin kommer från två eller fler produktionsgrenar.

Finland har med sina ca 75 000 jordbruksföretag flest antal företag av de tre länderna. I Danmark, Finland och Sverige ligger tyngdpunkten på företag med huvudinriktning på 18

fältgrödor eller betande djur. Förutom dessa två företagsformer har Danmark dessutom relativ många företag med mixad växtodling eller mixad djurhållning.

3.5.2 Åkerareal och dess användning Tabell 3-5 Åkerarealens användning i Danmark, Finland och Sverige, medeltal år 20012003 Land Använd areal, Varav areal Varav Vara ha odlad mark permanenta permanenta gräsmarker grödor m.m.

Danmark 2 668 500 2 472 600 185 500 9 900 Finland

2 230 700

2 198 500

26 500

4 000

Sverige

3 107 500

2 658 300

446 100

2 900

Källa: EUROSTAT

Trots stora skillnader i ländernas totala yta är skillnaderna små när det gäller arealerna med odlad mark i de olika länderna. Danmark har ca 2,5 miljoner hektar, Finland har ca 2,2 miljoner hektar och Sverige ca 2,7 miljoner hektar.

Med ungefär 1 500 000 hektar stråsäd har Danmark större odling av stråsäd än både Sverige och Finland som båda har ungefär 1 200 000 hektar. Arealerna med odling av rotgrödor såsom potatis och sockerbetor är störst i Danmark och uppgår till nästa 100 000 hektar. När det gäller industrigrödor såsom oljeväxter är odlingen ungefär lika stor i Danmark och Finland som båda har ca 80-90 000 hektar. Medan Sverige har ca 60 000 hektar. Odlingen av foder är stor i samtliga länder. Sverige utnyttjar nästa 970 000 hektar för foderväxter. Finland använder 640 000 hektar och Danmark 440 000 hektar.

Tabell 3-6 Odlade grödor i Danmark, Finland och Sverige, medeltal 2001-2003 Odlade grödor, 1000 ha Land Stråsäd Trindsäd Rot grödor Industri Foder, Övrigt grödor, (vall (grönsaker, (potatis, (oljeväxter, m.m.) träda sockerbetor soja m.m.) m.m.) m.m.)

Danmark 1 517 35 103 90 439 296 Finland

1 179

11

60

81

636

244

Sverige

1 142

30

85

61

971

375

Källa: EUROSTAT

19

3.5.3 Djurantal Tabell 3-7 Antal djur av olika djurslag i Danmark, Finland och Sverige, medeltal 20012003 Antal djur (medel 2001-2003) Land Nötkreatur Grisar Får Värphöns Danmark 1 754 000 12 941 000 103 000 3 695 000 Finland

1 003 000

1 424 000

67 000

3 269 000 (1)

Sverige

1 582 000

1 969 000

443 000

4 972 000

Källa: EUROSTAT (1) Medel 2001-2002

Danmark har flest antal djur när det gäller nötkreatur och grisar. När det gäller nötkreaturen är dock inte skillnaden så stor mellan Sverige och Danmark. Det skiljer ungefär 200 000 nötkreatur mellan de båda länderna. Antalet grisar är dock mycket större i Danmark jämfört med de båda andra länderna. Jämfört med Sverige har Danmark ca 6 gånger fler grisar. Jämför man med Finland har Danmark ca 8 gånger fler grisar. Fåren finns till övervägande delen i Sverige som också har flest värphöns.

3.5.4 Produktion av vissa jordbruksprodukter Tabell 3-8 Produktion av vissa och Sverige, medeltal 2001-2003 Vete Land 1000 1000 100 ton ha kg/ha Danmark 4 474 625 71,6 Finland 579 170 34,0 Sverige 2 247 383 58,9 Ärter Land 1000 ton Danmark 129 Finland 11 Sverige 80

vegetabiliska jordbruksprodukter i Danmark, Finland Korn 1000 ton 3 954 1 741 1 655

1000 ha 759 533 389

1000 ha 35 5 26

100 kg/ha 37,4 22,8 30,9

Sockerbetor 1000 1000 ton ha 3 130 55 1 021 30 2 603 53

Oljeväxter 1000 1000 ton ha Danmark 262 90 Finland 102 74 Sverige 137 61

100 kg/ha 28,7 13,6 22,5

Grönfodermajs 1000 1000 ton ha 3 590 98 4

Land

100 kg/ha 52,2 32,6 42,5

Havre 1000 ton 276 1 369 1 082

1000 ha 55 433 278

100 kg/ha 50,3 31,6 38,9

100 kg/ha 573,6 337,9 489,0

Potatis 1000 ton 1 481 710 899

1000 ha 37 29 32

100 kg/ha 399,3 241,0 285,2

100 kg/ha 368,0 -

Foderbeta 1000 1000 ton ha 782 12 0 0

100 kg/ha 678,6 -

Källa: EUROSTAT

Danmark producerade i genomsnitt nästan 4,5 miljoner ton vete, 4 miljoner ton korn och 0,3 miljoner ton havre under åren 2001-2003. Tillsammans är det nästa 9 miljoner ton spannmål.

Motsvarande siffror för Finland och Sverige är 3,7 miljoner ton respektive 5 miljoner ton spannmål. Med ungefär 250 000 ton oljeväxter per år producerade Danmark ungefär dubbelt 20

så mycket som Sverige och Finland. Även när det gäller ärter, sockerbetor och potatis är Danmark den största producenten.

Produktionssiffrorna är genomgående högre för Danmark än för Finland och Sverige. Detta beror framförallt på att två saker. Odlingens omfattning i hektar räknat är ofta något större samt att de naturliga förutsättningarna för odling i landet är bättre i Danmark vilket resulterar i högre skördar.

Foderbeta och grönfodermajs odlas nästan uteslutande i Danmark.

Tabell 3-9 Produktion av vissa animaliska jordbruksprodukter i Danmark, Finland och Sverige, medeltal 2001-2003 Producerad mängd, medel 2001-2003

Danmark Finland

Sverige

Mjölk (producerad), 1000 t

4 600,5

2 511,1

3 288,7

Mjölk (invägd), 1000 t

4 465,6

2 429,9

3 241,0

Slaktade nötkreatur, 1000 djur

612

338

497

Mängd nötkött per år, 1000 t

151

91

143

22 243

2 165

3 262

Mängd griskött, 1000 t

1 745

184

282

Slaktade får, 1000 djur

72

30

195

Slaktade grisar, 1000 djur

Mängd fårkött, 1000 t Ägg, 1000 t

1,5 81 500

0,6 55 800

3,8 101 800

Källa: EUROSTAT

Av produkterna mjölk, nötkött och griskött producerar Danmark de största kvantiteterna.

Mängden griskött och antalet slaktade grisar är i storleksordningen 9-10 gånger högre än i Finland och 6-7 gånger högre än i Sverige. När det gäller fårkött och ägg producerar Sverige de största kvantiteterna.

3.5.5 Jordbrukets intäkter och kostnader Tabell 3-10 Jordbrukets kostnader år 2003 i Danmark, Finland och Sverige Miljoner € (2003) Land Jordbrukssektorns Kostnader för insatsvaror och produktion tjänster Danmark 8 135 5 138 Finland

4 152

2 686

Sverige

4 794

3 215

Källa: EEA 2003

Värdet av jordbruksproduktionen är störst i Danmark. Värdet är ungefär dubbelt så stort som i Finland och 70 % större än i Sverige. Kostnaderna för insatsvaror och tjänster utgör 63 % av produktionsvärdet i Danmark motsvarande siffra för Finland och Sverige är 66 % respektive 67 %.

21

4 Inledning med genomgång av rapporter från tidigare genomförda studier 4.1 Lönsamheten i svenskt jordbruk Lönsamheten i svenskt jordbruk har i flera rapporter under senare år beskrivits som dålig.

Här nedan följer sammanfattningar tre av dessa.

4.1.1 Hur går det för svenskt jordbruk I rapporten ”Hur går det för svenskt jordbruk” SJV rapport 2003:7 prövas tre hypoteser mot en rad indikatorer. Det tre hypoteserna är om jordbruket i Sverige (1) tappar, (2) håller ställningarna eller (3) vinner i förhållande till jämförda länder.

Jämförelser görs flera länder bl.a. Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Indikatorerna och vilken eller vilka av ovanstående hypoteser som de bedöms stödja framgår av tabellen nedan. I tabellen framgår också resultatet av en liknande genomgång gjort 1999.

Tabell 4-1 Sammanställning av vilka hypoteser som stödjer någon av de tre hypoteserna att Jordbruket i Sverige; (1) tappa, (2) håller ställningarna eller (3) vinner i förhållande till jämförda länder Indikator 2003 års rapport 1999 års rapport 1 2 3 1 2 3 Produktion

X

X

Direktersättning andel

X

X

Andel frivillig träda

X

X

Kvotutnyttjande

X

Avkastning

X

Företagsstorlek (areal)

X

X

Andel stora företag (areal)

X

X

Företagsstorlek (djur)

X

Andel stora företag (djur)

X

X

Utv. av arbetsproduktivitet Prisrelationer

X X X X

Maskininvesteringar Utrikeshandel

X X

Arrendepriser Kvotpriser (mjölk)

X

X

X

X X

X

X

X

23

Hypotes 1 stöds av flera starka indikatorer där utvecklingen av prisrelationerna (terms-of trade) bedöms vara den starkaste. Vidare stöds denna hypotes av att andelen frivillig träda ökar i förhållande till genomsnittet för EU-länderna, att andelen ”stora” företag är lågt, att direktbetalningarnas andel av inkomsterna och omsättningen är hög samt att handelsbalansen för jordbruksvaror och livsmedel försämrats.

Det som talar för hypotes två är utvecklingen av produktionen, avkastningsutvecklingen, investeringsutvecklingen, utvecklingen av arrende- och markpriser samt möjligen också av priserna på produktionsrätter (mjölk).

De indikatorer som talar för hypotes 3 är att arbetsproduktiviteten har förbättrats mer än i jämförda länder. Dessa jämförelser är dock osäkra.

Den negativa trend som vissa indikatorer uppvisar kan vara tecken på att det svenska jordbruket står sämre rustat för att möta utvecklingen framöver än jordbruket i de jämförda länderna. Utvecklingen av förhållandet mellan priser på försålda produkter och inköpta produktionsmedel (terms-of trade) har haft stor inverkan på denna bedömning. Om denna fortsätter att försämras mer än i jämförda länder kommer detta på sikt att medföra att lönsamheten faller och därmed minskar viljan att producera. Å andra sidan visar indikatorn för arbetsproduktivitet en god utveckling för Sverige vilket kan motverka en ogynnsam utveckling av priserna.

4.1.2 Lantbrukets lönsamhet LRF Konsult redovisar årligen i samarbete med LRF, Lantmännen Swedish Meats och Svenska mjölk en rapport om lönsamheten i svenskt jordbruk. I rapporten med namnet ”Lantbrukets lönsamhet” beskrivs lantbruksföretagens lönsamhet genom så kallade typföretag som i sin tur bygger på resultat som LRF Konsult får fram genom en statistikbearbetning av sitt bokföringsmaterial. Beräkningar görs på tre olika typföretag. Dessa är växtodlingsföretaget, grisköttsföretaget och mjölkföretaget. Typföretagen ska spegla ett slags genomsnitt av lantbruksföretagen. I rapporten ”Lantbrukets lönsamhet 2003” redovisas utvecklingen under 1997-2002 samt en preliminär bedömning av 2003 samt en prognos för 2004.

Av rapporten framgår att den svenska exporten har minskat på de flesta områdena under 2002.

Nya exportörer med snabb tillväxt uppträder på marknaden t.ex. Brasilien (griskött och fågel) samt Spanien (griskött). Möjligheterna att exportera påverkas av kronans värde i förhållande till euro och dollar.

I Sverige har vi sett en snabbare ökning av produktionsmedelsindex än övriga Europa. En stigning med 17 procent i Sverige jämfört med 10 procent i övriga Europa. Producentpriserna har samtidigt sjunkit med 8 procent i Sverige medan motsvarande siffra för EU är 1 procent.

En jämförelse mellan utvecklingen för Sverige och övriga EU-länder visar att indextalsförändringen mellan PM-index och A-index i genomsnitt har fallit med 1,5 procent mer per år i Sverige än övriga EU-länder.

I växtodlingsföretaget sjönk driftsresultatet från 290 000 kr år 2001 till 251 000 kr år 2002.

Ersättningen till arbete och kapital minskade samtidigt från 131 000 kr till 89 000 kr. En fortsatt nedgång under 2003 och 2004 förutspås. Även när det gäller grisföretaget sjönk driftsresultatet mellan 2001 och 2002. Ersättningen till arbete och kapital föll från 131 000 kr år 2001 till 89 000 kr 2002. En fortsatt nedgång förutspås under 2003 därefter förväntas utvecklingen vända.

24

För mjölkföretagets del har driftsresultatet och ersättningen till arbete och kapital i stort sätt varit oförändrat mellan år 2001 och år 2002 och förväntas också ligga oförändrade under 2003. För 2004 förväntas både driftresultat och ersättning till arbete och kapital minska.

4.1.3 Lantbruksbarometern I rapporten ”Lantbruksbarometern” från 2004 beskrivs lantbrukarnas förväntningar om konjunkturen. Rapporten ges ut av LRF Konsult, LRF och Föreningssparbanken. Ungefär 1 000 lantbrukare har deltagit i den intervjuundersökning som ligger till grund för de redovisade resultaten. Alla gårdar som deltagit är större än 20 hektar. Materialet har delats in i fyra storleksgrupper. Redovisningen sker för hela landet samt nedbrutet på sju stycken regioner. Flertalet företag, 84 procent av de tillfrågade, har växtodling, mjölk eller nötkött som huvudsaklig driftsinriktning.

Ett index för lönsamhet presenteras som ett mått på hur lantbrukarna bedömer lönsamheten i branschen. Detta index har jämfört med 2002 sjunkit för växtodlingsföretaget, grisföretaget och mjölkföretaget. Den största nedgången svarar grisföretaget för. Indexet sjunker i samtliga regioner. Flertalet tror på en oförändrad lönsamhet under 2004. Jämförelser med EAAkalkyler, prisindex och priser på livsmedelsområdet samt LRF Konsults typföretag visar på en stor överensstämmelse.

Andelen företag som investerat i maskiner respektive byggnader och djurstallar under 2003 redovisas. Maskinsidan visar på en liten ökning jämfört med 2002. Mjölk – och nötköttsproducenterna svarar för en liten ökning medan växtodlingsföretag och grisproducenter visar på en liten minskning. Antalet företag som investerat i byggnader har minskat något. Någon aktuell statistik att jämföra med finns inte. Den senast genomförda undersökningen från Jordbruksverket är från 2002.

Tillgången till likvida medel har enligt undersökningen minskat vid en jämförelse med 2002.

Likaså har andelen som ökat sina banklån ökat något och antalet som minskat sina banklån minskat något. Utlåningen till lantbruket har ökat med 7 miljarder kronor under 2003 till ca 114 miljarder kronor. Soliditeten i svenskt lantbruk är god, mellan 70-80 %. Stora skillnader mellan olika företag förekommer. Detta kan jämföras med Danmark där motsvarande siffra är ca 45 %. Totalt sett har fler lantbrukare minskat sina skulder till leverantörer än som har ökat dem.

4.2 Jämförelser med andra länder Det finns även en rad exempel på jämförelser med andra länder. Några av dessa arbeten sammanfattas nedan.

4.2.1 En livsmedelsstrategi för Sverige, SOU 1997:167 Redan 1997 uppmärksammades konkurrensfrågan i rapporten ”En livsmedelsstrategi för Sverige”, SOU 1997:167. Rapporten har några år på nacken men kan sägas vara relevant på så sätt att den pekar ut ett antal produktionsvillkor som kan förklara skillnader i lönsamhet mellan Sverige och andra länder. I avsnitt 5 görs en jämförelse mellan Sverige, Danmark och Finland. Till att börja med jämförs ländernas klimat och odlingsförutsättningar. Därefter jämförs struktur, produktion och priser i jordbruket. Avsnittet innehåller också jämförelser av direktstöden till jordbruket, djurskydds- och foderbestämmelser, miljöbestämmelser och beskattning (inkomstskatt, egenavgifter, fastighetsskatter, energiskatter, miljöskatter, produktionsavgifter och återföring) i de olika länderna.

25

Som sammanfattning har uppgifter om bruttoinkomster och nettoinkomster för de tre länderna sammanställts för ett antal år. Här framgår att Finland har de högsta nettoinkomsterna under åren 1990-1996 och Sverige har de lägsta. Även en sammanställning av energi-, miljö-, och fastighetsskatterna har gjorts. Redovisningen visar en högre skattebelastning i Sverige än i de övriga länderna.

Som komplement till sammanställningar på nationell nivå finns också jämförelser mellan Sverige och Danmark utifrån några svenska typgårdar. Fyra gårdar redovisas, en mjölkgård, en svingård, en spannmålsgård belägen i Östergötland och en spannmålsgård belägen i Skåne.

Beräkningar gjorda med förutsättningen att Sverige skulle ha samma miljöskatter som i Danmark visar en ökning av de fyra typgårdarnas resultat. Resultatet förbättrades med mellan 5 300 – 17 100 kr. Växtodlingsföretagen gynnades mer än djurföretagen. Lägger man till den danska fastighetsskatten tar den ut stora delar av den resultatförbättringen minskade miljöskatter åstadkommer. Adderas djurskyddsbestämmelserna förbättras resultatet för svingården. Beräkningarna sammanfattas i tabellen nedan.

Tabell 4-2 Sammanfattande jämförelse med Danmark år 1997, kronor Kostnader Mjölkgård Svingård Spannmålsgård Östergötland Skåne Energiskatter 12 300 29 400 30 900 32 400 Miljöskatter

6 000

5 300

14 100

17 100

Fastighetsskatt

-3 700

8 500

10 800

-27 100

34 200

22 400

Djurskyddsbestämmelser Summa

63 000 14 600

89 200

Utöver tabellen kan man välja att beakta den återföring som sker i Danmark av avgifterna på bekämpningsmedel och koldioxid. Resultatförbättringen under danska förhållanden blir då ännu större. Vidare kan skillnader i beskattning vägas in vilket blir ytterligare en nackdel för den svenska lantbrukaren.

4.2.2 Vilka är svenskt jordbruks specifika konkurrensnackdelar och hur kan de påverkas?

I slutat av 1990 talet publicerade Kungliga Skogs- och lantbruksakademin rapporten ”Vilka är svenskt jordbruks specifika konkurrensnackdelar och hur kan de påverkas?”. I rapporten görs en jämförelse med övriga Europa, Kanada, Nya Zeeland och USA. Syftet var att jämföra kostnaderna för svenskt jordbruk med dels ett antal regioner i Europa, dels med lågkostnadsländer som USA och Australien. Jämförelsen görs för produktion av vete, mjölk och svin.

4.2.2.1 Metod Data från riktiga gårdar har samlats in och i vissa fall justerats för att kunna vara jämförbara.

Data har sedan körts i ett program som använder en modell för kostnader och intäkter baserad på verklig data.

Kostnaderna har delats in i fem kategorier; 1: insatsvaror, 2: arbets- och maskinkostnader, 3: underhåll, ränta och avskrivning för byggnads- och maskininventarier, 4: administrations- och övriga gemensamma kostnader, 5: kostnader för dikning, invallning, bevattning och

26

byggnadsskal av olika slag, 6: markkostnad (medtas dock inte i de internationella jämförelserna).

I jämförelserna nedan är kostnader 1-4 och delvis 5 inkluderade, dock ej markkostnaden.

Europeisk jämförelse. Jämförda områden för veteproduktion inom Europa är MecklenburgVorpommern (M-V), Scleswig-Holstein (S-H), Centre (C) (söder om Paris), Sydskåne och Mälardalen. M-V har mycket stora gårdar enligt svenska mått. S-H, C samt Sydskåne och Mälardalen har blandad struktur med både stora och mindre gårdar. Siffrorna är från 1994.

Kostnader för insatsvaror (1) är låg i de svenska områdena p.g.a. låg eller kontrollerad insats, i C är de låga p.g.a. hög avkastning, fördelaktigt väder och lågt behov av insatsvaror. I de tyska områdena är kostnaderna höga, men så även avkastningen. Kostnader 2 ansluter sig i hög grad till gårdsstorlekarna. M-V och S.H har höga kostnader. C utnyttjar sina maskiner väl via bl.a. samarbete. Dikningskostnader varierar. De svenska och tyska områdena har behov av täckdikning, medan C är i stort sett självdränerande. Sverige och i viss mån Nordtyskland har behov av torkning.

Slutsats: kostnaderna anpassar sig till intäktsnivån. Räknat till kostnader i kr per kg hamnar Sverige i mitten. Därför väljs Sverige som representant för Europa i de följande analyserna.

Jämförelse med lågkostnadsländer. De amerikanska grödor som används för jämförelse är majs från Minnesota, MN, vårvete från Nord Dakota, ND och vete från Australien, AU. MN representerar det mest högavkastande områden i USA. Vårvetet i ND representerar ett extensivt odlingsområde i Nordamerika och har relativt låg avkastning och mycket stora gårdar. Båda dessa regioner har spannmålsodling på åker på samma sätt som i Europa. I AU däremot ingår vetet i en växtföljd som innehåller flerårig betesmark på åker där både köttdjur och får hålls. Avkastningen varierar beroende på nederbörd men ligger mellan 1,5-5 ton per ha, och insatserna varierar därefter. Exemplet som används har en avkastning på 2 ton per ha och en mycket extensiv odling med europeiska mått mätt och därmed låga kostnader.

Slutsats: Det är stora skillnader i kostnader mellan europeisk odlingsmodell och övriga länder.

Bäst överens stämmer majsen i MN som är mest lik vad det gäller intensitet och avkastningsnivå, dock är samtliga kostnadsslag i MN lägre än de svenska. Det gäller både då man räknar i kostnad per ha och kostnad per kg avkastning.

Orsaker: Insatsvaror: skillnader i drivmedelsskatt (diesel), gödselkostnad och då särskilt den svenska kväveavgiften, amerikanarna tillåter enklare spridningshjälpmedel, har ofta flytande ammoniak och tillåter dessutom spridning på hösten. Arbetskostnader: alla jämförda gårdar är familjejordbruk: Den svenska timkostnaden är avsevärt högre än de övrigas. Orsaken är bl.a. att i de andra länderna finns inte de regler om anställningsförhållanden och lönesättning som Sverige har, vilket gör att de kan sänka arbetskostnaderna rejält. Dessutom är lantbruksarbete i stort ett lågstatusarbete. Maskinkostnader: inköpspriserna är relativt lika, medan utnyttjandegraden är högre i torra stabila områden framförallt gäller det skördetröskor.

Maskinlivslängden är även den relativt likartad i alla områden. I denna kategori har författaren även inkluderat bränslekostnaden, vilken skiljer sig mycket genom bland annat olik beskattning. Torkningskostnader: Sverige har betydligt högre kostnader för torkning än andra jämförda länder p.g.a. mycket högre torkningsbehov. Därför har Sverige också bra beredskap mot ogynnsamt väder, vilket saknas i övriga områden. Torkningskostnaden i Sverige belastas av hög skatt på fossila bränslen. Lågkostnadsländerna belastas istället av t.ex. hagelförsäkringspremier. Övriga kostnader: (kallas i kostnadsindelningen för kostnader 4) det svenska systemets komplikationsgrad och det svenska högskattesamhället gör att dessa kostnader är högre i Sverige. Andra orsaker är krav på utbildning och behörighetsbevis i Sverige, samt hälsokontroller av personal och besiktningar av maskiner. Dessa kostnader är

27

högre i Sverige än i övriga Europa men framförallt högre än i USA och Australien där regelverken för verksamheterna är mindre omfattande. Täckdikning etc.: vissa områden inom stora delar av Europa är självdränerade, medan behovet av täckdikning i USA är jämförbart med det i Sverige. Investeringskostnaderna och livslängden på investeringen är likvärdiga de svenska. I USA finns fungerande marknader för alla produkter och kapacitetsutnyttjandet är gott. EU skapar en liknande via sin inre marknad med ökad konkurrens.

Amerikanska stöd i programmet ”Freedom to Farm” innebär att vissa jordbruksgrödor är ersättningsberättigande, mot att odlingsarealen av respektive gröda är valfri för producenten och så även valet att ha träda eller inte. De grödor som ges stöd för som är jämförbara med svenska grödor är vete, majs och korn och stödet är ett kr/kg-stöd som motsvarar ca 85 % av den historiska skörden. Den historiska skörden är lagd på en nivå som man anser motsvarar 80 % av dagens skörd. Det medför att totalt får ca 70 % av dagens skörd stöd, vilket är oberoende av vad som odlas och skördas. Beroende på skördenivå hamnar stödet på 300-700 kr/ha (1999 års priser).

4.2.2.2 Slutsatser Produktionskostnaden för spannmål är generellt sett lägre i USA och Australien. Dock tillkommer i dessa länder höga transportkostnader på grund av stora avstånd. I det avseendet är svensk spannmålsproduktion konkurrenskraftig. För svinproduktion i USA är de låga spannmålspriserna en fördel och så även låg arbetskostnad till följd av utnyttjande av lågbetald invandrararbetskraft. Om reglerna för arbete ändras till att bli strängare i USA kan det medföra konkurrensfördelar för svensk produktion.

Svenska nackdelar är förutom skatter på insatsvaror även höga administrativa kostnader till följd av ett komplicerat och mycket reglerat samhälle.

För maskinkostnader finns utrymme för förbättringar. Arbetskostnader är väldigt varierade världen över. Det finns dessutom en risk att brukarna tänker mycket kortsiktigt och inte tar hänsyn till sitt eget arbete och därmed inte räknar det som en kostnad. Ytterligare en kostnad är de långsiktiga investeringar samt reparationer och underhåll som krävs.

Slutligen anser författaren att frihandel och avreglering är nog önskvärt men inte förrän hänsyn tagits genom gemensamma internationella överenskommelser om hur långsiktiga krav på jordbruket kan mötas.

4.2.3 Analys av underlag för ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i Sverige och andra länder I rapporten ”Analys av underlag för ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i Sverige och andra länder, Jordbruksverkets rapport 2000:11”, belyser man förutsättningarna för att göra ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i olika länder.

Enligt en gemensam kalkyl benämnd EAA beräknas inom EU ett antal inkomstmått för jordbruket i de olika medlemsländerna. Syftet är dels att beräkna jordbrukets bidrag till den samlade produktionen, BNP, i nationalräkenskaperna, dels att beräkna inkomstutvecklingen i jordbruket enligt ett antal mått eller indikatorer, vanligtvis per årsarbete. Beräkningarna görs av respektive lands myndighet med ansvar för jordbruksstatistiken. I praktiken finns dock stora skillnader i såväl metod som när det gäller dataunderlaget i olika länder, varför det är vanskligt att använda resultatet till att jämföra inkomstnivån i olika länders jordbruk.

Enligt beräkningarna i EAA har det svenska jordbruket låga inkomster per årsarbete i förhållande till andra medlemsländer. Det är därför för Sveriges del relevant att ställa frågan om en jämförelse ger en rättvisande bild, eller om det finns olikheter i data eller 28

beräkningsmetoder som gör att jämförelsen ger en missvisande eller t.o.m. felaktig bild av det svenska jordbrukets relativa inkomst.

Syftet är alltså att bedöma om underlaget är tillräckligt rättvisande för att jämförelsen ska ge en användbar indikation på den relativa inkomsten – kanske efter några justeringar. Det slutliga syftet är att bedöma det svenska jordbrukets inkomstnivå i förhållande till andra länder samt att förklara noterade skillnader.

4.2.3.1 EAA inom EU EAA visar jordbrukets och inte jordbrukarnas produktion, intäkter från annan verksamhet som t.ex. skogsbruk eller anställning ingår därför inte. När det gäller jämförbarhet av resultatmåtten mellan länderna kan det vara lämpligt att skilja på statistiska faktorer som försvårar jämförelser och ”ekonomisk jämförbarhet”. I det förstnämnda fallet rör det sig om skillnader i beräknings- och skattningsmetoder. I det andra fallet är frågan om resultatens ekonomiska innebörd är samma i olika länder.

Under senare år har inom Eurostat pågått ett arbete med att utveckla en ny kalkyl för sektorn, här benämnd EAA97. Fr.o.m. innevarande år (2000) kommer EAA97 för Sverige att utgöra den officiella statistiken över det svenska jordbrukets intäkter, kostnader och resultat. Det är främst inom två områden som EAA97 skiljer sig från EAA •

All den vegetabilieproduktion inom jordbrukssektorn som används till foder ska värdesättas och ingå i jordbrukets intäkter, även de delar som omsätts inom sektorn genom direkt försäljning till andra jordbruksföretag eller används på de företag där de produceras.

Samtidigt återkommer dessa produktionsdelar under kostnadssidan som kostnader för foder och påverkar därför inte resultaten. I EAA ingår endast den del som säljs från jordbrukssektorn till andra sektorer (även det som senare återköps till jordbrukssektorn).

•

I EAA97 får även sådan vidareförädlingsverksamhet av jordbruksprodukter (ex. försäljning av mjölk och kött på gården) eller sidoverksamhet (ex. turism) ingå, som i statistiken på kostnadssidan inte kan särskiljas från kostnaderna för den rena jordbruksverksamheten. Detta benämns icke särskiljbara sekundära aktiviteter. För Sveriges del ingår här endast användning av jordbruksmaskiner för snöröjning m.m.

Varken i EAA eller i den svenska sektorskalkylen ingår denna verksamhet.

4.2.3.2 Jordbrukets inkomstindikatorer Inkomster i det svenska jordbruket jämfört med andra länder i EU analyseras enligt tre indikatorer; indikator 1: faktorpris per årsarbete, indikator 2: nettoinkomst av total arbetsinsats per årsarbete och indikator 3: nettoinkomst av familjemedlemmars arbetsinsats per årsarbete. Som tidigare påpekats bör man ha i åtanke de problem som finns med sådana jämförelser.

Jämförelser med nästan alla övriga EU-länder visar att nettoinkomst från total arbetsinsats per årsarbete totalt för Sverige ligger på en mycket låg nivå. Endast Portugal ligger på ungefär samma nivå som Sverige. Vidare jämförelser visar att Sveriges låga inkomster inte beror på att intäkterna är relativt sett låga utan på att kostnaderna är betydligt högre i förhållande till intäkterna än vad som är fallet för övriga länder.

Det kan konstateras att det finns starka skäl att, utifrån analysen av EAA:s olika kostnadsposter, anta att avskrivningarnas storlek är en grundläggande orsak till Sveriges låga nettoinkomst. Även andra kostnader, såsom kompensation till arbetskraften, arrende- och räntenettokostnader har betydelse för den låga nivån. Det bör emellertid påpekas att när det i rapporten sägs att kostnaderna för Sverige är relativt höga, så innebär det att de är höga i

29

kalkylen, och därmed bidrar till Sveriges dåliga kalkylresultat. På grund av osäkerhet om, och eventuella olikheter i, använt underlag och i använda metoder i olika länder behöver det inte betyda höga kostnader. Analysen har gjorts för att se i vilka poster Sverige skiljer ut sig, för att analysera dessa vidare, i syfte att utröna om de verkligen är högre. En alternativ förklaring är att t.ex. avskrivningarnas storlek är missvisande. Avskrivningarna är den post där Sverige skiljer ut sig mest från andra länder.

4.2.3.3 Beräkningsgång 4.2.3.3.1 Intäkter På intäktssidan finns ett antal felkällor, både när det gäller kvantiteter och priser. Med några undantag kan dock dessa var och en för sig bedömas vara relativt små. Även om de är många och de tillsammans skulle kunna utgöra betydande belopp bedöms intäktssidan som betydligt mer tillförlitlig än kostnadssidan och kommer inte att utgöra någon väsentlig del i den fortsatta analysen.

4.2.3.3.2 Driftskostnader Inom gruppen driftskostnader har beräkningarna för flera kostnadsposter baserats på Statistiska centralbyråns deklarationsundersökning (DU), som upphörde i början av 1990talet. Eurostat rekommenderar att bokföringsmaterial från undersökningen FADN, motsvarigheten till JEU, används för skattningar av kostnadsposter när annat mer tillförlitligt datamaterial saknas. Dessa har då räknats upp till totalnivå.

För kostnadsposter som handelsgödsel, växtskyddsmedel och köpfodermedel har Jordbruksverket årligen genomfört särskilda undersökningar avseende hela marknaden för respektive produkt, vilka ligger till grund för kostnadsberäkningarna.

4.2.3.3.3 Avskrivningar Avskrivningarna utgör ett av de svårare kostnadsslagen att erhålla tillförlitliga uppgifter om, och därmed att uppskatta. Enligt Eurostat är det risk att avskrivningskostnaderna ger systematiska fel vid jämförelserna, bl.a. beroende på att statistikunderlaget varierar mellan olika länder. Eftersom avskrivningarna är en tung kostnadspost i jordbruket får systematiska brister i data eller metoder stort genomslag vid kalkyljämförelser. Det kan konstateras att Sveriges avskrivningar per årsarbete är förhållandevis höga i kalkylen. För Sveriges del baserar sig beräkningen av avskrivningskostnader på skattningar av investeringar i inventarier, byggnadsskal och markanläggningar.

Det finns brister i underlaget för att uppskatta avskrivningarna, med nuvarande statistikunderlag kan det emellertid vara svårt att hitta något bra alternativ till den metod som nu tillämpas.

4.2.3.3.4 Ränte- och arrendekostnader Utgångspunkt för nuvarande beräkning är räntekostnader för aktiva jordbrukare enligt DU (Deklarationsundersökningen, upphörde 1992). Från den kostnaden exkluderas skogsbruk och bostad.

Beräkningen av arrendekostnader baseras på en undersökning av arrendepriser som årligen genomförs av Jordbruksverket.

4.2.3.4 Arbetskraft Vid beräkning av utvecklingen av olika indikatorer använder Eurostat något av resultatmåtten dividerat med antalet årsarbeten (AWU, Annual Working Units), detta ger en framräknad 30

inkomst per årsarbete. Arbetskraftsstatistiken ska innehålla allt arbete som utförs inom den jordbruksproduktion som ingår i EAA, både avlönat och oavlönat arbete. Definitionen av årsarbete tillsammans med det förhållandet att antalet arbetstimmar för ett heltidsarbete varierar mellan medlemsländerna innebär att ett årsarbete inom jordbruket uttryckt i antal timmar skiljer sig åt. Sveriges gräns på 1800 arbetstimmar för ett AWU är bland de lägsta i EU, endast Danmark har en lägre gräns, 1739 timmar. Även för Finland utgörs gränsen av 1800 timmar, men de flesta övriga länder tillämpar 2200 timmar.

De uppskattningar av arbetsvolymens storlek i jordbruket som gjorts i Sverige har omgetts av betydande osäkerhetsmarginaler, bl.a. mättekniska problem och metodproblem. Egna företagare har oreglerade arbetsförhållanden, en annan svårighet är avgränsningen mellan arbetsinsatsen i jordbruket och andra näringar t.ex. skogsbruk. Även den stora delen deltidsjordbrukare samt det förhållande att familjemedlemmar tillfälligt medverkar i arbetet utgör ytterligare en svårighet. Ett annat förhållande som inverkar är den stora variationen bland jordbruksföretagen – bl.a. när det gäller struktur och teknikutnyttjande – som medför att effektiviteten kan variera. Vid omräkning till standardiserade AWU visar en jämförelse mellan länder att olika antal timmar per AWU emellertid inte har någon avgörande betydelse för Sveriges dåliga inkomstposition. (Standardiserade AWU tas fram genom att dividera de olika ländernas totala antal timmar som de uppnår på ett år med antalet timmar för beräkning av en AWU (1800) som används i Sverige.)

4.2.3.5 Jämförelser med Danmark och Finland enligt EAA 97 I denna jämförelse redovisas preliminära beräkningar för Danmark och Finland som baseras på preliminära EAA97 data som sedan jämförs med Sverige. Här jämförs och diskuteras skillnader i resultat och skillnader i ländernas jordbruk – inte i data och metoder. Det har ännu inte varit möjligt att göra en genomgång av statistikunderlag och beräkningsmetoder i dessa länder.

Enligt EAA-data har både Danmark och Finland betydligt högre inkomster än Sverige under hela 1990-talet. De relativt stora revideringar av kostnaderna, som blivit en följd av den tidigare nämnda översynen av kostnaderna i EAA97 för Sverige, ger en mer positiv bild för Sverige. Även med nya data kvarstår skillnader mellan ländernas resultat.

Till Eurostat redovisade uppgifter tyder på att beräkningarna i Sverige, Danmark och Finland inte är konsistenta. Danmark med sitt större jordbruk redovisar färre och Finland med sitt mindre jordbruk redovisar ca 50 % fler årsarbeten än Sverige.

Vissa inkomstskillnader kan förklaras av skillnader i andelen arrenderad areal samt markpriser i de olika länderna. Enligt data från Eurostat är markpriserna i Danmark 5-6 gånger högre än i Sverige och i Finland ungefär dubbelt så höga som i Sverige. Även arrendepriserna är betydligt högre i Danmark än i Sverige och Finland, vilket också tyder på att kravet på ersättning till marken bör vara högre.

4.2.3.5.1 Intäkter Skillnader i vilka verksamheter som ingår försvårar jämförelser mellan olika länder, t.ex. ingår hästuppfödning under animalier/häst i Sverige, i Danmark och Finland ingår bara försäljningen av hästkött.

Direktstödet spelar stor roll för intäkterna. I Finland är det drygt en tredjedel av intäkterna, i Sverige 15-17 % och i Danmark endast 7-8 %.

Vissa skillnader i produktionssammansättning torde förklara en del av skillnaderna på intäktssidan. Förklaringar till skillnader i företagarinkomst är framför allt de höga

31

direktstöden i Finland. När det gäller Danmark är en orsak högre avkastningsnivåer i vegetabilieodlingen. Möjligtvis kan griskonjunkturen spela in under vissa år. Danmark har också en betydligt mer intensiv nötköttsproduktion än Sverige, där den i relativt stor utsträckning bedrivs på lågavkastande marker.

4.2.3.5.2 Kostnader När man jämför kostnadsposterna bör man notera det samband som finns mellan kostnaderna och produktionsinriktningen.

•

Sverige har förhållandevis höga utsädeskostnader.

•

Energikostnaderna är betydligt lägre i Danmark än i Finland och framför allt Sverige.

•

Gödselmedlens andel av kostnaderna är betydligt lägre i Danmark än i Sverige och Finland. (Punktskatten i Sverige är marginell i sammanhanget).

•

Fodermedlen tar en större andel av kostnaderna i Danmark. Det gäller främst foder köpt utanför sektorn. I Finland är andelen lägst.

•

Avskrivningarna verkar vara lägre i Danmark än i Sverige och Finland men samtidigt synes räntekostnaderna avsevärt högre.

•

Andelen övriga kostnader är betydligt högre i Sverige (och Finland) än i Danmark. För denna post finns ingen finare specifikation.

•

Den totala arrendekostnaden är högre i Danmark än i Sverige trots att den arrenderade arealen är bara hälften så stor.

•

Insatsvarornas andel av totalt produktionsvärde (inkl. direktstöd) är högre i Sverige än i Danmark och den är lägst i Finland. I jämförelse med Finland är orsaken sannolikt direktstöden.

4.2.3.6 Annan inom EU framtagen ekonomisk statistik avseende jordbruket 4.2.3.6.1 Bokföringsundersökningen FADN Sedan mer än 25 år är FADN primärkällan för mikroekonomisk analys av jordbruket inom EU. Resultaten publiceras per medlemsland och driftsinriktning. Även om dessa beräkningar är harmoniserade genom en manual, så kan tillämpningen av manualen skilja sig åt bl.a. beroende på vilka möjligheter det finns att samla in det siffermaterial som efterfrågas. T.ex. ingår i Sveriges siffror inte skogsbruket, vilket det gör för andra länder med ett viktigt skogsbruk, såsom Tyskland, Österrike och Portugal.

Det finns faktorer att ta hänsyn till vid jämförelser mellan länder. Ett exempel är att tillämpningen av den statistiska urvalsmetod som de ingående jordbruksföretagen ska väljas efter kan skilja sig åt, vilket kan orsaka systematiska resultatskillnader mellan länderna.

4.2.3.7 Hushållens inkomster (IAHS) Många jordbrukare har inkomster vid sidan av den som kommer från jordbruksproduktionen och det är mot denna bakgrund som Eurostat har utvecklat IAHS (Income of the Agricultural Household Sector). IAHS ger således en sammanfattande bild över den totala inkomstsituationen för jordbrukarhushållen.

4.2.3.8 Slutsatser I rapporten dras bl.a. slutsatserna att det kan finnas relativt stora felkällor, särskilt vid jämförelser länderna emellan, vid beräkningarna för binäringarna till jordbruket, att det finns 32

risk att avskrivningskostnaderna ger systematiska fel vid jämförelser, att uppskattningar av arbetsinsatsen tillhör de mera osäkra posterna i kalkylen samt att osäkerheten i resultatmåtten är stor eftersom dessa är skillnaden mellan mer eller mindre osäkra uppskattningar av intäkter och kostnader. Det finns behov av ytterligare analyser inom dessa områden.

4.2.4 Inkomstmått och inkomstjämförelser inom jordbrukssektorn Rapporten ”Inkomstmått och inkomstjämförelser inom jordbrukssektorn, Jordbruksverkets rapport 2001:10”, är en fortsättning på rapporten ”Analys av underlag för ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i Sverige och andra länder, Jordbruksverkets rapport 2000:11”.

Till grund för arbetet med denna rapport har funnits dataunderlag och annan information som inte var tillgänglig vid arbetet med tidigare rapport.

Syftena med denna rapport är att •

bedöma och analysera de olika inkomstbegreppens innebörd och användbarhet för att studera olika typer av ekonomisk-politiska frågeställningar,

•

bedöma jämförbarheten mellan länder av de resultatmått som beräknas inom EAA,

•

undersöka om det föreligger några anmärkningsvärda skillnader av intäkter och kostnader mellan Sverige och vissa andra EU-länder,

•

analysera/försöka förklara inkomstskillnader mellan medlemsländerna med hjälp av skillnader i bakgrundsvariabler,

•

genom jämförelser med Danmark och Finland ge exempel på skillnader i det statistikunderlag och de beräkningsmetoder som förekommer samt

•

översiktligt beskriva samt bedöma kvaliteten av det statistikunderlag och de beräkningsmetoder som används i de svenska beräkningarna.

4.2.4.1 EAA:s resultatmått och inkomstindikatorer Jämförelser mellan länderna av EAA:s resultatmått och inkomstindikatorer är problematiskt.

Svårigheterna att göra jämförelser mellan länder beror både på beräkningarna av indikatorernas täljare, resultatmåtten, och deras nämnare, antalet årsarbeten (AWU). När det gäller jämförbarhet kan det vara lämpligt att skilja på •

statistiska faktorer, det kan röra sig om skillnader i statistikunderlag samt beräknings- och skattningsmetoder som försvårar jämförelser och

•

”ekonomisk jämförbarhet” där det är frågan om resultatens ekonomiska innebörd är densamma i alla länder med de olikheter i produktionsstruktur och ägarförhållanden som förekommer.

Indikator A: faktorinkomsten per årsarbete totalt, belyser ersättningen till allt arbete, allt kapital och all mark som används i jordbruket.

Indikator B: företagarinkomst per oavlönat årsarbete, belyser de inkomster av jordbruksverksamheten som tillfaller jordbruksföretagen sedan lejd arbetskraft, arrenderad areal och lånat kapital har ersatts.

4.2.4.2 Osäkerhet i statistiken 4.2.4.2.1 Systematiska fel Uppkommer i beräkningsresultatet mellan länder då länderna skiljer sig vad det gäller beräkningsunderlag och beräkningsmetoder. När Eurostat i sina rapporter anger att nivåerna

33

på inkomstindikatorerna inte är jämförbara torde detta bero på att det föreligger systematiska skillnader i beräkningsresultaten. Eurostat anser att de procentuella förändringarna av inkomstindikatorerna är mer jämförbara.

4.2.4.2.2 Osystematiska/slumpmässiga fel Uppkommer i beräkningarna exempelvis när man uppskattar intäkter och kostnader för en population utifrån statistiska urval av objekt i denna population. Det kallas osystematiskt eftersom det uppmätta värdet på variabeln slumpmässigt kan bli högre eller lägre än det sanna värdet. Ett slumpmässigt fel i uppskattningen av ett sant värde benämns ofta medelfel. Ju större medelfelet är desto osäkrare är uppskattningen. Relativt måttliga medelfel i intäkts- och kostnadsuppskattningar kan orsaka förhållandevis stora (relativa) medelfel i uppskattningarna av inkomstutvecklingen.

4.2.4.2.3 Den höga variationen i årlig tillväxttakt Tillväxt i real nettofaktorinkomst per årsarbete i EU-länder år 2000 (indikator A), visar på en oerhört stark skillnad i tillväxttakt mellan medlemsländerna. Den stora skillnaden i tillväxttakt mellan länderna är inget unikt för 2000, men rangordningen kan vara helt annorlunda andra år. Osystematiska fel kan vara en förklaring till denna variation i data över tiden, men en hel del av inkomstvariationerna avspeglar säkert verkliga förhållanden. Varje års unika händelser i priser och produktionsutfall skapar stora variationer och omkastningar i rangordningarna av länder efter inkomstindikatorns tillväxt. Över en längre period kan man förvänta att effekterna på mätvariabeln av alla dessa unika händelser i enskilda länder samt av osystematiska mätfel ”tar ut varandra”, så att mera säkerställda mått på real inkomsttillväxt kan erhållas.

4.2.4.3 Beräkning av antalet årsarbeten Arbetskraftsstatistiken ska innehålla allt arbete som utförs inom den jordbruksproduktion som ingår i EAA, både avlönat och oavlönat. Arbetsinsatsen uttrycks som antalet årsarbeten (AWU) och definieras som ”heltidssysselsättningsekvivalenter”, d.v.s. i princip antalet arbetstimmar i jordbruket dividerat med medelantalet årstimmar för heltidsarbete inom respektive land.

4.2.4.4 Jämförelser med vissa andra EU-länder För att undersöka om intäkter och kostnader för Sveriges jordbrukssektor enligt EAA skiljer sig anmärkningsvärt från övriga länders intäkter och kostnader, görs vissa jämförelser mellan publicerade EAA-siffror för Sverige och några andra EU-länder. Syftet är inte att dra några definitiva slutsatser om lönsamheten i det svenska jordbruket i förhållande till andra länders, utan endast peka på vissa tendenser som kan utläsas av datamaterialet. Det görs inte heller något försök att förklara eventuella skillnader i lönsamhet mellan Sveriges och andra länders jordbruk. Det bör ändå nämnas att några av de viktigaste faktorerna för lönsamhetsskillnader mellan länders jordbrukssektorer är de naturliga förutsättningarna för jordbruk samt jordbrukets struktur i respektive land.

4.2.4.4.1 Struktur Sverige och Finland har likartad produktionsinriktning på sina jordbruk. Danmarks och Irlands jordbruk skiljer sig från övriga länders genom mycket höga produktionsandelar för griskött.

Sveriges jordbruksföretag är totalt sett mindre än företagen i de flesta andra nordliga EUländer – dock inte Finland – när storleken mäts genom det ekonomiska måttet ESU (European Size Unit). För enskilda produktionsgrenar är detta dock inte markant, men den 34

genomsnittliga storleken i Sverige tillhör inte de större bland de jämförda länderna inom någon produktionsgren. Från ekonomisk synpunkt torde Sverige därför ha en mer ofördelaktig genomsnittsstorlek och struktur inom jordbruket.

En till företagsstorleken närliggande faktor, som kan påverka sektorns ekonomi är andelen jordbruksproduktion inom deltids- och hobbyjordbruk. Det finns nu emellertid inga uppgifter om i vad mån denna andel skiljer sig åt mellan länderna.

4.2.4.4.2 Intäkter Spannmål: Data visar att Sverige, och i än högre grad Finland, har betydligt lägre spannmålsintäkter per ha än övriga länder. Detta beror i första hand på lägre hektaravkastning.

För Sveriges del beror de lägre spannmålsintäkterna till viss del på något lägre genomsnittspriser än i övriga länder. Om detta är en följd av lägre kvalitet eller låga marknadspriser har inte varit möjligt att avgöra.

Animalier: Här är bilden inte lika entydig som för spannmål. Intäkterna per djur är höga för mjölk, låga för nötkött och genomsnittliga för griskött. Sämre naturliga förutsättningar kan visa sig på kostnaderna genom att ett kallare klimat påverkar kostnaderna eftersom det kräver en annan och mer kostnadskrävande typ av stallbyggnader, vilket medför högre byggnadskostnader och därmed högre avskrivningskostnader.

4.2.4.4.3 Kostnader Vid bedömning av de kostnader som redovisas i EAA bör hänsyn tas till att kostnadsredovisningen generellt sett kan vara av något sämre kvalitet än intäktsredovisningen.

De sammanlagda kostnaderna för insatsvaror/tjänster och avskrivningar i förhållande till intäkterna är något högre i Sverige och Tyskland än i övriga jämförda länder. Den något lägre kostnadsandelen i Finland beror på att subventionerna är förhållandevis mycket större än i något annat land.

I förhållande till intäkterna beräknade till producentpris är de sammanlagda kostnaderna för insatsvaror/tjänster och avskrivningar betydligt högre i Finland och Sverige än i övriga länder.

Den något högre sammanlagda kostnadsnivån för insatsvaror och avskrivningar i Sverige och Finland får ses mot bakgrund av att företagsstorleken är ofördelaktigare (särskilt i Finland) och de naturliga förutsättningarna sämre än i de jämförda länderna.

Om prisnivån på olika produktionsmedel skiljer sig åt mellan länderna framgår inte av EAA. Från Eurostats redovisning framgår dock att prisnivån på dieselolja är betydligt högre i Sverige än i övriga länder. Det kan emellertid konstateras att fördelningen av insatsvaror på olika kostnadsposter för Sveriges del inte skiljer sig på ett anmärkningsvärt sätt från övriga länder.

4.2.4.5 Variation i inkomsterna mellan länderna – en ekonometrisk analys Försök att förklara skillnader i resultat mellan länder med ekonometrisk-statistiska tester försvåras av att lämpliga data saknas. Dock har några tester genomförts för att söka finna statistiska samband mellan resultatnivå och olika variabler. Dessa tester visade på positiva generella samband mellan resultatnivå och naturliga förutsättningar för jordbruksdrift samt mellan resultatnivå och förhållandet mellan vissa producentpriser och priser för produktionsmedel. Dock finns inga statistiskt säkerställda samband mellan resultatnivå och jordbruksföretagens storlek. Värdet av dessa resultat begränsades dock av brister i datakvalitet.

35

4.2.4.6 Jämförelser av vissa poster med Danmark och Finland För att belysa vilka skillnader som kan finnas beträffande metoder och dataunderlag jämförs Sverige med Danmark och Finland beträffande vissa poster i beräkningarna.

4.2.4.6.1 Avskrivningskostnader Denna kostnadspost, även benämnd kapitalförslitning, beskrivs i EAA-manualen som förutsebart slitage och förväntat tekniskt åldrande av fasta tillgångar.

Avskrivningsunderlaget och –beräkningarna baseras på aktuellare information i Danmark och Finland än i Sverige, särskilt avseende byggnader, varför kvaliteten på dessa uppgifter borde vara högre i våra grannländer. Det är dock svårt att bedöma om den lägre kvaliteten i de svenska beräkningarna påverkar jordbrukssektorns nettoinkomster i höjande eller sänkande riktning. Det är heller inte möjligt att bedöma i vad mån ländernas olika avskrivningstider påverkar sektorns resultat.

4.2.4.6.2 Näringar utanför det traditionella jordbruket I EAA räknas till jordbrukssektorn vissa verksamheter som i tidigare svenska kalkyler inte ansetts ingå i jordbrukssektorn; uppfödning av hästar och andra sällskapsdjur, renkött, pälsar från pälsdjur, bihonung, kanin och vilt. Det framgår dock att dessa verksamheter i de nordiska länderna endast har liten omfattning i förhållande till det egentliga jordbruket, varför de knappast märkbart torde störa jämförbarheten mellan dessa länder.

4.2.4.6.3 Ej särskiljbara sekundära icke-jordbruksaktiviteter Eftersom statistikkällorna skiljer sig åt mellan medlemsstaterna, kan det också vara skillnader mellan vad som ingår i denna post. I Sverige ingår enbart service åt tredje part i form av t.ex. snöröjning eller annat arbete med traktorer och andra maskiner. Dessa verksamheter är av så liten omfattning att de knappast påverkar jämförbarheten mellan länderna.

4.2.4.6.4 Antal årsarbeten En genomgång visar att det i de nordiska länderna förekommer olika underlag vid beräkningen av antalet AWU samt att det förekommer oförklarligt stora skillnader i beräkningsresultaten. Hänsyn till dessa förhållanden måste tas vid nivåjämförelser av inkomstindikatorerna.

4.2.4.6.5 Kostnader för lejt arbete Kostnader för lejt arbete beror bl.a. på ägandeförhållandena inom jordbruket samt lönenivå.

Data för flertalet medlemsländer visar att kostnaderna, uttryckt per avlönat årsarbete, varierar kraftigt mellan länderna. Uppskattningarna tyder på att den uppskattade kostnaden för lejt arbete i Sverige är alltför låg i förhållande till antalet redovisade avlönade årsarbeten. För Finland är förhållandet det omvända. Det pågår för närvarande en översyn av det svenska statistikunderlaget för kostnadsberäkningarna.

4.2.5 Sammenligning av udvalgte svenske och danske landbrugsbedrifter I rapporten ”Sammenligning av udvalgte svenske och danske landbrugsbedrifter, FØI – Working Paper no. 2/2003”, är syftet att undersöka skillnaderna i lönsamheten i jämförbara svenska och danska jordbruksföretag, och möjliga orsaker till skillnaderna. Dessutom har syftet varit att identifiera metodmässiga skillnader i behandlingen av data hos svenska SCB och danska FØI:s statistiska avdelning. Undersökningen är gjord av danska FØI (Fødevare økonomisk Institut) på uppdrag av Jordbruksverket.

36

4.2.5.1 Metod 14 svenska skånska gårdar har jämförts med ett antal likvärdiga danska företag. Ekologiska gårdar är inte tagna med i beräkningarna, alla undersökta gårdar är konventionella. Minst 12 mjölkgårdar och 3 svingårdar skulle ingå, och dessa valdes ut från ett urval från SCB innehållande 92 konventionellt drivna gårdar. Dessa matchades sedan med data från danska gårdar. All data är från år 2000. Efter noggrann matchning baserad på antal mjölkkor, kvigor, suggor, slaktsvin och areal valdes 14 svenska och 29 danska gårdar ut. En svensk gård kan således bli jämförd med en eller flera danska gårdar. Data från gårdarna är i en del fall genomsnittsdata av flera små gårdar.

FØI har haft tillgång till dels bokföringsuppgifter, dels FADN-data. Utgångspunkt har varit FADN, med komplettering av uppgifter från svenska bokföringar. Den svenska datan har förts in i den danska räkenskapsdatabasen för att kunna jämföras med dansk data. Vissa poster har varit svåra att jämföra, bland annat är avräkningar beräknade på olika sätt i Danmark och Sverige. Därför redovisas driftsresultat både före och efter avskrivningar. Arbetstider är visade både som redovisade faktiska arbetstimmar, och beräknade som standardarbetstimmar efter danska förhållanden.

Studien är uppdela efter driftsinriktning; större mjölkgårdar, mellanstora mjölkgårdar, små mjölkgårdar, mellanstora svingårdar och mindre svingårdar.

4.2.5.2 Undersökning/resultat 4.2.5.2.1 Större mjölkgårdar, 125-149 respektive 175-199 kor Svenska företag har större areal vall än de danska. De danska företagen har större areal med spannmål och majs och fodergrödor. Driftresultatet är relativt likvärdigt på dansk och svenska gårdar, men de danska har bättre förräntning och högre arbetsinkomst per faktiskt arbetstid.

Detta tyder på att det används fler arbetstimmar på de svenska gårdarna än på de danska.

Antalet svenska standardtimmar är lägre än det faktiska antalet arbetade timmar.

Driftsresultatet före egendomsskatt, avskrivningar och räntor är högre för de svenska än för de danska gårdarna.

4.2.5.2.2 Mellanstora mjölkgårdar, 25-49 respektive 50-74 kor De svenska gårdarna har större vallarealer än de danska. De danska har större arealer majs och fodergrödor. Denna tendens till skillnad är dock mindre än för de stora mjölkgårdarna.

Driftsresultatet är ungefär de samma för svenska och danska. Det finns mycket stor spridning i resultaten. Danska gårdar har dock bättre förräntning och avkastning på arbete, mätt efter faktiska arbetade timmar. Dock finns stor variation i materialet. Även här har svenska gårdar rapporterat större antal arbetade timmar än danska, och således är antalet standardtimmar lägre än verklig arbetad tid för de svenska gårdarna.

Driftsresultatet före egendomsskatt, avskrivningar och räntor i de flesta fall är högre för de svenska än för de danska företagen. Dock är arbetsinsatsen för lantbrukaren och dennes familj väsentligt högre i svenska företag än i danska. I den omfattning denna arbetsinsats skulle bli ersatt av avlönad arbetskraft, skulle det komma att påverka driftsresultatet före skatt, avskrivningar och räntor i negativ riktning.

4.2.5.2.3 Små mjölkgårdar, i genomsnitt 27 kor De små svenska företagen är samlade i en grupp och genomsnittet är jämfört med genomsnittet av de minsta danska företagen.

37

Även här har de svenska företagen i genomsnitt större areal vall, medan de danska har större areal korn.

Danska företag uppnår bättre driftsresultat. Danska företag uppnår även bättre förräntning och högre lön räknat som ersättning för varje faktisk rapporterad arbetad timme. Även här finns en tendens till att svenska företag använder fler timmar än danska. Antalet svenska standardtimmar är således även här lägre än det faktiska antalet arbetade timmar.

4.2.5.2.4 Mellanstora svingårdar, 225-249 avelssvin Arealen är ungefär lika stor på de danska och svenska företagen. De danska företagen har dock raps och frösäd, i motsats till de svenska.

I detta intervall uppnås ett väsentligt bättre ekonomiskt resultat på den svenska gården är på den danska, både vad det gäller driftsresultat, förräntning och lönenivå. Detta trots ett mycket stort antal använda arbetstimmar. Det faktiska antalet arbetade timmar är dubbelt så högt som det beräknade antalet standardtimmar.

4.2.5.2.5 Mindre svingårdar, 75-99, 100-124 respektive 125-149 avelssvin Brukad areal är likadan på de danska och svenska gårdarna, inga tendenser finns till skillnader i grödor och storlek på arealer.

Det är stor variation i driftsresultaten. Tendenser visar dock att svenska gårdar uppnår likvärdiga eller bättre driftsresultat än de danska. På enskild gårdsnivå är dock svenska driftsresultat före egendomsskatt, avskrivningar och räntor högre än för de danska. I gengäld har de danska bättre förräntning. Även här är arbetsinsatsen på de svenska gårdarna betydligt högre än på de danska. Om familjens arbete blev ersatt med avlönad arbetskraft skulle det påverka driftsresultatet före skatt, avskrivningar och räntor i negativ riktning. Antalet faktiska arbetstimmar är högre än beräknade standardtimmar. Det medför att svenska företag har lägre lönenivå per arbetstimme än motsvarande danska.

4.2.5.3 Slutsatser Danska företag förefaller effektivare, då de uppnår en högre förräntning på lantbruksaktiviteterna och en bättre lönenivå mätt i SEK/h. Dock kan man inte dra några generella slutsatser av resultaten.

Svenska företag förefaller använda betydligt fler arbetstimmar än de danska. Därför skulle svenska företag kunna göra effektivitetsvinster. Det förefaller dock finnas skillnader i hur man i Danmark och Sverige definierar arbetstid. Detta kan förklara skillnaden i den höga svenska arbetstidsåtgången. I Sverige används också betydligt mer familjearbetskraft än i Danmark.

Svenska företag har å andra sidan högre driftsresultat före egendomsskatt, avskrivningar och räntor än för danska företag. Dock ska det kommas ihåg att om man i svenska företag ersätter familjens arbetskraft med avlönad arbetskraft skulle driftsresultatet före egendomsskatt, avskrivningar och räntor påverkas i negativ riktning.

4.2.5.4 Invändningar Då det i vissa grupper endast finns ett företag kan det som framkommit vara svårt att dra slutsatser från resultaten, trots att korrigeringar gjorts för parametrar som skulle kunna ha betydelse i sammanhanget.

Sverige och Danmark har använt FADN-variablerna på olika sätt. Detta har dock korrigerats.

Skillnader i avskrivningar, arbetstidsförbrukning, skatter och avgifter är dock inte korrigerade.

38

4.2.6

Taxing Means of Agricultural Production in Germany: a Relatively High Tax Burden Compared to Other Important EU Competitors

I rapporten ”Taxing Means of Agricultural Production in Germany: a Relatively High Tax Burden Compared to Other Important EU Competitors”, rapport från Ifo Institute, är syftet att se hur skatteförhållandena för jordbruk ser ut i vissa europeiska länder. Syftet är även att visa vilka finansiella aspekter och legala skillnader det finns i respektive land. Den totala skattebördan i landet blir således ett resultat av dessa faktorer. Anledningen är diskussionen om att införa internationell lagstiftning för skatter.

Syftet är också att undersöka huruvida beskattning av insatsvaror i jordbruket av miljöskäl har lett till förbättrad miljö. Följande skatter har undersökts: skatt på handelsgödsel och växtskyddsmedel, fordonsskatter, skatt på mineraloljor och skatt på gas och el. De undersökta länderna är Tyskland, Österrike, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Sverige och Storbritannien.

4.2.6.1 Metod Jämförelse av respektive skatt i alla länder. Jämförelsen är gjord efter tre genomsnittliga tyska jordbruk med driftsinriktningarna jordbruk (sic) (antagligen menar man växtodling), mjölkproduktion och förädlingsenheter. Även ekologisk och konventionell odling jämförs. På det tyska jordbruket tillämpas skattesatser från respektive land för att se hur ett tyskt jordbruk skulle klara sig om t.ex. fransk skattelagstiftning skulle tillämpas i Tyskland.

Studien är angelägen med anledning av anslutningen till euron i flertalet länder samt EU:s östutvidgning vilket leder till att fler i hög grad jordbruksorienterade länder ansluts.

4.2.6.2 Undersökning/resultat Endast Danmark och Sverige har skatt på handelsgödsel. Danmark har ett kvotsystem medan Sverige tillämpar generell skatt på handelsgödsel. Danmark, Sverige och Frankrike har skatt på växtskyddsmedel. Endast Danmark har skatt på antibiotika och tillväxtfrämjande medel.

Alla länder i studien har skatteundantag för fordon som används i jordbruket, förutom Danmark som istället har reducerad skatt. Skatterna på bränslen skiljer sig mycket åt. I Danmark och Sverige tillämpas tre olika skatter på bränsle: energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt. Tyska jordbruksföretag behöver inte betala skatt på diesel, istället betalar jordbruksfordon en konstant avgift, agaradieselsteuersatz. Frankrike, Italien och Storbritannien tillämpar en reducerad skatt på mineraloljor i jordbrukssyfte. Alla länder utom Österrike har lättnader i denna kategori.

Skatterna på eldningsolja skiljer sig åt. Danska jordbruksföretag betalar energiskatt samt koldioxidskatt och svavelskatt. Svenska och tyska jordbrukare har skattelättnader medan Frankrike, Storbritannien, Italien, Nederländerna och Österrike betalar normal skattesats.

Elskatt. I Danmark betalas energiskatt såväl som koldioxidskatt och svavelskatt på elektricitet1. I Italien, Frankrike, och Storbritannien betalar jordbrukare normal skattesats. I Österrike tillämpas ett liknande system men jordbrukare kan få lättnader för betalda skatter.

Tyska jordbrukare kan få en reducerad skatt från en vis miniminivå. I Sverige kan återbetalning av elskatten ske från en viss miniminivå.

Gas. Tyskland och Storbritannien tillämpar den nationella skatten på gas även för jordbrukare.

Dock ges tyska jordbruksföretag möjlighet till rabatt om gasen endast används för

1

Återföring till lantbruket sker (se avsnitt 8.1)

39

uppvärmning. I Danmark och Sverige återbetalas 100 % av energiskatten och 10 % av koldioxidskatten. Franska jordbruksföretag betalar generell skatt på gas, men då endast förbrukning över fem miljoner kWh är beskattad är det få företag som egentligen betalar denna skatt. Italien, Österrike och Nederländerna tillämpar generell skatt på gas även för jordbruksföretag.

Miljöskatters syfte är att vara incitament till jordbrukare att använda miljövänliga metoder, genom att användningen av handelsgödsel och växtskyddsmedel reduceras. För att dessa miljöskatter ska ha någon verkan behöver de höjas mycket, enligt studier. Skatterna är i vissa länder öronmärkta för miljöändamål, medan de i till exempel Sverige går in i statsbudgeten. Å andra sidan finansieras miljöåtgärder i Sverige via just statsbudgeten.

Jämförelser har gjorts enligt en modell där tre olika typer av jordbruksföretag i Tyskland har valts; växtodlingsföretag (egen tolkning), mjölkproducerande företag och förädlingsenheter.

Dessutom har konventionella företag jämförts med ekologiska. Man har velat visa hur skattebördan på ett tyskt företag skulle se ut om respektive europeiskt lands skatter tillämpades i Tyskland.

Det som jämförts är skatternas andel av företagens vinster. Jämförelseenheten är ESU=European Size Unit, där en enhet motsvarar 1 200 Ecu av Standard Gross Margin. De jämförda gårdarna är alla av samma storlek, men med olika driftsinriktningar. Data kommer från Nutrition and Agricultural Policy Report by the Federal Ministry of Consumer Protection, Food and Agriculture 2003.

4.2.6.3 Jämförelse 4.2.6.3.1 Alla konventionella gårdar, 2002 och 2003 Danmark och Sverige har den i särklass högsta beskattningen med 14,2 % respektive 11,2 %.

Orsaken är de höga skatterna på olja, naturgas och el i dessa länder.

4.2.6.3.2 Växtodlingsgårdar, 2002 och 2003 Danmark och Sverige har det högsta skattetrycket med knappt 16 % för Danmark och ca 14,5 % för Sverige. Sveriges höga skattetryck för växtodlingsgårdar beror på de höga skatterna på handelsgödsel och växtskyddsmedel.

4.2.6.3.3 Mjölkgårdar, 2002 och 2003 Av de undersökta sektorerna har mjölkgårdar det lägsta skattetrycket. Olja för bränsle, gas och el har underordnade roller i mjölkproduktion. Endast diesel används i högre utsträckning.

Det innebär att skattetrycket är lägre för danska mjölkgårdar jämfört med andra produktionsinriktningar eftersom diesel har mycket lägre skatt än andra produktionsmedel.

4.2.6.3.4 Förädlingsenheter, 2002 och 2003 Alla jämförda länder förutom Danmark har relativt likartad skattebörda. Danmark avviker med ett högre tryck på grund av stor användning av bränsleolja, naturgas och el som energikällor, och alla dessa är högt beskattade. Danmark ligger på ca 15 % medan Sverige är lite över genomsnittet och har ett skattetryck på ca 6 %.

4.2.6.3.5 Konventionella växtodlingsföretag jämfört med ekologiska, 2002 De flesta länder har högre skattetryck på de konventionella gårdarna, särskilt gäller detta Danmark och Sverige, Tyskland har tvärtom högre tryck på de ekologiska gårdarna. Orsaken är Tyskland höga skatt på diesel.

40

4.2.6.4 Slutsatser Tysk skattelagstiftning leder till att tyska jordbruksföretag har ett högre skattetryck än till exempel viktiga konkurrenter i Frankrike och Italien. Studien är ett medel att se hur skatter kan användas för att strukturera jordbrukssektorn. Därför visas vilka länder som tillämpar ekologiska skatter och vilka styrmedel som används. Allmänt kan sägas att olika skattelagstiftning resulterar i olika skattebördor. Skatterna i Tyskland samt i Danmark och Sverige resulterar i relativt höga skattebördor. I Tyskland har det överraskande nog visats att ekologiska enheter har högre skattetryck än motsvarande konventionella. Dessutom har det visats att ekologiska skatter på insatsvaror i jordbruket inte fått den avsedda effekten.

4.2.6.5 Invändningar På grund av att det är ett tyskt jordbruk som analyseras, kan vissa kostnader förstoras upp och få orimliga proportioner i ett svenskt perspektiv. Exempelvis är skatten på gas hög i Sverige, men då denna resurs används mycket lite i svenskt jordbruk, medan den används mycket i tyskt, får gaskostnaden i Sverige orimliga proportioner.

41

5 Jämförelser av statistik mellan länderna (FADN, EEA) 5.1 FADN-jämförelser FADN (Farm Accountancy Data Network) är som även tidigare har nämnts en årlig bokföringsundersökning. Denna undersökning genomförs av EU:s medlemsstater.

Uppgifterna i FADN används av EU främst som underlag för jordbrukspolitiska beslut och för uppföljning av EU:s jordbrukspolitik CAP (Common Agricultural Policy).

FADN får sina data från nationella undersökningar och är den enda källan med mikroekonomiska data. I Sverige är det den jordbruksekonomiska undersökningen (JEU) som har anpassats till kraven för FADN. JEU är en årlig urvalsundersökning som utförs av SCB och som främst baseras på jordbruksföretagens bokföringsuppgifter. Denna undersökning belyser den ekonomiska utvecklingen för grupper av jordbruksföretag i Sverige. Urvalsundersökningen utförs genom ett stratifierat2 roterande urvalsförfarande. För varje företag i urvalet insamlas en stor mängd uppgifter från olika källor.

Merparten av uppgifterna hämtas från företagens bokföringsmaterial avseende inkomster, utgifter samt uppgifter om lager, inventarier och anläggningar. Resultaten redovisas nationellt som medeltal per företag efter riksområde, driftsinriktning och standardiserat arbetsbehov.

Medelfel beräknas och redovisas för att belysa resultatens tillförlitlighet.

Utöver detta genomförs följande uppgiftsinsamling: •

Vissa grunduppgifter om jordbruksföretagen hämtas från lantbruksregistret (LBR), ett statistikregister som handhas av Jordbruksverket.

•

Uppgifter avseende direktersättningar inhämtas från administrativa register vid Jordbruksverket.

•

Vissa övriga kompletterande uppgifter, bl.a. om ekonomibyggnader och maskiner, inhämtas direkt från jordbrukarna via besöks- och telefonintervjuer.

Inom EU är det DG Agri3 som ansvarar för FADN och data och siffror som följer har hämtats ifrån DG Agri's redovisningar. Det är standardresultat enligt dokument RI/CC 1373 r.1.

Resultaten grundar sig på urvalsundersökningar och antalet undersökta objekt skiljer sig för de olika typerna av företag. De företagsgrupper som här har valts ut är växtodlingsföretag, mjölkföretag, företag med betesdjur (köttdjur) samt företag med grisar och fjäderfä.

Jämförelserna rör Danmark, Sverige och Finland.

2

Stratifierat urval är en urvalsmetod där populationens objekt först delas in (stratifieras) i grupper kallade strata.

Ur varje stratum dras sedan ett slumpmässigt urval av ett antal objekt.

3 Generaldirektoratet för jordbruk

43

5.1.1 FADN-klassificeringar De olika jordbruksföretagen klassificeras enligt de olika driftsgrenarna i FADN (t.ex. växtodlingsföretag, mjölkföretag, köttdjursföretag samt gris- och fjäderfäföretag).

Klassificeringen sker med hjälp av SGM-tal (Standard Gross Margin). SGM-tal avser intäkter minus specifika kostnader. Man utgår från SGM-tal för varje produktionsgren som beräknas per hektar eller per djur som ett genomsnittstal inom en viss region.

Därefter summeras för varje jordbruksföretag SGM-talen för de olika produktionsgrenarna enligt nedan: Total SGM per jordbruksföretag = Σ( Ha

*

SGM )

+

Σ (Antal djur

*

SGM)

-vete -råg -havre

-SGM för vete -SGM för råg -SGM för havre

-antal mjölkkor -antal grisar -antal fjäderfä

-SGM för mjölkkor -SGM för grisar -SGM för fjäderfä

osv.

osv.

osv.

osv.

Sedan man på detta sätt har fått fram det totala SGM-talet för hela företaget, summerar man t.ex. SGM-tal som kan hänföras till växtodling. Dessa ställs sedan i relation till jordbruksföretagets totala SGM och om det visar sig att summan av SGM-talen för växtodling utgör 2/3 av jordbruksföretagets totala SGM klassificeras företaget som ett växtodlingsföretag. Detsamma gäller om ett jordbruksföretags ”SGM-tal för mjölkkor” uppgår till 2/3 av jordbruksföretagets totala SGM, då klassificeras jordbruksföretaget som ett mjölkföretag.

De jordbruksföretag som inte har någon ”gren” som kommer upp till 2/3 av jordbruksföretagets totala SGM klassificeras som ”blandat jordbruk”.

5.1.2 Förklaringar till följande avsnitt För att tydliggöra siffrorna i de kommande kapitlen markeras rutorna för länderna Danmark, Sverige och Finland enligt följande: Bäst utfall (högst intäkter, lägst kostnader, högst stöd samt högst resultat) Ligger emellan de två övriga länderna Sämst utfall (lägst intäkter, högst kostnader, lägst stöd samt lägst resultat) I de följande avsnitten redovisas två olika slags resultat. Det ena är resultat före betalning av löner, hyror och räntor d.v.s. FNVA (Farm Net Value Added) vilket sedan ställs i relation till AWU (årlig arbetsinsats). Begreppet nettoresultat, d.v.s. FFI (Family Farm Income) avser resultat när även löner, hyror och räntor har betalats och sätts i relation till hektar använd areal och djurenheter.

44

5.1.3 Växtodlingsföretag Växtodlingsföretag är företag som är inriktade på jordbruksväxter. Det totala antalet växtodlingsföretag samt urvalet i de tre jämförda länderna framgår av Tabell 5-1.

Tabell 5-1 Antal växtodlingsföretag i FADN-populationen och urvalet ANTAL VÄXTODLINGSFÖRETAG Land

I FADN-populationen 2001 I urvalet 2001 I FADN-populationen 2002 I urvalet 2002

Danmark

21 600

547

21 600

560

Sverige

15 910

309

15 910

292

Finland

15 123

200

15 147

200

5.1.3.1 Intäkter Tabell 5-2 Totala intäkter vid växtodlingsföretag (exkl. stöd) i ECU/Euro Danmark

Sverige

Finland

Per ha använd areal 2001

1 450

843

651

Per ha använd areal 2002

1 284

893

686

Per AWU (årlig arbetsinsats) 2001

90 593

68 667

35 289

Per AWU (årlig arbetsinsats) 2002

85 251

73 155

40 116

Danmark har högst intäkter och Finland har lägst intäkter såväl i förhållande till hektar använd areal som till AWU (årlig arbetsinsats). Detta förhållande består 2002 men skillnaderna mellan länderna minskar.

5.1.3.2 Kostnader Tabell 5-3 Kostnader vid växtodlingsföretag angivna i % Danmark

Sverige

Finland

Kostnader för växtodling/Intäkter växtodling 2001

30 %

39 %

44 %

Kostnader för växtodling/Intäkter växtodling 2002

35 %

42 %

44 %

Avskrivningar/(Löpande kostnader + avskrivningar) 2001

21 %

29,4 %

29,3 %

Avskrivningar/(Löpande kostnader + avskrivningar) 2002

20 %

27 %

30 %

Löpande kostnader/Totala intäkter 2001

62 %

75 %

94 %

Löpande kostnader/Totala intäkter 2002

69 %

76 %

91 %

I jämförelse med Danmark går en större del av intäkterna i Sverige och speciellt i Finland åt till att täcka kostnader. När det gäller specifika avskrivningskostnader utgör dessa också en större andel av kostnaderna i både Sverige och Finland.

45

5.1.3.3 Stöd Tabell 5-4 Stöd vid växtodlingsföretag i ECU/EURO och % Danmark

Sverige

Finland

Stöd för växtodling per ha använd areal 2001

284

205

273

Stöd för växtodling per ha använd areal 2002

292

205

270

Totala stöd efter skatt per ha använd areal

295

281

608

Totala stöd efter skatt per ha använd areal

308

279

612

Totala stöd/Totala intäkter (exkl. stöd) 2001

20 %

33 %

93 %

Totala stöd/Totala intäkter (exkl. stöd) 2002

28 %

31 %

89 %

Finland får dubbelt så höga totala stöd per hektar använd areal i motsats till vad Danmark och Sverige får. Det verkar dock inte som specifika växtodlingsstöd utgör denna stora skillnad. I Finland utgör stöden runt 90 % av totala intäkter (exkl. stöd) medan motsvarande siffror för Danmark och Sverige ligger mellan 20 – 35 %.

5.1.3.4 Resultat Resultat E C U / E U R O

40 000

300

35 000

250

30 000

200 25 000

p e r

150 20 000 100

h a a n v ä n d

350

15 000 50 a r e a l

10 000

0

5 000

-50 -100

DANMARK

SVERIGE

FINLAND

Nettoresultat per ha använd areal 2001

72

49

266

Nettoresultat per ha använd areal 2002

-38

46

291

Resultat (före löner, hyror, räntor) per AWU 2001

37 549

18 919

21 371

Resultat (före löner, hyror, räntor) per AWU 2002

31 789

19 836

24 064

E C U / E U R O p e r A W U

0

Figur 5-1 Nettoresultat per ha använd areal och resultat per AWU vid växtodlingsföretag Vid resultat per AWU (årlig arbetsinsats) före löner, hyror och räntor ligger Danmark högst och Sverige lägst. Finland har högst nettoresultat per hektar använd areal. Anmärkningsvärt är

46

att Danmark har ett negativt nettoresultat per hektar använd areal år 2002, bl.a. som en följd av intäktsminskningar.

5.1.4 Mjölkföretag Mjölkföretag är företag som är inriktade på mjölkproduktion. Det totala antalet mjölkföretag samt urvalet i de tre jämförda länderna framgår av Tabell 5-5.

Tabell 5-5 Antal mjölkföretag i FADN-populationen och urvalet ANTAL MJÖLKFÖRETAG Land

I FADN-populationen 2001 I urvalet 2001 I FADN-populationen 2002 I urvalet 2002

Danmark

8 850

412

8 850

413

Sverige

12 580

378

12 580

372

Finland

19 713

327

19 474

332

5.1.4.1 Intäkter Tabell 5-6 Totala intäkter (exkl. stöd) vid mjölkföretag i ECU/Euro Danmark

Sverige

Finland

Per djurenhet mjölkkor 2001

2 994

3 457

3 283

Per djurenhet mjölkkor 2002

2 998

3 546

3 411

Per djurenhet nötkreatur 2001

1 792

1 956

2 084

Per djurenhet nötkreatur 2002

1 830

2 024

2 195

Per AWU (årlig arbetsinsats) 2001

117 503

69 634

31 137

Per AWU (årlig arbetsinsats) 2002

123 360

69 765

33 348

Tabellen ovan visar att intäkter per mjölkko och intäkter per nötkreatur totalt ligger ganska lika i Sverige och Finland, Danmark ligger inte alltför långt efter. Däremot har Danmark högst totala intäkter per (AWU) årlig arbetsinsats, nästan dubbelt så mycket som Sverige och fyra gånger så mycket som Finland.

47

5.1.4.2 Kostnader Tabell 5-7 Kostnader vid mjölkföretag angivna i % Danmark

Sverige

Finland

Kostnader för djurhållning/Intäkter för mjölk och mjölkprodukter 200141 %

57 %

50 %

Kostnader för djurhållning/Intäkter för mjölk och mjölkprodukter 200241 %

34 %

84 %

Kostnader för djurhållning/Intäkter mjölk och kött 2001

37 %

50 %

45 %

Kostnader för djurhållning/Intäkter mjölk och kött 2002

37 %

30 %

77 %

Avskrivningar/(Löpande kostnader + avskrivningar) 2001

18 %

24,0 %

23,5 %

Avskrivningar/(Löpande kostnader + avskrivningar) 2002

17 %

24,1 %

24,4 %

Löpande kostnader/Totala intäkter 2001

60 %

71 %

78 %

Löpande kostnader/Totala intäkter 2002

61 %

71 %

78 %

När det gäller kostnader för djurhållning i förhållande till alla slags intäkter föreligger inga större skillnader under 2001. Anmärkningsvärt är att 2002 års siffror gällande kostnader för djurhållning i förhållandet till alla slags intäkter är låga för Sverige och höga för Finland.

Andelen avskrivningskostnader i förhållande till övriga kostnader är något högre för Sverige och för Finland än för Danmark.

5.1.4.3 Stöd Tabell 5-8 Stöd vid mjölkföretag i ECU/EURO och % Danmark

Sverige

Finland

Stöd för nötkreatur per djurenhet mjölkkor 2001

42

74

857

Stöd för nötkreatur per djurenhet mjölkkor 2002

66

85

876

Totala stöd efter skatt per djurenhet nötkreatur 2001 148

392

1 200

Totala stöd efter skatt per djurenhet nötkreatur 2002 165

423

1 247

Totala stöd/Totala intäkter (exkl. stöd) 2001

10 %

20 %

58 %

Totala stöd/Totala intäkter (exkl. stöd) 2002

10 %

21 %

57 %

Ovan visas att Finland får ett betydligt högre stödbelopp per djurenhet än vad Danmark och Sverige får. Även stödens andel av totala intäkter (exkl. stöd) är betydligt större i Finland än i Sverige och Danmark. I Finland utgör stöden drygt hälften av totala intäkter (exkl. stöd) i ett mjölkföretag medan motsvarande siffror i Danmark och Sverige är en tiondel respektive en femtedel.

48

5.1.4.4 Resultat E C U / E U R O

1600

p e r

1000

Resultat

50000 45000

1400

40000 1200 35000 30000 25000

800 d j u r e n h e t

20000

600

15000

E C U / E U R O p e r

400 10000 200 0

5000 DANMARK

SVERIGE

FINLAND

Nettoresultat per djurenhet mjölkkor 2001

206

382

1 507

Nettoresultat per djurenhet mjölkkor 2002

211

430

1 518

Nettoresultat per djurenhet nötkreatur 2001

123

216

956

Nettoresultat per djurenhet nötkreatur 2002

129

246

977

Resultat (före löner, hyror, räntor) per AWU 2001

41 408

18 566

17 225

Resultat (före löner, hyror, räntor) per AWU 2002

43 670

19 493

17 942

A W U

0

Figur 5-2 Nettoresultat per djurenhet och resultat per AWU vid mjölkföretag Diagrammet ovan visar att Finland har högst nettoresultat per djurenhet (för såväl endast mjölkkor som för nötkreatur totalt) medan Danmark har högst resultat före betalning av löner, hyror och räntor per AWU (årlig arbetsinsats).

5.1.5 Köttdjursföretag Köttdjursföretag är företag inriktade på köttdjur. Det totala antalet köttdjursföretag samt urvalet i de tre jämförda länderna framgår av Tabell 5-9.

Tabell 5-9 Antal köttdjursföretag i FADN-populationen och urvalet ANTAL FÖRETAG MED KÖTTDJUR Land

I FADN-populationen 2001 I urvalet 2001 I FADN-populationen 2002 I urvalet 2002

Danmark

711

12

621

15

Sverige

2 670

61

3 470

74

Finland

3 669

49

2 970

46

Inga uppgifter finns för köttdjursföretag för Danmark år 2001 p.g.a. för litet urval, därför redovisas och jämförs endast siffror för Danmark för år 2002 med övriga länder.

49

5.1.5.1 Intäkter Tabell 5-10 Totala intäkter vid företag med köttdjur (exkl. stöd) i ECU/Euro Danmark

Sverige

Finland

Per djurenhet nötkreatur 2001

ingen uppgift 837

894

Per djurenhet nötkreatur 2002

656

907

Per AWU (årlig arbetsinsats) 2001

ingen uppgift 31 207

24 331

Per AWU (årlig arbetsinsats) 2002

46 661

24 668

784

27 490

Finland har högst intäkter per djurenhet nötkreatur medan Sverige och Danmark har högre intäkter per AWU (årlig arbetsinsats).

5.1.5.2 Kostnader Tabell 5-11 Kostnader vid företag med köttdjur angivna i % Danmark

Sverige

Finland

Kostnader för djurhållning/Intäkter för kött 2001

Ingen uppgift 92 %

84 %

Kostnader för djurhållning/Intäkter för kött 2002

91 %

98 %

Kostnader för djurhållning/Intäkter mjölk och kött 2001

Ingen uppgift 81 %

79 %

Kostnader för djurhållning/Intäkter mjölk och kött 2002

74 %

93 %

90 %

Avskrivningar/(Löpande kostnader + avskrivningar) 2001

Ingen uppgift 35 %

23 %

Avskrivningar/(Löpande kostnader + avskrivningar) 2002

14 %

26 %

Löpande kostnader/Totala intäkter 2001

Ingen uppgift 95 %

119 %

Löpande kostnader/Totala intäkter 2002

105 %

132 %

109 %

35 %

102 %

I Sverige går en större andel av djurintäkterna åt att täcka kostnader för djurhållning än i Finland och Danmark (gällande år 2002 då uppgifter finns för Danmark). I Sverige utgör avskrivningskostnader en avsevärt större andel av kostnaderna jämfört med i Danmark och i Finland. Anmärkningsvärt är att Sveriges löpande kostnader utgör mindre del av de totala intäkterna än i Danmark och i Finland. De löpande kostnaderna övergår dock de totala intäkterna i samtliga tre jämförda länder år 2002.

50

5.1.5.3 Stöd Tabell 5-12 Stöd vid företag med köttdjur i ECU/EURO och % Danmark

Sverige

Finland

Totala stöd efter skatt per djurenhet nötkreatur 2001

Ingen uppgift 574

1 285

Totala stöd efter skatt per djurenhet nötkreatur 2002

395

1 453

Stöd för nötkreatur per djurenhet nötkreatur 2001

Ingen uppgift 258

734

Stöd för nötkreatur per djurenhet nötkreatur 2002

368

795

Totala stöd/Totala intäkter (exkl. stöd) 2001

Ingen uppgift 69 %

144 %

Totala stöd/Totala intäkter (exkl. stöd) 2002

63 %

160 %

686 341 88 %

Finland har mest stöd i samtliga jämförda kategorier. Sverige får ungefär hälften så mycket stöd som Finland. Danmark får ytterligare lite mindre stödbelopp förutom när det gäller stöd för nötkreatur per djurenhet nötkreatur år 2002 då Danmark ligger i nivå med Sverige.

5.1.5.4 Resultat Resultat E C U / E U R O p e r d j u r e n h e t n ö t k r e a t u r

25 000

700

600 20 000 500

400

15 000

300 10 000

200

E C U / E U R O p e r A W U

100 5 000 0

-100

DANMARK

Nettoresultat per djurenhet nötkreatur 2001 Nettoresultat per djurenhet nötkreatur 2002

-55

Resultat (före löner, hyror, räntor) per AWU 2001 Resultat (före löner, hyror, räntor) per AWU 2002

17 672

SVERIGE

FINLAND

74

623

131

575

6 877

21 529

8 489

20 152

0

Figur 5-3 Nettoresultat per djurenhet och resultat per AWU vid företag med köttdjur Finland har både 2001 och 2002 högst resultat när det gäller resultat per AWU (årlig arbetsinsats). Anmärkningsvärt är att Danmark har negativt nettoresultat per djurenhet nötkreatur år 2002.

51

5.1.6 Svin- och fjäderfäföretag Rubrikens kategori företag är inriktade på uppfödning av svin och/eller fjäderfä. I Tabell 5-13 visas det totala antalet företag i populationen samt antalet svin- och fjäderfäföretag i urvalet i de tre jämförda länderna.

Tabell 5-13 Antal svin- och fjäderfäföretag i FADN-populationen och urvalet ANTAL SVIN- OCH FJÄDERFÄFÖRETAG Land

I FADN-populationen 2001 I urvalet 2001 I FADN-populationen 2002 I urvalet 2002

Danmark

3 520

272

3 430

287

Sverige

620

57

620

67

Finland

2 009

68

1 949

65

Jämförelser nedan redovisas enbart per djurenhet svin eftersom uppgiften om det totala antalet fjäderfä i Sverige är bristfällig, vilket ger väldigt konstiga siffror vid jämförelser med andra länder.

5.1.6.1 Intäkter Tabell 5-14 Totala intäkter vid svin- och fjäderfäföretag (exkl. stöd) i ECU/Euro Danmark

Sverige

Finland

Per djurenhet svin 2001

1 637

1 171

1 109

Per djurenhet svin 2002

1 315

1 047

1 257

Per AWU (årlig arbetsinsats) 2001

242 237

142 006

69 067

Per AWU (årlig arbetsinsats) 2002

199 377

125 890

71 549

Danmark har i samtliga fall högst intäkter både per djurenhet svin samt per AWU (årlig arbetsinsats). Finland har oftast lägst intäkter och Sverige ligger mellan Danmark och Finland.

5.1.6.2 Kostnader Tabell 5-15 Kostnader vid svin- och fjäderfäföretag angivna i % Danmark

Sverige

Finland

Kostnader för djurhållning/Intäkter för griskött 2001

58 %

50 %

74 %

Kostnader för djurhållning/Intäkter för griskött 2002

79 %

60 %

68 %

Avskrivningar/(Löpande kostnader + avskrivningar) 2001

14 %

22 %

20 %

Avskrivningar/(Löpande kostnader + avskrivningar) 2002

14 %

24 %

22 %

Löpande kostnader/Totala intäkter 2001

59 %

64 %

84 %

Löpande kostnader/Totala intäkter 2002

73,2 %

72,7 %

82 %

Kostnadsläget i förhållande till erhållna intäkter är ganska lika för Danmark och Sverige.

Anmärkningsvärt är att andelen kostnader ökar för Danmark under 2002, bl.a. som en följd av minskade intäkter. För övrigt utgör avskrivningar i Sverige och Finland en större andel av kostnaderna än i Danmark.

52

5.1.6.3 Stöd Tabell 5-16 Stöd vid svin- och fjäderfäföretag i ECU/EURO och % Danmark

Sverige

Finland

Totala stöd efter skatt per djurenhet svin 2001

57

60

499

Totala stöd efter skatt per djurenhet svin 2002

57

65

538

Övriga stöd per djurenhet svin 2001

6

13

147

Övriga stöd per djurenhet svin 2002

5

13

167

Totala stöd/Totala intäkter (exkl. stöd) 2001

4%

5%

45 %

Totala stöd/Totala intäkter (exkl. stöd) 2002

5%

6%

43 %

Tabellen ovan visar att Finland har högst andel stöd i samtliga jämförda kategorier. Danmark har lägst andel stöd men Sverige och Danmark ligger nivåmässigt nära varandra.

5.1.6.4 Resultat Resultat E C U / E U R O p s e v r i n d j u r e n h e t

90 000

450

E 80 000 C U 70 000 / E 60 000 U R O 50 000

400 350 300 250 200

p 40 000 e r

150 100

30 000

50 20 000

0

10 000

-50 -100

A W U

DANMARK

SVERIGE

FINLAND

Nettoresultat per djurenhet svin 2001

291

113

352

Nettoresultat per djurenhet svin 2002

-20

-62

381

Resultat (före löner, hyror, räntor) per AWU 2002

38 438

14 156

27 524

Resultat (före löner, hyror, räntor) per AWU 2001

85 237

33 423

27 018

0

Figur 5-4 Nettoresultat per djurenhet svin och resultat per AWU vid svin- och fjäderfäföretag Diagrammet ovan visar att Finland har högst nettoresultat per djurenhet svin, däremot har Danmark högst resultat före löner hyror och räntor per AWU (årlig arbetsinsats).

53

5.1.7 Sammanfattning De slutsatser som kan dras ifrån de data som presenterats i de föregående avsnitten när det gäller FADN-jämförelser för växtodlingsföretag, mjölkföretag, köttdjursföretag samt företag med grisar och fjäderfä är följande: •

Danmark har högst intäkter per årlig arbetsinsats (AWU).

•

Danmark har högst intäkter per hektar använd areal i växtodlingsföretag och per djurenhet gris i företag med grisar och fjäderfä.

•

I många fall har Danmark lägst kostnader i förhållandet till intäkter, anmärkningsvärt är dock att andelen kostnader för djurhållning ökar avsevärt under 2002 i gris- och fjäderfäföretag bl.a. som en följd av minskade intäkter.

•

Danmark har högst resultat per AWU (årlig arbetsinsats) före betalning av löner, hyror och räntor.

•

Sverige har högst intäkter per djurenhet mjölkko i mjölkföretag.

•

Sverige har i många fall högst andel avskrivningskostnader i förhållande till övriga kostnader även om Finland ligger på ungefär i samma nivå, däremot är andelen avskrivningskostnader betydligt lägre i Danmark.

•

Finland har högst intäkter per djurenhet nötkreatur i mjölk- och köttdjursföretag.

•

Finland har högst andel stöd, stödnivåerna är mycket högre än i Sverige och Danmark.

•

Finland har högst nettoresultat per hektar använd areal samt per djurenhet.

•

Driftsgrenen köttdjur skiljer sig något från övriga driftsgrenar på så sätt att här har Finland högst resultat per AWU (årlig arbetsinsats).

Ovanstående slutsatser är skrivna utan att hänsyn har tagits till att avskrivningar och arbetstid kan beräknas på olika sätt i de jämförda länderna.

54

5.2 EAA (Economic Accounts for Agriculture) EAA (Economic Accounts for Agriculture) är ett system av statistiska beräkningar över värdet av jordbrukssektorns produktion och denna produktions kostnader. Beräkningarna görs enligt regler som fastställts av EU:s statistikmyndighet Eurostat. Uppgifterna i EAA avser både värden och volymer (d.v.s. värden i fasta priser) på inkomstsidan och för vissa poster på utgiftssidan.

EAA avser att belysa den ekonomiska utvecklingen inom den nationella jordbrukssektorn och används bl.a. som underlag för jordbrukspolitiska bedömningar av jordbrukssektorns förändringar.

EAA följer principen att all jordbruksproduktion skall ingå men innefattar inte jordbrukshushållens intäkter från annan verksamhet (t.ex. skogsbruk eller anställning).

Avsikten med kalkylen är att beräkna värdet av all produktion och alla kostnader för denna produktion för att kunna upprätta en resultaträkning.

I EAA redovisas produktionsvärden och kostnader både till producentpris och till baspris.

EAA till baspris innefattar såväl subventioner (direktutbetalningar) som avgifter och skatter på produkter eller produktion, vilka inte innefattas i EAA till producentpris. Vidare uppdelas subventioner/avgifter i produkt- respektive produktionsrelaterade subventioner/avgifter.

Produktionsrelaterade subventioner/avgifter (t.ex. trädesbidrag och miljöstöd) redovisas under en särskild post.

EAA bygger till största delen på sammanställningar och bearbetningar av redan befintligt statistikunderlag (t.ex. lantbruksregistret/LBR/, skördeuppskattningar, prisstatistik, statistik över produktionen av mjölk, kött och ägg samt bokföringsundersökningen FADN). Viss statistik (t.ex. intäkter för trädgårdsnäringen, arrendekostnader samt avskrivningskostnader för maskiner och redskap) måste tas fram särskilt för EAA-beräkningarna.

EAA:s intäktssida bygger på makrostatistik som bedöms i huvudsak ha god tillförlitlighet. På kostnadssidan finns tillförlitlig makrostatistik för endast ett fåtal poster, varför uppskattningar av de olika kostnadsslagen vanligen baseras på bokföringsundersökningen FADN. I vissa fall görs även schablonmässiga antaganden. På grund av denna användning av ett flertal olika källor kan några statistiska osäkerhetsmått inte anges.

55

5.2.1 Beräkning av intäkter Intäkter beräknas för: Vete Färsk frukt Råg Utsäde Korn Nötkreatur Havre & blandsäd Svin Majskorn Hästar Rågvete Får & getter Raps & rybs Fjäderfä Andra oljefröslag Andra djur Proteingrödor Mjölk Sockerbetor Ägg Andra industrigrödor Obehandlad ull Fodermajs Andra animaliska produkter Övriga foderväxter Intäkter av tjänster Färska grönsaker Intäkter av icke-jordbruksaktiviteter Blommor & växter Potatis Ibland dessa poster ingår också produktrelaterade subventioner/avgifter.

5.2.2 Beräkning av kostnader Kostnader beräknas för: Utsäde Energi Handelsgödsel Växtskydd Veterinärkostnader Djurfoder Underhåll av maskiner & redskap Arrenden samt räntor

56

Underhåll av byggnader Tjänster inom sektorn Övriga varor & tjänster Avskrivningar av maskiner Avskrivningar av byggnader Löner

5.2.3 Jämförelser mellan Danmark, Sverige och Finland I de följande avsnitten redovisas jämförelser avseende intäkter, kostnader, stöd och resultat mellan EAA-data för Danmark, Sverige och Finland. Jämförelserna baserar sig på baspriser.

5.2.3.1 Intäkter I nedanstående diagram visas intäkter från animalie- och vegetabilieproduktion. Det finns också vissa övriga intäkter som inte har inkluderats i diagrammet.

Olikaav slag av intI förhållande ä kter i f örhtill ållande totala 2002 int äkter 2002 Olika slag intäkter totalatill intäkter

100% 100% 80% 80% 60% 60% 40% 40% 20% 20% 0% 0%

57%

45%

36%

39%

Danmark

Sverige

Intäkter ör Intäkterfför animalieproduktion animalieproduktion

40% 32%

Int äkter fför ör Intäkter vegetabilieproduktion vegetabilieproduktion

Finland

Figur 5-5 Intäkter från animalie- och vegetabilieproduktion i förhållande till totala intäkter 2002 Olika slag av intäkter i förhållande till totala intäkter 2003

100% 80%

54%

60%

44%

Intäkter för animalieproduktion

39% Intäkter för vegetabilieproduktion

40% 20%

39%

41%

31%

Danmark

Sverige

Finland

0%

Figur 5-6 Intäkter från animalie- och vegetabilieproduktion i förhållande till totala intäkter 2003 I Danmark utgör andelen intäkter från animalieproduktionen en större andel av de totala intäkterna än i övriga länder. Finland har lägst andel intäkter från animalieproduktion. Sverige har högst andel intäkter från vegetabilieproduktion tätt följt av Danmark.

57

5.2.3.2 Kostnader Först presenteras här specifika kostnader i förhållande till specifika intäkter enligt följande: Specifika kostnader/Specifika intäkter 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%

Danmark

Sverige

Finland

Vegetabilieproduktion 2002

19%

25%

20%

Vegetabilieproduktion 2003

17%

24%

21%

Animalieproduktion 2002

59%

48%

55%

Animalieproduktion 2003

61%

48%

56%

Figur 5-7 Specifika kostnader i förhållande till specifika intäkter i vegetabilie- respektive animalieproduktion åren 2002 och 2003 I diagrammet ovan framgår att en mindre del av intäkterna för vegetabilieproduktion går åt för att täcka de specifika kostnaderna för vegetabilieproduktionen. Det skiljer inte så mycket mellan de jämförda länderna men Danmark ligger lägst med under en femtedel medan Sverige ligger högst med ungefär en fjärdedel.

När det gäller intäkterna för animalieproduktionen åtgår en betydligt större andel åt att täcka kostnaderna. Förhållandet länderna emellan är dock det motsatta; för Sveriges del åtgår knappt hälften av intäkterna att täcka de specifika kostnaderna medan det för Danmarks del åtgår ca 60 %. Finland ligger någonstans mitt emellan.

58

Förhållandet mellan kostnader i relation till intäkter för jordbrukssektorns produktion (intäkter för vegetabilier, animalier, jordbrukstjänster samt sekundära icke-jordbruksaktiviteter) presenteras nedan.

Insatskostnader i relation till intäkter för jordbrukssektorns produktion

68%

67%

66%

65%

64%

63%

62%

61%

60%

Danmark

Sverige

Finland

Insatskostnader (löpande kostnader) 2002

63%

67%

63%

Insatskostnader (löpande kostnader) 2003

63%

67%

65%

Figur 5-8 Insatskostnader i förhållande till intäkter för jordbrukssektorns produktion år 2002 och 2003 Danmarks och Finlands andel insatskostnader är i förhållande till intäkterna för jordbrukssektorns produktion något lägre än motsvarande siffror för Sverige.

Nedan visas kapitalförslitnings- samt räntekostnader i förhållande till totala intäkter.

59

Vissa kostnader i förhållande till totala kostnader 2002

30% 25% 20% 15% 10% 5% 0%

12%

14% Danmark

15%

18%

7%

5%

Sverige

Kapitalförslitning Räntekostnader

Finland

Figur 5-9 Kapitalförslitning respektive räntekostnader i förhållande totala kostnader 2002 Vissa kostnader i förhållande till totala kostnader 2003

30% 25% 20% 15% 10% 5% 0%

12%

14% Danmark

14%

18%

7%

4%

Sverige

Kapitalförslitning Räntekostnader

Finland

Figur 5-10 Kapitalförslitning respektive räntekostnader i förhållande totala kostnader 2003 I diagrammen ovan visas att kapitalförslitningskostnaderna utgör en större andel av de totala kostnaderna i Finland än i Sverige och i Danmark. Räntekostnader utgör en mycket större andel av de totala kostnader i Danmark än i Sverige och Finland, ungefär dubbelt så mycket som i Sverige och tre till fyra gånger så mycket som i Finland.

60

5.2.3.3 Stöd Stöd i förhållande till totala intäkter 36% 38%

40% 35% 30% 25% 15% 10%

Stöd 2002

19% 18%

20%

Stöd 2003 9%

9%

5% 0% Danmark

Sverige

Finland

Figur 5-11 Stödnivåerna i förhållande till de totala intäkterna år 2002 och 2003 I diagrammet ovan visas att stödnivåerna i förhållande till totala intäkter är betydligt högre i Finland än i Sverige och Danmark. Finlands stödnivåer är fyra gånger större än Danmarks och dubbelt så stora som Sveriges.

5.2.3.4 Resultat Eurostat redovisar för EAA följande resultatmått: •

Förädlingsvärde brutto till baspris (intäkter minus löpande kostnader)

•

Förädlingsvärde netto till kapitalförslitning)

•

Faktorinkomst (intäkter minus löpande kostnader och kapitalförslitning plus/minus skatter och subventioner/stöd)

•

Driftsöverskott netto (intäkter minus löpande kostnader och kapitalförslitning plus/minus skatter och subventioner/stöd minus löner)

•

Företagsinkomst netto (intäkter minus löpande kostnader och kapitalförslitning plus/minus skatter och subventioner/stöd minus löner, arrenden, hyror och räntor)

baspris

(intäkter

minus

löpande

kostnader

och

Jämförelser mellan länder med dessa resultatmått måste göras med stor försiktighet då olika metoder och statistikunderlag används i olika länder. Störst jämförbarhetsvärde har resultatmåttet ”förädlingsvärde brutto till baspris”. Eurostat avser att det i första hand är utvecklingen över tiden av resultatmåtten som kan jämföras.

61

M i l j o n e r

Resultatmått 2002 3 500 3 000 2 500 2 000

E C U / E U R O

1 500 1 000 500 0

Danmark

Sverige

Finland

Förädlingsvärde brutto till baspris

3 100

1 574

1 575

Förädlingsvärde netto till baspris

2 092

904

826

Faktorinkomst

2 067

1 352

2 057

Driftsöverskott netto

1 398

1 127

1 641

20

662

1 346

Danmark

Sverige

Finland

Förädlingsvärde brutto till baspris

2 997

1 579

1 466

Förädlingsvärde netto till baspris

1 988

931

711

Faktorinkomst

1 950

1 349

1 956

Driftsöverskott netto

1 280

1 124

1 537

-99

657

1 264

Företagsinkomst netto

Figur 5-12 Resultatmått år 2002 M i l j o n e r E C U / E U R O

Resultatmått 2003 3 500 3 000 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0 -500

Företagsinkomst netto

Figur 5-13 Resultatmått 2003 När det gäller resultatmåttet förädlingsvärde brutto till baspris, ligger Finland och Sverige ungefär lika medan Danmark ligger ungefär dubbelt så högt. Detsamma gäller förädlingsvärde netto till baspris, där dock Sverige ligger aningen högre än Finland.

62

Faktorinkomsten är ungefär lika i Danmark och Finland medan den är lägre i Sverige.

Vid driftsöverskott netto ligger Finland högst följt av Danmark och därefter Sverige.

Vid företagsinkomst netto har Finland högst resultat. Sverige har då ungefär hälften av Finlands resultat och Danmark håller sig här kring nollstrecket och har 2003 en negativ företagsinkomst netto.

5.2.4 Sammanfattning Nedan redovisas de slutsatser som kan dras ifrån tidigare avsnitt angående intäkter, kostnader, stöd och resultat som hämtats från EAA-data.

•

Danmark har störst andel intäkter från animalieproduktion, men störst andel av dessa intäkter går också åt att täcka kostnaderna för animalieproduktionen även om det inte skiljer så mycket i förhållande till Sverige och Finland.

•

Danmark har högst andel räntekostnader.

•

Danmark ligger högst när det gäller resultatmåttet förädlingsvärde brutto till baspris, d.v.s. intäkter minus löpande kostnader.

•

Sverige har högst andel intäkter från vegetabilieproduktion, men störst andel av dessa intäkter går också åt att täcka kostnaderna för vegetabilieproduktionen även om det inte skiljer så mycket i förhållande till Danmark och Finland.

•

Finland har högst andel kostnader för kapitalförslitning.

•

Finland har högst andel stöd, dubbelt så hög andel som Sverige och fyra gånger så höga stödnivåer som Danmark.

•

Vid faktorinkomst, d.v.s. det resultat när skatter och subventioner ha betalats/erhållits ligger Danmark och Finland ganska lika medan Sverige ligger efter.

•

När det gäller företagsinkomst netto ligger Finland högst följt av Sverige, Danmark ligger lägst och har t.o.m. något negativa siffror för år 2003.

63

6 Jämförelser av priser 6.1 Prisutveckling I Figur 6-1 nedan jämförs utvecklingen i Sverige av priser på jordbrukets produktionsmedel och avräkningspriser, med motsvarande för Danmark och Finland. Jämfört med 1995 har priserna på produktionsmedel ökat mest för Sverige, enligt PM-index. Avräkningspriserna har, för Sveriges del, inte varierat lika mycket mellan åren som i Finland och Danmark. Aindex visar att, jämfört med 1995, så var förändringen av avräkningspriserna 2003 störst för Danmark, följt av Sverige och sist Finland. Skillnaden i förhållande mellan priser på produktionsmedel och avräkningspriser är emellertid störst för Sverige, beroende av de höga priserna på produktionsmedel. Enligt månadsindex (JO 49 SM 0408) har priserna i Sverige på jordbrukets produktionsmedel fortsatt att stiga 2004.

130

Sverige PM-index

120

Danmark PM-index 110 Finland PM-index Danmark A-index 100

Finland A-index

Sverige A-index

90

80 1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

Figur 6-1 Utvecklingen av produktionsmedelsprisindex (PM-index) avräkningsprisindex (A-index) för Sverige, Finland och Danmark. 1995 = 100.

och

Källa: Eurostats databas; New Cronos

65

I avsnitt 6.2 och 6.3 redovisas priser på insatsvaror och produktpriser för Sverige, Finland och Danmark. Priserna är inte alltid direkt jämförbara mellan länderna. Det beror bl.a. på skillnader som kan förekomma i ländernas metod att samla in underlag till statistiken och växelkursen, som även den har inverkan på jämförbarheten. Prisjämförelserna bör därför tolkas med viss försiktighet.

Vid omräkning mellan valutor har följande årsgenomsnitt använts: 2001

1 EUR=9,2516 SEK

1 DKK=1,2415 SEK

2002

1 EUR=9,1627 SEK

1 DKK=1,2331 SEK

2003

1 EUR=9,1250 SEK

1 DKK=1,2228 SEK

Källa: www.riksbanken.se

6.2 Jämförelser av insatsvaror 6.2.1 Handelsgödsel De totala genomsnittspriserna i Tabell 6-1 har räknats fram genom att dividera jordbrukets totala kostnad för handelsgödsel med den totala förbrukningen (försäljningen antas vara lika med förbrukningen för Danmark), för att erhålla ett jämförelsemått mellan länderna.

Enligt det totala genomsnittspriset ligger Sverige högst vad gäller handelsgödsel. En jämförelse av priserna på ammoniumnitrat i Tabell 6-2 visar på ett högre pris för Sverige jämfört med de övriga två länderna. I Tabell 6-3 redovisas prisexempel på olika gödselmedel i Sverige och Danmark.

Tabell 6-1 Totalt genomsnittspris på handelsgödsel, 2001 – 2003, SEK/100 kg Sverige

2001 214,8

2002 221,5

2003 243,7

Finland

196,0

219,0

217,4

Danmark

188,7

169,4

158,4

Källa: Jordbruksstatistisk årsbok 2004, Finfood – Lantbruksfakta, Landbrug 2003, egna beräkningar

Tabell 6-2 Priser på ammoniumnitrat (26 % N, i säckar), 2002 – 2003, SEK/100 kg kväve Sverige

2002 722,7

2003 749,1

Finland

578,6

573,1

Danmark

568,7

510,8

Källa: Eurostats databas; New Cronos

66

Tabell 6-3 Priser på handelsgödsel i Danmark och Sverige, 2001-2003, SEK/100 kg 2001

2002

2003

Ammoniumnitrat 25 S

183

165

166

Ammoniumnitrat 34

179

169

174

Kalkammonsalpeter

187

170

163

Flytande ammoniak

416

382

338

PK, 0-4-21, Mg-S-Cu

163

163

160

NPK, 21-3-10, Mg-S-B

212

191

199

NPK, 25-2-9, S

219

195

199

Kalksalpeter, 15,5 % N

155

145

152

Kalkammonsalpeter, 28,0 % N

217

202

210

Superfosfat, P 20

238

225

230

Supra PK 11-21

209

200

206

Supra NPK 17-4-13

245

223

238

Supra NPK 21-4-7

242

224

239

Danmark

Sverige

Källa: Jordbrugets prisforhold 2003, Jordbruksstatistisk årsbok 2004

6.2.2 Bekämpningsmedel De totala genomsnittspriserna i Tabell 6-4 har räknats fram genom att dividera jordbrukets totala kostnad för bekämpningsmedel med den totala försäljningen, för att erhålla ett jämförelsemått mellan länderna.

Det totala genomsnittspriset för bekämpningsmedel visar att Sverige ligger lägre än Danmark men betydligt högre än Finland.

Tabell 6-4 Totalt genomsnittspris för bekämpningsmedel, 2001 – 2003, SEK/tusen ton verksam substans Sverige

2001 471,2

2002 485,7

2003 411,1

Finland

369,9

309,8

354,9

Danmark

457,1

549,9

519,6

Källa: Jordbruksstatistisk årsbok 2004, Finfood – Lantbruksfakta, Landbrug 2003, egna beräkningar

67

6.2.3 Diesel- och eldningsolja Sverige har det högsta dieselpriset, både inklusive och exklusive skatt. Exklusive skatt ligger det svenska priset på diesel ca 7 % högre i Sverige än i Danmark, inklusive skatt är skillnaden endast ca 2 %. Inklusive skatt har Finland ett väldigt lågt pris på eldningsolja jämfört med Sverige och Danmark. Under perioden jan-sep 2004 hade Sverige, inklusive skatt, det högsta priset på eldningsolja. Exklusive skatt, har Danmark det högsta priset på eldningsolja.

Tabell 6-5 Priser på dieselolja och eldningsolja, 2003 – 2004 (jan-sep), SEK/1000 L 2003 helår

2003 (jan-sep)

2004 (jan-sep)

Sverige

7 640

7 679

8 074

Finland

7 344

7 436

7 489

Danmark

7 431

7 430

7 896

Sverige

2 931

2 958

3 123

Finland

2 874

2 919

2 954

Danmark

2 568

2 553

2 927

Sverige

6 504

6 536

7 395

Finland

3 553

3 589

3 859

Danmark

6 510

6 540

7 111

Sverige

2 229

2 229

2 583

Finland

2 260

2 287

2 507

Danmark

2 627

2 640

3 101

Dieselolja - inkl. skatt

Dieselolja - exkl. skatt

Eldningsolja - inkl. skatt

Eldningsolja - exkl. skatt

Källa: Kommissionen, Oil Bulletin

68

6.2.4 El Priserna i Tabell 6-6 visar att el är dyrast i Danmark och billigast i Finland, både exklusive och inklusive skatt.

Tabell 6-6 Priser på el (hushållskunder med en årlig konsumtion på 20 000 kWh), 2001 – 2004, öre/kWh 2001

2002

2003

2004 (halvår)

Sverige

46,3

50,1

61,5

66,3

Finland

34,7

37,6

42,3

45,7

Danmark

59,0

62,9

68,6

70,6

Sverige

79,5

86,3

104,5

111,9

Finland

50,2

53,6

59,9

64,1

166,7

173,3

184,0

190,8

Exkl. skatt

Inkl. skatt

Danmark

Källa: Eurostats databas; New Cronos

6.3 Jämförelser av produktpriser Utifrån prisuppgifterna i Tabell 6-7 och Tabell 6-8 ligger vetepriserna i Sverige och Danmark på ungefär samma nivå, jämförelsen försvåras emellertid av att prismätningen inte är gjord i samma led och att priser inte är beräknade utifrån exakt samma kvalitet. För korn däremot ligger de danska priserna högre än både de svenska och de finska, de svenska ligger lägst. Även de svenska rågvetepriserna och havrepriserna ligger lägst i denna jämförelse. Generellt sett har Sverige ett lågt prisläge på spannmål frånsett rågpriserna som ligger snäppet högre än de danska.

Tabell 6-7 Svenska avräkningspriser för spannmål1, 2001-2003, SEK/100 kg 2001 103,5

2002 97,3

2003 101,9

Råg

94,5

88,5

91,3

Korn

92,0

87,5

88,9

Havre

99,7

93,8

76,8

Rågvete

94,3

85,5

92,3

Höstvete

1 Vid leveransort för vara av normalkvalitet vid 14 % vattenhalt samt för höstvete vid 11 % proteinhalt. Årsmedelpriser beräknas som sammanvägda månadspriser med avseende på levererade kvaliteter.

Källa: Jordbruksverket

69

Tabell 6-8 Danska avräkningspriser för spannmål1, 2001-2003, SEK/100 kg Vete

2001 108,1

2002 96,3

2003 101,6

Råg

93,1

81,8

82,4

Korn

116,6

104,2

111,1

Havre

100,2

94,0

93,8

Rågvete

106,8

91,1

94,8

1 Priserna är omräknade till 14 % vattenhalt och avser det pris producenten erhåller fritt gård. Genomsnittlig proteinhalt är ca 10 %.

Källa: Landbrug 2003

Tabell 6-9 Finska avräkningspriser för spannmål1, 2001-2003, SEK/100 kg Råg

2001 121,5

2002 116,0

2003 114,0

Korn

101,5

97,1

96,3

Havre

103,0

95,6

84,1

Maltkorn

122,0

122,6

122,9

1

Grundpriset vid fabriken. Exkl. produktionsbidrag.

Källa: Finfood – Lantbruksfakta

6.3.1 Oljeväxter Avräkningspriset på oljeväxter i Sverige ligger lägre än i både Finland och Danmark, enligt uppgifter i nedanstående tabell. 2001 låg svenska och finska priser på en liknande nivå, det finska priset har sedan ökat med ca 10 % till år 2003 medan det svenska endast stigit med ca 4 %.

Tabell 6-10 Avräkningspriser för oljeväxter1, 2001-2003, SEK/100 kg 2001 195,0

2002 200,7

2003 202,9

Finland

198,7

216,2

218,9

Danmark

206,1

208,4

216,1

Sverige

1 2

2

Priser redovisas endast för månaderna september – december.

Avser 9 % vattenhalt.

Källa: Jordbruksverket, Eurostats databas; New Cronos, Jordbrugets prisforhold 2003

70

6.3.2 Sockerbetor De svenska sockerbetspriserna i Tabell 6-11 ligger en aning högre än de danska. Det har inte varit möjligt att ta fram motsvarande finska siffror.

Tabell 6-11 Genomsnittliga priser för sockerbetor1, 2001-2003, SEK/100 kg Sverige

2001 44,7

2002 49,6

2003 49,8

Danmark

42,3

48,2

47,9

1 Sammanvägda A- och B-grundpriser efter Sveriges och Danmarks produktionskvotandelar för socker, justerat för kvalitetstillägg beroende på högre faktisk sockerhalt.

Källa: Kommissionen, egna beräkningar

6.3.3 Potatis Det svenska matpotatispriset ligger, enligt uppgifter i nedanstående tabell, högre än både det finska och de danska, som ligger på ungefär samma nivå. Det danska matpotatispriset har sjunkit kraftigt sedan 2001, då det var högre än både Finlands och Sveriges.

Tabell 6-12 Avräkningspriser för matpotatis, 2001-2003, SEK/100 kg 2001 182,6

2002 176,7

2003 191,8

Finland2

121,4

147,9

143,7

Danmark3

200,4

140,5

143,4

Sverige

1

1

Södra och mellersta Sverige. Pris redovisas endast för månaderna oktober till april.

Fraktfri producentpris på matpotatis av 1:a klass. Exkl. tidig potatis. Exkl. produktionsbidrag.

3 Genomsnittligt pris, ej inkl. maj månad.

2

Källa: Jordbruksverket, Finfood – Lantbruksfakta, Landbrug 2003

6.3.4 Kött Enligt Tabell 6-13 och Tabell 6-14 ligger priset på stutar i Sverige och Danmark på ungefär samma nivå, Danmark ligger något högre. Även priset på kvigor är lite lägre i Sverige än i de övriga två länderna, förutom 2003 då det var lägst i Finland. Generellt sett ligger priserna på ungtjurar lite lägre i Danmark än i Sverige, Finland har de högsta priserna. Sverige har det högsta priset på kor. De genomsnittliga veckopriserna för 2004 på ungtjurar (Figur 6-2), visar på en nedåtgående trend för de svenska priserna i slutet på året medan de danska och finska priserna ökar. Överlag har de svenska priserna legat lägst under större delen av 2004.

Samtliga priser på nötkött avser det pris utan moms som betalas till leverantören av djuret vid leverans till slakteriet. Alla priser är omräknade till R3-kvalitet.

71

Tabell 6-13 Svenska marknadspriser för nötkött, 2001-2003, SEK/100 kg Stutar (R3)

2001 2 265

2002 2 240

2003 2 238

Kvigor (R3)

2 244

2 211

2 207

Ungtjurar (R3)

2 284

2 250

2 250

Ungtjurar (URO)

2 300

2 246

2 244

Kor (O3)

1 913

1 849

1 844

Källa: Eurostats databas; New Cronos, Kommissionen

Tabell 6-14 Danska marknadspriser för nötkött, 2001-2003, SEK/100 kg Stutar (R3)

2001 2 337

2002 2 319

2003 2 458

Kvigor (R3)

2 319

2 267

2 288

Ungtjurar (R3)

2 185

2 235

2 237

Ungtjurar (URO)

2 230

2 227

2 241

Kor (O3)

1 666

1 642

1 649

Källa: Eurostats databas; New Cronos, Kommissionen

Tabell 6-15 Finska marknadspriser för nötkött, 2001-2003, SEK/100 kg Kvigor (R3)

2001 2 465

2002 2 310

2003 2 219

Ungtjurar (R3)

2 860

2 682

2 562

Ungtjurar (URO)

2 575

2 414

2 300

Kor (O3)

1 753

1 440

1 398

Källa: Eurostats databas; New Cronos, Kommissionen

72

EUR/100 kg

350 300 Sverige 250

Finland Danmark

200 150 1

6

11

16

21

26

31

36

41

vecka

Figur 6-2 Genomsnittliga marknadspriser på nötkött, producentpris på ungtjur (klass URO), priserna är omräknade till R3-kvalitet, 2004, EUR/100 kg Källa: Kommissionen

Enligt priserna i Tabell 6-16 så låg priset på slaktsvin högre i Sverige än de båda övriga länderna under 2003. Priset har konstant minskat sedan 2001, men trenden är densamma också för Danmark och Finland. 2003 hade Danmark det lägsta marknadspriset. I figur 3 jämförs det svenska genomsnittliga priset 2004 med det danska. Där ligger de svenska priserna högre, eller på samma nivå, som de danska under hela året.

EU:s marknadspris på slaktkroppar av gris avser de priser vid leveransen till slakteriet, exklusive moms, som betalas till leverantörerna av levande grisar.

Tabell 6-16 Marknadspriser för slaktsvin (klass E), 2001 – 2003, SEK/100 kg Sverige Danmark Finland

2001

2002

2003

1 403 1 458 1 432

1 261 1 154 1 303

1 121 996 1 089

Källa: Kommissionen

EUR/100 kg

150 125 Sverige

100

Danmark 75 50 1

6

11

16

21

26

31

36

41

vecka

Figur 6-3 Genomsnittliga marknadspriser på griskött klass E, 2004, EUR/100 kg Källa: Kommissionen

73

Lammköttspriserna i Sverige låg, enligt uppgifterna i Tabell 6-17, 2003 högre än både Danmarks och Finlands priser. De två åren innan hade Danmark det högsta priset. Finland har det klart lägst priset på lammkött.

EU:s marknadspris är det pris som leverantören får för sina lamm fritt slakteri och exklusive moms.

Tabell 6-17 Marknadspriser för lammkött, 2001 – 2003, SEK/100 kg Sverige Danmark Finland

2001

2002

2003

2 358 2 900 1 871

2 747 3 005 1 998

2 972 2 594 2 119

Källa: Kommissionen

Enligt priserna i nedanstående tabell ligger priserna på slaktkyckling i Sverige högre än i Finland och Danmark.

Tabell 6-18 Avräkningspriser för slaktkyckling, 2001-2003, SEK/100 kg 2001

2002

2003

per kilo levande vikt Sverige Danmark

686 588

716 550

677 522

per kilo slaktad vikt Sverige Finland

1 696 1 083

1 759 1 100

1 576 1 068

Källa: Eurostats databas; New Cronos

6.3.5 Ägg Enligt jämförelsen i Tabell 6-19 ligger de svenska priserna för burägg högre än både de finska och de danska priserna.

Tabell 6-19 Avräkningspriser för burägg, 2001-2003, SEK/100 kg Sverige

1

Danmark2 3

Finland 1 2 3

Netto-priser, osorterade, inkl. kvalitetsavdrag och tillägg.

Nettopriser, inkl. kvalitetsavdrag och tillägg.

Producentpriser utan produktionsbidrag.

Källa: Euroegg & business AB

74

2002 805

2003 849

734

806

718

729

6.3.6 Mjölk Mjölkpriserna i Sverige ligger lägre än i Finland och Danmark, enligt nedanstående tabeller.

Tabell 6-20 Avräkningspriser för mjölk, 3,7 % fett, 2001-2003, SEK/100 kg Sverige1

2001 289

2002 294

2003 277

Finland

315

316

316

Danmark

299

296

285

Källa: Kommissionen

Tabell 6-21. Avräkningspriser för mjölk, 4,2 % fett och 3,4 % protein, exkl. produktionsstöd, öre/kg Sverige

2001 293

2002 299

2003 299

Finland 1

323

325

322

Danmark

00/01 317

01/02 316

02/03 308

1

4,3 % fett och 3,3 % protein, öre/L.

Källa: Svensk mjölk, Finfood – Lantbruksfakta, Mejeriforeningen

6.3.7 Betingar svenska produkter ett högre pris?

Enligt prisuppgifterna i detta avsnitt låg de svenska produktpriserna högre än jämförelseländerna år 2003 för följande produkter; sockerbetor, matpotatis, kor, slaktsvin, lamm, slaktkyckling och burägg. 2004 års priser på slaktsvin ligger högre än de danska priserna.

75

7 Jämförelser av vissa kostnader 7.1 Byggnader De jämförelser av byggkostnader som tidigare gjorts har som regel utformats så att sakkunniga i byggfrågor från olika länder har fått räkna på färdiga planlösningar och system som varit representativa för respektive länder. Resultat från en sådan utredning som genomfördes 1995 redovisas i Tabell 7-1. Beräkningarna bygger på produktionssystem för 330 suggor med integrerad uppfödning av slaktgrisar och resultaten redovisas per integrerad sugga i produktion (ISIP). Svenska och danska byggexperter har var för sig gjort beräkningar på dels två utvalda typiska svenska system och dels två utvalda typiska danska system.

Beräkningarna bygger på ”katalogpriser” från datahandböcker.

Tabell 7-1 Jämförelse av areor och kostnader mellan svenska och danska system för integrerad uppfödning av grisar. (Johansson, P., et al., 1995. Opublicerad)

Areor

2

Boxarea, m /ISIP

Svenska system

Danska system

1

2

1

2

12,65

11,98

10,16

9,31

2

3,25

0,97

1,28

2

Totalarea, m /ISIP 15,30

15,23

11,13

10,59

Rel. tal, totalarea

100

100

73

69

50 080

52 193

41 812

45 345

3 403

3 426

3 756

4 282

Rel. tal, SEK/ISIP 100

104

83

91

SEK/ISIP

48 844

51 697

37 200

41 900

SEK/m2

3 192

3 394

3 342

3 956

106

76

86

Gångarea, m /ISIP 3,09

Svenska beräkningar SEK/ISIP 2

SEK/m

Danska beräkningar

Rel. tal, SEK/ISIP 100

Av tabellen framgår att de danska systemen är mycket ytsnålare än de svenska. Skillnaden beror dock inte enbart på att boxutrymmena är mindre i Danmark utan i hög grad på att gångareorna i de svenska systemen är större. Detta kan antingen tydas så att man i Sverige lägger större vikt på arbetsmiljön eller att man är sämre på att göra ytsnåla planlösningar.

Tabellen visar också att ju ytsnålare man bygger desto högre blir kostnaderna per m2. Detta innebär att skillnaden i kostnaden per ISIP relativt sett blir mindre än vad areaskillnaderna antyder. Det kan också konstateras att det 1995 kostade ungefär lika mycket att bygga ett svenskt system i Danmark som i Sverige och vice versa.

Inför nu föreliggande utredning angreps uppgiften att jämföra byggkostnader på ett något annorlunda sätt. För sex olika lantbruksbyggnader utformades frågeformulär där vissa uppgifter var specificerade medan andra var ospecificerade. Formulären skickades ut till åtta 77

byggfirmor/byggprojektörer i Sverige, sex i Danmark och sex i Finland. Uppgiften var att fylla i frågeformulären med erfarenhetsvärden av vad genomsnittliga typiska byggnader kostar. Syftet med detta angreppssätt var att få fram, inte bara skillnader orsakade av lagstiftning i form av djurskyddsbestämmelser, utan även skillnader beroende på upphandling, byggtradition, krav på serviceutrymmen och arbetsmiljö, krav på gödsellagring, osv.

Frågeformulären omfattade följande byggnader och huvudsakliga specifikationer.

1. Värmeisolerat lösdriftstall för 150 kor utan rekrytering. Grovfoderutfodring med traktor och grovfodervagn. Naturlig ventilation. Öppna gödselrännor med skrapor.

Fiskbenstall 2 x 8 med automatiska avtagare och höj- och sänkbart golv. Servicedel med mjölkrum, motorrum och personalrum med toalett och dusch.

2. Smågrisproduktion i värmeisolerat suggstall för 330 suggor. Omgångsproduktion med grisningar varannan vecka. Uppfödning av smågrisar till 25 – 30 kg. Rekrytering genom inköp av dräktiga gyltor. Servicedel med foderkök, apparatrum, veterinärrum och personalrum med toalett och dusch.

3. Slaktgrisproduktion i värmeisolerat stall för 1 200 grisar i tre avdelningar.

Omgångsproduktion. Insättningsvikt 25 – 30 kg. Servicedel med foderkök, apparatrum och personalrum med toalett och dusch.

4. Värmeisolerat stall för 20 000 värphöns i inredda burar. Fastgödselhantering.

Servicedel med packrum, kylrum, apparatrum och personalrum med toalett och dusch.

5. Värmeisolerat slaktkycklingstall i två avdelningar á 2 000 m2. Servicedel pannrum, apparatrum och personalrum med toalett och dusch.

6. Maskinhall med en area på 860 m2. Vägghöjd 4,2 m, betonggolv och vikportar i bägge gavlarna.

Frågeformulären var uppdelade i en byggnadsdel och en inventariedel. Byggnadsdelen var i stort sett lika för alla byggnaderna och här skulle kostnader anges för schakt och fyllning, ytterväggar och grund, takstol, innertak, yttertak, hängrännor och stuprör, innerväggar samt golv och avlopp. Inventariedelen var något olika för de olika byggnaderna. Som exempel redovisas här vilka kostnader som skulle anges för kostallet, nämligen komplett fiskbenstall (2 x 8 med automatiska avtagare och höj- och sänkbart golv), inredning (foderkrubbor, liggbås med gummimattor, foderfronter, grindar och skivor samt sjukbox), utfodring och vattning (kraftfoderstationer med silor, transponderhalsband och vattenkoppar eller –kar), datorpaket, komplett elinstallation, VA-installation, ventilation, utgödslingssystem samt pumpbrunn och gödselbehållare. De kostnader som efterfrågades skulle innefatta s.k. omkostnadspåslag (i Sverige 140 % av byggnadsarbetarlönen enligt Kostnadsdata 2003 från Jordbruksverket) och s.k. byggherreomkostnader.

Det som inte specificerades var exempelvis planlösning och val av boxar, vägghöjd, värmeisolering, storlek på serviceutrymmen, gödselbehållarvolym, m.m.

Tyvärr har svarsfrekvensen varit dålig och därför är det inte meningsfullt att göra de avsedda analyserna. Det har dock bedömts vara av intresse att redovisa ett sammandrag av de inkomna svaren, se tabell Tabell 7-2 - Tabell 7-6 I tabellerna har inkomna frågeformulär från Sverige betecknats S, från Finland SF och från Danmark DK. Nationsbeteckningen följs sedan av ett löpnummer. De valutakurser som använts är 9 SEK per Euro och 1,20 SEK per DKK. Beträffande värphönsstallet har endast ett, delvis ofullständigt, svar kommit in.

Tabell 7-2 Sammandrag av inkomna svar avseende kostallet.

78

Formulär

150 mjölkkor

S1

S2

SF11)

SEK/koplats

63 258

48 528

-varav byggnad

50 %

SEK/m2 totalarea

SF2

SF3

DK1

(51 489) 53 568

42 619

44 442

53 %

-

43 %

52 %

65 %

5 053

4 932

(3 343)

4 727

3 365

3 101

Serviceutrymme, m2

68

87

50

250

120

180

Nettoarea, m2/koplats

12,1

8,9

(15,1)

9,7

11,9

13,1

Gödselbehållare, m3/ko

23

19

(24)

23

27

23

1) Inkl rekrytering

Tabell 7-3 Sammandrag av inkomna svar avseende stall för smågrisproduktion.

Formulär

330 suggor

S1

SF1

SF2

DK1

SEK/sugga

33 574

34 929

37 413

29 090

-varav byggnad

59 %

-

65 %

59 %

3 793

2 539

3 087

4 000

Serviceutrymme, m

192

250

350

200

Nettoarea, m2/sugga

8,3

13,0

11,1

6,7

Gödselbehållare, m3/sugga

-

7,0

10,0

7,9

2

SEK/m totalarea 2

Tabell 7-4 Sammandrag av inkomna svar avseende stall för slaktgrisproduktion.

1 200 slaktgrisar

Formulär S1

S2

SF1

SF2

DK1

SEK/grisplats

5 175

5 132

4 109

5 207

4 000

-varav byggnad

53 %

63 %

-

40 %

35 %

SEK/m2 totalarea

3 640

3 441

2 665

3 472

2 963

Serviceutrymme, m2

63

154

250

280

200

Nettoarea, m2/grisplats

1,37

1,32

1,33

1,27

1,18

Gödselbehållare, m3/grisplats

2,4

2,8

2,0

2,0

1,18

79

Tabell 7-5 Sammandrag av inkomna svar avseende stall för slaktkycklinguppfödning.

Slaktkyckling, 2 x 2 000 m2 Formulär S1

S21)

SF1

SF2

SEK, 1 000-tal

8 749

-

8 155

8 073

-varav byggnad

61 %

(6 700)

-

63 %

1 919

1 877

2

SEK/m totalarea

2 124 2

Serviceutrymme, m 2

Gödselplatta, m

3

Tvättvattenbehållare, m

120

300

250

300

340

-

1 400

150

258

15

-

50

1) Endast kostnad för byggnad redovisad

Tabell 7-6 Sammandrag av inkomna svar avseende maskinhall.

Maskinhall, 860 m2 SEK, 1 000-tal 2

SEK/m

Formulär S1

S2

S3

SF1

SF2

970

1 692

1 177

927

882

1 128

1 967

1 369

1 077

1 026

Några långtgående slutsatser av tabellerna kan inte dras men det kan ändå vara värt att notera att kostnaden per djurplats kan variera ganska mycket även inom ett land. Variationen är i en del fall också stor när det gäller nettoarea (totalarea minus serviceutrymme) per djurplats vilket naturligtvis beror på vilken planlösning man valt. Val av planlösning styrs av flera faktorer varav djurskyddsbestämmelserna är en. Det går dock inte att se något klar koppling mellan djurskyddsbestämmelser och nettoarea utom möjligen när det gäller de danska grisstallarna. I flera fall kan också konstateras att ju ytsnålare man bygger desto högre blir kostnaden per m2. Detta är i och för sig inte förvånande eftersom kostnaden för inredningen då slås ut på en mindre golvarea.

7.2 Maskiner 7.2.1 Investeringskostnader Det har inte varit möjligt att jämföra priserna på olika lantbruksmaskiner via statistiska uppgifter eftersom sådana uppgifter inte har kunnat hittas. Istället har rådgivningens uppgifter på ungefärliga priser på olika maskiner jämförts. Eftersom det då inte är frågan om exakt samma maskiner som jämförs utan endast vissa maskintyper i vissa storlekskategorier blir jämförelsen mycket osäker. Resultaten kan endast ge en fingervisning om hur prisläget är i de olika länderna.

80

Tabell 7-7 Ungefärliga priser på olika maskinslag enligt sammanställningar gjorda av rådgivningen i respektive land Maskinslag

Danmark

Finland

Sverige

Traktor ca 60 kW

300

280

280

Traktor ca 100 kW

520

490

570

Tröska

480

420

550

Tröska

540

490

650

Växelplog 5-skär

170

180

190

Flytgödselspridare

200

150

180

DK: Vejledende priser og vedligehold på maskiner, Dansk Lanbrugsrådgivning Landscentret FI: Lantbrukskalender 2005, Svenska lantbrukssällskapens förbund SE: Maskinkostnader 2004, Maskinkalkylgruppen

I tabellen ovan redovisas uppgifter för ett urval av maskiner. Denna jämförelse resulterar i att det verkar som om flertalet av de jämförda maskinerna är något dyrare i Sverige än i Danmark och Finland. Om denna skillnad fullt ut beror på faktiska skillnader eller det finns skillnader i underlaget för att uppskatta priserna har inte kunnat fastställas.

Det går även att jämföra uppskattningar av hektarkostnaden från de tre länderna. I tabellen nedan har priserna per ha jämförts för några arbetsmoment i växtodlingen.

Tabell 7-8 Uppskattad hektarkostnad för olika arbetsmoment i växtodlingen enligt sammanställningar gjorda av rådgivningen i respektive land Arbetsmoment

Danmark

Finland

Sverige

Plöjning

460

450

725

Tröskning

640

760

770

Vältning

120

130

133

Spridning av mineralgödsel 105

110

110

Sprutning

110

130

110

DK: Budgetkalkuler, Dansk Lanbrugsrådgivning, Landscentret FI: Lantbrukskalender 2005, Svenska lantbrukssällskapens förbund SE: Maskinkostnader 2004, Maskinkalkylgruppen

Vi en jämförelse verkar det som om kostnaderna är ganska likartade i de tre länderna.

Plöjning verkar dock vara betydligt dyrare i Sverige än i Danmark och Finland. Förklaring till detta saknas. Tröskning verkar vara något billigare i Danmark, vilket möjligen delvis kan ha sin förklaring i bättre arrondering.

Den sammanfattande slutsatsen blir att det maskinkostnaderna per hektar som används som schabloner i beräkningssammanhang förefaller skilja ganska lite mellan länderna. De verkliga kostnaderna ligger förmodligen med ganska stor variation runt dessa värden. Det finns dock inte underlag för att avgöra om denna variation är större i något av länderna.

81

7.3 Markpriser Redovisade siffrorna måste tolkas med stor försiktighet eftersom definitioner, begrepp och metoder för beräkningarna skiljer sig åt mellan länderna. Trots detta är det nog rimligt att beskriva de svenska markpriserna som låga i förhållande till Danmark och Finland.

Spridningen i markpriser mellan olika delar av landet är dock stor. Priserna ökar från norr till söder. Ytterligare variationer som inte framgår av denna statistik är lokala prisvariationer där t.ex. närhet till större stad eller samhälle kan innebära att marken betingar ett högre pris.

Tabell 7-9 Genomsnittliga markpriser inom EU 1995-2002, euro/ha.

Land Danmark

2000 11 001

2001 12 882

2002 13 727

Finland

3 933

4 039

4 246

Sverige

1 989

1 988

2 019

Siffrorna måste tolkas med stor försiktighet eftersom definitioner, begrepp och metoder för beräkningarna skiljer sig åt mellan länderna.

Källa: Jordbruksverket

Figur 7-1 Priser på åkermark 1992-2003 uppdelat på produktionsområden, tkr/ha.

Källa Jordbruksverket

7.4 Arrenden I likhet med markpriserna ökar också arrendepriserna från norr till söder. Markens avkastningsförmåga samt värde för alternativ användning torde ha avgörande betydelse för arrendeprisets storlek. Åkermark betalas i genomsnitt med ca 2 400 kr i södra Sverige och motsvarande siffra för norra Sverige ca 125 kr/ha. Eftersom gratisarrenden är inkluderade i dessa siffror ger genomsnittsiffran en felaktig bild av vad som betalas i arrende. Andelen gratisarrenden ökar ju längre norr ut man kommer i landet, från ca 5 procent i södra Sverige till ca 70 procent i norra Sverige. Genomsnittet för landet hamnar på ca 15 procent.

82

Tabell 7-10 Genomsnittliga arrendepriser för jordbruksmark med och utan gratisarrenden samt för åkermark 2002, kr per hektar

Siffror från 2003-2004 visar att det genomsnittliga arrendepriset i Finland var ca 1 550 kr per hektar. Under 2003 och 2004 låg ungefär hälften av alla arrenden mellan 900 och 2 250 kr per hektar.

7.5 Arbetskostnader 7.5.1 Arbetad tid per produktionsgren Arbetstidsåtgången i Sverige är hämtad från Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003 för Skåne och Halland. För Finland är uppgifterna tagna från SLF bidragskalkyler och gäller 2004. De danska siffrorna kommer från FØI i Danmark och är hämtade från en undersökning av utvalda gårdar. Viss försiktighet är att rekommendera i tolkningen av siffrorna då de danska siffrorna kommer från undersökningar av faktiska gårdar, medan de svenska och finska siffrorna är hämtade från bidragskalkyler.

Tabell 7-11 Slaktsvinsproduktion, 2002, h/slaktsvin Sverige 0,35 h

Danmark* 0,34 h

Finland 1,0 h

* fler än 6 000 djur DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

I Danmark och Sverige används lika mycket tid för slaktsvinsproduktionen, medan Finland ligger betydligt högre.

83

Tabell 7-12 Smågrisproduktion 2002, h/sugga Sverige 15-17 h

Danmark 10,9 h

Finland 40-50 h

44,3-47,4 min/smågris DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Precis som för slaktsvinsproduktionen ligger Danmark och Sverige reaktivt lika i arbetstidsåtgång för smågrisproduktion, medan Finland använder mycket mer tid. Dock ska det påpekas att Sverige använder 50 % mer tid än Danmark.

Tabell 7-13 Mjölkproduktion 2002, 50-74 kor, h/ko Sverige* 44 h

Danmark 41,4 h

Finland 120-140 h

*50 kor uppbundna DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Danmark och Sverige har relativt likartad arbetstidsåtgång för producenter med mellan 50 och 74 kor. Danmark ligger dock lägre med 41,4 timmar per ko medan det i Sverige används 44 timmar per ko. I Finland används betydligt mer tid, mellan 120 och 140 timmar per ko.

Tabell 7-14 Mjölkproduktion 2002, 100-124 kor, h/ko Sverige* 36 h

Danmark 32,5 h

Finland 120-140 h

* 80 kor lösdrift DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

För producenter med 100-124 kor använder Danmark minst antal arbetade timmar per ko, medan Sverige ligger ett par timmar högre med 36 timmar per ko. Finland ligger långt över både Danmark och Sverige med mellan 120 och 140 timmar per ko.

84

Tabell 7-15 Köttdjursproduktion, 25-39 djur, h/djur Sverige 11-14 h

Danmark 8,2 h

Finland 22-26 h

DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Danmark ligger lägst med drygt 8 timmar per djur medan Sverige använder mellan 11 och 14 arbetade timmar per djur. I Finland används ungefär dubbelt så många timmar som i Sverige, mellan 22 och 26 timmar.

Tabell 7-16 Höns 2002, h/1000 hönor Sverige Bur: 147,9 h

Danmark 113 h

Finland -

Frig.: 202,9 h DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Danmark ligger lägst med 113 timmar per 1 000 hönor medan Sverige har mellan 50 och 100 % mer arbetstidsåtgång.

Tabell 7-17 Växtodling 2002, h/ha Sverige

Danmark*

Finland

Totalt: 11,7 h Stråsäd

8h

11-13 h

Vall

5,8-9,1 h

10-14 h

Matpotatis

29,5

65-76 h

Sockerbetor

15

25-29 h

*mer än 100 ha DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Eftersom Danmark endast har en generell siffra för all växtodling går den inte att jämföra med de svenska och danska siffrorna. Sverige använder mindre tid än Finland i alla kategorier av växtodling som är uppräknade här. För stråsäd och vall är skillnaden inte så stor, medan arbetstid som används för matpotatis och sockerbetor är ungefär dubbelt så hög i Finland som i Sverige.

85

Generellt kan sägas att tidsåtgången i Danmark och Sverige är av ungefär samma storleksordning i de flesta produktionsgrenar, medan Finland arbetstidsåtgång ligger betydligt över de danska och de svenska siffrorna. Dock finns även skillnader mellan Sverige och Danmark där de i de flesta fall krävs mindre arbetad tid i de danska jordbruken.

7.5.2 Arbetskostnad Antalet använda timmar i respektive produktionsgren och land är från samma källor som i avsnittet ovan. För Sverige har det använts en timkostnad på 165 SEK/h i djurproduktion och 155 SEK/ha i växtodling för att beräkna arbetskostnaden. För Finland har motsvarande beräkning gjorts utifrån en timkostnad på 111 SEK/h. De danska siffrorna är hämtade direkt ifrån undersökningen av ett antal gårdar.

Tabell 7-18 Slaktgrisproduktion, specialiserad 2002, SEK/slaktsvin Sverige 57,8

Danmark* 53,8

Finland 111

* 6 000+ st DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Tabell 7-19 Smågrisproduktion 2002, SEK/sugga Sverige

Danmark

Finland

2 475 – 2 805 SEK

1 706

4 440-5 550

DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Tabell 7-20 Mjölkproduktion 2002, 50-74 kor, SEK/ko Sverige 7 260

Danmark 5 760

Finland 13 320 – 15 540

DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Tabell 7-21 Mjölkproduktion 2002, 100-124 kor, SEK/ko Sverige 5 940

Danmark 4 540

DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

86

Finland 13 320 – 15 540

Tabell 7-22 Köttdjursproduktion, 25-39 djur, SEK/djur Sverige 1 815

Danmark 1 206

Finland 2 442 –2 886

DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Tabell 7-23 Höns 2002, SEK/1000 hönor Sverige Bur: 24 404

Danmark 17 328

Finland -

Frig.: 33 479 DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Tabell 7-24 Växtodling 2002, 100+ ha, DKR/ha Sverige Totalt:

Danmark 1 840

Finland

Stråsäd

1 240

1 221 – 1 443

Vall

899-1 410,5

1 110 – 1 554

Matpotatis

4 572,5

7 215 – 8 436

Sockerbetor

2 325

2 775 – 3 219

DK: FØI SE: Hushållningssällskapets bidragskalkyler 2003, Skåne Halland FI: SLF bidragskalkyler 2004

Generellt kan sägas att arbetskostnaden i Danmark och Sverige är av ungefär samma storleksordning i de flesta produktionsgrenar, medan Finland arbetskostnad ligger betydligt över de danska och de svenska siffrorna. Dock finns även skillnader mellan Sverige och Danmark där arbetskostnaden i de flesta fall är mindre i de danska jordbruken.

87

8 Jämförelser av lagstiftning 8.1 Skattenivåer Alla skatter är omräknade till svenska kronor för att kunna bli jämförbara.

Tabell 8-1 Diselskatt Dieselolja

Sverige 3,331 SEK/

Danmark 3,377 SEK/l

Finland 3,16 SEK/l

varav 0,733 i energiskatt och varav 3,045 i energiskatt 2,598 i koldioxidskatt och 0,33 i koldioxidskatt Eldningsolja 3,330 SEK/l

2,58 SEK/l

0,65 SEK/l

varav 0,732 i energiskatt och varav 2,247 i energiskatt och 0,33 i koldioxidskatt 2,598 i koldioxidskatt SE, FI: Kommissionen, Aug. 2004 DK: www.skat.dk

Skatten på dieselolja är relativt lika hög i alla tre länderna. I Finland används eldningsolja i lantbrukstraktorer och -maskiner, medan det i Sverige och Danmark används dieselolja.

I Sverige medges inte återbetalning för förbrukning av högbeskattad omärkt diesel, drift av motordrivna fordon, den del som inte används i näringsverksamheten, service till jord- eller skogsbruk, jakt och viltvård samt ridutbildning, ridsport och travverksamhet. En sänkning av skatten på diesel som används i jordbruket förväntas bli genomförd år 2005. Dock återbetalas för eldningsolja 100 % av den del av energiskatten som överstiger 1 000 kr, samt 79 % av koldioxidskatten för de fall skatten överstiger 1 000 kr. Skatten på eldningsolja efter återbetalning blir 0,545 kr/liter om totala skattekostnaden överstiger 1 000 före återbetalning.

I Danmark återbetalas energiskatten på 3,045 SEK/l för färgad dieselolja som används som motorbränsle i jordbruk. Skatten för eldningsolja som används till uppvärmning inom jordbruksföretaget återbetalas också.

Efter återbetalning blir skatten för olja som används i jordbrukstraktorer och -maskiner i Danmark runt 0,30 SEK/l, i Finland cirka 0,65 SEK/l och i Sverige 3,331 SEK/l.

Tabell 8-2 Elskatt Sverige Södra Sv: 0,241 SEK /kWh

Danmark 0,77 SEK/kWh

Finland 0,063 SEK /kWh

Varav energiskatt 0,65 SEK/l och koldioxidskatt 0,12 SEK/l Norra Sv: 0,181 SEK /kWh SE: Skatteverket, punktskatter fr.o.m. 1:e jan. 2004 FI: Kommissionen 2001 DK: www.toldskat.dk

89

Elskatten i Danmark har högst skatt på el, medan Finland och Sverige ligger på betydligt lägre nivåer. I Sverige återbetalas skatten på el ner till 0,5 öre/kWh för den del som används i jordbruket och om skatten överstiger 1 000 SEK per år. I Danmark återbetalas, direkt till lantbrukaren, hela energiskatten och 10 % av koldioxidskatten på 0,12 SEK/kWh för den del som används i jordbruk.

Efter återbetalningar hamnar skattenivån i Sverige på 0,005 SEK/kWh, Danmark på cirka 0,11 SEK/kWh medan Finlands skatt blir 0,063 SEK/kWh. Tabell 8-3 Bekämpningsmedelskatt Sverige 30 SEK /kg verksam beståndsdel

Danmark Finland 35 respektive 25 % av produktpris, beroende på kategori

SE: Skatteverket, punktskatter fr.o.m. 1 jan. 2004 FI: Kim Forsman MTT DK: www.dansklandbrug.dk

Endast Sverige och Danmark har skatt på bekämpningsmedel. I Danmark tas skatt på kemiska bekämpningsmedel ut enligt följande: -

35 % av avgiftspliktigt värde (produktpris) på medel mot insekter

-

25 % av avgiftspliktigt värde (produktpris) på medel mot svamp och ogräs.

Både Sverige och Danmark har återbetalningsprogram för skatten, men skatten återbetalas inte till den enskilda jordbrukaren i något av länderna.

Tabell 8-4 Gödselmedelsskatt Per helt kg N

Sverige 1,80 SEK

Danmark 6,14 SEK

Finland -

Per helt g Cd (> 5 %)

30 SEK

-

-

SE: Skatteverket, punktskatter fr.o.m. 1 jan. 2004 FI: LRF arbetsmaterial DK: Kommissionen 2001

Sverige har lägre skatt på kväve än Danmark och har även skatt på kadmium. Finland har igen skatt på något gödselmedel. Danmark har ett system där jordbrukare som är ingår i systemet med gödselräkenskaper kan ansöka om avgiftsfrihet. Huvuddelen av de danska jordbruksföretagen har ansökt om avgiftsbefrielse. Skatt utgår dessutom endast om kvävehalten uppgår till mer än 2 % av totala vikten av gödningen.

Om det danska företagets tillförda kvävekvot överstiger den planerade kvävekvoten enligt systemet för gödselräkenskaper utdöms böter för överskottet. För överskott upp till 30 kilo kväve per hektar får lantbrukaren betala ungefär 12 SEK per kilo kväve. Därutöver är boten ungefär 24 SEK per kilo kväve. Mindre överskott på något kilo per hektar ger oftast endast upphov till en tillsägelse.

I Sverige återförs inte skatten till den enskilde lantbrukaren. Men används bl.a. till finansiering av stödet till upprättande av växtodlingsplaner, forskning och rådgivning.

90

Tabell 8-5 Moms Sverige I allmänhet: 25 %

Danmark Alla kategorier: 25 %

Livsmedel: 12 %

Finland Levande djur, virke, gödsel: 22 % Livsmedel, foder och foderblandningar: 17 % Persontransporter, inkvartering, idrottstjänster, mediciner, böcker: 8 %

FI: Primärproducenten och mervärdesskattningen 2002, www.vero.fi DK: www.toldskat.dk

Danmark och Sverige har likartade momsnivåer, medan Finland ligger något lägre och har fler nivåer utefter varukategori.

Tabell 8-6 Fastighetsskatt För jordbruksmark

Sverige -

Danmark Finland Kommunalskatt: 0,6-1,2 % Amtskatt: 0,34 %

Småhus på lantbruksenhet

1,2 % av Fastighetsskatt för För bostadsbyggnadsvärdet boningshus: 1 % för permanentbostäder: och belopp mellan 0-3 040 000 0,22-0,50 % tomtmarknadsvärdet 3 % för belopp över 3 040 000

SE: Skånegårdar 2001 FI: Fastighetsskatt www.vero.fi DK: www.toldskat.dk

I Sverige och Finland är jordbruksmark befriad från skatt. I Danmark betalas skatt för jordbruksmark på både lokal kommunalnivå och regional amtnivå. Skatten grundas på en uppskattning av egendomens värde.

Tabell 8-7 Fordonsskatt Sverige Danmark Traktor i jordbruk: 225 SEK För fordon med upp till tre axlar: 6 866-8 788 SEK

Finland Upp till 3,5 ton: 752 SEK om tagna i bruk före 1994, 1 074 SEK om tagna i bruk efter 1994

Arbetsmaskin tvåaxlad: 300 För fordon med fyra resp. 1 700 SEK beroende på eller fler axlar: 11 443vikt 13 670 SEK Tre eller fler axlar: 300, 1 500 eller 10 700 SEK beroende på vikt

91

Tabell 8-8 Förmögenhetsskatt Sverige Över 1,5 MSEK: 1,5 %

Danmark Finland 0 0,9 % över 1 655 935 SEK

För gifta eller sammanboende

Över 2 MSEK: 1,5 %

0

För juridisk person

Över 25 000: 1,5 promille

0

För ensamstående

SE: skatteverket.se DK: toldskat.dk

I Sverige ingår inte fastighet som är tillgång i näringsverksamhet hänförlig till rörelse eller jordbruksfastighet i underlaget till förmögenhetsskatt. Finland har lägre förmögenhetsskatt än Sverige men gör å andra sidan ingen skillnad mellan ensamstående och gifta. Danmark har ingen förmögenhetsskatt.

Tabell 8-9 Inkomstskatt Sverige Kommunalskatt 32 %

Danmark -0 % upp till 46 191 SEK

Statsskatt 20 % för belopp - 33,3 % i kommunskatt mellan 271 500 och 411 000 och 5,5 % i bundskatt på SEK. belopp över 45 191 SEK 25 % för belopp över 411 100 SEK

Finland -15,5-20,0 % i kommunalskatt -13-36 % i statlig skatt på belopp över 105 850 SEK

-6 % på belopp mellan 265 252 och 373 318 SEK

- 1,5 % av den kommunalbeskattningsbara inkomsten i sjukförsäkringspremie

- 15 % topskatt på belopp över 374 300 SEK SE: skatteverket.se FI: vero.fi DK: toldskat.dk

Tabell 8-10 Arvsskatt Sverige -

Danmark >241 429 SEK: 15 %

Finland 31 025-155 125 SEK: 10 % 155 125-456 250 SEK: 13 % 456 250 SEK och uppåt 16 %

I Danmark är makar undantagna från arvsskatt, och egendomar värda mindre än 241 429 SEK betalas ingen skatt för. I Sverige är arvsskatten avskaffad från och med 1:e januari 2005.

92

Tabell 8-11 Arbetsgivaravgifter Ålderspensionsavgift

Sverige 10,21 %

Efterlevandepensionsavgift

1,70 %

Sjukförsäkringsavgift

11,08 % (11,81)

Föräldraförsäkringsavgift

2,20 %

Arbetsskadeavgift

0,68 %

Arbetsmarknadsavgift

3,70 % (1,16)

Allmän löneavgift

3,13 %

Totalt (egenavgifter)

32,70 % (30,89)

Danmark Finland*

Pensionsavgift

1%

Egenavgift

8%

Totalt

9%

Olycksfallsförsäkring

1,4 %

Arbetslöshetsförsäkring

0,7 % upp till 840 000 därefter 2,7 %

Grupplivförsäkring och avgångsbidrag

0,085 %

Lantbruksföretagarens eget pensionsskydd

21,1 %

Hälsoförsäkring

1,6 %

Pensionsavgift

2,41 %

Totalt

27,30 % upp till 840 000 därefter ytterligare 2,7 % på överskjutande belopp

FI: Skattehandsbok för nya företagare 2002 SE: Skatteverket DK: Kommissionen 2001

Sverige och Finland har relativt likartade egenavgifter, dock med olikartat innehåll. Danmark har betydligt lägre arbetsgivaravgifter, endast en tredjedel av vad Sverige och Finland tillämpar.

93

8.2 Djurhållning 8.2.1 Djurskyddsbestämmelser Vid jämförelse av djurskyddsbestämmelserna mellan de tre länderna har utgångspunkten varit Jordbruksverkets broschyrer om djurskyddsbestämmelser för mjölkkor och köttdjur (Jordbruksinformation 11-2003), för grisar (Jordbruksinformation 13-2003) och för fjäderfän (Jordbruksinformation 15-2003). Dessa broschyrer är en sammanfattning av i huvudsak djurskyddslagen (1988:534), djurskyddsförordningen (1988:539) och Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2003:6) om djurhållning inom lantbruket m.m. Vid genomgång av bestämmelserna från de andra länderna har varje enskild bestämmelse i respektive lands lagstiftning hänförts till motsvarande svensk bestämmelse där så varit möjligt. Det har på detta sätt varit möjligt att få fram likheter och skillnader mellan länderna. Jämförelser har på motsvarande sätt skett med EU:s lagstiftning.

För Finlands del har jämförelsen grundats på följande författningar och anvisningar.

•

Djurskyddslag (247/1996).

•

Djurskyddsförordning (396/1996).

•

Jord- och skogsbruksministeriets förordning (98/01) om krav på planerings- och planehandlingar för byggnadsprojekt som beviljas stöd.

•

Jord- och skogsbruksministeriets förordning (100/01) om byggnadsbestämmelser och rekommendationer för byggnader som stöds (BBA).

•

Jord- och skogsbruksministeriets förordning (10/VLA/ 2000) om djurskyddskrav vid hönshållning med ändring (10/VLA/2002).

•

Jord- och skogsbruksministeriets förordning (25/04) om brandtekniska krav för byggnader som understöds.

•

”För friska och välmående nötkreatur”. Publikationer från avdelningen för livsmedel och hälsa 1a/2003. Jord- och skogsbruksministeriet. (sammanfattning av djurskyddsbestämmelser och rekommendationer ungefär motsvarande de svenska broschyrerna).

•

”För friska och välmående svin”. Publikationer från avdelningen för livsmedel och hälsa 2a/2003. Jord- och skogsbruksministeriet. (sammanfattning av djurskyddsbestämmelser och rekommendationer ungefär motsvarande de svenska broschyrerna.).

Ungefär 90 % av byggandet i Finland sker med någon form av stöd. Vid sådant byggande måste anvisningarna i ”Jord och skogsbruksministeriets förordning (100/01) om byggnadsbestämmelser och rekommendationer för byggnader som stöds” följas. I praktiken fungerar således dessa anvisningar (nedan benämnda BBA) som minimikrav och kommer att betraktas som sådana vid jämförelsen nedan. Enligt uppgift är emellertid vissa delar i BBA föråldrade och efterlevs inte. Vilka delar som ej längre är aktuella har inte undersökts inom ramen för detta projekt. Det bör också nämnas att det i skrifterna ”För friska och välmående nötkreatur” och ”För friska och välmående svin” finns rekommendationer som delvis måste följas för att stöd ska beviljas. Sammantaget kan konstateras att det finländska regelverket är något otydligt när det gäller vissa detaljer. Finland har även en förordning om godtagbara högsta kostnader för stödobjekt.

94

För Danmarks del har jämförelsen grundats på följande författningar och anvisningar.

•

Dyreværnslov (nr 386 af 06/06/1991).

•

Lov om indendørs hold af dræktige søer og gylte (nr 404 af 26/06/1998) med senast ändringar (nr 295 af 30/04/2003).

•

Lov om indendørs hold af smågrise, avls- og slagtesvin (nr 104 af 14/02/00) med senaste ändringar (nr 295 af 30/04/2003).

•

Lov om udendørs hold af svin (nr 173 af 4/04/2001).

•

Lov om hold af slagtekyllinger (nr 336 af 16/05/2001).

•

Bekendtgørelse om beskyttelse af kalve (nr 999 af 14/12/1993) med ändringar (nr 1075 af 22/12/1997).

•

Bekendtgørelse om mindstekrav til beskyttelse af landbrugsdyr (nr 707 af 18/07/2000).

•

Bekendtgørelse om hold af slagtekyllinger og rugeægsproduktion (nr1069 af 17/12/2001) med senast ändringar (nr 697 af 29/06/2004).

•

Bekendtgørelse om tilskud til forbedring af dyrevelfærd (nr 247 af 03/05/2002).

•

Bekendtgørelse om beskyttelse af æglæggende høner (nr 533 af 17/06/2002).

•

Bekendtgørelse om beskyttelse af svin (nr323 af 6/05/2003).

•

Bekendtgørelse om halekupering og kastration af dyr (nr 324 af 6/0572003).

•

Udtalelse fra Det Veterinære Sundhedsråd og Dyreværnsrådet om udendørs hold af dyr i vinterperioden og i perioder med vinterlignende vejr (af 14/12/2001).

•

Udtalelse fra Det Veterinäre Sundhedsråd om sygeafdelning til produktionsdyr (af den 4/03/2004).

•

Indretning af stalde til kvæg. Danske anbefalinger, 3. udgave 2001, kapitel 7, 8, 9.1 och 9.2.

•

Bygningsreglement 1995, kapitel 6.18.

I Danmark har man tidigare kunnat få stöd till djurskyddsförbättrande byggnadsåtgärder.

Villkoren har varit att man för svin uppfyller gällande lagstiftning och för nötkreatur att man uppfyller anvisningarna i ovan angivna kapitel i ”Indretning af stalde till kvæg”. Från 2003 beviljas dock inga stöd. I vilken utsträckning anvisningarna i ”Indretning av stalde til kvæg” kan betraktas som minimiregler är därför svårt att avgöra. I jämförelsen nedan är de dock beaktade.

Den EU-lagstiftning som ingått i jämförelsen är •

Rådets direktiv 91/629/EEG om fastställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar, senast ändrat genom kommissionens beslut 97/182/EG.

•

Rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur.

•

Rådets direktiv 1999/74/EG om fastställande av miniminormer för skyddet av värphöns.

•

Rådets direktiv 91/630/EEG om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning, senast ändrat genom kommissionens direktiv 2001/93/EG.

95

EU-direktiven är minimikrav och ska vara införlivade i respektive lands lagstiftning.

8.2.2 Generella jämförelser och kommentarer 8.2.2.1 Byggnaden ska godkännas I alla länder krävs någon form av bygglov. I Sverige ska ny-, till- och ombyggnader godkännas av länsstyrelsen från djurhälso- och djurskyddssynpunkt, s.k. förprövning. I Finland krävs byggnadslov från kommunens byggnadstillsyn och därtill även granskning av arbetskrafts- och näringslivscentralernas landsbygdsavdelningar i samband med ansökan om investeringsstöd. I Danmark krävs byggnadslov som beviljas av kommunalbestyrelsen.

8.2.2.2 Skötsel Under denna huvudrubrik innefattas förutom skötsel sådana punkter som daglig tillsyn, foder och vatten, renhållning, rörelsefrihet, utevistelse, avel och operativa ingrepp.

All lagstiftning som ingår i jämförelsen innehåller regler om att djuren ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande, att tillsyn av djur och utrustning ska ske dagligen, att sjuka djur ska tas omhand på ett bra sätt , att djuren ska ges tillräckligt med passande foder och vatten av bra kvalitet, att avel som kan medföra lidande är förbjuden och att operativa ingrepp med vissa undantag endast för göras av veterinär. Formuleringarna är givetvis något olika mellan länderna men omfattningen av och syftet med reglerna är i hög grad likartad. Naturligt beteende är något som på olika vis påtalas i alla länders lagstiftning.

På några områden finns skillnader mellan lagstiftningarna men som regel är skillnaderna inte generella utan berör enskilda djurslag. De tas därför upp under respektive djurslag nedan.

Några generella skillnader som knappast har så stor praktisk betydelse är att journalföringen ska sparas i fem år i Sverige men tre år i övriga länder och att Sverige har en regel om att djurs beteende, med vissa undantag, inte får styras med anordningar som ger djuren en elektrisk stöt. En annan skillnad som är av större vikt är att det i Sverige och Finland uttryckligen är förbjudet att använda läkemedel i tillväxtbefrämjande syfte.

8.2.2.3 Närmiljö Under denna huvudrubrik innefattas allmänna krav på förvaringsutrymme, på sjukboxar, på brandskydd, på utformning av inredning och utrustning, på utformning och dimensionering av utfodrings- och vattningssystem, på golv och liggytor, på klimat och luftkvalitet, på nödventilation och larm, på fönster och belysning samt på buller. På flertalet områden är lagstiftningen likartad men det finns vissa generella skillnader.

En skillnad gäller klimat och luftkvalitet där de svenska och finländska reglerna är mer detaljerade än Danmarks och EU:s lagstiftning. I Sverige och Finland finns sålunda fastställda gränsvärden för relativ fuktighet, koldioxid, ammoniak, svavelväte och damm samt anvisningar för hur utgödslingssystemen ska vara utformade för att förebygga höga gashalter.

Danmark har anslutit sig till EU-lagstiftningen som i allmänna ordalag föreskriver att luftcirkulation, dammhalt, temperatur, relativ fuktighet och gaskoncentrationer måste hålla sig inom de värden som innebär att de inte är skadliga för djuren. Dock har Danmark krav på duschanordningar i lösdriftstallar för dräktiga suggor och gyltor.

Sverige har krav på fönster för dagsljus och detsamma gäller i Finland där dock hönshus är undantagna. I Danmark föreskrivs att det ska finnas tillräcklig belysning för tillsyn (luxvärden anges ibland), att djuren inte får förvaras i ständigt mörker eller ljus och att det ska finnas en sammanhängande ljus period per dygn.

96

När det gäller brandskydd så är reglerna något olika utformade i de olika länderna. I de danska och finländska regelverken finns sålunda föreskrifter om maximal storlek på avdelningarna vilket saknas i den svenska lagstiftningen. I Danmark får en avdelning som gränsar till en annan avdelning med väsentligt annan brandbelastning vara högst 600 m2 och i övrigt högst 2000 m2. I Finland är avdelningsstorleken begränsad till 1000 m2 för byggnader av brandklass P3 (lägsta brandklass) och 2000 m2 för brandklass P1 och P2. Alla länder har krav på byggnadstekniskt brandskydd och på två av varandra oberoende utrymningsvägar.

8.2.3 Viktiga skillnader och kommentarer - nötkreatur 8.2.3.1 Skötsel Det kan konstateras att de jämförda länderna har infört minimibestämmelserna i EU:s kalvdirektiv utan några skärpningar av betydelse. Sverige har förvisso föreskrivit att kalvar från två veckors ålder ska ha fri tillgång på grovfoder medan de övriga länderna har infört EU:s krav på daglig minimimängd grovfoder. En annan skillnad är att Sverige har krav på ströbädd till kalvar upp till en månads ålder medan övriga länder nöjer sig med EU:s krav på ströbädd för kalvar yngre än två veckor.

En bestämmelse som kan uppmärksammas är att elektriska kodressörer uttryckligen är förbjudna i Sverige och Finland.

En viktig skillnad är det svenska kravet på att nötkreatur, med vissa undantag, ska hållas på bete sommartid. I Finland är det än så länge ett råd att mjölkkor och kvigor bör släppas på bete om sommaren eller på annat sätt ges tillfälle till motion men från och med den 1 juli 2006 blir det ett krav. Danmark har inget motsvarande.

Sverige och Finland har krav på att marken i rastgårdar och på beten ska vara lämpad för djurhållning.

Krav på ligghallar för utegångsdjur finns i alla länders lagstiftning eller anvisningar. I Danmark anges uttryckligen att undantag kan medges för vissa raser efter sakkunnig undersökning. I EU-lagstiftningen föreskrivs mer generellt att djur som inte förvaras i byggnader ska ges nödvändigt skydd mot dåligt väder, rovdjur och hälsorisker.

8.2.3.2 Närmiljö I alla länder finns krav på eller anvisningar om att alla djur ska kunna ligga samtidigt. Detta innebär t.ex. att det ska finnas en liggplats per ko i lösdriftstallar. I Sverige och Finland finns krav på eller anvisningar om kalvgömma i dikostallar.

Alla länder har regler om kalvningsboxar och i likhet med den svenska lagstiftningen anges i danska anvisningar att kalvningsboxen inte får användas som sjukbox.

Sverige är ensamt om att reglera maximalt antal djur i stallavdelningar med förmedlade eller anskaffade djur för köttproduktion. Fördelarna med omgångsproduktion och begränsning av antalet djur per avdelning är dock så uppenbara att bestämmelserna bedöms vara allmänt accepterade. I Finland och Danmark begränsas avdelningarna storlek enligt ovan av brandskyddsskäl.

När det gäller regler för golv och liggytor är skillnaderna mellan länderna i sak inte särskilt stora. I bås för bundna djur tillåts t.ex. dränerande golv på bakre delen av båset för de flesta djur. Att strö på liggplatsen är bra framkommer också på olika sätt i ländernas regelverk. I danska anvisningar anbefalles inte helspaltboxar för ungdjur.

Krav på larm och nödventilation finns i EU-lagstiftningen och gäller därmed för alla länder.

Sverige och Finland är ensamma om att ha regler för förberedda åtgärder vid strömavbrott.

97

Sverige och Finland har en övre bullergräns på 65 dB(A).

8.2.3.3 Måttbestämmelser Utrymme i bås Kalvar (=nöt < 6 månader) får enligt EU:s kalvdirektiv inte hållas bundna och några båsmått för denna kategori är därför inte aktuella utom när de hålls i lösdriftsystem med liggbås. För ungdjur och vuxna djur är måtten någorlunda lika i de olika länderna. Noterbart är att huvuddelen av detaljmåtten i Finland och Danmark återfinns i BBA respektive Indretning af stalde till kvæg. Den mest påtagliga skillnaden är att båsmåtten för bundna ungdjur är något större i de danska anvisningarna.

Utrymme i boxar och vid lösdrift Måtten i EU:s kalvdirektiv är för litet äldre kalvar framför allt tillämpliga för spaltgolvsboxar.

För kalvar, ungdjur och vuxna djur i ströbäddsboxar är areakraven i de danska anvisningarna något större än vad de är i de finländska och svenska regelverken.

Kalvningsutrymme och kalvgömma På dessa områden har alla länder krav som är någorlunda lika. De svenska måttkraven på kalvgömma är dock 0,9 m2/kalv, de finländska 0,6 m2/kalv.

Utegångsdjur De danska kraven på areor i ligghallar för ungdjur är i ”Indretning af stalde till kvæg” c:a 30 % större än de svenska. Finland har inga måttbestämmelser.

Gångar De danska kraven i ”Indretning af stalde till kvæg” är mer detaljerade än övriga länder och i vissa fall är måttkraven större. Finlands och Sveriges måttkrav är tämligen lika.

Utrymme vid foderbord och krav på foderbordsutformning Alla länder har bestämmelser på dessa områden som är någorlunda lika. Anvisningarna i ”Indretning af stalde till kvæg” är dock mer detaljerade och i vissa fall strängare än i övriga länder.

Dränerande golv Reglerna i Finland och Danmark liknar varandra och även de tidigare svenska reglerna.

Nuvarande svenska regler innebär något mindre spaltöppningarna men även mindre stavbredder.

8.2.3.4 Sammanfattning Det kan konstateras att alla länder har ett omfattande regelverk på nötkreatursområdet. De danska anvisningarna i ”Indretning af stalde till kvæg” är mest detaljerade. Noterbara skillnader är att

98

•

Sverige har krav på betesdrift och att liknande krav införs i Finland den 1 juli 2006,

•

Sverige har föreskrifter om maximalt antal djur i stallavdelningar för förmedlade eller anskaffade köttdjur,

•

stallavdelningarnas storlek i Danmark och Finland begränsas av brandskyddsskäl,

•

Sverige och Finland har regler om förberedda åtgärder vid strömavbrott,

•

Danmark i många fall anvisar större djurutrymmen.

Kraven på betesdrift kan otvivelaktigt betraktas som ett djurskyddsmässigt mervärde.

Sannolikt kan hävdas att detta mervärde är förknippat med vissa merkostnader men dessa kostnader torde till stora delar uppvägas av sådana plusfaktorer som bättre djurhälsa och lägre rekryteringsprocent. I övrigt torde skillnaderna mellan länderna inte medföra några mervärden eller merkostnader av betydelse.

8.2.4 Viktiga skillnader och kommentarer - grisar 8.2.4.1 Skötsel En viktig skillnad mellan Sverige och övriga länder gäller avvänjningstiden för smågrisar. I Sverige får smågrisar inte avvänjas förrän de uppnått fyra veckors ålder medan övriga länder har införlivat EU:s regler som medger avvänjning vid tre veckor om det finns särskilda tillväxtavdelningar med omgångsuppfödning. I annat fall gäller fyra veckor.

I Sverige ska boxar för grisar ha en bädd av halm eller annat jämförbart material. Danmark och Finland har i princip införlivat EU:s lagstiftning som säger att alla svin ska ha tillgång till bökbart material och att suggor om möjligt ska ha tillgång till bobyggnadsmaterial en vecka före grisning.

När det gäller rörelsefrihet så föreskrivs i Sverige att grisar ska hållas lösgående men om det är nödvändigt får enstaka suggor och gyltor fixeras under högst en vecka vid tiden kring grisning och vid tiden för betäckning. Övriga länder har införlivat EU:s lagstiftning som förbjuder uppbindning (från 2006 i befintliga stallar) och som föreskriver att suggor och gyltor ska hållas i grupp från fyra veckor efter betäckning till en vecka före grisning (från 2013 i befintliga stallar). Både Danmark och Finland har utnyttjat EU-direktivets övergångsregler men på sikt måste omfattande ombyggnader ske i många av dessa länders sinsuggavdelningar. Sverige däremot har redan genomfört erforderliga ombyggnader.

I Sverige föreskrivs att utegångsdjur ska ha tillgång till ligghall eller annan byggnad som ger dem skydd mot väder och vind samt en torr och ren liggplats. Danmark har en särskild lag om utomhushållning av svin som i detalj reglerar utrymmen i hyddor och utearealer och som bland annat ställer krav på gyttjebad och skugganordningar. Finland har en mer allmän bestämmelse om att svinen vid behov ska ha tillgång till ett lämpligt skydd mot oväder.

Svanskupering av grisar är förbjudet i Sverige och Finland men tillåtet i Danmark såvida den inte sker rutinmässigt.

8.2.4.2 Närmiljö När det gäller golv och liggplatser så präglas lagstiftningen av att det i Sverige sedan lång tid tillbaka är krav på strö och helt eller urindränerande golv på liggplatsen i grisboxar medan det i andra länder är vanligt med helspaltboxar. I Sverige tillåts sålunda inte gödseldränerande golv som liggplats och när det gäller liggplatsen i ströade liggboxar för vuxna djur så krävs helt golv. I EU:direktivet och i den danska lagstiftningen föreskrivs att liggplatsen ska vara väl dränerad och för sinsuggor och gyltor är dräneringsöppningarna begränsad till 15 %. I tillväxtboxar i Danmark ska det vara fast golv på minst ½ av boxens minimiarea och i övriga boxar minst 1/3 av minimiarealen. I Finland anges i BBA att dränerande golv inte får användas som liggunderlag för svin.

Sverige är ensamt om att ha föreskrifter om högsta antal grisplatser i slaktgrisavdelningar där produktionen är kontinuerlig eller där rekrytering sker från mer än en besättning. Eftersom fördelarna med sektionerad omgångsproduktion är så uppenbara är det dock knappast någon som ifrågasätter denna föreskrift. I Danmark och Finland begränsas avdelningarna storlek enligt ovan av brandskyddsskäl.

99

När det gäller mekaniskt buller har Sverige och Finland en övre gräns på 65 dB(A) medan Danmark ansluter sig till EU:s övre gräns på 85 dB(A).

8.2.4.3 Måttbestämmelser Utrymme för vuxna djur Sverige har detaljerade bestämmelser för grisningsboxar. Något motsvarande finns inte i EUlagstiftningen eller i Danmarks lagstiftning. I BBA i Finland finns skisser på grisningsboxar vars areor är något större än de svenska minimimåtten. Det kan dock förmodas att dessa anvisningar hör till de föråldrade.

För sinsuggor och gyltor finns EU-regler som samtliga länder i jämförelsen har infört på något olika sätt. Den mest påtagliga skillnaden är att Danmark har strängare krav på totalareor för gyltor och för minsta boxsida än övriga länder.

Till skillnad från Danmark har Sverige och Finland måttbestämmelser för bås. Längdmåttet på båsen är något större i Finland.

Utrymme för växande djur I Sverige räknar man med att den genomsnittligt högsta vikten i en slaktsgrisbox blir cirka 95 kg. Minsta totalarea per gris är i en sådan box 0,90 m2. I övriga länder har EU:s minimilagstiftning införlivats vilket innebär 0,65 m2/gris. I Finland rekommenderas dock 0,80 m2/gris.

Utrymme vid foderplats Sverige och Finland har måttbestämmelser för utrymme vid foderplats. De svenska måtten är aningen större.

Dränerande golv De jämförda länderna är lika i så motto att alla har infört EU:s bestämmelser för betongspaltgolv och inget land har bestämmelser för gödseldränerande golv av annat material.

Det kan dock noteras att man i Danmark har gjort den något märkliga tolkningen att EUdirektivets regler för betongspaltgolv endast gäller för grupphållna svin i helspaltboxar.

Sverige har som ensamt land bestämmelser för urindränerande golv men eftersom liggytan i boxar för vuxna djur numera ska bestå av fast golv är denna bestämmelse av mindre intresse.

8.2.4.4 Sammanfattning Lagstiftningen i de jämförda länderna är till stora delar väldigt lika. På några punkter kan dock viktiga skillnader konstateras.

•

I Sverige får avvänjning av smågrisar inte ske förrän vid fyra veckor medan övriga länder i vissa fall får avvänja vid tre veckor.

•

Kraven på rörelsefrihet är mer långtgående i Sverige i och med att suggorna i princip måste vara frigående under hela sexualcykeln.

•

Kraven på utformningen av boxgolven är något svåra att greppa men generellt sett tolererar man mer dränerande golv i Danmark och måhända också i Finland.

•

Sverige och i viss mån Finland har måttkrav på grisningsboxar vilket saknas i Danmark. Eftersom suggorna i Danmark i stor utsträckning är fixerade under digivningen innebär detta att grisningsboxarna är mindre i detta land.

•

Danmark och Finland har mindre krav på utrymme i slaktgrisboxarna än Sverige.

•

Danmark har större krav på utrymmen för gyltor än Sverige och Finland.

100

För växande grisar och digivande suggor har Sverige krav på större utrymmen framför allt jämfört med Danmark men även i viss mån med Finland. Detta ger en merkostnad för byggnaden. Till viss del uppvägs eller kan denna merkostnad uppvägas av sådana faktorer som bättre djurhälsa och bättre tillväxt. En mer djupgående analys krävs för att ta reda på den slutliga merkostnaden. År 1997 beräknades merkostnaden till 0,50 kr /kg griskött enligt en utredning vid SLU (Hans Andersson et al).

Skillnaden i avvänjningstidpunkt innebär lägre antal grisningar per sugga och år i Sverige. Även på detta område kan den indirekta merkostnaden till en del uppvägas av djurhälsomässiga mervärden i form av minskad medicinering och lägre dödlighet i samband med avvänjningen.

8.2.5 Viktiga skillnader och kommentarer – fjäderfä Endast bestämmelser avseende värphöns och slaktkycklingar behandlas nedan.

8.2.5.1 Skötsel Sverige har ett specifikt krav på att djurens beteende inte får styras med utrustning eller anordning som ger djuren en elektrisk stöt. Eltrådar längs väggar och över fodertråg får sålunda inte användas.

Värphöns Enligt EU-lagstiftningen är oinredda burar förbjudna från 2012 och från 2003 är det förbjudet att bygga eller för första gången ta i bruk sådana burar. I Danmark får hönsburar bara användas efter tillstånd från Veterinärdirektoratet och tillstånd meddelas för upp till 5 år per gång. Tillstånd för inredda burar kan meddelas om vissa villkor är uppfyllda. I Finland är det förbjudet att ta i bruk oinredda burar från 2005 vilket torde innebära att oinredda burar inte får bytas ut i befintliga anläggningar. I Sverige är oinredda burar förbjudna och den sista dispensen för oinredda burar löpte ut i början av 2004.

I övrigt kan noteras att Sverige har krav på att unghöns ska vara uppfödda i system som förbereder dem för det system de ska hållas i som vuxna och att Finland har en rekommendation med samma innehåll. Vidare har Sverige mer detaljerade krav på hur ströbaden i inredda burar ska vara utformade och skötta och när det gäller näbbtrimning så är detta endast tillåtet i Danmark.

Slaktkycklingar När det gäller slaktkycklingar föreligger inga stora skillnader men det ska noteras att Danmark har ett lagstadgat kontrollprogram som innebär att tillåten beläggning kan sänkas till 25 kg/m2 om uppfödningen har brister. Kontrollprogrammet hanteras av ´embedsdyrlægerne´ och ´fødevareregionerne´.

8.2.5.2 Närmiljö När det gäller ventilation så anges i det danska regelverket att innetemperaturen i höns- och slaktkycklinghus inte i väsentlig grad får överstiga utetemperaturen. Motsvarande krav finns inte för andra djurslag vilket kan tolkas så att kraven på maximiventilationsflödet är speciellt höga i fjäderfästallar.

Sverige är det enda land som har krav på fönster. I den danska lagstiftningen finns regler för ljusprogram medan Finland och Sverige nöjer sig med rekommendationer i detta avseende.

Sverige och Finland har en övre bullergräns på 65 dB(A) medan Danmark behandlar bullret i mer allmänna ordalag.

101

Värphöns Finland är det enda land som har uttryckliga krav på att sittpinnarna ska vara upphöjda. Hur mycket framgår dock inte. Sverige är det enda land som har krav på täta sidoväggar i burarna.

Krav på att ljuset ska tändas och släckas genom dimning finns i den svenska och danska lagstiftningen medan det i den finska är en rekommendation.

Slaktkyckling Inga avgörande skillnader kan noteras.

8.2.5.3 Måttbestämmelser Utrymme för värphöns i bur Sverige har enbart regler för inredda burar och förutom EU-direktivets regler har regler för minsta area och minsta sida i ströbad och rede införts och antalet höns per bur är begränsat till 16. Danmark har något strängare regler än EU-direktivet både när det gäller oinredda och inredda burar. För inredda burar gäller sålunda högst tre våningar och högst 10 höns/bur.

Därtill krävs större burarea och större utrymme vid fodertråg för tunga raser. Finland följer i princip EU-reglerna.

Utrymme för frigående värphöns I stort sett har länderna infört EU-direktivets regler men på ett antal punkter kan avvikelser noteras. Danmark har sålunda begränsat antalet våningar till 3 och djurbeläggningen till 18 höns/m2 golvarea. I Sverige tillåts fyra våningar i enlighet med EU-direktivet och djurbeläggningen är begränsad till 20 höns/m2 golvarea.

Sverige har något strängare krav när det gäller redesutrymme och Danmark något strängare krav på utgångsöppningar än övriga länder. Finlands regelverk avseende värphönsmödrar och broilermödrar är något mer omfattande och strängare än övriga länder.

102

Utrymme för unghöns Sverige och Finland har bestämmelser för unghöns som i stort sett är lika. I Danmark finns inget motsvarande.

Utrymme för slaktkycklingar I Sverige är tillåten beläggning knuten till Svensk Fågels omsorgsprogram som även innehåller ett fothälsoprogram. Högsta beläggning är 36 kg/m2. Danmark har i sin lagstiftning infört ett fothälsoprogram liknande det svenska. Högsta beläggning kommer från och med 2006 att vara 40 kg/m2 (2005 41 kg/m2) räknat som medelvärde för aktuell omgång och de två föregående. I Finland är rekommenderad högsta beläggning 35 kg/m2.

När det gäller utrymme vid foder- och vattenanordningar har Sverige detaljerade föreskrifter och Finland har rekommendationer. De finländska rekommenderade måtten är genomgående större än de svenska. I Danmark finns inget motsvarande men i det lagstadgade kontrollprogrammet ingår besiktning av foder- och vattenanordningar.

8.2.5.4 Sammanfattning Alla länder har betydande regelverk när det gäller värphöns och slaktkycklingar. Skillnader av betydelse kan noteras på följande områden.

•

I Sverige är oinredda burar förbjudna. I Danmark får burar användas efter tidsbegränsade tillstånd från Veterinærdirektoratet. I Finland får oinredda burar inte bytas ut från 2005. Dock får befintliga oinredda burar användas till 2012 både i Finland och Danmark.

•

I system för frigående höns har Danmark begränsat antalet våningar till tre och beläggningen till 18 höns/m2 golvarea. I Sverige gäller fyra våningar och 20 höns/m2 golvarea. Finland har infört EU-bestämmelserna utan skärpningar och tillägg.

•

Näbbtrimning är inte tillåten i Sverige och Finland.

•

Både Sverige och Danmark har kontrollprogram för uppfödning av slaktkycklingar med differentierad tillåten beläggning. Högsta tillåten beläggning är i Sverige 36 kg/m2 och i Danmark från 2006 40 kg/m2. I Finland är högsta rekommenderade beläggning 35 kg/m2.

•

Sverige och Finland har en övre gräns för buller på 65 dB(A).

När det gäller värphöns så är omställningen till godkända alternativa system i stort sett genomförd i Sverige. För hönsen innebär detta ett djurskyddsmässigt mervärde men jämfört med produktion i oinredda burar har produktionskostnaden ökat. I Danmark inhyses knappt hälften av värphönsen i system för frigående höns och i Finland cirka 15 %. I dessa länder ska omställningen vara klar 2012 vilket innebär stora omställningskostnader.

Slaktkycklingproduktionen i Sverige håller en djurskyddsmässigt mycket hög nivå tack vare branschorganisationens omsorgsprogram. Danmark har infört ett liknande program men tillåter något högre beläggning. Lägre beläggning innebär generellt sett en indirekt merkostnad.

103

8.3 Smittskydd Bestämmelser om smittskydd återfinns i följande lagstiftning •

Epizootilagstiftning

•

Zoonoslagstiftning

•

Provtagningslagen

•

Lagen om kontroll av husdjur

8.3.1 Fjäderfä 8.3.1.1 Epizootier Hantering av epizootier är likvärdig inom EU. Bekämpningsdirektiv reglerar kontroll och bekämpning på EU nivå. Dessa är införlivade i samtliga medlemsstaters nationella lagstiftning.

I Sverige och Finland tillämpar man en ”non-vaccinating” policy avseende Newcastlesjuka.

Det innebär att fjäderfä i dessa länder inte är vaccinerade mot Newcastle och är därmed mottagliga för viruset till skillnad mot övriga EU:s vaccinerade fjäderfä. Vid ett eventuellt utbrott täcker staten kostnaden för bekämpning med 100 procent när det gäller avlivning och sanering. Produktionsbortfallet ersätts med 50 procent medan drabbad ”tredje man” står utan ekonomisk ersättning. Ersättningsnivåerna är likvärdiga i våra grannländer.

Danmark har sedan alldeles nyligen börjat vaccinera sina fjäderfän. Bakgrunden är de stora kostnader som uppstod vid utbrottet av Newcastlesjuka under 2003. Vaccinering innebär en kostnad för de danska producenterna på ca 5 miljoner kr per år. Enligt danska cost-benefit analyser kommer vaccineringen att betala sig i längden. Diskussionerna angående vaccinering/inte vaccinering pågår för närvarande även i Sverige eftersom EU-kommissionen bett oss redovisa underlaget till vårt förhållningssätt att inte tillåta vaccination mot Newcastlesjuka.

Merkostnaderna till följd av Newcastlesjuka uppstår först i samband med ett utbrott av Newcastlesjuka då de ekonomiska förlusterna inom näringen kan bli omfattande. Mervärden kan säjas vara friskare ovaccinerade djur med tydliga symtom och snabb, enkel och billig diagnostik (effektiv bekämpning) om viruset introduceras i en flock samt att man inte har några kostnader för vaccination.

8.3.1.2 Zoonoser Salmonella reglerades tidigare inom EU genom Direktiv 92/117. Där fanns bestämmelser om viss obligatorisk salmonellaövervakning – endast avelsfjäderfä. Denna lagstiftning tillämpades inte inom hela EU. Under 2003 ersattes 92/117 av ett nytt Direktiv 99/2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen samt en Förordning 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen.

Obligatorisk kontroll för avelsfjäderfä finns kvar men förordningen omfattar nu även krav på andra populationer/djurslag. Avelsfjäderfä följs av värphöns, slaktkyckling, kalkon, slaktsvin och avelssvin i nu nämnd ordning. Krav på provtagning kommer att infalla under juni 2006 (avelsfjäderfä) – juni 2010 (avelssvin). Dessa bestämmelser gäller med andra ord inom hela EU men innebär kostnader nu initialt enbart för de länder som redan infört obligatorisk provtagning.

104

Sverige har sedan lång tid tillbaka tillämpat krav på provtagning för fjäderfä. De svenska producenterna har själva betalat för kontrollen. Finland har samma tradition som Sverige med en lång historia av obligatorisk salmonella testning. De har dock inte samma krav när det gäller omfattning på provtagning och att eventuella fynd av salmonella innebär slakt med värmebehandling av köttet (för konsumtion) vilket innebär mindre kostnader för bekämpning.

Danmark har intensifierat sin salmonellakontroll och bekämpning i och med EU medlemsskapet och har sin kontroll och bekämpning medfinansierad från EU. Danmark har under år 1996-2002 rekvirerat 2 520 000 euro, År 2004 fick Danmark 210 000 euro i medfinansiering och för 2005 har de beviljats medfinans med 110 000 euro. EU- ersättningen täcker 50 procent av deras kostnader för förlust av djur och provtagning. Sverige och Finland har ingen medfinans utan tilläggsgarantier (EU:s system för tilläggsgarantier innebär att Sverige får ställa högre krav på kontroll vid införsel av levande djur, färskt kött och ägg än vad som annars följer av regelverket. Sverige måste då i sin tur följa sitt EU-godkända salmonellakotrollprogram vilket innebär regelbunden provtagning och åtgärder vid varje fynd av salmonella hos djur och foder. Kontrollprogrammets syfte är inte att utrota salmonella utan att kontrollera i syfte att hålla livsmedel fria från salmonella.

Inom den frivilliga salmonellakontrollen i Sverige ställs höga krav på byggnader, foder och hygienrutiner. Anslutning till frivillig kontroll är en förutsättning för 70 procent statlig ersättning vid ett eventuellt salmonellautbrott. Kraven innebär höga investeringskostnader.

Våra grannländer arbetar förmodligen mot samma höga standard vilket förmodligen innebär likartade investeringskostnader.

De stora skillnaderna återfinns i länder mycket längre söderut (Thailand, Brasilien mfl) där fjäderfäkött och konsumtionsägg kan produceras till mycket låga kostnader under helt andra förhållanden när det gäller smittskydd, djurskydd, miljökrav etc.

8.3.1.3 Sjukdomar med krav tilläggsgarantiansökningar

på

regelbunden

provtagning

pga.

Turkey rhinotracheit (TRT), Infektiös laryngotracheit (ILT) och Eggdrop syndrome (EDS) är tre sjukdomar har ingått i hönshälsokontrollen med syfte att ha tillräckligt med underlag för att i framtiden kunna bevisa ”frihet” från dessa. Krav på provtagning av dessa förekommer även i Finland (TRT och EDS) men inte i Danmark.

Analyskostnaden för avelsföretagen i Sverige har årligen uppgått till ca 0,5 miljoner kr.

8.3.1.4 Övriga smittsamma djursjukdomar Med stöd av lagen om kontroll av husdjur kontrolleras övriga smittsamma djursjukdomar och de bekämpas vid behov med stöd av provtagningslagen. När det gäller Campylobacter finns det ett svenskt övervakningsprogram som i huvudsak är statligt- och EU finansierat. Danmark har i stort sett samma kontrollprogram och Finland står i begrepp att startar sin övervakning.

Beträffande Klostridios/Coccidios bedrivs ett kontrollprogram i näringens regi. Uppgifter om övervakning av denna sjukdom förekommer i Finland/Danmark saknas.

8.3.2 Nötkreatur och svin 8.3.2.1 Epizootier Samma lagstiftning som för fjäderfä gäller även nötkreatur och svin dvs. den gemensamma EU-lagstiftningen. Sverige har en A lista med epizootisjukdomar som är mer omfattande än den OIE (Office International des Epizooties) tagit fram. Kostnader för dessa sjukdomar

105

uppkommer i huvudsak först vid ett utbrott. Under tider då utbrott av sjukdomarna inte förekommer belastar kostnaderna för ”Svenska djurbönders smittskydd” näringen.

En följd av lagstiftningen är ett bättre hälsoläge där frånvaro av PRRS (Porcine Reproductive and Respiratory Syndrome Virus) kan nämnas som ett exempel.

8.3.2.2 Zoonoser Förutom Danmark har övriga nordiska länderna jämförbar lagstiftning för salmonellabekämpning. I Danmark finns ambitiösa kontrollprogram för Salmonella Typhimurium och Enteritidis på svinsidan. På nötsidan finns ett danskt program för Salmonella Dublin i mjölkkobesättningar.

Att jämföra kostnadsbilden för dessa kontrollprogram är svårt på grund av att den svenska lagstiftningen omfattar alla serotyper av Salmonella Enterica dvs. även de stammar som i Danmark betraktas som mer eller mindre normalflora eller mindre patogen flora.

I Sverige betalas en stor del av smittskyddskostnaderna med statliga anslag (t.ex. ersättning för salmonella drabbade). De kostnaderna som belastar djurhållarna är huvudsakligen anslutningsavgifter för det frivilliga kontrollprogrammet för nöt och svin samt de försäkringar som medlemskapet i Svenska djurhälsovården eller Svensk Mjölk erbjuder.

I övrigt är kostnaderna direkt relaterade till utbrott av salmonella då djurägarna får kompensation med högst 50 respektive 70 procent beroende på om de är anslutna eller inte till det frivilliga salmonellaprogrammet.

Det faktum att möjligheten till sanitetsslakt så gott som har försvunnit och att slakten i särskild ordning praktiseras väldigt restriktivt, har lett till att avlivningarna har ökat. Det samma gäller de avlivningar som sker av djurskyddsskäl på grund av överbeläggning i spärrade besättningar. I dessa fall får lantbrukaren endast ersättning för en del av djurvärdet.

Det är också värt att nämna att den djurhållare som exkluderas från den statliga ersättningen enligt zoonosförordningen, dvs. större kalvuppfödare som köper från fler än 5 gårdar fler än 150 kalvar årligen, kan drabbas av mycket höga kostnader i samband med en salmonellasanering.

Det bör noteras att de nyligen antagna zoonosdirektivet och zoonosförordningen kräver en övervakning som kommer att bli omfattande och kostsamt. Dessa EU-bestämmelser kommer dock att beröra nöt- och svinhållningen successivt först från och med 2006.

8.4 Miljö 8.4.1 Begränsningar i antalet djur på ett jordbruksföretag I Danmark, Finland och Sverige finns det lagstiftning eller andra system som direkt eller indirekt begränsar antalet djur som får finnas på ett jordbruksföretag. I samtliga fall är grundtanken med systemen att begränsa tillförseln av växtnäringsämnen, framför allt kväve och fosfor.

Nitratdirektivet gäller i alla tre länderna. Direktivet innebär bl.a. att i de områden som pekats ut som känsliga får inte mer än 170 kg kväve per hektar och år tillföras med stallgödsel. I Danmark och Finland är hela länderna utpekade som känsliga områden enligt nitratdirektivet.

I Sverige är stora delar av jordbruket i kustbygderna och slättområdena i landets södra delar utpekade. Utformningen av de nationella regelverken varierar dock mellan länderna.

I Danmark finns reglerna för hur många djur av olika djurslag man få ha per hektar. Där finns också de så kallade ”harmonireglerne” som innebär att man på ett lantbruksföretag högst 106

får sprida stallgödsel som motsvarar 1,4 danska djurenheter på hektar. Det finns dock några undantag där man får sprida mer: 1. Företag med nötkreatur, får eller getter får sprida gödsel från egna djur upp till motsvarande 1,7 danska djurenheter per hektar och år (1 augusti-31 juli). Detta motsvarar exempelvis 1,45 mjölkkor per hektar och år.

2. På företag där minst 2/3 av företagets djurenheter (danska) utgörs av fjäderfä eller pälsdjur alternativt en blandning av dessa får gödsel, motsvarande 1,7 danska djurenheter per hektar och år spridas. Gällde fram till den 1 augusti 2004.

3. Om vissa villkor uppfylls får företag, där minst 2/3 av företagets djurenheter (danska) utgörs av nötkreatur, sprida gödsel upp till motsvarande 2,3 danska djurenheter per hektar och år. Detta motsvarar exempelvis 2,0 mjölkkor per hektar och år.

Några exempel på vad reglerna innebär räknade på årsbasis är 1,45 kor för mjölkproduktion per hektar, om speciella villkor uppfylls 2,0 kor för mjölkproduktion per hektar, 6 suggor i traditionell produktion per hektar exkl. smågrisar, 50,4 slaktsvin per hektar, 238 värphöns i bur per hektar och 3 640 slaktkycklingar per hektar.

I Finland övergav man de traditionella djurtäthetsreglerna i och med EU-medlemskapet.

Istället har Nitratdirektivet införts tillsammans med miljöstöd som missgynnar jordbruk med hög djurintensitet. Huvudregeln är att kvävegödslingen ska dimensioneras och gödselmedel spridas på basis av den genomsnittliga skördenivån, odlingszonen och växtföljden med målet att bevara jordens näringsbalans.

I Finland har reglerna enligt nitratdirektivet utformats på så sätt att den maximala kvävegivan (mineral + organiskt kväve) begränsas till 200 kg N per hektar när det gäller höstsådda grödor. Av dessa får 30 kg läggas på hösten. Till potatis får 130 kg N/ha tillföras. När det gäller vall är den maximala gödselgivan 250 kg N/ha. Vidare är den maximala gödselgivan för vårsådda grödor, sockerbetor och oljeväxter 170 kg N/ha. Att den totala gödselgivan begränsas är egentligen att gå längre än vad nitratdirektivets begränsning av stallgödselmängden till 170 kg N/ha kräver. Indirekt innebär detta att antalet djur per hektar blir begränsat. Eftersom hela landet betraktas som känsligt område enligt nitratdirektivet gäller begränsningarna i hela landet.

I Finland finns i miljöstödet både bas- och tilläggsåtgärder som syftar till att reglera tillförseln av kväve och fosfor. Till vanliga jordbruksgrödor som stråsäd och oljeväxter får 15 kg fosfor per hektar tillföras. Olika former av vall får tillföras mellan 20 och 30 kg fosfor per hektar och specialgrödor som sockerbetor och potatis får tillföras 30 respektive 40 kg fosfor per hektar. I praktiken kan större mängder tillföras med stallgödsel eftersom den del som inte är växttillgänglig får räknas bort. För de flesta stallgödselslag innebär det att bara 75 % av fosforinnehållet behöver räknas. En begränsning till 15 kg fosfor per hektar innebär alltså att 20 kg P får tillföras om det sker med stallgödsel.

Några exempel räknade på årsbasis utifrån tillåten kvävegiva i stråsäd respektive vall är 4-6 kor för mjölkproduktion per hektar, 7,5-11 suggor i traditionell produktion per hektar exkl. smågrisar, 24,5-36 slaktsvin per hektar, 347-510 värphöns i bur per hektar och 2 058-3 027 slacktkycklingar per hektar. Det måste här understrykas att det stora flertalet lantbrukare i Finland får miljöstöd. Stödet innebär en begränsning av fosfortillförseln som leder till att antalet djur per hektar begränsas ytterligare och hamnar i nivå med den svenska.

Genom föreskrifter om hur många djur per hektar som ett företag får ha begränsas tillförsel av växtnäring från stallgödsel i Sverige. Normerna är beräknade utifrån 22 kg fosfor per hektar.

107

Denna nivå gör också att man tillgodoser nitratdirektivets krav på högst 170 kg kväve per hektar från stallgödsel.

I Sverige återfinns reglerna för hur många djur av olika djurslag man få ha per hektar i Statens jordbruksverks föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket. Antalet är preciserat på djurslag.

Några exempel räknade på årsbasis är 1,6 kor för mjölkproduktion per hektar, 2,2 suggor i traditionell produktion per hektar inkl smågrisar, 31,5 slaktsvin per hektar, 100 värphöns i bur per hektar och 3 291 slaktkycklingar per hektar.

8.4.2 Spridningsregler 8.4.2.1 Mängder som är tillåtna att tillföra Genom samma regler som begränsar antalet djur i ett jordbruksföretag begränsas också mängden stallgödsel som får tillföras. Dessa regler beskrivs utförligt i föregående avsnitt 8.4.1.

I Danmark förekommer dessutom ett system med gödselräkenskaper som reglerar den totala tillförseln av kväve på den enskilda gården. Det flesta gårdarna i Danmark ingår i systemet.

Bara de gårdar som har mindre än 10 ha mark och en årlig mervärdesskattepliktig omsättning som understiger ca 24 000 kr kan stå utanför systemet. De som står utanför systemet blir automatiskt skyldiga att betala skatten på mineralgödselmedel som innehåller kväve som uppgår till ca 6 kr per kg kväve.

Varje år ska de företag som ingår i systemet lämna en deklaration över företagets samlad förbrukning av kväve. Denna förbrukning får inte vara högre än vad som motsvarar 90 procent av den kvävemängd som beräknas ge optimal skörd för de på gården gällande förhållandena vad det gäller odlade grödor, jordarter och förfrukter. Värdena för optimal mängd fastställs av Plantedirektoratet utifrån förslag på ekonomiskt optimala kvävegivor från Danmarks JordbrugsForskning .

Vid tillförsel av större mängder än den framräknade kvoten för gården betalas böter för den överskjutande mängden. Böterna är i storleksordningen 12 kr per kg kväve för överskott upp till 30 kg/ha och 24 kr per kg kväve för överskott därutöver.

I Finland finns regler angående tillförsel av växtnäring som är kopplade till miljöstödet, se avsnitt 8.4.1 ovan.

8.4.2.2 Perioder med spridningsförbud I Danmark får man inte sprida flytande gödsel från skörd fram till den 1 februari. Till vissa grödor får dock spridning ske. Till höstoljeväxter och övervintrande fodergräsarealer får spridning ske från skörd till den 1 oktober. Till kontrakterade gräsfrövallar får spridning ske från skörd fram till den 15 oktober. Till fleråriga grödor utan årlig skörd får inte flytgödsel spridas under perioden 1 september – 1 mars. För fast gödsel får under perioden från skörd till den 1 oktober endast spridas på arealer där det är en gröda under följande vinter.

I Danmark finns dessutom ett förbud mot att sprida gödsel på lördagar, söndagar och helgdagar på arealer som ligger närmare än 200 meter från samhälle, sommarstugeområde eller bostadsområde på landsbygden.

I Finland finns ett förbud mot spridning av gödsel mellan den 15 oktober och den 15 april.

Fram till den 15 november på hösten och efter den 1 april på våren finns det möjlighet till undantag om marken inte är frusen och torr samt att det inte finns någon risk för avrinning eller markpackning.

108

I Sverige varierar tidpunkterna med spridningsförbud över landet. Generellt gäller att det är förbjudet att sprida handelsgödselkväve från den 1 november till den 15 februari i känsliga områden. För stallgödsel gäller motsvarande förbud mellan den 1 januari och den 15 februari.

I övriga landet är spridning tillåten under hela året.

8.4.2.3 Skyddsavstånd I Danmark har inga avstånd till känsliga objekt preciserade. Gödseln får dock inte spridas på ett sådant sätt att det är en fara för att gödseln rinner till sjöar och vattendrag genom dräneringar, vid töväder eller via avrinning med regn. Möjligheterna att sprida intill sjöar och vattendrag begränsas dessutom av att det är förbjudet att bruka marken närmare än 2 m intill vattendrag och sjöar.

I Finland är gödsling närmare än fem meter till ett vattendrag förbjudet. Därefter är ytgödsling med kvävegödselmedel förbjudet på ytterligare fem meter om lutningen överstiger 2 procent.

Ytgödsling med kreatursgödsel är alltid förbjuden om åkerns genomsnittliga lutning överstiger 10 procent.

Inte heller i Sverige finns några avstånd preciserade till känsliga objekt. Miljöbalkens krav på allmän aktsamhet måste dock efterlevas.

8.4.2.4 Krav på utrustning Både i Danmark och i Sverige ställs det i vissa sammanhang krav på att viss utrustning ska användas för spridning. I Danmark ska spridningen av flytgödsel ske med släpslagsutrustning, myllningsaggregat eller motsvarande. Vidare får spridning av flytande gödsel eller flytande gödsel blandat med vatten inte ske med bevattningskanon. I Sverige finns krav på viss utrustning i södra Sverige. I Skåne, Halland och Blekinge ska spridning av flytgödsel i växande gröda ske med någon av följande metoder: •

Bandspridningsteknik eller annan liknande teknik som innebär att gödseln placeras på marken under växttäcket.

•

Myllningsaggregat eller annan liknande teknik som innebär att gödseln direkt placeras i marken.

•

Teknik som innebär att en del gödsel späds ut med minst en halv del vatten före spridningen.

•

Teknik som innebär att spridningen följs av tillförsel av minst 10 mm vatten. Tillförseln av vatten ska påbörjas senast inom fyra timmar och vara avslutad tolv timmar från det att spridningen påbörjades.

8.4.2.5 Krav på nedbrukning I Danmark gäller att flytande husdjursgödsel och fast gödsel som sprids på obevuxna arealer ska brukas ner så snabbt som möjligt dock innan sex timmar. Oförutsedda omständigheter ger möjlighet att flytta tidpunkten men nedbrukning ändå ska ske så snart som möjligt.

Finland finns krav på att gödsel som sprids på hösten senast inom ett dygn ska myllas eller plöjas ner.

I Sverige ska under perioden den 1 december till den 28 februari stallgödsel och andra organiska gödselmedel brukas ner samma dag. Under hela året gäller dock i Skåne, Hallands och Blekinge län att all gödsel som sprids på obevuxen mark ska brukas ner inom fyra timmar från spridningen.

109

8.4.2.6 Krav på analyser av stallgödseln Inget land har regler som föreskriver att analyser på växtnäringsinnehållet ska göras. I Finland krävs dock en kväveanalys av stallgödseln vart femte år om man vill ha miljöstödet.

8.4.2.7 Transporter av stallgödsel I Danmark finns speciella regler för transport av stallgödsel. Vid transporter längre sträckor än 10 km från gården ska transporten ske med lastbil eller lastbil med släp. Transporten ska vara täckt eller ske i sluten tank.

8.4.3 Höst- och vinterbevuxen mark Dansk lagstiftning kräver att 65 procent av areal ska vara höst- och vinterbevuxen. De arealer som godkänns är inte de samma som i Sverige varför en jämförelse inte kan ske. Reglerna gäller hela landet.

I Finland finns inte krav på höst- och vinterbevuxen mark. Det finns dock möjlighet att välja en tilläggsåtgärd om växttäcke vintertid och reducerad bearbetning i miljöstödet. Enligt detta stöd ska 30 procent av den stödberättigade arealen vara täckt med växter eller växtrester under vintern.

Jordbruksföretag med mer än 5 ha åkermark i Blekinge, Skåne och Hallands län skall ha minst 60 procent av marken höst- eller vinterbevuxen. För Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands och Västra Götalands län skall motsvarande andel av marken vara minst 50 procent.

8.4.4 Lagringskapacitet Alla tre länderna har krav på viss kapacitet för att lagra stallgödsel. I Sverige varierar kraven mellan 6-10 månader beroende på djurslag och var i landet företaget finns. I Danmark är det minsta kravet 6 månaders lagringskapacitet som gäller. I praktiken innebär dock reglerna för spridning av stallgödsel att företagen ofta behöver större kapacitet, 7-9 månader är inte ovanligt. I Finland måste man ha möjlighet att lagra gödseln från djurproduktion i minst 12 månader med möjlighet till justering för den tid djuren eventuellt går på bete.

I alla länderna ska utförandet på lagringsutrymmena vara sådan att läckage eller avrinning till omgivningen inte kan ske. I Danmarks lagstiftning kan man hitta regler som direkt förbjuder viss placering av gödselplattor, urinbehållare och flytgödselbehållare. I Danmark gäller vissa skyddsavstånd till exempelvis 25 m till enskild vattentäkt, 50 m till gemensam vattentäkt, 15 m till sjöar och vattendrag, 15 m till offentlig väg, 15 m till privat gemensamhetsväg, 15 m till grannes gräns, 25 m till livsmedelsverksamhet och 15 m till bostadshus på samma egendom. I Finland är det förbjudet att anlägga en gödselstack på mark som översvämmas eller i ett grundvattensområde.

I Sverige finns i princip inga regler som styr var en gödselplattor, urinbehållare och flytgödselbehållare får placeras. Indirekt gäller dock miljöbalkens allmänna hänsynsregler vilket i praktiken begränsar placeringsmöjligheterna.

8.4.5 Godkännande av mineralgödselmedel I Danmark ska samtliga mineralgödselmedel registreras och godkännas. Registrering finansieras med avgift. (1 399 Dkr i anmälningsavgift, 1 399 Dkr i årsavgift + 0,84 Dkr per ton för de flesta produkter.) Även i Finland ska samtliga mineralgödselmedel registreras och godkännas. Registrering finansieras med avgift.

110

I Sverige kontrolleras endast EG-gödselmedel. I dagsläget är det ingen verksamhet på området. Vid eventuell framtida kontrollverksamhet kommer finansiering att ske med hjälp av avgifter som produktinnehavaren får betala.

8.4.6 Växtskyddsmedel 8.4.6.1 Utbildning för att få använda växtskyddsmedel Alla tre länderna har i olika omfattning krav på utbildning för att få använda växtskyddsmedel.

I Danmark krävs en 72 timmar lång kurs av den som yrkesmässigt använder bekämpningsmedel. För den som etablerade sig som lantbrukare, arrendator eller anställd före 1991 och som inte utför bekämpningsarbete mer än 4 timmar per år krävs dock bara en 12 timmars kurs.

I Finland ställs det kravet på utbildning för den person som sprider växtskyddsmedel på en gård via miljöstödet. Personer som sprider växtskyddsmedel på gårdar som är med i miljöstödet ska vart femte år genomgå en utbildning i användning av växtskyddsmedel. På grund av det stora deltagandet i miljöstödet i Finland omfattas de flesta gårdar av kravet.

I Sverige är kravet att alla som använder växtskyddsmedel i klass 2L eller 1L ska ha gått en grundutbildning innan man får använda växtskyddsmedel. Den behörighet som användaren får efter att ha genomfört och blivit godkänd vid en sådan kurs varar i 5 år exkl. utbildningsåret. Därefter måste en repetitionsutbildning genomföras för att behörigheten ska fortsätta att gälla.

8.4.6.2 Funktionstest av sprutor Danmark har obligatoriska funktionstest för alla lantbruk större än 10 hektar. Av dessa väljs några ut för inspektion. Urvalet görs av Plantedirektoratet efter urvalskriterier för vilka gårdar som kan antas ha en spruta, eftersom det inte finns något register över sprutor. Antalet utvalda lantbruk är emellertid inte fler än att antalet tester blir ca 160 stycken per år. Detta är en liten andel utav Danmarks sprutor.

Själva funktionstestet utförs av Plantedirektoratets kontrollanter enligt särskilt regelverk och inte i samband med någon samlad miljööversyn. Då det nuvarande danska regelverket har en pedagogisk uppgift innehåller de inte några sanktioner om sprutan inte uppfyller kraven utan kan bara vägleda om sprutans användning och underhåll.

Jordbrukare i Finland måste för att få miljöersättning förbinda sig att genomföra sex basåtgärder. En av dem är ”växtskydd”. Detta innebär, enligt förbindelsevillkor för miljöersättningen år 2003, bl.a. att en växtskyddsspruta som används vid spridning av växtskyddsmedel ska testas vart femte år av en testare som kontrollcentralen för växtproduktion auktoriserat. Omkring 95 procent av den finländska arealen är ansluten till miljöstödet. Med växtskyddsspruta avses självgående och traktordrivna växtskyddssprutor.

De flesta finska testarna arbetar på landsbygdsrådgivningscenter. Cirka 80-90 % av testen utförs av rådgivningcentren och resten utförs av privata entreprenörer. Test ska ske minst vart femte år, och kostnaden var år 2000 ca 50 – 95 EURO. Omkring 3 000-4 000 tester genomförs per år.

I Sverige finns ett frivilligt system för funktionstest av lantbrukssprutor. För ett ganska stort antal lantbrukare är funktionstestet ett krav genom att man för att få leverera sina varor måste uppfyllas vissa miljökrav, varav funktionstest är ett. Miljöledning BetOdling, MBO, och Svenskt Sigill är exempel på certifieringssystem som ställer krav på funktionstest.

111

Testerna utförs av privata företag.

Funktionstesten består av tre huvudmoment: 1. Test av själva sprutan 2. Reparation av enklare fel 3. Information och rådgivning till sprutföraren.

Funktionstestarna rekommenderas även att i förekommande fall om möjligt kontrollera hjulen och hjulupphängning på sprutorna.

8.4.6.3 Godkännande av växtskyddsmedel Samtliga länder är medlemmar i EU och omfattas därmed av växtskyddsdirektivet 91/414/EG. Detta gör att en gemensam bedömning görs av produkterna på EU-nivån innan de får släppas ut på marknaden. Den gemensamma bedömningen kompletteras på nationell nivå med ett godkännande i respektive land. I princip måste en verksam substans som godkänts på EUnivån också godkännas i det enskilda landet. Länderna har dock vissa begränsade möjligheter att utifrån nationella särförhållanden såsom t.ex. klimatet vägra ett godkännande. Vidare kan länderna belägga växtskyddsprodukterna med olika begränsningar och villkor för användningen. Detta kan t.ex. bestå i att begränsa användningen till vissa tidpunkter, vissa grödor och ställa krav på viss utrustning vid användning.

8.4.6.4 Föra sprutjournal I Danmark ska företag med 10 hektar åker eller mer föra en sprutjournal om det förekommer sprutning med växtskyddsmedel på företaget.

Jordbruksföretag eller arealer som används till fruktodling, frilandsgrönsaker, växthusodling och plantskolor omfattas oberoende av storlek. Arealer med julgranar och kulturer med pyntgrönt som är yngre än 10 år från plantering räknas också som en lantbruksgröda.

Senast sju dagar efter det att sprutningen har skett ska det framgå av journalen hur mycket och vilken typ av växtskyddsmedel som har använts. Information om följande sex punkter ska noteras i sprutjournalen: •

Marken eller arealen där spridning har skett

•

Storleken på marken eller arealen

•

Gröda eller kultur som odlas

•

Växtskyddsmedlets namn

•

Dosering

•

Datum för spridning

Dessutom ska ägaren eller brukarens Ungefär 600 gårdar kontrolleras årligen.

namn

stå

på

sprutjournalen.

Finland har inget lagstadgat krav på sprutjournal men för att få miljöstöd krävs de skiftesvisa anteckningar om bl.a. de växtskyddsåtgärder som vidtagits.

I Sverige finns krav på att den som sprider bekämpningsmedel (i klass 1 eller 2) utomhus ska anteckna varje sådan åtgärd. Av dokumentationen ska framgå: •

Vilket medel och vilken dos som använts samt tidpunkt och plats för användningen.

•

Temperatur och vindförhållanden.

112

•

Vilket skyddsavstånd som hållits till omgivningen.

•

Vilka försiktighetsmått som iakttagits till skydd mot miljöpåverkan vid påfyllning och rengöring av utrustning.

Vid användning av medel som är särskilt skadliga för pollinerande insekter ska också följande antecknas: •

Grödans slag

•

Förekomst av blommande växter på den behandlade arealen, såväl gröda som annan vegetation.

8.4.7 Biologisk mångfald I alla tre länderna finns lagstiftning som gör det möjligt att skydda speciellt skyddsvärda områden. Exempel på sådana områden är nationalparker, naturreservat och Natura 2000områden.

I Danmark finns vissa naturtyper som är fredade: •

Hedar

•

Mossar och liknade

•

Strandängar och sumpmark längs havsstrand

•

Strandängar och sumpmark längs inlandsvatten (Freske enge) och naturbetesmarker (biologiska betesmarker)

•

Områden med sanddyner

Även i Finland finns vissa naturtyper som är fredade och inte får ändras så att de förlorar sina karaktäristiska drag. Dessa naturtyper är: •

Naturliga dungar som till betydande del består av ädla lövträd

•

Hassellundar

•

Klibbalskärr

•

Sandstränder i naturtillstånd

•

Ängar vid havsstranden

•

Trädlösa eller av naturen trädfattiga sanddyner

•

Enbevuxen ängsmark

•

Lövängar

•

Stora enstaka träd eller trädgrupper som dominerar ett öppet landskap

Det finns också möjlighet att inrätta landskapsvårdsområden för att bevara och vårda landskapsbilden eller kulturlandskapets skönhet, dess historiska särdrag eller andra därmed sammanhängande särskilda värden. Bestämmelserna i ett landskapsvårdsområde får dock inte medföra betydande olägenhet för fastighetsägaren.

I Sverige finns det så kallade biotopskyddet. Det innebär att mindre mark- och vattenområden kan avsättas som biotopskyddsområde av länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen. För ett sådant område gäller att det ska vara livsmiljö för hotade växter eller djur. Vissa biotoper är skyddade utan att särskilt beslut behöver fattas. Exempel på sådana områden är t.ex. alléer,

113

källor, pilevallar, småvatten i jordbruksmark och stenmurar i jordbruksmark. I sådana områden får det inte drivas någon verksamhet som kan skada naturmiljön.

Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag. Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet. Normalt innefattas 100 m från strandlinjen i men det kan i vissa fall utökas till 300 m.

Det finns också möjlighet att förklara ett mark- eller vattenområde som kulturreservat i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade landskap. Det går också att få ett särpräglat naturföremål förklarat som naturminne om det behöver skyddas eller vårdas på något särskilt sätt.

För jordbruket gäller också en rad speciella hänsynstaganden som t.ex.

•

På ängs- och betesmarker får åtgärder som nyodling, kultivering och gödsling inte vidtas om natur och kulturvärdena kan skadas. Vid röjning på ängs- eller betesmark får träd som haft en funktion i äldre markanvändning inte skadas eller tas bort.

•

Brukningsvägar, stentippar, gränsvallar, renar mellan åkerskiften och hägnadsrester får inte skadas eller tas bort om de har kulturhistoriskt värde eller stort värde för bevarandet av odlingslandskapets flora eller fauna.

•

Träd eller buskar som har kulturhistoriskt värde eller stort värde för bevarandet av odlingslandskapets flora eller fauna får inte skadas eller tas bort.

•

Enstaka träd som präglats av jordbrukshävd eller mindre grupper av sådana träd på åkermark får inte skadas eller tas bort.

•

Handelsgödsel, stallgödsel samt slam eller annat organiskt avfall får inte spridas på åkermark så att det hamnar utanför åkern.

8.4.8 Sammanfattning Lagstiftning gällande områdena växtnäring, växtskydd och biologisk mångfald har jämförts.

Det finns stora likheter mellan länderna när det gäller vad man inom miljöområden har reglerat genom lagstiftning eller andra system. Generellt kan sägas att Sverige och Danmark har utnyttjat lagstiftning i större utsträckning än Finland. Finland har i en del fall istället utnyttjat möjligheten att ställa krav via miljöstöden.

I Danmark, Finland och Sverige finns det lagstiftning eller andra system som direkt eller indirekt begränsar antalet djur som får finnas på ett jordbruksföretag. I samtliga fall är grundtanken med systemen att begränsa tillförseln av växtnäringsämnen, framför allt kväve och fosfor. Den svenska lagstiftningen innebär den största begränsningen.

I alla tre länderna finns också krav på viss lagringskapacitet för stallgödsel. Danmark är kravet 6 månader och i Finland är kravet 12 månader med möjlighet till justering för den tiden djuren eventuellt går på bete. Motsvarande krav i Sverige är 6-10 månader beroende på djurslag och var i landet företaget är beläget.

Med olika omfattning finns krav på nedbrukning av stallgödsel i alla tre länderna. I Danmark ska flytgödsel brukas ner inom 6 timmar i hela landet under hela året. I hela Sverige ska under perioden den 1 december till den 28 februari stallgödsel och andra organiska gödselmedel brukas ner samma dag. Under hela året gäller dock i Skåne, Hallands och Blekinge län att all gödsel som sprids på obevuxen mark ska brukas ner inom fyra timmar från spridningen. I Finland finns ett krav på nedbrukning av stallgödsel inom ett dygn vid höstspridning.

114

Krav på höst- och vinterbevuxen mark finns i Danmark och södra Sverige. Systemen har dock olika upplägg och är inte direkt jämförbara.

Perioderna med spridningsförbud finns i alla tre länderna. Danmark och Finland har längre perioder med spridningsförbud när det gäller flytgödsel än Sverige. När det gäller fastgödsel har Danmark ingen period med spridningsförbud medan Finland har en längre period än Sverige.

I Danmark och södra Sverige finns krav på att spridning av flytgödsel ska ske med viss teknik.

Systemet med EG-gödselmedel gäller i samtliga tre länder. I Danmark och Finland finns dessutom system för att godkänna samtliga mineralgödselmedel .

Alla tre länderna har krav på utbildning för att få använda bekämpningsmedel. I Finland är kravet kopplat till miljöstödet.

Finland har ett krav på att funktionstesta lantbrukssprutor som är kopplat till miljöstödet. I Danmark finns ett system där några lantbrukssprutor per år kontrolleras mot vissa krav. Inga sanktioner utgår om kraven inte uppfylls. I Sverige är det frivilligt med funktionstest.

Sprutjournal ska föras i Danmark och Sverige. I Finland finns krav på skiftesvisa anteckningar kopplat till miljöstöden.

I samtliga tre länder finns lagstiftning som syftar till att skydda värdefulla naturtyper. I Sverige finns dessutom bestämmelser om speciella hänsynstaganden i lantbruket.

Vissa av de beskrivna reglerna förorsakar enskilda lantbruksföretag merkostnader. De regler som bedöms ge upphov till störst sådana kostnader är reglerna sam begränsar antalet djur i ett jordbruksföretag, reglerna om lagringskapacitet och krav på viss teknik vid spridning av stallgödsel.

Tabell 8-12 Översiktlig jämförelse av miljöregler beträffande växtnäring och växtskydd i Danmark, Finland och Sverige Bestämmelser

Danmark

Finland

Sverige

Lokalisering av gödselstad och gödselbehållare

Minimiavstånd till Inga direkta best. brunnar, sjöar, bostäder m.m.

Inga direkta best.

Kapacitet för lagring stallgödsel

Minst 6 månader

12 månader

6-10 månader

Täckning av flytgödselbehållare

Best. i hela landet

Nej

Best. i vissa delar av landet

Påfyllning i botten av flytgödselbehållare

Best. i hela landet

Nej

Best. i vissa delar av landet

Begränsning av antal djur per ha

Ja

Nej

Ja

Förhandsprövning Anmälan kommun eller motsv.

Ja

Ja

Ja

Spridningsförbud i närheten av bebyggelse

Förbud lör, sön, annan helgdag

Inga direkta best.

Inga direkta best.

115

Bestämmelser

Danmark

Finland

Krav på analyser

Nej

Ja, kväve vart 5 år Nej

Godkännande och registrering av samtliga mineralgödselmedel

Ja Avgift

Ja Avgift

Nej (kontroll EGgödselmedel)

Sprutjournal

Ja

Nej*

Ja

Tider med spridnings förbud

Gödsel 15 okt - 15 Flytande gödsel skörd - 1 feb (15 april okt - 1 feb) (15 nov - 1 april) Fastgödsel skörd 20 okt bara arealer med gröda över vintern

Varierar i landet Stallgödsel 1 jan 15 feb i känsliga områden Övriga landet tillåtet

Krav på nedbrukning av flytgödsel

Inom 6 tim på obevuxna arealer

Inom ett dygn vid spridning på hösten

Varierar i landet 4 tim eller samma dag mellan 1 dec 28 feb

Krav på spridningsteknik flytgödsel

Best. i hela landet

Nej

Best. i Skåne, Halland och Blekinge

Tillåtna mängder

Gödselräkenskaper Högst gödsel motsvarande 140 kg N mellan 1 aug - 31juli

Högsta totalmängderna: 130-250 kg per ha Vid spridning på hösten max 10-30 ton beroende av gödselslag*

Begränsat till grödans behov i känsliga områden.

Regler för att begränsa antalet djur

Skyddszoner

Inga direkta best.

5 m längs med vattendrag + 5 m om lutningen är mer än 2 %

Inga direkta best.

Utbildning för att använda Ja bekämpningsmedel

Nej*

Ja

Test av spridningsutrustning

Ja

Nej*

Nej

Krav på gödselräkenskaper eller motsvarande

Ja

Nej

Nej

Höst- och vinterbevuxen mark

Ja

Nej

Ja, delar av landet

* Regler förekommer i samband med miljöstödet. Vilket flertalet av de finska jordbrukarna erhåller.

116

Sverige

9 Lantbrukarersättningarna i de olika länderna 9.1.1 Allmänt När det gället lantbrukarersättningarna i de tre länderna är det mycket som är lika. Detta beror bland annat på att det för många av ersättningsformerna finns gemensamma bestämmelser som är fastlagda på EU-nivån. Enligt dansk statistik erhöll Danmark ca 11,2 miljarder kr från EU:s jordbruksfond år 2002. Motsvarande siffror för Finland och Sverige var ungefär 7,5 miljarder kr vardera. I dessa siffror ryms även exportbidrag, intervention m.m.

Jämför man ersättningarna som betalas ut till jordbrukarna kan man se att tyngdpunkten i ländernas ersättningssystem är olika. Bilden nedan visar hur ersättningarna fördelar sig vid uppdelning i fyra olika grupper. Danmark betalar ut merparten av sina ersättningar via arealersättningarna. Djurbidrag och miljöersättningar har mindre omfattning. Finland betalar ut större belopp via arealersättningarna, miljöersättningarna, LFA-stöden och de nationella stöden. Djurbidragen har mindre omfattning. Sverige betalar ut större belopp via arealersättningarna, miljöstöden och LFA-stöden (kompensationsbidraget). Djurbidrag och nationella stöd förekommer i mindre omfattning.

De uppgifterna från de ersättningar och stöd som beskrivs nedan är hämtade från respektive lands stödinformations för år 2004.

7 000

miljoner kr

6 000 5 000 Danmark Finland Sverige

4 000 3 000 2 000 1 000 0 Arealstöd

Djurbidrag

Miljöstöd + LFA

Nationella stöd

Figur 9-1 Fördelning av ersättningar till lantbruket år 2002 DK: Ekonomistyrelsen FI: TIKE SV: Jordbruksverket

9.1.2 Arealersättningar Arealersättningar utbetalas i alla tre länderna. De grödor som berättigar till ersättning är i huvudsak de samma. Ersättningsbeloppen skiljer sig åt både inom och mellan länderna.

I Danmark är arealersättningen ca 2 880 kr per hektar utom för baljväxter som ersätts med ca 3 320 kr per hektar. Samma nivå på ersättningen gäller inom hela landet. Trädeskrav om 5 % (normalt 10 %) av arealen inträder vid odling av 17,7 ha ersättningsberättigade grödor.

117

I Finland finns tre stycken olika ersättningsnivåer. Det lägsta ersättningsbeloppet är ca 1 325 kr och det högsta är ca 2 700 kr. Ersättning utbetalas till skillnad från Danmark för gräsensilage. Det finns en extraersättning för baljväxter. Trädeskrav om 5 % (normalt 10 %) av arealen inträder vid odling av mellan 27 - 40 ha ersättningsberättigade grödor beroende var i landet odlingen är belägen. Ersättning för torkning utgår i hela landet och är inräknad i ovanstående belopp.

I Finland finns dessutom flera nationella arealbaserade stöd. De viktigaste är: •

Miljöstödets nationella tilläggsdel som beviljas i stödområde A och B för sådan areal som är berättigad till stöd inom miljöstödet. Stödnivån utgörs av en viss procentandel av sökandes miljöstödsbelopp baserat på bas- och tilläggsåtgärder och får inte överstiga den stödnivå som ifrågavarande gröda haft inom det nationella stödet till växtodlingen 2003.

Tilläggsbeloppets andel av miljöstödsbeloppet är för vete 82 %, maltkorn 68 %, råg 92 %, foderspannmål 4 %, stärkelsepotatis, olje-, fiber- och proteingrödor 92 %, sockerbeta, vall 92 %, frilandsgrönsaker 96 %, äpple 30 %, bär 8 %. På en växtodlingsgård kan dessa procentsatser motsvara t.ex. ca 36 kr/ha för fodersäd, ca 1000 kr för råg och 800 kr för vete.

•

Nordligt hektarstöd beviljas inom vissa områden (C1-C4) för följande grödor med högst följande belopp:

•

- Vete (C1, C2, C2p och skärgård)

ca 800 kr per ha

- Råg (C1, C2, C2p och skärgård)

ca 1 000 kr per ha

- Maltkorn (C1, C2, C2p och skärgård)

ca 700 kr per ha

- Sockerbeta (C1, C2, C2p och skärgård)

ca 1 750 kr per ha

- Stärkelsepotatis (C1, C2, C2p och skärgård)

ca 1 300 kr per ha

- Äpplen (C1)

ca 1 450 kr per ha

- Frilandsgrönsaker, dill och persilja (C1-C4)

ca 3 550 kr per ha

- Gruppen övriga CAP-växter (C1)

ca 1 050 kr per ha

- Gruppen övriga CAP-växter (C2)

ca 400 kr per ha

Allmänt hektarstöd betalas för arealer med jordbruks- och trädgårdsgrödor samt CAPträda. Tillfälligt odlade skiften, naturbeten, ängar och trädgårdsland ersätts inte. I stödområde C3 och C4 betalas allmänt hektarstöd för frilandsgrönsaker, dill och persilja men inte för andra växter som får nordligt hektarstöd. Stödets belopp är högst: - stödområde C2, C2 norra och skärgård

ca 300 kr per ha

- stödområde C3

ca 450 kr per ha

- stödområde C4

ca 900 kr per ha

•

I hela Finland ges nationellt stöd potatisodling (ej stärkelsepotatis). Ersättningen uppgår till ca 2 700 kr per ha. Vid skriftligt avtal om markandsföring av skörd betalas ett tilläggsbelopp om ca 1 050 kr per hektar ut. Vid odling av högklassig utsädespotatis betalas ett tilläggsbelopp om ca 450 kr per hektar samt om avtal finns, ett tillägg om ca 600 kr per hektar.

•

Stöd till unga odlare betalas ut baserat på åkerareal i odling. Gäller i stödområde C1-C4 och betalas till jordbrukare vilken själv eller vars maka/make är yngre än 40 år.

Stödbeloppet uppgår till ca 270 kr per hektar.

118

I Sverige finns sex stycken olika ersättningsnivåer för arealersättningen. Det lägsta ersättningsbeloppet är ca 1 535 kr och det högsta är ca 2 930 kr. Ersättning utbetalas till skillnad från Danmark för gräsensilage. Det finns en extraersättning för baljväxter. Ersättning för torkning utgår i den lägsta ersättningsnivån. Trädeskrav om 5 % (normalt 10 %) av arealen inträder vid odling av mellan 17,7 – 34,5 ha ersättningsberättigade grödor beroende var i landet odlingen är belägen.

I Sverige finns också nationella stöd till växtodling i norra Sverige (stödområde 1-3). Stödet omfattar potatis, bär och grönsaker. Odling av potatis ersätts med ca 960 – 2 700 kr per hektar beroende på stödområde och bär och grönsaker ersätts med ca 1 850 – 2 850 kr per hektar.

9.1.3 Kompensationsbidrag LFA-stöd ges i form av kompensationsbidrag och finns i varierande omfattning i de tre länderna. I Danmark finns inget stöd med denna benämning men det finns ett Ö-bidrag som närmast är att jämföra med kompensationsbidragen i Finland och Sverige.

I Danmark finns ett bidrag till flera av de mindre öarna. Ersättningen uppgår till 570 kr per hektar. För att erhålla bidraget måste man bl.a. vara bofast på gården som ska omfatta minst 5 ha mark.

I Finland utgår kompensationsbidrag i hela landet. Ersättning utgår till åkerareal med jordbruks- eller trädgårdsproduktion inkl. CAP-träda, dock inte annan obrukad åker eller naturbeten och ängar. Ersättningarna varierar enligt följande: Område A

ca 1 350 kr per ha

Område B-C1

ca 1 800 kr per ha

Område C2-C4

ca 1 900 kr per ha

I Sverige kan kompensationsbidraget betalas ut i stora delar av landet (stödområden 1-5b).

Bidraget är ett femårigt åtagande. Det lämnas för betesmark, potatis och spannmål. Betesmark och vall ersätts i samtliga berörda stödområden med ca 500-1 750 kr per ha beroende på stödområde. Potatis ersätts endast i område 1-3 med ca 1 750 kr per ha. När det gäller spannmål ersätts även denna endast i område 1-3 med ca 1 000 per ha. De nämnda ersättningsnivåerna gäller för arealer upp till 60 hektar. För arealer över 60 hektar halveras ersättningen.

9.1.4 Djurbidrag Am- och dikobidrag lämnas på likartade grunder i alla tre länderna. Ersättning utgår med 1 800 kr per djur med bidragsrätt.

Handjursbidrag kan sökas i samtliga länder. Regelverken är likartade i länderna.

Ersättningsbeloppen för en tjur respektive en stut är ca 1 900 kr per tjur och 1 350 kr per stut och ålderskategori. Även slaktbidragen är i grunden lika i de tre länderna. Bidrag lämnas för tjur, stut, ko och kviga. Ett vuxet djur (äldre än 8 mån) betingar ca 720 kr per djur i ersättning medan en kalv (1-7 mån) betingar ca 450 kr per djur.

Det som skiljer mellan länderna är tilläggsbeloppen som i: •

Danmark betalas med ca 300 kr per djur till tjur och stut.

•

Finland betalas med ca 210 kr för kvigor mellan 170-210 kg samt tjurar och stutar 270330 samt med ca 420 kr för kvigor över 210 kg samt tjurar och stutar över 330 kg.

119

•

Sverige betalas med ca 900 kr per djur när det gäller kvigor, och med ca 90 kr per djur för tjurar och stutar.

Även när det gäller tackbidraget är likheterna stora. Grundersättningen är ca 190 kr per djur med bidragsrätt (mjölk får 150 kr per djur med bidragsrätt). Det som skiljer länderna något åt är tilläggsbeloppen. Det finns två tilläggsbelopp. Ett allmänt tilläggsbelopp för hela landet och ett tilläggsbelopp i LFA-områdena. Ungefärlig storlek framgår nedan: Land Danmark

Allmänt tilläggsbelopp Ca 13 kr

Tilläggsbelopp i LFA-område Ca 60 kr

Finland

Ca 12 kr

Ca 60 kr

Sverige

Ca 8:50 kr

Ca 60 kr

Mjölkbidrag infördes i alla tre länderna år 2004 som ett led i införandet av gårdsstödet.

Stödet motsvarar 10-11 öre per kg mjölkkvot. Sedan tidigare hade Finland ett nationellt stöd på 0,50-3,00 kr per liter mjölk beroende på var i landet den produceras. Även Sverige har ett nationellt stöd i de norra delarna av landet motsvarande 0,09-1,05 kr per kg mjölk.

För Danmarks del utgår inga nationella stöd till djurhållningen. Det finns däremot sådana stöd både i Finland och i Sverige.

I Finland omfattas de flesta djurslag av någon form av nationellt stöd. Många av stöden utgår i hela landet: Djurslag Tjurar (6 mån), hela landet Mjölkkor, skärgård i område A och B,

Ersättning per djur ca 1 800-4 400 kr ca 2 000 kr

Kvigor (6 mån), skärgård i område A och B samt Åland,

ca 300 - 2 100 kr

Slaktade kvigor, hela landet,

ca 800-4 400 kr

Slaktade tjurar, område C3 och C4,

ca 700-1 800 kr

Suggor, hela landet,

ca 1 700-2 300 kr

Galtar, hela landet,

ca 1 700-2 300 kr

Slaktsvin, hela landet,

ca 180-250 kr

Unga avelssuggor och -galtar, hela landet,

ca 180-250 kr

Äggläggande hönor (inkl. avelshönor)

ca 30-50 kr

Broilers, hela landet,

ca 11-16 kr

Kalkon, hela landet,

ca 9-13 kr

Tackor, hela landet,

ca 450-1 600 kr

Hongetter, hela landet, Hästar, hela landet, avelssto,

120

ca 1 400-3 100 kr ca 2 200-2 700

I Sverige omfattas suggor, getter, slaktsvin och värphöns av nationella stöd. Stöd ges till norra delarna av landet inom stödområde 1-3. Ersättningen varierar med stödområde.

Djurslag Sugga

Ersättning per djur ca 100-850 kr

Get av honkön

ca 430 kr

Slaktsvin

ca 23-222 kr

Värphöna

ca 3,60-13,45 kr

9.1.5 Extensifieringsbidrag 9.1.5.1 Danmark och Finland Extensifieringsbidraget är lika i Danmark och Finland. Det lämnas till mottagare av am- och dikobidrag eller handjursbidrag. Vid en djurtäthet under 1,4 djurenheter utgår ca 760 kr/djur och vid en djurtäthet på mellan 1,4-1,8 djurenheter utgår ca 360 kr/djur.

I Finland kan det även betalas ut baserat på en av mjölkkor i bergsområden.

9.1.5.2 Sverige Även i Sverige lämnas ersättningen till mottagare av am- och dikobidrag eller handjursbidrag med ca 900 kr/djur. Ersättning utgår dock endast vid en djurtäthet lägre än 1,4 de.

9.1.6 Miljöersättning 9.1.6.1 Danmark I Danmark finns möjlighet till en rad miljöstöd.

9.1.6.1.1 Gröna räkenskaper Det är möjligt att få ersättning för att upprätta och introducera gröna räkenskaper som ett planeringsverktyg på gårdsnivå. Gårdar med mer än 25 hektar ersätts med 9 000 kr per år medan gårdar med mindre än 25 hektar ersätts med 4 500 kr per år. Ett grundkrav är att gården ska ha en areal om minst 5 hektar och erbjuder sysselsättning med minst 833 normtimmar om året.

9.1.6.1.2 Miljöbetingade ersättningar Är ett femårigt åtagande. Ersättning lämnas med ca 1 050 kr per hektar. Ersättning lämnas för de arealer som ingår i växtföljden, arealer med non-food produktion, arealer med frukt- och bärproduktion samt permanenta gräsarealer. Kraven för att få ersättningen är bl.a: •

växtskyddsmedel får inte användas,

•

högst 140 kg kväve per hektar alternativ 75 procent av grödans kvävenorm enligt reglerna om ekologisk produktion får tillföras och

•

mark- och gödslingsplaner med tillhörande gödselräkenskaper ska upprättas.

Stödet lämnas både till konventionella och ekologiska odlare.

9.1.6.1.3 Omläggning till ekologisk odling För att lägga om driften till ekologisk produktion lämnas ersättning om 1 380 kr per hektar det första året och 120 kr per hektar de följande fyra åren. Åtagandet är femårigt.

121

9.1.6.1.4 Miljövänliga jordbruksåtgärder Stödet lämnas endast i SLF-områden (särskilt miljökänsliga områden). Ersättning kan lämnas för flera olika åtgärder.

Etablering av fånggröda

Ca 1 100 kr per hektar

Miljövänlig drift av gräs- och naturarealer Ca 0-5 000 kr per hektar + eventuellt tillägg med 250-1 100 kr per hektar Etablera extensiva kantzoner

Ca 1 500-2 500 kronor per hektar

Etablera våtmarker

Ca 0-7 000 kr per hektar + eventuellt tillägg med 250-1 100 kr per hektar

9.1.6.1.5 Reducerad kvävegödsling Ersättning för reducerad kvävegödsling kan lämnas till jordbrukare som har minst 5 hektar och minst 20 000 Dkr i momspliktig omsättning samt har ansökt om avgiftsfrihet vad det gäller skatt på mineralgödselkväve.

Ersättningen lämnas för att för att driva produktionen med lägre kvävekvot än verksamheten är berättigad till. Åtagandet är 5-årigt. Ersättning lämnas med högst 1 140 kr per hektar.

9.1.6.1.6 Pilot –och demonstrationsprojekt Det finns möjlighet att få ersättning för pilot- och demonstrationsprojekt för naturplaner och betessällskap.

Ett pilot- och demonstrationsprojekt om naturplaner får ersättning högst 2 år. Ersättning lämnas med upp till 100 procent av godkänd kostnad.

Ersättning för betessällskap lämnas med upp till 100 procent av godkänd kostnad.

9.1.6.1.7 Besökscentra För att öka kunskapen om kulturaspekterna och arbetet med att bevara gamla husdjursraser beviljas bidrag till bevarande- och besökscentra. Stödet beviljas till lantbrukare och verksamhetsutövare som inte tillhör den offentliga förvaltningen i landet. Stöd beviljas med 100 procent av nettokostnaderna dock kan maximalt 600 000 kr beviljas.

9.1.6.1.8 Läplanteringar Syftet med stödet är att minska jorderosionen, minska behovet av bevattning och förbättra levnadsvillkoren för djur och växter. Ersättning beviljas med 40 procent av godkänd kostnad.

Planteringen måste utföras på visst sätt och bevaras i 15 år.

9.1.6.2 Finland I Finland finns ett miljöstöd. Det går dock att variera på olika sätt för att passa den enskilda gården. Gemensamt för alla som tar emot ersättningen är de ska uppfylla vissa baskrav på gården. Dessa är: •

miljöplanering och uppföljning av odlingen

•

basgödsling av åkergrödor

•

växtskydd

•

dikesrenar och skyddszoner

122

•

upprätthållande av naturens mångfald och landskapet

•

basåtgärder för husdjursgårdar (endast husdjursgårdar)

Om man uppfyller dessa baskrav är man berättigad till följande ersättningar om man söker stödet: Gröda

Växtodlingsgård

Husdjursgårdar

Sedvanliga åkergrödor

ca 900 kr per ha

ca 1 050 kr per ha

Trädgårdsväxter grupp 1

ca 3 000 kr per ha

ca 3 000 kr per ha

Trädgårdsväxter grupp 2

ca 4 350 kr ha

ca 4 350 kr ha

Dessutom ska varje gård välja minst en tilläggsåtgärd som ska uppfyllas. De tilläggsåtgärder om kan väljas och vilken ersättning de berättigar till framgår nedan: Tilläggsåtgärd

Ersättningsbelopp

preciserad gödsling

ca 120 kr per ha

växttäcke vintertid och reducerad bearbetning

ca 210 kr per ha

mångfaldsobjekt på gården

ca 120kr per ha

minskande av ammoniakutsläpp (djurgårdar)

ca 210 kr per ha

tillvaratagande av gödselgaser (djurgårdar)

ca 210 kr per ha

främjande av husdjurens välmående (husdjursgårdar)

ca 120 kr per ha

behandling av tvättvatten från mjölkrum (husdjursgårdar)

ca 210 kr per ha

preciserad uppföljning av näringsämnen (trädgårdsväxter)

ca 120 kr per ha

preciserad kvävegödsling genom mätning av lösligt kväve (trädgårdsväxter)

ca 680 kr per ha

användning av täckmaterial vid ogräsbekämpning i fleråriga trädgårdsgrödor (trädgårdsväxter)

ca 2 200 kr per ha

123

I Finland finns därutöver flera specialstöd som regleras via 5 eller 10 åriga avtal med lantbrukarna. Dessa framgår av nedan.

Minimiareal (ha) / Minimiantal djurenheter (de)

Årlig ersättning, kr

– anläggning och skötsel av skyddszon

0,15

4 050

– anläggning och skötsel av våtmark och sedimenteringsbassäng

0,15

4 050 (åker) 3 030 (annat område)

– reglerbar dränering

0,50

1 400

– reglerbar underbevattning

0,50

1 400

– återanvändning av avrinningsvatten

0,50

1 400

3,00 0,50

920 (1 320 under omläggnings perioden)

– åkerodling på grundvattenområden

0,50

1 010

– effektiverad stallgödselanvändning

1,00

590

– skötsel av vårdbiotoper

0,15

3 780

– främjande av naturens mångfald

0,15

3 780

– utvecklande och vård av landskapet

0,15

3 030

får

0,30

1 510

nötkreatur

1,00

1 510

lantrashönor och -tuppar,

sammanlagt 20-39 st

450/gård

lantrashönor och -tuppar,

sammanlagt 40-59 st

900/gård

lantrashönor och -tuppar,

sammanlagt 60 st eller mer

1 350/gård

– odling av ursprungssorter

1,00

3 860

– effektiverad kalkning av åkrar (endast vissa avrinningsområden)

1,00

– kalkfilterdikning (endast vissa avrinningsområden)

0,50

Avtal om

– ekologisk produktion jordbruksföretag trädgårdslägenheter

– uppfödning av lantraser

124

760 2 270

Ersättningen för mark med både miljöstöd och specialstöd är begränsad till högst 8 100 kr per hektar när trädgårdsväxter (grupp 2) odlas på arealen, sammanlagt högst 5 400 euro per hektar när ettåriga växter odlas på arealen och sammanlagt högst 4 050 kr per hektar när någon växt som inte avses ovan växer på arealen.

9.1.6.3 Sverige I Sverige finns fler olika former av miljöstöd vilka sammanfattas nedan. I normalfallet medför stöden ett 5 årigt åtaganden.

9.1.6.3.1 Ekologisk produktion Möjlighet finns att söka ersättning för ekologisk produktion. Ersättning utgår både för areal och eventuella djur. Ersättningen är olika för olika grödor.

Gröda

Ersättning

Vall och grönfoder

500 kr/ha

Spannmål och proteingrödor

1 300 kr/ha

Oljeväxter

2 200 kr/ha

Potatis

2 200 kr/ha

Övriga grödor

2 200 kr/ha

Grönsaker

5 000 kr/ha

Frukt och bär

7 500 kr/ha

Om djur finns kan extra ersättning utgå för ekologiskt odlad slåttervall, betesvall och grönfodergrödor med 1 700 kr per hektar. För varje hektar som får ersättning måste det finns en djurenhet inom företaget. Som exempel kan nämnas att en mjölkko är lika med en djurenhet.

9.1.6.3.2 Betesmarker och slåtterängar Ersättning lämnas för skötsel av betesmarker, slåtterängar, fäbobeten, skogsbeten och alvarbeten på Öland och Gotland. Syftet är att bevara och förstärka hävdgynnade natur- och kulturmiljövärden.

Grundersättning är 1 000 kr per hektar och en tilläggsersättning på 1 400 kr per hektar kan betalas ut vid höga värden. Dessutom kan ersättning betalas för speciella skötselåtgärder.

Lövtäkt kan ersättas med 100 kr per träd dock max 500 kr per hektar. Slåtter med lie kan ersättas med 3 000 kr per hektar och efterbete med 700 kr per hektar.

Det finns dessutom möjlighet att få projektstöd för att restaurera slåtterängar och betesmarker.

En prioritering mellan angelägna projekt görs vid behov. Ersättningen kan högst uppgå till 90 procent av stödberättigade kostnader dock högst 10 000 kr per hektar.

9.1.6.3.3 Natur- och kulturmiljöer Syftet är att sköta av åkermarkens värdefulla lämningar och miljöer som vittnar om den äldre markanvändningen. Samtliga element runt gårdscentrum ska vårdas.Basersättning utgår med 100 kr per elementtyp dessutom erhålls tilläggsersättning enligt följande:

125

Tilläggsersättning Elementtyp 6 kr/10 m

öppet dike, renar mellan åkerskiften, jordvallar, gropvallar

26 kr/10 m

brukningsvägar, stenmurar, gärdsgårdar av trä, läplanteringar, trädrader, buskrader

58 kr/styck

fägator omgärdade av stenmur eller trägärdsgård

60 kr/styck

odlingsrösen, stentippar, fornlämningslokaler, byggnadsgrunder, brunnar, källor, alléträd, solitärträd

180 kr/styck

hamlade pilar som ingår i rader eller häckar, hamlade träd, märgelgravar, linsänken, anlagda smådammar och andra småvatten, åkerholmar, överloppsbyggnader, liten svårbrukad åker

1000 kr/ha

traditionella hässjor eller storhässjor i bruk

9.1.6.3.4 Öppet och varierat odlingslandskap I stora delar av landet finns det möjlighet att söka stöd för öppet och varierat odlingslandslandskap. Syftet är att åstadkomma en miljövänlig skötsel av slåtter och betesvallar. Ersättningen är förknippad med krav på djurhållning i stödområde 1-3 (nötkreatur, tackor eller getter). Ersättningsnivåerna skiljer sig åt i olika delar av landet.

•

2 050 kr/ha stödområde 1-3

•

900 kr/ha stödområde 4

•

400 kr/ha stödområde 5

9.1.6.3.5 Våtmarker och småvatten I den södra halvan av Sverige finns möjlighet att söka projektstöd för anläggning av våtmarker och småvatten. En prioritering av angelägna projekt görs vid behov.

Ersättning kan lämnas med högst 90 procent av godkänd kostnad dock högst max 200 000 kr. Även ersättning för skötsel av våtmarker och småvatten kan sökas. Ett sådan åtagande är 10-årigt. Grundersättningen uppgår till 3 000 kr per hektar Det går också att få en tilläggsersättning för slåtter eller bete som uppgår till 800 kr per hektar.

9.1.6.3.6 Reducerat kväveläckage I Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands och Västra Götalands län kan man söka ersättning till att odla fånggrödor och för att avstå från att bearbeta marken på hösten. Ett krav är att minst 20 procent av vårsädesarealen ska omfattas av åtgärden. Ersättning utgår med 900 kr per hektar för fånggröda och 400 kr per hektar för bearbetning på våren.

9.1.6.3.7 Skyddszoner För att anlägga skyddszoner besådda med vall utmed vattendrag kan ersättning med 3 000 kr/ha och år sökas. Syftet är att minska förlusterna av växtnäringsämnen och gynna växt- och djurlivet.

9.1.6.3.8 Bruna bönor på Öland och Sockerbetor på Gotland Speciella stöd finns för odling av bruna bönor på Öland och sockerbetor på Gotland.

Ersättningen är förknippad med en rad miljövillkor på odlingen. Ersättning utgår med 2 700 kr per ha för odling av bruna bönor på Öland och med 1 350 kr per ha för odling av sockerbetor på Gotland.

126

9.1.6.3.9 Bevarande av utrotningshotade husdjursraser Ersättning utgår för att bevara vissa speciella utrotningshotade husdjursraser. Ersättningen uppgår till: •

1000 kr/år och djur för mjölkkor, am- och dikor, övriga nötkreatur över 2 års ålder.

•

600 kr/år och djur för övriga nötkreatur från 6 mån ålder till 2 års ålder

•

150 kr/år och djur för får och getter

•

500 kr/år och djur för svin

9.1.7 Stöd till yngre jordbrukare 9.1.7.1 Danmark Stöd lämnas för etablering om företagaren inte är äldre än 39½ år. Stöd lämnas dels genom bidrag och dels genom att statsgaranti lämnas för lån. Bidraget är utformat som en hjälp att betala lånets ränta och amortering under de sju första åren. Den bidragsberättigade delen av lånet kan högst uppgå till 500 000 Dkr och det högsta lånebeloppet är 1 050 000 Dkr.

9.1.7.2 Finland 9.1.7.2.1 Hektarstöd till unga odlare Stöd lämnas till unga odlare som är yngre än 40 år. Stödet lämnas i region C1-C4 och uppgår till ca 270 kr per hektar.

9.1.7.3 Sverige 9.1.7.3.1 Startstöd Startstöd kan lämnas till yngre företagare som startar ett jordbruks-, trädgårds- eller renskötselföretag. EU betalar 25 % av stödet och svenska staten 75 %. Inom området för mål 1 i norra Sverige betalar EU 75 %. Stödet syftar till att stimulera en tillväxtbefrämjande och konkurrenskraftig anpassning av jordbruket genom att underlätta för yngre jordbruksutbildade företagare att etablera sig som jordbrukare. Sökande får inte ha fyllt 40 år. Startstöd lämnas bara första gången man startar som egen företagare inom näringen. För att få startstöd krävs, att sökande har yrkeskunskaper, både teoretiska och praktiska. Företag ska vara tillräckligt stort för att kunna ge sökande minst ¾ sysselsättning, d.v.s. minst 1 350 timmar per år.

Företaget ska ge sökande en tillfredsställande försörjning och vara ekonomisk livskraftigt.

Företag ska uppfylla minimikraven för miljö, djurskydd och livsmedelshygien.

Startstödet betalas ut med en startpremie fördelad på en eller två utbetalningar. Den första utbetalningen uppgår till högst 100 000 kr och är lika för alla som beviljas fullt stöd. Den andra utbetalningen sker cirka två år efter etableringen om villkoren för stöd fortfarande är uppfyllda. Den kan uppgå till högst samma belopp som den första utbetalningen.

9.1.8 Investeringsbidrag 9.1.8.1 Danmark 9.1.8.1.1 Förbättring av stallar i Danmark Bidrag kan lämnas till investeringar i stallförbättrande åtgärder för svin och nötkreatur. På ekologiska gårdar kan även stallförbättrande åtgärder för får, getter och fjäderfä stödjas.

Ersättning kan lämnas för investeringar i stallbyggnader, installationer och inventarier. Även ersättning till arkitekter, ingenjörer och sakkunniga är underlagsgrundande. Ersättningen 127

uppgår till 5 procent av den bidragsberättigade investeringen under 5 år. Det högsta investeringsbeloppet som kan godkännas är 780 000 kr per heltidssysselsatt och högst 1 560 000 kr per jordbruksföretag.

9.1.8.1.2 Stöd till innovationer Det finns vissa möjligheter att få ersättning för projekt för att pröva innovationer. Ett företag måste ha merkostnader på minst 48 000 kr om projektet rör primärproduktionen och minst 120 000 kr om det rör förädlingsindustrin.

9.1.8.2 Finland 9.1.8.2.1 Investeringsstöd Villkoren för investeringsstödet är enhetliga i hela landet. Stöd beviljas överallt för samma ändamål, i samma form och på samma nivå. Huvudregeln är att stödet beviljas i form av räntestöd på lån, och i vissa fall kan man dessutom få bidrag. Beroende på objektet varierar lånets maximibelopp mellan 50 och 80 procent och bidragets maximibelopp mellan 15 och 60 procent av de stödberättigade kostnaderna.

För jordbrukare som inte fyllt 40 år och som inlett driften på gårdsbruksenheten för högst fem år sedan är nivån på det investeringsstöd som beviljas i vissa fall högre än för andra jordbrukare.

För stödtagaren gäller bland annat följande begränsningar: •

stöd kan beviljas personer mellan 18 och 65 år,

•

inkomsterna från gården skall ha en väsentlig betydelse för sökandens utkomst,

•

stödtagaren skall bo på gården eller på ett sådant avstånd från den, att gården kan skötas på ett ändamålsenligt sätt,

•

det landsbygdsföretag som får stöd skall vara livskraftigt,

•

det landsbygdsföretag som får stöd skall uppfylla villkoren i bestämmelserna om naturmiljö, hygienförhållanden och djurens välbefinnande,

•

jordbrukaren är bokföringsskyldig beträffande den verksamhet som får stöd.

Möjliga stödobjekt är bl.a: •

Ladugårdar för mjölkkor och köttdjur.

•

Reparation av svinhus (unga jordbrukare även nybyggnad och utvidgning).

•

Stallar för broiler- och kalkonproduktion.

•

Byte till godkända inhysningssystem för äggproduktion.

•

Fårstallar och anskaffning av avelsfår.

•

Anskaffning av avelsnötkreatur för nötköttsproduktion baserad på dikor.

•

Bygga eller grundligt reparera eller utvidga skugghus, djurstallar, hus för foderförvaring, gödselstäder samt installera större burar enligt djurskyddslagen inom pälsdjursuppfödningen.

•

Anskaffning av kupor, honungslunga och andra maskiner inom biodlingen.

•

Miljöinvesteringar t.ex. gödselstad

128

•

Byggnader och lösöre inom trädgårdsodlingen

•

Anskaffning av potatis- och sockerbetsupptagare

•

Markförvärv

•

m.m.

9.1.8.3 Sverige Investeringsstöd kan lämnas till jordbruks-, trädgårds- och renskötselföretag. Syfte med stödet är att underlätta anpassningen till ett ekologiskt hållbart jordbruk samt att gynna ekonomisk och social utveckling på landsbygden. EU betalar 25 % av stödet och svenska staten 75 %.

Inom området för mål 1 i norra Sverige betalar EU 75 %. Investeringsstödet utanför mål 1 ingår i Sveriges Miljö- och landsbygdsprogram.

Stöd lämnas endast för investeringar i fasta anläggningar. Det enda undantaget är att stöd även kan lämnas för inköp av myllningsaggregat, inklusive reglerutrustning, för miljövänlig spridning av stallgödsel. Stöd lämnas inte för ersättningsinvesteringar, t.ex. byte av stallinredning till en ny inredning som har samma funktion som den gamla.

Stödet kan uppgå till högst 30 % av investeringsutgifterna. Det högsta stödbeloppet är 480 000 kr under en period på fyra år.

Inom området för mål 1 är stödnivåerna följande: •

Mål 1 södra delen (Västernorrlands och Jämtlands län plus delar av Värmlands, Dalarnas och Gävleborgs län): 40 % och 1 200 000 kr i kustområdet samt 50 % och 800 000 kr i inlandet.

•

Mål 1 norra delen (Västerbottens och Norrbottens län): 35 % och 800 000 kr i kustområdet samt 50 % och 800 000 kr i inlandet.

Stöd lämnas inte för eget arbete eller eget material, t.ex. virke.

Stödet är behovsprövat med hänsyn till inkomst och förmögenhet. Företagaren ska ha sin huvudsakliga sysselsättning och inkomst från företaget. Minst 25 % av inkomsten ska komma från jordbruks-, trädgårds- eller renskötselverksamhet. Företaget ska även vara ekonomiskt livskraftigt. Företagaren ska också ha tillräckliga yrkeskunskaper. Stöd beviljas endast till företag som uppfyller minimikraven för miljö, djurskydd och livsmedelshygien.

För vissa produktionsgrenar finns restriktioner vad det gäller möjligheterna att bevilja stöd.

Det gäller t.ex. mjölkproduktion där nyinvestering inte får innebära att man överstiger företagets mjölkkvot, nötköttproduktion måste vara extensiv, grisköttsproduktion måste vara ekologisk, äggproduktion måste ha godkända system, fågelkött endast om det går att visa att det finns avsättning för produkten m.m.

9.2 CAP-reformen EU-stöden till jordbruket kommer att genomgå en större förändring från och med 2005 i Danmark och Sverige och från och med 2006 i Finland när det s.k. gårdsstödet införs. Nedan följer en översiktlig beskrivning av hur förändringarna kommer att se ut i respektive land.

9.2.1 Danmark I Danmark införs gårdsstödet 2005 genom en så kallad blandmodell. Modellen består av ett enhetligt grundbelopp och ett gårdsspecifikt tilläggsbelopp. Det enhetliga grundbeloppet är ca 2 760 kr per hektar för jordbruksmark och ca 600 kr för permanenta gräsarealer. För vissa

129

gårdar med djur tillkommer ett tilläggsbelopp som bestäms med utgångspunkt från de djurbidrag som betalats ut under åren 2000-2002 till gården. Även gårdar med mjölkkor får ett tilläggsbelopp som är baserat på mjölkkvoten den 31 mars 2005. Det enhetliga grundbeloppet och det gårdsspecifika tilläggsbeloppet är inte förenad med något produktionskrav. Däremot måste mottagaren uppfylla vissa skötselkrav och vissa s.k. tvärvillkor beträffande bl.a. miljö, livsmedelssäkerhet, djurens hälsa och välfärd.

Vissa stöd kommer att fortsätta vara kopplade till produktionen. Det är stöden till potatisstärkelse till 60 procent, stödet till torkat foder till 50 procent, handjursbidraget till 75 procent och tackbidraget till 50 procent.

Direktstöden till lantbruket kommer att trappas ner med 3-5 procent per år fram till 2012. En stor del av dessa pengar kommer att överföras till LBU-programmet.

9.2.2 Finland Finland inför gårdsstödet som en så kallad blandmodell 2006. Många detaljer ring genomförandet är ännu oklara. Preliminärt gäller dock följande. Modellen består av ett regionalt enhetlig grundbelopp och ett eventuellt gårdsspecifik tilläggsbelopp. Det gårdsspecifika tilläggsbeloppet består av ca 70 procent av mjölkstödet och ca 25 procent av handjursbidraget. Tilläggsbeloppet för mjölk fastställs utifrån basen av den gårdsspecifika referenskvantiteten för mjölk den 31 mars 2003. Tilläggsbeloppet för tjurar och stutar fastställs utifrån basen av referensåren 2002-2003. Grundbeloppet och det gårdsspecifika tilläggsbeloppet är inte bundna till produktionen. För att få gårdsstödet måste dock vissa skötselkrav och vissa s.k. tvärvillkor beträffande bl.a. miljö, livsmedelssäkerhet, djurens hälsa och välfärd vara uppfyllda. Efter en övergångstid ska man övergå till en enhetlig stödnivå utan ovan nämnda tilläggsbelopp. Hur lång denna övergångstid är ännu oklart.

Vissa möjligheter till produktionskoppling finns kvar. För nötkreaturssektorn kan 30,5 miljoner euro betalas ut som tjurbidrag och via den så kallade justermånen på 10 procent bl.a. för dikor. Av stödet till stärkelsepotatisen kopplas 60 procent till produktionen. Det finns möjlighet att koppla viss ersättning till annan produktion t.ex. utsädesproduktion och tackbidraget.

Från och med 2005 höjs det genomsnittliga LFA-stödet med ett nationellt tilläggsbelopp om ca 450 kr/ha till ca 2 250 kr/ha. Höjningen sker med nationell finansiering och kommer förmodligen att fördelas med en modell för foderareal som prioriterar husdjursgårdar.

Totalbeloppet för tilläggsbeloppet beräknas uppgå till ca 120 miljoner euro.

9.2.3 Sverige I Sverige införs gårdsstödet 2005 genom en så kallad blandmodell. Modellen består av ett regionalt enhetligt grundbelopp och ett gårdsspecifikt tilläggsbelopp. Utgångspunkten för regionindelningen när det gäller grundbeloppet är de nuvarande sex arealstödsregionerna.

Beloppen beräknas hamna på ca 1 125 - 2 275 kr per hektar beroende på region. Stödet till naturbetesmark sätts till ca 1 125 kr per hektar i hela landet. Många djurproducenter kommer att få stödrättigheter med ett högre värde genom att 50 % av extensifieringsbidraget och amkobidraget samt 40 % av slaktbidraget fördelas till de producenter som hade dessa bidrag under perioden 2000-2002. Dessutom kommer ca 67 procent av mjölkstödet att fördelas till dem som har mjölkkvot 2007. Det enhetliga grundbeloppet och det gårdsspecifika tilläggsbeloppet är inte förenade med något produktionskrav. Däremot måste mottagaren uppfylla vissa skötselkrav och vissa s.k. tvärvillkor beträffande bl.a. miljö, livsmedelssäkerhet, djurens hälsa och välfärd.

130

Vissa stöd kommer att fortsätta vara kopplade till produktionen. Det är bl.a. stöden till potatisstärkelse och till torkat foder fast med sänkta belopp, handjursbidraget till ca 75 procent och mjölkbidraget till ca 67 procent till år 2007.

Genom en nedtrappning av direktstöden till jordbruket kommer pengar att föras över till LBU-programmet. Den totala ökningen av programmet motsvarar 400 miljoner kronor.

Förstärkningen av LBU-programmet skall omfatta: •

förstärkt LFA-stöd (ca 110 miljoner kronor)

•

förstärkt stöd till betesmarker och slåtterängar (ca 75 miljoner kr)

•

införande av ett vallstöd i icke stödområden (ca 100 miljoner kronor)

•

stöd till investeringar bl.a. inom områdena djurvälfärd och småskalig livsmedelsförädling samt införande av system för jordbruksrådgivning (ca 115 miljoner kronor)

9.3 Sammanfattning Det förekommer en rad olika stöd och ersättningar direkt till jordbrukarna i de tre jämförda länderna.

I Tabell 9-1och Tabell 9-2 nedan återfinns en sammanställning av några av dessa.

I alla tre länderna förekommer investeringsstöd varav Finland är det land som erbjuder flest möjligheter.

Gårdsstödet införs år 2005 i Danmark och Sverige medan Finland inför stödet 2006 Tabell 9-1 Sammanställning av några stöd med anknytning till djurhållning i Danmark, Finland och Sverige (kr/djur om ej annat anges) Stöd eller ersättning Danmark Finland Sverige 1 800 1 800 1 800 Am- och dikor Handjursbidrag

1 900/1 350

1 900/1 350

1 900/1 350

Slaktbidrag

720/450 + 300

720/450 + 210/420

720/450 + 900/90

720/360

900/1 800

(1,4 de / 1,8 de)

(1,4 de / 1,8 de)

(endast 1,4 de)

Tackbidrag

190/150 + 73

190/150 + 72

190/150 + 68,50

Nationella djurbidrag

-

De flesta djurslag

Några djurslag i norra Sverige

Extensifieringsbidrag 720/360

Mjölkbidrag

30 – 50 (Höna)

10-11 öre/kg kvot

Nationellt stöd mjölkproduktion

1 700 – 2 300 (Sugga)

4 - 14 (Höna)

10-11 öre/kg kvot

10-11 öre/kg kvot

0,5 – 3,00 kr/liter

0,09-1,05 kr/kg

Ca 2 000

100 - 850 (Sugga)

(Norra Sverige)

(Inre och yttre skärgård)

131

Tabell 9-2 Sammanställning av några stöd med anknytning till växtodling i Danmark, Finland och Sverige (kr/ha) Stöd eller ersättning Danmark Finland Sverige Arealstöd 2 800 (en nivå) 1 325 – 2 700 (3 1 535 – 2930 (6 nivåer) nivåer) Kompensationsbidrag 570 (endast vissa öar)

1 350 – 1 900 (hela landet)

500 -1 740 (stor del av landet, vissa grödor)

Nationella stöd

-

400 – 3 550 (Olika belopp för olika grödor i olika områden)

960 – 2 700 (Norra Sverige, vissa grödor)

Miljöstöd

Flera olika

Ett stöd

Flera olika

900-1 050 + tillägg 120-210 Exempel kantzon

1 500 – 2 500

Exempel fångröda

1 140

132

-

3 000 (besådd med vall) 900 + 400 vid vårplöjning

10 Beräkningar utifrån några exempelgårdar 10.1 Inledning Som ett försök att illustrera några av de skillnader som framkommit i samband med den genomgång av produktionsvillkor som genomförts i denna rapport har beräkningar på några exempelgårdar genomförts. Dessa exempel kan förhoppningsvis ge en uppfattning om olika faktorers betydelse i förhållande till respektive gårds förutsättningar och i förhållande till de andra skillnaderna i produktionsvillkor som beskrivits. Beräkningarna avser förhållandena år 2003. Data för beräkningarna har bl.a. hämtats från ”Produktionsgrenskalkyler för växtodling i Skåne, Halland och Blekinge, Hushållningssällskapen i Skåne och Halland 2003”, ”Produktionsgrenskalkyler för husdjur i Skåne, Halland och Blekinge, Hushållningssällskapen i Skåne och Halland 2003”, ”Bidragkalkyler 2004 växtodling Östergötland, Hushållningssällskapet Östergötland 2004”, ”Bidragskalkyler 2004 husdjur Östergötland, Hushållningssällskapet Östergötland 2004”, ”Modellkalkyler, Lantbrukskalendern 2005, Svenska lantbrukssällskapens förbund” och ”Budgetkalkuler 2004, Dansk Landbrugsrådgivning”.

10.2

Gårdarna

Gårdarna kan kortfattat beskrivas enligt följande: Mjölkkor I: Denna gård har 150 mjölkkor med rekrytering och föder upp 70 ungtjurar per år.

Dessutom brukas 233 hektar åker där det odlas slåtter- respektive betesvall samt stråsäd.

Mjölkkor II: Denna gård har 50 mjölkkor med rekrytering och föder upp 24 ungtjurar per år.

Dessutom brukas 93 hektar åker där det odlas slåtter- respektive betesvall samt stråsäd.

Suggor + slaktsvin: Denna gård föder upp 2 900 slaktsvin per år. Till det har den 140 suggor för smågrisproduktion. Dessutom brukas 150 ha åker där det odlas stråsäd.

Köttdjur: Gården föder upp 70 stutar per år. Därtill brukas 70 ha åker där det odlas slåtterrespektive betesvall samt stråsäd.

Växtodling I: Gården brukar 100 hektar med stråsäd och vårraps i växtföljden.

Växtodling II: Gården brukar 100 hektar med stråsäd, sockerbetor och höstraps i växtföljden

10.3

Produktpriser

Det har varit svårt att finna statistik över produktpriserna som är möjlig att jämföra på ett bra sätt. Vissa jämförelser har dock varit möjliga och dessa finns beskrivna mer utförligt i avsnitt 6 i denna rapport.

Här följer några exempel som ska försöka illustrera betydelsen av de funna skillnaderna på gårdsnivå. Begreppet täckningsbidrag I används i följande text. Det beskriver skillnaden mellan intäkterna och de rörliga kostnaderna och ska bl.a. ersätta kostnader för arbete samt fasta kostnader för maskiner, byggnader, inventarier och mark.

133

10.3.1 Mjölk Beräkning över hur den totala summan av täckningsbidrag I från respektive exempelgårds olika produktionsgrenar förändras om prisnivån på mjölk i Danmark respektive Finland tillämpas. Prisnivåer på mjölk enligt avsnitt 6 har använts.

Tabell 10-1 Förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar vid dansk respektive finsk prisnivå på mjölk år 2003 Förändring av summan av täckningsbidrag I, kr (%) Exempelgårdar Finland Danmark 117 700 300 800 Mjölkkor I (4,9%) (12,6%) Mjölkkor II 39 200 100 300 (4,7%) (12,0%)

10.3.2 Nöt- och griskött Beräkning över hur den totala summan av täckningsbidrag I från respektive exempelgårds olika produktionsgrenar förändras om prisnivån på nöt- och griskött i Danmark respektive Finland tillämpas. Prisnivåerna som redovisas i avsnitt 6 har använts. Priset på finskt kött från stut har fått uppskattas och antagits vara det samma som för kött från kvigor.

Tabell 10-2 Förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar vid dansk respektive finsk prisnivå på nöt- och griskött år 2003 Exempelgårdar Mjölkkor I Mjölkkor II Suggor + Slaktgrisar Köttdjur

Förändring av summan av täckningsbidrag I, kr (%) Danmark Finland 66 600 -2 800 -(0,1 %) (2,8 %) 23 800 -1 000 -(0,1 %) (2,8 %) -300 900 -77 000 -(30,8 %) -(7,9 %) 43 100 -3 700 (10,2 %) -(0,9 %)

10.3.3 Spannmål och oljeväxter Beräkning över hur den totala summan av täckningsbidrag I från respektive exempelgårds olika produktionsgrenar förändras om prisnivån på spannmål och oljeväxter i Danmark respektive Finland tillämpas.

Prisnivåerna som redovisas i avsnitt 6 har använts. Den danska prisnivån på korn har justerats vid beräkningen eftersom den bedöms avspegla den omfattande maltkornsodlingen i Danmark i allt för stor utsträckning. En justering till 1,00 kr/kg har därför gjorts. Vidare har även ett pris på finskt höstvete fått uppskattas till 1,08 kr/kg. Beräkningen på exempelgårdarna redovisas i tabellen nedan.

134

Tabell 10-3 Förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar vid dansk respektive finsk prisnivå på spannmål och oljeväxter år 2003 Exempelgårdar Mjölkkor I Mjölkkor II Suggor + Slaktgrisar Köttdjur Växtodling I Växtodling II

Förändring av summan av täckningsbidrag I, kr (%) Danmark Finland 50 900 (2,2%) 34 000 (1,4%) 20 400 (2,5%) 13 600 (1,6%) 81 500 (10,8%) 54 300 (7,2%) 9 000 (2,3%) 6 000 (1,6%) 18 500 (6,0%) 35 400 (11,5%) 21 300 (4,0%) 28 700 (5,4%)

10.3.4 Sammanfattning När det gäller spannmål, oljeväxter och mjölk innebär gjorda beräkningar en lägre intäkt för exempelgårdarna om svenska priser används. När det gäller griskött innebär svenska priser en högre intäktsnivå. Uppfödning av ungtjurar ger lägre intäkter med dansk prisnivå men högre med finsk prisnivå. För uppfödning a stutar gäller det omvända förhållandet.

10.4

Insatsvaror, skatter m.m.

10.4.1 Foder Det har inte utifrån tillgänglig statistik varit möjligt att fastställa vilka skillnader som finns när det gäller kostnader för foder. Skillnader i foderkostnader påverkar resultatet i produktionen mycket tydligt. Det kan illustreras med följande två exempel.

Tabell 10-4 Exempel 1, förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar då priset på samtliga fodermedel (exkl. grovfoder) stiger med 5 % år 2003 Exempelgård Förändring TB I, kr Förändring TB I, % Mjölkkor I -62 000 -2,6 % Mjölkkor II

-21 000

-2,6 %

Suggor + slaktgrisar

-85 000

-11,4 %

Köttdjur

-4 000

-1,1 %

Tabell 10-5 Exempel 2, förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar då priset på samtliga fodermedel (exkl. grovfoder) sjunker med 10 % år 2003 Exempelgård Förändring TB I, kr Förändring TB I, % Mjölkkor I 125 000 5,3 % Mjölkkor II

42 000

5,1 %

Suggor + slaktgrisar

170 000

22,7 %

8 200

2,1 %

Köttdjur

135

10.4.2 Utsäde Skillnader mellan länderna när det gäller kostnaderna för utsäde i växtodlingen har inte varit möjlig att beskriva med hjälp av statistik. Som ett alternativ har därför uppgifter från produktionskalkyler för år 2003 från Danmark, Finland och Sverige jämförts. Jämförelsen visar att när det gäller stråsäd är priset på inköpt utsäde högst i Finland. Danmark har något lägre priser än Sverige. Utsäde för sockerbetor är ungefär det samma i Sverige och Danmark medan det är betydligt dyrare i Finland. Utsäde till matpotatis är dock billigare både i Danmark och i Finland jämfört med i Sverige. Osäkerheten i en jämförelse av detta slag är stor. Jämförelsen bör i första hand betraktas som fingervisning om prisläget i de tre länderna.

Vid beräkningarna i exempelgårdarna har utsädespriset för respektive land använts. I de fall uppgift om utsäde till viss gröda saknats har ingen justering gjort. Så är fallet när det gäller prisuppgift när det gäller vårraps i Finland. Resultatet av beräkningen blir följande: Tabell 10-6 Förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar vid dansk respektive finsk prisnivå på utsäde år 2003 Exempelgårdar Förändring av summan av täkningsbidrag I, kr (%) Danmark Finland (0,0%) -(0,3%) -6 300 Mjölkkor I 300 Mjölkkor II 100 (0,0%) -2 500 -(0,3%) Suggor + Slaktgrisar 500 (0,1%) -10 100 -(1,4%) Köttdjur 100 (0,0%) -1 100 -(0,3%) (2,2%) -(1,4%) Växtodling I 6 100 -4 100 Växtodling II 5 300 (1,0%) -10 500 -(2,0%)

10.4.3 Växtskydd En jämförelse av det genomsnittliga priset per ton verksam substans visar att Finland har ett lägre pris per ton verksam substans och Danmark har ett högre pris per ton verksam substans.

Denna skillnad kan till en del antas bero på den skatt som finns på växtskyddsmedel både i Danmark och Sverige.

I beräkningarna för exempelgårdarna har de svenska priserna på de växtskyddsprodukter som används justerats för denna skatt vid beräkningarna.

Beräkning utifrån schablonmässig skatt med 150 kr/kg verksam substans i Danmark, ingen skatt i Finland och 30 kr/kg verksam substans i Sverige redovisas nedan.

Tabell 10-7 Förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar vid dansk respektive finsk skattenivå på växtskyddsmedel år 2003 (150 kr/kg verksam substans i Danmark, ingen skatt i Finland och 30 kr/kg verksam substans i Sverige) Exempelgårdar Mjölkkor I Mjölkkor II Suggor + Slaktgrisar Köttdjur Växtodling I Växtodling II

136

Förändring av summan av täckningsbidrag I, kr (%) Danmark Finland -11 900 3 000 (0,1% -4 800 1 200 (0,1% -9 700 2 400 (0,3% -2 800 700 (0,2% -12 200 3 100 (1,1% -19 200 4 800 (0,9%

Beräkning utifrån 25 % skatt på växtskyddsmedel mot svamp och ogräs samt 35 % skatt på växtskyddsmedel mot insekter baserat på priser i Danmark, ingen skatt i Finland och 30 kr/kg verksam substans i Sverige redovisas nedan.

Tabell 10-8 Förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar vid dansk respektive finsk skattenivå på växtskyddsmedel år 2003 (25 % skatt på växtskyddsmedel mot svamp och ogräs samt 35 % skatt på växtskyddsmedel mot insekter baserat på priser i Danmark, ingen skatt i Finland och 30 kr/kg verksam substans i Sverige) Exempelgårdar Förändring av summan av täkningsbidrag I, kr (%) Danmark Finland -(0,1%) (0,1%) 3 000 Mjölkkor I -1 200 Mjölkkor II -500 -(0,1%) 1 200 (0,1%) Suggor + Slaktgrisar -6 900 -(0,9%) 2 400 (0,3%) Köttdjur 200 (0,0%) 700 (0,2%) -(2,2%) (1,1%) Växtodling I -6 200 3 100 Växtodling II -12 900 -(2,5%) 4 800 (0,9%)

10.4.4 Växtnäring När det genomsnittliga priset på växtnäring genom handelsgödsel (mineralgödsel) beräknas genom att slå ut den totala kostnaden på den totala förbrukningen kan man konstatera att det är ett högre genomsnittspris i Sverige än i de båda konkurrentländerna. Detta förhållande står sig även vid jämförelse av prisstatistik för ett enskilt gödselmedel (amoniumnitrat). Denna skillnad kan till stor del förklaras med den skatt som finns på kvävehaltiga mineralgödselmedel i Sverige.

I beräkningarna för exempelgårdarna har de svenska priserna på de gödselmedelsprodukter som används justerats för denna skatt vid beräkningarna.

Tabell 10-9 Förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar vid dansk respektive finsk skattenivå på mineralgödselkväve år 2003 (priset justerat för skatten på kväve dvs. 1,80 kr/kg N) Exempelgårdar Förändring av summan av täkningsbidrag I, kr (%) Danmark Finland (2,6%) (2,6%) 61 100 Mjölkkor I 61 100 Mjölkkor II 24 300 (2,9%) 24 300 (2,9%) Suggor + Slaktgrisar 24 900 (3,3%) 24 900 (3,3%) Köttdjur 15 700 (4,1%) 15 700 (4,1%) (7,2%) (7,2%) Växtodling I 20 400 20 400 Växtodling II 22 900 (4,4%) 22 900 (4,4%) När det gäller gårdarna med djur blir siffrorna till viss del missvisande eftersom en del av kvävebehovet kan täckas med stallgödsel vilken inte belastas med kväveskatt. Siffrorna i exemplen ovan bör vid ett bra utnyttjande av stallgödseln kunna justeras ned med i storleksordningen 10-15 % på gårdarna med nötkreatur. En motsvarande nedjustering på gården med grisar bör kunna göras med i storleksordningen 40 %. En förutsättning för detta är dock att förlusterna i stall, vid lagring och vid spridning hålls på en låg nivå.

137

Även systemet med gödselräkenskaper ger upphov till vissa kostnader för den enskilde jordbrukaren. Uppskattningar av totalkostnaden för jordbruket i Danmark har gjorts dels av Dansk Landbrugrådgivning Landscentret och dels av Statens Jordbrugs- og Fiskeriøkonomiske Institut. Uppskattningarna ligger ganska långt ifrån varandra. Dansk Landbrugrådgivning uppskattade år 2004 totalkostnaden till ca 822 miljoner kr per år.

Motsvarande uppskattning från Statens Jordbrugs- og Fiskeriøkonomiske Institut i Danmark framtagen år 2000 är 150 miljoner kr per år. Kostnaden per hektar åkermark blir ca 330 respektive ca 60 kr om kostnaderna fördelas på hela jordbruksarealen. Vad detta innebär för exempelgårdarna vid beräkning utifrån genomsnittkostnaden framgår nedan.

Tabell 10-10 Kostnad för gödselräkenskaper beräknat utifrån genomsnittskostnader framtagna utifrån beräkningar gjorda av Statens Jordbrugs- og Fiskeriøkonomiske Institut respektive Dansk Landbrugrådgivning Landscentret Exempelgård Kostnad vid 60 kr/ha, kr Kostnad vid 330 kr/ha, kr Mjölkkor I 13 980 (0,6%) 76 890 (3,3%) Mjölkkor II 5 580 (0,7%) 30 690 (3,7%) Suggor + Slaktgrisar 9 000 (1,2%) 49 500 (6,6%) Köttdjur 4 200 (1,1%) 23 100 (6,0%) Växtodling I 6 000 (2,1%) 33 000 (11,7%) Växtodling II 6 000 (1,2%) 33 000 (6,4%)

10.4.5 Dieselolja och eldningsolja Genom att jämföra prisstatistik på dieselolja för Danmark, Finland och Sverige kan vi konstatera att Sverige har de högsta priserna på både dieselolja och eldningsolja. En stor del av priset består av skatter och avgifter. Vid en jämförelse av priser utan skatter utjämnas skillnaderna. Sverige har fortfarande de högsta dieselpriserna. Avståndet till Danmark och Finland är dock inte stort. När det gäller eldningsolja innebär en justering för skatterna att Danmark får de högsta priserna och att Finland och Sverige hamnar på ungefär samma nivå.

I beräkningarna för exempelgårdarna har de svenska priserna på diesel justerats för de skillnader som kan härledas till skatteskillnader. Skatten i Danmark är 0,30 kr/l, i Finland är skatten 0,65 kr/l och i Sverige 3,331 kr/l efter att återbetalningen av skatten beaktats. Priset på en liter drivmedel exkl. skatt var år 2003 2,57 kr/l i Danmark, 2,51 kr/liter i Finland och 2,93 kr/liter i Sverige enligt statistiken. Det innebär att olja för drivmedelsändamål är ca 3,40 kr/l billigare i Danmark och ca 3,10 kr/l billigare i Finland.

Tabell 10-11 Förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar vid dansk respektive finsk prisnivå på drivmedel år 2003 Exempelgårdar Mjölkkor I Mjölkkor II Suggor + Slaktgrisar Köttdjur Växtodling I Växtodling II

138

Förändring av summan av täkningsbidrag I, kr (%) Danmark Finland 65 800 (2,8%) 59 600 (2,5%) 26 300 (3,1%) 23 900 (2,9%) 43 700 (5,8%) 39 200 (5,2%) 14 100 (3,7%) 12 900 (3,4%) 28 700 (10,2%) 25 700 (9,1%) 34 700 (6,7%) 31 200 (6,0%)

Det bör tilläggas att denna skillnad minskar efter årsskiftet 2004/2005 då en reduktions, ca 1,70 kr/l, av skatten kommer ske i Sverige. Det innebär ungefär en halvering av skillnaden jämfört med Danmark och att skillnaden bara är 45 % av den ovan angivna gentemot Finland.

10.4.6 El Genom att jämföra prisstatistik på el för Danmark, Finland och Sverige kan vi konstatera att Danmark har de högsta priserna. Det gäller både med och utan skatt. Finland har de lägsta priserna både med och utan skatt. I beräkningarna för exempelgårdarna har de svenska priserna på el justerats för de skillnader som kan härledas till skatteskillnader. Skatten i Danmark är 0,11 kr/kWh, i Finland är skatten 0,063 kr/kWh och i Sverige 0,005 kr/kWh efter att återbetalningen av skatten beaktats. Priset på en kWh el exkl. skatt var år 2003 0,686 kr/kWh i Danmark, 0,423 kr/kWh i Finland och 0,615 kr/kWh i Sverige enligt statistiken. Det innebär att el är ca 0,18 kr/kWh dyrare i Danmark och ca 0,13 kr/kWh billigare i Finland.

Tabell 10-12 Förändring av summan av täckningsbidrag I på några exempelgårdar vid dansk respektive finsk prisnivå på el år 2003 Exempelgårdar Förändring av summan av täkningsbidrag I, kr (%) Danmark Finland Mjölkkor I -24 200 -(1,0%) 17 500 (0,7%) Mjölkkor II -8 200 -(1,0%) 5 900 (0,7%) Suggor + Slaktgrisar -26 700 -(3,6%) 19 300 (2,6%) Köttdjur -3 800 -(1,0%) 2 700 (0,7%)

10.4.7 Skatt på jordbruksmark I Sverige och Finland betalas inte någon fastighetskatt på jordbruksmark. I Danmark betalas skatt på ett beräknat grundvärde för marken. Hur mycket varierar inom landet men ligger normalt mellan 1-2 procent av grundvärdet. Om vi uppskattar grundvärdet till att motsvara ett genomsnittligt markpris på 20 000 kr/ha för våra exempelgårdar får man följande resultat.

Tabell 10-13 Förändring av summan av täckningsbidrag dansk skattenivå på jordbruksmark Exempelgård Areal (ha) Uppskattat grundvärde (kr) Mjölkkor I 233 466 000 Mjölkkor II 93 186 000 Suggor + slaktgrisar 150 300 000 Köttdjur 70 140 000 Växtodling I 100 200 000 Växtodling II 100 200 000

I på några exempelgårdar vid Årlig skattebelopp (kr) 46 600 – 93 200 18 600 – 37 200 30 000 – 60 000 14 000 – 28 000 20 000 – 40 000 20 000 – 40 000

Beloppen är i ungefär samma storleksordning som för de belopp som beräknats för kväveskatt respektive dieselolja fast de i detta fall ger en negativ inverkan då danska förhållanden tillämpas på exempelgårdarna.

10.4.8 Lagringskapacitet stallgödsel Kostnaden för lagringskapacitet ökar ju längre tid stallgödseln ska lagras, detta framgår av tabellen nedan där beräkningar är gjorda för lagring mellan 6 och 12 månader. Danmark kan i

139

dessa exempel jämföras med alternativet på 6 månader, Finland med alternativet på 12 månader och Sverige med alternativen på mellan 6 och 10 månader.

Tabell 10-14 Kostnad för lagringskapacitet på några exempelgårdar vid olika lagringsperioder Årlig kostnad för lagringskapacitet, kr Exempelgårdar 6 mån

Mjölkkor I Mjölkkor II Suggor + Slaktgrisar Köttdjur

8 mån

44 600 16 000 27 400 12 000

59 000 22 400 36 000 15 000

10 mån

64 800 24 000 44 600 15 000

12 mån

72 000 27 200 54 700 15 000

10.4.9 Krav på spridningsareal för stallgödsel Krav på större spridningsareal medför i första hand med sig ökade transportkostnader. Det kan också medföra att man måste välja utrustning med större kapacitet för att hinna sprida gödseln vid lämpliga tidpunkter. Nedan har ett försök gjorts att beräkna de ökade transportkostnaderna. Behovet av utrustning med ökad kapacitet har inte beaktats. Behovet av spridningsareal har beräknats utifrån reglerna för hur mycket kväve som får spridas per hektar i Danmark. Motsvarande beräkning för Finland baseras på de forsformängder som basgödslingen tillåter enligt miljöstödet. Detta har jämförts med de svenska reglerna för djurtäthet. I beräkningarna har den genomsnittliga transportsträckan sedan ökats proportionellt mot behovet av spridningsareal. I detta fall har det inneburit ökningar av transportsträckorna med 0,4-1,2 km under svenska och 0,8-1,4 km under finska förhållanden när det gäller nötkreaturen. Däremot är ökningen markant, med 4,4 km under finska förhållanden och med 1,6 km under svenska förhållanden, när det gäller gården med grisar.

Det bör observeras att resultatet när det gäller gården med grisar blir mycket långa transportavstånd. Andra modeller för att uppskatta de tillkommande transportavstånden kunde ha valts med andra mindre extrema resultat som följd.

Tabell 10-15 Kostnaden för transporter vid olika krav på spridningsareal för stallgödsel i jämförelse med Danmark och Finland Exempelgårdar Förändring av summan av täkningsbidrag I, kr (%) Danmark Finland Mjölkkor I -3 400 -(0,1%) 3 700 (0,2%) Mjölkkor II -1 200 -(0,1%) 1 500 (0,2%) Suggor + Slaktgrisar -11 400 -(1,5%) 18 400 (2,5%) Köttdjur -1 600 -(0,4%) 200 (0,1%)

10.5 Sammanfattning Foderpriserna spelar en viktig roll för ekonomin i animalieproduktionen. Framförallt gäller detta gården med suggor och slaktgrisar. Det hade därför varit önskvärt att på ett bättre sätt kunna beskriva de skillnader som finns mellan länderna vilket dock inte har varit möjligt.

Tillgängliga uppgifter pekar på att kostnaderna för utsäde skulle stiga vid en finsk prisnivå och sjunka vid en dansk prisnivå. Det verkar vara företag med stor spannmålsodling som skulle få störst kostnadsökning vid finsk prisnivå.

140

Kostnaderna för växtskyddsmedel skulle öka om skatt togs ut enligt dansk modell på exempelgårdarna. Kostnaderna skulle minska om skatten togs bort enligt finsk modell.

Exempelgårdarna påverkas i begränsad omfattning av skillnaderna när det gäller kostnader för utsäde och växtskydd.

I Danmark respektive Finland tas i normalfallet ingen skatt ut på kvävegödselmedel.

Exempelgårdarna visar en tydlig kostnadsminskning om kvävepriset justeras för kväveskatten.

Kostnaden för drivmedel är betydligt lägre i Danmark och Finland, vilket resulterar i tydliga kostnadsminskningar då prisnivåerna för dessa respektive länder används på exempelgårdarna. De ska dock tilläggas att den skattereduktion som från och med 2005 kommer att gälla för dieselolja som används för jordbruksproduktion kommer att reducera denna skillnad väsentligt.

Kostnaderna för el är lägre i Finland och högre i Danmark. Vid beräkning utifrån prisnivån i respektive land kan man se att en kostnadsökning på exempelgårdarna vid dansk prisnivå och en kostnadsminskning vid finsk prisnivå.

Kostnaderna för att lagra stallgödsel ökar mest på de båda mjölkgårdarna och gården med grisar vid 12 mån lagringskapacitet enligt finsk modell. På gården med köttdjur förändras kostnaderna mycket lite på grund av betesperiodens längd.

Kostnaderna för krav på lägre djurtäthet blir mest tydliga på gården med grisar. Finland har i exemplet de högsta kostnaderna. När det gäller gårdar med nötkreatur är skillnaderna inte stora mellan länderna.

Sammanfattningsvis kan sägas att av de jämförda kostnaderna är det prisnivåerna på kvävegödselmedel, drivmedel och skatt på jordbruksmark är de som står för de största skillnaderna mellan de jämförda länderna.

Tabell 10-16 Förändring av TB1 om danska förhållanden för tillämpas på några svenska gårdar vid de förhållanden som gällde 2003 Utgångsläge (summa TB1) Produktpriser Produktpris mjölk Nötkött och griskött Spannmål och oljeväxter Summa Procent av TB1 Insatsvaror, skatter m.m.

Foder Utsäde Växtskydd skatt Växtnäring skatt Gödselräkenskaper Drivmedel El Skatt på jordbruksmark Lagringskapacitet Spridningsareal Summa Procent av TB1

Mjölkkor Mjölkkor Suggor + Växtodling Växtodling I II slaktgrisar Köttdjur I II 2 358 000 829 000 748 000 383 000 282 000 580 000 117 700 -2 800 50 900 165 800 7%

39 200 -1 000 20 400 58 600 7%

0 -300 900 81 500 -219 400 -29 %

0 43 100 9 000 52 100 14 %

0 0 18 500 18 500 7%

0 0 21 300 21 300 4%

300 -1 200 61 100 -13 980 65 800 -17 500 -46 600 20 200 3 400 67 820 2,7 %

100 -500 24 300 -5 580 26 300 -5 900 -18 600 8 000 1 200 27 020 3,3 %

500 -6 900 24 900 -9 000 43 700 -19 300 -30 000 17 200 11 300 25 000 3,3 %

100 200 15 700 -4 200 14 100 -2 700 -14 000 3 000 1 600 12 700 3,3 %

6 100 -6 200 20 400 -6 000 28 700 0 -20 000 0 0 23 000 8,2 %

5 300 -12 900 22 900 -6 000 34 700 0 -20 000 0 0 24 000 4,1 %

141

Tabell 10-17 Förändring av TB1 om finska förhållanden för tillämpas på några svenska gårdar vid de förhållanden som gällde 2003 Utgångsläge (summa TB1) Produktpriser Produktpris mjölk Nötkött och griskött Spannmål och oljeväxter Summa Procent av TB1 Insatsvaror, skatter m.m.

Foder Utsäde Växtskydd skatt Växtnäring skatt Gödselräkenskaper Drivmedel El Skatt på jordbruksmark Lagringskapacitet Spridningsareal Summa Procent av TB1

142

Mjölkkor Mjölkkor Suggor + Växtodling Växtodling 150 50 slaktgrisar Köttdjur I II 2 358 000 829 000 748 000 383 000 282 000 580 000 300 800 66 600 34 000 401 400 17 %

100 800 23 800 13 600 138 200 17 %

0 -77 000 54 300 -22 700 -3 %

0 -3 700 6 000 2 300 1%

0 0 35 400 35 400 13 %

0 0 28 700 28 700 5%

-6 300 3 000 61 100 0 59 600 24 200 0 -7 200 -3 700 124 000 5,3 %

-2 500 1 200 24 300 0 23 900 8 200 0 -3 200 -1 500 48 100 5,8 %

-10 100 2 400 24 900 0 39 200 26 700 0 -10 100 -18 400 47 200 6,3 %

-1 100 700 15 700 0 12 900 3 800 0 0 -200 30 700 8,0 %

-4 100 3 100 20 400 0 25 700 0 0 0 0 45 100 16,0 %

-10 500 4 800 22 900 0 31 200 0 0 0 0 48 400 8,3 %

11 Skillnader i produktionsförutsättningar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv?

Som komplement till de företagsekonomiska analyserna per produktionsgren görs här även en samhällsekonomisk genomgång för att få en bild av hur eventuella förändringar av vissa kostnader kan påverka jordbrukssektorn i Sverige i förhållande till övriga sektorer inom landet, men även till jordbruk och andra sektorer utomlands. Genomgången är teoretisk och förenklad, men förhoppningsvis kommer resonemanget säga något om de konsekvenser kostnadsutvecklingen kan komma att få vid vissa förändringar.

Modellen är förenklad och statisk, den tar inte hänsyn till de anpassningar som kan komma att ske i senare steg efter den aktuella förändringen. Inte heller tas hänsyn till dynamiska effekter som till exempel syftet att med en eventuell skatt minska användningen av den beskattade varan. Modellen är även förenklad såtillvida att en ändring sker ensam, utan några anpassningar i övriga sektorer vilket förmodligen skulle ha skett i verkligheten.

Kostnaden som jämförs är delar av totalkostnaden som är högre än motsvarande andelar av kostnaden i samma sektor i jämförelselandet. Merkostnader kan uppstå av olika skäl, som av geografiska skillnader som kallare klimat och kortare vegetationsperiod, eller från statligt håll via skatter och avgifter. Det finns även merkostnader som uppstår av normer eller villkorade stöd som, trots att de inte är tvingande, i praktiken leder till ett högre kostnadsläge än jämförbar produktion i andra länder. Även lagstiftning om till exempel miljöregler eller djurskydd kan medföra merkostnader för det svenska jordbruket. Sådana pålagor kan bli nog så påtagliga som skatter och avgifter.

Som exempel kommer en jämförelse göras mellan Sverige och Finland. Den merkostnad som kommer att lyftas fram i modellen är högre skatt på drivmedel i Sverige. Jordbrukssektorn i Sverige kommer att jämföras med skogssektorn i Sverige och med jordbrukssektorn och skogssektorn i Finland. Det som kommer att jämföras är dieselkostnadens del av totalkostnaden för det svenska jordbruket, och förändringar i denna. Detta för att se hur en förändring av en kostnad kommer att slå mot det svenska jordbruket jämfört med övriga sektorer och länder. Som jämförelsesektor har skogssektorn valts i båda länderna.

Det är den relativa skillnaden som ska jämföras, inte den absoluta. Då andelar jämförs går det att komma ifrån problemet att prisnivåerna i de olika länderna kan skilja sig åt. Endast ett resonemang kommer att föras, och olika scenarier för utgångsläget kommer att behandlas.

11.1 Jämförelse med Finland Det antas att dieselskattens andel från början är 3 % av den totala kostnaden i jordbruks- och skogssektorn i både Sverige och Finland. Siffran kommer av att drivmedelskostnadens andel av jordbrukets totala kostnader utgjorde 5,8 % under 2001, och skattens andel av priset var 54 % vilket medför att skattens andel av jordbrukets totala kostnader utgjorde 3,13 %.4

4

Jordbruksstatistik årsbok 2003

143

11.1.1 Sex olika scenarier 11.1.1.1 Scenario 1.

Antag att dieselkostnadens andel av den totala kostnaden i de två sektorerna ser ut som följer: Tabell 11-1 Scenario 1 Dieselskatten höjs med 10 % i jord och skogsbruket i Sverige.

Sverige Från början

Finland

Jordbruk

Skog

Jordbruk

Skog

3%

3%

3%

3%

3,3 %

3%

3%

Efter förändring 3,3 %

I scenario 1 höjs skatten i Sverige med 10 % för båda sektorerna och kommer då att motsvara 3,3 % av totalkostnaden för jord- och skogsbruket i Sverige. I Finland sker ingen förändring.

Inom Sverige förblir den relativa konkurrenskraften mellan sektorerna oförändrad eftersom höjningen är lika stor för båda sektorerna. Dock medför ändringen att Sveriges jord- och skogsbruk får en konkurrensnackdel gentemot båda sektorerna i Finland eftersom ökningen av skatten i Sverige innebär att kostnadsläget i Sverige generellt ökar gentemot det finska.

Konkurrensnackdelen är lika stor för båda de svenska sektorerna. Betalningskapaciteten i Sverige minskar eftersom kostnaderna höjs utan någon kompensation på inkomstsidan. Det innebär i realiteten att den svenska kronan deprecieras gentemot euron. Det i sin tur innebär en välståndssänkning i Sverige.

11.1.1.2 Scenario 2.

I scenario två är skattens andel av kostnadsmassan 3 % i både jord- och skogsbruket i Sverige, medan dess andel i Finland är 1 % i båda sektorerna. En ökning med 10 % sker i Sveriges jord- och skogsbruk, men ingen motsvarande ökning i Finland.

Tabell 11-2 Scenario 2 Dieselskatten höjs med 10 % i jord och skogsbruket i Sverige.

Sverige Från början

Finland

Jordbruk

Skog

Jordbruk

Skog

3%

3%

1%

1%

3,3 %

1%

1%

Efter förändring 3,3 %

Resultatet går i samma riktning som i scenario 1, dock får det större konsekvenser för det svenska jord- och skogsbruket emedan skillnaden i kostnader mellan länderna både före och efter förändringen är större i scenario 2. Det svenska jordbrukets konkurrenskraft gentemot det svenska skogsbruket förändras inte. Kostnadsläget i Sverige höjs generellt och då motsvarande höjning inte sker i Finland leder det till att den svenska valutan deprecieras i och med det ökade kostnadsläget och en välståndssänkning sker i Sverige. Konkurrensnackdelen för Sverige är större i detta fall än i scenario1, och välfärdssänkningen också, på grund av större skillnad i kostnader mellan länderna i utgångsläget.

11.1.1.3 Scenario 3 I scenario tre är skattens andel av kostnaderna 3 % i jordbrukssektorerna i både Sverige och Finland, medan den är 1 % i skogsbruket i båda länderna. En höjning med 10 % sker i båda sektorerna i Sverige, men ingen motsvarande höjning i Finland.

144

Tabell 11-3 Scenario 3 Dieselskatten höjs med 10 % i jord och skogsbruket i Sverige.

Sverige Från början

Finland

Jordbruk

Skog

Jordbruk

Skog

3%

1%

3%

1%

1,1 %

3%

1%

Efter förändring 3,3 %

Höjningen i Sverige innebär att konkurrensförhållandet för jordbruket i Sverige försämras mot den svenska skogssektorn trots att skogssektorn också utsätts för skattehöjning. Orsaken är att jordbrukssektorns användning av olja är större, relativt sett. Eftersom kostnadsläget i Sverige höjs deprecieras den svenska valutan gentemot euron, och Sverige får en välståndssänkning.

Deprecieringen motsvarar konkurrenskraftsminskningen för de båda svenska sektorerna.

Jordbruket i Sverige förlorar i konkurrenskraft gentemot jordbruket i Finland och deprecieringen sker på grund av konkurrenskraftsförsämringen i båda sektorer.

11.1.1.4 Scenario 4 För jordbruket i Sverige är skatteandelen 3 % medan den endast är 1 % i Finland jordbruk.

Dessutom är den även 1 % i skogsbruket i båda länderna. En skatteökning på 10 % i Sverige sker, men ingen motsvarande i någon av Finlands sektorer.

Tabell 11-4 Scenario 4 Dieselskatten höjs med 10 % i jord och skogsbruket i Sverige.

Sverige Från början

Finland

Jordbruk

Skog

Jordbruk

Skog

3%

1%

1%

1%

1,1 %

1%

1%

Efter förändring 3,3 %

Scenario fyra ger samma effekt som scenario tre, men med starkare effekt för det svenska jordbruket på grund av det från början skilda kostnadsläget mellan finskt och svenskt jordbruk. Skattens andel av kostnaderna för det svenska jordbruket var 3 % medan det var 1 % i det finska, och därmed blir ökningen mer märkbar för det svenska jordbruket.

Konkurrensförhållandet för Sveriges jordbruk försämras även mot skogsbruket i Sverige.

Eftersom kostnadsläget i Sverige höjts deprecieras den svenska valutan mot den finska.

Deprecieringen motsvarar kostnadshöjningen, konkurrensförsämringen, i Sverige. Det leder, liksom de övriga scenarierna, till en välståndsminskning i Sverige.

11.1.1.5 Scenario 5 I scenario fem är dieselskattens andel av totalkostnaden lägre, 1 %, både i det svenska och finska jordbruket än i skogssektorn i båda länderna.

145

Tabell 11-5 Scenario 5 Dieselskatten höjs med 10 % i jord och skogsbruket i Sverige.

Sverige Från början

Finland

Jordbruk

Skog

Jordbruk

Skog

1%

3%

1%

3%

3,3 %

1%

3%

Efter förändring 1,1 %

En höjning av dieselskatten innebär att jordbruket i Sverige blir mindre hårt drabbat än skogsbruket i Sverige. Dieselkostnaden för jordbruket är så mycket lägre än för skogsbruket att höjningen slår hårdare mot den svenska skogssektorn som därmed får en konkurrensförsämring gentemot det svenska jordbruket och mot båda sektorerna i Finland.

Precis som i övriga fall medför skattehöjningen i Sverige en generell kostnadsökning som, eftersom den inte har någon motsvarighet i Finland, leder till en depreciering av den svenska valutan och välståndssänkning i Sverige.

I och med att det svenska jordbrukets dieselkostnads andel av totalkostnaden är mindre än skogssektorns innebär det att höjningen slår hårdare mot skogssektorn och det kan tolkas som att skattehöjningen relativt sett är en typ av subvention till det svenska jordbruket emedan den sektorn blir drabbad i mycket mindre grad ön övriga sektorer.

11.1.1.6 Scenario 6 I scenario sex är det svenska jordbruket ensamt om att dieselkostnaden står för en låg andel av totalkostnaden. I både det svenska jordbruket och jord- och skogsbruket i Finland står dieselkostnaden för en större andel av totalkostnaden.

Tabell 11-6 Scenario 6 Dieselskatten höjs med 10 % i jord och skogsbruket i Sverige.

Sverige Från början

Finland

Jordbruk

Skog

Jordbruk

Skog

1%

3%

3%

3%

3,3 %

3%

3%

Efter förändring 1,1 %

Skattehöjningen kommer att leda till en välståndssänkning i Sverige. Det på grund av den generella kostnadshöjning skattehöjning leder till i Sverige med minskad betalningskapacitet och depreciering av den svenska kronan som följd.

Liksom i scenario fem kommer i detta fall det svenska jordbruket att bli mindre drabbat av skattehöjningen än det svenska skogsbruket eftersom det svenska jordbrukets dieselkostnad utgör en mycket mindre andel av totalkostnaden jämfört med både jordbruket i Finland och skogssektorn i båda länderna.

Precis som i scenario fem går det att se skattehöjningen som en typ av subvention till det svenska jordbruket eftersom dieselkostnadens andel av totalkostnaden i det svenska jordbruket är mycket lägre än i dels det svenska jordbruket, dels i jord- och skogsbruket i Finland. Det svenska jordbruket får alltså en lägre skattehöjning än det svenska skogsbruket.

Skillnaden mot scenario fem är att här är subventionen större eftersom det svenska jordbruket är ensamt om att ha en låg andel av kostnaden för diesel.

146

11.2 Öronmärkning av skatt De anpassningsmekanismer som kan komma att inträffa i nästa steg efter skattehöjningen är att skatte- eller avgiftshöjningar kompenseras av restitution, att kostnadshöjningar går tillbaka antingen till jordbrukarna eller till allmänheten för att finansiera välståndshöjningar.

Kostnadshöjningen kan även återbetalas till verksamheter vilka har som syfte att till exempel via utbildning och forskning höja det svenska jordbrukets konkurrenskraft.

Hade skatteökningen öronmärkts till att gå tillbaka till det svenska jordbruket hade det inneburit att det svenska jordbrukets konkurrenskraft hade stärkts gentemot skogssektorn som inte fått tillbaka skatten. Störst effekt för jordbrukssektorn skulle en återbäring få i scenario fem och sex där jordbruket har lägre dieselkostnadsandel än skogsbruket. En återbäring skulle medföra att skatten inte har någon effekt på den svenska jordbrukssektorn, medan skogssektorn med sin högre kostnad skulle drabbas hårt. I scenario tre och fyra skulle effekten bli densamma, men inte lika stor eftersom jordbruket från början har lägre dieselkostnadsandel än skogsbruket. Skogsbruket skulle då inte få bära en lika stor höjning som i scenario fem och sex.

11.3 Slutsatser De uppräknade scenarierna visar att höjningar av kostnaderna för det svenska jordbruket kan medföra förändringar av olika grad. Resultaten beror på förhållandet mellan det svenska jordbruket och andra sektorer i Sverige, samt mellan det svenska jordbruket och jordbruket i det jämförda landet.

Det bör särskilt påpekas att inte endast höjningar av skatter som i exemplet ovan medför förändringar. Pålagor som strängare miljökrav eller striktare djurskyddslagstiftning kan påverka i lika hög grad.

Resultatet beror också på vilken typ av skatt eller pålaga som förändras. En höjning av en jordbruksspecifik skatt får andra konsekvenser än höjning av en skatt som är generell för alla sektorer. Om en jordbruksspecifik skatt höjs försämras konkurrensläget för det svenska jordbruket eftersom jordbruket ensamt drabbas av höjningen. Om däremot en generell skatt höjs kan resultatet bli både bättre och sämre för jordbruket beroende på utgångsläget.

En höjning av en kostnad som ursprungligen ligger på en högre nivå i det svenska jordbruket än i det finska får större konsekvenser för det svenska jordbruket än om höjningen gäller en kostnad som ursprungligen är lika hög i båda länderna. Konkurrenskraftsförändringen blir starkare om utgångsläget är olika höga kostnader i de båda länderna. Detsamma gäller den jämförda sektorn.

Att kostnadsläget i Sverige höjs utan att motsvarande höjning sker i det jämförda landet innebär att den reala betalningskapaciteten försämras och därmed att den svenska kronan deprecieras. Det kan anpassas via växelkursförändringar. Skulle en liknande höjning ske i det jämförda landet får den svenska höjningen ingen effekt på konkurrenskraften. Trots höjd kostnadsnivå är det svenska jordbrukets konkurrenskraft oförändrad då den relativa ändringen är lika stor i båda länderna.

En eventuell sänkning av kostnaden för det svenska jordbruket får omvänd effekt. En kostnadsminskning gör att konkurrenskraften förbättras gentemot det andra landets jordbrukssektor. Det andra landets kostnadsökning medför från svensk sida att den svenska valutan apprecieras och att en välståndsökning inträffar jämfört med det andra landet. Precis som i motsvarande fall då höjningar sker kan anpassningar komma att inträffa i det jämförda landet som gör att kostnadsökningen kompenseras med lättnader inom andra områden. För 147

svensk del kan det hända att den minskade kostnaden tas igen med höjda avgifter eller skatter på andra områden. Nivån på apprecieringen och välståndsökningen är dock beroende av utgångsläget.

Skulle skattehöjningen gälla en resurs det svenska jordbruket använder relativt lite av i förhållande till övriga sektorer i landet, skulle ökningen bli mindre märkbar för det svenska jordbruket, och således kan det ses som en typ av subvention för det svenska jordbruket som ju därmed drabbas mindre hårt än övriga sektorer av höjningen.

148

12 Mervärden 12.1 Introduktion Vid sidan om merkostnader är det även angeläget att diskutera mervärden av svensk jordbruksproduktion. Det finns konsumenter som värdesätter att köpa svenska varor även om det bredvid i disken finns relativt likvärdiga importerade varor till lägre pris. Vad är det då som gör att konsumenten ändå väljer att köpa den dyrare svenskproducerade varan? Det kan antas att konsumenten anser att den svenskproducerade varan besitter värden de importerade varorna inte har, mervärden.

Begreppet mervärden är ett mycket mångfasetterat ämne som kan ha olika betydelse beroende på ur vilket perspektiv det diskuteras. Ur konsumenternas synvinkel brukar egenskaper som hälsa, trygghet, säkerhet, kvalitet, smak, etik, öppna landskap med mera nämnas som egenskaper som medför mervärden hos livsmedel. Sett ur producentperspektivet brukar mervärdesbegreppet vara kopplat till det merpris som går att ta ut i butik och som ur producentens synvinkel förhoppningsvis motsvarar den eventuella merkostnad producenten har haft för att producera varan.

Olika konsumentgrupper värderar olika egenskaper hos varor, och de egenskaper som värderas högre än andra kan vara olika för olika produkter. Dessutom värderar konsumenter varor olika beroende på om de är råvaror eller halvfabrikat, om de ska köpas i butik eller ätas på restaurang.

Livsmedelsekonomiska institutet, SLI, skriver i sin rapport svensk livsmedelsexport – analys av vilka som exporterar och vad5 om begreppet potentiella mervärden. Med det menas egenskaper hos varor som kan ge upphov till mervärden då de säljs för ett merpris på marknaden. För att de potentiella mervärdena ska realiseras krävs att konsumenterna har betalningsvilja för de dyrare varorna. Konsumenterna måste uppleva varan som prisvärd.

De mervärden som kommer att diskuteras nedan är de som det svenska jordbruket tillför konsumenterna i Sverige. Även om jordbruk i andra länder innebär positiva konsekvenser för konsumenterna i dessa länder, diskuteras här endast konsekvenserna av den svenska produktionen i Sverige.

12.2 Tidigare studier I ett flertal rapporter och utredningar har det diskuterats vad konsumenter sätter värde på i fråga om livsmedel i allmänhet och svenskproducerade livsmedel i synnerhet. I ett pågående projekt utfört i samarbete mellan Göteborgs universitet och Sveriges lantbruksuniversitet har en experimentell studie genomförts6. Denna studie testar betalningsviljan för en viss egenskap hos en produkt jämfört med ett basalternativ. Metoden är utformad så att det inte ska gå att överskatta betalningsviljan hos konsumenterna. Enkätbesvararna skulle uppskatta sin betalningsvilja för olika egenskaper hos varuslagen kyckling, nötkött, griskött, ägg, mjölk och mjöl. De faktorer som räknades upp som egenskaper som kan medföra mervärden var bland andra GMO7-fritt foder, ursprungsmärkning på gårdsnivå, utomhusvistelse för djuren, mobila slakterier, frigående höns och ingen besprutning.

5

SLI 2004:1 Farm Animal Welfare – testing for market failure, Carlsson, Frykblom, Lagerkvist 2004 7 Genmodifierade organismer 6

149

Resultaten visar att den egenskap som konsumenterna har högst betalningsvilja för är GMOfritt foder. På denna punkt var de svarande tydliga med att de vill ha en obligatorisk märkning för att kunna identifiera användning av GMO i foder. Andra egenskaper för vilka konsumenterna hade hög betalningsvilja var faktorer som innebär ökat djurskydd som långsamtväxande kycklingar, utomhusproduktion av gris och lösdrift i mjölkproduktion. För spannmålsproduktion var betalningsviljan högre för förbättrad användning av växtskydd samt ökad kadmiumanalys av jorden. Ytterligare en slutsats att dra av studien är att mervärden är individuella och att inga socioekonomiska eller demografiska skillnader finns. Dessutom spelar pengar roll. Om det bortses från att mervärden kostar blir svaren annorlunda.

LUI Marknadsinformation AB har i rapporten Matens kvalitet8, som är baserad på en TEMOundersökning beställd av Centrum för tillämpad näringslära, Sveriges Konsumentråd, Svenska Naturskyddsföreningen och Svenskt Sigill, bland annat frågat vilka hinder konsumenter finner för att bedöma livsmedels produktionskvalitet. Med produktionskvalitet menas hur djuren föds upp, hur miljön påverkas, hur det jobbas med etiska frågor och säkra livsmedel, det vill säga vad som sker i produktionsledet ute på gården. Av svaren framkommer att svenska konsumenter tycker att produktionskvalitet är viktigt och två av tre menar att de medvetet försöker välja produktionskvalitet när de handlar livsmedel. Sju av tio anser att kan finnas stora skillnader i produktionskvalitet mellan varor av samma sort.

Vid frågan om vilka hinder konsumenter upplever för att kunna jämföra produktionskvalitet svarade många just information om ursprungsmärkning och det framkom att många inte litar på den märkning som nu existerar och dessutom att de tycker att den är svår att förstå och kan vara missvisande. Många lägger även vikt vid att maten ska vara lokalproducerad och inte fraktad långa sträckor. Andra synpunkter gäller tillsatser i maten, rester av bekämpningsmedel men även själva användningen av bekämpningsmedel, antibiotika i djurfoder, burhöns jämfört med frigående höns, uppfödningsvillkor av djuren och förhållanden hos producenterna.

Slutsatser att dra av LUI:s rapport är att många konsumenter värdesätter att maten är svensk, utan att närmare specificera detta, mer än att maten är relativt lokalt producerad. Det finns även en betalningsvilja för svenskheten hos livsmedel. Betalningsviljan kan däremot skifta mycket mellan olika konsumentgrupper.

Enligt SLI:s rapport Märkning av genmodifierade livsmedel – en samhällsekonomisk analys9 är mervärden förtroendeattribut till en vara vilka uppstår på grund av viss lagstiftning och regleringar. Konsumenten sätter sina värderingar efter gällande regleringar, det vill säga efter hur de värderar de etiska egenskaper som regleringarna ger produkterna. Exempelvis kan lagstiftning medföra att en viss varas bidrag till miljöbelastningen minskar. Denna egenskap värderas av konsumenten som ger varan ett förtroendeattribut genom denna värdering. Ändringar i efterfrågan (i positiv riktning) kan medföra realiserande av potentiella mervärden, det vill säga priset går upp om efterfrågan ökar när utbudet eventuellt sjunker till följd av en ny regel vilken innebär högre produktionskostnad. Dock är det inte säkert att marknaden klarar av att ge denna vara ett samhällsekonomiskt optimalt pris, det vill säga marknaden kan inte internalisera de positiva externa effekterna lagstiftningen givit upphov till i priset.

Enligt SLI:s rapport Svensk livsmedelsexport – analys av vilka som exporterar och vad10 är de svenska mervärdena inte unika svenska företeelser utan ett resultat av ett system som andra länder kan kopiera för att sedan producera varor med liknande egenskaper så länge efterfrågan

8

Matens kvalitet, LUI 2004 SLI 2002:2 10 SLI 2004:1 9

150

finns. Enligt detta synsätt är det därmed inte svenskheten som säljer utan de attribut som följer med ett visst regelverk som leder till en viss djurhållning eller odling.

Samma resonemang som SLI gör om svenska varors exportframgång kan användas på den inhemska marknaden; det krävs att konsumenterna har betalningsvilja för de svenska varorna samt att denna betalningsvilja är lika hög eller högre än den högre kostnad det innebär att producera varorna. Produkter med miljömässiga och etiska särdrag är inte unika eftersom dessa särdrag är enkla att kopiera, därför måste priset på produkterna vara konkurrenskraftigt, det vill säga producenterna måste ha komparativa fördelar i produktionen. Även Svensk Köttinformation har listat faktorer som innebär mervärden för svenskproducerat kött. Dessa är framför allt: friska djur, naturligt beteende hos djuren, öppna landskap och GMO-fritt foder. 11

12.3 Diskussion Det har visats att konsumenter i många fall värdesätter att köpa svenska livsmedel. Argument såsom hälsa, trygghet och GMO-frihet har nämnts som orsaker. Orsaken kan också vara skäl som handlar om att de tycker att svenskt lantbruk har ett existensberättigande och att de genom sina val aktivt stödjer det svenska lantbruket som näring. Indirekta effekter som en viss typ av uppfödning eller odling för med sig, som öppna marker, levande landsbygd samt det faktum att man vill behålla en svensk animalie- och/eller vegetabilieproduktion, kan medföra att konsumenten värderar den svenska varan högre än en i andra (kvalitetsmässiga) aspekter likvärdig men inte i Sverige producerad produkt.

Förekomsten av ekologisk mat på marknaden visar att det finns konsumentgrupper som värdesätter ett annat produktionssätt än det konventionella. Synen på de mervärden de ekologiska produkterna har jämfört med konventionella kan jämföras med de mervärden svenska varor har jämfört med importerade. Konsumenterna köper varorna mycket på grund av de produktionssystem de är framställda i, men även på grund av hälsoskäl och livsmedelssäkerhet och trygghet.

Olika regler/standarder för t.ex. byggnader och veterinära åtgärder kan ge upphov till mervärden. Strängare veterinära åtgärder gör att konsumenten kan uppskatta att djuren har det allmänt bättre hygienmässigt eller utrymmesmässigt, och det ger då varan ett mervärde. Enligt avsnittet om skillnader i djurskyddslagstiftning ovan kan vissa delar av den svenska lagstiftningen ge upphov till mervärden. Dessa är bland andra krav på betesdrift under sommaren för nötdjur och för grisar de djurhälsomässiga mervärden som uppstår till följd av minskad medicinering och lägre dödlighet i samband med avvänjning. För värphöns är produktionen i inredda burar kombinerat med de omsorgsprogram som branschorganisationerna driver orsak till bättre djurmiljö.

Vad det gäller det merpris som går att ta ut för de svenska varorna har det bland annat gjorts en undersökning av GfK där priset på griskött har jämförts och det har visat sig att samma vara säljs till olika pris beroende på plats, butik och typ av butik. Prisspannet inom vilket en viss typ av kött säljs visade sig vara mycket stort. Det visade sig också att svenskt kött är dyrare än importerat kött.

Undersökningen visade också att importerat kött inte förekom i butik i lika hög grad som väntat. En orsak till detta kan vara att det importerade köttet går till bland annat restauranger och storkök. Det kan vara ett tecken på att konsumenter värdesätter svenska livsmedel mer då det gäller de råvaror de köper i butik än då de köper mat på restaurang.

11

Svensk Köttinformation 2004 www

151

Jordbruksverkets rapporter 2004 1.

Förutsättningar för en minskning av växthusgasutsläppen från jordbruket

2.

Kvalitetskriterier för våtmarker i odlingslandskapet – kriterier för rening av växtnäring med beaktande av biologisk mångfald och kulturmiljö

3.

Administrativa konsekvenser av MTR

4.

Analys av den veterinära situationen – med en arbetsmarknadsprognos fram till år 2020

5.

Tre nya miljöersättningar – Hur blev det? Rapport från projekt CAP:s miljöeffekter

6.

Den svenska livsmedelsindustrins syn på nutid och framtid – Enkät- och intervjuundersökning hösten 2003

7.

Konsumtionen av livsmedel och dess näringsinnehåll – Uppgifter t.o.m. år 2002

8.

Jordbruksverkets foderkontroll 2003 – Feed control by the Swedish Board of Agriculture 2003

9.

Livsmedelsexport – förutsättningar och möjligheter

10.

Återfunnen mångfald för framtida bruk – Verksamhetsberättelse för POM 2003

11.

Skötsel och restaurering av betesmarker och slåtterängar – En sammanställning av den regionala naturvårdens kunskaper och erfarenheter

12.

Förändringar av behörighetsutbildningarna

13.

Marknadsöversikt – olivolja och bordsoliver

14.

Differentiering mellan u-länder i WTO

14 (GB)

Differentiation Between Developing Countries in the WTO

15.

Kompetensutveckling av lantbrukare inom miljöområdet – KULM, verksamhetsåret 2003

16.

2003 års jordbrukspolitiska reform – Effekter av frikopplingen på produktion och strukturutveckling

17.

Införande av obligatoriskt funktionstest för lantbrukssprutor och fläktsprutor

18.

Datakällor och metoder för studier av nedlagd jordbruksmark

19.

Mål för ekologisk produktion 2010

20.

Identifiering och registrering av hästar

21.

Marknadsöversikt – Etanol, en jordbruks- och industriprodukt

22.

Riktlinjer för gödsling och kalkning 2005

23.

Mer småbiotoper i slättbygden – förslag till en strategi för ökad biologisk mångfald

Jordbruksverkets rapporter 2005 1.

Ängs- och betesmarksinventeringen 2002–2004

2.

Ängs- och betesmarksinventeringen – inventeringsmetod

Rapporten kan beställas från Jordbruksverket, 551 82 Jönköping Tfn 036-15 50 00 (vx) Fax 036 34 04 14 E-post: jordbruksverket@sjv.se Internet: www.sjv.se

ISSN 1102-3007 ISRN SJV-R-05/3-SE SJV offset, Jönköping, 2005 RA05:3