KORNKNARR
Foto: Patrik Jonasson
Kornknarren trivs i högt gräs Kornknarrens knarrande läte, som kan pågå i timmar, hörde intimt ihop med försommarkvällarna i det gamla jordbrukslandskapet. Förr kallades den också ängsknarr, ängssnärpa och rågknarr. I takt med att allt mer ängsmarker odlades upp och slåttern skedde allt tidigare minskade kornknarren drastiskt. Kornknarrens favoritmiljö är fuktiga frodiga ängsmarker som erbjuder både skydd och föda. Växtligheten domineras ofta av högt gräs och örter. Här kan också finnas inslag av enstaka buskar eller små vassruggar. Arten förekommer även på odlad mark som klövervallar, sädesfält och trädor. Särskilt trädor verkar gynna arten. Variationsrika miljöer med kantzoner, öppna diken och åkerholmar är bra för arten. Kornknarrens starkaste fästen idag är Gotland och Öland men också de östra delarna av Svealand samt delar av västra Götaland.
Kornknarren är allätare Kornknarren är allätare och lever mestadels av insekter och annan animalisk föda så som daggmaskar och små grodor. Även frön och gröna delar av ett flertal åker- och ängsväxter är viktig föda. Honan bygger boet direkt på marken, ofta klätt med torra grässtrån där hon döljer sina 7-12 ägg i högt gräs, starr, klöver eller spannmål. Ungarna kläcks vanligen i slutet av juni. De söker sin föda själva och är helt beroende av god tillgång på små insekter och andra smådjur. Arten är rödlistad.
Hot mot kornknarren De största hoten mot kornknarren är • Dränering och uppodling av fuktiga ängsmarker • Modern vallodling som oftast innebär tidig slåtter Text: texten är framtagen inom projekt Fågelskådare och lantbrukare i samarbete © Eggers, S., Eriksson, S., & Haldén, P. (2009) Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) och Hushållningssällskapet (HS).