STORSPOV
Foto: P-G Bentz
Storspoven behöver öppna landskap Storspovens utmärkande långa, böjda näbb och säregna läte gör den till en karaktärsart i jord brukslandskapet. Storspoven har många lokala namn. Namnet spov anses kunna härledas från fornsvenskans spoe, vilket betyder fågeln som spionerar och är misstänksam och skygg. Likt många andra vadarfåglar kan storspoven bli mycket gammal. Den äldsta kända fågeln blev hela 31 år. Storspoven återvänder oftast för att häcka till den plats till den plats där den en gång kläcktes. Detta innebär att det tar lång tid för storspovar att etablera sig i nya områden. Trots restaureringar av flera svenska fågelsjöar, till exempel Asköviken, Hjälstaviken och Tåkern, har inte storspovarna återvänt dit. Storspoven finns främst i slättbygder med stor andel vallar och på måttligt betade strandängar. Reviren är stora 40-100 hektar. Den häckar ofta i vallar eller trädor långt ifrån skogskanter och dungar. Den trivs med närhet till stora diken, åar sjöar och hav. Bon på åkermark förstörs ofta i vårbruket.
Efter bara någon dag hittar storspovens ungar mat själva Födan består av insekter, spindlar och daggmaskar. Ungarna är borymmare och lämnar boet bara någon dag gamla och kan då hitta föda själva. Honan lämnar ungarna efter 1-2 veckor och flyttar då söderut. Hanen stannar kvar och flyttar söderut tillsammans med ungarna. Arten är rödlistad.
Hot mot storspoven Historiskt sett är omfattande dränering av åkermark i slättbygd främsta orsaken till storspovens minskning. Idag hotas storspoven av • Vallskörd i maj-juni som förstör många bon eller döda ungar • Spannmålsodling som ersätter vallodling i slättbygder • Att trädesåkrar i slättbygd odlas upp • Att jordbruksmarker växer igen eftersom ett brukat område bör vara minst 50 han för att hysa storspov • Jakt i övervintringsområdena Text: texten är framtagen inom projekt Fågelskådare och lantbrukare i samarbete © Eggers, S., Eriksson, S., & Haldén, P. (2009) Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) och Hushållningssällskapet (HS).