TOFSVIPA
Foto: Johan Wallander
Tofsvipan trivs bäst i öppna landskap Tofsvipans ängsliga jamande läte och fladdriga flykt över delvis snötäckta åkrar hör till vårens käraste vårtecken. Arten drabbades hårt av 1800-talets utdikningar trots att tofsvipan i allt större utsträckning började häcka på torrlagda marker. Under det senaste halvseklet har tofsvipan åter minskat. Den missgynnas främst i områden med intensiv spannmålsodling. Tofsvipan föredrar häckningsplatser i det öppna landskapet på välhävdade till måttligt hävdade strandängar samt på åkermark med vårsäd. I rena åkerlandskap trivs tofsvipan intill någon våt mark eller i fuktiga svackor där grödan har svårt att växa till sig. Fri sikt ger möjlighet att tidigt upptäcka fiender. Tofsvipor häckar ofta tillsammans i lösa kolonier och genom grannsamverkan uppträder de aggressivt och motar bort inkräktare. Den periodvis intensiva bearbetningen av åker mark med harvning, sådd och vältning har ofta en förödande effekt på häckningsframgången. Tofsvipan hittar sin föda intill våtmarker och i fuktiga sänkor där grödan är gles. Den äter dagg maskar och allehanda småkryp.
Hot mot tofsvipan Tofsvipan minskar i de flesta av sina häckningsmiljöer. Läget är dock allvarligast på åkermark. De största hoten är • Våtmarksodling • Ökad omfattning av vall, höstsådda grödor, tätvuxna trädor, trädplantering eller otillräckligt hävdade strandängar. • Intensiv bearbetning av åkermark • Dränering som minskar tillgång på fuktiga svackor på åkermark. Text: texten är framtagen inom projekt Fågelskådare och lantbrukare i samarbete © Eggers, S., Eriksson, S., & Haldén, P. (2009) Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) och Hushållningssällskapet (HS).