ra06_5

Översyn av känsliga områden enligt nitratdirektivet

Rapport 2006:5 Foto: Mats Pettersson

Översyn av känsliga områden enligt nitratdirektivet

Växtnäringsenheten 2006-02-22 Referens Magnus Franzén och Mona Strandmark

Innehåll 1

Inledning ........................................................................................................................... 7 1.1

Uppdraget ................................................................................................................... 7

1.2

Arbetet med att minska kväveförluster från jordbruket ............................................. 8

2

Nitratdirektivet............................................................................................................... 11 2.1

Sammanfattning av bestämmelserna........................................................................ 11

3

Övervakning ................................................................................................................... 13

4

Nuvarande förtecknade vatten och känsliga områden ............................................... 15

5

Domslut i EG-domstolen................................................................................................ 19 5.1

Sammanfattning ....................................................................................................... 19

5.1.1

Artikel 3.1: Förteckning av vatten som är eller kan bli eutrofierade ............... 19

5.1.2

Artikel 3.2: Utpekande av känsliga områden ................................................... 19

5.1.3

Artikel 4: God jordbrukarsed ........................................................................... 20

5.1.4

Artikel 5: Åtgärdsprogram ............................................................................... 20

5.1.5

Artikel 6: Övervakning..................................................................................... 21

5.1.6

Artikel 10: Rapportering enligt bilaga 5 .......................................................... 21

5.1.7

Artikel 12: Införande av lagar och andra författningar för att följa direktivet . 21

5.1.8

Jordbrukets andel av föroreningen ................................................................... 23

5.1.9

Utpekande av hela eller delar av avrinningsområden ...................................... 23

6

Tillämpning av nitratdirektivet i andra länder........................................................... 25

7

Samordning mellan vattendirektivet och nitratdirektivet ......................................... 27 7.1

Inledning................................................................................................................... 27

7.2

Samordning inom EU............................................................................................... 27

7.3

Revidering av bedömningsgrunderna för miljökvalitet ........................................... 28

7.4

Rapportering enligt ramdirektivet för vatten............................................................ 28

8

Underlag som funnits tillgängliga vid denna översyn av känsliga områden ............ 31

9

Ytvatten för användning som dricksvatten ................................................................. 33 9.1

Underlag ................................................................................................................... 33

9.2

Slutsats ..................................................................................................................... 36

10

Grundvatten................................................................................................................ 37 10.1

Underlag ................................................................................................................... 37

10.2

Slutsatser .................................................................................................................. 39

11

Eutrofiering av ytvatten, kustvatten och havsvatten .............................................. 43 11.1

Ytvatten .................................................................................................................... 43

1

11.1.1

Underlag ........................................................................................................... 43

11.1.2

Genomgång av mätdata för svenska ytvatten................................................... 43

11.1.3

Slutsatser för ytvatten....................................................................................... 59

11.2

11.2.1

Underlag ........................................................................................................... 60

11.2.2

Slutsatser för kustvatten och havsvatten .......................................................... 66

12

Sammanvägning och förslag ..................................................................................... 67 12.1

Förslag till känsliga områden ................................................................................... 67

12.2

Osäkra områden........................................................................................................ 70

12.3

Fosforns betydelse.................................................................................................... 72

13

Tillvägagångssätt för rapportering........................................................................... 75 13.1

Arbetsgång vid denna rapportering .......................................................................... 75

13.2

Framtida rapporteringar............................................................................................ 76

14

2

Kustvatten och havsvatten........................................................................................ 60

Litteratur..................................................................................................................... 78

Sammanfattning Jordbruksverkets uppdrag och förslag Jordbruksverket har fått i uppdrag av regeringen att göra en översyn av känsliga områden i enlighet med artikel 3.4 i rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (nitratdirektivet). I samband med översynen ska förslag lämnas på vilka områden som bör anges som känsliga områden i enlighet med artikel 3.2 i direktivet.

Jordbruksverket föreslår att inga förändringar i det känsliga områdets omfattning görs i nuläget.

Arbetets genomförande Utgångspunkten i arbetet har varit de kriterier som gäller vid förtecknande av vattenområden som anges i bilaga 1 i nitratdirektivet. Enligt dessa ska vattenområden förtecknas om: •

sött ytvatten som används eller ska användas för utvinning av dricksvatten har eller riskerar att få en nitrathalt som överstiger 50 mg nitrat/l,

•

grundvattnets nitrathalt överstiger 50 mg nitrat/l eller kan komma att göra det om inte åtgärder vidtas,

•

naturliga sötvattensjöar, andra sötvattensamlingar, flodmynningar, kustvatten och havsvatten är eutrofierade eller riskerar att bli det om inte åtgärder vidtas.

Utifrån de vattenområden som förtecknas ska känsliga landområden anges.

I samband med översynen har data av mätningar av kväve och fosfor i sjöar, vattendrag och kustvatten inhämtats från SLU, SMHI, SGU, länsstyrelser, vattenvårdsförbund, m.fl. SLU har även bidragit med modellberäkningar av kväve i det vatten som lämnar rotzonen i jordbruksmark och belastning (netto) av kväve till kust och hav samt en skriftlig sammanställning av inlandsvatten baserat på databaser vid SLU. Det inkomna dataunderlaget har sammanställts och analyserats utifrån de tre kriterier som gäller vid förtecknande av vatten enligt direktivet.

Kriteriet för ytvatten för användning som dricksvatten Det finns begränsat med underlag när det gäller mätningar av nitrat i ytvatten som används eller ska användas till dricksvatten. De underlag som utredningen haft till förfogande har dock inte visat på höga nitrathalter. Vår slutsats har därför blivit att inte förteckna några vattenområden och utpeka några känsliga områden utifrån kriteriet för ytvatten för användning som dricksvatten.

Kriteriet för grundvatten I dagsläget finns det inte så mycket mätningar av nitrathalter i grundvatten vilket gör vårt underlag begränsat även i detta fall. Utifrån en modellberäknad halt av kväve i det vatten som lämnar rotzonen har dock en bedömning av områden som riskerar höga halter av nitrat i grundvattnet gjorts. Vi har bedömt att områden där medelhalterna i det vatten som lämnar rotzonen överskrider 10 mg kväve/l (motsvarande ca 44 mg NO3/l) är områden med risk för nitrat i grundvattnet, och som huvudregel bör de ingå som känsliga områden enligt nitratdirektivet för att skydda grundvattnet. I dessa områden kan grundvattnet få höga halter av nitrat om ingen ytterligare utspädning sker och/eller grundvattenmagasinet ligger grunt.

3

Vår metod för att avgränsa de känsliga områdena är dock för trubbig för att göra denna bedömning generellt gällande då den bygger på landets indelning i församlingar. Metoden innebär att mycket små områden som indikeras av höga modellberäknade halter under rotzonen ger stora känsliga områden när de appliceras till församlingsnivå. Detta kan innebära att jordbrukare inom samma församling, men som befinner sig i områden med låga kvävehalter, onödigt omfattas av nitratdirektivets åtgärder. Detta gör att vi i dessa fall bedömer att ett undantag från huvudregeln bör göras. I sådana situationer bedöms ett lokalt arbete vara mer effektivt och ändamålsenligt än de generella åtgärder som kan vidtas enligt nitratdirektivet för att skydda grundvattnet. Slutsatsen för grundvattenkriteriet blir att inga nya områden föreslås utpekas utifrån detta kriterie.

Kriteriet för eutrofiering av sjöar, vattendrag, kust- och havsvatten Sjöar och vattendrag För att få en översikt över hur situationen ser ut för Sveriges ytvatten lades ett uppdrag ut på Institutionen för miljöanalys vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Utgångspunkt för arbetet var att gå igenom befintliga vattenkvalitetsregister för att finna objekt som ska förtecknas enligt direktivets kriterier om ytvatten, sjöar och vattendrag. Att göra väl avvägda generaliseringar utifrån ett begränsat antal mätdata från sjöar och vattendrag, för att i nästa steg bedöma områdets känslighet utifrån nitratdirektivets perspektiv har visat sig vara svårt.

Vi har med de underlag vi haft till förfogande, trots dessa svårigheter, försökt att göra en bedömning av känsliga områden.

I denna utredning har vi låtit nitrathalterna vara det främsta kriteriet för att ett ytvatten ska förtecknas och leda till utpekande av känsliga områden. Genomgången visade att det är mycket få av sjöarna eller vattendragen som har alamerande höga nitrathalter. Av de vatten där höga nitrathalter uppmätts ingår de allra flesta redan idag i det känsliga området.

Ett annat sätt att bedöma vilka områden som ligger i farozonen för att få höga nitrathalter i sjöar och vattendrag är att utgå från modellberäknade halter av nitrat nedanför rotzonen.

Tillsammans med andelen åker i området kan detta ge en indikation på var problem kan uppstå.

Kartan med modellberäknade nitrathalter i vattnet som lämnar rotzonen indikerar framförallt att områden med höga halter nedanför rotzonen överensstämmer väl med delar av det nuvarande känsliga området. Men det finns också områden (församlingar) med icke försumbar andel åkermark som för närvarande inte ingår i de känsliga områdena och där halter om 10 mg kväve/l överskrids nedanför rotzonen. Dessa senare områden påträffas exempelvis i skogsbygderna i Småland. Även i den riskbedömning som gjorts i samband med rapporteringen enligt ramdirektivet för vatten indikeras riskområden som för närvarande inte ingår i det känsliga området.

Vår slutsats när det gäller ytvatten och risk för eutrofiering på grund av höga nitrathalter är att det finns områden där höga halter uppmätts eller indikerats genom modellberäkningar. Dessa områden ingår till stor del redan idag i det utpekade känsliga området. För att kunna göra en grundlig och fullständig bedömning av de enskilda avrinningsområdenas tillstånd krävs dock underlag som vi i dagsläget inte har. Bland annat bör en större kunskap om olika vattendrags eller sjöars delavrinningsområde och källfördelning av olika föroreningars ursprung till dessa vatten finnas för att en väl avvägd bedömning om dessa områdens vara eller inte vara som utpekade känsliga områden enligt nitratdirektivet ska kunna göras.

4

Kust- och havsvatten När det gäller kust- och havsvatten är vår bedömning att kuststräckorna inom nuvarande känsligt område i stort stöds enligt nitratdirektivet. Detta grundas på de kustvattenmätningar av nitrat vi tagit del av, beräkningar av nettobelastningen av kväve till havet och den riskbedömning som gjorts i samband med Sveriges rapportering i mars 2005 i samband med arbetet med ramdirektivet för vatten.

Det finns dock delar av östkusten som idag ingår som känsliga områden och som enligt vår bedömning inte är klart motiverade utifrån nitratdirektivet. Det allmänna tillståndet i Egentliga Östersjön indikerar dock att vi bör inta en försiktighet när det gäller att eventuellt utesluta vissa kuststräckor som känsliga områden. I nuläget pågår en debatt om det är kväve eller fosfor som är det mest kritiska ämnet att minska tillförseln till Östersjön av för att förbättra innanhavets tillstånd. Innan detta är utrett anser vi att en viss avvaktan kring att minska det känsliga områdets omfattning i kustområdet bör gälla. Vi föreslår därför att det i nuläget inte sker någon förändring i omfattning av de kustnära känsliga områdena.

Slutsats Vår sammanlagda bedömning för de olika kriterierna innebär att vi i samband med denna översyn föreslår att nuvarande känsliga områden ska bibehållas i samma omfattning som de har idag.

Arbetet med ramdirektivet för vatten och vattenmyndigheternas arbete kommer de närmaste åren att få en stor omfattning. Detta arbete har större förutsättningar att kunna gå igenom vattenområdena på ett mer detaljerat sätt och ge ett bättre beslutsunderlag för att peka ut påverkade områden än vad vi kunnat göra i denna utredning. Bl.a. förväntas detta arbete kunna ge större kunskap om olika vattendrags eller sjöars delavrinningsområde och källfördelning av olika föroreningars ursprung till dessa.

Det underlag vi har i dagsläget anser vi inte räcker för att kunna göra en grundlig och fullständig bedömning av de enskilda avrinningsområdenas tillstånd. För att inte föregripa vattendirektivets framtida arbete avstår vi därför från att i dagsläget utpeka områden där vi inte har underlag som klart visar på påverkan. Vår genomgång visar även på tveksamheter kring de områden som i dagsläget ingår som känsliga områden. Även här förväntas den fördjupade karaktärisering som görs genom vattendirektivet kunna ge bättre underlag för att kunna bedöma dessa områdens vara eller inte vara som känsligt område.

Genom arbetet med ramdirektivet för vatten ser vi att det kommer att finnas tillgång till ett gediget underlag av mätvärden och en detaljerad kartläggning av vattenområden. Den förbättring av underlaget som arbetet med ramdirektivet för med sig kommer också att vara av stor betydelse inför framtida rapporteringar enligt nitratdirektivet.

5

1 Inledning 1.1 Uppdraget Enligt regeringsbeslut 25, 2003-06-26 ska Statens jordbruksverk efter samråd med Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Naturvårdsverket och andra berörda myndigheter samt organisationer genomföra en översyn av känsliga områden i enlighet med artikel 3.4 i rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket. Förslag ska lämnas på vilka områden som bör anges såsom känsliga områden i enlighet med artikel 3.2 i direktivet. Utgångspunkten för förslaget ska vara en analys av vilka vatten som bör förtecknas med hänsyn till de angivna kriterierna i direktivets bilaga 1. Förslaget till känsliga områden ska utgå från den geografiska indelningsnivå som Jordbruksverket finner lämpligast.

Vidare bör erfarenheter från förtecknande av känsliga områden i andra medlemsstater och EG-domstolens praxis beaktas vid översynen. När så är lämpligt bör sådana underlag som tas fram för att uppfylla svenska åtaganden enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område utnyttjas. Vad som framkommit i Naturvårdsverkets uppdrag att arbeta fram förslag till miljökvalitetsnorm i grundvatten, vilket redovisats i rapport NV 5180, kan också utgöra ett underlag i arbetet. Uppdraget innefattar en omprövning av redan förtecknade och angivna områden. Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2004. I regeringsbeslut 7, 2004-0429 ändrades rapporteringstidpunkten till den 31 oktober 2005. I regeringsbeslut 7, 2005-10-06 förlängdes rapporteringstidpunkten till den 1 mars 2006.

Under hösten 2004 har en genomgång av domstolutslag som är relaterade till nitratdirektivet genomförts. Resultatet av detta arbete finns sammanfattat i avsnitt 5. En översikt för hur andra länder hanterar frågan om känsliga områden har också sammanställts. Den redovisas i avsnitt 6. Vidare har information kring hur övergödningsfrågan kan komma att påverkas av arbetet med ramdirektivet för vatten samlats i avsnitt 7.

För att få ett utgångsmaterial att diskutera kring har ett projekt lagts ut på SLU för att identifiera och förteckna svenska inlandsvatten enligt artikel 3.1 och bilaga 1 i nitratdirektivet.

Detta arbete redovisas i avsnitt 11.

Den slutliga bearbetningen av materialet har skett i en arbetsgrupp där följande myndigheter och organisationer deltagit: Lantbrukarnas Riksförbund (Markus Hoffman) Länsstyrelsen i Skåne (Andreas Gustavsson) Länsstyrelsen i Stockholm (Christer Yrjas) Naturvårdsverket (Ingrid Rydberg) Sveriges Geologiska Undersökning (Lena Maxe) Sveriges lantbruksuniversitet (Arne Gustafson) Vattenmyndigheten för Västerhavsdistriktet (Hans Oscarsson) Jordbruksverket (Evert Jonsson ordf., Magnus Franzén sekr., Mona Strandmark sekr., Magnus Bång och Nils Lagerkvist )

7

1.2 Arbetet med jordbruket

att

minska

kväveförluster

från

Arbetet med att minska kväveförluster från jordbruket har pågått under lång tid. Det första svenska åtgärdsprogrammet för minskat kväveläckage togs fram redan i slutet av 1980-talet när övergödningsproblemen började uppmärksammas. Programmet har sedan starten också kommit att omfatta åtgärder för att minska fosfor- och ammoniakförlusterna från jordbruket.

Arbetet utgår från internationella åtaganden och de av Sverige beslutade miljömålen. De mest långtgående eller omfattade åtgärderna vidtas i de områden som i enlighet med nitratdirektivet är utpekade som känsliga områden (se även karta 2). Åtgärderna i programmet genomförs med hjälp av: •

lagstiftning

•

ekonomiska styrmedel (miljöersättningar, skatt)

•

rådgivning och information

•

försöks- och utvecklingsverksamhet

Under de år som Sverige arbetat med att minska kväveutsläppen från jordbruket har stora minskningar skett. Mellan 1985-1995 minskade utsläppen av kväve från jordbruket med ca 25 % baserat på siffror från Naturvårdsverkets rapport Kväve från land till hav1. Där anges rotzonsutlakningen från jordbruket i området söder om Dalälven ha minskat från 68 000 ton 1985 till 51 000 ton 1995. På grund av att beräkningsmetoden ändrats i senare beräkningar kan dessa siffror inte jämföras med dem som anges nedan. Beräkningarna för perioden 19851995 skulle hamna på en högre nivå än vad som anges här om beräkningarna gjordes om enligt den nya metoden. De angivna siffrorna speglar trots detta förändringen under tidsperioden på ett bra sätt.

Nyligen genomförda modellberäkningar av Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) visar på minskad kväveutlakning från åkermark med 7 000 ton mellan 1995 och 20032. I beräkningen avses det kväve som har transporterats förbi markens rotzon ungefär vid 1 meters djup.

Minskningen anses bero på åtgärder som genomförts för att minska kväveutlakningen, ett bättre växtnäringsutnyttjande i odlingen och minskad åkerareal. På grund av ytterligare arealminskningar mellan 2004 och 2005 kan kväveutlakningen komma att minska med ytterligare 2 000 ton till 2005. Kväveutlakningen från åkermark i Sverige beräknades uppgå till ca 53 300 ton 2003. Målsättningen med det åtgärdsprogram som genomförs i jordbruket är bl.a. att kväveutlakningen från åkermark ska minska med 7 500 ton till 2010.

Figur 1 visar hur minskningen huvudsakligen förklaras av minskad åkerareal, ökad kväveeffektivitet vid odlingen och miljöersättningen för odling av fånggröda och bearbetning av marken på våren i stället för på hösten. En mindre del förklaras också av ökad vårspridning av stallgödsel och en förändring av vilka grödor som odlas.

1 2

Kväve från land till hav. Naturvårdsverket, rapport 4735. 1997 Redovisning till Jordbruksverket, dnr 23 8051/04

8

Orsaker till minskad kväveutlakning 1995-2003, ton kväve 0 a

-500

b

c

d

e

-1000 -1500 -2000 -2500 ton Figur 1. Orsaker till minskad kväveutlakning mellan 1995 och 2003, ton N. a. minskad areal, b. ökad kväveeffektivitet, c. odling av fånggrödor och senarelagd jordbearbetning till våren, d.spridning av stallgödsel på våren i stället för på hösten, e. ändrad grödfördelning.

Ca två tredjedelar av den minskning som beräknas ha skett mellan 1995-2003 bedöms har skett i områden som förväntas påverka Västerhavet, medan ca en tredjedel av minskningen har skett i områden som påverkar Egentliga Östersjön. En mindre del av minskningen har skett i norra Sverige och beror huvudsakligen på minskad areal. Figur 2 visar fördelningen av den minskade kväveutlakningen i olika områden.

Minskad kväveutlakning i olika områden, ton kväve 0 -1000

Västra Sverige

Östra Sverige

Norra Sverige

-2000 -3000 -4000 -5000

ton

Figur 2. Minskad kväveutlakning (ton) i olika områden som förväntas påverka Västerhavet (Västra Sverige), Egentliga Östersjön (Östra Sverige) och Bottniska viken (Norra Sverige).

9

2 Nitratdirektivet Rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket, eller nitratdirektivet som det också kallas, beslutades 1991 och trädde i kraft 1993. Direktivet ställer upp ett antal minimikrav beträffande åtgärder för att minska vattenförorening som orsakas eller framkallas av nitrater som härrör från jordbruket samt för att förhindra ytterligare sådan förorening.

2.1 Sammanfattning av bestämmelserna Några av de viktigaste delarna av direktivet kan sammanfattas enligt följande, medlemsstaterna ska: 1. utifrån vissa kriterierna förteckna de vatten som är förorenade eller som kan förorenas om åtgärder enligt direktivet inte vidtas, 2. ange känsliga områden eller betrakta hela sitt nationella territorium som känsligt område, 3. vid behov eller minst vart fjärde år se över de känsliga områdena som angetts och göra nödvändiga ändringar och tillägg, för att ta hänsyn till förändringar och omständigheter som tidigare inte kunnat förutses, 4. utarbeta riktlinjer för god jordbrukarsed för att åstadkomma en allmän skyddsnivå mot föroreningar inom hela landet, 5. upprätta åtgärdsprogram inom de känsliga områdena, 6. upprätta övervakning för att kunna följa nitrathalten i vattensystem och för att utvärdera åtgärdsprogram i enlighet med direktivet samt 7. vart fjärde år rapportera till kommissionen hur arbetet enligt direktivet fortskrider.

De vatten som avses i punkt 1 ska förtecknas med ledning av följande kriterier: •

Om sött ytvatten som används eller ska användas för utvinning av dricksvatten har eller kan ha, om åtgärder enligt direktivet inte vidtas, en högre nitrathalt än den som fastställts i enlighet med direktiv 75/440/EEG, det vill säga en nitrathalt på 50 mg nitrat per liter.

•

Om grundvattnets nitrathalt överstiger 50 mg/l eller kan komma att göra det om åtgärder enligt direktivet inte vidtas.

•

Om naturliga sötvattensjöar, andra sötvattensamlingar, flodmynningar, kustvatten och havsvatten är eutrofierade eller kan bli det om inte åtgärder i enlighet med direktivet vidtas.

I nitratdirektivet definieras eutrofiering som ”berikning av vatten genom tillförsel av kväveföreningar, vilket medför ökad tillväxt av alger och högre former av växtlighet så att balansen mellan organismerna i vattnet störs på ett oönskat sätt och vattenkvaliteten påverkas negativt”.

Av god jordbrukarsed ska riktlinjer för följande framgå: 1. Tidsperioder när det inte är lämpligt att tillföra jorden gödselmedel.

2. Tillförsel av gödselmedel på starkt sluttande mark.

3. Tillförsel av gödselmedel på vattenmättad, översvämmad, frusen eller snötäckt mark.

4. Tillförsel av gödselmedel i närheten av vattendrag.

11

5. Kapacitet hos och konstruktion av lagringsutrymmen för stallgödsel.

6. Tillvägagångssätt för att sprida handels- och stallgödsel.

Ett åtgärdsprogram ska innehålla regler om 1. Tidsperioder när spridning på mark av vissa typer av gödselmedel är förbjuden.

2. Stallgödselbehållarnas lagringskapacitet.

3. Begränsning av spridning på mark av gödselmedel enligt god jordbrukssed och med beaktande av det känsliga områdets egenskaper särskilt i fråga om a. markbeskaffenhet, jordtyp och lutning, b. klimatförhållanden, nederbörd och bevattning, c. markanvändning och jordbruksmetoder, inbegripet växtföljd, och med utgångspunkt från balans mellan i. grödans beräknade kvävebehov, och ii. kvävetillförseln till grödorna från jorden och från gödselmedel motsvarande -

den mängd kväve som finns i jorden vid den tidpunkt då grödans kvävebehov ökar väsentligt (återstående mängder vid slutet av vintern)

-

det kväve som tillförs via nettomineralisering av jordens förråd av organiskt kväve,

-

tillförsel av kväveföreningar via stallgödsel,

-

tillförsel av kväveföreningar via handelsgödsel och annat gödselmedel.

4. Begränsa mängden stallgödsel som respektive gård årligen sprider till den mängd som motsvarar 170 kg N per ha.

12

3 Övervakning I Sverige sker, genom framförallt Naturvårdsverkets försorg, övervakning för att följa tillståndet och förändringar i miljön. Bland annat finns det övervakningsprogram för grundvatten, vattendrag, sjöar och hav. Till viss del kan dessa program användas för att ge information om effekter av genomförda åtgärder i jordbruket.

Inom miljöövervakningen finns speciella program, så kallade typområden och observationsfält, som är direkt inriktade på att följa jordbrukets inverkan på vattenkvalitén.

Typområden för jordbruksmark (22 st) utgörs av jordbruksdominerade mindre avrinningsområden där provtagning sker i det avrinnande vattnet och i ytligt grundvatten (åtta områden). Observationsfält (13 st) består av jordbruksfält som ingår i den normala växtföljden hos enskilda jordbrukare. Provtagning sker av dräneringsvatten och ytligt grundvatten (nio områden).

Länsstyrelserna ansvarar för undersökningarna i typområdena medan Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) ansvarar för åtta intensivtypområden och observationsfälten. SLU ansvarar vidare för samordning och sammanställning av resultaten samt datavärdskap.

13

4 Nuvarande förtecknade vatten och känsliga områden Enligt artikel 3 i nitratdirektivet ska medlemsstaterna förteckna de vatten som är förorenade eller kan förorenas om åtgärder i enlighet med artikel 5 i direktivet inte vidtas. Sverige förtecknade den 21 december 1995 följande områden som förorenade vattenområden •

de svenska kustområdena i egentliga Östersjön, Kattegatt och Skagerack

•

Laholmsbukten med delar av dess tillrinningsområden, och

•

Ringsjön och dess tillrinningsområden.

Dessutom angavs kuststräckan från den norska gränsen till och med Stockholms skärgård och Blekinge, Skåne, Hallands och Gotlands län samt Öland som känsligt område. En närmare precisering av området fanns angiven i dåvarande förordning (SFS 1979:426) om skötsel av jordbruksmark och Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1991:79) om områden där särskilda bestämmelser gäller för lagring och spridning av stallgödsel.

Regeringen beslutade den 22 augusti 2002, Dnr Jo2002/1648 att förteckna •

de jordbruksdominerade områdena i Göta älvs huvudavrinningsområde söder och sydväst om Vänern med avrinning till Kattegatt och Skagerack,

•

delar av Motala ströms och Söderköpingsåns huvudavrinningsområden,

•

de jordbruksdominerande områdena med tillrinning till Mälaren i Norrströms huvudavrinningsområde, och

•

de jordbruksdominerade områdena väster om Hjälmaren.

Enligt regeringsbeslutet förtecknades också sjöarna Hjälmaren och Mälaren enligt direktivets artikel 3.1.

Regeringen beslutade den 16 april 2003, Dnr Jo2002/2612 (delvis) att även församlingarna Edsbro, Fastena, Rimbo, Rö, Gottröra och Närtuna i Norrtälje kommun skulle förtecknas enligt artikel 3.2 i direktivet.

Regeringen beslutade även den 26 juni 2003 att ytterligare områden i Västra Götalands, Östergötlands och Södermanlands län skulle förtecknas som känsliga enligt artikel 3.2 i direktivet.

Av karta 1 framgår de vatten som förtecknats enligt nitratdirektivets artikel 3.1. Karta 2 visar de områden som för närvarande ingår i det känsliga området enligt nitratdirektivets artikel 3.2 i Sverige.

15

Karta 1. De vatten som förtecknats enligt nitratdirektivet. 1) Kustområdena i egentliga Östersjön, 2) Kustområdena i Kattegatt, 3) Kustområdena i Skagerack, 4) Ringsjön, 5) Mälaren, 6) Hjälmaren.

16

Karta 2. Nuvarande utpekade känsliga omrüden i Sverige.

17

5 Domslut i EG-domstolen 5.1 Sammanfattning EG-domstolen har i ett flertal domar berört nitratdirektivet. Totalt har 13 mål avgjorts, varav 10 direkt gäller brott mot nitratdirektivet och tre gäller andra direktiv (dricksvattendirektivet, avloppsvattendirektivet och avfallsdirektivet) med koppling till nitratdirektivet (se även tabell 1).

Flera domar gäller att medlemsstaterna inte har genomfört åtgärder inom den tid som föreskrivs i direktivet. I vissa fall hävdar medlemsstaterna att de vidtagit åtgärder efter att tidsfristen gått ut. Domstolen slår dock fast att åtgärder vidtagna efter att tidsfristerna löpt ut inte kan beaktas. Att förlora ett mål innebär att den förlorande parten ska ersätta rättegångskostnaderna. Dessutom blir den förlorande medlemsstaten skyldig att rätta till de brister som slagits fast i och med domen. Den fördel en medlemsstat kan ha av att införa åtgärder efter att tidsfristen löpt ut (men innan åtal väckts) är att kommissionen i dessa fall kan välja att inte väcka åtal.

Domstolen går på kommissionens linje i samtliga tvister mellan medlemsstat och kommissionen. I en dom (Italien 2001) underkänner domstolen delar av en åtalspunkt (av tre åtalspunkter) på grund av oprecisa anklagelser av kommissionen.

5.1.1 Artikel 3.1: Förteckning av vatten som är eller kan bli eutrofierade Av domarna framgår att direktivet avser skydd av alla slags vatten, inte bara vattentäkter, som har eller kan få höga nitrathalter. Frankrike har ursprungligen inte pekat ut vissa eutrofierade vattenområden med motiveringen att åtgärder för att minska kväveutsläppen till dessa områden är verkningslösa på grund av förekomst av kvävefixerande alger. Enligt domslutet (Frankrike 2000) tillåter dock inte direktivet en sådan tolkning, främst för att kunskapsläget är oklart om kvävet respektive fosforns betydelse i olika situationer, men även eftersom vissa växter kan gynnas av kvävetillförseln även om fosfor i huvudsak är den begränsande faktorn. Även Irland har hänvisat till fosforns betydelse för att slippa förteckna inlandsvatten. Enligt kommissionen ska dock alla vatten som är eller riskerar att bli eutrofierade förtecknas, oberoende av kvävet respektive fosforns roll i eutrofieringsprocessen.

Irland har inte förtecknat vatten där föroreningen kommer från punktkällor, med motiveringen att utsläpp från punktkällor inom jordbruket kan åtgärdas på annat sätt än genom direktivets åtgärdsprogram. Irland har dessutom låtit bli att förteckna grundvatten med nitrathalter över 50 mg/l, med motiveringen att det bara gäller mindre grundvattenförekomster. Domsluten (Storbritannien 2000 och Irland 2004) visar dock att alla förekomster av yt- och grundvatten (inte bara dricksvatten) som har eller kan få nitrathalter över 50 mg/l ska pekas ut.

Det är inte bara de vatten som direkt drabbas av utsläpp som ska förtecknas. Av domen Frankrike 2002 framhåller domstolen att Seinebukten bör förtecknas enligt artikel 3.1, bland annat eftersom detta område bidrar till eutrofieringen av Nordsjön.

5.1.2 Artikel 3.2: Utpekande av känsliga områden För alla vattenområden som förtecknas enligt artikel 3.1 ska avrinningsområden pekas ut som känsliga områden enligt artikel 3.2. Domarna ger inte fullständig klarhet i vilken avgränsning som kan göras i de tillrinningsområden som rinner till de förtecknade vattnen. Domen Italien 2002 (som rör avloppsvattendirektivet) innebär att Italien måste vidta åtgärder långt (30 mil) från det utpekade vattnet, med motiveringen att det vattnet rinner ut i ett känsligt område.

19

Inte heller framgår det hur stort bidrag till nitratföroreningen som jordbruket ska orsaka för att området ska pekas ut som känsligt område. Dessa frågor diskuteras sist i detta avsnitt. Viss vägledning ges även i domarna Lantbrukare (UK) 1999, Italien 2002 och Frankrike 2002.

5.1.3 Artikel 4: God jordbrukarsed Domstolen har slagit fast att Spanien har brutit mot direktivet genom att inte utarbeta riktlinjer för god jordbrukarsed i hela landet (Spanien 1998). Riktlinjer för god jordbrukarsed hade endast tagits fram för 6 av landets 17 autonoma regioner.

5.1.4 Artikel 5: Åtgärdsprogram Storbritannien och Italien har förlorat mål i domstolen på grund av att länderna inte infört åtgärdsprogram för samtliga känsliga områden i landet (Storbritannien 2000 och Italien 2001).

För vissa av Italiens regioner har kommissionen hävdat att åtgärdsprogrammen är bristfälliga men inte kunnat framställa tillräckliga bevis, varför klagan har ogillats beträffande dessa regioner.

Irland har hävdat att deras åtgärdsprogram gäller hela landet och består av god jordbrukarsed (gäller brukare som söker direktstöd), miljöersättningar, lokala åtgärdsprogram för vissa regioner samt möjlighet för lokala myndigheter att ålägga brukare att upprätta växtnäringsplaner och kartlägga olika läckagekällor. Domstolen har dock slagit fast att nämnda åtgärder inte uppfyller alla krav enligt bilaga 3. Det krävs ett nationellt sammanhållet åtgärdsprogram (de lokala åtgärdsprogrammen är inte tillräckligt). Dessutom är inte en broschyr om god jordbrukarsed och frivilliga miljöersättningar att betrakta som åtgärder enligt artikel 5 (åtgärdsprogrammet). Domstolen slår även fast att de lokala åtgärdsprogrammen innehåller brister och inte berör alla de områden som borde ha pekats ut som känsliga områden.

5.1.4.1 Bilaga 3: Åtgärder som ska ingå i åtgärdsprogrammet Enligt punkt 2 i bilaga 3 ska åtgärderna säkerställa att den mängd stallgödsel som för varje gård eller djurbesättning årligen sprids på marken, inbegripet det som djuren själva tillför, inte överskrider 170 kg N per hektar (i vissa fall 210 kg). Domstolen slår fast att det inte är tillåtet att beakta förluster under spridningsprocessen. Tyskland har brutit mot direktivet genom att tillåta att en viss andel kväve i gödselvatten och gödsel i fast form får avräknas som lagringsförluster (Tyskland 2002).

Domstolen har även slagit fast (Luxemburg 2001) att Luxemburgs åtgärdsprogram varit bristfälligt då landet bara antagit regler för organiska gödselmedel, men inte handelsgödsel.

Speciellt saknas åtgärder för att uppnå balans mellan olika former av kvävetillförsel samt villkor för spridning av handelsgödsel i närheten av vattendrag (speciellt avståndet).

Luxemburg saknar också villkor för spridning på starkt sluttande mark och mark som varit snötäckt i mindre än 24 timmar. Det är inte tillåtet att anta att risken för läckage minskar om snötäcket varar mindre än 24 timmar. Slutligen saknar Luxemburg även övervakningsprogram, enligt artikel 5.6, för att utvärdera effekten av åtgärdsprogrammen.

20

5.1.5 Artikel 6: Övervakning I domen Italien 2001 slås fast att övervakningen inte bara har att göra med att uppfylla artikel 3.1 och 3.2 utan även för att dessa områden ska kunna revideras. Även Irland har brustit i övervakningen genom att ha en låg prioritet på punktutsläpp från jordbruket som inte berör förekomster av dricksvatten (Irland 2004).

5.1.6 Artikel 10: Rapportering enligt bilaga 5 Luxemburgs rapportering har varit otillräcklig eftersom den saknat en bedömning av inom vilken tid vatten som förtecknats enligt artikel 3.1 förväntas uppfylla målsättningarna i åtgärdsprogrammet (Luxemburg 2001). Även Italien har dömts för att inte ha lämnat en rapport enligt artikel 10 (Italien 2001).

5.1.7 Artikel 12: Införande av lagar och andra författningar för att följa direktivet Enligt artikel 12 i direktivet ska respektive medlemsstat, inom två år från anmälan av direktivet (det vill säga senast dec. 1993), sätta ikraft de lagar och andra författningar som krävs för att följa direktivet. Enligt kommissionen krävs inte att införlivande sker i form av en rättsakt av lagstiftningskaraktär, utan det avgörande är att åtgärder vidtas för att säkerställa att direktivets ändamålsenliga verkan genomförs och att de resultat som eftersträvas uppnås.

I tvisten Italien 1999 förlorade Italien helt enkelt för att de inte vidtagit åtgärder inom föreskriven tid.

21

Tabell 1: Domar som berör nitratdirektivet.

Domslut

År

Ärende nr Vad gäller domen?

(totalt 13 st)

Artiklar i nitratdirektivet

Spanien

1998 C-71/97

Underlåtenhet att peka ut känsliga områden och utarbeta God jordbrukarsed

3.2 och 4

Italien

1999 C-195/97

Underlåtenhet att införliva direktivet, speciellt utpekande av känsliga områden och nationell lagstiftning

3.2 och 12

Lantbrukare (UK)

1999 C-293/97

Jordbrukets andel av föroreningen, PPP m.fl. principer

3.2

Spanien

2000 C-274/98

Underlåtenhet att upprätta åtgärdsprogram

5

UK 2000 C-69/99 (Storbritannien och Nordirland)

Underlåtenhet att förteckna vatten, peka ut 3.1; 3.2 och 5 känsliga områden och ta fram åtgärdsprogram

Frankrike

2000 C-266/99

Överskridande av gränsvärde för dricksvatten 3.2 och andra brister i uppfyllandet av dricksvattendirektivet (dricksvattenuttag av undermålig kvalitet och brister i åtgärdsplan).

Luxemburg

2001 C-266/00

Avsaknad av övervakningsprogram och brister i nationella regler för handelsgödsel, skyddsavstånd till vattendrag och snötäckt mark.

Italien

2001 C-127/99

Rapportering enl. art. 10, åtgärdsprogram och 5; 6 och 10 övervakning

Italien

2002 C-396/00

Underlåtenhet att införliva åtgärder som indirekt (30 mil från kusten) påverkar det vatten som ska skyddas (avloppsvattendirektivet 91/271/EEG).

3.2

Tyskland

2002 C-161/00

Fel metod för att beräkna tillförsel av stallgödsel (gränsen 170 kg/ha).

5; bilaga 3

Frankrike

2002 C-258/00

Underlåtenhet att förteckna vatten beroende på om det är N eller P som är kontrollfaktor samt områden som påverkar skyddsvärt vatten längre bort (Nordsjön).

3.1

Avesta Polarit Chrome Oy

2003 C-114/01

Avfallsdirektivet (75/442/EEG), berör hantering av stallgödsel.

Irland

2004 C-396/01

Underlåtenhet när det gäller förteckning av förorenade vatten, känsliga områden, åtgärdsprogram och övervakning

22

5; 10 och bilaga 3

3.1; 3.2; 5 och 6

5.1.8 Jordbrukets andel av föroreningen Av domarna kan inte utläsas exakt hur stort bidrag till nitratföroreningen som jordbruket ska orsaka för att området ska pekas ut som känsligt område. Enligt domstolen kan inte gemenskapsrätten tillhandahålla kriterier som gör det möjligt att i varje enskilt fall avgöra om utsläpp från jordbruket väsentligt bidrar till föroreningen. Storbritannien uttrycker det som att sådana områden ska pekas ut ”där jordbruket på ett avgörande men inte uteslutande sätt bidrar till föroreningen” (se domen Lantbrukare, England 1999). Domstolen uttrycker det, i samma dom, som att området kan pekas ut om ”kväveföreningar från jordbruket väsentligt bidrar (makes a significant contribution) till den totala nitrathalten”. Formuleringen significant contribution används även på kommissionens hemsida för nitratdirektivet. Av generalsadvokatens yttrande till nämnda dom framgår att om jordbruket inte alls bidrar till nitratföroreningen behöver området inte pekas ut. Jordbruket behöver dock inte ensamt bidra till eutrofieringen, utan totalhalten (från jordbruket och andra källor) ska beaktas.

5.1.9 Utpekande av hela eller delar av avrinningsområden Artikel 3.2 anger att alla områden från vilka avrinning sker till de vattenområden som förtecknats (enligt artikel 3.1) och som bidrar till förorening ska pekas ut som känsliga områden. Ordet alla kan tolkas som att hela avrinningsområdet ska ingå i det känsliga området. Domen Italien 2002 som rör avloppsvattendirektivet antyder att det inte räcker att peka ut delar av det avrinningsområde som hör till det vatten som pekats ut enligt artikel 3.1.

Det framgår inte av domarna vilken avgränsning i delavrinningsområden som är möjlig att göra. Om artikel 3.2 ska tolkas som att hela huvudavrinningsområden ska förtecknas kommer det känsliga området i Sverige att omfatta inlandsområden, bland annat långt upp i norra Värmland, som saknar betydelse för övergödningen i det identifierade vattnet.

Direktivet handlar om nitrater från jordbruket. Lydelsen och som bidrar till förorening tyder egentligen på att det endast är jordbruksmark och mark med byggnader och anläggningar som hör till jordbruket som behöver pekas ut enligt artikel 3.2. Dessutom är åtgärderna enligt bilaga 3 (åtgärdsprogrammet) alla inriktade på själva jordbruksmarken och lagring av stallgödsel. Storbritannien har hårda och mjuka känsliga områden, där de hårda områdena utgörs av jordbruksblock och de mjuka områdena av annan mark inom avrinningsområdet.

Ingen dom tar dock upp om annat än jordbruksmark behöver pekas ut som känsligt område.

Genom att bara peka ut jordbruksmark eller bara delavrinningsområden med viss andel jordbruksmark kan åtgärderna begränsas till var de gör mest nytta. Samtidigt blir det möjligt att utesluta bygder med liten andel jordbruk, kommuner/församlingar med liten andel av ytan inom avrinningsområdet eller delar av avrinningsområdet som ligger långt från recipienten.

Ett argument mot att bara peka ut jordbruksmark är att även åtgärder (utanför åkermarken) för att fördröja vattnets väg till recipienten, till exempel våtmarker eller att hindra uträtning av vattendrag, har betydelse för eutrofieringen i det vatten som förtecknas enligt artikel 3.1.

När det gäller grundvatten är det också mer komplicerat eftersom grundvattenförekomster har andra förutsättningar när det gäller påverkan av nitrat från jordbruket än ytvatten. För att skydda grundvatten skulle även församlingar eller kommuner med liten andel jordbruk kunna vara aktuella att peka ut som nitratkänsliga områden.

23

6 Tillämpning av nitratdirektivet i andra länder Nedan följer en genomgång av andra länders tillämpning av nitratdirektivet. Sammanställningen är inriktad på utpekandet av känsliga områden (NVZ, Nitrate Vulnerable Zone), med fokus på sådant som är relevant för svenska förhållanden. Från vissa länder har det varit svårt att få tag på underlag, varför sammanställningen inte är fullständig (se även tabell 2). Åtta länder inom EU-15 har valt att definiera hela landet som känsligt område (Finland, Danmark, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Österrike och Irland). De officiella motiven som nämns för att peka ut hela landet är att medlemsstaterna vill hålla en hög nivå på miljöskyddet, öka brukarnas miljömedvetenhet och undvika olika behandling av brukare. Det sistnämnda argumentet verkar ha varit avgörande för flera länder, eftersom frågan om olika regler för olika brukare är närmast politisk samtidigt som underlagen för bedömning i vissa fall är osäkra. De motiv som framförs för att avgränsa det känsliga området till delar av territoriet är att brukare i mindre känsliga områden ska slippa vidta åtgärder som är betydelselösa för de vatten som förtecknats enligt artikel 3.1. Dessutom överensstämmer denna strategi med principen att förorenaren ska betala (PPP).

Av de länder som pekat ut delar av territoriet (Sverige, Belgien, Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien, Portugal och Grekland) har samtligas tillvägagångssätt kritiserats av kommissionen eller en konsultgrupp (ERM) anlitad av kommissionen. Storbritannien har uppdaterat sina känsliga områden (2002) efter kommissionens anmärkningar och verkar vara den medlemsstat vars tillämpning är mest relevant att studera inför Sveriges revision av känsliga områden 2006. Kanske är även Frankrike av intresse (oklart på grund av bristande information). Flera länder har tillämpat eutrofieringskriteriet (det vill säga andra kriterier än hög nitrathalt) vid förteckning av vattenområden. Dessa länder är Sverige, England och Grekland (oklart för Frankrike, Spanien, Portugal). Vissa länder, till exempel Italien och Portugal, har olika åtgärdsprogram för de olika känsliga områdena.

Storbritannien kan lyftas fram som ett exempel på tillvägagångssätt för att peka ut känsliga områden. Storbritannien har gjort en bedömning av om yt-/grundvatten har nitrathalter över 50 mg/l eller om de kan få halter över detta gränsvärde. Storbritannien använder modeller för att förutse nitrathalten fram till 2017 (gäller både grund- och ytvatten). För grundvatten pekas de områden ut som har minst 20 % sannolikhet att överskrida 50 mg/l år 2017. Utöver de vattenområden som förtecknats på grund av hög nitrathalt har Storbritannien även förtecknat fem vattenområden utifrån eutrofieringskriteriet (det vill säga oberoende av nitrathalten).

Hela avrinningsområdet till det förtecknade vattnet ingår i Storbritanniens känsliga områden.

Detta gäller även om nitrathalten understiger 50 mg/l högre upp i vattensystemet. Bara de jordbruksblock vars yta till minst 50 % ligger inom avrinningsområdet (med hänsyn tagen till kulvertering) ingår i det känsliga området. Vid förorening av grundvatten ingår de jordbruksblock som till 100 % ligger inom grundvattenområdet.

25

Tabell 2: Andel jordbruksmark och andel känsligt område i förhållande till landets totalareal samt motiv för utpekande av känsliga områden. I Sverige ingår ca 65 % av åkermarken i det nuvarande utpekade känsliga området.

Land

Andel Andel jbr- känsl. omr. mark3

Motivering m.m.

Finland

7%

100 %

Danmark

63 %

100 %

Nederländerna

48 %

100 %

Luxemburg

49 %

100 %

Tyskland

48 %

100 %

Österrike

40 %

100 %

Vill hålla hög nivå på miljöskyddet, öka brukarnas miljömedvetenhet och undvika olika behandling av brukare

Irland

63 %

100 %

Det är bästa lösningen både för miljön och berörda intressenter.

Sverige

7%

15 %

Belgien: Flandern

46 % 5-10 %

Enligt KOM bör Flandern överväga att peka ut hela territoriet.

Wallonien

15 %

Har mycket problem med NO3 i grundvatten. Planerar att utöka det känsliga området till ca 20 % av landarealen.

Bryssel-Capital

0%

Inget känsligt område på grund av liten region med liten andel jordbruk.

55 %

Skäl för utpekande är skydd av ytvatten (41 %), grundvatten (16 %) och eutrofierade vatten (2 %).

Storbritannien : England

64 %

Skottland

13,5 %

Wales

3%

Nordirland

Främst skydd av grundvatten Dels skydd av grundvatten och dels ytvatten

4 omr.

Fyra små områden med syfte att skydda grundvatten.

Utöver de känsliga områdena har F områden (främst i Bretagne) med särskilda regler för minskat näringsläckage, men där det är tillåtet att överskrida gränsvärdet för stallgödsel på 170 kg N/ha och år.

Frankrike

54 %

46 %

Italien

51 %

17 områden

De känsliga områdena har pekats ut utifrån kriteriet hög nitrathalt, med undantag för Po-området där skälet varit både hög nitrathalt och eutrofiering. De olika regionerna har olika kriterier. Enligt ERMrapporten saknas delvis underlag för bedömning. ERM anser även att Italien bör överväga att inkludera ytterligare områden i det känsliga området.

Spanien

50 %

Många mindre omr

Spanien kritiseras i ERM-rapporten bl.a. för att det saknas underlag, framför allt för att bedöma diffust läckage.

Portugal

41 %

14-35 områden

Grekland

30 %

4 områden

EU-15

40 %

ca 50 %

3

Portugal har pekat ut 14 känsliga områden och överväger ytterligare 21 områden. Har olika åtgärdsprogram för olika områden.

Ett vattenområde (Gulf of Pagasitikos) har pekats ut på grund av eutrofiering (alltså inte på grund av halter som överstiger 50 mg/l). I ERM-rapporten kritiseras Grekland dock för att nästan enbart ha tagit hänsyn till grundvatten vid utpekande av områden.

Uppgifter beräknade från Jordbruksstatistisk årsbok 2004 (Jordbruksverket 2004) och www.atlapedia.com

26

7 Samordning mellan vattendirektivet och nitratdirektivet 7.1 Inledning Inom både vattendirektivet4 och nitratdirektivet finns krav på övervakning för att en bedömning av olika vattens eutrofieringsstatus ska kunna ske. För vattendirektivet ska bedömningen av vattnets status omfatta många kvalitetsfaktorer, till exempel försurning, flödesdynamik etc., varav eutrofiering är en faktor. Av vattendirektivet (artikel 6 och bilaga IV) framgår dessutom att det ska upprättas ett register över alla vattenområden där det behövs skydd enligt annan EG-lagstiftning, till exempel nitratdirektivet. Syftet med denna text är att belysa förutsättningarna för samordning mellan de båda direktiven. Det är i nuläget svårt att exakt säga hur de olika pågående arbetena kommer att påverka vår framtida rapportering.

7.2 Samordning inom EU Inom EU pågår ett arbete med att samordna bedömningen av eutrofiering, som ska överensstämma med alla direktiv (vattendirektivet, nitratdirektivet, avloppsvattendirektivet) och konventioner (OSPAR, HELCOM, Barcelona, Svarta havet). Joint Research centre (JRC) som är kopplat till EU-kommissionen, har tillsatt en arbetsgrupp (Ecostat) som arbetar med denna samordning.

Enligt en sammanställning från JRC (Cardoso et al. 2001) kommer ytvatten som bedöms som eutrofierade enligt nitratdirektivet och avloppsvattendirektivet att klassas som sämre än ”god status” enligt vattendirektivet.

I rapporten Genomförande av rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (EU-kommissionen 2002) sammanställs vissa av medlemsstaternas rapporter för år 2000 (nitratdirektivet). Av rapportens slutsatser framgår att Nitratdirektivet ”fortfarande är ändamålsenligt och inte behöver arbetas om (med anledning av vattendirektivet)”. Kommissionen konstaterar även att genomförandet av de båda direktiven behöver samordnas, till exempel inom följande områden: •

Provtagningsplatser, nätverk, parametrar och frekvenser för övervakning.

•

Bedömning av växtnäringsläckage från punktkällor och diffusa källor för att jämföra de olika åtgärdernas effektivitet och fastställa prioriteringar.

•

Modeller för korrelation av miljökonsekvenser och orsaker som gör det möjligt att förutse konsekvenserna av olika scenarier.

•

Beräkning av förebyggande åtgärders kostnadseffektivitet.

4

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område

27

7.3 Revidering av bedömningsgrunderna för miljökvalitet Naturvårdsverket håller, som en följd av införlivandet av ramdirektivet för vatten, på med en revidering av bedömningsgrunderna för miljökvalitet för Kust och hav5 och Sjöar och vattendrag6. Arbetet innebär dels en förändring av de olika biologiska och kemiska parametrarna men också att göra om bedömningsgrunderna så att de blir föreskrifter och därmed får en annan status än de haft fram tills nu. Vattenmyndigheterna kommer att arbeta utifrån föreskrifterna i samband med sitt arbete med vattendirektivet. Arbetet med bedömningsgrunderna beräknas vara klart under slutet av 2006.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) arbetar för närvarande med att se över bedömningsgrunderna för Grundvatten7.

Denna revidering av bedömningsgrunderna i samband med genomförandet av ramdirektivet för vatten bör även leda till samordningsfördelar inför kommande redovisningar utifrån nitratdirektivet.

7.4 Rapportering enligt ramdirektivet för vatten Sverige gjorde i mars 2005 en sammanfattande rapportering8 till kommissionen innehållande kartläggning, beskrivning och analys av yt- och grundvatten enligt artikel 5 i ramdirektivet för vatten av riskområden (risk att inte god status uppnås till 2015). Riskbedömningen omfattade påverkan och tillstånd indelad i tre klasser: 1. Tydliga riskområden 2. Osäker bedömning 3.

Områden utan risk

Påverkans- och riskbedömningarna är gjorda utifrån graden av påverkan och dess effekter på miljön utifrån följande inriktningar: 1. Biologiskt tillstånd 2. Försurning 3. Övergödning 4. Metaller 5. Miljöfarliga organiska ämnen 6. Fysisk påverkan En mer noggrann rapportering av riskområden kommer att ske 2006-2007, kopplat till framtagandet av åtgärdsprogram och förvaltningsplaner till 2009.

5

Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och hav. Naturvårdsverkets rapport nr 4914.

Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Sjöar och vattendrag. Naturvårdsverkets rapport nr 4913.

7 Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Grundvatten. Naturvårdsverkets rapport nr 4915.

8 Beskrivning, kartläggning och analys av Sveriges grundvatten- sammanfattande rapport. Rapportering den 22 mars 2005 enligt ramdirektivet för vatten. SGU. Beskrivning, kartläggning och analys av Sveriges ytvatten- sammanfattande rapport. Rapportering den 22 mars 2005 enligt ramdirektivet för vatten. Naturvårdsverket.

6

28

För bedömning av övergödningsrisk har faktorerna fosfor, kväve, makrovegetation, klorofyll och fytoplankton (biovolym) studerats. Kartbilder över riksbedömningen av sötvatten och kustvatten har tagits fram i samband med rapporteringen enligt vattendirektivet. Dessa kartor visas i denna rapport under avsnitt 11.

29

8 Underlag som funnits tillgängliga vid denna översyn av känsliga områden Nedan listas de underlag som vi haft tillgång till vid denna översyn av de känsliga områdena.

I listan redovisas både underlag som vi använt oss av i denna rapportering och underlag som vi valt att inte använda av olika skäl. I avsnitten 9-11 framgår närmare skälen till varför vi valt att inte använda en del av underlagsmaterialet.

•

Mätdata från kustvattenmätningar från SMHI:s databas SHARK.

•

Mätdata från vattenmätningar, enkätsvar samt regionalt informationsmaterial från enskilda vattenvårdsförbund, kommuner och länsstyrelser

•

Mätdata från kustvattenmätningar från Stockholm vatten

•

Mätdata från sjöar och vattendrag från Sveriges Lantbruksuniversitet genom Samordnad recipientkontroll (SRK), Typområden på jordbruksmark (JRK), miljöövervakning, Riksinventeringar, Länsinventeringar i Kronobergs och Södermanlands län. SLU har även gjort en sammanställning av den identifiering och förteckning av svenska inlandsvatten, baserat på databaser vid SLU, som institutionen för miljöanalys gavs i uppdrag att genomföra.

•

Beräkningar av rotzonsutlakning från åkermark till och med år 1999.

•

Beräkningar av nettobelastning av kväve till havet.

•

Grundvattenmätningar i miljöövervakningsprogrammet för grundvatten och i Sveriges geologiska undersöknings (SGUs) grundvattennät

•

Rapportering enligt EU:s ramdirektiv för vatten – sammanfattande rapporter från mars 2005 för grundvatten och ytvatten.

•

Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet för Grundvatten, Sjöar och vattendrag och Kust och hav

•

Sammanställning från 1994 av analysdata med uppgifter över bakteriologisk och kemisk beskaffenhet hos råvatten och dricksvatten i kommunala vattenverk.

•

Vattenanalyser från kommunala grundvattentäkter (analyser som hittills inrapporterats i databasen DGV, databasen är för närvarande under uppbyggnad).

31

9 Ytvatten för användning som dricksvatten I Sverige kommer hälften av det allmänna vattnet som används till dricksvatten från ytvatten, det vill säga sjöar eller rinnande vattendrag. Den andra hälften kommer från grundvatten fördelat på naturligt grundvatten eller så kallat konstgjort grundvatten.

Enligt nitratdirektivet ska medlemsländerna förteckna vattenområden där sött ytvatten som används eller kan komma att användas som dricksvatten har en nitrathalt som är högre än 50 mg nitrat/l. Utifrån dessa förtecknade vattenområden ska länderna sedan utpeka känsliga landområden och rapportera dessa områden till kommissionen. Detsamma gäller vatten som kan komma att få halter över 50 mg nitrat/l om åtgärder enligt direktivet inte vidtas.

Enligt Livsmedelsverkets föreskrifter betecknas dricksvatten som otjänligt för konsumtion när halten av nitrat överskrider 50 mg/l och tjänligt med anmärkning vid 20 mg/l.

9.1 Underlag Det finns i dagsläget mycket lite samlade mätvärden tillgängliga av nitrathalter i ytvatten som används till dricksvattenframställning.

De mätvärden som varit tillgängliga i denna utredning är vattenmätningar av nitrat som gjorts i ett urval sjöar och vattendrag (se kartorna 3 och 4). Sjöarna och vattendragen behöver inte vara föremål för utvinnande av dricksvatten. Indelningsintervallen är utifrån den indelning kommission anser att medlemsländerna ska följa vid rapporteringen.

33

Karta 3. Medelvärden (2000-2002) av uppmätta nitrathalter i sjöar (mg/l).

34

Karta 4. Medelvärden (2000-2002) av uppmätta nitrathalter i vattendrag (mg/l).

35

För Sveriges del är nitratdirektivets angivna gränsvärde 50 mg NO3/l mycket högt för både svenska sjöar och vattendrag. Vi finner inte så höga värden i de ytvatten vi har mätvärden ifrån. För denna utredning har medelvärden över åren 2000-2002 beräknats för 246 st sjöar 220 st vattendrag. Av sjöarna är det ingen som överskrider 10 mg NO3/l.

Mätvärdena för sjöarna fördelas enligt följande: NO3 i mg/l

Antal mätvärden

0-2

231

2-10

15

10-25

-

25-40

-

40-50

-

50-100

-

Summa

246

Av de 220 st vattendragen är den högsta halten ca 26 mg NO3/l.

Mätvärdena för vattendragen fördelas enligt följande: NO3 i mg/l

Antal mätvärden

0-2

160

2-10

52

10-25

7

25-40

1

40-50

-

50-100

-

Summa

220

Det finns en äldre sammanställning från 1994 med mätningar av bland annat nitrat i råvatten till större kommunala vattenverk (375 st) som har gjorts av Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV)9. I denna sammanställning har fem vattenverk medianvärden som överskridit 20 mg NO3/l. Det går inte av sammanställningen att se om dessa mätvärden uppmätts i grundvattenverk eller ytvattenverk men troligtvis är dessa högre värden uppmätta i grundvattenverk eftersom utspädningen vanligtvis blir större i ytvatten och därför uppmäts inte så höga koncentrationer i dessa vatten.

9.2 Slutsats Med de underlag som utredningen haft till förfogande ser vi ingen anledning till att utpeka känsliga områden utifrån ytvatten för användning av dricksvatten.

9

Analysdata 1994 – Uppgifter över bakteriologisk och kemisk beskaffenhet hos råvatten och dricksvatten vid kommunala vattenverk.

36

10 Grundvatten Hoten mot grundvattnet är många. De areella näringarna, transportsektorn, industrisektorn, energiproduktion, den urbana miljön och täktverksamheten är alla verksamheter som har påverkan på grundvattnet. De främsta hoten hittills har varit försurningen, kväveläckage och den urbana miljöns förorenande inverkan.

Det viktigaste användningsområdet för grundvatten är inom kommunal och enskild vattenförsörjning. Hälften av den kommunala vattenförsörjningen i landet baseras på naturligt eller konstgjort grundvatten. Med konstgjort grundvatten menas att man låter ytvatten infiltrera till grundvatten till exempel via en grusås. Därutöver grundar ca 1,2 miljoner personer i Sverige sin permanenta vattenförsörjning på grundvatten i egna brunnar.

Naturvårdsverket har gett ut bedömningsgrunder för miljökvalitet av grundvatten. I dessa bedöms grundvattnets tillstånd utifrån sju aspekter varav kvävehalt är en. De övriga sex aspekterna är alkalinitet –risk för försurning, salt-klorid, redox, metaller, bekämpningsmedel och grundvattennivå. Vid indelning i olika tillståndsklasser har man för kvävets del utgått från risken för ogynnsamma hälsoeffekter vid konsumtion av dricksvatten och tekniska effekter i samband med vattnets användning som dricksvatten.

Tillståndsklasserna är för grundvatten indelade enligt följande med avseende på kvävehalt, mg/l Klass

Benämning

NO3-N (mg/l)

NO3 (mg/l)

1

Mycket låg halt

< 0,5

< 2,2

2

Låg halt

0,5 – 1

2,2 – 4,4

3

Måttlig halt

1–5

4,4 – 22,1

4

Hög halt

5 – 10

22,1 – 44,3

5

Mycket hög halt

> 10

> 44,3

För att kunna ange den troliga källan/källorna till förhöjda kvävehalter i grundvattnet är kännedom om markanvändning, placering av avloppsanläggningar, gödselvårdsanläggningar, deponier etc. nödvändig. Om man finner höga halter i jordbruksmarkens rotzon kan man härleda detta till markanvändningen. I ett jordbruksdominerat område utgör sådana förhållanden en risk för grundvattnet i området.

Som tidigare nämnts när det gäller dricksvattenkvalitet bedöms dricksvatten som otjänligt vid 50 mg nitrat/l vilket motsvarar 11,3 mg nitratkväve/l. Vid halter över 5 mg nitratkväve/l betraktas vattnet som tjänligt men med teknisk anmärkning. Enligt nitratdirektivet ska vattenområden där grundvattnets nitrathalt överstiger eller kan komma att överstiga 50 mg nitrat/l förtecknas.

10.1 Underlag Med hjälp av bakgrundsdata om jordarter, klimat, avrinning, grödor, gödsling och avkastning har jordbruksmarkens läckage av kväve kunnat beräknas genom modellberäkningar i SOILNDB. I kartan nedan visas medelhalter av kväve i det vatten som lämnar rotzonen i

37

jordbruksmark10. Med det menas det kväve som har transporterats förbi markens rotzon ungefär vid 1 m djup. Observera att skalan i denna bild uttrycker halterna i kväve, det vill säga 11,3 mg kväve/l motsvaras i denna karta av ca 50 mg nitrat/l. Det bör nämnas att områden som är kända som områden med särskilda nitratproblem, exempelvis Kristianstadslätten och områden i Halland redan idag ingår i det känsliga området.

Karta 5. Medelhalter (mg/l) av kväve nedanför rotzonen (ca 1 m djup) i jordbruksmark (åkermark och betesmark). Kartan bygger på data till och med 1999.

Kartan är byggd på data till och med 1999. Detta får till följd att effekter av vissa åtgärder, såsom stöd för odlande av fånggrödor som införts efter 1999, inte syns på denna karta.

10

Kartan baseras på en tidigare framtagen karta över det areella totalkväveläckaget i kg/ha och år. Den tidigare kartan togs fram för att belysa det areella kväveläckaget från Sveriges jordbruksmark indelat i 22 produktionsregioner, 10 jordarter och 13 grödklasser. Kväveläckaget beräknades för 1 000 TRK-avrinningsområden. Med detta som underlag och avrinningsbilden i resp. TRK-område kunde en medelhalt för resp TRK-område framräknas. Medelhalterna är presenterade i den aktuella kartan.

38

I den sammanfattande rapport som gjorts över beskrivning, kartläggning och analys av Sveriges grundvatten enligt EG:s ramdirektiv för vatten har man för att bedöma risken för grundvatten gjort en indelning i påverkansfaktorer och kriterier för dessa. En av dessa påverkansfaktorer är åkerandel och kriteriet för att risken att miljökvalitetsmålet Grundvatten av god kvalitet inte uppfylls 2015 ska bedömas som obetydlig är om åkerandelen understiger 10 %. Om åkerandelen överstiger 45 % bedöms det finnas en potentiell risk för att miljökvalitetsmålet inte nås 2015. I påverkansfaktorn ligger både risk för kväveläckage och bekämpningsmedel till grundvattnet.

I den sammanställning med mätningar av bland annat nitrat i råvatten till större kommunala vattenverk (375 st) som gjordes av Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) var det fem vattenverk som hade medianvärden som överskred 20 mg nitrat/l. Dessa vattenverk ligger i Skåne, Hallands och Västra Götalands län. Inget av vattenverken hade nitrathalter i råvattnet som översteg 50 mg nitrat/l. Som nämnts tidigare går det inte att utläsa av sammanställningen om dessa högre mätvärden uppmätts i grundvattenverk eller ytvattenverk.

Det troligaste är dock att de högre värdena är uppmätta i grundvattenverk eftersom utspädningen vanligtvis blir större i ytvatten.

Som en del av arbetet inom ramdirektivet för vatten håller en databas på att byggas upp med mätvärden av grundvatten till kommunala vattenverk. Genom denna kommer förhoppningsvis ytterligare information om grundvattnets kvalitet finnas tillgänglig med uppdaterad data inför framtida redovisningar. För närvarande finns analyser från 583 kommunala grundvattentäkter (inklusive vattentäkter med konstgjord infiltration) tillgängliga. Endast två av dessa uppvisar halter över 50 mg/l nitrat (vattentäkter med halter över gränsvärdet har ofta ersatts med annan vattenförsörjning). För 23 av vattentäkterna är medelhalten av nitrat över 20 mg/l. För 38 av vattentäkterna överskreds detta värde vid något eller några analystillfällen.

Det finns i Sverige grundvattenmätningar som Sveriges geologiska undersökning (SGU) ansvarar för. Dessa är dock utformade för att mäta effekter av långtransporterade luftburna föroreningar i opåverkade skogssystem vilket gör att dessa inte bedömts som användbara för detta kriterie, det vill säga bedöma tillståndet för grundvatten i jordbruksdominerade områden.

10.2 Slutsatser Med utgångspunkt i kartan med medelhalter av kväve nedanför rotzonen har områden med halter högre än 10 mg kväve/l bedömts som områden där det finns risk att jordbruket kan påverka grundvattnets kvalitet.

Karta 6 visar de församlingar som berörs av områden med kvävehalter i rotzonen som överskrider 10 mg/l.

39

Karta 6. Församlingar som berörs av områden där medelhalten av kväve nedanför rotzonen överskrider 10 mg/l.

40

I denna karta finns alla församlingar med som berörs, oavsett andel åkermark i området. När det gäller grundvatten och jordbrukets påverkan på grundvattnet kan denna vara mycket lokal.

För grundvattnet betyder det att en påverkan kan ske utan att andelen jordbruk för hela församlingen är särskilt stor. Avgränsningen att endast församlingar med en viss andel åkermark har betydelse för grundvattnets påverkan av odlingen av åkermark har vi därför inte bedömt som motiverad för grundvattnet.

Vi bedömer att de områden där medelhalterna nedanför rotzonen överskrider 10 mg kväve/l (motsvarande ca 44 mg NO3/l) är områden med risk för grundvattnet och som huvudregel bör de ingå som känsliga områden enligt nitratdirektivet för att skydda grundvattnet. I dessa områden skulle grundvattnet få höga halter av nitrat om ingen ytterligare utspädning sker och grundvattenmagasinet ligger grunt. Ett utpekande som känsligt område utifrån den upplösning som vi har på församlingsnivå kan dock innebära att många jordbrukare i delar av församlingarna omfattas av nitratdirektivets åtgärder även om halterna av kväve i deras närområde är låga. Detta gör att vi i dessa fall bedömer att ett undantag från huvudregeln bör göras. Utifrån karta 6 gäller detta exempelvis områden i Småland där mycket små områden indikeras av höga halter nedanför rotzonen i karta 5, men applicerade till församlingnivå blir stora områden berörda. I sådana situationer bedöms ett lokalt arbete vara mer effektivt och ändamålsenligt än de generella åtgärder som kan vidtas enligt nitratdirektivet för att skydda grundvattnet.

Eftersom medelvärden indikerar att enskilda värden kan vara både högre och lägre än det angivna medelvärdet kan man ställa sig frågan om ett lägre gränsvärde än halten 10 mg kväve/l skulle vara motiverat för att inte riskera att enskilda värden överskrider det av nitratdirektivet angivna 50 mg nitrat/l. Som tidigare nämnts är dock kartan som visar utlakningen från rotzonen gjord med dataunderlag till och med 1999. Vi menar att trender i positiv riktning mot lägre halter i utlakningen från rotzonen har kunnat urskiljas sedan dess.

Nyligen genomförda beräkningar av Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) visar på minskad kväveutlakning från åkermark med 7 000 ton mellan 1995 och 200311 (se även avsnitt 1.2).

Ett förslag till miljökvalitetsnorm för nitrat i grundvatten har tagits fram och redovisats i Naturvårdsverkets rapportserie12. I förslaget är normvärdet 50 mg nitrat/l och normen anses uppfylld när det ytliga grundvattnet (0-4 m under årsmedelgrundvattenytan) innehåller högst 50 mg nitrat/l som glidande sexårsmedelvärde. I förslaget har medelvärdet av växtnäringsläckagets variation under en sex års växtodlingsföljd tagits som utgångspunkt vid definition av normuppfyllelse. Skälet till detta är att jordbrukets växtnäringsläckage är den areellt sett viktigaste orsaken till normöverskridanden i grundvatten.

Avdelningen för vattenvårdslära på SLU har även gjort mätningar i grundvatten i observationsfält på åkermark13. Dessa mätningar har gjorts under lång tid och medelvärden under perioden 1983-2003 visar i huvudsak stabila halter eller nedåtgående trender för nitrathalterna. Även nedåtgående trender av nitatkväve i ett antal typområden (24 st) för jordbruksmark har observerats genom mätningar i utloppspunkten i de bäckar som avbördar åkermarken14. Av dessa 24 stationer visade 20 st tendenser till nedåtgående trender. Av dessa visade 7 st signifikant nedåtgånde trender.

11

Redovisning till Jordbruksverket, dnr 23 8051/04 Miljökvalitetsnorm för nitrat i grundvatten (2002), Naturvårdsverkets rapport nr 5180 13 Observationsfält på åkermark. Teknisk rapport nr 93. G. Johansson och A. Gustafson. Avdelningen för vattenvårdslära, SLU. 2005 14 Nitrogen leaching in small agricultural catchments (2004), K. Kyllmar. Agraria 485. Doctoral thesis. SLU. 12

41

Genom förändringar i jordbrukspolitiken har även förändringar i odlingen som förväntas minska storleken av kväveläckaget kunnat ses. Det gäller till exempel att arealen av spannmål har minskat och att arealen av extensiv vall och träda har ökat.

Med bakgrund av detta gör vi därför bedömningen att en avgränsning för känsliga områden vid medelhalter som överskrider 10 mg kväve/l nedanför rotzonen är rimlig.

I de områden som inte pekas ut som känsliga bedöms kvävehalterna i grundvattnet, med bakgrund av att halterna i rotzonen är lägre än 10 mg kväve/l och att trenderna går mot lägre halter, endast i undantagsfall överskrida 50 mg nitrat/l.

42

11 Eutrofiering av ytvatten, kustvatten och havsvatten Om naturliga sötvattensjöar, andra sötvattensamlingar, flodmynningar, kustvatten och havsvatten är eutrofierade eller riskerar att bli det om inte åtgärder vidtas ska de förtecknas enligt nitratdirektivet. I nitratdirektivet definieras eutrofiering som ”berikning av vatten genom tillförsel av kväveföreningar, vilket medför ökad tillväxt av alger och högre former av växtlighet så att balansen mellan organismerna i vattnet störs på ett oönskat sätt och vattenkvaliteten påverkas negativt”.

Det finns inte specificerat i direktivet vilka metoder eller kriterier medlemsländerna ska använda vid bedömning av eutrofiering. Detta har gjort att eutrofiering enligt nitratdirektivet har bedömts på olika sätt i de olika länderna. Kommissionen har dock givit ut riktlinjer för hur rapporteringen kan göras. När det gäller eutrofiering innehåller riktlinjerna exempel på kriterier. De som nämns är nitrat, totalfosfor, klorofyll och syrehalt.

Vid bedömningen av eutrofiering har vi i denna utredning begränsat oss till att främst titta på kvävehalterna i de olika vattnen och i vissa fall även fosfor- och klorofyllförekomst.

11.1 Ytvatten 11.1.1 Underlag Att göra väl avvägda generaliseringar utifrån ett begränsat antal mätdata från sjöar och vattendrag, för att i nästa steg bedöma områdets känslighet utifrån nitratdirektivets perspektiv har visat sig vara svårt. Vi har med de underlag vi haft till förfogande trots dessa svårigheter försökt att göra en bedömning av känsliga områden.

De underlag vi haft för att bedöma eutrofiering i ytvatten är mätdata av kväve och fosfor samt i vissa fall klorofyll, modellberäkningar av utlakning nedanför rotzonen av kväve, och den riskbedömning av sötvatten som gjorts i samband med Sveriges rapportering enligt ramdirektivet för vatten i mars 2005.

11.1.2 Genomgång av mätdata för svenska ytvatten För att få en översikt över hur situationen ser ut för Sveriges ytvatten lades ett uppdrag ut på Institutionen för miljöanalys vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU)15. Utgångspunkt för arbetet var att gå igenom befintliga vattenkvalitetsregister för att finna objekt som ska förtecknas enligt direktivets kriterier om ytvatten, sjöar och vattendrag. Mycket kortfattat kan man säga att följande steg ingick i SLU:s uppdrag: •

sammanställa och komplettera databaser på lämpligt sätt för sökning,

•

finna höga nitrathalter i två angivna klasser, dels 20-50 mg NO3/l dels > 50 mg NO3/l,

•

finna eutrofa objekt (sjöar samt vattendragsstationer) baserat om möjligt på tre kriterier (fosfor, kväve och klorofyll),

•

göra en bedömning av objektens antropogent härledda eutrofiering där så är möjligt, och

15

Identifiering och förteckning av svenska inlandsvatten enligt artikel 3.1 och bilaga 1 i Nitratdirektivet, baserat på databaser vid SLU. Persson, G. & Wilander, A. Institutionen för miljöanalys, SLU. Rapport 2005:6.

43

•

beräkna avrinningsområden tillrinningsområden.

11.1.2.1

och

jordbruksarealer

inom

eutrofierade

objekts

Eutrofa och eutrofierade sjöar

Genomgången av de olika databaserna har gett en ny och mer komplett bild av växtnäringstillståndet i svenska sjöar än vi haft tidigare. När sjöar från de nu inventerade databaserna lagts samman (och dubletter utesluts) blev det totala antalet 996 stycken sjöar med en uppmätt fosforhalt över 25 µg P/l.

Fosforhalternas fördelning mellan de 996 sjöarna visas i tabellen nedan. Klassificeringen av tillståndsklasser är enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet för sjöar och vattendrag.

Tillståndsklass

Benämning

Klassgränser (µg P/l)

Antal sjöar

3

Höga halter

25 – 50

712

4

Mycket höga halter

50 – 100

207

5

Extremt höga halter

> 100

73

Summa

996

Avvikelsekvoter för fosfor har beräknats enligt de gällande bedömningsgrunderna där så varit möjligt, det vill säga i 962 sjöar. Kvoterna har sedan klassindelats: Klass

Avvikelsekvot

Antal sjöar

1

< 1,5

161

2

1,5 – 2

103

3

2–3

217

4+5

>3

481

Summa

962

Sjöarna i påverkansklass 1 kan med stor sannolikhet antas vara naturligt eutrofa liksom en del sjöar i klass 2 och ytterligare ett mindre antal i klass 3. Att ange exakta siffror för antalet eutrofierade sjöar är här svårt, inte minst beroende på det begränsade dataunderlaget. Ska en siffra anges borde den ligga omkring 800 eutrofierade sjöar. Resterande sjöar har nästan uteslutande halter under 40 µg P/l vilket kan uppnås under referensförhållanden med mycket hög vattenfärg. Det måste framhållas att enstaka sjöar kan avvika från detta mönster vilket gör att säkra bedömningar kräver extra kännedom om lokala förhållanden.

Karta 7 visar sjöar med fosforhalter som överskrider 25 µg P/l och har en avvikelsekvot > 3.

Vissa områden i kartan har särskilt stort antal av fosforrika sjöar. Detta beror främst på att det i dessa områden genomförts särskilda undersökningar med ett stort antal provtagningar. Detta gäller till exempel Södermanlands och Kronobergs län.

44

Karta 7. Sjöar med fosforhalter som överskrider 25 µg P/l och har en avvikelsekvot > 3.

45

Några av databaserna saknade uppgifter om totalkvävehalter. I vissa fall har det varit relativt enkelt att komplettera med sådana och den slutliga databasen med sjöar kom därigenom att innehålla totalkvävehalter i 681 eutrofierade sjöar som klassificerades enligt bedömningsgrunderna. Skalan baseras på hur frekventa olika halter är i Sverige men är inte direkt effektrelaterad.

Klass

Benämning

Klassgränser (µg N/l)

Antal sjöar

1

Låga halter

< 300

9

2

Måttligt höga halter

300 – 625

145

3

Höga halter

625 – 1250

414

4

Mycket höga halter

1250 – 5000

109

5

Extremt höga halter

> 5000

4

Summa

681

Karta 8 visar sjöarnas fördelning mellan olika totalkvävehalter. Indelningen i kartan är gjord utifrån Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag.

46

Karta 8. Totalkvävehalter i µg/l i sjöar med fosforhalter som överskrider 25 µg P/l och en avvikelsekvot > 3. Inom parantes anges antalet sjöar i varje intervall.

47

Kvävets roll i ekosystemet har vidare bedömts med N/P-kvoter i samma sjöar: Klass

Benämning

N/P-Klassgränser

Antal sjöar

1

Kväveöverskott

> 30

111

2

Kväve-fosforbalans

15 – 30

429

3

Måttligt kväveunderskott

10 – 15

109

4

Stort kväveunderskott

5 – 10

24

5

Extremt kväveunderskott

<5

8

Summa

681

Här kan man säga att fler sjöar än väntat hade kväve/fosfor-kvoter under 10 vilket kan indikera kväveunderskott (se ovan). Som redan tidigare påpekats kräver just bedömningen av denna kvot bra data för perioden juni-september. Detta har dock inte kunnat tillgodoses för många av dessa sjöar.

Från ca 1/4 av sjöarna finns uppgifter om klorofyllhalter. Skalan är avsedd för mätvärden under augusti.

Tillståndsklass

Benämning

Kl a halt (µg/l)

Antal sjöar

1

Låga halter

< 2,5

2

2

Måttligt höga halter

2,5 – 10

50

3

Höga halter

10 – 20

97

4

Mycket höga halter

20 – 40

73

5

Extremt höga halter

> 40

56

Summa

278

I 1/5 av sjöarna var klorofyllhalterna extremt höga och klassificerades i klass 5 enligt bedömningsgrunderna. I fyra av dessa sjöar var klorofyllhalterna ”mycket extremt” höga, över 140 µg klorofyll a/l. Bara 1/5 klassificerades i klasserna 1+2. Sambandet med totalfosfor eller totalkvävehalter var dock inte starkare än i den äldre databasen.

Kommissionen har gett ut vissa riktlinjer för rapportering i enlighet med nitratdirektivet.

Rapporteringen till kommissionen ska göras med andra indelningsintervall av kvävehalter än de som gäller enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder. Karta 9 visar den indelning som kommissionen anser att medlemsländerna ska följa vid rapporteringen. I denna karta anges halterna som medelvärden över året av nitrat.

48

Karta 9. Medelvärden (2000-2002) av uppmätta nitrathalter i sjöar (mg/l).

49

11.1.2.2

Jordbruk i de eutrofa sjöarnas tillrinningsområden

Kopplingen mellan intensivt jordbruk i sjöarnas tillrinningsområden och varierande grad av eutrofi i sjöarna kan beskrivas på olika sätt. Man kan välja att arbeta med jordbrukets omfattning och förluster inom hela TRK-områden16 som matchas mot tillståndet i områdets sjöar som det beskrivits ovan. Man kan också välja att söka kopplingar mellan tillståndet i varje enskild sjö och jordbruksverksamheten i dess tillrinningsområde. För att korrekt bedöma jordbrukets roll krävs kompletta källfördelningar för varje sjö och för både kväve och fosfor.

Detta är ett omfattande arbete som också kan möta problem, speciellt vad det gäller fosfor.

Generella förhållanden kan dock beskrivas på enklare sätt som innebär att man inriktar sig på att beräkna hur mycket jordbruksmark som finns inom varje sjös tillrinningsområde. Med hjälp av denna areal och mer eller mindre exakta uppgifter om arealspecifika förluster kan sedan en mer eller mindre komplett källfördelning göras och relateras till tillståndet i sjön.

Grundläggande i detta sammanhang är att ta fram sjöarnas tillrinningsområden och arealen jordbruksmark. Detta har gjorts genom sökningar i många olika register vid Institutionen för miljöanalys. På detta sätt kunde avrinningsområden och markanvändning för ca 250 sjöar läggas till databasen. Avrinningsområden för ytterligare sjöar har tagits fram med hjälp av en höjddatabas samt Röda kartan. Markanvändningen inom områdena har beräknats från databaser över jordbruksstöd (Blockdata och IAKS). Totalt finns nu markanvändningsdata för tillrinningsområdena till 734 sjöar. Detta material har lagts till en databas som med nuvarande omfattning kan användas för att söka en koppling mellan trofitillstånd och arealerna av olika markslag i tillrinningsområdena och, med hjälp av schabloner, även växtnäringstillförseln.

11.1.2.3

Översikt vattendrag

Växtnäringssituationen i vattendrag har beskrivits med hjälp av data från 680 vattendragsstationer där bedömningsgrundernas krav på data över minst tre år är rimligt tillgodosedda. En månatlig provtagning har dock inte alltid tillämpats och medelvärden för enstaka år har ibland fått accepteras. Den sökning efter höga nitrathalter som gjorts ger en annorlunda bild av nitratförorening än data från sjöarna. Totalt identifierades 116 stationer med nitrathalter som vid ett eller flera tillfällen överskridit 20 mg NO3/l. Bland dessa fanns 42 stationer (motsvarande ca 6 % av mätstationerna) med mätvärden över 50 mg NO3/l.

Skillnaden mot nitrattillståndet i sjöarna är mycket tydlig och kan enklast förklaras genom stor denitrifikation, stort växtupptag och sedimentation i sjöarna. Denna retention gynnas av lång uppehållstid, riklig tillgång till organiskt material eller hög växtproduktion i sjöarna.

Denna miljö finns företrädesvis i eutrofa sjöar som därför sällan har mycket höga kvävehalter.

Viss utspädning genom stor vattenmassa sker också i en större sjö jämfört med ett mindre vattendrag.

16

Områden inom Transport – Retention – Källfördelningsprojektet (Brandt & Ejhed 2002). Naturvårdsverkets rapport nr 5247

50

Kvävehalter från 680 vattendragsstationer fördelade sig enligt bedömningsgrunderna på följande klasser: Klass

Benämning

Klassgränser (µg N/l)

Antal stationer

1

Låga halter

< 300

108

2

Måttligt höga halter

300 – 625

251

3

Höga halter

625 – 1250

191

4

Mycket höga halter

1250 – 5000

102

5

Extremt höga halter

> 5000

28

De höga halterna uppmättes främst i de vattendrag som ingår i jordbrukets recipientkontroll (JRK) vilka oftast har jordbruksdominans i sina avrinningsområden och dessutom är små.

Karta 10 visar vattendragshalter av nitrat i mg/l enligt den indelning som finns i kommissionens riktlinjer. Halterna är genomsnittliga koncentrationer över året.

51

Karta 10. Medelvärden (2000-2002) av uppmätta nitrathalter i vattendrag (mg/l).

52

Klassificeringen av fosforhalter visade att 281 av 680 vattendragsstationer hade totalfosforhalter över 25 µg P/l: Klass

Benämning

Klassgränser (µg P/l)

Antal stationer

3

Höga halter

25 – 50

121

4

Mycket höga halter

50 – 100

106

5

Extremt höga halter

> 100

54

De avvikelsekvoter som kunde beräknas kom från miljöövervakningsstationer och den samordnade recipientkontrollens vattendragsstationer: Klass

Benämning

Avvikelsekvot

Antal stationer

1

Ingen eller obetydlig avvikelse

< 1,5

12

2

Tydlig avvikelse

1,5 – 2

10

3

Stor avvikelse

2–3

44

4+5

Mycket stor avvikelse

>3

157

Sammantaget är både fosfor- och kvävehalter, speciellt nitrathalter, höga i många små vattendrag. Detta är naturligt då ju närmare källan, i detta fall åkermarken, en mätning görs desto mindre utspätt har det avrinnande vattnet hunnit bli av kvävefattigt vatten från skog eller grundvatten. Detta framkommer sällan vid mätningar nära kusten i de stora vattendragen där växtnäringshalterna i regel är låga bland annat på grund av utspädning. Där små vattendrag valts ut slumpmässigt för provtagning visar sig många vattendrag ha höga halter liksom inom andra vattendragsgrupper (JRK och SRK). Detta indikerar att små vattendrag fortfarande kan vara starkt förorenade utan att detta kan beskrivas på ett bra rikstäckande sätt.

Den starka kopplingen till storleken på vattendraget gör att när man presenterar vattendragsdata måste det anges vilken storlek på avrinningsområde som mätningarna avser för att kunna bedöma om halten är hög eller låg. Fler undersökningar i små avrinningsområden samt representativitetsstudier behövs för att spegla tillståndet i hela landet.

53

11.1.2.4 Modellberäkningar av kväveutlakning nedanför rotzonen i jordbruksmark Som ett komplement till de uppmätta värden som redovisats är även en karta med kvävehalter nedanför rotzonen intressant ur perspektivet eutrofiering. Det kväve som lakas ut från rotzonen riskerar så småningom att hamna i grund- eller ytvatten. Kartan 11 visar medelhalter av kväve nedanför rotzonen i mg/l.

Karta 11. Medelhalter (mg/l) av kväve nedanför rotzonen (ca 1 m djup) i jordbruksmark (åkermark och betesmark). Kartan bygger på data till och med 1999.

54

När det gäller eutrofiering av ytvatten har vi bedömt att jordbrukets andel av den totala ytan är av betydelse för att kunna säga att berikningen av näringsämnen i ett visst vattendrag eller en sjö beror på jordbruket. Vi har i denna utredning inte haft underlag som kunnat visa när jordbruket får en betydande inverkan på vattenkvalitén i sjöar och vattendrag. Vi har dock gjort bedömningen att när åkerandelen överskrider 10 % av ytan kan man inte utesluta att jordbruket utgör en påverkan på vattenkvalitén.

Karta 12 visar de församlingar som utifrån karta 11 har en kvävehalt nedanför rotzonen som överskrider 10 mg kväve/l och där åkerandelen i församlingarna är större än 10 %. Kartan ska ses som områden där det på grund av höga kvävehalter nedanför rotzonen är risk för att näringstillförseln av kväve till sjöar och vattendrag, i samspel med förhöjda halter av fosfor, kan leda till eutrofiering i dessa vatten.

55

Karta 12. Församlingar med mer än 10 % åkermark där det på grund av höga kvävehalter nedanför rotzonen finns risk för eutrofiering i ytvatten.

56

11.1.2.5

Rapportering enligt ramdirektivet för vatten

I samband med rapporteringen enligt EU:s ramdirektiv för vatten i mars 2005 gjordes en riskbedömning när det gäller övergödning av sötvatten. Karta 13 är den karta som togs fram i samband med denna rapportering. Analysen är gjord på nationella data och bedöms vara preliminär. Den kan komma att förändras i samband med att regionala och lokala data kan komplettera bilden. Rött visar områden med problem med övergödning och grönt områden utan indikation. I de gråfärgade områdena är bedömningen osäker.

57

Karta 13. Riskbedömning av övergödning i sötvatten. Preliminär bedömning som gjordes i samband med rapportering enligt ramdirektivet för vatten i mars 2005.

58

11.1.3 Slutsatser för ytvatten I denna utredning har vi låtit nitrathalterna vara det främsta kriterie för att ett ytvatten ska förtecknas och leda till utpekande av känsliga områden. Det är mycket få av sjöarna eller vattendragen som har uppmätta nitrathalter över 50 mg nitrat/l. Av dessa ingår de allra flesta redan idag i det känsliga området.

Karta 12 indikerar dock att det finns församlingar som för närvarande inte ingår i de känsliga områdena och där de modellberäknade halterna i rotzonen överskrider 10 mg kväve/l. Dessa påträffas exempelvis i skogsbygderna i Småland. Även i den riskbedömning som gjorts i samband med rapporteringen enligt ramdirektivet för vatten (karta 13) indikeras riskområden som för närvarande inte ingår i det känsliga området.

I en nyligen gjord undersökning av 12 vattendrag i jordbruksdominerade avrinningsområden17 (minst 30 % jordbruksmark) har man kunnat se signifikanta minskningar av nitratkväve och övrig fosfor (skillnaden mellan Tot-P och PO4-P). Minskningarna var i undersökningen tydligast i Skåne med en minskning på en till ett par procent om året (1983-2003). Här var även nitrathalterna 3-5 gånger högre än i vattendragen i Mellansverige. I Mellansverige var minskningarna inte lika entydiga. Förändringarna menar forskarna med stor sannolikhet bero på åtgärder för att minska läckage och av minskade utsläpp.

Som redovisats under avsnitt 10.2 har även den beräkning som gjorts av nitratutlakningen från rotzonen visat på en minskning i utlakningen och trenderna i samband med ändrad inriktning av den gemensamma jordbrukspolitiken visar en arealökning av odling med lågt kväveläckage (extensiv vall och träda).

Med bakgrund av detta och vad som framkommit genom SLU:s uppdrag med identifiering och förteckning av svenska inlandsvatten anser vi inte att vi kan dra några slutsatser om eventuella utpekande av känsliga områden utifrån ytvatten i inlandet. Vi har i nuläget inte tillräcklig kunskap om varje vattendrag eller sjös delavrinningsområde eller dess olika källor till förorening av kväve och fosfor. Detta underlag bedömer vi vara nödvändigt för att kunna göra en välavvägd bedömning av olika områdens påverkan av kväve och fosfor från jordbruket och för att i nästa steg kunna utpeka känsliga områden utifrån nitratdirektivet.

Vi föreslår att arbetet utifrån ramdirektivet för vatten i detta läge inte föregås av denna utredning och väljer därför att inte föreslå några förändringar av det nuvarande känsliga området utifrån kriteriet eutrofiering av ytvatten. Det pågår för närvarande även ett arbete inom EU med att försöka få en samsyn för hur man ska bedöma eutrofiering. När detta arbete slutförts kan detta komma att vara ett värdefullt dokument att arbeta utifrån inför kommande rapporteringar.

17

Närsaltskoncentrationer och trender i jordbruksdominerade vattendrag, B. Ulén och J. Fölster. SLU. 2005.

59

11.2 Kustvatten och havsvatten 11.2.1 Underlag 11.2.1.1 Kustdata Karta 14 visar medelvärden av uppmätta nitrathalter vid ett antal stationer kring Sveriges sydkust. Värdena är uppmätta under 2000-2004 och kommer främst från SMHI:s databas SHARK, men även från enskilda vattenvårdsförbund. Skalan som används är utifrån Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet för kust och hav. Medelvärdena är till huvuddelen beräknade på uppmätta värden under hela året. Nitrathalterna i kust- och havsvatten tenderar att vara högst under vinterhalvåret och mycket låga under sommaren vilket gör att de värden som redovisas här kan betecknas som för lågt räknade jämfört med om medelvärdena beräknats endast på vinterprovtagningar. Generellt sett kan halten i ett årsmedelvärde vara ca hälften av halten i ett vintermedelvärde. Vid bedömningen av eutrofiering har vi i denna utredning begränsat oss till att titta på nitrathalterna i kustvattnet, inte andra faktorer som exempelvis fosforhalt, klorofyll och siktdjup.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder klassas nitrathalterna enligt följande: Klass

Benämning

Nitrat (mg/l)

1

Mycket låg halt

< 0,34

2

Låg halt

0,34 - 0,45

3

Medelhög halt

0,45 - 0,62

4

Hög halt

0,62 - 1,61

5

Mycket hög halt

> 1,61

60

Karta 14. Medelvärden (2000-2004) av uppmätta nitrathalter i kust- och havsvatten (mg/l). Totalt 215 mätpunkter.

61

Utifrån kartan kan vissa kuststräckor urskiljas som har flera förekomster av höga halter. Dessa kuststräckor är främst Bohuskusten och de inre delarna av Stockholms skärgård. Det är också tydligt att mer instängda vikar ger högre uppmätta halter av nitrat.

Kartan 15 visar nettobelastningen gentemot havet från jordbruksmark angivet i kg N/ha. En kombination av lättare jordar (retentionen blir lägre) och hög nederbörd gör att belastningen på havet blir större på västkusten än östkusten. Allra störst blir belastningen utmed hallandskusten och från några mindre områden i Skåne. Kartan är framtagen med data till och med 1999 vilket gör att vissa åtgärder som gjorts därefter, och dess effekter, inte syns i kartan.

62

Karta 15. Nettobelastning till havet frün jordbruksmark i kg kväve/ha (preliminär).

63

11.2.1.2 Rapportering enligt EU:s ramdirektiv för vatten I samband med Sveriges rapportering den 22 mars 2005 enligt EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG) för ytvatten redogörs översiktligt för tillståndet i våra kustvatten. En genomgång av befintliga data med hjälp av en förenklad metod beskriver situationen. För kustvattnen är problemen med övergödning kopplade till södra Sverige. Där är det ytterst få områden som kan klassas om problemfria. I Bottniska viken bedöms problemen vara av mindre omfattning och i Bottenhavet visar ett fåtal områden på övergödning. I tabellen nedan, som är hämtad från ovanstående rapport, visas resultatet av den riskbedömning som är gjord beträffande övergödning.

Tabell 4 Preliminär riskbedömning övergödning kustvatten – antal vattenförekomster (rapporteringsområden) inom vattendistrikten per klassning. Bedömningen baseras på kemiska och biologiska kvalitetsfaktorer. Ingen hänsyn har tagits till områdenas area. Resultaten har inte verifierats mot lokala data. Vissa områden har verifierats av expertis på lokal nivå. (Källa: Naturvårdsverket)

Vattendistrikt

Risk

Osäker bedömning

Ingen risk

Oklassat

Bottenviken

0 (0 %)

54 (58 %)

38 (41 %)

1 (1 %)

Bottenhavet

6 (10 %)

48 (76 %)

9 (14 %)

0 (0 %)

N. Östersjön

29 (19 %)

88 (59 %)

3 (2 %)

29 (19 %)

S. Östersjön

63 (38 %)

97 (58 %)

1 (0,6 %)

5 (3 %)

Västerhavet

12 (12 %)

90 (88 %)

0 (0 %)

0 (0 %)

Av rapporten framgår även siffror över tillförsel av kväve och fosfor. Jordbrukets andel av tillförseln är större i de södra delarna i landet. I södra Östersjön är jordbrukets andel störst med ca 66 % vad det gäller kväve och ca 52 % när det gäller fosfor. Bottenviken är jordbrukets andel minst och motsvarande andelar som härrör från jordbruket är ca 4 % både vad det gäller kväve och fosfor.

Tabell 5 Nettotillförsel av kväve och bruttotillförsel av fosfor från jordbruket per vattendistrikt (Källa: Naturvårdsverket)

Jordbrukets andel av

Bottenviken

Bottenhavet

Nettotillförseln av kväve, %

4

8

32

66

48

Nettotillförseln av kväve, ton

1150

2235

3720

17425

20340

Bruttotillförseln av fosfor, %

4

8

39

52

46

Bruttotillförseln av fosfor, ton

75

150

215

475

700

64

N. Östersjön S. Östersjön Västerhavet

Karta 16. Riskbedömning av övergödning i kustvatten. Preliminär bedömning som gjordes i samband med rapportering enligt ramdirektivet för vatten i mars 2005.

65

11.2.1.3 Naturvårdsverkets rapport Kväve från land till hav Även i Naturvårdsverkets rapport Kväve från land till hav (1997) görs en bedömning av övergödningssituationen i våra kustvatten. Resultaten av denna bedömning visar också att det är få kustvatten i södra Sverige som helt kan anses vara utan problem. Man försöker dock göra en gradering över vilka områden som är mest aktuella för åtgärder. De områden som pekas ut med högsta prioritet för åtgärder är Gullmarsfjorden, områdena runt Tjörn, Bråviken, området utanför Nyköping och Himmersfjärdens inre delar i Stockholms inre skärgård.

Utmed de öppna kusterna längs Skåne, Halland, norra Kalmarsund samt Gotland bedöms belastningen från land i första hand bidra till effekt över större områden. Här finns det skäl att minska belastningen både ur regionsynpunkt och för att förbättra miljön i hela Östersjön.

I vissa skärgårdsområden i Bohuslän och Blekinge samt skärgårdarna på ostkusten, från norra småland och norrut, till Stockholms yttre skärgård finns ett behov av lokala åtgärder, trots att belastningen från avrinningsområdena på land är relativt liten. Det beror på att det finns delar av dessa skärgårdar som är relativt slutna och har långa uppehållstider för vattnet, vilket leder till övergödning.

I områdena mellan Blekinge skärgård och Ölandsbron samt på Ölands östra sida är belastningen från land relativt liten. Det vatten som transporteras ut omblandas snabbt med öppet hav. De effekter av övergödning som ändå noterats är förmodligen effekter av vatten som transporterats dit via havet.

11.2.2 Slutsatser för kustvatten och havsvatten När det gäller kusterna är vår bedömning att västkusten i stort stöds som känsligt område enligt nitratdirektivet. Detta grundas på de kustvattenmätningar av nitrat vi tagit del av samt beräkningar av nettobelastningen av kväve till västerhavet. Delar av de östkustområden som idag ingår som känsliga områden är enligt vår bedömning däremot inte klart motiverade utifrån direktiven i nitratdirektivet. Vissa delar av dessa områden kan dock stödjas genom de nitrathalter som uppmätts i kustbandet och i instängda vikar. I Sveriges rapportering enligt ramdirektivet för vatten har också delar av östkusten bedömts som riskområden för övergödning av havsvatten. Några kuststräckor på östkusten är också bedömda som osäkra (grå). Här saknas underlag för en säker riskbedömning. Bedömningarna grundar sig på en sammanslagning av näringstillförsel (kväve och fosfor) och vattnets status.

De trender som nämnts förut (avsnitt 10.2 och 11.1.3) som visar minskat nitratläckage och minskade näringshalter i vattendrag i jordbruksdominerade områden är också mycket positiva för kust- och havsvattnet. De senaste beräkningarna visar att kväveläckaget framförallt har minskat i jordbruksområden som påverkar västerhavet.

När det gäller Egentliga Östersjön indikerar dess allmänna tillstånd att vi bör inta en försiktighet när det gäller att eventuellt utesluta vissa kuststräckor som känsliga områden enligt nitratdirektivet. I nuläget pågår en debatt om det är kväve eller fosfor som är det mest kritiska ämne att minska tillförseln till Östersjön av för att förbättra innanhavets tillstånd.

Innan detta är utrett anser vi att en viss avvaktan kring att minska det känsliga områdets omfattning i kustområdet bör gälla.

Vi föreslår, med de underlag vi haft till förfogande i denna utredning, att det i nuläget inte sker någon förändring i omfattning av de kustnära känsliga områdena.

66

12 Sammanvägning och förslag Arbetet med ramdirektivet för vatten och vattenmyndigheternas arbete kommer de närmaste åren att få en stor omfattning. Detta arbete förutsätts kunna gå igenom vattenområdena på ett mer detaljerat sätt och ge ett bättre beslutsunderlag för att peka ut påverkade områden än vad vi kunnat göra i denna utredning.

Det underlag vi har i dagsläget anser vi inte räcker för att kunna göra en grundlig och fullständig bedömning av de enskilda avrinningsområdenas tillstånd. Arbetet inom ramdirektivet för vatten ska redan till 2007 ta fram ett mycket större dataunderlag (bl.a. genom regionala data), ett underlag som grundar sig på ca 10 gånger så mycket data än vi har idag. För att inte föregripa vattendirektivets framtida arbete avstår vi från att i dagsläget utpeka områden där vi inte har underlag som klart visar på påverkan. Vår genomgång visar även på tveksamheter kring de områden som i dagsläget ingår som känsliga områden. Även här förväntas den fördjupade karaktärisering som görs genom vattendirektivet kunna ge bättre underlag för att kunna bedöma dessa områdens vara eller inte vara som känsligt område.

12.1 Förslag till känsliga områden Vi föreslår i samband med denna översyn att nuvarande känsliga områden ska bibehållas i samma omfattning som de har idag (se karta 17).

Denna slutsats är en följd av de svårigheter som utifrån nuvarande underlag finns när det gäller att avgöra om ett område bör ingå som känsligt område eller inte. Då säkerheten i de bedömningar som kan göras är begränsad, och en mer grundlig genomgång enligt ramdirektivet för vatten är förestående, bedöms det som rimligt att avvakta med nya utpekanden. Ett utpekande på svaga grunder idag som måste tas tillbaka skulle förorsaka lantbruket kostnader för att genomföra åtgärder som följer av direktivet. Det skulle även skada förtroendet för arbetet med övergödningsfrågorna.

Utifrån försiktighetsprincipen har vi även avvaktat med att i denna utredning föreslå att några områden ska tas bort från det nuvarande känsliga området. Även ett borttagande av områden som senare måste omvärderas skulle skada förtroendet för det framtida arbetet med övergödningsfrågorna.

Under avsnitt 12.2 redovisas de områden som vi funnit som osäkra områden när det gäller om områdena bör ingå i det känsliga området eller inte.

67

Karta 17. Nuvarande utpekade känsliga omrüden i Sverige.

68

Vi kan även konstatera att de nuvarande utpekade känsliga områdena utgör ca 65 % av svensk åkermark och stämmer väl överens med de områden i Sverige som har bäst förutsättningar för jordbruk (betecknade som 9 i karta 18). De åtgärder som genomförs som en följd av nitratdirektivet riktas därmed till de mer intensiva områdena. Detta behöver dock inte stå i motsats till att en omvärdering av de känsliga områdena bör göras regelbundet.

Karta 18. Områdena 5:a-5:c visar vilka områden i södra Sverige som är klassade som mindre gynnade områden. Till områdena 5:a och 5:b ges kompensationsbidrag som ska kompensera för sämre produktionsförutsättningar. Områdena markerade med den blå linjen visar det nuvarande känsliga områdets utbredning.

69

12.2 Osäkra områden Genom att vi i nuläget bedömer att vi inte har tillräcklig kunskap om varje vattendrag eller sjös delavrinningsområde, eller källfördelning av olika föroreningars ursprung till dessa, har vi funnit det svårt att definitivt peka ut nya områden som känsliga. I den översyn av känsliga områden som gjorts i denna utredning har vi utgått från kriterierna för att förteckna vatten enligt bilaga 1 i nitratdirektivet. Förutom osäkerhet i underlaget för att utifrån förtecknade vatten peka ut nya känsliga områden har också frågor väckts om områden som i nuläget är utpekade som känsliga. Flera av dessa områden är med de kriterier vi utgått från inte klart motiverade att ingå som känsliga områden. När dessa områden kompletteras med regionala och lokala data genom arbetet med vattendirektivet kan bedömningen av dessa områden bli säkrare.

För grundvatten har vi utpekat områden utifrån medelhalter av nitrat nedanför rotzonen. Vi har utgått från nitrathalter om 44 mg nitrat/l. Skulle man välja en större säkerhetsmarginal till nitratdirektivets gränsvärde 50 mg nitrat/l skulle ett större område bli aktuellt att peka ut som känsligt område. Utifrån de positiva trenderna med avseende på utlakning av nitrat ser vi inte behov av en lägre gräns idag. Skulle dock det framtida arbetet med ramdirektivet för vatten göra en annan bedömning får detta värde omprövas.

I arbetet med ramdirektivet för vatten kommer man framförallt att koncentrera sig på större grundvattenförekomster. Den modell vi använt innebär dock att vi även kan urskilja några mycket små avskilda områden där medelhalterna nedanför rotzonen överskrider 44 mg nitrat/l. Det kan även finnas ännu mindre områden som modellen inte fångar upp där halterna kan vara höga. Ett utpekande som känsligt område utifrån den upplösning som vi har på församlingsnivå kan innebära att jordbrukare som egentligen inte kan påverka halterna omfattas av nitratdirektivets åtgärder. I sådana situationer skulle ett lokalt arbete vara mer effektivt och ändamålsenligt än de generella åtgärder som kan vidtas enligt nitratdirektivet.

Karta 19 visar nuvarande känsliga område (grått) tillsammans med de församlingar som ”fallit ut” som riskområden som bör ingå som känsliga områden utifrån denna utrednings urvalskriterier för grundvatten (mörkt lila) respektive eutrofiering av ytvatten (ljust lila) (se även kartorna 6 och 12). Färgpunkterna visar uppmätta totalkvävehalter i µg/l i sjöar där fosforhalterna överskrider 25 µg totalfosfor/l och där avvikelsekvoten är > 3. Mätvärdena för sjöarna är indelade i klasser enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder. Kust- och havsmätningar som visas i kartan är nitratvärden i mg/l och klassade enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för kust och hav.

70

Karta 19. Bilden avser att visa delar av den osäkerhet som ligger i dagens bedömning av de känsliga områdena. I kartan visas uppmätta totalkvävehalter i ett antal sjöar vilka också har höga fosforhalter (> 25 µg/l) och en avvikelsekvot >3. De mörklila och ljuslila områdena är områden där grund- eller ytvatten riskerar förorenas av nitrat (församlingar). I kartan visas även kust- och havsmätningar av nitrat samt det nuvarande känsliga området. De röda cirklarna visar ett par av de områden som i framtiden eventuellt inte bör tillhöra det känsliga området.

71

Några områden som i framtiden skulle kunna vara aktuella att tillkomma det känsliga området är: •

församlingar söder om Vänern i Västra Götaland i anslutning till det nuvarande området

•

delar av Södermanlands län där höga nitrat och fosforhalter i ett stort antal sjöar uppmätts

•

områden norr om Vänern

Följande områden är identifierade som eventuella framtida områden som bör utgå som känsligt område (inringade med rött): •

Delar av Hallands län som angränsar till Smålands skogsbygder

•

Delar av Skåne läns inre delar som angränsar till Smålands skogsbygder

Därutöver kan vissa kuststräckor på östkusten inom nuvarande känsliga området behöva omvärderas när det gäller om de ska ingå som känsligt område eller inte.

12.3 Fosforns betydelse Fosforn kommer att få en större betydelse i samband med arbetet utifrån Vattendirektivet. Vi har vid denna genomgång använt nitratdirektivets definition av eutrofiering, dvs. ”berikning av vatten genom tillförsel av kväveföreningar, vilket medför ökad tillväxt av alger och högre former av växtlighet så att balansen mellan organismerna störs på ett oönskat sätt och vattenkvaliten påverkas negativt”. Detta har medfört att vi främst har låtit höga kvävehalter vara styrande för att bedöma ett vatten som eutrofierat, det vill säga vi har inte pekat ut några nya känsliga områden utifrån eventuella höga halter av fosfor om kvävehalterna samtidigt inte varit förhöjda.

Av olika skäl kan fosforns del i arbetet med att minska näringsförlusterna till vatten få större tyngd i framtiden: •

I denna utredning har vi utifrån de nuvarande svenska bedömningsgrunderna för fosfor i sjöar och vattendrag funnit ett antal sjöar med höga fosforhalter och som kan betraktas som påverkade.

•

I en nyligen publicerad rapport har en grupp internationella havsforskare konstaterat att fosfor har en avgörande betydelse för tillståndet i Egentliga Östersjön. Det krävs åtgärder utöver dagens för att minska tillförseln.

Detta kan främst ske genom arbetet med ramdirektivet för vatten och den tillståndsbedömning när det gäller övergödning som där kommer att göras. För nitratdirektivets arbete får det betydelse i den mån bedömningen är sammankopplad med ett behov av att begränsa kvävetillförseln.

Karta 20 visar att många sjöar har uppmätta totalfosforhalter som överskrider 25 µg totalfosfor/l.

72

Karta 20. Sjöar med fosforhalter som överskrider 25 µg P/l och har en avvikelsekvot > 3.

73

13 Tillvägagångssätt för rapportering 13.1 Arbetsgång vid denna rapportering I samband med denna rapportering har vi arbetat efter kriterierna för förtecknande av vatten enligt nitratdirektivet. Arbetsgången kan sammanfattas i följande scheman: Ytvatten för användning som dricksvatten

Grundvatten

Alla avrinningsområden

Alla avrinningsområden

Uppmätta genomsnittshalter av nitrat (sjöar och vattendrag)

Beräknade genomsnittshalter av kväve nedanför rotzonen

Avrinningsområden pekas ut, relevanta församlingar bestäms

Mätdata av nitrat i råvatten till vattenverk

Avrinningsområden pekas ut, relevanta församlingar bestäms

Eutrofierade ytvatten, kustvatten och havsvatten

Alla avrinningsområden

Ytvatten

Uppmätta halter av kväve och fosfor

Kustvatten och havsvatten

Mätningar i kustvatten av nitrat

Beräknade genomsnittshalter av kväve nedanför rotzonen

Bedömning från rapportering enligt ramdirektivet för vatten

Bedömning från rapportering enligt ramdirektivet för vatten

Nettobelastning av kväve till havet

Avrinningsområden pekas ut, relevanta församlingar bestäms

75

13.2 Framtida rapporteringar För framtida rapporteringar i enlighet med nitratdirektivet kan vi i nuläget se följande underlag som värdefulla att arbeta utifrån:

76

•

Mätdata från kustvattenmätningar från SMHI:s databas SHARK. Mätningar pågår kontinuerlig både genom nationella och regionala program vilket gör det möjligt att få tillgång till uppdaterade mätdata inför kommande rapporteringar.

•

Mätdata från kust- och ytvattenmätningar från enskilda vattenvårdsförbund, länsstyrelser m.fl. Ett arbete med att samla dessa data har påbörjats i samband med arbetet med vattendirektivet. En nationell databas skulle underlätta att få tillgång till mätningarna inför en framtida rapportering.

•

Mätdata från sjöar och vattendrag från Sveriges Lantbruksuniversitet genom Samordnad recipientkontroll (SRK), Typområden på jordbruksmark (JRK), observationsfält, miljöövervakning, Riksinventeringar, Länsinventeringar i Kronobergs och Södermanlands län.

•

Mätdata från grundvatten. Mätningar i jordbruksområden bör utökas inför kommande rapporteringar. Nu finns endast mätningar av begränsad omfattning bl.a. inom åtta typområden och nio observationsfält.

•

Beräkningar av rotzonsutlakning från åkermark. Dessa beräkningar uppdateras allteftersom och bör inför nästa rapportering ha uppdaterade beräkningar som även innefattar de åtgärder som införts efter år 1999. Dessa har vid denna rapportering inte varit tillgängliga. Inför en framtida rapportering är det viktigt att vi finner ett system för snabbare uppföljning och kartframställning i takt med att vår kunskap om jordbrukets utveckling och läckage kommer fram.

•

Beräkningar av nettobelastning av kväve till havet. Även dessa beräkningar uppdateras kontinuerligt eftersom de förändras om det sker större förändringar i t.ex. odlingsinriktning eller vid nedläggning av åkermark.

•

Resultat av arbetet i samband med genomförandet av EU:s ramdirektiv för vatten.

Bl.a. det regionala arbete som kommer att ske och den databas med mätningar av grundvatten till vattenverk som håller på att sammanställas. Detta förväntas kunna ge en mer detaljerad bild innehållande bl.a. källfördelning av kväve och fosfor av de olika avrinningsområdena inför framtida rapporteringar enligt nitratdirektivet.

•

Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet för Grundvatten, Sjöar och vattendrag och Kust och hav. Naturvårdsverket håller i nuläget på med en revidering av bedömningsgrunderna för Kust och hav respektive Sjöar och vattendrag.

Naturvårdsverket planerar även att göra om Bedömningsgrunderna till föreskrifter som vattenmyndigheterna ska utgå från i sitt arbete med ramdirektivet för vatten och de mål som sätts upp av myndigheterna. I samband med att bedömningsgrunderna övergår till att bli föreskrifter kommer de i det framtida arbetet med vatten få en helt annan status än vad de haft hittills. Arbetet med Bedömningsgrunderna planeras vara klart under slutet av 2006.

•

EU:s arbete med att få en samsyn vid bedömning av eutrofiering. Detta arbete pågår för närvarande och syftar till att få bedömningen av eutrofiering att överensstämma med alla direktiv (vattendirektivet, nitratdirektivet, avloppsvattendirektivet) och konventioner (OSPAR, HELCOM, Barcelona, Svarta havet). Joint Research centre (JRC) som är kopplat till EU-kommissionen, har tillsatt en arbetsgrupp (Ecostat) som arbetar med denna samordning. Detta arbete bör kunna vara en hjälp inför nästa rapportering enligt nitratdirektivet.

•

Framtida effekter av jordbrukspolitiken

Forskning och försöksutveckling går hela tiden framåt och vi utökar vår kunskap. Det är naturligtvis mycket viktigt att framtida rapporteringar grundas på så uppdaterad kunskap som möjligt och att den övervakning som sker fortsätter så att det finns möjlighet att se förändringstrender.

77

14 Litteratur Analysdata 1994 –Uppgifter över bakteriologisk och kemisk beskaffenhet hos råvatten och dricksvatten vid kommunala vattenverk. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, VAV. Kväve från land till hav (1997), Naturvårdsverkets rapport 4735.

Nitratdirektivet Vattenmiljön och jordbruket: Nuvarande situation och utvecklingstendenser _ Riktlinjer för rapportering (2000). Europeiska kommissionen. Generaldirektoratet för miljö.

Identifiering och förteckning av svenska inlandsvatten enligt artikel 3.1 och bilaga 1 i Nitratdirektivet, baserat på databaser vid SLU. Rapport 2005:6. Persson, G. & Wilander, A. Institutionen för miljöanalys, SLU. 2005.

Beskrivning, kartläggning och analys av Sveriges grundvatten – sammanfattande rapport.

Rapportering den 22 mars 2005 enligt ramdirektivet för vatten. Sveriges Geologiska undersökning (SGU).

Beskrivning, kartläggning och analys av Sveriges ytvatten – sammanfattande rapport.

Rapportering den 22 mars 2005 enligt ramdirektivet för vatten. Naturvårdsverket.

Observationsfält på åkermark. Teknisk rapport nr 93. Avdelningen för vattenvårdslära, SLU. G. Johansson och A. Gustafson. 2005.

Miljökvalitetsnorm för nitrat i grundvatten (2002), Naturvårdsverkets rapport 5180.

Nitrogen leaching in small agricultural catchments (2004), Kyllmar, K. Agraria 485. Doctoral thesis, SLU. Närsaltskoncentrationer och trender i jordbruksdominerade vattendrag, Ulén, B. och Fölster, J. Avd. för vattenvårdslära/Ekohydrologi nr 84, Inst. för miljöanalys/ rapport 2005: 5, SLU. Transport – Retention – Källfördelning, Belastning på havet. Brandt, M. & Ejhed, H. Naturvårdsverkets rapport nr 5247.

Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Sjöar och vattendrag. Naturvårdsverkets rapport nr 4913. 1999.

Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och hav. Naturvårdsverkets rapport nr 4914. 1999.

Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Grundvatten. Naturvårdsverkets rapport nr 4915. 1999.

79

Jordbruksverkets rapporter 2006 1.

Bioenergi – ny energi för jordbruket

2.

Sveriges utrikeshandel med jordbruksvaror och livsmedel 2002–2004

3.

Betesmarkerna efter 2003 års jordbruksreform – hot och möjligheter

4.

Miljöeffekter av träda och olika växtföljder – rapport från projektet CAP:s miljöeffekter

Rapporten kan beställas från Jordbruksverket, 551 82 Jönköping Tfn 036-15 50 00 (vx) Fax 036 34 04 14 E-post: jordbruksverket@sjv.se Internet: www.sjv.se

ISSN 1102-3007 ISRN SJV-R-06/5-SE SJV offset, Jönköping, 2006 RA06:5