Lerum

LERUM Jan Jรถrnmark

INNEHÅLL

inledning 1 innerstaden 2 globaliseringen och storstädernas samhälle avslutning

4 6 36 70

inledning

Den 1 januari 1969 skapades storkommunen Lerum. Den bestod avtre och en halv äldre kommuner (Östad delades mellan Alingsås och Lerum), och som ny och utspridd storkommun stod den inför flera problem som behövde lösas. Arbetet med Generalplan 70, som blev Lerums första hade redan börjat, och i den presenterades de utmaningar som fanns på ett tydligt sätt: ”Kommunen består idag av ur servicesynpunkt ofullständiga tätorter och spridd bebyggelse… Kraven på allmän standardhöjning och en rättvis fördelning av kommunservicen kan ej på annat sätt tillgodoses än genom att underlaget kompletteras så att önskade servicefunktioner kan etableras.”

För att klara utbyggnaden förutsåg planen att kommunen skulle växa till 35 000 invånare i början av 1980-talet och sedan nå 75 000 personer på 2010-talet. Verkligheten blev en annan: 2014 har befolkningen fortfarande inte nått 40 000 personer.

I ett läge där Lerums centrum i början av 2010-talet stod utan fullsorterad livsmedelsbutik och kommunen byggt upp en miljardskuld under det senaste decenniet i fåfänga försök att klara en snabb ökning av både antalet pensionärer och

ständigt växande kommunala åtaganden är det också intressant att citera vad den för länge sedan bortglömda planen skrev om alternativet till att växa vidare: ”Om kommunen skulle vilja säga nej till fortsatt utbyggnad skulle det bl.a. innebära förändringar i befolkningssammansättningen och begränsade möjligheter till standardförbättringar. Den förändrade befolkningssammansättningen medför på lång och kort sikt ett förändrat investeringsbehov. Ett mycket begränsat bostadsbyggande i kommunen skulle således inte utan vidare ställa sig billigare än en fortsatt utbyggnad utifrån de förutsättningar kommunen har för närvarande, nämligen en stor andel ny bebyggelse, unga familjer och många barn.”

Det här är helt enkelt historien om vad som hände när just det alternativet valdes. Vid 1970-talets mitt stod Lerum vid en absolut vändpunkt, och det som valdes då var att gå från att var en av de tre storstadsregionernas absolut mest snabbväxande kommuner till att bli en av de allra mest långsamväxande. Det gör dessutom att utvecklingen har ett intresse till och med i ett nationellt perspektiv. Dessutom ställer det naturligtvis dagens politiker inför rent formidabla utmaningar.

5

DEL ETT

den regionala bilden

Den här studien syftar till att sätta denna bild i ett historiskt perspektiv, och dessutom peka på möjliga lösningsvägar. De problem Lerum konfronteras med idag påminner om de som finns i stort sett hela Göteborgsregionen. Kommunen kan i allt västenligt ses som ett derivat av den utveckling som skett i först huvudorten och sedan regionen som helhet.

Rötterna till dagens situation återfinns då i 1950- och 1960-talet unika tillväxtsituation. Göteborgsregionen hamnade då i centrum för den starkaste exportledda tillväxt som Sverige hade befunnit sig i på ett sekel. I mitten av 1960-talet hade landets vid den tiden två största företag – Volvo och SKF – båda sina huvudkontor i staden. Framförallt var det Volvo som växte starkt under den här perioden, men utvecklingen präglades också av varven och den nyanlagda Skandiahamnen.

Allt detta ledde till att regionen såg en mycket stark inflyttning och befolkningsökning. Sett i perspektiv var det här som regionen närmast extrema utspridning inleddes, och som slutligen skull göra Göteborg till det som inte utan fog har kallats ”Europas glesaste storstad”. Situationen har naturligtvis i extremt hög grad både format och präglat Lerum.

Huvudförklaringarna ligger i två faktorer. Dels var den här tiden starkt formad av den tidens stenhårda hyresreglering, som både gjorde att innerstaden förlorade alltmer befolkning, och att samma mekanismer också styrde utvecklingen i de nya förorter som byggdes under 1950-talet (Biskopsgården, Kortedala, Frölunda etc.).

Hyresregleringen infördes under andra världskriget och låste helt enkelt fast hyrorna på 1942 års nivå. Enkelt uttryckt

7

innebar den att hyresnivån i det gamla beståndet sedan föll i takt med inflationen. Framemot 1950 hade till exempel penningvärdesförsämringen gjort att de gamla hyrorna i innerstäderna fallit med nästan 50 procent, och göteborgare i medelåldern minns fortfarande hur de sista gamla reglerade ettorna gick att hyra på Linnégatan och i Vasastan för mindre än hundra kronor i månaden i slutet av 1970-talet.

De stabilt fallande hyrorna fick naturligtvis effekten att flyttviljan begränsades drastiskt, och att medelåldern på den existerande befolkningen i bostadsområdena i princip ökade med ett år för varje år som gick. Med stigande ålder ökade också dödligheten, och efterhand tunnades sedan den kvarvarande befolkningen ut. I både centrala Göteborg och Stockholm föll befolkningen med ungefär hälften under de tre decennierna efter 1945, samtidigt som andelen pensionärer ökade drastiskt. Den starka expansionen i Göteborgstrakten gjorde dessutom att utspridningstendenserna blev värre i Västsverige än i huvudstaden, vilket under 1950- och 60-talen tvingade centralkommunen till en serie beslut om att försöka genomföra nya inkorporeringar. I grunden berodde det på att hyresregleringen stabilt utarmade Göteborg på en yngre befolkning, samtidigt som den försvårade produktionen av nya bostadsområden inom de gamla kommunala gränserna. Expansionen hotade istället ständigt att hamna i industriellt och befolkningsmässigt växande kranskommuner som Torslanda eller Askim.

Orsaken till att det var svårt att etablera nya bostadsområden inom de gamla gränserna hade samma rötter. Hyresregleringen fungerade helt enkelt likadant i de nya områden (som

8

Frölunda, Kortedala och Biskopsgården) som byggdes i relativt snabb takt under 1950- och 60-talen. Nya hyresnivåer etablerades varje år, och dessa blev sedan kvar på en oförändrad nivå, samtidigt som nyproduktionen ökade i pris. På den tiden kallades detta för att hyrorna hade ”årsringar”, och problemen var föremål för serier av utredningar. När flyttviljan snabbt föll även i de områden som byggdes under 1950- och 60-talet talade man om att de efterhand ”förgubbades”.

Den extremt orörliga bostadsmarknaden gjorde att varje ny årskull ungdomar som skulle in på marknaden stod inför ett jätteproblem. ”Bostadsbristen” innebar helt enkelt att det fanns en i princip oändlig marknad för de äldre och ”billiga” bostäderna, samtidigt som flyttningarna var nästan obefintliga.

Allt det här betydde att landet i princip tvingades bygga nya bostäder till varje ny årgång av människor som kom in på bostadsmarknaden. Det innebar att 1950- och 60-talens byggande drevs upp till nivåer som vi fortfarande inte är i närheten av.

Figur 1. Bostadsbyggande i Stockholms- och Göteborgsregionen

Det var de här mekanismerna som gjorde att städer och stadsregioner måste expandera utåt, och det samtidiga genombrottet för bilismen skapade dessutom medlen för att genomföra den växande utspridningen. På grund av det enorma trycket mot storstäderna prioriterades också storskaligheten i byggandet, vilket gjorde att det ställdes stora krav på effektiviteten både vad gällde sammanhängande exploateringsområden och användningen av kapital och arbetskraft. Sammantaget förstärkte detta en trend mot ”industriellt byggande”, i områden som relativt snart kom att kritiseras för ”monotoni” och bristfälliga sociala kvaliteter.

Men det fanns alternativ till storskaligheten. Samtliga större svenska städer hade under 1960- och 1970-talen kranskommuner som lade en större del av sin årliga bostadskvot på att uppföra villor. Villorna var inte bara ett effektivt sätt att locka till sig skattestarka medel- och höginkomsttagare, de var dessutom ett sätt att försäkra sig om att de mindre kommunerna inte drabbades av en annan av tidens starka trender: att inkorporeras med den större och starkare huvudkommunen.

Vi ser hela den här utvecklingen i de diagram som visar hur Göteborg förlorade befolkning under perioden. Delar man in staden i tre delar framträder dragen dessutom mer tydligt än vad vi är vana vid. Centrumet – i form av centrum och Linné – mer än halveras befolkningsmässigt mellan 1950 och 1980, och redan under 1950- och 60-talen sker den tillväxt som ändå pågår nästan helt i de områden som inkorporerades 1945-1947, främst Frölunda och Backa.

Allt det här betydde att de centrala delarna fick växande

problem, som dessutom kraftigt förvärrades under åren runt 1960. Fram till dess hade tillväxten trots allt gynnat centralortens nyinkorporerade perifera delar, i ett mönster där nya stadsdelar etablerades med nydragna spårvägslinjer som naturliga centralpunkter. Bilismens genombrott i slutet av 1950-talet ändrade en gång för alla detta, och redan här öppnades Sverige för samma tendenser som hade synts i Förenta staterna ungefär tio år tidigare. I USA kunde man dessutom redan då se hur de centrala massproducerade förnyelseområdena fick problem att hävda sig i konkurrensen med de nybyggda villaförorterna.

Jane Jacobs blev 1960 portalgestalten i den nya stadsplaneringsdebatt som nu startade, och som tog sin utgångspunkt i cityområdenas långtgående förtvining.

den nya kransen Det som hände under de expansiva åren fram till 1973 präglar fortfarande hela regionen, och det är därför centralt att hålla i minnet att Göteborg under den här tiden var landets mest snabbväxande region. Det gjorde att regionen blev centrum för både cityutarmningen och det nya villabyggandet. Allra mest snabbväxande var Lerum (se figur 2). Utvecklingen präglar fortfarande hela regionen, och är det som mer än något annat förklarar de bekymmer som finns idag.

För det första betydde det här att kranskommunerna kunde växa mycket snabbt, både befolkningsmässigt och industriellt.

Situationen på Hisingen, där Volvo etablerade sin nya fabrik

9

i Torslanda samtidigt som den större kommunen hotades av en utflyttning av mer välbetalda invånare till samma kommuns växande villaområden var det tydligaste exemplet på de starka trenderna. Eftersom expansionen hade en av sina huvudinriktningar mot Hisingen ledde detta omedelbart till att en motsättning uppstod mellan hisingskommunerna och Göteborg.

Efter stora motsättningar – som innefattade en ansökan till regeringen där Torslanda. Säve och Tuve ansökte om att skapa en egen Hisinge kommun – kom de till sist att inkorporeras med huvudkommunen under 1967.

Men den verkligt stora inkorporeringen kom istället att ske österut. Lerums grannkommuner Angered-Bergum var de enda som innehöll så stora sammanhängande markområden att de kunde tillfredsställa en expansion som sträckte sig upp mot tal på närmare 200 000 människor. Här startade de stora markköpen i början av 1960-talet, och framåt 1965-67 var de stora planerna för Hisingen och Angered/Bergum i stort sett färdigproducerade.

Tvärtemot vad man normalt sett tror var det Göteborgs svaghet som drev fram de extremt offensiva satsningarna. Huvudorten hade hamnat i ett läge där inkorporeringar var nödvändiga för att förhindra att kranskommunerna åt upp större delen av befolkningsökningen. Mellan 1955 och 1970 växte Göteborgs befolkning (med 1966 års gränser) med 8 procent.

Som en jämförelse växte Partille och Lerum växte med 75 respektive 89 procent. En annan trend gjorde situationen än mer allvarlig, för mellan 1955 och 1965 växte andelen pensionärer i Göteborg med 50 procent, och efter 1960 började till och med

10

befolkningen i åldern mellan 30-39 att minska i absoluta tal.

Det var precis de här människorna som flyttade till Lerum, som under de här åren hörde till landets allra mest snabbväxande kommuner.

Alf Hermansson, som 1955 hade blivit en av Göteborgs första kommunalråd, summerade i slutet av 1970-talet hur problemen hade sett ut två decennier tidigare och varför inkorporeringar i slutet av 1950-talet hade blivit en alltmer akut fråga för Göteborgs del: ”Det var 90 000 i bostadskön när det var som värst… Ett år hade vi en nettoinflyttning av utländsk arbetskraft på 10 000 personer. Då kom Bergsjön och Kortedala till som ju låg på Angereds mark.”

Men problemen var större än så, för när arbetarna stabiliserade sig ekonomiskt kom nästa problem, när de unga människorna flyttade vidare. Redan i skiftet av 1950- och 1960-talen hade det problem som allt sedan dess karaktäriserat Göteborg

I Gråbo och Sjövik finns minnena av kommunens industriella förflutna. Härifrån hämtades inte minst stora delar av materialet till det som skulle bli “Europas Brasilia.” med nästan 200 tusen drömda invånare.

Din vidsträckta och vildmarksliknande grusgropen och de intilliggande övergivna fastigheterna är dessutom ovanligt vackra fotobjekt (sid. 6-17)

börjat uppträda. Hermansson utvecklade problematiken: ”De bästa skattebetalarna flyttade nämligen ut ur stan i stor omfattning och stan förlorade en stor inkomst samtidigt som de utflyttade gjorde anspråk på den kulturella verksamheten som fanns inne i staden. Och dessutom fick Göteborg ta hand om en åldrande befolkning, medan de yngre flyttade ut sin skattekraft till villorna i förorten. Detta var naturligtvis viktiga aspekter, även om de inte betonades så starkt”.

Om de stagnerande centrumen var det första strukturella draget i utvecklingen och de nya kollektivtrafikorienterade förorterna var den andra, så var de nybyggda villaförorterna det tredje draget. De nya förorterna började etableras just vid den kritiska tidpunkten i början av 1960-talet när det svenska bilinnehavet passerade den första miljonen och när dessutom de första motorvägarna drogs ut i en radie av ett par mil utanför Stockholm, Göteborg och Malmö.

Tvärtom vad man kan vänta sig fanns de snabbast växande förorterna inte i huvudstaden utan utanför Malmö och Göteborg. I Malmötrakten blev Staffanstorp senare en symbol för det som den svenska stadsplanerareliten menade var ett ”asocialt” villabyggande. Den lilla skånska orten som mellan 19601973 växte med 153 procent ger dessutom tydliga insikter om de mekanismer som låg bakom Lerums tillväxt på 103 procent under samma tid, vilket var den högsta i Göteborgsregionen.

Staffanstorp hade skapats 1952 av tolv mycket små landsortskommuner, och den nya kommunen upplevde under sina första år en mycket långsam tillväxt. Det struktursvaga jordbruket gjorde att befolkningen minskade så sent som 1958.

Svagheten gjorde självklart också att Lund och Malmö som var de båda större och snabbväxande kommunerna i närheten visade intresse för den lilla grannkommunens mark. I en närmaste exakt parallell till vad som hände i Angered-Bergum samtidigt – och som ledde till att Stora Lundby ganska snart fick lämna ifrån sig halva sin landyta till Göteborg – hade kommunala markköpare från Lund gjort entré i Staffanstorp.

Försöken att köpa in släkten Wachtmeisters storgods ledde dock till en annorlunda utveckling.

Som en följd av trycket mot den lilla orten inledde de kommunala ledarna en utveckling som nästan omedelbart skapade en årlig befolkningstillväxt på närmare tio procent om året. Hela den årliga bostadsbyggnadskvoten styrdes över till produktionen av villor. Strategin kulminerade 1970 med den stora ”Bo i Villa”-mässan som hölls på orten. Vid det laget hade befolkningen fördubblats på tio år. Den befolkning som den lilla Skånekommunen attraherade var dessutom exakt den som dess båda större grannar helst ville ha: unga medelklasshushåll med hög skattekraft och (åtminstone inledningsvis) relativt små krav på kommunal service.

I ett svenskt sammanhang har de fulla implikationerna av det som hände i kommuner som Lerum och Staffanstorp under 1960-talet sällan analyserats. Det som hände bröt radikalt mot 1950-talets expansion i inkorporerade delar av storstäder, och istället spreds redan i detta skede den svenska bebyggelsen ut i ett allt vidare mönster. Det innebar att vi redan 1965 hade gått in i ett svenskt stadsbyggnadsmönster som innebar att kärnornas försvagning nu följdes av en försvagning i ringen av om-

13

Figur 2. Befolkningstillväxt mellan år 1960 och 1970 (procent).

råden av Frölunda och Vällingby-typ.

För de större städerna fanns det bara ett svar – men i motsats till vad man i förstone tror var inte besluten att anlägga t.ex. Angered, Rinkeby eller Rosengård fattade ifrån någon styrkeposition. Det var helt enkelt framtvingade av den växande utmaning som de större städerna konfronterades med från kombinationen av bilism och förorter.

Det är lätt att se hur Lerum passar in i mönstret, och flera faktorer gjorde dessutom att den nya storkommunen var närmast extremt gynnad i sammanhanget. Pendlingskulturen hade etablerats här redan under mellankrigstiden när Aspenäs villaområde etablerades, och när sedan E 20 drogs fram genom den nya kommunens kärnområde under den första halvan av 1960-talet sopades de sista resterna av hindren för expansionen bort.

14

Vi ser från figur 2 hur stark tillväxten var. Ingen del av Göteborgsregionen växte lika snabbt. Ser man till exempel till Kungsbacka som i ett senare skede kom att passera Lerum (och som idag befinner sig i en mycket bättre position) växte hallandskommunen betydligt långsammare under tiden fram till 1973.

Sett till hela regionen framstår de båda östra kommunernas extremt starka situation ännu tydligare. Under den här perioden var de hela regionens absolut snabbast växande. Förskjutningen i tyngdpunkten i regionens tillväxt mot Kungsbacka-Mölnlycke kom i ett senare skede. Den enorma tillväxten och den starka inbromsning som sedan skedde är nyckelfaktorer för att förstå dagens situation.

Förklaringen ligger både i kommunikationerna och i den industriella utveckling som skapade Göteborgs starka intresse för sina norra och östra grannkommuner. Dåvarande E3:an byggdes ut till motorväg till Lerum och Floda redan i början av 1960-talet, och det placerade dessa orter i ett perfekt läge för att expandera med hjälp av villabyggande. Ett betydande antal mycket stora arbetsgivare som SKF, de stora textilföretagen och Turitz låg i rätt riktning för inpendling från de östra förorterna, där de bostäder som 30-åringarna inte kunde hitta i Göteborg fanns.

Men det betydde också att tillväxten var mycket starkt knuten till huvudortens. Pendlare har alltid varit en huvudgrupp i befolkningen och något eget starkt näringsliv etablerades aldrig.

16

göteborgs kris För Göteborgs del var situationen i längden ohållbar. De första motorvägarna och bilismen fick utflyttningen till villorna att accelerera i mitten av 1960-talet, och nu inleddes stadens största offensiva satsning någonsin. Till yttermera visso har den präglat hela regionen sedan dess.

Det är väsentligt i sammanhanget att inse att Angereds utbyggnad inleddes från en svaghets- snarare än en styrkeposition. Det gällde nu att bygga de moderna 3- och 4-rumslägenheter som det antogs att den flyttande unga medelklassen ville ha. Med början i Hjällbo öppnades det nya expansionsområdet upp, och precis som när Frölunda inkorporerats två decennier senare fick staden nu en ny front där befolkningen kunde växa.

I resten av staden föll den däremot vidare.

Det har egentligen aldrig fullt ut klargjorts vad som sedan hände under de kritiska åren 1969-1972, som avslutades med att det svenska bostadsbyggandet mer eller mindre fullständigt ändrade karaktär – och det i kanske högre grad i Göteborg än någon annanstans. Det vi vet är att landets allmännyttiga bostadsbolag under 60-talets allra sista år plötsligt började konfronteras med ett fenomen de aldrig tidigare stött på mer än under kortare perioder: nämligen stabilt ökade reserver av tomma lägenheter. Situationen gällde också för HSB och Riksbyggen, som var den tidens helt dominerande bostadsrättsföretag.

Det som däremot fanns var en exceptionellt expansiv villamarknad. Som vi sett hade den växt redan under 60-talet,

men det fanns ett drag i den som fortfarande höll tillbaka tillväxten. Den allmänna hyreskontrollen hade alltså redan från början flankerats av en allomfattande kontroll över bostadsrättspriser (Bostadsrättskontrollagen) och dessutom var även överlåtelsepriser på villor byggda efter 1947 med statliga lån formellt sett kontrollerade. Ända sedan 1950-talet hade de styrande socialdemokraterna haft en ambition om att släppa på de kostnadsdrivande regleringarna på den svenska bostadsmarknaden, och den 1 januari 1969 togs två som det skulle visa sig avgörande steg, när både villa- och bostadsrättspriserna liberaliserades. Med detta kunde inte bara en nybyggnads- utan även en andrahandsmarknad för främst villor etableras.

Samtidigt hade även den allt snabbare inflationen och löneökningarna gjort att marginalskatterna för alltfler me-

Hela vägen fram till sidan 25 är vi fortfranade kvar i Gråbo, som sedan länge befunnit sig i en svag utveckling. När utbyggnaden av Angered stannade av blev den norra kommundelen avskuren från regionens nya centrala dfelar, och på många sätt känns det nu som att resa bakårt i tiden när man rör sig längs väg 190.

delinkomsttagare passerade femtio procent. Eftersom ränteavdragen för bostadslån på den tiden var hundraprocentiga uppstod nu en situation som absolut ingen hade räknat med: för de allra flesta svenska medelinkomsttagare var det i det här läget billigare att köpa en villa än att bo i någon av de nyproducerade lägenheterna i Angered, Rinkeby eller Rosengård.

Det var dessutom svårt att undvika att få information om de nya förhållandena, för ett nytt drag på den svenska bostadsmarknaden som etablerades dessa år var en synnerligen aggressiv reklam för nya bostadsprojekt (se bilden). Här presenterades inte bara de nya områdena (ofta belägna i Lerum), de var dessutom kompletterade med bostadskostnadskalkyler som inte gick att missförstå. Alla dessa kalkyler visade på samma sak – att den som köpte villa skulle få ”betalt för att bo”, som Sveriges mest berömde nationalekonom några år senare uttryckte det i en starkt kritisk debattbok.

I de nybyggda områden som redan hade fått namnet ”miljonprogrammet” blev situationen snabbt kritisk. I motsats till vad som ofta hävdats i efterhand hade inte bostadskrisen något egentligt samband med den industri- och varvskris som inleddes efter oljeprishöjningarna 1973. I januari 1974 förklarade Lennart Sävenstrand, som var vd för Göteborgs Bostads AB den betydligt mer komplicerade problematiken: ”Under de två senaste åren har nära 20 000 människor flyttat från Göteborg.

Därigenom har 7 000 lägenheter blivit lediga. Dessutom har 10 000 lägenheter blivit klara. Nettotillskottet är alltså 17 000 samtidigt som efterfrågan minskar.”

19

Det innebar egentligen att den kamp om skattekraften som startat mellan Göteborg och kranskommunerna 1960 nu en gång för alla hade avgjorts till förorternas fördel. Ända sedan dess har Göteborgs interna situation i regionen försämrats och någon vändning i det förhållandet kan fortfarande inte skönjas (se figur 5).

Det fanns två komplicerande delar av detta problem. Det ena var att Göteborgs allmännyttiga bostadsföretag aldrig hade skapat några ekonomiska reserver, utan var helt beroende av ett fortsatt byggande för sin likviditet. Den situationen förändrades nu omedelbart. Och de konkurshotade bolagen blev nu deras ägares – kommunens – absolut viktigaste prioritet. All politisk kraft fick nu vändas mot två mål. Det ena var att få staten att ta en större del av kostnaderna för de tomma lägenheterna. Dels sökte man få direkta räntebidrag, och dels drev man på för att staten också skulle höja bostadsbidragen, vilket ökade antalet hushåll som hade möjlighet att hyra. Å andra sidan var detta också ett säkert sätt att öka segregationen, vilket alltsedan dess blivit ett ökande problem i regionen.

En annan strategi var att söka minska det allmänna byggandet i regionen via Göteborgsregionens olika samarbetsorgan.

Alltsedan dess har GR varit en dominerande aktör i regionens bostadsproduktion. Och effekterna för Lerums del sammanfattades på ett tydligt sätt av Lennart Jonsson, som under ett par decennier var Lerums ledande socialdemokrat: ”I början av 80-talet hade Göteborg ett överskott av lägenheter. Lerum hade brist. Men kvoteringen gjorde att vi inte fick bygga. Göteborg sa nej…”.

20

Effekterna av de första nedskärningarna fanns beskrivna redan i Lerums första Generalplan 70 – som trots namnet inte blev klar förrän 1973 – vilket också är det år som tillväxten i kommunen föll från 7-8 procent om året ned mot 1-2 procent. Det är sannolikt också därför citatet i inledningen om vad som kan hända om tillväxten bromsas finns med: de första signalerna från Regionen om att det var nödvändigt att bromsa hade kommit redan hösten 1972 och under valåret 1973 blev den snabba tillväxten också den stora debattfrågan i Lerum, som nu fick sitt första riktiga missnöjesparti. Därför visste man redan när planen publicerades att en uppbromsning var på väg – det man däremot inte kunde ana var hur oerhört stark den skulle bli.

Och det är här som rötterna till dagens situation finns, samtidigt som det är en oerhört intressant frågeställning i sig: hur kunde det komma sig att det som var regionens absolut snabbaste växande del fram till 1973 sedan blev den långsammaste?

Den andra delfrågan är lika given – vilka effekter får detta, och hur förklarar det att kommunens ekonomi långsamt kommit att urholkas från och med 1990-talet.

Innan vi går in på den konkreta händelseutvecklingen och siffrorna är det ändå viktigt att peka på de strukturella dragen: regionen spreds fram till GRs beslut om en planerad inbromsning ut längs de artärer som de nya motorvägarna innebar. Att sedan stanna kvar inom den ram som GR drev innebar för de olika kommunerna att man hade möjlighet att stanna kvar i den roll man hade 1973, vilket i sin tur innebar en begränsad lokal sysselsättning och en begränsad handel.

På samma sätt innebar det att kommunikationerna fortsatte att vara knutna mot Göteborg, snarare än på tvären mot andra delar av kransen. Det är också lätt att se hur uppehållandet av det här mönstret är det som gör det möjligt för Göteborg att upprätthålla sin hegemoni inom området – egentligen vilar denna på en ytterst bräcklig grund så länge huvudorten inte kan utveckla nya attraktiva verksamhetsområden och bostäder (vilket egentligen bara skett i Eriksbergs-Lindholmenområdet under den här perioden).

the edge - suburbias nya centrum Det allra mest påtagliga draget i regionens utveckling efter 1975 är dock förskjutningen i regionens tyngdpunkt från en expansion som rörde sig österut till att istället röra sig söderut.

Självklart är det också den förskjutningen som mer än något annat haft betydelse för Lerums utveckling.

En betydande del av förklaringen ligger i den annorlunda infrastrukturutvecklingen i det senare skedet. När E6:an till sist blev klar genom Mölndal och vidare ned till Kungsbacka fick den en naturlig förlängning med Söderleden. I realiteten fungerade Söderleden som en av regionens få tvärförbindelser, som knöt ihop både E6:an och väg 158/Dag Hammarskjöldsleden med de nyinkorporerade perifera delarna av Göteborg (Frölunda och södra delen av Hisingen).

Utan att någon hade avsett det blev Åbro och Sisjön, som var de två platser där Söderleden mötte E6an och 158an de två

22

centrumen för regionens allra starkaste tillväxt när vägsystemen efterhand stod klara på 1980- och 90-talen. Det gjorde att det från och med 1970-talet både blev möjligt att etablera ett nytt verksamhetsområde i trakterna av Åbro/Fässberg/Sisjön, samtidigt som direktpendling hela vägen mellan till exempel Kungsbacka och Torslanda blev möjlig. Det gjorde också att det ”traditionella” Göteborg i ganska liten grad berördes av den nya tillväxten – tvärtom förstärktes den svaga utvecklingen i huvudorten. Ironiskt nog var de områden som berördes allra minst av den nya motorvägskanten de områden som byggts i Nordost, och som nu istället blev centrala för den tilltagande segregation som sedan 1980-talet har karaktäriserat Göteborg.

Det som Göteborgsregionen nu istället utvecklade var en egen variant av det som amerikanen Joel Garreau i början av 1990-talet döpte till en ”Edge City”. Den vildvuxna västra delen av Göteborg-Mölndalsområdet stämmer i det närmaste exakt in på den definition som Garreau gav till de nya kantstäder som växte upp på olika håll i västvärlden efter 1970. Han menade att en typisk ny ”Edge” hade cirka en halv miljon kvadratmeter kontorsutrymme, drygt 50 000 kvadratmeter handel, mer arbetsplatser än bostäder, sågs av befolkningen som en plats, och inte alls uppfattades som en ”stad” år 1960, då området bestod av ängar och enstaka jordbruk.

Området och moten mellan Sisjön och Åbro stämmer nästan exakt in på det mönster som Garreau beskriver för hur ”Kantstäder” spontanetableras utefter trafikplatser, där han gav namnet ”Boomers” till de som växte fram runt spontantetablerade handelscentrum. Att de delas mellan olika redan exis-

Figur 3. Skattekraftens andel av riksmedelvärdet i Lerum och Kungsbacka 1995-2014.

Figur 4. Befolkningstillväxt i Kungsbacka och Lerum mellan år 1970 och 2013 (procent).

terande kommuner har heller inte varit något hinder för deras framväxt. Snarare är det faktiskt tvärtom, för det betyder i normalfallet att den som vill etablera sig kan förhandla med flera aktörer som det går att spela ut mot varandra.

I fallet Sisjön, där Göteborgs politiker länge gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra den dynamiska handelsutvecklingen är det draget tydligt. Det är också tydligt på det sättet att Ericssons etablering på Lindholmen – som varit huvudortens starkast växande del de senaste decennierna – startade efter att den stora IT-koncernens ledning presenterat planer på att flytta ned mot Jolen-Åbro-hållet.

Nya handels- och verksamhetsområden av Edge-typ skapar helt enkelt de olikheter som aldrig kan planeras fram och som driver marknadsekonomisk expansion. Utvecklingen i Kungs-

backa, som låg närmast perfekt till i förlängningen av både E6an och Väg 158, demonstrerar dessutom hur mycket effektivt arbetande kranskommuner har kunnat uppnå. Hallandskommunen tog oerhört mycket mindre hänsyn till de beslut som togs i GR om bostadsbyggande, och pressade dessutom för systematiskt större kvoter när det var nödvändigt. Resultatet i skillnader mellan Kungsbacka och Lerum ses i figur 3 och 4. Var sig det handlar om skattekraft, befolkningsutveckling eller nyföretagande är den skilda utvecklingen drastisk. Som vi senare kommer att se bröt även Härryda (Mölnlycke) och Partille i högre grad med sina tilldelade roller från och med det sena 1990-talet, vilket sannolikt under det närmaste decenniet kommer att konfrontera Lerum med akuta utmaningar – men också nya möjligheter.

23

Figur 5. Utveckling av medianinkomst i 1990-2010 i Gรถteborgsregionen.

26

Garreau betonar också ytterligare ett drag i de expansiva kanternas struktur: allra helst skall det även finnas en orientering mot nybyggda flygplatser. Här hade Åbro-Sisjön via E6 och Rv40 relativt goda och snabba förbindelser, även om de knappast kan beskrivas som idealiska. Å andra sidan öppnade det till sist också möjligheter till expansion i Göteborgsregionens östra del.

mölnlycke, öjersjö, partille: den andra kanten För länge var det av avgörande betydelse för Lerum-Partille att regionens första Edge skapades i sydväst snarare än i öst. Det betydde att de nya arbetstillfällena under en lång tid skapades någon annanstans, både inom kontor och handel. Trycket mot väster reflekteras inte minst i de siffror som presenteras i figur 5 över skattekraften i regionen.

Den svagare utvecklingen i den östra delen av Göteborgsregionen blev alltmer uppenbar i början av 1990-talet och i en utvecklingskedja som kulminerade 2005-2007 skulle det leda fram till dagens mycket levande stadsbyggnadsdebatt i Lerum.

Man kan tveklöst säga att hela utvecklingen skedde utan att kommunen egentligen hade någon aning om vad som pågick fram till dess, och att det som följt därefter har varit serier av reaktiva händelser, utan egentligt sammanhang.

När Sisjöområdets utveckling till sist både mognade och legaliserades var det som sagt lika uppenbart var de stora hålen i utvecklingen fanns. Tillväxten mot öster hade fram till mit-

ten av 1970-talet dominerats av bostads- och industribyggande efter motorvägen, men handeln och kontorsutvecklingen släpade långt efter. Det var den ”modernare” delen av efterkrigstidens ekonomi som behövde utvecklas här.

Den utveckling som intensifierades från och med 1970-talets gynnade som sagt systematiskt de delar av regionen som förmådde omorientera sig mot den nya snabbväxande ÅbroSisjö-Edgen. Det som skapat ytterligare möjligheter och kompletterat utvecklingen har varit Landvetters betydelse och den fortsatta utbyggnaden av motorvägen mot Borås. Därför passar även de sista decenniernas utveckling extremt väl in i Garreaus schema. Förloppet är dessutom redan nu på god väg att göra regionen minst två-kärnig på ett helt spontant och oplanerat sätt.

För Lerums och Partilles del har det här inneburit att tillväxtmöjligheterna i hög grad avgjorts av möjligheten att haka på och integreras i den nya Rv40 expansionen. I sammanhanget är det svårt att inte gång efter annan slås av oförmågan att utveckla en tvärförbindelse mellan Lerum och Landvetter och i det perspektiv som nu kommer att presenteras blir utvecklingen av Jerikomotet mer väsentlig än någonsin. Projektet har ju drivits under flera decennier av kommunen, och i den fördelningsmentalitet som blivit förhärskande i regionen är det av yttersta vikt att kraften i arbetet för att skapa resurser för det som kanske är regionens allra mest logiska vägbygge prioriteras.

Två komponenter framstår som allra väsentligast i den utveckling som hittills egentligen bara ”drabbat” Lerum (för att låna den terminologi som brukar användas i kommunen när nya byggen planeras och startas). Händelseskedet startade

27

egentligen med Landvetters etablering 1977, varefter en falsk start inleddes redan under 1980-talet, varefter de nödvändiga förutsättningarna skapades under 1990-talet och vilket till sist fick utveckling att intensifieras efter millennieskiftet. Det ena faktorn i skeendet är etableringen av Mölnlycke företagspark och Nya Öjersjövägen, den andra är tillkomsten av Allum.

Företagsparken vid Mölnlycke-motet planerades redan under 1980-talet och är till sin karaktär en typisk Edge-satsning av samma typ som Sisjön. Tillgången till större områden i kanten av Sisjö-reservatet gör avsevärda och expansionsbara anläggningar möjliga, både för logistik och produktion. Här finns inte heller grannar som kan tänkas överklaga planer, och inte minst är den här typen av områden idealiska för företag som hamnat inklämda mellan vägar i halvcentrala lägen. Flera företagsflyttar till den nya företagsparken har därför i nästa steg även blivit avgörande för Partilles centrumförnyelse.

Mjörnbotorget i Gråbo är en av kommunens mer borglömda platser. Efter ett par större bränder är den dessutom omgivven av ödemarker på flera sidor, vilket ger ett ovanligt intryck för en ny torgbesökare.

Centrumet har dessutom skjutits fram i nya plaläggningsprocesser, men där har den nystart det ofta talats om gång efter annat stött på en fler mer elller mindre oväntade hinder (sid.

28- 31)

Utvecklingen av företagsparken är också typisk i den mening att 1980-talsstarten följdes av ett ganska långt stillestånd, när planer på nyetableringar slutade i återvändsgränder. Möjligheterna för Partilleföretag att flytta till det mycket bättre läget ökades sedan radikalt när Nya Öjersjövägen byggdes och förbättrades under första halvan av 90-talet, och även om den nybyggda vägen långt ifrån är i nivå med Söderleden visar den ändå än en gång på betydelsen av förbättrade tvärförbindelser i regionen.

Under andra halvan av 90-talet öppnade detta för en allt snabbare utveckling av södra Partille (Öjersjö) och Mölnlycke företagspark. Under 00-talet skulle sedan området bli ett av regionens allra mest expansiva, en fortsättning som mer eller mindre garanteras en fortsättning genom bygget av Slambymotet och (förhoppningsvis) vägen ned mot Jeriko under det kommande decenniet.

Mölnlycke Företagsparks verkliga uppsving kom när den svenska ekonomin åter tog fart runt millennieskiftet. Högkonjunkturen ledde både till nyetableringar och expansionsplaner och byggtakten har ända sedan dess varit intensiv härute. Till de för regionen mest betydelsefulla etableringarna hör Daros och Christian Berner, eftersom de båda företagsflyttarna förändrade konkurrensläget och lokaliseringsmöjligheterna inom hela Lerum/Mölnlycke/Partilleområdet.

Om den nya företagsparken och den förbättrade tvärförbindelsen kraftigt förändrade förutsättningarna för bostadsbyggande och sysselsättningsmöjligheter inom regionen gjorde Allum detsamma för handelsmöjligheter. Handeln var ju den

29

andra strukturella svagheten – och därmed sysselsättningsmöjligheten – som 1960- och 70-talets nya förortskommuner konfronterades med.

Eftersom de nästan helt och hållet bestod av utspridd villabebyggelse, blev byggandet av större externcenter det logiska svaret på förortsexpansionen. Men under 1970-talet hade utvecklingen hejdats av en stor mängd nya regleringar som syftade till att skydda existerande handel. Eftersom utflyttningen av människor till de nya förorterna däremot redan skett var regleringarna i grunden både ologiska och dysfunktionella, och de ledde gång efter annan till att spontana handelsområden etablerades. Det var till exempel så som Sisjön fick sitt genombrott och det var på det sättet som Willy Schlee etablerade sin epokgörande Willy-butik i (typiskt nog) den norra kanten av Kungsbacka.

I slutet av 1980-talet hade både kritiken mot regleringarna och trycket från den framväxande kapitalmarknaden gjort situationen ohållbar. Under den borgerliga regeringen 1991-94 liberaliserades lagstiftningen, och trots en viss återreglering efter 1995 har ända sedan dess villkoren för nyetableringar i svensk handel varit radikalt annorlunda. Den genomsnittliga storleken för en nybyggd livsmedelsbutik har mer än fyrdubblats sedan början av 1990-talet.

I och med den liberaliserade och uppsnabbade galleria- och externcenterutvecklingen blev det därför självklart att ett nytt större centrum stod på tur att etableras i det östra området, som växt först men där sedan handelsregleringarna gjort att någon klassisk stormarknad av 1970-talstyp aldrig etablerats.

30

Figur 6. Befolkningsutveckling i Lerum och Partille (index, 2006=100).

I Härryda, Partille och Lerum skedde därför bortemot två tredjedelar av kommuninvånarnas sällanköpshandel utanför den egna kommunen. Redan 1993-94 var det också tydligt att det fanns två eller möjligen tre alternativa lägen för den nya marknaden, men efter en serie politiska manövrar föll både SKFs fabriksområde och Torpavallen bort.

Kvar fanns Partille centrum, där de lokala politikerna vid mitten av 1990-talet hade bestämt sig för att göra det som Henrik Ripa i en intervju menade att man systematiskt missat i Lerum under en följd av år när han häromåret kommenterade centrumutvecklingens läge. ”Det är klart att det ligger på mig som kommunstyrelsens ordförande att se till att planerna blir

32

verklighet. Motståndet har varit väldigt stort mot allt ifrån att man bygger lite på höjden till motorvägsavfarten till att bygga bostäder vid ån. Och det är klart att alla som är emot detta gör ju att det inte händer någonting.”

I Partille har processerna skötts på ett mer bestämt sätt, och efter inledande problem med finansieringen löste sig den frågan också när konjunkturen förstärktes 1997-98. Dessutom var det i det här läget som norskt kapital på allvar började läcka in i västra Sverige. Grannlandet fick efter oljeboomen på 1970och 80-talen ett helt nytt liv, och inte minst har expansionen varit stark inom handel och servicegrenarna. Petter Stordalen och Stein Erik Hagen var två av de nya entreprenörerna som

Figur 7. Andelen pensionärer (65 år-) i Lerum och Partille år 2000, 2005 och 2013 (procent).

med utgångspunkt i olika handelskoncept vitaliserade både de norska och svenska servicesektorerna. Under Stordalens och Hagens ledning förvandlades Steen och Ström från att ha varit ett Oslobaserat varuhus till att bli en snabbväxande aktör på den skandinaviska köpcentrummarknaden. I Sverige kom den nya gruppen in på marknaden genom ett mycket lyckat förvärv av den då största och krisdrabbade svenska aktören 1994 – mitt under den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet.

Det betydde också att landet under den andra halvan av 1990-talet fick en ny aktör på köpcentrummarknaden som

både hade starka finansiella resurser och innovativ energi. I Västsverige är förnyelsen av Torp och bygget av Allum de tydligaste exemplen på den norska förnyelsekraften. Allum var dessutom ett av den norska företagets första svenska nybyggnadsprojekt.

Allum visade också hur långt begreppet ”handelscentrum” har utvecklats. De stora hålen i centrum på orter som Partille (och Lerum) gjorde det till sist möjligt för kapitalstarka och innovativa aktörer att utveckla effektiva och centrala projekt som låg mycket långt från 1970-talets monotona köplador. Redan

33

tidigt presenterades dessutom Allum som ett sätt att utveckla Partille från ”förort” till ”förstad”, och när den hypermodena anläggningen stod klar 2006 visade det sig att den blev starten till en betydligt snabbare utveckling i Partille som länge stagnerat befolkningsmässigt. Ser man till den relativa utvecklingen mellan de två grannkommunerna är skillnaden drastisk sedan dess (se figur 6-7).

Uppsvinget i Partille fortsätter dessutom, och de närmaste åren planeras en omfattande ytterligare utbyggnad av Allum ut över hela det gamla Kyrktorget. Vitaliseringen av det tidigare nedgångna och närmast Törnrosa sovande centrumet stannar dock minst av allt där. Den nya attraktionen i förortens tidigare näst intill obefintliga centrum har nu även öppnat de före detta Daros- och Christian Berner tomterna för en omfattande nyutveckling. Antalet lägenheter i Partille Port, som det nya området kallas, kommer att uppgå till 800, en siffra som ökades under det jämförelsevis mycket snabba detaljplanearbetet. Till detta kommer bygget av den nya Partille Arena, vilket sammantaget gör det här till ett av regionens just nu allra starkaste expansionsområden.

Lekplatserna och flerfamiljshusen i Sjövik är idag några av kommunens allra tydligaste minnen av den epok som gick under namnet “Miljonprogrammet”.

34

DEL TVĂ…

fallet lerum

Men det väsentliga är att kranskommunernas envisa kvarhängande i sitt invanda beroende av Göteborg varit improduktivt.

Den svagare ekonomiska tillväxt, befolkningstäthet och lägre byggande som efterhand präglat centralorten (se figur 5) har gjort att de pendlingsorter som inte förmått skapa någon egen ekonomisk dynamik – eller orientera dem mot ett nytt centrum- egentligen har blivit en funktion av centralortens allt långsammare tillväxt. Pendlingsmöjligheterna har inte växt som förut (eller har förskjutits mot någon annan del av regionen), och någon egen generering av nya verksamheter har inte skett.

Trendmässigt har sådana här delar av regionen. och Lerum är sannolikt det bästa exemplet på dem, präglats av en stabilt fallande befolkningstillväxt, vilket i sig inte skulle behöva ses som ett problem om det inte på sikt riskerade att skapa det stora strukturella problem som antyddes i den här rapportens inledande citat.

Vi kan fullfölja analysen från Generalplan 70 i figurerna på de följande sidorna. I det första ser vi hur Lerums drifts- och investeringsbudgetar utvecklas mellan 1969-2000. Det vi ser där är hur den starka befolkningstillväxten under 1960-talet driver en enorm kommunal expansion under 1970 – och 1980-talen.

Karaktären på expansionen skiljer sig dock på et betydelsefullt sätt åt redan under de här två decennierna, och vi kan sedan se att mönstren även fortsättningsvis kommer att förändras i ungefärliga tio-årsintervaller.

Den nya kommunens första tio år karaktäriseras sålunda av en mycket stark skattekraft hos det som så sent som min-

37

Figur 8. Investeringsbudgetens andel av driftsbudgeten i Lerum 1969-2005 (procent).

Figur 9. Antal anställda i Lerums kommun, 1973-2012.

38

nesskriften över storkommunens 25-års-jubileum kallades ”en ung befolkning”. Befolkningen är dessutom inte bara ung, den har en sysselsättningsnivå och skattekraft i absolut rekordnivå. Samtidigt har den här befolkningen barn som når både grundskole- och gymnasieåldern vilket reflekterades i stora skolinvesteringar, och det behövdes dessutom betydande nyinvesteringar i standarden på kommunens räddningstjänst.

Det här är alltså år där kommunens fasta utgifter fortfarande befinner sig på en låg (men snabbt stigande) nivå, men behovet av och utrymmet för investeringar däremot är mycket stort. Vi ser av figur 8 att investeringsbudgeten som proportion av driftsbudgeten här når nivåer som den sedan aldrig kommer att vara i närheten av.

Det nästföljande decenniet präglas av en annorlunda utveckling. Investeringarna i nya grundskolor, det nya gymnasiet och biblioteket/ kulturhuset är nu gjorda. Men de har istället drivit en betydande ökning av den kommunala personalen (se figur 9). Det betyder att driftsbudgetarna växer, vilket i längden kommer att göra kommunen alltmer känslig för både konjunkturella och strukturella förändringar. I slutet av det expansiva 1980-talet utvecklade kommunen för första gången också ett skuldproblem, som under några år gjorde en omfattande kommunal ekonomisk sanering nödvändig.

Det är också här som besluten om investeringar i ett nytt vattenpalats görs. Inte minst är den intressant som uttryck både för 1980-talets tidsanda och som exempel på hur allokeringen av kommunala resurser tenderar att göras.

Flooda får renare vatten och Lerum får skiten....”sade man när den nya kommunen bildades, och reningsverket i Aspenäs var verkligen en av den nya kommunens riktigt stora satsningar.

När det blev dags att expandera och modernisera verksamheten valde man under 1990-talet istället att ansluta kommunens avlopp till Göteborgs. och sedan flera år står Aspenäs nu lämnat i en Törnrosasömn som förhoppningsvis snart kan brytas för att bygga nya TOD-inspirerade bostadsområden (sid. 36-46)

40

Beslutet att bygga Vattenpalatset togs i mitten av 1980-talet, i en era när svensk ekonomi befann sig i den starkaste lånedrivna högkonjunkturen i mannaminne. De första nya kommersiella sommarlanden hade precis byggts på platser som Skara och Tanum, och klassiska kommunala badhus utsattes för en konkurrens som ingen hade räknat med. Runtom i Sverige bestämde sig kommunerna för att konkurrera på denna nya i grunden hyperkommersiella nöjesmarknad, och Lerum blev tillsammans med en handfull andra pionjärerna för att bygga nya vattenpalats med attraktioner som tidigare aldrig hade skådats i landet. Attraktionen har alldeles klart gett Lerum ett ansikte utåt, inte minst eftersom Göteborgs planer att bygga om Valhalla till ett liknande bad föll i samband med den kraftfulla lågkonjunkturen 1991-94. Det har gjort att Vattenpalatset länge fortsatte att vara regionens starkaste aktör i den nya vattenbranschen.

Trots det är det svårt att beskriva badet som en god affär för kommunen. Man har ständigt betalat driftsbidrag till den aktör som drivit badet, och de investerade och kontinuerligt tillskjutna pengarna måste i dagens penningvärde nu minst närma sig en halv miljard kronor. Däremot har Vattenpalatset varit en tydligt synlig investering för medborgarna, som det aldrig varit svårt att hänvisa till vare sig den omedelbara nyttan eller nöjet av.

Om vi nu istället antar att kommunen allokerat den här investeringen till ett trafikmot och en väg som sedan knutit E20 till Rv40 hade resultatet blivit annorlunda. Ett systematiskt arbete för att anlägga en företagspark och direktförbin-

42

delse söderut mot Landvetter hade under 1990-talet med intill visshet gränsande sannolikhet resulterat i tusentals arbeten i kommunen. Möjligheten att expandera centrum hade kommit mycket tidigare, och nya medborgare hade också inneburit både nya inkomster och krav, vilket även hade inneburit krav på investeringar i samhällsplanering med tillhörande bostadsbyggande och infrastruktur.

Den problembild kommunen hamnat i under 2000-talet fångas ganska tydligt av det här resonemanget. De långsiktiga investeringarna i samhällsbyggande eftersattes på ett sätt som bara kan beskrivas som systematiskt, till förmån för mer omedelbar konsumtion (se figur 8). Skall man förklara den utdragna processen måste den rimligen ta sin utgångspunkt i den närmast otroligt goda situation som rådde i början av 1960-talet: här fanns skattebetalare, och gjordes bara de initiala investeringarna i skolsystemet fanns det sedan möjligheter att i nästa skede prioritera konsumtionsorienterade utgifter. Svagheten i strategin fanns i att den initiala mängden skattebetalare någon gång riskerade att minska, samtidigt som utgifterna låg kvar på en hög nivå.

Investeringar som syftar till att öka den produktiva basen riskerar dessutom att skapa ytterligare ett problem. Nya motorvägsmot, vägar och bebyggelse leder oundvikligen till att några etablerade intressen påverkas, vilket i nästa steg leder till politiskt lobbyarbete. Enligt statsvetaren Anthony Downs och Public Choice-skolan kommer den processen dessutom att domineras av olika intressegrupper som består av de kollektiv som är starkast intresserade och/eller närmast påverkade av besluten.

För de etablerade partierna utgör sedan dess ”intresserade minoriteter” en enorm dragningskraft, då de representerar väljarkollektiv som kan nås genom en enkel typ av riktade löften eller satsningar enligt Downs.

Minoritetsgrupperna som kommer att ha starkast intresse för att engagera sig emot den nya utvecklingen kan bestå av närboende som riskerar att få sin utsikt förstörd av ett nytt hus, handlare som riskerar att utsättas för hårdare konkurrens eller grannar som kommer att förlora tillgången till sin hundpromenad vid en ödetomt. De stora grupper som skulle ha fördelar av förändringen – genom bättre tillgång på arbete, kommersiellt utbud och bostäder vet däremot inte ens om att de skulle gynnas av de nya planerna. I det här perspektivet riskerar politik alltid att bli ett nollsummespel, och framförallt till att expansionsplaner stabilt skärs ned, när de etablerade politiska partierna frenetiskt söker attrahera de intresserade minoritetsgrupperna genom att skära ned på de störande nysatsningarna.

slow growth Det är också i det perspektivet som lockelsen i Lerums slow growth strategi ligger. När GRs långsamma tillväxtpolicy slog igenom 1972-73 var det exakt samtidigt som God Miljö i Lerum, som blev det första av flera lokala missnöjespartier, fick ett starkt genombrott. Partiet blev näst störst av de borgerliga partierna, men helt i enlighet med Downs’ marginalväljarteori blev genomslaget oproportionellt mycket starkare än så.

Man kan tveklöst säga att kombinationen av GRs långsammare

strategi kombinerat med marginalväljarteorins attraktion ända sedan dess varit styrande för kommunens utveckling. God Miljös huvudkrav var enkelt: den snabba expansionstakten hotade kommunens identitet och huvudkraven summerades i jubileumsskriften 1994: ”De frågor God Miljö gick till val på var huvudsakligen ett småskaligt Lerum och aktsamhet om naturvärden. Man ville inte ha för höga hus och för mycket betong i Lerum och inga skattehöjningar. /De/ förordade skydd för produktiv jordbruksmark, de krävde mera småskalig egnahemsproduktion och ett bevarandeprogram för äldre bebyggelse”. En av de helt centrala frågorna för partiet var att stoppa ett mycket omfattande ingrepp för att räta ut Säveån som fick under namnet ”Spola Kröken”.

God Miljö var inte bara instrumentella för det närmast unika beslutet att ta fram en ny generalplan inom bara ett par år efter att kommunen fått sin första, Den nya Generalplan 75 blev också ett drastiskt brott med den tidigare utbyggnadstakten, effekterna av strömkantringen har bestått under decennier.

Den nya inriktningen slogs fast redan i inledningen av den nya planen: ”Generalplanen skall tillgodose de egna invånarnas krav i första hand. Regionala åtaganden begränsas till kommunens förmåga… eftersträva en succesiv utbyggnad för att bättre undvika sociala problem… utgå från 60%-ig egensysselsättning i kommunen… utgå ifrån att åkermark och produktiv skogsmark bevaras,,, redovisa Lerums centrum som kommuncentrum med utbyggnadsmöjlighet…” På lång sikt sänktes sedan kommunens befolkningsmål från 75 000 till 50 000.

45

Kraven på långsammare utbyggnadstakt fick sedan ett mycket starkt genomslag i kommunen och kom redan framåt 1980-talet att karaktärisera de flesta partiers förhållningsätt.

Så länge fördelarna av 1960-talets inflyttning av förhållandevis unga och välutbildade invånare dominerade kommunens skatteunderlag var ”sitta still i båten”-strategin dessutom problemfri. Det gjorde också att snart sagt ingen ifrågasatte de trendmässigt fallande investeringarna – det fanns en stark politisk samsyn om att man var nöjd med det man hade.

Det som ingen verkar ha uppmärksammat under vare sig 1980- eller 1990-talen var att kommunen i allt högre grad kom att släpa efter från de expansionsmål som sattes i generalplan 75. Det innebar att de risker som fanns vad gällde att få en ensidig befolkningsstruktur och alltför svaga centrumområden för att kunna uppehålla en tillfredsställande servicenivå efterhand växte i allt större grad.

Det första tillfälle när den svagheten visade sig var i krisen i början av 1990-talet. I detta tredje skede ökade arbetslösheten i kommunen, och med det vek kommunens intäktsmassa.

Krisen löstes genom stora besparingar som för första gången ledde till att antalet kommunanställda minskade (se figur 9), samtidigt som investeringarna minskade ytterligare. Men det var också under det här skedet som de synnerligen problematiska förändringsprocesser inleddes som skulle dominera kommunens situation efter millennieskiftet.

Men det dröjde ytterligare ett decennium innan problemen visade sig, och så sent som inför valet 1998 gjorde Göteborgs-Posten ett försök att under rubriken ”Här är bostäder en

valfråga” analysera hur skiljelinjerna såg ut inför valet 1998.

I ingressen gjorde reportern ett tappert försök att polarisera frågan till om att: ”Överdrivet beskrivet handlar en skiljelinje om kommunen ska förbli ett villasamhälle eller förvandlas till en höghusstad”, men när sedan skiljelinjerna beskrevs var de i verkligheten betydligt mindre. Moderaterna var vid den här tidpunkten fortfarande övertygade anhängare av hundraprocentigt marknära bostäder, och hade till och med drivit en annonskampanj mot centern som velat flytta en fotbollsplan för att bygga ett äldreboende i tre- fyravåningar. Socialdemokraterna och KD menade att ”utseendet på kommunen får inte förändras” och att det inte byggdes ”höghus”, men var trots det ändå mer öppna för flerfamiljshus. Egentligen var det bara Miljöpartiet som på något sätt skiljde ut sig i artikeln.

Efter 1973 blev helt enkelt en begränsning av nybebyggelsens omfattning den fråga som Lerums politiker positionerade sig i. Utbyggnadstakten och förhållningssättet till inflyttning var den fråga som olika missnöjespartier profilerad sig på, och de etablerade partierna förhöll sig sedan till frågan – precis som Anthony Downs hade förutsagt – genom att dras mot ett tydligt lagomläge i mitten, vilket både tillfredsställde väljarkraven och GRs krav på en långsam utbyggnad.

En företrädare för 1990-talets mest framgångsrika missnöjesparti sammanfattade isolerings- och långsamtillväxtideologin på ett pregnant sätt i Lerums jubileumsskrift 1994: ”Bevara Lerums miljö och speciella prägel… Industrin vill vi inte ha, men företagarna får gärna bo här. Vi ska ha specialist- och serviceföretag, rena företag. Här ska inte deponeras sopor eller

47

Figur 10. Andel pensionärer (65 år-) i Lerum år 1970, 1980, 1990, 2000 och 2013 som andel av total befolkning (procent).

Figur 11. Kostnader för vård och omsorg i Lerum år 1992, 2000 och 2013 (miljoner kronor).

placeras alkoholister eller värstingar. Här ska finnas hög standard för den som vill betala för det…”.

Att undvika större bostads- och utbyggnadsprojekt var den politiskt minst känsliga strategin, eftersom den inte riskerade att göra någon upprörd (och de som inte kunde flytta in i de icke byggda fastigheterna visste ju var sig om de fördröjda planerna eller kunde protestera mot dem.)

framemot millennieskiftet började det nya förändringstrycket anas även i Lerum. Ytterligare ett decennium senare var krisen i ortens centrum ett faktum, och när vi idag nått 2014 har kommunen nått en skuldsättning på en miljard, samtidigt som grälen om framtiden ständigt når nya rekordnivåer.

Den ena av dessa var den stora ÄDEL-reformen, och ungefär samtidigt genomförde den borgerliga regeringen också den nya stora LSS-reformen för handikappade. ÄDEL hade egentligen sin bakgrund i den sedan 1950-talet stabilt ökande livslängden. Den hade dels gjort att kommunerna ålades ett växande antal nya åtaganden inom åldrandes färdtjänst och hemservice, dels också att alltfler som befunnit sig i sjukvården hamnade i olika former av utdragna service- och långvårdsboenden inom ramen för landstingen och sjukvården. Frågan utreddes, och man kom fram till det logiska

apokalypsens ryttare De stora riskerna med ”låt gå-strategin” ligger förstås i att det inleds omfattande omvärldsförändringar som den Rip van Winkle-sovande kommunen inte kan hantera. I början av 1990-talet startade inte mindre än tre sådana förändringar, och

48

svaret: det var både önskvärt och logiskt att få en huvudman för hela den växande åldringsvården. Eftersom det inte heller handlade om sjukvård i traditionell mening var kommunerna den naturliga huvudmannen.

Den stora reformen genomfördes i ett strategiskt känsligt skede, för det var precis i det här läget som befolkningen började åldras på ett strukturellt sätt i en mängd svenska kommuner. I glesbygden har det handlat om ett närmast systematiskt utflyttande av ungdomar på grund av bristen på arbetstillfällen. I de större städernas kransregioner har situationen sett annorlunda ut: här har det handlat om att 1960- och 70-talens nybyggare långsamt åldrats i sina villor. Särskilt en aspekt är i det sammanhanget viktig för Lerums del: det enda som kunnat uppväga det strukturella åldrandet (och de därmed stigande omsorgskostnaderna) har varit en större nyproduktion av bostäder där aktiva skattebetalare flyttat in. Det faktum att många av de nya pensionärerna dessutom varit anställda av kommunen gjorde självklart saken ännu värre, eftersom detta ledde till att den stora pensionsskulden aktiverades och behövde hanteras.

För Lerums del – där självbilden alltid hade varit att man var en ”ung kommun”- har förändringen bara beskrivas som dramatisk (se figur 10). Ökningen är dessutom större än i andra kommuner, och någon tydlig vändning är svår att se, inte minst i ljuset av de svårigheterna att nyproducera centrala bostäder som visat sig de senaste åren. Ökningen av omsorgskostnader är påtaglig (figur 11) och i grunden ohanterlig. Hur annorlunda situationen skulle vara med en snabbare inflyttning där befolkningen också hade bättre skattekraft framgår

av jämförelsen med Kungsbacka i figur 3. Lerum skulle i ett sådant perspektiv ha skatteintäkter som låg cirka en halv miljard högre än idag per år.

Den tredje delen av problematiken bestod i att den allmänna ekonomiska strukturomvandlingen nådde kommunen, framförallt i form av Allums etablering, som utsatte Lerums centrum för ett omvandlingstryck som det inte gick att negligera, men också i form av den utdragna svaghet som den norra kommundelen hamnat i.

Sett i efterhand borde det ha vara lätt att inse att de här förändringarna skulle bli i det närmaste omöjliga att hantera i en kommun som på 1990-talet haft svårt att hantera utvidgningen av en mindre ICA-butik till en normalstor Kvantum-butik, och där det hade tagit i det närmaste ett decennium att klara alla överklaganden och bygga klart en några kilometer lång ringled kring kommunens viktigaste industriområde. På många sätt är det därför en fascinerande historia som har spelats upp i Lerum under milleniets första femton år.

fallet med den demografiska stadsdelen Efter 1990-talets ytterst långsamma tillväxt fanns det till sist anledning att släppa fram ytterligare ett perifert område. Som vi ska se var demografiska skäl viktiga redan från början när man bestämde sig för att släppa fram det länge uppskjutna projektet. Att det skulle hamna i ett utkantsliknande läge var

49

också viktigt, eftersom det minimerade antalet protesterande närboende, samtidigt som skyddet för både sjöar och jordbruk gjorde att ett relativt höglänt skogsområde hamnade längst fram i exploateringskön.

Norra Hallsås hade funnits med i planer redan på 1980-talet, men det var inte förrän år 2000 som det nämnts i ett konkret byggsammanhang. Storleken i olika översiktsplaner reflekterar också hur både konjunkturen och strukturella problem påverkat Lerum under de senaste decennierna. I Översiktsplanen 1990 hade det förutsetts en byggnation av drygt 300 lägenheter i område, men i en första planeringsskiss som gjordes i högkonjunkturens 1991 hade ambitionerna ökats till 500. ÖP 2000 producerades däremot under den långsamma tillväxtens 90-tal, när Lerum till och med såg ökade utflyttningstal under flera år. Därför förutsåg man så sent som i denna plan en utbyggnad av 270 lägenheter i området, vilket dessutom rimmar väl med den begränsade byggvilja som de ledande partierna redovisade inför valet 1998. Å andra sidan var redan det en utbyggnad som skulle blivit den största sedan 80-talet. Föga förvånande förväntade sig därför politikerna att det skulle bli den största som överhuvudtaget kom i fråga under någon överskådlig tid. Det innebar att man ville ha en blandning av villor och flerfamiljshus i alla tänkbara upplåtelseformer och dessutom en kraftig variation i storlekar på lägenheterna. Området skulle helt enkelt tillgodose alltifrån unga enpersonshushåll till familjer och pensionärer.

Att kommunen dröjt så länge var alltså ingen slump, det gällde att vänta sig ikapp flera marknader samtidigt: ”Vi har väntat

52

med det här tills barnkullarna minskar. Skolan och barnomsorgen måste ha kapacitet för att ta emot alla”, förklarade Henrik Ripa i juni 2000.

Att både dra upp nya planer som skulle tillfredsställa i stort sett alla konsumentgrupper, när man inte genomfört den här typen av stora insatser på länge var förstås arbetskrävande.

Att storleken på området ökades under planeringsperioden gjorde inte saken enklare, liksom att uppgiften ytterligare komplicerades av att planeringsmyndigheterna också bestämde sig för att vara de som valde arkitekter. Därför dröjde det många år innan mer konkreta planer presenterades, vilket Ripa 2004 menade att han faktiskt inte kunde förklara: ”Jag har inget riktigt bra svar på varför vi inte kommit igång ännu. Men vi har väl varit upptagna av annat och arbetet med planeringen har tagit längre tid än väntat. Men nu är det mycket viktigt att vi kommer till skott med det här. Det är många som vill flytta till Lerum och det får inte gå ett val till utan att det här blir av.”

I ljuset av de orden – och att det dessutom hade varit val igen hösten 2006, är det lätt att förstå att samme man uttryckte en viss tacksamhet när han genomförde invigningsceremonin för att starta bygget av det nya bostadsområdet vintern 2007: ”I 15 år har vi diskuterat att bebygga det här området. Det känns skönt att det nu äntligen blir av”. Förutom att 15 år var en smärre underdrift av tidsåtgången hade han förstås rätt. Gränserna för planeringens möjligheter skulle däremot snart visa på ett annat sätt, när det visade sig att bygget startats nästan samtidigt som den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet träffade världsekonomin.

Men Norra Hallsås passar väl in i en struktur där namn som Koxås, Nugårds Ekar, Ramfabriken och många, många andra namn kan läggas till. I Lerum har det skapats ett mönster som gör planarbetet extremt långsamt och arbetskrävande, och dessutom ofta extremt konfliktfyllt. Den utdragna processen har inte bara stora både direkta och indirekta kostnader, den ökar också risknivån i projekten genom att öka de konjunkturella riskerna. Att den försämrar Lerums konkurrenskraft gentemot andra kommuner är också en självklar effekt av de långa handläggningstiderna.

fallet med det uppbrunna torget Utan att någon egentligen uppmärksammade det hade i stort sett halva kommunen hamnat i en verkligt struktursvag situ-

Ramfabriken i Lerum och Garveriet i Floda är exempel på den ständiga strukturomvandling som pågår i det västerländska samhället.

Att den här typen av industrier försvinner är egentligen iunte framförallt ett problemn i växande storstadsregioner - snarare representerar de en stor möjlighet att utveckla nya bostadsområden eller verksamheter. Å andra sidan är just det en process som ofta blivit ett problem i många orter av Lerums typ. Varför en del lyckats bättre med omställningen är ett problem som vi forttfarande inte har något entydigt svar på (sid. 50-57)

ation i början av 1990-talet. När kommunen bildades talade man om att ”Floda får renare vatten, Stora Lundby får industrin och Lerum får ta skiten”, för det som förutsågs efter väg 190 var en fortsatt stark expansion, som på alla sätt skulle komma att hänga samman med Angered-Bergums fortsatta utbyggnad till ”Europas Brasilia”, med närmare 200 000 invånare.

Det är närmast övertydligt att jämföra det som sedan hände utefter väg 190 med det som hände längs väg 158. När den södra vägen och dess nya mot hamnade i centrum för regionens allra starkaste utveckling tog istället allt slut längs den norra sträckan i början av 1970-talet. Efter Hjällbo/Eriksbo byggdes inget mer, och istället för skyskrapor har hela området längs vägen idag fortsatt att vara en pastoral idyll, där jordbruken, nedlagda butiker, naturreservat och golfbanor avlöser varandra. Den handel som fanns har efterhand förlorat sitt underlag och grustagen och industrin lagts ned eller hårdrationaliserats.

Befolkningsutvecklingen i Gråbo och Sjövik har de senaste decennierna hört till kommunens absolut svagaste.

Den svaga utvecklingen syns förstås för blotta ögat när man kör utefter väg 190, och tar man sig dessutom hela vägen fram till Mjörnbotorget, som är den här kommundelens centrala mötesplats konfronteras man handgripligt med hur svårt det varit att återstarta utvecklingen i kommunens norra halva. Under 1980-talet fanns det planer på att bygga på butikslängorna med bostäder och till och med bygga ett högre hus på platsen.

När sedan inget hann hända under högkonjunkturdecenniet drog diskussionerna mellan fastighetsägaren och kommunen ut på tiden, och 1998 års nyinvigning var uttrycket för

55

att man nått en mycket mer stagnerande epok i kommunens historia: nyinvesteringarna bestod nu i en återvinnings- och en busstation som kompletterades med en mindre parkeringsplats. Däremot kan man bara konstatera att det invigningsförrättande kommunalrådets positiva förhoppning om att ”Det är trots allt kanske bra att det har tagit så här lång tid. Den lösning vi nu kommit fram till innebär att Gråboborna äntligen får ett fungerande centrum…” visade sig mindre väl förankrad i verkligheten. Däremot är det ett bra exempel på den ”vänta och se så blir säkert allting bra”-ideologi som under många decennier var helt förhärskande i kommunen.

För det var inget välfungerande centrum Gråbo-borna fick.

Genom de sista decennierna har klagomålen på vandaliseringar och busliv på det ”nedgångna” och skräpiga torget varit ständiga, och när Hjällsnässkolan dessutom brändes ned 2007 hamnade det dessutom i en Magritte-liknande omgivning, där tomhet omgav det på i stort sett alla sidor. Eftersom branden dessutom skedde i det läge där hela Lerum – och det gällde allra mest kommunens centrumområden – drabbades av ett kraftigt ökat förändringstryck startades nu samma planerande för nybyggen i centrala Gråbo som finns på andra håll i Lerum.

De nya planerna påminner mer om de storskaliga tankar som fanns på 1980-talet, men så här långt kan man konstatera att dessa planer lett till en mycket liten nybyggnadsverksamhet.

Den betryckta situationen gjorde att siktet blev högt stället när planarbetet runt det förfallna torget inleddes 2009-2011, och en moderat politiker beskrev situationen så här: ”Gråbo är i stort behov av en förändring. Helt enkelt en omstart. Vi valde att anordna en markanvisningstävling och fick ett mycket bra 56

gensvar…”. För att vara säkra på att allt gjordes rätt engagerade kommunen dessutom Gråbos egna högstadieelever och medborgare till idétävlingar, för att i nästa skede också vända sig till arkitekturstudenter på Chalmers. Alla hade goda tankar och idéer, och slutligen engagerades även Stiftelsen Tällberg Foundation för att utföra en förstudie över hur Gråbos förnyelse kunde bli ett mönster i kommunens arbete för att bli landets ledande miljökommun 2025. I rapporten konstaterade sedan stiftelsen att med utgångspunkt i Maslows behovspyramid att Gråbo hade mycket goda förutsättningar att fungera som en spjutspets för att uppnå kommunens miljömål: ”Det är uppenbart att invånarna själva kommer att vara den positiva drivkraften för visionens förverkligande, i formav ”motiverade föräldrar och aktiva politiker”, liksom skolan, föreningsliv och kyrkan. Men beskriver också en attityd i Gråbo som kan vara en grund för en mer miljömedveten livsstil: Secondhand är coolt…” Tänkbara hinder för utvecklingen kunde var egoismen och att man tänkte på den egna ekonomin.

Som vi strax kommer att se finns det ett mönster i det här sättet att arbeta med imponerande mängder av idégrupper och think-tank-förfaranden. En mindre önskvärd effekt av det arbetssättet är att detaljplanearbetet blir utdraget, vilket ökar risken för omvärldsförändringar som verkligen får ekonomin ”att sätta käppar i hjulet” för eventuella ”omstarter”. Under 2014 har det nu visat sig att både NCC och Peab, som var två av de tre företag som fyra år tidigare vunnit markanvisningstävlingen sett sig tvingade att lämna projektet, då de bedömer marknaden för bostadsrätter som alltför osäker i den i grunden struktursvaga delen av kommunen.

fallet med de flyktiga skyskraporna De verkligt stora planeringsproblemen fanns dock inte i Gråbo eller i eventuella nya exploateringsområden i perifera lägen.

Den verkligt stora utmaningen fanns naturligtvis i den strukturomvandling som Lerums Centrum hamnade i när Allum öppnade.

När besluten att bygga Allum tagits initierades en diskussion om Lerum redan innan den nya handelsplatsen stod klar.

Det betydde också att Lerumspolitikerna vintern 2003/2004 inledde att arbete med att ta fram idéskisser till ett nytt utbyggt centrum. Eftersom det var Allum man reagerade på kom handelns behov omedelbart i centrum för arbetet, och eftersom det nuvarande centrumet ligger fel i förhållande till motorvägsavfarterna var ett nytt mot som kunde klara en större trafik en hörnsten i de nya planerna. Ett nytt resecentrum och olika planer för mer eller mindre höga hus på olika tomma eller underutnyttjade tomter har ända sedan dess också varit självklara element i centrumutvecklingsprojekten. För att vidga centrumet och klara trafiken in till den mer livliga kärnan har också en ytterligare bro över Säveån varit ett återkommande element i planerna.

58

handeln som utgångspunkt När det nu gått i stort sett ett decennium sedan de första centrumskisserna lades fram tvingas man konstatera att resultatet hittills blivit mycket få nya detaljplaner och än färre startade byggen. Så här långt är det faktiskt bara runt den före detta telestationen som någon form av synlig aktivitet utvecklats. Även efter svenska förhållanden får ett sådant svagt utfall anses anmärkningsvärt, särskilt när man jämför med t ex Sundbyberg eller Solna, som i betydande grad har förutsättningar som påminner om Lerum.

Det som då först slår den som ser på processen utifrån är att ansvariga politiker och tjänstemän 2004-2007 gick in i ett omfattande planarbete utan att först analysera vilken betydelse den svaga tillväxt som karaktäriserat kommunen under 1980och 90-talen kunde ha för fortsättningen. Även den kraftigt nedbromsade Generalplan 75 förutsåg till exempel att kommunen skulle ha 35 000 invånare i slutet på 80-talet, vilket inte uppnåddes förrän tio år senare.

Det innebar i sin tur att de strukturella problem som Generalplan 70 förutsåg – och som citerats i inledningen av den här rapporten – redan fanns på plats, men i mycket större om-

fattning än någon visste om. Det innebar, uttryckt i fysiska enheter, att uppskattningsvis 1 500-2 000 lägenheter/villor inte hade byggts, vilket i sin tur att betydde att den kvarvarande befolkningen hade åldrats mer än man förutsett vilket hade kostnadsmässiga effekter som gjorde relativt snabba förändringar nödvändiga.

Den samhälleliga strukturomvandlingen (det som Marx en gång kallade produktivkrafternas utveckling) hade också andra effekter på en kommun som hamnat bredvid den allmänna tillväxten. Det innebar att handeln efterhand blev underdimensionerad, och äldre verksamheter befinner sig dessutom i ständigt förändringstryck där de i normalfallet efterhand krymps eller flyttas till andra platser. Framförallt har utrymmeskrävande industriverksamheter rört sig ut från centrumlägen ända sedan 1930-talet.

Det betyder att alltfler centrala utrymmen på grund av den normala strukturomvandlingen lämnas tomma eller utnyttjas i allt mindre grad. Exempel på det i Lerum var Televerkstomten, där ny teknik gjorde att det krävdes mindre utrymme och Konsumtomten, där den gamla handelsdominanten några år in på 1990-talet inte ansåg sig ha möjligheter att driva verksamheten vidare. Något senare frigjordes också den tomt som sedermera fått namnet Triangeltomten. Den planerade anslutningen av kommunens avloppssystem till Ryaverket i Göteborg skulle också inom kort frigöra det gamla reningsverket i Aspedalen, vilket möjliggjorde en betydande expansion av centrum.

Den långsamma tillväxten och strukturomvandlingen innebar därför att kommunen som helhet hade hamnat i ett läge med

60

ett strukturellt underskott, både av bostäder och verksamheter.

I allra högst grad gällde dock det för kommunens centrumdelar, eftersom expansionen under 1960- och 70-talen främst varit inriktad på ett utspritt villabyggande. Svagheten märktes dessutom med blotta ögat för den som besökte Lerums, Gråbos och Flodas centrum, och det är fortfarande lika enkelt att se att situationen är på väg att försvåras på grund av Partilles allt snabbare utbyggnad. Den beskrivna utvecklingen gäller därför självklart också för de närmaste åren fram till 2025.

tod och tad: problem och möjligheter Det är förhållandevis enkelt att se vilka problem men också möjligheter som skapas om man gör ett försök att röra sig från en ytterst långsam till en betydligt snabbare samhällsutbyggnad.

För det första behövs det i ett sådant läge ny kompetens i organisationen, vilket kan tillföra kunskap om alla de svårigheter som dagens plan- och bygglag kan innebära. För en centrumbildning som Lerum som ligger inklämd mellan ett känsligt vattendrag och två potentiellt ytterst bullriga transportslag var problemen tydliga redan från början. Det faktum att kollektivtrafiken stod inför en utbyggnad med större kapacitet och behov av nytt resecentrum var också tidigt känt.

Dessutom behöver man hitta strategiska partners (främst fastighetsägare) som är villiga att delta i utveckling av ett eller annat skäl. Det gör identifikationen av kommunens starka punkter central i arbetet. Till detta kommer att man behöver

kommunicera varför utbyggnaden sker till kommuninvånarna, så att förändringen inte möter alltför stora hinder. Därefter är en relativ snabbhet central i processen, inte bara därför att kommunen konkurrerar med andra aktörer om de tillgängliga investeringarna. Som vi kommer att se i det här avsnittet finns det även andra risker med ett alltför långsamt agerande.

Den strukturomvandling som framförallt Lerums och Flodas centrala delar stod inför representerade till att börja med en mycket stor möjlighet. Att sätta det som pågår i ett större perspektiv är inte minst intressant därför att de så väl stämmer överens mot en internationell trend mot förtätning i tidigare extremt bilberoende förstäder. Runt om i Förenta Staterna och Västeuropa har många äldre förorter fått ett nytt liv sedan 1990-talet. I motsats till 1950- och 60-talens motorvägsorienterade tillväxt är de sista decenniernas tillväxt koncentrerad mot de gamla järnvägsförbindelserna, som fått en ny betydelse när tätare och snabbare tåg introducerats. I bästa fall har de gamla centrumen dessutom fått tillgång till andra förbättrade kollektivtrafikmöjligheter, vilket gjort mer hållbara pendlingsmönster möjliga. I Sverige är Sundbybergs oerhört starka och centrumorienterade tillväxt sedan millennieskiftet ett bra exempel på tendensen, som getts namnet Traffic Oriented Development (TOD i motsats till det gamla motorvägsorienterade Traffic Adjacent Development (TAD).

Tveklöst kan man säga att hela utvecklingen av Lerums Centrum från Dergården, via Torpskolans parkering och sedan bort till Aspenäs är ett ovanligt kraftfullt exempel på denna TOD-tendens, vilket sällan diskuterats på ett systematiskt sätt.

Från exemplet Sundbyberg är det dock lätt att se kraften i en sådan utveckling, och precis som i de amerikanska fallen har också värdeökningarna på central bebyggelse varit stark i stockholmskommunen. I grunden förklarar det också hur samspelet mellan centrum och periferi ser ut: när bostadspriserna i centrum (i Göteborg främst Linne och Vasastan) nått ett tillräckligt högt läge kan yngre hushåll som etablerar sig på bostadsmarknaden inte längre köpa där. Sekundära centrum som Sundbyberg och Lerum som ändå kan uppvisa både stadsmässiga fördelar, vattennära lägen och goda kollektivtrafikförbindelser kan då bli fullt acceptabla alternativ.

lerums centrum - planer utan detaljplaner I Lerum har dock utvecklingen blivit en annan än i den snabbväxande huvudstadskommunen. Från det att de första mer konkreta planerna presenterades körde planerna omedelbart fast i olika hinder. Med tanke på den symboliska betydelse den avbrutna centrumutvecklingen 1973-1976 fick var det knappast förvånande. Här behövdes det med andra ord inte skapa en ny opinion som vände sig mot nya höghus och järnvägsoch vägförbindelser – ända sedan den avgörande debatten som ledde fram till Generalplan 75 var den fast etablerad och dominerande i kommunen.

När den första idéskissen till det nya centrumet presenterades vintern 2005 framhöll GPs reporter hur radikalt brottet mot de senaste tre decennierna var. ”Det mest kontroversiella

61

förslaget torde vara idén att bygga två höghus där det så kallade sociala huset tidigare låg. Politikerna har förkunnat att ingen fastighet får bli högre än kommunhuset på Bagges torg som med sina fem våningar är Lerums högsta hus.” Henrik Ripa kommenterade det pågående arbetet med olika workshops där handelsidkare, Trafikverket, gymnasieungdomar och olika intresseorganisationer fick tillfälle att delta med att: ”Det är lite av Älvstrandsanda över det hela. I det projektet fick göteborgarna delta. Nu hoppas vi att Lerumsborna vill vara med och utforma det framtida centrumet…”. Med tanke på det haveri som Södra Älvstranden formats till är det intressant att parallellerna mellan de båda projekten framhölls på ett så tidigt stadium.

Samtidigt rörde sig situationen under 2006-2007 mot ett skapare läge. När Allum öppnat blev det gamla centrumhuset Solkattens läge snart allt mer utsatt och när handelsexperten

Triangel- och Konsumtomterna i Lerums centrum är två av de absolut största möjligheterna som kommunen har. Så här långt har dock nyutvecklingen gång efter annan fastnat i återvändsgränder, där det tagit ovanligt lång tid att ta fram nya konkreta planer.

När dessa sedan till sist blivit klara har nästa steg i problmatiken blivit oerhört tydligt; det finns idag nmycket starka motsättningar om hur man vill att framtidenhs Lerum ska se ut (sid. 59-69)

62

Ove Krafft kallades in för att genomföra en studie av köpkraft och handelsströmmar var hans reaktion när han intervjuades av Lerums Tidning hösten 2006 talande – Krafft berättade då att han hade genomfört en liknande undersökning i kommunen på 1980-talet, och sedan dess ”har det hänt oerhört mycket i omvärlden, men inte särskilt mycket i Lerum…”. Hans råd var sedan att bygga ut handeln kraftigt, men eftersom handelssektorn redan var struktursvag på grund av Allum, var en strategi som främst byggde på att försöka göra city till en handelsplats behäftad med betydande problem.

Programmet som togs av Kommunstyrelsen för att utveckla Lerums Centrum hette ”Forma Lerum för framtiden”. I det skissades det både på stora nya handelsytor men också ett flertal höga bostadshus. Otydligheten beträffande dessa ”landmärken” framgår dock tydligt för den som läser programmet, för de verkar flyta runt mellan olika platser i olika delar av programmet. Precis som i fallet Södra Älvstranden lyckades man inte heller binda upp några tydliga medaktörer.

Diligentia, som äger Solkatten var ett självklart alternativ, men ett problem var att bolaget i liten grad ägnar sig åt nyproduktion av bostäder. Under hela 2007 förde kommunen förhandlingar med Diligentia utifrån det program som antagits samma vår, men det var en taktik som snart skulle visa sig behäftad med avgörande svagheter. Enligt bolagets centrumchef i Göteborg erbjöds Diligentia betydande nya möjligheter i samband med programarbetet 2007: ”Kommunen erbjöd oss en byggrätt för ett 18-våningshus samt att köpa en del fastigheter i centrum. Efter det har vi funderat och analyserat. Men i förra veckan bestämde vi oss för att tacka nej…”. Det innebar

också att den starkaste aktören vad gällde ägande av handelsytor bestämde sig för att ha en begränsad roll i processen. Det fanns helt enkelt en avgörande svaghet den handelsorienterade strategi kommunen valt i det faktum att det begränsade konsumtionsunderlaget i centrum gjorde det svårt att nyplanera det utifrån handelns behov, särskilt i ett läge där Allum redan byggts.

Däremot fanns det ett flertal tomma tomter som kunde bebyggas, och som dessutom var synnerligen attraktiva eftersom centrum hade nära till både järnväg och vatten och därför låg perfekt för att skapa de eftertraktade TOD-lägena. Nästan tio år senare kan man konstatera att det funnits stora och systematiska problem i den mer bostadsorienterade process som nu startade, för än i denna dag befinner sig nästan alla dessa tomter fortfarande i en utdragen och konturlös planeringsprocess. För de flesta saknas det fortfarande detaljplaner som ens kan överklagas. Ända sedan 2008-2009 har arbetet fortsatt med olika avsiktsförklaringar och uppstartade planprocesser med en uppsjö av ständigt nya intressenter som JM, Mölnlycke Fastighet och Flodéns, Skanska, HSB med flera, men det mest påtagliga i processen har varit de snart sagt enorma politiska motsättningar som skapats runt omvandlingen samt den konkreta brist på detaljplaner som rått för de olika tomterna. De ständigt växande motsättningarna har sedan lett till att det inte heller rått någon brist på vare sig konspirationsteorier kring olika byggplaner eller överklaganden.

Mest tydlig är utvecklingen som påminner om en ond cirkel – i fråga om Konsumtomten, där det finns en klar bygg65

herre och sedan augusti 2013 en färdig detaljplan som kunnat överklagas. Här köpte Hökerums Bygg – som är ett av landets mer expansiva bostadsrättsutvecklingsföretag – tomten i mars 2010, och eftersom projektet passade väl i programmet för centrum samtyckte kommunstyrelsen relativt snabbt till bygget av ett 15 våningar högt hus. Höjden på huset har alltsedan dess varit satt under stark debatt, men ända sedan 2007 har det varit tydligt att det funnits en stark vilja i den politiska majoriteten att gå på höjden i de nya byggena. Att ett av de kringseglande höghusen skulle hamna på Konsumtomten borde inte kunna förvåna någon.

Det som sedan startade var en ovanligt lång detaljplaneprocess. Ser vi till vad företrädare för Hökerum, som bygger över snart sagt samtliga expansiva delar av landet är beskeden tydliga: ”Det är lite segt i Lerum, segare än på andra ställen. Jag har aldrig varit med om att det har tagit ett och ett halvt år mellan samråd och utställning” sade företagets ägare Sigvard Ståhl i en intervju, medan Maria Ståhl varit ännu tydligare: ”Lerum har tagit extremt lång tid. Tiden mellan samråd och utställning har varit väldigt lång…”.

Den långa tiden mellan köpet våren 2010 och detaljplanen sommaren 2013 skapade underlaget för en synnerligen infekterad debatt som sedan fortsatt. Å andra sidan nådde den till sist fram till ett läge som gjorde detaljplanen möjlig att överklaga, vilket är mer än man kan säga om nästan alla andra planerade byggen i Lerum. För att citera Martin Zollitsch översikt i Lerums Tidning i januari ser centrumplaneringen i övrigt likadan ut i stort sett varje år: ”Det är gamla projekt som

66

ligger och jäser som Aspedalen och Aspevallen, Torpskolans parkering, nya parkeringsplatser i hela centrum, markanvisningar för Dergården och Bagges torg, bostäder vid Stationsvägen och Pomonavägen, och Västra Stambanans utbyggnad.

Och vad kunde ha hänt i centrum? För Aspevallen finns ett färdigt förslag till bostadsbebyggelse sedan flera år. För Aspedalen finns ett tävlingsförslag och ett ofullständigt planprogram.

Vid Torpskolans parkering ligger ett samrådsförslag, så också för Solkatten och triangeltomten vid Stationsvägen. Ingenting mera har hänt. Vad kunde ha gjorts utöver dessa projekt?

Alla ropar efter nya bostäder i centrala Lerum. Möjligheter finns att bygga på privatägd mark, men kommunen tar inga initiativ varken till en översiktlig studie som redovisar dessa möjligheter eller till förhandlingar med markägarna för att utveckla nya projekt.”

Det är svårt att inte hålla med. Det som överhuvudtaget karaktäriserat arbetet med centrumfrågor det sista decenniet har varit långsamheten och konturlösheten i arbetet (som också demonstreras väl i både Gråbo och Floda). Stora idéer och översikter tas ständigt fram, kontakter med byggare initieras, arkitekttävlingar genomförs – men sedan händer ingenting.

Och under dessa långa mellanrum när ingenting sker fram till (i bästa fall) detaljplaner produceras skapas istället utrymme för oändliga och starkt infekterade debatter i lokala medier.

Inte sällan kompletteras dessa med hotbrev och uppmaningar till motståndarna att flytta någon annanstans.

Det som skiljer kommunen från t.ex. de framgångsrika kommunerna i Stockholmsregionen är just den extremt långa

tiden för att ta fram detaljplaner, vilket i sin tur skapar grogrunden för den onda cirkeln av konspirationsteorier och meningslösa skyttegravskrig. I det sammanhanget framstår också Lennart Wassenius analys från 2009 av centrumplaneringen som mycket välgrundad: ”Det går trögt för Lerums centrum. Att kommunledningen med Henrik Ripa i spetsen leder utvecklingsarbetet på ett oprofessionellt och nonchalant sätt är en sak. Men finns det även andra faktorer som kan ha betydelse? .... Tyvärr har processen hittills sprungit förbi en tillräckligt ambitiös tänk- och analysfas.

Från centerpartiets sida förutsätter vi en professionell och demokratisk process, där kommunens visions- och utvecklingsnämnder initialt kan spela en unik och viktig roll, utifrån perspektiven miljö, kultur- och socialt sammanhang. Dessa nämnder har ju hittills, i två år, nästan enbart ägnat sig åt torrsim”.

Visionsnämnderna, som hade införts efter valet 2006 och som koncentrerade mer av besluten till kommunstyrelsen var säkert en del av förklaringen till den förlamning som kommunen verkade hamna i vid mitten av 00-talet. ”Visionsnämndernas” arbete påminner dessutom också det oväntat mycket om det visionerande som ersatt stadsbyggande i Göteborg det senaste decenniet. En av de ledande politikerna beskrev det nya arbetet så här i sin blogg: ”Vi som varit med i politiken ett tag är vana vid att ett nämndmöte innebär att man sitter med en dagordning framför sig med ett antal ärenden som man skall ta ställning till. Så kommer det inte längre att vara i vision-

snämnderna. Här finns ingen lista med ärenden där vi skall ta ställning till HUR olika frågor som rör våra verksamheter skall utföras. Detta är numera kommunstyrelsens bord. Nej, vår uppgift är att, precis som namnet säger, jobba med visioner och mål”.

Fem år senare känns det som att begreppet ”torrsim” bättre än något annat sammanfattar det som pågått sedan dess, både politiskt, detaljplanmässigt och byggmässigt. Redan sensommaren 2007, under förhandlingarna med Diligentia, hade dessutom en av de planansvariga sammanfattat hur hårt man var på väg att knyta upp sig till en lösning och en aktör. På frågan när det äntligen kan komma att hända något svarar Christian Mattsson: Så fort vi har skrivit avtal med ett företag villig att vara med och bygga ut handelsytorna i centrum. Han bekräftar att det i dagsläget förs långt gångna förhandlingar med fastighetsbolaget Diligentia, som redan äger Solkatten … Vad som händer då är att arbetet med att ta fram en detaljplan för Lerums centrum kan fortsätta.”

Risken med att koncentrera alla planresurser till en plats och en strategi summerade han också lika tydligt: ”Han understryker dock att blir det klartecken till en utbyggnad i Lerum, kommer mycket kraft och resurser att läggas där – för då ska väldigt mycket hända på en gång … När det gäller utvecklingen av handeln i Floda och Gråbo kommer det att ta lite längre tid. – Får vi bara en strategi och plan som stöder handeln så kan det ta fart i Floda, säger Christian Mattsson och tillägger:– I Floda finns det ett förslag på planprogram som kommer att presenteras för politikerna inom ett halvår. Gråbo

67

kommer steget efter, säger Christian Mattsson”.

Skulle man summera orsakerna till det torrsim som pågått finns alla element där: när den första strategin misslyckades kom strukturen (plantjänstemännen och politikerna) att hamna i ett läge där de var frigjorda från tydliga intressenter, vilket fick hela processen att dras in i en konturlös långbänk.

Resurser bands till Lerums fortsatta centrumplanering, vilket försvårades utvecklingen av de andra orterna. Den sammanhållande faktorn var däremot i stort sett alltid samma: bristen på konkreta detaljplaner, som istället ständigt hotar att förvandla hela centrumförnyelsen till ett utdraget gräl.

68

avslutning

Det skapades flera avgörande svagheter när Göteborg växte snabbt under 1950- och 60-talen. I hög grad är dagens situation i både regionen och Lerum en funktion av den tidens utveckling.

När tillväxten satte fart fanns det inga möjligheter att lösa en växande befolknings bostadsbehov inom ramen för den gamla och starkt hyresreglerade kärnan. Huvudortens lösning på problemet blev att inkorporera nya landområden som fylldes med storskalig hyreshusbebyggelse.

Samtidigt byggdes regionens vägnät ut med en centrering mot Göteborg, vilket skapade en ny möjlighet att lösa bostadsproblemet med hjälp av kringliggande samhällen som tidigare hade fungerat som järnvägs- eller bruksorter. Nu blev de istället expansiva villaförorter, som växte som enklaver utefter det nya motorvägssystemet. Det var en effektiv lösning på en akut boendesituation, men var underförsörjda med både handel och arbetsplatser. Allt det här har ställt Lerum (och andra förortskommuner) inför ett svårt problem under de fyra senaste decennierna. När Göteborgs bostadssatsningar misslyckades uppstod ett omfattande problem med tomma lägenheter i huvudorten, vilket direkt förde till att samarbetsorganet GR började driva en linje om långsammare expansion. För många kommuner – inte minst Lerum – var det här ett val som var lätt att anamma. Eftersom den tidigare snabba tillväxten lett till motsättningar mellan olika befolkningsgrupper och framväxten av missnöjespartier som betonade önskvärdheten av ”slow growth”.

71

Eftersom kärnans försvagning blivit permanent, har kranskommunerna – utan att någon egentligen förstått det- riskerat att dras in i ett tillstånd där deras situation blir en avspegling av denna försvagning. Lerums märkliga centrum, som karaktäriseras av både bristfällig tillgänglighet och rader av tomma eller underutnyttjade tomter, är till exempel en i det närmaste perfekt spegel av Göteborgs glesa och svaga kärna. Oförmågan att planera och bebygga det potentiellt synnerligen attraktiva området är på samma sätt en liknande spegel av den svaghet som råder i liknande sammanhang i huvudorten.

För den långsammare tillväxten löste egentligen inga problem, och i regionen som helhet blev det istället nya och mer utspridda tillväxtområden som etablerades, i stort sett exakt efter det mönster som beskrivits av Joel Garreau. De olika motorvägsanknutna ”edgens” har sedan efterhand knutits samman, och den starkaste dragningen ligger sedan länge i riktning mot Riksväg 40 och E6. Landvetter har haft en särskilt stark dragningskraft.

Göteborgsområdet har blivit som en galax som ständigt sprids ut i allt högre grad, och där man efterhand försöker binda ihop delarna med alltfler förbindelser in till den försvagade kär-

72

nan. Kommunikationernas centrering mot Göteborg har gjort huvudortens trafiksituation svårlösbar, och efterhand förvandlat ett växande område runt Olskroken till en trafikspagetti som sväljer alltmer resurser i form av både mark och pengar. Nu senast är E45:s utbyggnad till motorväg tillsammans med den nya järnvägen till Trollhättan ett exempel på strategin. Västlänken är ytterligare ett uttryck för samma strategi – att mata kärnan med de människor den saknar. Bristen på täthet har fått namnet ”regionförstoring”. Ett mått på den enorma glesheten är att Göteborgs kommun har 535 000 invånare på 463 kvadratkilometer, medan Stockholm, Nacka, Sundbyberg, Solna och Sollentuna har 1,8 miljoner invånare på 243 kvadratkilometer, en yta som alltså är 48 procent mindre. Antalet invånare per kvadratkilometer i de båda regionerna är idag 7 400 respektive 1 550.

Kommuner som misslyckats med att skapa egen tillväxtkraft och nya förbindelser mot den växande ”yttre kärnan” har efterhand fått allt svårare att klara sig i den regionala konkurrensen.

Det är i den här situationen som Lerum befinner sig, och där de närmaste årens agerande kommer att bli helt avgörande för hur framtiden kommer att se ut.