Vårt hav by Kirjakaari

årt hav

t h r a å v V Östersjön i varierande ljus

Till läsaren Havet och kusten hör till det finländska själslandskapet. Havet fängslar oss på ett sätt som närmast kan jämföras med fascinationen för skogen och bastun. Den här boken blev till när vi märkte hur många som har ett personligt band till vårt närhav och hur många minnen och anekdoter som är förknippade med det. Sådana minnen har var och en som intervjuas i den här boken, finländare som förlorat sitt hjärta till vårt hav. I dessa berättelser av kända påverkare inom samhälle och ekonomi, stjärnor inom kultur och idrott samt personer som lever sitt liv vid havet, ser vi hur vi på många sätt hör ihop med havet som sköljer våra stränder, ett av världens mest fascinerande. De intervjuades berättelser kompletterar Johannes Lahtis och Pekka Vainios fantastiska fotografier, med stämningar från Finska viken, Skärgårdshavet och Bottenhavet. Bilderna bekräftar att ett hav kan omfatta många olika världar. Många anser att vi förspiller vår nationalförmögenhet när vi låter Östersjön bli i så dåligt skick som den är i dag. Om Östersjön fördärvas tillintetgörs en oersättlig del av den finländska identiteten. De som här delar med sig av sina berättelser kommer var och en med sitt perspektiv i diskussionen om Östersjön. För varje såld bok doneras en del av intäkterna till WWF:s Operation Sjöjungfru som strävar till att rädda Östersjön. Vi önskar er fängslande stunder i havsatmosfär! Harri Ekebom

Markku Heikkilä

WWF

arbetar för att skydda Östersjön i Finland och hela östersjöområdet. Vårt mål är ett välmående hav, som är trevligt att simma i. Därför måste mängden näringsämnen som rinner ut i havet minskas, olje- och kemikalieolyckor förhindras och utnyttjandet av havsområdena planeras bättre än i dag. Vi arbetar för att lösa problem både vid internationella konferensbord och genom konkreta fältprojekt. Bland annat planerar och bygger vi tillsammans med jordbrukare våtmarker, som håller kvar gödande näringsämnen som rinner från åkrarna. Våra frivilliga oljebekämpningstrupper är redo att putsa Östersjöns stränder och tvätta oljiga fåglar om det sker en oljeolycka. Vi har räddat havsörnen från utrotning i Finland. Läs mer om vårt arbete: www.wwf.se/vrt-arbete/hav-och-fiske/rdda-stersjn/1181754-rddastersjn-startsida 5

Havets försvarare

Östersjön är ett litet hav och nästan helt isolerat från andra hav. Det är världens näststörsta brackvattenreservoar och har låg salthalt. Så mycket som fyra femtedelar av vattnet kommer från älvar och åar som rinner ut i havet, resten strömmar in från Nordsjön. Östersjön är ett väldigt grunt hav och vattnet byts långsamt. På grund av dessa egenskaper är det mycket känsligt för störningar och dess tillstånd har under de hundra senaste åren försämrats. Sannolikheten att vid stugstranden se den ljusa sandbottnen på några meters djup är ändå större nu än för tjugo år sedan, tack vare dem som outtröttligt arbetar för Östersjöns bästa, ofta utan att märkas och trots att de också upplever bakslag. Hos oss har man försökt skydda Östersjön sedan 1950-talet. Namnet på en konvention som strävar till att skydda östersjöområdets marina miljö - Helsingforskonventionen - skvallrar om vår aktiva roll. Avtalet övervakas av Östersjöns skyddskommission HELCOM, där alla stater runt Östersjön och Europeiska kommissionen samarbetar. Verksamhet som påverkar våra egna kustvatten styrs av Finlands program för skydd av Östersjön från år 2002. Alla har sin plats i räddandet av Östersjön och även små handlingar har betydelse. I Finland finns ett tiotal stiftelser och riksomfattande organisationer som verkar för våra närvatten eller för hela Östersjön. Dessutom utförs frivilligarbete i tiotals andra organisationer och byaföreningar, för att inte tala om alla grupper som inte är registrerade någonstans. Det enskilda människor gör vid sina privata stränder saknar inte heller betydelse.

”Aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad slask i hatt.” Den rodnande kvällshimlen i väster har inspirerat hundratals poeter, låtskrivare och målare. Den har fött otaliga ordstäv. I aftonrodnadens magiska atmosfär upplevs den känsliga skärgårdsnaturen på ett oförlikneligt sätt. Hos oss kommer regnen ofta från väster. Aftonrodnaden är alltså ett tecken på att det knappast kommer att regna alldeles snart. Den röda färgen kommer sig av att solstrålarna på kvällen färdas en längre väg genom atmosfären varför de flesta korta våglängderna i ljuset hinner försvinna och de längre våglängderna med rött ljus blir kvar.

JORDUGGLAN 1959 Början av augusti 1959, det öppna havet brusar mot ytterskärens strandstenar och en jorduggla glider över klipporna vid solnedgången. Det är väl rätt sällan vi kan peka på en enskild stund som påverkat hela resten av vårt liv. Jag upplevde en sådan stund som liten grabb tillsammans med min far Rauno Tenovuo, som var biolog, på Kökars trädlösa kobbar och efter det har jag inte känt mig riktigt hemmastadd annat än i yttersta delen av Skärgårdshavet, där de öppna vidderna tar vid. Redan som skolpojke spenderade jag månader på Enskär, Jurmo och Vänö och senare på de yttre öarna i Gustavs, Kylmäpihlaja i Raumo och i Bengtskärs fyr. Särskilt fyröarna fascinerade mig, de är ju också ypperliga fågelöar och jag gick i min fars fotspår i den bemärkelsen att fågelhobbyn blev en viktig del av min identitet. Genom seglande blev jag bekant med andra stränder i Östersjön och delvis också Bottenhavet, tills det var dags att slå sig till ro: jag hittade mitt hem på Utö för knappt 6 år sedan.

Nu ser jag på ytterskärgården med större ro. Jag flackar inte längre från ö till ö, jag njuter av de varierande väderfenomenen, det alltid livfulla havet och ljuset, det ständigt omväxlande fågellivet, naturens rikedom. Jag njuter av människorna också när jag ser hur ivrigt många söker skärgårdsexotik - långa helger, utfärder med kamrater, till och med sabbatsår på ytteröarna. Båtfolket ökar också från år till år, så det ställvis blir trängsel. En liten oro smyger sig faktiskt in i bakgrunden: hur ska det gå för skärgården, skärgårdsborna och naturen? Ju längre ut i skärgården man reser, desto kraftigare påverkar naturen livet - arbete, resande, fritidssysselsättningar och kontakten till vänner. Kan vi som inte fötts här och besökarna någonsin lära oss att leva i skärgården på naturens villkor, med respekt för traditionerna? Trots att jag vistats mycket i skärgården - och nu bor här permanent - så lär jag mig fortfarande. Därför är varje dag ett äventyr, värd sin egen berättelse. JORMA TENOVUO

Jorma Tenovuo är fågel- och naturfantast och bor året runt på fyrön Utö. Hans borgerliga yrke är professor i tandläkarvetenskap Åbo universitet. Tenovuos far, professor Rauno Tenovuo (1917-2008) var en föregångare inom miljövårdsundervisning i vårt land.

vid

Varmt strandvatten, tårna i den mjuka sanden. Barn som samlar snäckor. Det är inte många som tänker på att vi genom att vistas på stränderna hjälper de här naturtyperna, som blir allt mer sällsynta, att hållas öppna och bestå. Livet på stranden är mångsidigt också utan människor, eftersom både land- och vattenlevande arter trivs här, där land och vatten möts. I skydd av sand och växter lever unika insektsarter specialiserade för en krävande miljö. Den ljusa sandmusslan är en av våra få musselarter. Antalet arter i Östersjön är också i övrigt litet. Saltvattensarter lever sida vid sida med sötvattensarter och alla måste vara anpassade till kalla omständigheter. 15

Miljölandskampen Finland-Sverige slutade oavgjort Kaj Bärlund från Borgå är socialdemokrat och tungviktare inom politiken. Hans erfarenhet i miljöfrågor saknar motstycke. Mer än 20 år på toppen av miljöadministrationen som miljöminister, generaldirektör för Finlands miljöcentral samt som ordförande för miljökommittén i FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) och generaldirektör för ECE:s avdelning för miljö- och bostadsfrågor ger en hel del perspektiv.

besökte vi ställena och kom överens om att vi på vardera sidan skulle ordna upp förhållandena. Och Outokumpus fabrik var faktiskt inte värre än Rönnskärsverket.”

Du har följt miljöfrågorna ur nyckelposition. När insåg man verkligen Östersjöns dåliga tillstånd?

”Det var en svår politisk process. Centern hade velat bygga ministeriet kring jord- och skogsbruksministeriet, medan sossarna ville skapa ett nytt självständigt ministerium. Vi motiverade åsikten bland annat med att jord- och skogsbruket hör till förorenarna. Efter en hård dragkamp fick sossarnas förslag majoriteten av riksdagen bakom sig och ministeriet började sin verksamhet 1983.”

”Redan på 1960-talet konstaterades att PCB-föreningar har en allvarlig effekt på sälarnas hälsa och förökning. Ärendet behandlades inom Östersjöns skyddskommission Helcom och man kom överens om användningsförbud för vissa föreningar. Diskussionen utvidgades efter det. Inte förrän vid det avgörande ministermötet i Helcom 1988 kom vi överens om målsättningar för minskade utsläppsmängder för flera skadliga ämnen. Jag och Sveriges miljöminister Birgitta Dahl drev aktivt på beslutet. Birgitta Dahl har förresten samband med ett speciellt händelseförlopp, som i offentligheten kom att kallas Finland-Sverige miljölandskampen. I Haparanda hade det organiserats omfattande demonstrationer på grund av luftutsläppen från Outokumpus fabrik i Torneå. I Finland tyckte man det var en överdrift bland annat för att den mycket gammalmodigare fabriken Rönnskärsverket på svenska sidan var allt annat än oskyldig när det gällde vattenutsläpp. Jag föreslog för Dahl att vi tillsammans skulle gå och se på båda fabrikerna. Följda av ett omfattande medieuppbåd 16

Varför var det så svårt att få ett miljöministerium i Finland? Ur dagens synvinkel är det lite svårt att förstå.

Skyddandet av Östersjön kräver internationellt samarbete. Hur har det lyckats? ”Grundandet av Nordiska miljöfinansieringsbolaget NEFCO år 1990 var en betydande milstolpe. Sverige ställde sig väldigt avogt till idén, men jag och min danska kollega lyckades driva igenom den. NEFCO har visat sig mycket välfungerande. Bolaget har beviljat miljöstöd åt tiotals projekt i Baltiska länderna, Polen och Ukraina. Projektens positiva verkningar också på Östersjön kan knappast överskattas.

Den viktigaste förändringen är ändå de andra östersjöstaternas, förutom Rysslands, EU-medlemskap. Det har gett mer resurser och förbättrat koordinationen av miljöskyddet. Samtidigt har forskningen gett ny information om Östersjöns vattenkvalitet och mekanismer som påverkar den. Det har visat sig mer komplicerat än väntat att åstadkomma kännbara skyddsresultat. Situationen i Ryssland har också blivit bättre, men olidligt långsamt. Hur dålig miljövårdssituationen var i Ryssland avslöjades när Sovjetunionen föll. Medvetenheten om problemen har ökat, men fortfarande sysslar man alltför lite med aktiv miljöförbättring.” Du ser på Östersjön också som Borgåbo. Vad väcker det för känslor? ”Borgå är en stad som präglas av havet, särskilt på grund av sin utbredda skärgård. Utsläppen som sprids via Borgå å har varit ett problem i årtionden, också för den marina miljön, trots att situationen blivit bättre. Borgå försöker för sin del minimera vattenutsläppen genom att effektivera vattenreningen. Jag har själv lärt mig simma i friluftsbadet i Borgå å i början av 1950-talet. Strax efter det stängdes badet på grund av att vattnet var så förorenat. Redan som barn var jag förbluffad över hur människan ’skjuter sig själv i foten’ genom att förorena de vatten hon behöver. En liknande aha-upplevelse fick jag några dagar efter att jag utnämnts till miljöminister. Jag besökte Borgå skärgård för att se oljeutsläppet från den ryska tankern Antonio Gramsci. Synen var dyster och visade tydligt vilket ansvar vi har att ta hand om vår miljö lokalt, på landsnivå och internationellt.” 17

Sveaborg byggdes på 1700-talet på nästan trädlösa skär. I dag är naturen på Sveaborg mångsidig och omfattar parker, trädgårdar och naturliga stränder. Men besökarna, som räknas i hundratusental, är ett hot mot den känsliga naturen på öarna, som finns med på Unescos världsarvslista. De medvetna besökarna förstår lyckligtvis att beundra den fina omgivningen från de tillåtna rutterna. Sveaborg har genom tiderna turvis varit en del av Sveriges, Rysslands och Finlands försvar. Bland de mest spännande attraktionerna på området är u-båten Vesikko. När man klämmer sig in i den får man en liten uppfattning om hur det kändes för besättningen på cirka tjugo man som arbetade i u-båten på tiotals meters djup. 18

Steniga stränder, flyttblock, rundhällar, jättegrytor. Istidens spår syns överallt i skärgården och vid kusten. Den kilometertjocka inlandsisens kraft var enorm. Den flyttade väldiga jordmassor, tryckte ner Östersjöområdet och gav det dess grundläggande form. Fenomenet som är känt som landhöjning skapade också tusentals öar. Höjningen fortsätter ännu. Den formar om strandlinjen när vikar blir sjöar, öar växer ihop och nya kobbar och skär stiger upp till ytan. En av de största omvälvningarna upplever kanske österbottningarna när Kvarken i sinom tid sluts och Bottenviken blir en sjö.

Många ord och få handlingar Stefan Lindfors CV är lång och otroligt mångsidig. Han är formgivare, skulptör, inredningsarkitekt, film- och tv-regissör samt reklamproducent och har gjort en musikvideo åt HIM och undervisat i högskolor. En sådan människa får mängder av intervjuförfrågningar och förslag på att delta i diverse produktioner. Lindfors besluter själv vad han går med i. ”Jag avvisar åtminstone två tredjedelar. Jag bryr mig inte så mycket om vad folk tänker om mina göranden. Huvudsaken är att jag själv är säker på att det är förståndigt och helst också viktigt.” Havet och särskilt Östersjön betyder väldigt mycket för Lindfors, både på det personliga planet och med tanke på jordens framtid. Han vistas 1-2 månader av året på Östersjön och andra hav och har liksom många andra sett hur havets tillstånd försämrats. ”Fast jag har pratat ganska mycket om Östersjöns tillstånd och också gjort en del för det, är jag inte alls säker på om jag verkligen kunnat förändra någons uppfattningar. Jag tycker det verkar finnas en trend att man ska prata om Östersjön. Men för många verkar pratet vara mest en marknadsföringsgrej. Om havet förstörs går hela Tellus under. Det är obegripligt att man inte förstår den kopplingen. Människan är i grund och botten enkel. Kanske hon måste hoppa i ett hav fullt av blågröna alger innan hon riktigt förstår vad det är frågan om.

Jag tror att grundproblemet är att Östersjön inte är en del av vår nationella identitet på samma sätt som till exempel skogen är. Havet har ett värde bara för dem som på ett eller annat sätt lever av det. Östersjön ses bara som en farled som man transporterar gods på. Då spelar det inte så stor roll hurudan soppa fartyget åker i. Om vi vill att Östersjön återhämtar sig på riktigt, kräver det mycket pengar. Av staten och EU tycks vi inte få på långt när tillräckligt. Och de stora förorenarnationerna kunde sköta sig betydligt bättre. Många insamlingar pågår till förmån för Östersjön, vilket är bra. Men jag är orolig över om pengarna används förståndigt. Vem följer med användningen av medlen? Vem kan säga vart resurserna verkligen borde riktas? Det är konstigt att det inte pratas mer om det här.” Stefan Lindfors vistas en stor del av sin tid utanför Finland, de senaste åren främst på USA:s öst- och västkust. Det ger ett visst perspektiv också på Östersjödiskussionen. ”Det har sagts att Östersjön är världens mest förorenade hav. Men jag har inte hört att man någon annanstans skulle ha pratat om Östersjön. Och om någon överhuvudtaget pratar om det så är det inte om vilket tillstånd det befinner sig i. I det fallet har våra och de andra östersjöstaternas politiker inte lyckats särskilt bra, eller så har ärendet ännu inte rymts med på agendan.”

Stefan Lindfors

designade

Hei Hylje! pro bono, i samband med Åbo kulturhuvudstadsår. Under kampanjen samlade man sälen för kampanjen

in pengar för skyddandet av

Skärgårdshavet. 23

På havet är årstidernas växlingar markanta. Men i framtiden är det inte nödvändigtvis så, om klimatförändringens verkningar blir kraftigare också på Östersjön. Det har sagts att de mildare vintrarna förkortar tiden då havet är istäckt, gör vattnet varmare och får salthalten att sjunka medan regnen och översvämningarna ökar. Allt det här påverkar också ekosystemet. Men hur – det förblir tills vidare bara kvalificerade gissningar.

Grönslick på strandstenarna och alggröt där vattnet står stilla ser vi alltför ofta nuförtiden. De blågröna algernas blomning är en naturlig företeelse i Östersjön. Men att algflottarna ökar, blåstången minskar och vattnet blir grumligare är tecken på övergödning. Orsaken är ett överskott av näringsämnen som fortgått i över hundra år och där de största bovarna är jord- och skogsbruket, bosättningen och industrin. Man har äntligen tagit tjuren vid hornen. De värsta enskilda belastarna har åtgärdats hos oss och andra och framsteg har också gjorts när det gäller vattenskyddet inom jordbruket. Människors medvetenhet har ökat märkbart. Nu menar man att övergödningen inte längre ökar. Men ännu finns mycket att göra.

Frågan om värderingar Europeiska revisionsdomstolens medlem Ville Itälä var europarlamentariker i sju år. Före det innehade Itälä många centrala uppgifter inom politiken i hemlandet. Du har talat mycket om frågor som rör Östersjön och arbetat väldigt aktivt för dem. Vad fascinerar dig i de här frågorna? ”När man i åratal levt stugliv i Velkua i Åbo skärgård inser och erkänner man havets värde i flera avseenden. Och när sommarsolen går ner i en flotta av blågröna alger är tankarna allt annat än ljusa. Det är ingen nyhet att Östersjön är i dåligt skick och att vi borde göra något åt saken. Men det verkar som om den gemensamma viljan är alltför svag för att ta tag i det gemensamma bekymret. Har du några exempel på bristande vilja? ”Om jordbrukets miljöstöd riktades bättre skulle effekterna från vår största källa till diffus belastning minska avsevärt. På Finska viken däremot skulle det behövas ett mycket stramare grepp om utsläppen från Ryssland. Och varje gång jag träffat europeiska ledare har jag berättat för dem om Östersjöns tillstånd. Bland andra kommissionens ordförande José Manuel Barroso, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och den ryska dumans talman Boris Grislov har alla uppriktigt delat min oro. Tyvärr har resultaten varit magra.” Hur ser Finlands verksamhet ut ur EU-perspektiv? ”Jag har varit förvånad över hur slappt Finland förhåller sig till Östersjön. Bland de finländska mepparna har det nog förekommit intresse och samarbete för 28

Östersjöns bästa. Det mest synliga resultatet av det här var budgetlinjen som drogs upp för Östersjöstrategin och finansieringen man fick för den. Pengar fick man, trots att Finlands och Sveriges regeringar inte ville det. Ur budgeten har man sedan tagit medel bland annat för projekt som minskar miljöbelastningen i Finlands närområden. Finland kunde flytta tyngdpunkten i det nordiska samarbetet i riktning mot Östersjön och försöka skapa ett inflytelserikare Östersjöblock. Medelhavsländerna har kunnat det här redan länge.” Östersjöstrategin gäller inte bara miljöfrågor. Hur ser du på Östersjöns ekonomiska betydelse för Finland? ”Ett bra och aktuellt exempel på det är kalkylen över sjöfartens svaveldirektiv. Att sänka svavelhalten i fartygens bränsle till 0,1 procent från början av år 2015 innebär en kostnad på 1,2 miljarder euro för det finländska näringslivet. Räkningen betalas av exportindustrin och rederierna. Med bättre intressebevakning kunde vi ha fått samma hälsofördelar med en mindre sänkning och till mindre än en tiondel av kostnaderna. Nämnas kan att svavelhalten inte sänks för Östersjöns skull utan för människornas hälsas. Fartygens svavelutsläpp försämrar nämligen inte Östersjöns tillstånd nämnvärt. Det här är en väldigt mycket viktigare sak än till exempel lånegarantierna vi fått av Grekland, för att inte tala om Rumäniens och Bulgariens Schengenmedlemskap. Ändå tycks ärendet ha getts bara en bråkdel av den politiska energi som använts för dem. Man kan till och med fråga sig om Finland försvagat sina förhandlingsmöjligheter i de viktiga Östersjöfrågorna genom att göra en så stor affär av mindre viktiga frågor.”

Du sade att logiken tidvis brister i Östersjöfrågor. Vad menar du med det? ”Nationens logik brast till exempel när det gällde laxfisket i Östersjön. En liten intressentgrupp fick sin vilja igenom, trots att betydelsen för nationalekonomin är som en droppe i Östersjön. Östersjöns laxbestånd har minskat drastiskt på grund av lagligt och olagligt rovfiske. Och som om det inte var tillräckligt är laxens dioxinhalter så höga att man rekommenderat att intaget begränsas. Kommersiellt laxfiske borde förbjudas för en tid i hela Östersjön. Då skulle man inte heller behöva fundera på vilket laxfiske som är lagligt och vilket som är olagligt. Laxfiskets ekonomiska betydelse kan belysas av att värdet på yrkesfiskarnas havslaxfångst har rört sig under en miljon euro. Den inkomstförlusten kunde ha ersatts helt och hållet utan besvär ur statens medel. Frågan är egentligen bara hur viktigt man anser det vara att laxbeståndet i Östersjön bevaras. Skyddandet av Östersjön är i själva verket också i övrigt beroende av värderingar.”

Gråhägern hör till de ståtligaste nykomlingarna i vår skärgård. Man kan stöta på den rätt ofta eftersom beståndet har ökat kraftigt de senaste åren. Det samma gäller många havsoch strandfåglar, bland annat på grund av de mildare vintrarna och för att miljögifterna och förföljelsen minskat. Östersjön är en sträng miljö också för fåglarna. Vi har över 460 fågelarter, men av dem är bara 21 egentliga skärgårdsarter. En framgångssaga när det gäller skyddet av Östersjön är att havsörnen räddats från gränsen till utrotning. Att antalet storskarvar ökat är inte alla lika glada över. Det är synd, för om vi utnyttjar forskningsresultat och pusslar ihop våra intressen finns det plats för alla arter. 32

De traditionella skärgårdsnäringarna är sedan länge otillräckliga för att trygga skärgårdsbornas försörjning. Turismens andel i att dryga ut brödfödan har ökat år för år. Dagens turister är mer krävande än förut och nöjer sig inte alltid med asketisk semester i egen regi. Vid sidan av högklassiga program- och inkvarteringstjänster uppskattar besökarna sådant som är genuint. Öar med historiska fästningar och fyrar toppar visserligen besökarstatistiken, men den snabbast växande kategorin är naturturismen. Den känsliga skärgårdsnaturen tål utmärkt flera besökare. Villkoret är att vi rör oss med hänsyn till naturen och skärgårdens särart.

Havets barn Barndomens somrar, oändligt långa. Vattnet varmt och klart, solen som smeker huden. En fisketur med pappa. Att somna i kajutan medan vågorna kluckar stilla mot skrovet. Att simma gång på gång varvat med bastuns rökdoftande värme. Ingen gourmetdelikatess i världen är bättre än fisksoppan som kokades på strandbrasan. I Finland finns en halv miljon sommarbostäder och var fjärde ligger vid havsstranden eller på en holme. Och sommargästen stannar inte på stranden. På ett eller annat sätt måste man ut på vattnet i någon form av egen farkost. Varje sommarhus och flytetyg är förknippat med kära minnen, unika och oförglömliga för den som bär på dem. Vårt hav är ett hav av miljoner minnen. De mest gripande minnena uppstår under barndomen och ungdomen. När finländaren köper eller bygger en sommarbostad kanske han i hemlighet tänker att han ska återvända till de lyckliga stunderna i det förgångna. När miljön ändras till det sämre, när vattnet inte längre är klart och fisknäten fylls av misslyckad fångst känner han sig personligt förolämpad. Som om hans barndom blivit förstörd. De bästa minnena är nästan alltid från somrarna. Något som ofta upprepas är berättelsen om en sommargäst som svär han kommer trivas i sin stuga året runt, men som slinker tillbaka till tryggheten i stan med centralvärme och porslinsstol när november drar sin mörka mössa över skärgårdens ansikte. Laddning av batterierna, avkoppling i naturen, egen tid, samvaro med de närmaste. Allt sådant strävar havets barn i alla åldrar efter. Och finner gång på gång.

Vid bastustranden hĂśrs MĂĽrtenson och Steppenwolf

När sopranen Karita Mattila kommer till Skärgårdshavet för en sommarpaus efter nästan ett års turnerande på världens operascener, hörs från grammofonen på bastuterrassen allra först Lasse Mårtensons Kaikki paitsi purjehdus on turhaa (Allt utom segling är onödigt). Efter de första skålarna tar Karita mobilen och ringer upp tonsättargurun för det traditionella sommarsamtalet. - Jag är mycket lycklig över att ha fått göra musik tillsammans med Lasse, som jag verkligen beundrar. Bland hans produktioner finns förutom seglingslåten många andra gripande favoriter. En som jag speciellt kommer att tänka på är Ankkuripaikka (Ankarplats). Den är jättefin! Sommarens första stugkväll fortsätter ibland ända till soluppgången. När den lysande skivan stiger över horisonten vrids spelarens volymkontroll på nytt mot sydost och sommarmorgonen fylls av tonerna från Sibelius Finlandia. - Grannarna har ännu inte klagat, antagligen för att Finlandia smälter in så perfekt i naturen och i just den där stunden. Under de senaste åren har det nog hänt några gånger att sömnen tagit över innan vi hunnit till Finlandia. Kan det bero på åldern... Karita Mattila, som växte upp i ett åkerlandskap, blev sjöfarare i vuxen ålder när hon skulle köpa bil. Bilhandlaren Tapio Kuneinen blev Karitas resesällskap, manager och äkta man. Och skeppare under de gemensamma båtturerna.

- Tapio hade en H-båt och i den fick jag segla för första gången. Det var en romantisk tid. Båten hade inte ens toalett, så man måste verkligen fungera bra ihop. Och det gjorde vi. Karita Mattila drog ut i världen redan vid unga år, först för att studera, sedan som fixstjärna till operahus och konsertscener. Världsmedborgaren lider inte av kronisk hemlängtan, utan känner sig hemma överallt. Vänkretsen finns också här och där runt världen. Men när sommarsemestern närmar sig dyker tanken på segling, de finländska vännerna och den egna strandbastuns värme upp i sinnet. - Hos oss värms bastun varje dag under semestern och så simmar vi. Eller det är nog mera frågan om dopp, särskilt i början av sommaren. Och så grillar vi, så klart. Tillbaka till sommarstugans grammofon (i verkligheten är spelaren helt modern). Man kunde tänka sig att en sopran som lyst på scenen i Metropolitan i New York, La Scala i Milano och operahuset i Wien och som är hedersdoktor vid Åbo universitet skulle lägga in de bästa ariorna eller pampigaste körpartierna i sin spelare. Men musiksmaken är vildare och friare. - Jag spelar J.Karjalainen, Mambas äldre låtar, Vesku Loiri, Matti Salminens tangoskiva, allt möjligt! Min musiksmak är ganska bred. Ibland släpper jag loss och lägger på Steppenwolf, Joe Cocker, Tina Turner eller Bruce Springsteen. George Thorogoods Bad to the Bone är en av mina favoriter. För meditation passar jazz, till exempel Abbey Lincoln och alla klassiker från Ella och framåt. Eller Jaska Ryhänens Ystävän laulu (Sången om en vän)! 41

Den tre kilometer tjocka ismassan hyvlar graniten som en planslipmaskin på ett gigaton. Genom att känna efter med handen kan man konstatera i vilken riktning isen rörde sig. Den ofantliga vattenmängd som lösgjordes då isen smälte sorterade löst material snyggt och prydligt som en jättes vasktråg. Där bildades åsar, där morenhögar, där blockhav av lösa stenar. Istider kommer och går, skapar vattendrag och flyttar dem. Också vårt hav är en lämning av inlandsisen. Nästa istid kommer också. Uppskattningarna om tidpunkten varierar. Om man tar en platt sten formad av istiden i handen och slänger den skickligt över vattnet, kan man av antalet studsar gissa sig till när nästa stora vinter kommer. Varje studs motsvarar femtusen år. I tidsglimten mellan Litorinahavet och den kommande stora isen innehar primaten som känner på strandklippans fåror eller strävar efter studs med en stensmörgås sin egen speciella roll.

”Jag är... ...Benjamin. Jag är 10 år och det här är min syster Bettina, som är 8. Sommaren betyder för oss att vi alltid är på havet med vår båt. Mamma och pappa skrattade en gång på vintern, när jag frågade vad vi gjorde före vi hade en båt.

fisksoppa. Ibland retar mamma pappa och säger att han är en landkrabba. Före vi fick en båt så var pappa nästan aldrig på havet. På riktigt är pappa en jättebra kapten.

Vår båt är inte så vanlig. Den är lite som en simmande sommarstuga som är gjord av en trålare. Den har en stor terrass och grill och alla möbler. Det är jätteroligt att vi kan ta med pleikkaren, teven, sparkcykeln och optimistjollen. Fast vi ser nog på tv jätte mycket mindre på sommaren än hemma. Ganska ofta spelar vi spel hela familjen. Vi gör också annars allt tillsammans.

Vi har varit på jätte spännande ställen också. Till exempel i fort på Jussarö och Katanpää. Vem som helst fick inte gå in i dem förut. Och så har vi ju varit i fyren på Enskär.

På alla platser där vi stannar finns massor med roligt att göra. I gästhamnarna finns alltid nya kompisar som man kan simma och fiska med. Vi har sådana där håvar med långt skaft som man kan fånga allt möjligt ur havet med. En gång fick vi med kompisarna två ämbar fulla med maneter och fiskar. Oftast grillar vi alla fiskar som vi får och vi vet precis vem som har fångat vilken fisk. Fisksoppa äter vi inte så ofta. Om jag ska vara ärlig så kan inte vår mamma göra så bra

Ibland regnar det på sommaren och det kan blåsa ganska hårt också. En gång måste vi stanna hela dagen i skydd bakom en holme. Det gör ingenting, men det är jätte tråkigt när det finns alger. En gång kom vi till ett fint ställe och vi tänkte genast bada, men så fick vi inte för havet var fullt med blågröna alger. Det var som ärtsoppa. Och en gång blev Bettina ganska rädd när hon var ute i optimistjollen och vinden började snurra helt konstigt.”

På

den här bilden åker vi med vår egen båt.

vi säkert ännu vara på havet alla somrar.

När

vi blir stora vill

Det vi kallar orörd skärgårdsnatur är ofta en miljö som människan format under bara några århundraden. De imponerande ekdungarna bildades då betande boskap röjde undan högväxt gräs och sly. Nuförtiden får husdjur i skärgården också vårda landskapet, vid sidan av att ge oss kött, mjölk och pälsar. Den professionella miljövårdaren här till höger, som förevigats i Nagu Berghamn, ser kolugn ut trots sin ansvarsfulla arbetsuppgift. Betandet har också påverkat skärgårdens fågelliv. Många insektsätare trivs i klövdjurens spår. Ljungpiparen, som häckar uppe i norr, ses ibland kliva omkring på de öppna strandängarna. 48

Havet lugnar När Petri Vehanen med familj skaffade en egen sommarstuga utanför Raumo förverkligades en livslång dröm. ”Min mamma har berättat att sedan jag föddes i oktober 1977 var vi alltid vid havet om somrarna. Havet är ett element som har blivit en del av mig. Det är omöjligt att tänka sig en sommar utan hav. Det är väl så att havet hör till när man är från Raumo. Fritid i lugn och ro på stugan med familjen eller fiske med kompisarna är en idealisk motvikt till en lång hektisk spelsäsong. När jag fått frågan vad jag tycker om att vara på stugan svarar jag ofta att sämre kunde man använda tiden.” Ishockey är den populäraste idrottsgrenen i Finland. Det är lätt att förstå vilken rumba Vehanen utsattes för våren 2011, när Finland vann ett länge efterlängtat VM-guld. Som förstemålvakt var Pete en av de viktigaste länkarna i spelet och en av lagets största stjärnor. ”Före mästerskapet hade jag spelat ett par säsonger i Kazan i den ryska KHL-ligan och fått vara rätt mycket i fred för publiciteten. Ståhejet efter mästerskapet i Finland var en enorm konstrast jämfört med det. Efter allt det var det verkligen avslappnande att dra sig undan till stugan med goda vänner och bada bastu. Det var kanske den bästa mästerskapsfesten. Jag har ofta sagt att för mig är havet framför allt ett lugnande element.”

Petri Vehanen ser havsmiljön som en del av en större helhet, som är hårt pressad i dagens värld. ”Det är helt klart att vi inte kan leva så här i längden att vi överskrider naturens tolerans. Vi måste börja tänka på vår konsumtion enligt vad naturen klarar i det långa loppet. Det betyder att vi måste avstå från något och kompromissa. Vi får inte lämna efter oss en orimlig börda för de kommande generationerna på grund av våra nuvarande konsumtionsvanor.” Lagspelaren framhåller här uttryckligen individens insats. ”Ingen av oss kan undvika sitt ansvar. Om vi flyttar över ansvaret till ett större samfund blir det opersonligt och samtidigt minskar ansvarstagandet.” Petri Vehanen har redan uppnått mycket i sin karriär. Förutom världsmästerskapet har han bland annat också vunnit guld i KHL-ligan. Trots det är han fortfarande hungrig. När kontraktet med Ak Bars Kazan tar slut styr Pete kosan mot den gamla bekanta Äijänsuo-hallen, hemmaarena för Rauman Lukko. Samtidigt går en av Petes drömmar också i uppfyllelse. ”Jag väntar ivrigt på att få spela i Lukko igen. Det möjliggör också att samtidigt satsa fullt både på spelande och stugliv.” Förutom de idrottsliga målen har Pete också andra målsättningar. ”Fiske är en av mina älsklingshobbyer. Ett bra mål på den fronten är att dra upp en dubbelt så stor gädda som mitt tidigare rekord och komma med i tiokilosklubben.”

”Int sku du då förlova dig med mig” Från Sveaborgs högsta punkt öppnar sig en hjärtknipande utsikt över havet. Över klippkrönen har många förälskade par vandrat och granithällarna har varit vittnen till hundratals kärlekslöften. I augusti 1965 ställdes här en fråga, som blev början till ett av Finlands mest kända familjeföretag.

Heikki Salmela och Kirsti Sivula, som båda just gått ut yrkesskolan, råkade bli arbetskamrater på restaurang Walhalla på Sveaborgs Gustavssvärd, Heikki som köksmästare, Kirsti som kallskänka. När sommarjobbet tog slut gällde det att besluta sig: skulle det bli ett sorgligt farväl eller en gemensam framtid? - Int sku du då förlova dig med mig? frågade Heikki. Kirsti svarade genom att visa en lista som hon gjort upp i ett litet häfte med formen av en hund: det här vill jag att min äkta man ska lova. Mannen får inte vara suput. Mannen måste ta hand om sin hustru och vara ömsint. Han måste alltid ha ringen på fingret. Heikki lovade följa listan och Kirsti svarade ja på frieriet. Heikki och Kirsti blev äkta makar och företagare som arbetat tillsammans, ibland nästan som arbetstokiga. Deras Hesburger-kedja sysselsätter i dag 4000 personer och har en årsomsättning på 200 miljoner euro. Nu, fyra årtionden senare, ser man också på havet på ett helt nytt sätt i Salmelas familjeföretag. När fettet i avloppsvattnen från Hesburgers logistikcentral och centrallager orsakade förhandlingar med en miljömyndighet, började Heikki Salmela undersöka hurudana innovationer man gjort i behandlingen av avloppsvatten. Det ledde till att Salmelas blev ägare till miljöteknologiföretaget Clewer Oy. Heikki Salmela är entusiastisk över resultaten. 54

- Man har utvecklat en teknologi för rening av avloppsvatten som jämfört med de tidigare är som en digital teve jämfört med en analog. Och det bästa är att systemet enligt akvarietester verkar fungera också vid fiskodling. Vi tror att man i framtiden kan producera fisk för matbordet utan att alls smutsa vattnen. Fiskarnas vatten kan cirkulera genom reningsverket där smuts och näringsrester avlägsnas. Samma teknologi används redan i biltvättar som ägs av vårt företag. För tvättning av en bil används bara 50 liter nytt vatten, 500 liter är i ständig cirkulation. I gammaldags biltvättar rinner vid varje tvätt hundratals liter vatten spetsat med tungmetaller och kraftiga tvättmedel ner i avloppet. - Det här skulle bli ett tidsfördriv för en pensionerad gubbe, men nu märker jag att jag på gamla dar måste bli kemist och biolog också, skrattar Heikki Salmela. Sedan blir han allvarlig och säger: - Världen är full av smutsvatten. Vi här i Finland rycker på axlarna och säger att det är Petersburg som producerar blågröna alger. Men då frågar jag: är blågröna alger släkt med laxen och stiger upp i älvarna också? Finland släpper i dagens läge ut en massa kvävehaltigt vatten i sina vattendrag, via dåliga reningsverk. - Jag och min pappa fiskade för femtio år sedan på Erstan utanför Åbo på ett grund som vi kallade Saappaanklopo. Jag minns hur jag såg fiskstimmen simma på tio meters djup. Nyligen tog jag med min sonson till samma ställe. Jag tror sikten var cirka tio centimeter. Vi måste verkligen rätta till det här.

För konstnären är havet en outsinlig inspirationskälla. Tallen som envist klänger sig fast vid strandklippan har för en hel generation poeter varit en sinnebild för obrytbar viljestyrka. Båten som ligger bortglömd i vassen har förevigats på otaliga taveldukar och i vemodiga sånger. Svällande segel har fått symbolisera frihet och nya tider. Hamnen som väntar på ett skepp kan vara en bild av intensiv längtan. Och någonstans långt därborta skvalpar vågen mot den soldränkta kusten i lyckans sagoland, för evigt ouppnåeligt för den som är fången i köldens rike.

Tiotusentals finländare i de stora årskullarna skulle enligt en undersökning vara villiga att bo året runt i sin sommarbostad. Denna iver har väckt varierande entusiasm i kommunerna som har makten över stadsplaneringen. Å ena sidan är nya skattebetalare välkomna, å andra sidan oroar man sig över hur åretruntboende i fritidshusen påverkar ortens struktur. I verkligheten har en stor flyttning ut till stugorna pågått under hela det nya årtusendet. Många bor i sin andrabostad mer än halva året, trots att de inte flyttat till pappers. Trenden ökar med antalet pensionärer och allt oftare ser man pilkare på skärgårdsisen också på en vardag.

Havets resenärer Havet som åtskiljande och förenande faktor för människor och nationer har förändrats på ett drastiskt sätt under tidernas gång. Så nyligen som för hundra år sedan varade en resa över havet från till exempel Åbo till Stockholm flera dagar. Då reste man inte utan verklig orsak. Och när havet var isbelagt var resan otänkbar. Nu reser miljoner människor årligen den rutten fram och tillbaka på ett dygn och den största farhågan när det gäller isen är väl att den ska ta slut i drinkglaset. Man har sagt att Finland lever av skogen. Det stämmer i viss mån fortfarande, men Finland är också helt beroende av havet. Vår export går till 90% över havet och importen till 70%. Östersjön är i dag en av de livligast trafikerade farlederna. Dess vågor plöjs ständigt av ett par tusen farkoster, från oljetankrar och lastfartyg till passagerarfärjor. Havsklustret ger många deras levebröd. Sjöfarten, hamnverksamheten och sjöfartsindustrin sysselsätter sammanlagt över 43 000 personer, av vilka nästan 7 500 arbetar ombord. I och med att fritiden ökat har båtliv blivit den viktigaste rekreationsformen för hundratusentals finländare. Uppskattningsvis har vi 750 000 båtar, men exakt hur många oregistrerade roddbåtar, jollar, kanoter och andra skorvar som guppar på vågorna i verkligheten vet ingen. Den kraftigt ökade sjötrafiken för också med sig vissa hotbilder. Utsläppen orsakar övergödning och risken för en allvarlig oljekatastrof ökar. För att förbättra sjösäkerheten utförs ständigt internationellt samarbete och resultaten har inte uteblivit. Båtfolket är rätt så medvetet och båtlivets skadeverkningar ganska små.

Finlands kust är särskilt vid sämre väder så svårframkomlig att försvaret ibland jämfört de söndriga vattnen med ett naturens minfält, som inte tillåter någon som inte känner rutterna att färdas där. De som ansvarar för sjösäkerheten har all anledning att känna yrkesstolthet. Räddningsarbete utförs också då väderleksrapporten för sjöfarande börjar med kraftiga varningar. Synliga sjömärken i gott skick är en grundval för sjösäkerheten.

Räfsö - nästan huvudstad Räfsö, på finska Reposaari och på lokal slang Räpsöö, är en originell stadsdel med 1000 invånare, utanför Björneborg i Kumo älvs delta där Bottenhavet tar vid. För sina besökare visar den upp sig som en vänlig och fascinerande miniatyrstad. Den bjuder på ståtliga havsvyer och intressanta detaljer. De personliga trähusen och den lummiga hamnparken ger ön målerisk karaktär. Förfinskningen av namnet är förresten ett misstag, för ordet Räf syftar inte alls på en räv, utan på ett rev. Namnet kommer sig av att ett undervattensrev med tiden genom landhöjningen steg upp ur havet och blev en ö.

en sjöräddningsförening. Bara cirka fem procent av dem är kvinnor och Vainios karriär började faktiskt halvt av misstag. - En arbetskamrat lockade med mig till ett årsmöte i början av 90-talet och på den vägen är jag. Den livslånga förbindelsen till havet började mycket tidigare under barndomens somrar på morföräldrarnas fiskehemman i Luvia. Det passionerade intresset för fiske fick antagligen sin början på samma ställe - Jag fiskar på många sätt, men att rääkä är nog bäst, säger Laila. Att vad då? Att rääkä är ett så eget Räfsöord för att fiska med drivgarn att det inte ens finns på Google.

Laila Vainio, ordförande i Reposaaren Pelastusrengas ry, beklagar sig över att hennes härliga hemö inte är mer känd. - Å andra sidan är det inte konstigt att man inte känner till Räfsö på annat håll eftersom den är okänd till och med för de flesta Björneborgare. Ändå har Räfsö helt på allvar föreslagits bli Finlands huvudstad. Det kan låta konstigt men är alldeles sant! Professor Israel Nesselius vid Åbo universitet presenterade nämligen i början av 1700-talet en plan om att göra Räfsö till huvudstad. I planen öppnades en sammanhängande vattenrutt från Saimen, via Päijänne och Kumo älv, till Bottniska viken. Tanken var att Räfsö skulle bli huvudstad och storhamn. Initiativet motiverades med att ön befann sig långt från östgränsen och nära Sverige-Finlands huvudstad samt med att ön skulle vara lätt att befästa. Nesselius stora planer, som representerade sin tids framstegstänkande, genomfördes som vi vet aldrig...

I Finland sysslar 57 föreningar med frivilligt sjöräddningsarbete. Reposaaren Pelastusrengas finansierar precis som andra sin verksamhet genom egen medelanskaffning. Med de 300 medlemmarnas årsavgift på 8 euro och de få hundringar staden ger i understöd kommer man inte långt. Laila Vainio berömmer frikostigt föreningens aktiva för deras talkoanda. - Kundtransporterna som görs under fritiden, textilförsäljningen, bogseringsavgifterna och stödet vi får från företag är av avgörande betydelse för oss. Och så förstås stödet från huvudföreningen, utan vilket verksamheten inte skulle fungera. Vainio framhåller vikten av att vara trossmedlem. Människor räddas naturligtvis alltid kostnadsfritt, men om en båt ska föras i säkerhet betalas kostnaderna av båtens ägare. Trossmedlemmar får hjälp gratis om båten plötsligt får ett fel. Antingen repareras felet på platsen eller så förs båten till närmaste hamn. Den årliga trossavgiften är mycket liten jämfört med de verkliga kostnaderna för bogsering.

Sjöräddningsföreningen som leds av Laila Vainio upprätthåller en av de få stationer som finns kvar på sitt ursprungliga ställe i yttre skärgården, långt från fastlandet. Det är inte heller helt vanligt att stöta på en kvinnlig ordförande för

Vainio berättar att en nyare och allt mer populär service är urnnedsättning i havet. Man har avsatt ett ställe för det utanför fyrön Kallo, nära Mäntyluoto. - Det kommer att bli också min sista viloplats. 65

Allt färre skärgårdsbor blir fångar på grund av is eller menföre. Den högre levnadsstandarden har fört med sig fast vägförbindelse till många avlägsna öar. Ändå finns det i Finland fortfarande ungefär fyrahundra öar med permanent bosättning, vars tusentals invånare och tiotusentals stuggäster är beroende av vägfärjor eller förbindelsebåtar. Omkring hälften av den permanenta befolkningen på öarna måste själv arrangera sina transporter med egna båtar och på egen bekostnad. Cirka fyrtio vägfärjor finns ännu kvar, hälften av dem i havsområdena. Förarna är utbildade proffs som bland annat klarar radare och VHF. Skärgårdens 16 förbindelsebåtar spelar en viktig roll i transporten av människor och gods. Ringvägarna, som är så populära på somrarna, kompletterar nätverket. 69

Oförglömliga farkoster Harro Koskinen kan säga precis var han var och vad han gjorde när han såg en traditionell segelbåt för första gången. Sommaren 1971 strejkade familjen Koskinens motorbåt igen. Man var på väg hem från Sverige, i Karlby hamn på Kökar. Den här gången var det backen som inte fungerade. Pappa hade redan gett upp hoppet om att få maskinen reparerad. Harro kämpade vidare med ungdomens glöd. Han hade bundit fast bromsbandet med ett rep vid en bryggstolpe och försökte med värkande axlar fila det kortare. Då gled en liten farkost in i viken, med seglen svällande i den milda vinden. Båtens gammaldags form och lätta framfart berörde Harro direkt. Sin första egna allmogebåt lyckades han köpa först tretton år senare, efter långvarigt sökande. I början gjorde han långa turer med segelbåten. Senare deltog han i tävlingar för allmogebåtar och fick genast framgång när båten fick större segel. Fast priserna var inte lika furstliga på 80-talet som på den tiden då fabrikör Rettig, en ivrig seglare och eldsjälen i Airisto Segelsällskap, lovade ett helt års tobak åt den som vann tävlingen i Houtskärs Kittuis. Harro Koskinen har tillverkat segel och riggar, ritat båtar och konsulterat i båtbygge i 20 års tid. Grunden lades genom det livslånga båtintresset, båtplaneringsråden han fick redan av sin far och studierna i den ärevördiga Kuggomskolan i Pernå. Ändå minns man Harro främst som ung rebellisk konstnär, vars svinaktiga arbeten skakade hela landet. I den finländska underground-kretsen fanns också Jarkko Laine, Markku Into, Mauri Antero Numminen och andra den tidens busfrön. Ibland störde det efteråt att inte kunna göra någonting utan att Sikamessias (Svinmessias), som år 1969 följdes av en hädelsedom, nämndes först. Nu kan man redan med ett leende konstatera att de hemska svinkonstverken har blivit högt värderade skatter på 70

konstmuseerna. ”Hädaren” har blivit en hanprostinna: Harro Koskinens hustru är Eeva Vuola, kaplan i Iniö. Somrarna bor de i Iniö prästgård, vintrarna främst i ett gammalt skärgårdshus i Merimasku. Den pensionerade konstnären säger sig ha tröttnat på att göra konst. Havet intresserar mer. Nutidens man kan inte minnas alla bilar han ägt. Båtarna minns han. Harro räknar enkelt upp också de båtplatser hans far, som svetsade båtplåtar på Wärtsilä och utbildade nya plåtslagare i yrkesskolan, hade för ett halvt århundrade sedan. - Den första båten köpte vi 1953. Då började jag skolan. Båtplatserna var på Hirvensalo, på Rönnudden, vid Föri, där fanns till och med en kran att lyfta båtarna med, sedan vid stadsteatern och till sist i Multavieru mittemot domkyrkan. - Pappa hade båt, farfar hade båt, farfars far hade båt. Två av mina söner har båt. Jag har reparerat ganska många och ritat ännu fler. Segel syr jag oftare av modernt segeltyg än av bomullstyg, som i och för sig också är ett fint material. Koskinen har blivit bekant med roddsumpar, skötbåtar, storbåtar och andra skärgårdsfarkoster. Senast köpte han en koster från Sverige. Kostern är en bred båtmodell som har sitt ursprung vid den svenska västkusten, på ön Koster. David Hällström skrev kostervalsen på en strandrestaurang i Strömstad. Den kan nästan alla nynna som rört sig lite mer med båt.

Hamnkrogar finns inte just längre och hamnromantiken finns bara i människors sinne. Men hamnarnas betydelse har inte minskat. Tvärtom, vi är helt beroende av sjötransport året runt. Fyra femtedelar av vår export och import går via våra 50 hamnar med utlandstrafik.

Ut, ut på böljan den blå. Och tillbaka till stranden också. Antalet fritidsbåtar ökar i jämn takt. Trots att det finns tusentals gästhamnar och -bryggor är det brist på båtplatser. Dagens båtfolk uppskattar att ha båtplats nära hemmet och att kunna parkera bilen så gott som bredvid båten. Och när man tar i land ska servicen finnas nära till hands. Många av våra stora gästhamnar finns faktiskt också mitt i stadskärnor. Havet är arenan för många vattensporter. Finländarna har ofta klarat sig utmärkt i dem. Så har vi till exempel fått sju olympiamedaljer i rodd och nio i segling, för att inte tala om framgångarna i andra stortävlingar. Vi har också fått fira världsmästerskap i båtarnas Formel 1. En rolig detalj är att man i olympiaden i Helsingfors paddlade på havsbana - enda gången i olympiadernas historia.

För Sari Multala som tävlat sköta om det, påminner hon. 76

på alla världens hav är

Östersjön

alltid hemmahavet.

- Det

är allas vårt ansvar att

Kärlek och respekt Sisko och Sari lät en leksaksbåt av plast släpa efter båten som pappa styrde. På kvällen tog de iland. Flickorna sprang omkring och lekte på land eller plaskade i havet. Så tillbringades barndomens långa bekymmerfria sommarlov. Båtarna har blivit större, men kärleken till havet består. Sari Multala är en av våra mest framgångsrika seglare genom tiderna, trefaldig världsmästare och tvåfaldig europamästare. När Multala talar om havet nämner hon som så många andra havsmänniskor både kärleken och respekten: - Havet måste respekteras. De egna färdigheterna och båtens kondition måste alltid bedömas noggrant. Är man inte säker på om sjömanskunskaperna räcker till är det bättre att stanna på landbacken. I hårt väder måste man handla säkert och rätt, för havets och vindens styrka är större än människans. Sari Multala fick uppleva det här i praktiken utanför Sydney år 2000. Vinden som tuffat till sig fällde Saris båt och den drev ifrån henne. Sari försökte rädda sig upp i sin belgiska träningskamrats E-jolle, men den fylldes med vatten och flickorna fick klara sig simmande i en halv timme. Kustbevakningen kom till undsättning efter att en förbipasserande båt sett flickorna vifta bland vågorna. När det sedan stod i tidningen att en vithaj samma dag attackerat en surfare i bukten intill kändes det en stund ”rätt obehagligt”. Och när en svensk tränare drunknade på spanska vatten skakades seglingsvärlden när havet visade sin obarmhärtighet.

Kappsegling är inte, som man kanske kunde tro, ett ensamt slitande. - Fast jag är ensam i båten är jag sällan för mig själv. Med mig har jag tränaren och tävlings- eller träningskamrater i sina egna båtar. Laser Radial -segling är mitt arbete och tränandet är inte alltid bara roligt. Det gäller att vara koncentrerad och medseglarna är fokuserade på sin egen träning. I min båt är jag alltså ensam, så när jag nöjesseglar gör jag det gärna i sällskap. Då är stämningen helt annan, beskriver Multala. Sari Multala trivs också på sin knappa fritid på havet, både på ytan och under den. - Jag älskar att dyka och känslan det ger. Jag har alldeles för sällan tid för dykning, men jag hoppas att jag i framtiden ska hinna mer med det. Jag tycker också om paddling och ibland åker jag ut och fiskar som sällskap åt min man. I Australien har jag provat på surfing, men där skulle det ännu krävas en hel del övning. Trots de många fina stunder hon haft låter världens bästa seglares toppupplevelser på havet rätt likadana som andras: - Det bästa är att få semestra i skärgården med min man. Att leva utan tidtabell och få välja rutt enligt vindriktningen frigör tankarna från vardagen. Fast avståndet till hemmet skulle vara litet hittar man på havet snabbt sin egen värld och prestationskraven försvinner. 77

Den dåliga sikten vid dimma kan förvilla också det bästa lokalsinnet. Då är goda navigeringskunskaper guld värda. En erfaren besättning klarar sig med hjälp av sjökort, kompass, gradskiva, passare samt penna och papper. Teknologin har dessutom gett oss hjälpmedel som underlättar navigerandet. Gps-navigatorer hjälper mycket, men det bästa hjälpmedlet i dimma är radarn. Många använder också datorbaserade apparater, där kartan och radarinformationen finns tillgängliga på samma ruta.

Dimman skapar en fin, drömlik stämning på havet. Färgerna byter nyans och strändernas former smälter samman. En formellare beskrivning av dimma eller mist är att luften innehåller fuktpartiklar som skymmer sikten. På meteorologiska stationer talas det om dimma om sikten är under en kilometer. I väderleksrapporten för sjöfarande varnas då för mycket dålig sikt. Luften kan också vara disig och innehålla små partiklar av till exempel damm eller rök.

Ett stormigt hav och bränningar som slår mot stranden är en mäktig syn. Om klimatforskarnas prognoser slår in kan synen bli allt vanligare. Trots att vi på senare tid upplevt ovanligt hårda vindar kan omständigheterna vid våra kuster inte anses särskilt stormiga. Vi har i medeltal 20 stormdagar per år och någon orkanvind, det vill säga mer än 33 sekundmeter, har aldrig uppmätts vid sjöstationerna. För dem som rör sig på havet är stormvindar inget att leka med. Lyckligtvis finns det hjälp för dem som råkat illa ut och den hjälpen behövs ofta. Gränsbevakningen har årligen över 500 räddningsuppdrag och ett par hundra hjälpuppdrag. De frivilliga sjöräddningsföreningarna utför också ett värdefullt arbete. Deras 150 farkoster åker ut för att hjälpa mer än tusen gånger per år. Ibland kommer hjälpen inte i tid. Hundratals vrak har hittats i de finländska kustvattnen. Hur många som ännu väntar på att bli upptäckta, till glädje för hobbydykarna, kan man bara försöka gissa. 82

Våra kustvatten är under normala vintrar täckta av is från november till maj. Isbrytarna, som möjliggör den livsnödvändiga sjöfarten på vintern, är en fantastisk bit av vår skeppsbyggnadsindustris historia. Den första ångbåten avsedd för istäckta vatten, Express II, började trafikera rutten mellan Helsingfors och Stockholm år 1877. Då kunde ingen drömma om de oerhörda effekter dagens multifunktionella isbrytare presterar. Isbrytarna har alltid haft sin speciella roll i nationens historia. Den kanske mest kända fick sitt namn efter president Kekkonen. Besökande storheter, ända upp till stormaktsledare, har fått prova på att åka med isbrytare.

Från Suomen Joutsen till Estonias natt Suomen Joutsen, Ilmarinen, Keihässalmi, Malmi, Estonia. De mest kända fartygen i Finlands sjöfartshistoria är alla också en del av kommodor Raimo Tiilikainens havspräglade historia. Tiilikainen blev känd för allmänheten när han ledde räddningsoperationen då bilfärjan Estonia sjönk år 1994. Bara 12 timmar innan den tragiska händelsen hade Tiilikainen meddelat att han säger upp sig från sin tjänst. ”Jag och min fru tog ett glas vin för att fira min sista egentliga semester när budet kom. Semesterplanerna inställdes direkt.” I och med Estoniaoperationen slutade alltså en 36-årig sjöofficerskarriär, som rymt en rad speciella episoder. Den här intervjun gjordes den 13 september 2011, exakt 70 år efter att pansarfartyget Ilmarinen sjönk. Dagen är naturlig för Tiilikainen, som vuxit upp och gått i skola i Nådendal, inte minst för att hans far var en av dem som räddades då pansarfartyget gick under. Faderns historier om Suomen Joutsens färd till Medelhavet eller Ilmarinens undergång påverkade den lille pojken och hans yrkesval. ”Men sjöofficersyrket var aldrig en självklarhet, ens under beväringstiden. Jag funderade allvarligt på läkarstudier när jag märkte att böckerna man skulle läsa för inträdesprovet inte var så konstiga och matematiken hade jag under kontroll. Men ledaren för dykkursen frågade inte efter mina planer utan gav mig några dagar tid att lämna in pappren till kadettskolan. Så var saken klar.”

Tiilikainen arbetade i början av sin karriär under flera år som dykare och ledare för dykkurser. Undervattensvärlden och förändringarna i den har blivit välbekanta. ”När sikten var som sämst i Östersjön i slutet av 60-talet, var den bara några meter vågrätt, medan den i världshaven som bäst var upp till 40 meter. Vid sökuppdrag är man ofta tvungen att känna sig för med händerna.” Karriären gick vidare via befälet över en minröjningsdivision och minfartyget Keihässalmi till Marinstaben. Däremellan studerade Tiilikainen vid Krigshögskolan. Karriären vid marinen slutade med befälet över en minflottilj och därefter gick han över i Gränsbevakningens tjänst. Tiilikainen har lämnat sitt tydliga spår i Finlands sjöräddningsväsende. I det här sammanhanget blev han också bekant med internationellt samarbete med grannländerna och FN. ”Min soldatbana kulminerade när jag var befälhavare för Skärgårdshavets kustbevakning 1988–1994. Det innebar ansvar som högsta kustbevakningsmyndighet över ett vidsträckt område från Hangö, över Åland, till halva Bottenhavet.” Under de här åren inträffade en speciell, till och med unik, händelse. En trålare som råkat i sjönöd och var utan besättning drev mot internationella vatten där den skulle vara utom räckhåll för Finlands myndigheter. ”Jag diskuterade med andra myndigheter, bland annat miljöministeriet, som ansåg att båten var en fara för sjöfarten. Efter det gav jag order om att sänka den. Det gjorde man också. Jag tror jag är den enda sjöofficer som gett en sänkningsorder i fredstid.”

En lättsammare historia hänför sig till president Mauno Koivistos fiskeresa till Åland. ”Riksdagsledamot Jansson och jag fick var sin fisk, men Koivisto fick ingen. En journalist menade att något sådant inte varit möjligt under Kekkonens tid. Till det sade Koivisto att ’Urho var en bra fiskare, men en dålig förlorare’. Koivisto var inte lika begeistrad av fiske som sin föregångare och fisket på Gullranda byttes senare till volleyboll.” Raimo Tiilikainens arbete tog inte slut med soldatkarriären. År 1995 valdes han som obunden finskspråkig kandidat till representant för SFP i riksdagen, där han satt en fyraårsperiod. Efter det fortsatte Tiilikainen sin havspräglade bana som verksamhetsledare för Finlands Sjöräddningssällskap i ungefär fyra år. Hans arbetskarriär varade alltså sammanlagt 44 år.

Havet ger föda Den som tänker leva av havet kan inte vara en mjukis och räddhare. Östersjön kan, när den så vill, vara ett livsfarligt arbetsrum. De som arbetar på havet har inte lika idylliska minnen som de som köper sina seglarskor i modeaffären och bara åker ut när semestersolen skiner. Yrkesfiskarna har blivit färre på Finlands hav. Den årliga fångsten på cirka hundra miljoner kilo fördelas på ungefär femhundra heltidsfiskare. Den viktigaste fångstfisken är strömming. Fiskerinäringen fyller också en annan funktion utöver att den hämtar livsmedel åt konsumenterna. Inte minst hjälper den till att hålla skärgården bebodd året runt. - Vi är glada över varje fönster med en lampa som lyser och visar att ett hus är bebott, säger en gammal öbo. Åsikterna hos dem som vill skydda skärgårdsnaturen och hos yrkesfiskarna har ibland oundvikligen kolliderat. Naturvännerna välkomnar nya arter som berikare av naturen medan yrkesfiskaren ser ett hot mot sin försörjning. Sälen och storskarven har det polemiserats mycket om, men källan till förargelse kan också vara mycket mindre. Till exempel rovvattenloppan, som spridits via barlasttankar, bildar en klistrig massa som gör nät och trålar oanvändbara. Å andra sidan tycker strömmingen att det lilla krypet smakar väldigt bra, vilket kan resultera i fetare strömmingar i fortsättningen. Nykomlingarna blir en del av ekosystemet. Samma ekosystem som fiskaren redan är en del av.

Havens frihet ”Jag har rört mig på havet och i skärgården hela mitt liv. Från min barndom minns jag hur vår familjs båt tuffade mot sommarstället i Erstan genom det högljudda varvsområdet vid Aura ås mynning. Nätfiske har jag sysslat med i över fem årtionden. Kvaliteten på fångsten och nätens kondition har berättat för mig om havets tillstånd. Nuförtiden är det på modet att säga att ’skärgården tillhör alla’. Jag vill påpeka att skärgården tillhör skärgårdsborna. De har bott i sin hemtrakt i hundratals år och tagit hand om skärgården, både den bebyggda miljön och naturen, också när öarna inte representerade något ekonomiskt värde. När man under de senaste årtiondena har märkt att skärgårdens skönhet kan mätas i pengar har den minsann fått fler förespråkare.

Finländarna har ett både emotionellt och rationellt förhållande till skärgården. Diskussionen förs i dag vanligen på det emotionella planet. Ändå borde man inte ignorera havets rationella betydelse. I logistisk bemärkelse är Finland en ö. Åttio procent av vår utrikeshandel går över havet. Trots det tycks nästan ingen vara politiskt intresserad av sjöfarten. Att fartyg flaggas ut och sjöfartsföretag går över i utländsk ägo bekommer inte beslutsfattarna. Utsläppsbegränsningarna för Nordsjön och Engelska kanalen har gnagt på Östersjötrafikens lönsamhet, och det har också de höga farleds- och hamnavgifterna, som påminner om beskattning. Havet är mycket mer än bara skärgård. Det har öppnat världen för finländarna.

Livet i skärgården har krävt självständighet och egensinne, men också samarbete. Som ordförande i Åbolands fiskarförbund sade jag ibland skämtsamt, att det på ett möte med 20 deltagare kunde finnas 30 olika åsikter. Å andra sidan lyckades skärgårdsborna utmärkt i gemensamma projekt som att bygga och utrusta segelfartyg. Den mest kända beskrivningen av det är väl Volter Kilpis ’I salen på Alastalo’. Boken är antagligen i huvudsak skriven vid ett bord i vårt nuvarande vardagsrum, eftersom vi råkar bo i samma bostad som Kilpi på sin tid.

Havet har alltid förenat och skiljt åt. Historiskt sett betydligt mera förenat. Min hemstad Åbo fick i tiden en stor fördel av att hit kom studerande från Stockholm. Posten gick snabbare mellan Åbo och Stockholm än mellan Stockholm och Göteborg. När jag tänker på det tänker jag på havens frihet. Det är just frihet som havet representerar för mig. Fast jag tycker mycket om Finlands otroligt vackra insjötrakter, så känner jag mig alltid mentalt som en som hör hemma vid havsstranden.” Christoffer Taxell minister

Minister Christoffer Taxell och museifartyget Sigyn. Taxell leder Stiftelsen för Åbo Akademi, som i Sigyn gjort en storsatsning för att bevara en del av vår sjöfartshistoria. 92

De traditionella näringarna försvinner inte helt, men de har fått en mindre roll i skärgårdsbornas liv. Dagens skäribo är en mångsysslare som får sitt levebröd, förutom av havet, även av turism, erbjudande av olika tjänster och distansarbete. Gamla fiskenät av bomullstråd och flöten av äkta kork säljs till ett saftigt pris i huvudstadsregionens antikaffärer.

Nöjesfiske är mångas passion. Den som väntar på napp vet att vardagens bekymmer försvinner när man får spöet i hand. Ett kraftigt ryck i andra ändan av linan ger större glädje än att uppnå kvartalets budgetmål. De som traskar på stranden med sitt kastspö i jakt på upplevelser och en självfångad måltid är inget stort hot mot yrkesfiskarna, men revir har alltid försvarats. När pilkandet en gång i tiden blev en allemansrätt, stiftades lagen i grundlagsordning. När kastfisket blev fritt hördes tandagnisslan igen. Allt oftare är man ändå överens om att den samvetsgranna nöjesfiskaren och yrkesmannen är ute i samma ärende. Ett rent hav och fiskande enligt vad fiskstammen tål är till bådas fördel.

Fiskarens förtret ”Man måste vara helt galen, eller åtminstone halvtokig, för att börja med det här”, kommenterar Magnus Ekström, yrkesfiskare och mångsysslare i Hangö, sitt yrkesval. Magnus Ekström vet vad han talar om. Han har vistats 45 år i Hangö skärgård. Sitt kommande yrke valde han redan som liten pojke när han ofta var ute och fiskade med lokala krigsveteraner. Ekströms kommentar, som levereras med glimten i ögat, får sin förklaring när man hör hans långa lista över problemen med fiskerinäringen i dag. Hangös oskyddade vatten med hårda vindar är redan i sig en utmaning. Men det är inte allt, långt ifrån. ”Överallt runt Hangö udd finns sälar, som kommer som till ett dukat bord. Förutom att de äter fisken ur näten söndrar de också näten. Jag har förlorat tusentals euro på det här. Storskarvarna är ett annat växande förtret. De äter ett halvt kilo fisk per dag. Och inte vilken fisk som helst, utan lax, öring och sik. Som för att retas undviker de mindre betydande fisksorter, som karpfiskar. Som pricken på i har vi maneterna. Ibland finns det så mycket av dem att näten sjunker till botten av deras tyngd och där fiskar de förstås inte ordentligt.” Ekström är en av dagens drygt 500 yrkesfiskare. Att branschen är tuff förstår man av att antalet sjunkit från närmare 2000 sedan mitten av 1980-talet. Hangöby hamn är centrum för Ekströms företagsverksamhet. Här finns hans fiskbod och den välkända fisk- och skaldjursrestaurangen På Kroken. Också huvudstadsregionen har fått njuta av Ekströms delikatesser, eftersom han

redan länge haft en fiskbutik i Hagnäs hall. Butiken är välkänd bland annat på ambassaderna. Den har länge varit hovleverantör för Rysslands ambassad och Ekströms produkter har faktiskt hittat vägen ända till festborden i Kreml. Ett långvarigt projekt slutförs till sist, när en ny fiskförädlingsanläggning med rökeri och kylrum blir färdig i Hangöby hamn. ”Arbetet med den nya fabriken har tagit två och ett halvt år, men nu får vi äntligen tillverka högklassiga fiskprodukter för vänner av god fisk. Jag måste ändå säga att tillverkningen av fiskprodukter har gjorts ytterst besvärlig i Finland, delvis på grund av vansinniga regler. Här mäts temperaturen på fisken också om den är fastfrusen i disken på torget! I Sydeuropa viftar försäljaren bort flugorna från fisken, slår in den i tidningspapper och stoppar i en påse.” Helt nöjd är Ekström inte med sin hemstads göranden heller. ”Hangö är en vacker och fin stad. Men jag tycker att man kunde ha utnyttjat resurserna här bättre. Vi har till exempel inte kunnat få en fiskuppfödningsanläggning, fast en sådan skulle ge många nya arbetsplatser.” Trots utmaningarna, eller kanske delvis tack vare dem, är Magnus Ekström en mycket nöjd man. ”Man kan inte klaga så mycket när man hela livet har fått arbeta med havet och ge människor fina smakupplevelser.” I Magnus Ekströms idérika huvud snurrar alltid nya planer. Det skulle kanske inte vara så förvånande om de följande projekten siktar på mer omfattande internationalisering.

100

Skärgårdslandskapet varierar stort beroende på vilken del av Östersjökusten man rör sig i. Det är inte många som bor året runt i den yttersta, nästan trädlösa skärgården. Tiden är förbi då säljägare övernattade i tillfälliga skydd på klippskären. För hundra år sedan fanns det ungefär 200 000 sälar i Östersjön. Det stora antalet sälar ledde till att torskbeståndet kraschade. När sälarna jagades nästan till utrotning återkom torsken. Torskens återkomst stoppades av havets övergödning och samtidigt började sillfiskarnas glansperiod. På de karga kobbarna behövs inte heller längre någon fyrvaktare. Historien om fyrvaktaren som knöt fast sitt barn vid foten i en stenbumling för att vinden inte skulle blåsa den lilla i havet hör nog till legenderna.

101

102

En sjöman i sött vatten Musikern Erkki Liikanen anser sig ha evakuerats två gånger. Den första avfärden från ön Uuras utanför Viborg lämnade inga personliga minnen: mamma Aini, dotter till en sjökapten och sjöfartskontrollant i Viborgs län, har berättat om flykten undan kriget med fyra barn. Morbrodern var också sjöman. Han seglade med S/S Tirrenia och klarade sig med nöd och näppe när fartygets gödsel- och ammunitionslast exploderade på Röda havet 1953. Den andra ”evakueringen” var mer uppslitande för Eki. Hans barndomslandskap, sågsamhället på ön Hietanen utanför Kotka, jämnades med marken då en väg anlades ut till ön och husen fick ge plats för den expanderande hamnen på 1970-talet. Eki skrev sången ’Hietanen Euroopan helmi’ med sitt hjärteblod efter att tillsammans med sin bror ha tagit avsked av barndomens landskap:

”Du en pärla var Hietanen i ditt slag Trygg och fin för en liten kille Du var vacker var morgon jag vaknade upp Till din brädgård då genast jag ville” Byggnaderna i sågsamhället på Hietanen finns kvar bara i människors minne och i miniatyrform i Kotkas havscentrum Vellamo. I miniatyrmodellen kan man räkna att det på Hietanen under Gutzeits sågs glansdagar stod 700 brädstaplar.

I Eki Liikanens barndom tog man sig inte från Hietanen till Kotka centrum så där bara. För att vinna Kotkas folkskolors kulturtävling behövde man skjuts med roddbåt till fiskhamnen och därifrån trampa med lånad cykel till centralskolan. Vid svårt menföre fick hietanenborna vackert hållas på sin holme. Havet gav på 1950-talet många kotkabor deras utkomst. Åt musiker i Kotka i Erkki Liikanens generation gav havet publik. Kunderna på de populära krogarna Fennia, Seiska och Meritorni var till stor del sjömän och kvinnor som drev kring hamnen. Sjöbussar med intresse för jazz deltog i spelandet. Svarthyade män var inget man stirrade på i förvåning i Kotka på 50-talet. Kotka var Finlands New Orleans, som fostrade personligheter: Juha Vainio, Veikko Lavi, Pertti Metsärinnes orkester, Erik Lindström och många andra blev bekanta för Erkki Liikanen. Senare blev jazzmusikern helsingforsare, forssabo och dansmusiksartist, tevekomiker och författare till många vinnande låtar i Höstens melodi. Men Kotka har alltid haft en plats i hans hjärta. Pappans träbåt flyttade från Kotka till insjötrakterna och tuffar i sött vatten från Tammela till Forssa på en halv timme. När Junnu Vainios ’Yksinäinen saarnipuu’ (Det ensamma askträdet) eller ’Ääretön aava’ (Oändlig vidd) ljuder i öronen stiger fukten i ögonvrån. Från barndomens Hietanen har Eki ett levande minne av en äldre granngubbes kommentar åt pojkarna som grälade om äganderätten till gården: Den är Guds, Gutzeits, int vår...

103

104

105

På ett år, 1906, byggdes Nordens högsta fyr på en bar klippa. Hur väldig fyren är inser man först när man står bredvid den på Bengtskär och ser upp mot den resliga granitpelaren som höjer sig 52 meter över havsytan. Fler än 120 män och kvinnor från öarna i Rosala och Hitis knogade på nästan som vid Keops pyramid. Stämningen dämpas vid tanken på hur blodet flöt på klipporna i juli 1941. Ryssarna, som haft kontrollen över Hangö, försökte spränga havets väktare, men stötte på intensivt motstånd. Den gången dog 30 finländare och nästan hundra ryssar genomborrade av kulor, lemlästade av splitter eller drunknade i strandvattnet i en strid utan flyktväg. Inte en enda av landstigarna gav sig. Att kombinera det faktumet med den lilla klippöns dimensioner är ohyggligt. Det korta avståndet på några meter från strandstenarna till fyrens nedre våning var en blodig väg. Varje klippskreva var ett skydd eller en dödsfälla. För att rädda livet på de sista finländarna som stred uppe i de övre våningarna behövdes också den sista handgranaten. Granaten lämnade ett bestående spår i stentrapporna. Bengtskär är ett populärt turistmål. Renoveringen av fyren med hjälp av universitetsfolk från Åbo var en hedervärd kulturgärning.

106

107

”Naturen reparerar sig själv”

108

Runebergsdagen var en söndag år 2012. Ljusen lyste i vallokalerna, folket valde sig en president för de följande sex åren. För Viola Gustafsson var dagen en arbetsdag och en glad sådan. Vädret som varit smällkallt med minus 20 grader bytte om till minus 10 och snöyra. Näten som legat under det tjocka istäcket hämtade upp ståtliga gösar i sådana mängder att man fick bära många styroxlådor till mellanförrådet i väntan på fiskfabrikens bil. Det var en riktig drömfångst! Alltid har man inte fiskelyckan med sig, fast man tycker att man vet de bästa ställena. Ett par veckor tidigare gav samma arbete precis en gös. Viola Gustafsson är en företagsam och fosterländsk finländare, som sköter sitt arbete med stor yrkesstolthet och jobbar som förtroendeman för hembygdens gemensamma ärenden. Hon uttrycker sina åsikter klart på sitt eget modersmål, svenska. - Nej, det var absolut inte självklart att jag skulle bli fiskare. Mina föräldrar var fiskare och när jag såg hur hårt de jobbade sade jag att aldrig: jag blir expedit eller varför inte jurist. Vad som helst, men inte fiskare! Men så gick det som det ofta går för skärgårdsflickor: kärleken ville annorlunda. In i Violas liv steg Torolf, som blev hennes man, och Viola hittade sig själv på vattnen öster om Kimito, läggande nät och skötande fiskehemmanet på Träskö, som varit släkten Gustafssons i 11 generationer. - Vi började från noll och har klarat oss riktigt bra. Det här är förstås en livsstil lika mycket som ett yrke. En gång kom vi att räkna hur stor timlönen blir ett genomsnittligt år. Den blev ungefär fem euro. Men vi brukar ju inte räkna timmar.

Fiskaryrket har förändrats så mycket på fyra årtionden att kunden som krånglar vid fiskdisken omöjligt kan förstå det. Violas föräldrar kunde på sin tid på Ramsö i Finby sälja en tunna med några tiotal kilo strömming åt en kringresande köpare. Den moderna industrin är inte just intresserad av strömmingslaster på mindre än fem ton. Viola Gustafsson är inte den som klagar på att allt var bättre förr. Hon ser positivt på Östersjöns och fiskaryrkets framtid. - Vattnet var en tid i mycket sämre skick än nu, nu har vi gått mot ljusare tider. Kvaliteten på fångsten har också blivit bättre. Nu får vi till exempel igen så fin och frisk strömming så man blir riktigt glad. Det fanns år då strömmingen såg så eländig ut att man knappt täcktes se kunden i ögonen. Under de här årtiondena har man hunnit se att naturen har sitt eget kretslopp. Jag har på känn att naturen reparerar sig själv till slut. En seg skäribo åker ut till sina nät oberoende av vädret. Minus 20 grader och bitande vind är inget hinder när Viola och Torolf doppar händerna i vaken. - Man måste ha mycket kläder på sig och stora vantar på händerna. När havet är öppet lönar det sig inte att fiska vid hård vind, annars får man bara söndriga och smutsiga nät i lön. Men kölden sätter inga gränser. Enligt en urban legend kan skärgårdsborna inte simma och badar inte bastu. Viola skrattar åt den föreställningen. - Jag tycker nog om att simma och badar gärna bastu. Men i kallt vatten går jag inte: i simhallen är jag också helst i barnbassängen som är varm. Jag får alldeles tillräckligt av kallt vatten vid näten. 109

110

111

Vårt hav – Östersjön i varierande ljus © Markku Heikkilä, Harri Ekebom, Johannes Lahti, Pekka Vainio, Kirjakaari Jyväskylä 2012 • Fotografier: Johannes Lahti och Pekka Vainio • Text: Markku Heikkilä och Harri Ekebom • Grafisk design och layout: Kati Lähdemäki, Kirjakaari • Översättning: Carina Loman, Apropos lingua Oy • Tryck: Bookwell Oy, Borgå 2012 • Förläggare: Kirjakaari • ISBN 978-952-5969-19-1 Porträtt: Jorma Tenovuo: Kaj Bärlund: Stefan Lindfors: Ville Itälä: Karita Mattila: Barnen: Petri Vehanen: Heikki och Kirsti Salmela:

Outi Sarjakoski Pekka Vainio John Hackman Roni Lehti Lauri Eriksson Fellmans familjealbum Kari Mankonen Markku Heikkilä

Arbetet med boken har understötts av: • Åbo yrkeshögskola • Åbo yrkeshögskola, Välfärdstjänster 112

Laila Vainio: Harro Koskinen: Sari Multala: Raimo Tiilikainen: Christoffer Taxell: Magnus Ekström: Erkki Liikanen: Viola Gustafsson:

• Deltamarin Ab • Nystad

Johannes Lahti Markku Heikkilä Inka Porttila Johannes Lahti Markku Heikkilä Pekka Vainio Tapio Tuomela Markku Heikkilä