MIN RESA: MELODY FARSHIN

Ståupparen Melody Farshin, aktuell med föreställningen Tre streck, i sin scenkostym: träningsoverallen med de vita ränderna.

»På scenen är jag min mest välmående version«

Husby är hemma. I orten finns värmen, enkelheten där man ställer upp för varandra oavsett vad som händer. Melody Farshin har gjort ståupp av sin egen verklighet för att berätta om miljonprogrambarnens identitetssökande. Och hennes föreställning Tre streck gör succé i hela Sverige. Vi träffade henne – såklart med den svartvita tracksuiten på.

text LINDA NEWNHAM foto FREDRIK HJERLING

När Melody kom till Husby och hörde barnen skrika sig hesa på gården kände hon sig hemma.

Jag kallas för andra generationens invandrare. Det är en term som jag passionerat av hela mitt hjärta hatar. Verkligen hatar. Varför? Det ska jag förklara för er. För jag har vandrat jack shit! Det finns en direktbuss från Karolinska sjukhuset till Husby.” Melody Farshins ” kommentar rev ner många skratt när hon medverkade i ståuppserien Släng dig i brunnen på SVT. Nu turnerar Melody genom landet med sin egen föreställning Tre streck, där hon blandar ståupp och peptalk. Framför allt pratar hon om miljonprogrambarnens identitetssökande i skärningspunkten mellan moderland (släktens rötter), fosterland (född-och-uppvuxen-landet) och miljonprogram (hemmet). – Jag tillhör generationen där vi själva har kallat oss för invandrare, känt tacksamhetsskuld och anpassat oss för att inte sticka ut eller vara till besvär – man bara bröstar det. Men om vi fortsätter så, så går beteendet över till nästa generation. Vi ses över en falafelrulle i en soffa på Riksteatern i Hallunda, strax söder om Stockholm, där hon repeterar sin show. Melody har själv kämpat med sin identitet. Så fort hon reser utomlands känner hon sig visserligen fruktansvärt svensk.

– Som när jag försöker dricka vatten ur kranen i ett annat land, när jag förlitar mig på att byråkrati fungerar. Eller tror att röd och grön gubbe ska respekteras vid övergångsstället. Ja, då märker jag ju hur svensk jag är. Men i Sverige går det inte en dag utan att jag får veta att jag inte är svensk, och däri dyker frågan om vad som är min plats upp.

I dag har hon hittat den. Hon säger att hennes identitet varken är svensk eller iranier, utan Husby. – När man bor i orten blir man en mix av allt möjligt. Även mina vänner och deras föräldrar har influerat mig.

ÅR 1988 FÖDDES Melody in i en familj där föräldrarna själva försökte hitta sin plats. De var nyanlända från Iran, så starten var guppig. Familjen placerades till slut i Askersund, men när de insåg att de aldrig skulle smälta in i den lilla orten bestämde de sig för att flytta. Till Husby – för där fanns det i alla fall långkornigt basmatiris i stora säckar. Och Husby kom att omedelbart bli Melodys trygghet och hem. – Det var fantastiskt med gården i Husby, där alla barn sprang runt och skrek sig hesa. Det var den tryggaste platsen för barn, för även om mina föräldrar inte såg till mig varje sekund, så fanns det fem andra föräldrar som gjorde det. Uttrycket ”it takes a village to raise a child” besannades där. Dessutom var allt byggt så att jag kunde sparkcykla genom hela orten på några sekunder utan att hamna i trafik.

Ögonen lyser när Melody pratar om sin hemtrakt, det som likt andra socioekonomiskt utsatta miljonprogramsområden nu kort och gott kallas för ”orten.” Melodys föräldrar insåg samtidigt hur

viktigt det var för dottern att bli vän med det svenska språket, och tjatade därför till sig en plats i en musikklass på en innerstadsskola. De tänkte rätt, men det blev fel. Melody kände sig som en alien i klassrummet. – Jag såg annorlunda ut, hade det inte lika privilegierat ekonomiskt, samma kulturella referensramar eller sociala kapital som de andra barnen. Och jag fick ofta kommentarer som ”min mamma har sagt att din pappa är en apa” eller ”varför blir inte du rosa när du rodnar?”. Däri föddes ett självhat, som gjorde att jag hade svårt att sätta fingret på varför jag mådde så dåligt i skolan och så bra med vännerna därhemma.

»Stand up är min ventil, i skrattet får alla får en paus från verkligheten.«

»Jag tillhör generationen där vi själva har kallat oss för invandrare, känt tacksamhetsskuld och anpassat oss för att inte sticka ut eller vara till besvär.«

Varken svensk eller iranier. Man blir en mix av allting om man växer upp i orten, menar Melody.

MELODY FARSHIN

ÅLDER: 33. FAMILJ: Mamma, pappa och katter. BOR: Husby, Stockholm. GÖR: Komiker och författare. AKTUELL: Turné med den egna föreställningen Tre streck, medverkar i uppsättningen Mizeria på Stockholms stadsteater och med ungdomsboken Lowkey (Bonnier Carlsen) som också finns som ljudbok i författaruppläsning.

När tidningarna skrev om en knivattack i en skola fick hon för första gången frågan om hon var kriminell. Och efter 11 september-attacken sågs hon som ett hot, en misstänkt. – Länge efter det hade jag svårt för att vara i vita rum, för jag förknippade dem så djupt med elakheter och att må dåligt.

När man pratar om kvinnor i förorten landar man ofta i frågor om heder och förtryck. Är det en rättvisande bild? Känner du igen dig?

– Jag kommer från ett traditionellt hem, där man ska sköta sig, respektera de äldre och vara den duktiga dottern som serverar te. Hade jag haft en bror, så hade han säkert blivit behandlad delvis annorlunda. Men, tjejer och killar blir inte behandlade på samma sätt i resten av Sverige heller. Kvinnor tjänar mindre än män oavsett om de kommer från orten eller innerstaden. Så vi kvinnor för på många sätt samma kamper oavsett om vi bor i orten eller innerstaden.

Det var Melodys mamma, i sitt gamla hemland en uppburen musikalstjärna, som introducerade henne till scenen. Melody var ointresserad av att spela instrument men visade sig ha talang för att härma andra. Hon blev tidigt förtjust i ståupp och berättar om första gången hon såg den etablerade ståupparen Özz Nûjen på tv. – Han var inte där för att han var invandrare – utan för att han var rolig.

Melody gjorde det till sin egen tradition att ”roasta” sina tjejkompisar när de fyllde år. En av kompisarna

På scenen känner sig Melody Farshin trygg, där blir hon sitt bästa jag.

»Många av mina jämnåriga väninnor är inne på sin tredje graviditet, har köpt bostad och bil medan jag har kämpat för att kunna leva på konsten.«

Att inte beröras av dödsskjutningarna är en omöjlighet, menar Melody Farshin. Det händer någons bror eller granne, på granngården eller i den egna loftgången.

MELODYS HUSBYPÄRLOR

Trappfontänen i Husby centrum. När den sätts i gång, i kombination med doften av grillning, är det främsta sommartecknet. Klippan. Promenerar man över Järva mellan Husby och Rinkeby så kommer man till en bergsklippa där förmodligen alla västerortsbarnen kommit och satt sig någon gång när de haft mycket i tankarna. Erbjuder den vackraste utsikten i hela orten. Moes och Shalles foodtruckar. Husbyproducerade hamburgare som folk vallfärdar till.

hade kontakter i branschen och pushade så småningom Melody att testa ståupp i staden. År 2008 ställde hon sig för första gången på scenen. – Publiken bestod typ av 20 hårdrockskillar och 20 Husbytjejer. Det kanske inte var mitt livs framträdande men jag kände direkt att det här vill jag göra resten av mitt liv.

Att stå på en ståupp-scen är en utsatt position. Varför blev du biten?

– Stand up är min ventil. På scenen är jag min mest välmående version, jag processar mina tankar via skämten jag drar, och jag får folk att skratta. Jag har alltid försökt få folk att skratta, för när vi skrattar tillsammans händer inget hemskt, varken krig eller skilsmässor startar i skrattet. Alla får en paus från verkligheten.

Ja, Melody älskar scenen, men säger att kärleken till den inte alltid har varit enkel. – För många av oss som försöker leva sin dröm försenas livet på olika sätt, för vi är tvungna att jobba dag och natt och ta osäkra anställningar för att kunna vara tillgängliga för olika frilansuppdrag. Många av mina jämnåriga väninnor är inne på sin tredje graviditet, har köpt bostad och bil medan jag har kämpat för att kunna leva på konsten, det kreativa arbetet.

PÅ GYMNASIET TRODDE hon att hon skulle ha sin ”shit together” vid 25. Nu skrattar hon åt naiviteten. – Jag hade inte ens körkort! Men nu har jag hittat en stabilitet mentalt. Jag förstår att jag har valt att gå en annorlunda väg. Jag är en kvinna i en mansdominerad bransch, som lyfter minoritetsfrågor.

MELODYS SVERIGEFAVORIT

Möllan, Malmö. Som hemlandet fast i Sverige. Här kan du köpa råvaror som du annars behöver be folk ta med sig hem från resan. Erbjuder den billigaste men godaste maten du ätit. Och om du känner för det kan du handla grönsaker och köpa hårfärg klockan tre på natten. Möllan sover aldrig.

»I orten behöver du inte vara rik eller perfekt, man umgås och ställer upp för varandra oavsett vad.«

Melody Farshins ungdomsbok Lowkey finns som ljudbok, med uppläsning av henne själv – perfekt sommarlyssning för tonårsbarn! ”Toppgäri, baxa, beckna, parajumpr, shishko … ” Förlaget ville först att Melodys ungdomsböcker skulle ha en ordlista. Men hon kände att hon själv hade fått slå upp så många ord när hon läst svensk litteratur, så folk kunde gott få googla lite när de läste hennes böcker.

Jag dricker inte ens alkohol, vilket innebär att jag missar alla branschfyllor som ofta är startskotten för samarbeten.

I STÄLLET HAR Melody som ett parallellt spår börjat skriva ungdomsböcker. Nyligen kom hon ut med sin andra bok Lowkey, en uppföljare till den hyllade Mizeria. Det är relativt tunna böcker med korta kapitel. Språket har ett eget sound, och är kryddat med slang som ”toppgäri”, ”baxa”, ”beckna”, ”parajumpr” och ”shishko”. – Förlaget ville först att jag skulle ha en ordlista, men jag kände att så många ord som jag har fått slå upp när jag läst litteratur kan folk gott få googla lite när de läser mina böcker också, säger hon och ler.

Böckerna ger en inblick i en värld i skuggan av betongen, där tvillingarna Ali och Aicha tampas med vanliga tonårsproblem, tankar kring identitet och hur man smartast lurar sina föräldrar. Men Lowkey handlar också om en strävan efter social status, och att killar ska lockas att ta snabbjobb för att kunna uppgradera sin garderob. Uppdrag som kan få stora konsekvenser. – Det är näst intill omöjligt att vara från orten och inte beröras av dödsskjutningarna. Det händer någons bror eller granne, på granngården eller i din egen loftgång, vilket är hemskt. Man ska inte behöva oroa sig för att ens barn eller bror ska bli skjuten. Varför tillåter vi det? Hur kan vi ens kalla det ett förortsproblem, när förorten är en del av samhället? Hur kan det inte vara en nationell kris?

Ja, det finns anledningar till att dessa förorter svartmålas i medierna just nu. Vad Melody saknar är berättelsen om allt det andra. Det som får henne att känna sig hemma och vilja bo kvar – som vanan att umgås i klungor. – Det är kollektivt i orten, du känner inte bara din vän utan alla syskon, kusiner och föräldrar. Alla mina vänners mammor är som mina mostrar.

Så vad har resten av Sverige att lära från orten? Vad skulle andra delar av landet må bra av att smittas av?

– Värmen och enkelheten som finns i orten, du behöver inte vara rik eller perfekt, man umgås och ställer upp för varandra oavsett vad. Det ska inte innebära prestationsångest att träffa sina nära och kära. Vi har också en retsam kultur, och kan mobba varandra på ett kärleksfullt sätt. Det definierar en nära relation för mig, den som inte behöver vara tillgjord och gullig, utan lika äkta som syskonirritation. •