MIN RESA: MAGNUS UGGLA

Han har inte gjort sig känd för att bjussa på sina privata sidor, men kanske är det en ny sida av Magnus Uggla som nu skymtar fram.

UGGLA OM

Sveriges hemligaste man är aktuell med en roman. Eller en ”roman” kanske. För i Johnny the Fucker heter huvudpersonen Magnus Uggla och handlar om tiden runt ett skivgenombrott och en Melodifestivalflopp med många intrikata detaljer om 70-talets svenska musikbransch. Men en bok är det. Och Magnus Uggla är han. Ändå.

text KALLE DIXELIUS foto KARL NORDLUND make up GALINA NURMI

UGGLA

Magnus Uggla har tidigare skrivit en självbiografi, denna gång blev det en roman, men han har ingen aning om varför det blev så.

MAGNUS UGGLA OM VARFÖR HAN HELST ÅKER TÅG

”Dels kan man röra sig på ett tåg, dels känns det minst farligt. Turnébuss kan kännas väldigt läskigt att åka och jag är flygrädd så jag drar mig för att flyga. Då tycker jag det är skönt att åka tåg. Jag har faktiskt åkt tåg rätt mycket ensam på turnéer, bara för att undvika turnébuss och flyg. Det är därför jag åker tåg.”

Han blev diagnostiserad med adhd i vuxen ålder, vilket kanske förklarar tempot i Magnus Ugglas liv.

På Urbergets dagis i Södertälje 1979 fick dagisfröknarna ha allvarliga samtal med oss när vi glatt hojtade femåringsversionen av refrängen från Johnny the Rocker. Visste vi egentligen vad den handlade om? Nä. Vi hade såklart ingen aning. Men den var kul att sjunga.

Någonstans där hittar man nog det som är Magnus Uggla. Alltid aktuell, men aldrig i linje med vad som kanske för tillfället är ”rätt”. Alltid på tvärs med eliten på sin särpräglade stockholmska, en blandning av överklassuttal och hetsiga tonårssvordomar.

Nu sitter han på en gassande varm innergård i centrala Stockholm, på coronabehörigt avstånd. Otålig så klart, men vänlig bakom solglasögonen. Hans bok Johnny the Fucker handlar om hur tiden efter genombrottet med Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt och floppen med Vittring ledde fram till hans deltagande i Melodifestivalen 1979. Han kallar det för roman, men huvudpersonen heter Magnus Uggla och detaljerna om musikbranschen i det sena 70talets Stockholm är många och specifika.

Vilket detaljminne du har …

– Fast det är ju en roman.

Eller? Är det inte mer en ”roman” än en roman?

– Nja … Jag ser det mer som en satir över musikbranschen. Saker och ting som händer i boken har på ett eller annat sätt hänt på riktigt, men inte nödvändigtvis i samband med Melodifestivalen.

Som ett kondensat av den tiden?

– Ja. Ungefär som när jag skriver texter. Då tar jag olika intryck, grejer som jag hänger upp mig på och så skriver jag om dem.

Men varför har du valt den här formen – du har ju skrivit en självbiografi tidigare?

– Jag har ingen aning. Jag var inne på att skriva en roman, och så hade jag ett möte med förlaget och då sa de att ”man ska gräva där man står”. Och då slog det mig att jag redan hade skrivit ett filmsynopsis på det här. Det var ganska långt gånget, jag hade filmbolag och hade fått stöd och allt möjligt. Men jag tyckte inte riktigt att manuset speglade vad jag ville att det skulle göra. Där någonstans bestämde jag mig för att skriva den här historien som en roman. Och när jag väl satte i gång så gick det av bara farten. Helt sjukt. Det gick skitsnabbt.

Snabba puckar, med andra ord. Inte helt olikt den situation han beskriver i boken, när han efter en misslyckad turné som skuldsatt honom får erbjudandet att skicka in en låt till Melodifestivalen. Först är han våldsamt emot idén – Melodifestivalen på den tiden var för schlagerartister och dansband, inte kaxiga punkare som sjöng om att ragga tjejer – men inser sedan att det är enda vägen framåt.

»Ja, alltså, jag har ju en diagnos, så i mitt liv går det snabbt.«

Tar du alltid stora beslut så fort?

– Ja, alltså jag har ju en diagnos, så i mitt liv går det snabbt. Jag minns inte exakt om det gick så snabbt som jag beskriver det i boken, men jag tyckte ju att hela idén med Melodifestivalen var sugig som fan. Alla artisterna som var med på den

Magnus Uggla har 40 års erfarenhet av att stå på scenen, i både solsken och hällregn.

MAGNUS UGGLAS BÄSTA GIG

(som han själv gjort) ”Kärrgruvan i Norberg, en turnépremiär 1986. Vi förlade mina premiärer dit, för när journalister kommer så vill man ju att publiken ska gå bananas. Där var det alltid bra drag.” ”Sunne är ett ställe jag gillar att spela på. Alltid bra drag.” ”Premiären på Peace & Lovefestivalen i Borlänge 2012. Det var skitbra.”

OCH MAGNUS UGGLAS BÄSTA GIG

(som han sett) ”Neil Young på Hovet var otroligt bra. Det var nog på 90-talet. Han var där med Nils Lofgren. Fast sedan kommer jag inte på något mer. Jag har ju skrivit en bok med titeln Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen och min manager har sagt att man aldrig gått från en konsert för att den har varit för kort. Och det stämmer.”

»Jag ser det mer som en satir över musikbranschen, saker och ting som händer i boken har på ett eller annat sätt hänt på riktigt.«

tiden var sugiga. Det var en sådan jävla image destroyer för mig att vara med, men jag hade liksom inget val. Jag hade floppat, fansen hade svikit. Då bestämde jag mig. Skitsamma, jag hade ändå torskat allt så jag kunde lika gärna köra skiten ännu mer i botten. Lite så kände jag.

Resultatet blev Johnny the Rocker. Låten kom sist i Melodifestivalen och han blev utbuad av studiopubliken, men den sålde mer än någon annan låt i startfältet. Och då var ändå Ted Gärdestads Satellit med. Melodifestivalen blev nystarten Magnus Uggla behövde. När ep:n släpptes satte man på ett klistermärke där det stod ”Sist i Melodifestivalen!”. Återigen: ett stolt långfinger mot eliten och etablissemanget, men 100 procent i samklang med tidsandan.

Går det att förklara vilken käftsmäll Johnny the Rocker i Melodifestivalen var?

– Nej, det är nog svårt. Mina barn kommer nog aldrig att fatta det. Förmodligen ingen som inte var med på den tiden. Jag minns fortfarande suset som gick genom rummet på presskonferensen när de presenterade att jag skulle sjunga en låt som heter Johnny the Rocker. Alla bara … what? Fan vad töntigt. Jag kände själv att jag tyckte det var sugigt. Men i dag tycker jag faktiskt att den är bra.

Redan i din självbiografi slår du fast att du inte är nostalgiskt lagd – och samma sak i den här boken. Men ändå beskriver du, med påtaglig glädje, ett Stockholm som inte finns längre. Hur går det ihop?

– I den första boken var det för att jag gjorde en adhdutredning och hade det som ursäkt. Och jag vet inte om jag ser den här boken som en nostalgisk bok, jag ser det mer som en satir över musikbranschen. När jag hade skrivit färdigt kände jag att den liknade filmen The Wolf of Wall Street – fast om musikbranschen. Jag har aldrig tänkt på det som nostalgi, men det kanske det är.

Kan du sakna den tiden? Att det var så svartvitt, så antingen eller?

– Om det finns något jag inte saknar så är det proggrörelsen. Den första frågan man fick var alltid ”vad har du för budskap”? Och när jag sa ”jag vill

»En låt som heter Johnny the Rocker … jag kände själv att jag tyckte det var sugigt, men i dag tycker jag faktiskt att den är bra.«

bara underhålla” blev det kontroversiellt i sig. Och radion var helt nedsölat med progg. Hoola Bandoola och Nationalteatern var ju det bästa, men de sämsta proggbanden var ju så dåliga att det inte går att beskriva. Det var en vidrig tid.

Men det verkar ändå som att du hade ganska kul?

– Ja, det är klart som fan att jag hade kul. Det fanns ju bara två ställen att gå till i Stockholm. Om man var tänd på en tjej då gick man till det stället man visste hon brukade vara på. Det fanns ingen annanstans att gå.

Så jo, lite nostalgi finns nog med i bilden. Och det är inte omöjligt att det blir en till bok, för det finns mycket kvar att beskriva. Tiden efter Johnny the Rocker blev en nästan ostoppbar framgång för Magnus Uggla. Han gick från punkig till kommersiell provokatör. Blev satirisk och humoristisk. Med texter som blev nationella angelägenheter. När Jag mår illa släpptes 1989 publicerade kvällstidningarna texten i sin helhet, som en nyhet.

Hur gick den processen till?

– Alltså jag vet inte exakt, men det finns en skiva från 1980 som heter Den ljusnande framtid är vår och på den finns ett spår som heter Trendit trendit. Det är nog avstampet till hela satirgrejen. Och där någonstans bestämde jag mig för att inte bli en internationell stjärna, vilket jag drömde om i många år. I stället bestämde jag mig för att bara utveckla mina texter och mina låtar. •

Magnus Ugglas texter har gjort avtryck på många sätt. År 1991 mottog han Karamelodiktstipendiet och 2005 Karl Gerhard-stipendiet.

BOKEN: JOHNNY THE FUCKER

Boken är en roman, men huvudpersonen heter Magnus Uggla och handlingen kretsar kring tiden innan han deltar i Melodifestivalen. Vissa av karaktärerna är påhittade och bär drag från många verkliga personer. Händelserna som beskrivs är verkliga, men kanske inte hände exakt just då på exakt det sättet. Titeln Johnny the Fucker anspelar på låten han ställde upp med i Melodifestivalen. Den hette från början Johnny Rocker, men för att undvika sammanblandning med Johnny Rotten, sångaren i Sex Pistols, beslöt man att peta in ett ”the” i titeln. När sedan omslaget till ep:n skulle fotas av Magnus Ugglas bror Gabriel, föreslog han att man skulle döpa om låten till Johnny the Rucker eftersom det rimmade på ”fucker”. Så blev det.

MILSTOLPAR I MAGNUS UGGLAS TIDIGA KARRIÄR

Debuterade 1975 med albumet Om Bobbo Viking, med Magnus Uggla sminkad som kvinna på omslaget. Albumet väckte uppståndelse och viss framgång, men sågades ganska brutalt av kritikerna. Låten Hallå hallå blev den största hitten. Slog igenom med albumet Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt från 1977. Blev med ens det svenska musiklivets enfant terrible. Den rådande proggtrenden förfasades över texter som handlade om att ragga tjejer och att skita i allt. De största hittarna blev Varning på stan och Jag skiter. Floppade med albumet Vittring som han gjorde med det engelska bandet Stadium Dogs 1978. Den efterföljande turnén blev ett misslyckande, vilket gjorde att Magnus Uggla blev skuldsatt. Revanscherade sig genom att delta i Melodifestivalen 1979 med låten Johnny Rocker (alternativt Johnny the Rocker eller Johnny the Rucker). Låten kom sist, men den efterföljande ep:n Magnus Uggla Band sjunger schlagers sålde bra och karriären tog ny fart.