NEDSLAG STOCKHOLM POMO

Det våras för POMO

SHUTTERSTOCK

Bofills båge på Södermalm ritades av Ricardo Bofill och stod färdig 1992. Ni vet hur det är med trender: Först är något smaklöst, okultiverat och svennigt. Så svänger pendeln och detsamma anses spännande fulsnyggt och blir sedan hippt. Nu är det dags att omfamna den bespottade byggstilen postmodernism. Vi guidar dig till Stockholms pomopärlor.

text JOHN FALKIRK

Brukar du gå runt i Södra stationsområdet i Stockholm och tänka ”wow, vilken häftig arkitektur”? Då har du nog varit ganska ensam – fram tills nyligen. Postmodernismen eller ”pomo”, som den ofta hånade byggstilen kallas, väcker återigen fascination bland trendkänsliga arkitekter och arkitekturstudenter.

Nyligen kom boken Postmodernismen i Stockholm (Samfundet S:t Erik), som djupdyker i huvudstadens bestånd, och på arkitekturhögskolor visas filmer om företrädare för epoken. – Jag märker absolut ett större intresse bland mina studenter, säger Christina Pech, arkitekturhistoriker vid KTH, som skrivit inledningstexten i boken.

Terrazzogolvet, ett pomosignum för offentliga miljöer.

Sifhuset på Olof Palmes gata i karakteristisk postmodern stil.

POSTMODERN ORDLISTA

TERRAZZO Består av krossad marmor som blandats med cement. Användes ofta i färgglada golv som på Södra stations perronger. MEXITEGEL Vitt byggmaterial av kalksandsten, som syns i fasaden på ett otaligt antal villor från 1970-tal och tidigt 1980-tal. INFILL Ett nytt hus i ett redan bebyggt område, som ska passa in bland de äldre byggnaderna. Vanligt under perioden. ”LESS IS A BORE” Postmodernisternas motto. En parafras på funkisarkitekten Ludwig Mies van der Rohes ”less is more”. MEMPHISGRUPPEN Känd italiensk ”pomo”-grupp, vars galna och färgstarka bokhyllor och lampor säljs för stora summor på auktion i dag. PASTISCH En dåligt genomförd version av en äldre förlaga och ett vanligt glåpord mot postmodern arkitektur. Kommer från italienskans ”pasticcio”, som betyder röra, blandning.

»Stadsplanerare och arkitekter förespråkade en större omväxling och gladare utsmyckning.«

Rörelsen tog form i USA under det sena 1960-talet. Unga arkitekter som paret Robert Venturi och Denise Scott Brown hade tröttnat på den strama modernismen, som de tyckte var tråkig och saknade historisk förankring, och letade efter nya uttrycksformer.

De började experimentera med klassisk ornamentering som valv, pilastrar och arkader, och färgsatte byggnaderna i rosa, mintgrönt och gult. I stället för ”less is more”, modernisternas credo, sade de ”less is a bore”.

Knappt tio år senare kom postmodernismen till Sverige. Miljonprogrammet hade färdigställts och fick kritik för sin likformighet. Stadsplanerare och arkitekter förespråkade i stället en större omväxling, slutna kvarter och gladare utsmyckning.

Resultatet tog sig flera uttryck. Bland annat en mer renodlad postmodernism, som Södra stationsområdet, där man blandade material och former från olika stilar för att skapa något nytt.

Husen i denna stil blev ofta spexiga. Söderhallarna, med det rödblå terrazzogolvet, de röda kolonnerna och den vita glasfasaden, för snarare tankarna till familjen Jetson än äldre byggkonst.

Parallellt utvecklades en variant som tydligare efterliknade tidigare epoker. Det

»När det har gått en yrkesgeneration så väcks ofta ett nytt intresse för det som kom innan.«

Kungsträdgårdens tunnelbanestation som stod klar 1987 fick den stiltypiska lite spexiga utformningen.

Myrstuguberget i Huddinge ritades av arkitekten Ralph Erskine. mest kända exemplet är Bofills båge, ett halvcirkelformat renässanspalats i betong, ritat av den katalanske arkitekten Ricardo Bofill 1992.

Men man snålade ofta på genomförandet. Ritningar standardiserades och billigt material valdes. Arkitekten Ralph Erskine var så missnöjd med husen på Myrstuguberget i Huddinge att han ska ha kallat sitt eget projekt ”totalt okultiverat”.

POSTMODERNISMEN VAR HELLER inte särskilt populär när den kom. Författaren Ernst Brunner var så upprörd att han ville ha död på Ricardo Bofill och S:t Eriksområdet på Kungsholmen, byggt som ett färgglatt 1930-talskvarter, och kallade det för ”totalitär Ikeabarock”.

Varför har då epoken återigen hamnat i ropet? Christina Pech ser två orsaker: – När det har gått en yrkesgeneration, 40–50 år, så väcks ofta ett nytt intresse för det som kom innan. Sedan finns det en längtan efter variation i vår vardagsarkitektur, som varit likriktad under en lång period. •

POMOVANDRING

Fem kända stilstopp

SÖDRA STATIONSOMRÅDET (1986–1991) Hela områden byggdes utifrån postmoderna idéer. I kontrast till miljonprogrammen valde man slutna kvarter, mer färg och oregelbundna former. Flera arkitekter låg bakom byggnaderna och för planen stod Jan Inghe-Hagström.

BOFILLS BÅGE (1992) Ett monumentalt, halvcirkelformat renässanspalats i betong. Döpt efter arkitekten Ricardo Bofill, som ville förena klassiska former med modern byggteknik. Förlagan är hans kvarter Les Espaces d’Abraxas i Marne-la-Vallée i Frankrike.

SÖDERHALLARNA (1992) Intill Bofills båge ligger ett postmodernt hus med ett helt annat uttryck, med vit glasfasad, stort atrium och kontrastfärger i blått, rött och beigegult. Ritades av arkitekten Bo Kjessel.

KUNGSTRÄDGÅRDENS TUNNELBANA (1987) Offentlig utsmyckning var en stor del av postmodernismen. Konstnären Ulrik Samuelsons utformning av den bergiga stationen, som går i grönt, vitt och rött, med referenser till antika ruiner och dåtidens kärnkraftsdebatt.

ETNOGRAFISKA MUSEET (1980) En elegant byggnad som för tankarna till faluröda trästugor, men på ett postmodernt vis. Ritades av Gunnar Mattsson och Jan Gezelius och fick det prestigefulla Kasper Salin-priset 1981.

ROLF CHRISTENSEN/TT Södra station, perfekt start för stilspaningen.

Eleganta Etnografiska på Djurgården.

SHUTTERSTOCK Söderhallarna, vår folkligaste pomoplats.

Tidig postmoderism i orten: Vårby gårds kyrka.

NICKLAS THEGERSTRÖM/TT

PLUS: EN UTFLYKT UTANFÖR STAN

VÅRBY GÅRDS KYRKA (1975) En av Sveriges första postmoderna byggnader, belägen i Stockholmsförorten med samma namn. Den färgstarka och lekfulla interiören är typisk för epoken. Arkitekt: Harald Thafvelin.

1990 började vår längsta resa.

Ganska tidigt bestämde vi oss för att minska klimatavtrycket från Stockholms kollektivtrafik. Ja, innan world wide web ens hade lanserats – då började vi fasa ut fossila bränslen från bussarna.

32 år senare drivs alla våra 2200 bussar förnybart. Något få städer med så många bussar lyckas med. Fossilfria tågresor har vi sedan gammalt. Redan 1996 började vi köpa in ren el från sol, vind och vatten. Till alla pendeltåg, lokaltåg och hela tunnelbanan.

Idag är en bussresa med oss 97% fossilfri. Nya tåg är nästan helt återvinningsbara och vi installerar solceller på våra depåtak. Nästa milstolpe? Bara elbussar till 2035, då når vi noll CO2-utsläpp från trafiken.

Drygt hälften av alla som reser kollektivt i Sverige, gör det med oss. Det vi förändrar spelar roll. Därför vill vi fortsätta framåt och letar hela tiden nya saker att förbättra. Följ vår resa utan slut på sl.se/miljo.