MIN PASSION KARL OVE KNAUSGÅRD

KARL OVE KNAUSGÅRD

ÅLDER: 53 år. GÖR: Författare. BOR: London. FAMILJ: Fru, fem barn och två bonusbarn. BAKGRUND: Slog igenom med romansviten Min kamp, som nu har översatts till 35 språk. AKTUELL: Med romanen Vargarna från evighetens skog (Norstedts).

Marianne Lindberg De Geer går förbi sina kaniner ibland, kollar så att de har ögonen kvar, sätter sig på ett intilliggande kafé och ser att de blir lekta med.

»Jag skäms för alla mina romaner«

Vanligtvis tänker han inte. Det är i skrivandet som sakerna sker, det som inte sker annars. För den norske författaren Karl Ove Knausgård är skrivandet allt och det har en helande effekt. Men efteråt skäms han för romanerna, de som översätts på löpande band och hittar nya läsare över hela världen.

text VICTOR JOHANSSON foto SØLVE SUNDSBØ, MAGNUS LIAM KARLSSON

Karl Ove Knausgårds händer tycks inte vara skapta för skrivande: tunga och väldiga ligger de på bordet framför honom. Han samlar dem och blickar ut över gatan. – Det är i skrivandet som jag kan tänka, säger han. Jag tänker inte vanligtvis. I det jag skriver sker det saker som inte sker annars. Det är också en plats där jag försvinner från mig själv, jag tänker inte på min egen person eller på praktiska ting, jag befinner mig bara i det rummet.

Han tystnar. – Jag funderar på människor som inte skriver: Hur lever de liksom? Vad får de ut av livet?

För Karl Ove Knausgård har livet levts och förståtts i skrivandet. Hans romanserie Min kamp – sex böcker över 3 622 sidor – gjorde honom till en internationell författarstjärna. Han översattes till över 35 språk och förde in autofiktionen i det moderna berättandet. År 2021 släppte han den skönlitterära romanen Morgonstjärnan och i våras kom uppföljaren Vargarna från evighetens skog. Här lämnar han individen och tar sikte mot existensen: döden och evigheten. – Det individuella är en så liten del av oss, men samtidigt tar det upp all plats, för oss själva är det allt vi är, säger han. Men vi är så mycket mer och det märkte jag när jag skrev Min kamp. Det var så mycket som dök upp – allt jag sett och gjort, böcker jag läst, fotbollsmatcher jag tittat på, samtal jag haft med människor – världen strömmar genom en, det är en

Besök ett levande storgods i hjärtat av Sörmland

Välkommen till Nordiska museet storgodsmiljö från 1900-talets början utanför Katrineholm. Njut av park och trädgårdar, upptäck historiska byggnader och delta i evenemang för stora och små. Öppet alla dagar juni–aug 11.00–16.00. Adress: Julita gård, 643 98 Julita.

Författaren Karl Ove Knausgård kan inte tänka sig ett liv utan skrivande. Han undrar vad människor som inte skriver får ut av livet.

storm, men det känns inte så, det är bara jag och papperet.

Han hejdar sig. – När man skriver kommer man undan jaget. Det är ironiskt eftersom jag skrivit så många sidor om ett jag.

THE STATION PUB, London. Här – bland ölkranar och trätunnor – har Karl Ove Knausgård slagit sig ned med vad som tycks vara en diet för vinnare: en kaffe, en CocaCola light och ett paket cigaretter. Han funderar över skrivandet som terapeutisk syssla. – Det hjälper inte när det gäller insikt, jag har i alla fall ingen erfarenhet av det. Men själva skrivandet, när man är djupt inne i det, har en helande effekt. När skrivandet är över är också helandet över.

Han berättar att han inte går i terapi eftersom ”han inte vill ha det bättre, han vill ha det som han har det”. – De inre konflikterna är en del av mig och jag inte vill veta vem jag är om de försvinner. Det finns en trygghet även i svårigheter, även om det kan vara en pervers trygghet. Att hålla fast vid dem är utan tvekan en form av feghet. Sedan skapar de inre konflikterna ett tryck, en drivkraft, en hunger att förstå och att skapa. Det är en form av lycka som är mer meningsfull för mig än den harmoniska lyckan.

En av karaktärerna i Vargarna från evighetens skog frågar: ”What is the most important thing about you, in your own eyes?” Vad skulle du själv svara på den frågan?

– Jag har med tiden lärt mig att min bedömning av mig själv och mina egenskaper ofta inte stämmer med andras uppfattning och det är nog en regel som gäller för alla. Jag vill gärna tro att jag vill väl, men oftast får jag inte till det.

Karl Ove Knausgård växte upp i Tromøy och debuterade 1998 med den prisade romanen Ut ur världen. Han flyttade till Stockholm, träffade dåvarande hustrun Linda Boström Knausgård och släppte 2009 första delen av Min kamp.

»Det är i skrivandet som jag kan tänka.«

”Jag älskar tåg, det är så jag föredrar att resa. Min treårige son är väldigt intresserad av tåg och vi läser många tågböcker och bygger tågbanor. Jag reste runt med tåg i Ryssland och det var helt otroligt, du kommer väldigt nära Ryssland från en tågkupé.”

»Själva skrivandet har en helande effekt och när skrivandet är över är också helandet över.«

Familjelivet – fyra barn och flytten till Malmö och senare Österlen – skulle utgöra Min kamps universum. Bokserien kom att hamna i debatt rörande manlighet och feminism. – Jag skrev mycket om manlig identitet och trycket som fanns med att vara man. Sedan blev min bok sedd som angrepp på femininitet och maskulinitet och det handlar ju inte alls om det, tvärtom. Jag minns när jag var i Danmark med min yngste son och hade honom i bärsele och matade honom med nappflaska. Då var det en man som kom fram och sade: ”Jasså, så du ammar inte längre?”

Karl Ove Knausgård tar ett bloss och brister upp i ett grin. – Så är det i Danmark. Jag sket ju i det, jag hade fått tre barn och brydde mig inte längre, då handlade bara om att få allt att funka. Men när första barnet kom var det en ny roll med förväntningar och även tankar på min egen pappa som dök upp, då var det mer laddat.

ÅR 2016 SEPARERADE Karl Ove Knausgård och flyttade till London. I dag är han gift med sin brittiska förläggare och småbarnspappa till en treåring. Trots livet i England – fru, fem barn och två bonusbarn – springer skrivandet fortfarande ur hemlandet Norge. Han minns en tågresa som inspirerat litteraturen. – I Morgonstjärnan är det en nyckelscen från en tågsituation som jag upplevde i verkligheten. Det var nattåget från Oslo till Bergen, en fantastisk resa, jag kommer in i kupén och ska sova och så kliver det in en man i samma ålder. Vi dricker öl och han berättar helt öppet om hela sitt liv, genom hela natten. Så säger han att jag ska berätta om mitt liv, jag säger nej, men han övertalar mig och säger: ”Kom igen, vi kommer aldrig träffas igen.” Det var en sådan magisk resa och det kan bara hända på ett tåg. Den scenen och det mötet hamnade i boken.

Skam har varit ett återkommande ämne i dina böcker – vad kan du skämmas för i dag?

– Skammen är nära kopplad till de andra, till det sociala, och de senaste åren har jag mest varit med min familj och då har jag skrivit romaner. De romanerna kan jag skämmas för, det gör jag nog varje dag, men den social skammen känner jag inte så mycket längre. Gamla saker kan komma upp, plötsligt och hett: Herregud, sade jag det? Och så finns det sådana här intervjuer som jag försöker glömma så fort de är klara. För om jag inte gör det kommer skammen över vad jag har sagt och vem jag har varit att komma över mig som en narcissistisk storm. •