DIAMANT SALIHU OM…

… att ta med sig alla hemskheter hem: ”Det är svårt att släppa det, absolut. Speciellt när man skriver en bok. Jag tror att jag kan vara bättre på att släppa det när jag gör tv­inslag. Men jag har vänner som sysslar med helt andra saker. Som är mina barndomskompisar.”

… att ha en liten dotter när man skriver om död och mord:

”Jag har försökt påminna mig själv om att jag måste njuta av den här stunden. Det är mitt första barn. Jag har en underbar liten flicka som redan kan säga ’pappa’. Och som kramar mig när jag kommer hem. Det är det bästa som finns. Ett sätt att släppa jobbet är att hålla henne i famnen, för då tänker jag inte på någonting av det andra. Det är verkligen en flykt från den här verkligheten. Det är lättare att släppa gängbrottsligheten när Agnes sitter i mitt knä på kvällen.”

… vilken betydelse hans egen bakgrund har när han möter sina intervjupersoner:

”Det har nog underlättat lite. Många av killarna som är indragna i de här konflikterna har utländsk bakgrund. Så det gör det mer relaterbart, eftersom de har vuxit upp med killar som jag, som valt en helt annan väg. Det är ju ett sätt att bonda. Men i grunden handlar det om att vara genuint intresserad, nyfiken och försöka förstå.” serat och mer korrumperat, men kanske färre dödsskjutningar.

Trots den dystra statistiken för narkotikarelaterat gängvåld tror Diamant Salihu att det går att vända utveckling, det har han sett flera exempel på.

I samhällsdebatten ser man annars två huvudspår: de som efterlyser hårdare straff och de som argumenterar för en avkriminalisering av narkotika. Diamant Salihu vill inte ta ställning i den debatten. Det är inte hans roll som journalist, menar han.

– Men det är klart att unga killar som skjuter ihjäl folk måste bort från gatan. Det är alla experter jag talat med ense om. Fast vi har inget som fungerar i dag. De här killarna rymmer, de träffar andra, de får ett större nätverk. Sitter de i fängelse blir de ännu mer förhärdade. Jag tror vi måste ta diskussionen om hur vi hanterar de här barnsoldaterna – för det är precis vad de är. De har PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Krigsskador. Hur ska vi som samhälle hantera det?

Så vad kan få dem att sluta?

– Jag tänker på en kille som nästan blev mördad av en 16­åring. Han lyckades stoppa det sista skottet med handen på något sätt. Han är 25 nu och har suttit inne för narkotikabrott – vilket för honom blev ett livsavgörande ögonblick. Efter mordförsöket har han börjat studera och läsa in sina gymnasiebetyg. Det går att vända, det har jag sett flera exempel på. Vi kan ju inte ge upp människor helt och hållet. •

”I Stockholm kör Donvar en ny Volkswagen Passat. Bilen får inte vara för lyxig, då kommer polisen att vara på honom. Han har inte ens körkort men har ändå en bil som vänner och släktingar kör då han behöver skjuts. När han går runt i Stockholm är han också noggrann med att inte klä sig i dyra märkeskläder och klockor värda en höginkomsttagares årslön. Sådant bär han bara när han reser utomlands.

Hans mål är att tjäna tjugo, tjugofem miljoner på narkotikan. Sedan kan han pensionera sig och helst bo i ett varmare land.”