Förord Vad kul att du läser den här fantastiska novellsamlingen av eleverna i klass 9c! I höstas fick jag ett mail från Stockholms stad med ett erbjudande om att trycka upp elevernas produktioner utan kostnad inom ramen för ett Stockholmstema. Enligt läroplanen var det berättande texter som stod på programmet och vi bestämde oss därför för att arbeta med tema Stockholm och skriva noveller som utspelar sig i vår vackra stad. Efter att ha inspirerats av lite fina bilder från staden, fick eleverna i uppgift at t fotografera sin favoritplats, denna skulle sedan utgöra miljön i novellen. Innan vi började skriva, läste vi och arbetade med tre klassiska noveller: Ett halvt ark papper av August Strindberg, Att döda ett barn av Stig Dagerman samt Pälsen av Hjalmar Söderberg. Flera av eleverna har hämtat inspiration i dessa texter, något som jag har uppmuntrat. Vi stiftade också närmare bekantskap med såväl Hjalmar Söderberg som August Strindberg genom presentationer samt besök på Strindbergsmuseet. Eleverna fick också lära sig vad som är typiskt för just novellgenren. Eleverna började med att skriva en tankekarta som sedan utvecklades till ett första utkast. Därefter var det dags att läsa upp texten för en klasskompis och få respons. Eleverna satt tillsammans och läste på datorskärmarna och instruerade varandra efter bästa förmåga. Sedan fick eleverna skriva rent texterna och göra ändringar efter kompisens förslag. De har förstås inte kunnat rätta allt, men det är meningen att det fortfarande ska vara elevens text och inte en text som jag eller någon annan har skrivit. Ett stort tack till Stockholms stad som genom sitt projekt Kul 14/15 har möjliggjort för oss att trycka upp elevernas texter. Jag skickar även ett tack till min engagerade lärarstudent Lukas Henretta och till Julie Stoltz som har gjort framsidan. Mitt största och mest innerliga tack går förstås till hela klassen som jobbar så bra, som klarar att hålla deadlines och som gör mitt jobb till det bästa i världen. Mia Wedar, Stockholm 2015-02-11
Innehåll En flykt till Stockholm av Julie Stoltz ................................................................................................................ 5 Den brinnande vänskapen av Victor Ling ......................................................................................................... 7 Ett bord och två stolar av Ella Pertoft ............................................................................................................... 9 Vinterns första tecken av Astrid Bäckström .................................................................................................... 11 Följ med mig! av Hanna Hyllander .................................................................................................................. 12 Förortsbarn av Christoph Körtge .................................................................................................................... 14 Den sista joggingturen av David Sundin ......................................................................................................... 15 Den tolfte av Linnea Chowdhury ..................................................................................................................... 16 Mitt jobb är inte som alla andras av Rakel Wennemo .................................................................................... 17 Rånet av Emilio Chiodi Adiels ........................................................................................................................ 18 Jag saknar dig av Esther-Pouline Gardshorn .................................................................................................. 19 Brottet i Henriksdal av Michael Francis .......................................................................................................... 21 En kall novembernatt på Skytteholm av Lukas Jakobsén ................................................................................ 22 13 oktober av Oscar Mårtensson...................................................................................................................... 24 Vi är tillbaka! av Simon Nygren ...................................................................................................................... 25 Den oförglömliga kärleken av Mona Domehri ................................................................................................ 26 En individ mindre av Jaxin Ercin ..................................................................................................................... 28 En lång gata av Inez Palm ............................................................................................................................... 29 Han av Scarlett Flores ...................................................................................................................................... 31 Spring Emma av Agnes Szabela ...................................................................................................................... 33 Överraskningen av Beatrix Svanberg .............................................................................................................. 35 Jag minns det som om det var igår av Moa Möllenhoff .................................................................................. 36
En flykt till Stockholm av Julie Stoltz I Gambia 2012. ”Pang”. Så skulle det låta om ett par minuter men än så länge var allt frid och fröjd. Solen sken på betonggatorna och lilla Ameenah höll sin träkorg med sina sköra små händer. I den låg ett par ägg och en kanna mjölk som mor hade bett henne köpa i den lokala mejerihandeln. Hon skuttade med sina små röda sandaler som glänste likt hennes spegelbild i en nyputsad spegel som med fjäderlätta steg liksom flög fram på gatorna. Det var första dagen på fars semester varav hon med rakryggad hållning och ett stort leende på läpparna skyndade sig hem den dagen. ”Liewe dogter!” sade hennes mor för att visa kärleken till henne när hon väntade i farstun med utsträckte armar som hennes mor besvarade länge och med kärleken som bara hon kunde visa. “Ameenah”, hörde hon sin far ropa från fåtöljen i vardagsrummet dit hon sedan sprang och kurade ihop sig i hans varma doft. Därefter gick hon in och lekte med sin bror i deras rum. Med ett ljudligt skratt och ett léende klistrat på läpparna tog hon upp den röda legobiten och monterade den på slottets topp. Där satt de och lekte varje dag, i sitt lilla rum, länge. Ett rum med ljusblå väggar som gav ifrån sig en lugnande känsla. Två sängar som var parallellt ställda mot väggen och en lampa som gav ifrån sig ett skyddat ljus. Innifrån köket så skramlades det i besticklådorna och man kunde höra, utan att vara där, att matbordet i lackad ek dukades. Plötsligt hörde de ett högt och ljudligt “pang” följt av bomber som smällde varvat med hjälplösa skrik. “Ameenah! Sesam!”, föräldrarnas skrikande röster skjöt ifrån sig panik. Den panik som uppstår när någon man älskar utsätts för fara. Barnens kroppar frös till is och det kändes som att tiden stannade upp. Sesam tog emot sin systers huvud som föll mot hans knä. Hennes annars lätta huvud som nu var så tungt, så mycket sorg. Därefter hörde man en till bomb. Ameenahs underläpp darrade och benen kunde inte bära upp sig själva. Tårarna brände innanför ögonlocken och klumpen i magen växte sig allt större. Hon ville skrika, slå sig loss. Men vad skulle hon slå sig loss ifrån? Det fanns inget kvar, inget att göra. Den lilla byn i Gambia var söndersprängd. Betonggatorna var krossade likt hennes hjärta och allt hon ville var att få tillbaka sitt hem som hon älskade och hade älskat i hela sitt liv. Men hon hade ingen kraft, kriget hade tagit den med. Sesam greppade tag i sin systers hand och sprang in till köket med stampande steg. Han var så arg. Brinnande ilska över att någon ville vända upp och ner på samhället. För att någon ville förstöra livet för invånarna i den lilla byn. Hans kära lilla barndomsby. “Barn, skynda er, vi måste gå.” De ville inte riktigt hänga med i tempot som gick så hastigt fram. Deras ansikten var likbleka och ryggarna krökta. Det nedbrunna steaarinljuset som stod på nattduksbordet gav ifrån sig sina sista lågor och Sesam stod bara och stirrade in i den sönderbombade fönsterrutan. “Vad är det? Vad är det Sesam?” skrek mor med en desperat
röst som ekade i hela huset. “Förlåt.” sade han och räckte familjens pass till far från garderoben. Utanför hördes bomber som smällde och skakade hela samhället till panik. “Vart ska vi?” “Till Sverige.” sade mor. På flyget så höll de varandras händer. De skulle till Mormor som hade kommit till Sverige när hon var 10 år, också under ett krig. Nu jobbade hon i en butik i Rosendals trädgård. Timmarna gick och de fylldes med trängsel på Stockholms Central och undrande blickar som tittade på den förvirrade familjen. För sina sista pengar som de hade växlat fick de en taxiresa. “Vart ska ni?” “Till Rosendals trädgård”. Härifrån visste de hur man gick för de hade hälsat på mormor förut. Deras fötter darrade och deras händer kramade nästan ihjäl varandras. “Tänk om mormor inte är här.” viskade Ameenah. De hade ju trots allt inte pratat med henne på ett helt år. “Det är hon, det lovar jag dig.” svarade Sesam. Det kunde han inte alls lova, han ville bara göra henne lugn. Men mycket riktigt, vid kassan inne på blomsterhandeln stod deras mormor. Med långt lockigt hår. Sekunden när hon såg dem, så visste hon att ett krig hade brutit ut. Med en kram omfamnade hon alla fyra. Ameenahs tankar flöt iväg på sitt egna håll. Hon såg så mycket, hon såg vaserna i trädgårdsbutiken, brödet i ett skyltfönster. Fikat som var uppradat på ett bord i ett av de glastäckta växthusen. Framför dem var det rabatter med pigga tulpaner i olika färger och en kärra med disk. Människor som med harmoniska och lugna steg gick åt olika håll medan de bytte ord och skratt med varandra. Tittade hon åt andra sidan såg hon grönska. Mulliga rosenbuskar som med någon meters avstånd stod placerade på en sluttning. Med nyklippt gräs som en heltäckningsmatta och långt där borta en skog med massa träd. Tittade hon högre upp, vilket krävdes ett par kisande ögon och handen som ett solskydd som vilade mot hennes panna såg hon en blå himmel. Ett par moln, men som var sådär idylliskt fina att landskapet hade kunnat platsa i en naturtidning. Plötsligt lättades all sorg från hennes axlar, all ilska och all frustration i kroppen. Allt var bara bortblåst, som att en vindpust svepte med sig allt och lämnade flickan med ett leénde. Samma leénde som hon hade när hon lekte i Gambia med sin bror, eller kanske ännu lite mer. Nu var ju mormor här också. Hon studerade sin familj noga och brast sen ut i skratt. Hon var så lycklig, för hon hade ju allt här. Hon andades in doften av alla blommor och kände att det var som att hon hade mött härligheten. Det är så här den känns, det är här den finns och det är här den kommer att stanna. Bara hon har sin familj.
Den brinnande vänskapen av Victor Ling Det var en sommarkväll i juni. Patrik och hans vänner virrade omkring i staden utan att ha en destination. De ville åka till en plats som de aldrig hade varit vid förut. En kompis till Patrik och hans vänner sa att han visste en plats som de förmodligen inte hade beskådat. Han sa, ”jag ska ta er till ett berg där man ser över hela Stockholm”. Vännerna lydde direktivet och satte sig på tunnelbannan som nu skulle ta dem dit. Tågchauffören ropade upp i högtalarna ”nästa Zinkensdamm”. Plötsligt reste sig killen upp och Patrik förstod att det var dags att kliva av. Han klev av tunnelbannan med blicken åt alla håll och hans frågor om platsen hördes konstant. På vägen förklarade hans vän att det var ett berg de skulle till. Hans tankar slutade aldrig att försvinna ur hans huvud och han blev helt uppslukad av funderingar. När de slutligen var framme blev Patrik tyst. Hans blick såg helt glimmande ut, han tittade ut över alla höghus och allt vatten och den nedstigande solnedgången. Han knöt knytnäven hårt och tog ett rejält kliv bak, sedan kom han med all världens fart och slog knytnäven i trädstammen som i sin tur fällde massvis med blad. Han var så frustrerad över att han aldrig tidigare hade varit där. Sedan den sommarkvällen har Patrik besökt platsen en gång per dag. Varje dag tar Patrik tåget till Zinkensdamm i sin ensamhet. Men väl på plats väntar alltid ett ansikte som är välbekant för Patrik, Johan. Johan är en kille som alltid står med ett stort leende på läpparna och alltid välkomnar Patrik med öppna armar. De två möts alltid på bänken uppepå berget. Johan tar alltid med sig varm choklad och Patrik gör alltid dubbla satser med smörgåsar varje morgon. Efter jobbet träffas de alltid och pratar igenom dagen som varit. Sedan när solen gått ner eller på vintern när det blir för kallt går de skilda vägar hemåt. Alla dagar är sig lika, de träffades på berget och diskuterade, åt matsäck och tittade på den vanligtvis klara himmelen, tills dagen som förändrade deras tillvaro. En dag när Patrik var vid berget, stod han ensam. Johan som för det mesta brukade vara på plats före Patrik var nu inte närvarande. Han satte sig ner och böjde ryggen framåt och kliade sig lite fundersamt i huvudet, utan en tanke på att det skulle ha hänt något allvarligt eftersom att Johan var den lilla försiktiga killen, som när han såg någonting stod tyst och vågade knappt röra sig ur fläcken. Plötsligt hördes en vibrerande signal ifrån Patriks bakficka. Han drog sin arm med en lång rörelse mot örat med telefonen i handen. ”Ja, hallå” svarade Patrik med en bestämd röst. Det dröjde en stund innan personen i andra telefonen sa någonting, men plötsligt sa kvinnan med en osäker röst ”Ja, hej Patrik, det är polisen.”. Han förstod genast att det hade hänt Johan någonting. Efter ett långt samtal med poliskvinnan satte sig Patrik ner på bänken. Hans tårar började långsamt rinna över hans bleka kinder. Konstigt nog fanns det ett litet leende bakom alla ledsna tårar. Patrik visste att även om hans vän nu hade blivit blind på ena ögat och misshandlad så mycket att hans hörsel på båda öronen var försvunnen, skulle deras relation till varandra inte förändras. Dagen efter visste inte Patrik om han skulle åka till berget. Men det dröjde inte lång tid innan han beslutade sig för att åka dit som vanligt. För han visste att om Johan var där och inte han själv, skulle Johan bli förskräckt. När han var
framme satt Johan där på den vackra ensamstående bänk som nu solnedgången lös på. Fåglarna kvittrade, vinden stod still och man kunde nästan ta på atmosfären som var fylld med kärlek. De båda log emot varandra och förstod att vad som än hände, skulle någon eller något aldrig kunna stoppa deras relation, inte förrän döden skiljde dem åt.
Ett bord och två stolar av Ella Pertoft Det fanns en gång ett bord. Ett bort och två stolar. Stolarna hade gått från att vara vita till att bli havsblå och nu slutligen, så var de målade gröna. När stolarna var vita satt där mest en liten pojke med hår som lyste gult i solen och på stolen mitt emot brukade det sitta en liten flicka. Hennes skratt lät som fågel kvitter och när han log så bländades solen. Där brukade de sitta i sina vita dräkter dag ut och dag in. Pojken brukade berätta för flickan om allt det han kunde se. Om solen, om molnen, om gräset om himlen, om jorden och allt det mitt emellan. Även fast hon bara såg svart så gav han hennes fantasier färg. I gengäld så berättade hon hur allting smakade. Hur brödet, hur vällingen och hur gröten smakade. Även fast han aldrig fick smaka och allt han fick var den beska medicinen och vätskan som sprutades in i armen så gav hon hans fantasier smak. Tillsammans drömde de om sagor, om prinsar, om prinsessor, om drakar och om troll. De drömde om hundvalpar, om julklappar och om pepparkakshus. Tillsammans bad de om utflykter till minigolfbannan och in till den stora staden. Tillsammans målade de upp de vackraste sagorna, sagor som de en dag ville leva. När stolarna var havsblå brukade det sitta en ung man med hår som lyste gult i solen och på stolen mitt emot satt en ung kvinna. Vid hennes stol lutade en vit käpp och vid hans skor stod en gasbehållare. Framför dem brukade det ligga en karta, en karta över en Stockholm. På kartan hade pojken ringat in de plaster de ville besöka. Han berättade vad de små bilderna av de olika platserna såg ut som och hon sa vart hon ville åka. En dag skrattade den unga mannen och sade ”Kommer du ihåg när vi var små? När allt vi ville göra var att spela minigolf? Men vi fick aldrig för syster Märta. Hon sa att det var för farligt. Här är något du kommer tycka om! Den här byggnaden ser ut som en stor golfboll!” ”En golfboll? Dit vill jag åka ringa in den. Berätta mer, jag vill veta allt!” sa hon och log stort. ”Okej. Jag har varit där en gång när pappa kom och tog mig på en utflykt när de trodde att jag hade blivit bättre. Vi skulle gå på en hockey match. På marken låg det massa skräp, överallt var det människor och alla hade bråttom. De luktade popcorn och svett. Den såg verkligen ut som en golfboll. Sådär rund och vit och lite bucklig. Mer kommer jag inte ihåg. En dag. Då ska vi sitta där. Du och jag. Och så ska jag berätta precis allt jag kan se.” Även fast gården nästan alltid var oförändrad och vädret var de samma som igår så berättade han varje dag exat vad såg för henne. Tillsammans så drömde de sig bort ifrån de vita dräkterna, bort ifrån den bittra medicinen, bort i från smärtan och bort ifrån gården. Tillsammans drömde de sig bort till ett liv i stora städer, med dyra kläder och bufféer att hugga in i på. De drömde om mopeder, om balkläder och glamourösa lägenheter. När pojken slöt sina ögon kunde de båda se en bild av livet de en dag ville leva framför sig.
Nu idag, när stolen är målad grön. Sitter en man med ett bord mitt emot sig. Hans mediciner är beskare än någonsin och hans leende är borta sedan länge. På bordet brukar det ligga en bild. Bilden föreställer en kvinna med det vackraste leendet som glatt hoppar framför en stor vid golfbolls byggnad.
Vinterns första tecken av Astrid Bäckström Om 3 timmar kommer jag att stå framför honom. Han med gyllene lockar, fräknigt ansikte, vältränade muskler och kritvit leende. Det kanske händer idag. Att jag äntligen kan ändra min status på FB till ”in relationship” i stället för singel. Idag som jag kan hålla honom nära mig så länge jag vill. En knytande känsla kommer från magen. Tänk om han egentligen bara kommer stå där med vänskap i ögonen, när jag kommer att fråga vad vi ska hitta på. Tänk om jag redan har hamnat i vänskapszonen, som är en evig spiral utan utväg. Vi har faktiskt inte känt varandra så sjukt länge, bara sådär 4 månader. Nu är det bara 2 timmar och 20 minuter kvar tills vi ska träffas. 2 timmar det borde räcka, tänkte jag tyst för mig själv. Jag tog en klick hårvax så att allt skulle hålla sig på plats. Ett par ljusblåa jeans ligger slängda i ena hörnet och en grå stickad tröja ligger bredvid. Om 1 timme och 40 min kommer jag att se henne. Hon med sitt blekta hår och smala kropp. Hon med sitt varma leende och brunbrända hy. Hon med sin torra humor och smittande skratt. Om 1 timme och 10 minuter träffar jag henne, jag borde ge mig av. 20 minuter skulle det ta för mig att komma till mötesplatsen. Men nu har känslan i magen förvärrats, under min rosa topp. Det var som att någon hade huggit mig med en kniv och bara lämnat mig kvar för att förblöda. På bussen kan man höra en knappnål falla bland alla mobil upptagna människorna runt om mig. Här sitter jag och förblöder och ingen har tid. Snart kommer mitt stopp och smärtan ökar. Nu var det snart dags. Nu står jag här. Vinterns första tecken har börjat komma, med de nakna träden och buskarna, vars kläder ligger på den bruna leran. Samtidigt som det sista av det gröna sjunger på sin sista vers i den lilla rabatten framför mig. Förkrossat sätter jag mig ned på den lilla kalla bänken och kavlar upp ärmarna på min nya skjorta. Hela världens tyngd lägger sig på mina axlar. Varför? Var det något fel på mig, är jag för allvarlig och har skrämt iväg henne? Nu börjar tiden rinna ut. Min destination är nu långt ifrån nära, till och med borta. Jag tog mig med tunga steg upp för den lilla trä trappan. Jag lyfte på mitt huvud som känns som om det väger tusen kilo. Den vackraste utsikten uppenbarade sig över Stockholm, som avslöjar stadens gamla historia om Gamla Stan och det livfulla båtlivet i skärgården. Jag vänder blicken mot ett par bänkar och en kille sitter på en av bänkarna. ”Hej,” snyftar en främmande flicka med rödsprängda ögon och ett påtvingat leende till mig.
Följ med mig! av Hanna Hyllander Ljuset har sett sina sista timmar idag och mörkret har erövrat Stockholm. I en lägenhet vid Järntorget sitter en flicka och hennes pappa. Flickan har vuxit ifrån sin pappa, men inuti har hon bara krympt, år efter år. Orden mellan flickan och pappan flyger fram och tillbaka allt fortare och till slut ställer hon sig upp så att stolen flyger iväg. Hon skriker något till sin pappa innan hon lägger benen på ryggen och drar iväg. Hennes pappa sitter kvar, fastklistrad på stolen. Hans hand tar automatiskt upp en ölflaska som han sätter mot sina spruckna läppar, han tar en klunk och sedan sätter han ned den bland de 10 andra tomma flaskorna. Hon springer och springer, som om någon jagar henne, ända tills hon kommer ner till porten. Ögonen kan knappt hållas öppna och hennes ögonpuffar är som två stora ballonger. Sakta, sakta sätter hon sig ner på den marken som enligt henne är riktigt obehaglig. Hon bryr sig inte om någonting nu för tiden, varför ska hon? Torget är tomt och tyst som i graven. Blåsten viskar i hennes öra och den hjälper löven att dansa. Hon drar tjocktröjan över huvudet, den som skulle ha varit i tvätten för länge sedan. Ögonen svider av sorgens regn och hon känner hur ögonlocken bara blir tyngre och tyngre. När hon vaknar med ett ryck är hon snabbt på fötterna igen. Framför henne finns ett torg. Ett torg som hon har gått förbi så många gånger, men aldrig noterat. Ungefär bredvid henne finns det en gran som är ungefär lika hög som husen. Lite längre bort står det en staty som lutar mot en vägg. Statyn är av det motsatta könet och den når upp till hennes bröstkorg. Statyn har en liten basker på sig och en kavaj som han drunknar i. Fast det som fångar hennes intresse är pumpen som står mitt på torget. Mitt på torget står en järnpump och runt om den står sex koner som når upp till hennes knä. Intresserat går hon fram till järnpumpen och lägger den nariga handen på ytan, men hon drar bort den fort. Handen är röd och den blir bara rödare för varje minut som går. Hon börjar andas häftigare och häftigare, och hon försöker att skrika, men ljudet fastnar i halsen. Hennes hand har gått från att vara illröd till att bli lila. Ögonen har börjat bli klibbiga och snoret rinner från näsan. Sedan ser hon att det skymtar någon bakom järnpumpen. Skepnaden går fram till henne och sänker ner sina händer, som är svarta som natten, till hennes hand. Hon drar undan sin hand, men skepnadens händer jagar hennes hand och till slut sträcker hon motvilligt fram handen till honom. Hon tittar på honom, men hon kan varken se dess ögon eller ansikte. De munkliknande kläderna skepnaden har på sig har massor av hål i sig. Kläderna luktar illa och hon måste hålla för näsan för att inte spy. Gestalten håller hennes hand en stund och efter ett tag ser hon att den har återgått till att bli hennes nariga, ljusa hand. ”Molly”, säger en röst i hennes huvud. Hon rycker till och börjar kisa mot skepnaden samtidigt som hon håller händerna för huvudet. ”Molly, hur känns det?”. Rösten är dov och väldigt obehaglig och för varje bokstav och ord skepnaden uttalar, så kryper Molly ihop mer och mer tills hon har blivit en liten boll. Hon håller de ljusa, nariga händerna för öronen, men skepnaden slutar inte att prata. ”Molly, jag vet hur du känner dig. Både i skolan och i
hemmet. Jag vet hur det känns när du blir dragen i håret och att ingen vill prata med dig. Jag vet hur det känns när du får slag i huvudet och i ryggen och hur elaka blickar känns.”. Blodet rusar i Mollys kropp och med hjälp av armarna försöker hon ställa sig upp, men de sviker henne. Kläderna och håret har klibbat sig fast mot hennes hud och hennes ansikte är blött av tårar och snor. ”DU vet inte hur det känns” skriker hon med darrig röst mot skepnaden och spottet bara flyger ur hennes mun. ”Jo, jag vet hur det känns Molly, för jag har själv varit med om detta.”. Dessa ord hänger kvar i huvudet och hon rör sig inte längre. ”Följ med mig”. Det är det sista varelsen säger innan den munkliknande varelsen börjar gå. Armarna börjar få tillbaka sin kraft och hon är snabbt på benen igen. Molly börjar gå till sitt hus och hem till sin pappa, men vid porten stannar hon och vänder sig mot skepnaden. Skepnaden tittar på henne även fast Molly inte kan se dess ögon. Hon känner att hjärtat slår hårdare och hon får ingen luft i lungorna. ”Molly, det kommer bli bättre, bara du följer efter mig.”. Vinden leker med hennes hår. Hon tittar ut över vattnet samtidigt som hon spänner sina händer ännu mer runt broräcket så att naglarna gör små sår på huden. Himlen är täckt av moln när hon tittar upp mot dem och tänker på allt som kommer att hända, som att träffa sin mamma. Ett litet leende sprids i hennes ansikte när hon tänker på sin mamma. Molly andas in så att det till och med känns i magen, innan hon släpper taget om broräcket. Det sista hon känner är när kroppen kommer i kontakt med vattnet.
Förortsbarn av Christoph Körtge Lukten av kebab och grill, det är den typiska lukten som du känner i förorten. Parker fullt av ungdomar som är 15-18 år gamla. Träd som gungar fram och bak av den starka vinden. Men sist och inte mins stationen, där du hör pendeltåget och ungdomarna som samlas för att hänga. Om du trodde att förorten var fullt av svenska personer har du helt fel, det ända som finns här är invandrare och ghetto barn. Alla här i förorten är i samma lag inte mot varan alltid tillsammans. Alla är likadana, alla har samma bakgrund. En kom från Chile och den andra från Turkiet. När du tänker om Stockholm tänker du säkert på globens stora insida och fina ljus på natten, eller på Vasa parkens fina skridskor bana på vintern. Så tänker inte jag, jag tänker på Kallhäll och alla mina bröder och systrar. Jag tänker på alla kända rappare som talar åt förorten. Mohammed jobbar på kebab kiosken, Felix jobbar som kontors chef, jag knyter mina nävar och biter så hårt jag kan. Ilskan går runt blodet och mitt huvud kokar som en kastrull full av vatten, jag förstår inte varför svenskarna inte vill ge invandrarna jobb. Vi kämpar mer eller lika mycket, men ändå ska vi få mindre betalt. Jag tar pendeltåget till Kallhäll och från Kallhäll varje dag jag måste vakna 6:50 varje dag för att komma i tid till skolan. Räcker inte det här? Låt mig berätta hur jag funkar. Jag fruktar varje dag av misslycka, min farsa som blir arg som en tjur om han ser att jag inte hjälper morsan. Min bror som inte alls är med i kampen, jag hör bråk och skott lossning utanför min dörr. Ungdomar som krökar och slåss. Tänk att jag är bara 15 och går igenom allt det här, men det är lugnt. Jag var tvungen att anpassa mig och överleva. Detta är Stockholm för mig, jag kollar ut genom fönstret och ser hur barnen leker på stationen. Dom vet inte än vad som kommer för dem, stackars barn som måste gå igenom det jag har gått igenom. När jag sitter på pendeltåget kollar jag alltid ut genom fönstret, jag ser hur alla hus ändras till stora lägenheter och invandrare som kommer in på tåget för att komma till deras hem. Detta är Stockholm för mig, alla värkar gilla Stockholm men dom har glömt den fula sidan av Stockholm. Sidan jag är på, sidan som jag aldrig glömmer bort.
Den sista joggingturen av David Sundin Det var en tidig morgon i början av sommaren som solens strålar glittrade som guld på Mälaren som låg som en spegel. Jag snörade på mig skorna och sprang ut med vinden fläktande i ansiktet. Jag sprang vidare och in i skogen, man kunde höra ett dovt ljud från skogsmaskinerna som jobbade långt där inne i skogen. När jag kom längre in så blev ljudet tydligare och tydligare. Nu kunde jag även känna den lite stickande doften av diesel. Plötsligt hörde jag tre höga knallar och allt blev tyst. Man hörde inte ett ljud. Skogsmaskinerna hade tystnat och ingen fågel sjöng längre. Jag fortsatte ändå längre och längre in. Efter en liten stund kom jag in på en lite större stig där man kunde se stora och breda hjul- spår. Jag följde dem inåt mot platsen där jag hade hört maskinerna. Längs vägen låg alla de fällda träden uppradade och bakom dem kunde man se alla de små stubbarna som stack upp. När jag kom fram till den tvära kurvan såg man hur tre stora maskiner stod stilla och helt tysta och jag såg inte skymten av någon arbetare. Jag gick fram till maskinerna och kollade in genom rutan. Jag kunde inte se något eftersom alla rutor var tonade. Jag kom fram till den sista maskinen och såg ett litet hål på baksidan. När jag kikade in igenom det såg jag en liten röd pöl på golvet. När jag insåg att det var blod stelnade jag till. Det kändes som hjärtat slutade slå jag hoppade ner på marken igen och sprang så fort jag kunde samma väg som jag kommit. Det var då han dök upp, en pojke i tonårsåldern. Man såg honom bara som en svart skugga framför den strålande solen. Jag tvärstannade och stod helt stilla. Jag vågade inte röra en muskel och när jag väl försökte så svarade inte kroppen. Jag bara stod där och stirrade. I hans vänstra hand höll han något blänkande. Det var svårt att urskilja i den starka solen. Men när han drog den uppåt och höll den framför kroppen så fattade jag, det var en pistol. Killen kramade avtryckaren och det första skottet ven förbi precis bredvid mitt öra. Jag vände mig om snabbt och sprang så fort jag kunde, även fast benen kändes som bly. Jag tror aldrig att jag sprungit så snabbt i mitt liv. Jag sprang fort runt kröken och sedan följde jag de stora traktorspåren. Väl ute i villaområdet stannade jag, för att pusta ut och vände mig om snabbt för att kolla om han fortfarande var efter mig. Långt där borta tyckte jag att jag såg något. Jag skyndade mig in i området med de små husen och smet in i en vedbod. Hjärtat bultade så hårt. När jag hörde ljudet av fotsteg på den gamla grusvägen, stod jag blixtstilla och bara väntade på att han skulle öppna just den dörren som jag stod och glodde på. Fotstegen blev svagare och svagare, när de inte hördes något längre väntade jag en stund till för att vara helt säker på att han var borta. Jag öppnade dörren försiktigt. Den knarrade lite men det fanns inte en chans att han skulle kunna höra det tänkte jag i alla fall. Jag följde de mindre vägarna som slingrade sig mellan de små röda husen med de vita knutarna. Uppe på kullen kunde jag se det stora vita huset och precis bakom det låg mitt. Jag följde den lilla stigen som gick precis nere vid vattnet fram till huset. Det första jag gjorde när jag kom hem var att plocka upp telefonen och ringde polisen. Jag förklarade allt som hade hänt, de sa att dom skulle komma så fort de kunde men den närmaste polisstationen låg över 2 mil bort. Jag passade på att duscha, men jag kunde inte sluta tänka på det som hänt. När jag kom ur duschen och klätt på mig gick jag in i köket. När jag såg vem som satt vid köksbordet så stelnade jag till. Det var pojken från skogen. Han satt där med pistolen riktad mot mig och sa ”Inga vittnen” Så satte han fingret på avtryckaren. Jag hörde en hög knall innan allt svartnade.
Den tolfte av Linnea Chowdhury Allt var svart i början, det gjorde ont då men inte längre. Jag var inte medveten om hur en liten kula skulle kunna få mig att sluta andas förrän nu. Men det var inte så allt började. Jag har nyligen bytt skola för att få en nystart på livet efter min storebror Adams död. Allt har gått bra, mina betyg går sakta men säkert uppåt och jag har fått många nya vänner. Men det finns någon som stör mig och det är Yobel. – Alex?! Hör jag någon ropar och avbryter mina tankar, det var Natti. Jag kollar upp mot honom. – Hänger du med till Nystad? Frågar han. – Ja och säg till de andra grabbarna också, svarar jag. Vi har hängt nu här i Nystad efter skolan varje dag sens jag lärde känna Natti och resten av gänget. Det är inget speciellt med den här parken bara en fotbollsplan, en klätterställning och vår bänk men jag älskar att hänga här med de andra, vi kan prata om allt möjligt, fotboll, hur snygg vår vikare är och tjejer. Lite längre bort från parken ligger faktiskt min storebror Adams minnesplats. Kompisarna har faktiskt inte frågat om honom än men jag de anar nog att vi var bröder. Jag brukar alltid gå till fontänen varje tolfte datumet i månaden för att tända ljus för honom och ibland lämna några blommor från mamma. Många andra brukar också komma till hans minnesplats. Plötsligt börjar må lite dåligt av att tänka på honom. – Natti, jag ska dra hem nu, viskar jag snabbt till honom med lite avstånd. – Redan? Men vi ses imorgon då, säger han och vinkar mot mig när jag kliver av bänken. Jag går med tunga steg hem, något känns fel men jag vet inte vad. Det är en äcklig känsla innom mig men jag försöker att ignorera den. När jag väl kommer hem så väljer jag att vänta på hissen och när den väl är framme så ser jag Yobel hoppa ut från den. – Hej, säger jag nervöst. Men jag får inget svar, han fortsätter sin väg ut och jag min väg in. När jag väl kommit in i huset så ser jag mamma. Hon har somnat på soffan igen. Jag drar försiktigt ett täcke över henne så att hon slipper frysa och sedan gick jag in till mitt rum som var lika stökigt som när jag lämnade det i morse. Jag sätter mig framför skrivbordet och öppnar den tunga matteboken, men jag mår fortfarande inte så bra. Den där äckliga känslan är kvar. Jag går till köket för att dricka lite kallt vatten och när jag vänder min blick mot köksdörren så ser jag det. Hur kunde jag missa det, att det är den tolfte. Jag kastar ner några stearinljus och en tändare i väskan och lämnar vår lägenhet snabbt för att gå till fontänen innan mamma vaknar. När jag är framme så ser jag de ruttna blommorna från förra månade, jag kastar bort de och tänder nya ljus. Ljusen brinner och jag kan inte sluta tänka på alla fina minnen Adam och jag hade, när vi spelade fotboll ute på gården varje fredag efter skolan eller hur roligt vi hade under julen. Jag saknar verkligen honom. Mina tankar avbryter när jag kommer på att mamma inte visste att jag inte var hemma. Men när jag vänder min kropp för att gå hem då står han där, Yobel. Jag var tyst en stund tills han pekade den svarta revolvern mot mig och jag började bli rädd. Han trycker långsamt ner avtryckaren och då blev allt svart.
Mitt jobb är inte som alla andras av Rakel Wennemo Jag är på väg till jobbet, mitt jobb är inte som alla andras. Jag jobbar inte i kostym och slips. På mitt jobb bär vi alla en blå dräkt. Samma blåa dräkt som vi tvättar varje dag. Just nu är jag på väg till tvättstugan, den som ligger längst ner i de kalla fängelse gångarna. Det är här jag jobbar nu. För nu är jag en brottsling och en mördare. Idag är det exakt två år sedan, två år sedan jag gjorde det jag kommer att betala för resten av mitt liv. Jag gick med snabba steg ned för Drottninggatan. Lukten av nejlikor och gran ris trängde sig in i mina näsborrar. Det var redan mörkt ute men den vackra julbelysnigen lyste upp gatan och man kunde verkligen känna julstämningen i luften. Jag kände hur den kalla metallen pressades mot mitt höftben och dörrarna till PUB öppnades. Min näsa fylldes med lukten av damparfym och nytvättat. Jag gick snabbt igenom damunderkläderna och parfymerna. Precis som planerat. Jag ökade takten tills jag nådde kassörskan i guldsmedsbutiken. Det var nu det gällde. Det jag hade planerat i månader. Adrenalinet pumpade och med darrande händer greppade jag tag i pistolen som vilade innanför tröjan. Jag hörde mina egna hjärtslag dunka i takt med de sekunder som gick och samtidigt riktade jag pistolen emot kassörskan. Det var den sista chansen. Jag ville inte göra det här men jag hade ju faktiskt en skuld att betala. Resten gick snabbt, jag tror inte att jag tänkte mycket under de få sekunderna, eller så har jag bara försökt att förtränga dom. Jag tog upp pistolen för att skrämma henne så hon skulle ge mig de jag ville ha , istället sköt ett skott upp i luften och kulan studsade mot fönstret och in i ett oskyldigt barns huvud. Jag kände mig helt tom och jag föll ner mot marken, allt blev dimmigt och en röst ” släpp vapnet och upp med händerna ovanför huvudet ” ekade i mina öron.
Rånet av Emilio Chiodi Adiels Det var en vacker dag på Brunnsviken, solstrålarna sken på det stilla och lugna vattnet samtidigt som fåglarna sjöng. Man kunde höra hur vinden blåste i träden. Det var en av de vackraste parkerna i Stockholm enligt Mikael, som var en lång ung, ståtlig och bredaxlad man, med kort rufsigt hår och en Hitler liknande mustasch.. Mikael gick längs med vattnet; han kände hur vinden smekte hans hår, samtidigt som han tog djupa friska andetag. Han behövde verkligen komma ut efter ha varit hemma och försökt att fixa spisen som hade gått sönder. Han hade inte känt sig så här fri sedan han tog ledig från jobbet; han behövde verkligen denna tid för att kunna ta det lugnt. Plötsligt stod det en ung man i knappt 20 års åldern, framför Mikael. Han höll en kniv riktad mot Mikael i den högra handen. Rånaren bad Mikael om hans plånbok. Han pratade med snabb och skakig röst. Medan rånaren pratade så kunde Mikael inte tänka alls. Något liknande hade aldrig hänt honom förut. Han tog fram plånboken som rånaren bad om och kastar den framför hans fötter. Rånaren tar den och springer med all sin fart därifrån mot Brunnsvikens Kanotklubb som var på andra sidan viken. Mikael visste inte direkt vad han skulle göra, han satt på bänken småskakandes med vidöppna ögon, men efter ett tag så tog han fram mobilen och ringde polisen. Medan Mikael höll på att ringa, hade rånaren kommit fram till Kanotklubben, med kniven i fickan. Han behövde fly därifrån så han tänkte snabbt. Det var en massa kajaker här som han kunde fly med ut på vattnet någonstans tänkte han. Så han tog fram kniven igen och hotade personalen och de som var där för att hyra kajaker. Han gick ner mot bryggan där det stod två stycken pojkar i 15 års åldern och frågade vilken kajak som var snabbast av de som låg på bryggan. De sa till honom att det var den till höger, han trodde på dem för att den var smalare och verkade inte alls för stor och klumpig. Han satte sig i den och la kniven på botten av kajaken så att han skulle kunna ta fram enkelt. När han satt i kajaken så hörde han ljudet från polissirenerna högre och högre. Så han skyndade sig för att komma ut på vattnet, men när han hade kommit ungefär 100 meter så såg man hur kajaken skakade och plötsligt var han i vattnet. Efter att Mikael hade ringt polisen så gick han mot Kanotklubben för att han såg att rånaren hade ramlat i (vattnet), så han väntade med polisen på bryggan på att rånaren skulle simma tillbaka till bryggan igen. När rånaren kommit upp på land igen så satte de på han handbojer. När allt var över och han hade pratat med polisen, gick han till pojkarna som rånaren hade pratat med och frågade varför de trodde att han hade ramlat i. De svarade att de hade gett honom en snabbare kajak som han ville, men det var en mycket svårare kajak än en vanlig havskajak. Mikael leende höjdes och det började göra ont i hans mage av skratt när han fick höra det av pojkarna sedan så gick han hemåt skrattandes.
Jag saknar dig av Esther-Pouline Gardshorn Valet i Sverige, den 14 september 2014, är en dag som många bryr sig om. Men inte Claire. Nej, denna femtonåriga flicka lägger sig ner på sin säng hemma i Huddinge, inga bekymmer i sitt liv förutom en stor sak och det är inte valet. Hon tänker på sin farfar, hennes pappas far, som bor i ett annat land med hela Claires släkt på pappas sida. Hennes farfar, som förra gången hon såg honom, hade så lite energi att han inte kunde stiga upp från sängen. Hans hud var lite blek, lite gulaktig. Han behövde mycket lugn och ro, som var svårt att få när barnbarnen (kusinerna till Claire) alltid sprang runt i huset. Det var det sjukdomen gjorde mot honom. Men det skulle hon inte tänka på nu, nej. Hon vill behålla känslan av trygghet hon har i sitt stökiga lilla rum. Hon har till höstlovet i oktober tills hon och hennes mamma skulle åka till farfar för att vara med honom en sista gång innan– Gråa bubblor av sorg spricker som arga blixtmoln från Claires föräldrars sovrum. Rösten tillhör hennes mamma. Flickan springer ut ur sitt rum med en sådan fart att hon sköt in i dörren. Hjärtat bultar, den fastnar i halsen, så högt, så högt är ljudet att hon inte orkar mer. Hon sväljer ner desperationen som växer inom henne, sorgen som inte tillåts, inte får bubbla inom henne som de gråa molnen i hennes mammas röst. Gråtandet betyder bara en sak. Och det var verkligen inte valet. Claire stiger försiktigt in i sina föräldrars sovrum, där hennes mamma sitter på sängen med en mobil vid örat och en bärbar dator bredvid sig, där någon nyhetsbyrå håller valvaka. Ögonen på hennes mamma rinner med tårar, och Claire tar henne i sina armar, där tröst och nostalgi och en sådan sorg för farfar sväller upp mellan dem. Men inga tårar från Claire. Inga tårar. På andra linjen beskriver Claires pappa (som åkte hem till sin far en vecka tidigare) hur det hände så enkelt. Så väldigt enkelt när man somnar in. När man försvinner från denna jord. Bara sådär.
Femtonåringen, med fötter som järn, tar sig tillbaka till sitt rum. Näst intill omöjligt är det, men hon klarar sig. Tryggheten finns inte längre där, och inte heller tårarna är där, ännu. De får inte komma. Men en lyckas ändå. När en lyckas, förstörs dammen som hon försökte så hårt att hålla ihop, och de strömmar nerför hennes kinder.
Hon sätter sig i fönsterkarmen i rummet och stirrar ut i natten, där stjärnorna börjar lysa på den blålila himlen i Huddinge. Stjärnorna ändras inte, utan skiner oberoende av människors känslor eller händelser i livet. Där någonstans i det lugna och stilla, är hennes farfar i himlen. Oberoende av all sorg älskar hon fortfarande sin farfar, och hon vet att han alltid har älskat henne.
Brottet i Henriksdal av Michael Francis ”Hjälp till, hjälp till för fan jag behöver hjälp!” skrek Adam högt. De hämtade en kedja och satte fast den på en Mercedes. Då körde Mohamed rakt fram och tog bort jalusin från affären och sen tog de sönder fönstret. Innan de gjorde det så kollade de om det fanns kamera eller alarm, de kollade noga men hittade inget som kan leda till att de misslyckas med rånet. Då sa chefen ge mig en grej som kan ta sönder fönstret, medlemmen som heter Mohammed tog tag i en sten och gav den till chefen, chefen kastade stenen och det hände inget dem gick genom fönstret och kollade runt. Chefen hittade inget och blev förbannad, han såg ingen av medlemmarna och sa var är du, var är du. Det är mörkt och kallt på natten och klockan var ett. De gick in och tog bort alla grejer och letade efter pengarna, men hittade inget de försökte leta och leta men hittade inget. Chefen skrek och skrek och sa till sina medlemar ”NI SKA HITTA PENGARNA INNAN VI GÅR HÄRIFRÅN”!! Klockan tickade och tickade i Henrikdal. En av de tre medlemmarna satt i bilen för att hålla utkik på polisen eller om någon kommer, han hade högsta musiken på och somnade till Adam ropade till Carl som satt i bilen men fick inget svar, Adam ropade på Mohammed för att se om han har sovit eller om han har för hög musik. Mohammed gick ut från affären och kollade medan Adam fick göra jobbet och leta efter pengarna. När Mohammed var framme så sov den tredje medlemmen Carl. Han kollade på globen och det underbara vattnet lamporna lös och det luktade mat utanför resturangen. Bilen var nära vattnet där det fanns gym och resturanger t.ex. pizza, tai. Det var kallt och snöade i Henriksdal, alla människor i lägenheten sover medan de gör inbrott. Mohammed fick knacka snabbt på fönstret och då vaknade Carl till. Mohammed sa ”om du vill ha jobbet kvar så får du inte sova medan Adam gör jobbet inne på affären, när Mohammed stack för att hjälpa Adam med att hitta pengarna. Så hörde Carl att polisen kommer via radion, Carl regerade snabbt, han blev överraskad när han hörde att polisen kommer då körde han bilen som en raket till Mohammed och Adam och sa ”POLISEN KOMMER!!!!! Vi måste åka från Henriksdal nu annars kommer vi bli fast tagna” dem hörde ljudet av polisbilen med färgen grön och blå, polisen kom närmare och närmare till platsen där dem gjorde inbrott, Carl startade bilen och sa ” Polisen kommer om en stund. Adam, chefen, blev röd i ansiktet av ilska och sa ”allt är ditt fel för att du sov med hög musik.. Carl sa att ”polisen kommer strax” Adam blev sur och sa Fan också! Det gick åt helvete att försöka råna affären, de gick in i Mercedesen och stack därifrån. Polisen kom dit och försökta hitta ledtråd på inbrottet men kunde inte hitta något för att de hade handskar så att polisen inte märker vem som har gjort inbrottet. Polisen gjorde en anmälan på brottet och sen åkte de från Henriksdal och tjuvarna hittades aldrig.
En kall novembernatt på Skytteholm av Lukas Jakobsén Det var en sen höstagskväll i november och de första löven hade precis fallit till marken. Solen sken svagt bakom molnen och höstlöven virvlade och yrde omkring likt snö i en snöstorm. Hade du stått på kullen den 25 november så hade du genom alla dessa löv kunnat urskilja en helt vanlig man i en stor fluffig vinterjacka. I bröstfickan hade du sett någongting rött sticka upp och han kände i fickan för att vara säker på att den var kvar. Han hade axlarna svagt böjda och gick med huvudet böjt ner mot marken. Vid första anblicken såg det ut som att han var en väldigt trött, ledsen man som gick genom den mörka och dystra natten men hade du tittat närmare så hade du sett att han hade ett svagt leende på läpparna för han var på väg att återuppleva några av de lyckligaste stunderna i hans liv. Mannen gick längs vägen som ledde till Skytteholm. Redan innan han hade kommit fram så att han kunde se parken så kunde han höra och känna igen det välbekanta ljudet från alla barnen som lekte i lekparken. Genast så sken mannen upp och leendet bredde ut sig över hela ansiktet och han sträckte på sig och blev rak i ryggen. Ljudet från barnen förde hans tankar 20 år bakåt i tiden, till dagen då allting hände. Dagen då han var på väg till Skytteholm för att spela en fotbollsmatch med sin bästa kompis Martin. Han hade packat sina fotbollskläder och kollade så han hade med sig allting. Benskydd, fotbollsskor, strumpor, allting verkade vara med. Med beslutsamma och snabba steg började han springa ner mot fotbollsplanen, han sprang förbi ängen, lekparken, caféet och han kunde se hur hela hans lag stod samlat runt omklädningsrummet. Den kalla vinden blåste förbi och väckte honom ur hans tankar. Han huttrade till lite och en rysning gick genom hela kroppen innan han fortsatte gå längst vägen. Han gick förbi fotbollsplanerna och frosten fick soljuset att glimra tillbaka med ett starkt sken rakt mot hans ögon. Plötsligt kände han en välbekant doft från det nybryggda kaffet från café Skytteholm. Han kunde inte motstå att gå in och åtminstone värma sig ett litet tag så han gick in, köpte sin kaffe och satte sig vid fönstret. Samtidigt som han långsamt drack sin kaffe så svepte han blicken över bollsplanen, Han kunde se de nya, fräscha fotbollsmålen och han tänkte på hur de såg ut för 20 år sedan, hur de bruna plankorna var så ruttna att man knappt vågade skjuta för man var rädd att de skulle gå sönder. Tanken på de gamla målen förde honom återigen tillbaka i tiden till dagen där han miste det han älskade mest av allting. Martin hade bollen på högerkanten och sprang ner mot hörnflaggan, han sprang snabbt in mot målet samtidigt som Martin slog inlägget. Bollen flög långsamt genom luften och han tog sats för att nicka Smaken från det varma kaffet väckte mannen ur hans drömmar. Han lämnade caféet utan att dricka upp sitt kaffe och precis utanför caféet kom han fram till ett alldeles nybyggt bostadshus. Han gick närmare huset och förde handen mot hantaget. Han kunde inte låta bli att tänka på hur det en gång såg ut. Hur träplankorna låg utspridda över hela området och det enda som fanns var en grund av metallpelare. Han kunde inte låta bli att komma ihåg hur han och hans kompisar bestämde sig för att gå till centrum efter matchen. Han kunde inte låta bli att komma ihåg hur han hade tappat bollen ner i byggnadsområdet. `` Oroa er inte, jag hämtar den`` skrek Martin utan tvekan och hoppade ner från trottoaren. Han kunde se hur Martin gick mot bollen och hur metallpelaren plötsligt lossnade från taket och föll långsamt, centimeter för centimeter mer mot Martin.
Han tvingade bort tankarna, mer ville han inte minnas. Han tog långsamt upp den röda rosen ur bröstfickan och la den intill väggen. Bredvid den fanns 100-tals andra blommor, en bild på Martin och några brinnande ljus. Mannen rättade till jackan och gick ut från huset. Även fast han blivit av med någon han älskade så gick han ändå ut med rak rygg och leende på läpparna. De hade trots allt upplevt så mycket och det var därför han hade gått ner till Skytteholm, för att återuppleva en av deras bästa och roligaste dagar tillsammans och få tillbaka minnen från sin kompis. Det kändes också skönt att veta att Martin avslutade sitt liv med att göra något han älskade med några av dem som betydde allra mest för honom.
13 oktober av Oscar Mårtensson Hade du stått vid Bellevue fotbollsplan den 13 oktober så hade du sett en man stå klädd i en svart kappa med en hatt som täckte ´ögon lite smått. Mannen hade rosröda kinder och strök sig på ena armen samtidigt som han gnuggade det lilla ärret i sin hand hänsynslöst. Vinden fick de brunröda löven att segla iväg över fotbollsplanen och när han med små kliv gick från ena sidan planen till den andra höll han ett stadigt grepp runt om hatten. Hatten var sliten och gav en känsla av att han fortfarande levde kvar på 1800 –talet, synen av mannen var roande för den som tillät sig att studera honom. Han var en präktig karl, huvudet sträckte sig till ribban på fotbolls målet och man kunde tro att han hade levt på gymmet hela sitt liv. Hans ögon var klarblåa och reflekterade hans gyllenbruna hår som la sig precis över ögonbrynen. Tydliga manliga markeringar spred sig över hans ansikte och för att beskriva hans utseende så kunde man likna honom vid en äldre version av Brad Pitt. Hans blick var inte riktigt välkomnande och han såg naturligt något sur ut. Planen han stod vid var av storleken sju mana som är omgiven av ett stängsel på kortsidorna och ena långsidan. Medan den andra långsidan rinner ut till jordig mark för att efter det bli omgiven utav skog. Skogens träd ligger i en brant backe som ger planen en härlig skugga över sig på somrarna, och sidan mittemot gränsar till en brant backe som ger känslan av att platsen är nedgrävd vilket får fördelarna av att man känner sig långt bort från samhället och kan istället bara njuta av den tiden man befinner sig på detta ställe. Hans blick svepte över planen och han tyckte att han såg något i den vita snön. Var det en blåklocka som så fint slingrade sig upp ur marken, eller var det bara en inbillning. Hur som helst förde den honom tillbaka där allt en gång hade börjat. Två pojkar hade sprungit iväg från alla problem och gömt sig vid skogbrynet bredvid den mycket bekanta fotbollsplanen. De hade lovat varandra att vad som än händer så skulle de alltid stå varandra nära, alltid vara vid varandras sida. George den äldre av dem tog försiktigt upp en fällkniv. Fällkniven han hade fått i julklapp av sin far, den kniven som han sov med på nätterna och aldrig lämnade ur sikte. Skenet från kvällsolen speglades i den fina metallen och det bruna träskaftet lämnade inte en sticka ifrån sig. Han skar sig lätt på handen ock kved av smärta. Ett liten linje av blod hade uppenbarat sig på hans handflata och droppade långsamt ner på hans slitna jeans. Sedan gav han kniven till den andra pojken och sa att det var hans tur. Pojken tog motstridigt emot kniven och darrandes skar han ett litet jack på handen. Sedan tryckte George sin hand mot den andra pojkens och sa ”Nu är vi riktiga bröder, blodsbröder, det finaste man kan” Samtidigt som han kysste honom lätt på pannan. Efter det utdelade dom ett snabbt farväl och sprang åt varsitt håll. Hans tankar avbröts av en mjuk tår som hade runnit ner till hans mungipa. Han sträckte ut tungan och smakade försiktig på tåren. Precis som han trodde han den en smak av salt och sorgsenhet som vidare ledde till en ny tår. Han vände sig om och gick med bestämda steg ifrån platsen med ryggen rak och huvudet högt. Hans ståtliga steg förgyllde marken och en lättnad hade skapats inom honom. Samma lättnad som han alltid känner i slutet av den 13 oktober.
Vi är tillbaka! av Simon Nygren Läktarna på arenan är extremt fullpackade av förväntansfulla supportrar, de flesta är väldigt nervösa för det är nog den viktigaste matchen på väldigt länge för Hammarby fotboll. Det är en match där vi har chansen att ta klivet upp till allsvenskan efter fem extremt långa och ångestfyllda år i superettan. Vi har saken i egna händer det är nu det gäller, vinner vi spelar vi allsvensk fotboll 2015. Spelarna kommer in med Kennedy som lagkapten och ser det fina tifot på Hammarby klacken. Man ser att Kennedy och resten av Hammarbyspelarna är väldigt fokuserade, vi skulle möta Jönköping. Matchen drog igång och vi började bra och efter en kort stund spelad i den första halvleken så blir det straff för Hammarby och Jönköpings målvakt visas ut. Det var Kennedy som skulle skjuta straffen, men efter en lång väntan på att få skjuta den så var det dags och alla var riktigt nervösa. Han missar straffen och alla på läktarna kan inte tro vad de precis har sett, 30 000 blev nog väldigt besvikna. Men med halva matchen spelad och det fortfarande står 0-0 började ångesten komma tankarna gick var det vår enda chans är det över eftersom Ljungskile som också slåss med Hammarby om en direktplats i allsvenskan leder med 2-0 så var vi tvungna att göra mål och vinna. Det dröjde inte särskilt länge in i den andra halvleken då Hammarby får en frispark i ett riktigt bra läge. Kennedy kliver fram till bollen och nu är han mer fokuserad än någonsin, han skjuter och bollen går in i mål och nya söderstadion exploderar av glädje när vi tog ledningen med 1-0 men som vi vet så ska man inte ta ut segern i förskott för det kan straffa sig. Men en liten stund senare får vi straff nummer två och Kennedy ska ta den igen efter redan en missad straff den här matchen. Men nu gick den in och det luktar allsvenskt spel 2015. Det blir verkligen en målexplotion det blir både 3-0 och 4-0 och vips så har man glömt bort det som hände tidigare i matchen och nu har ångesten bytt plats med glädjen och på tilläggstid kommer även 5-0 och någon minut senare är matchen slut och alla rusar in på planen för att hylla spelarna som efter 5 raka år i superettan nu tagit tillbaka Hammarby till allsvenskan. Det är som en dröm man vet inte om det som precis har hänt är sant man kan inte smälta allt på en gång det tar tid att förstå. Kampen är över vi är tillbaka Hammarby!
Den oförglömliga kärleken av Mona Domehri Jag kollade mig omkring i Kungsträdgården. Jag satt på bryggan och tog in den uppfriskande luften. Vattnet glimtade av solen och vågorna rörde på sig långsamt. Jag kände den typiska havslukten, den där lukten av salt. Bara sitta här och ta in allt som hade hänt det senaste året. Jag hade upplevt allt på denna underbara plats i vår kära huvudstad vid Mälaren i Grand hotell. Men nu var denna plats inte underbar längre. ¨Där gick han, killen jag inte visste namnet av, killen som gick i 3:an, killens var röst hördes över alla korridorer, killen som alla tjejer ville ha. Killen jag blev för älskad i. Han gick med långa snabba steg. Vart skulle han egentligen? Säkert till festen hela skolan var bjuden på till och med jag. Emma och Danne tvingade mig att följa med. Emma och Danne är de utåtriktade, jag är den blyga, de är pratglada, jag är bokmalen, de är såna som hellre har sällskap, jag är den som skulle kunna vara ensam och lyssna på musik för hur länge som helst i mitt rum. Vi rörde oss mot festen och nervositeten blev allt större ju närmare vi kom, det här var en dålig idé, vad håller jag på med? Det här är inte jag! Jag såg mig omkring i det massiva huset, bilden av insidan kändes litegrann som på film. De klassiska röda muggarna som ligger lite här och där, tjejerna och killarna som dansar tätt in på varandra och den höga musiken som gör så att jag nästan inte kan höra mig själv tänka. Jag orkade inte vara här. ”Emma jag går på toa” Sa jag och fick inget svar tillbaka. Jag ville inte på toa jag, ville bara hitta ett rum där jag fick vara ifred. Jag tog tag i det kalla räcket och långsamt gick jag upp förtrappan till över våningen och öppnade den första dörren. Där stod han, han som jag hade sätt tidigare idag. Killen med det fina bruna håret, med dem smaragdblå ögonen som kollade på mig nu. Båda stelnade till och jag kände mig en hyena som hade precis blivit påkommen. Han rörde sig mot mig och visade att hans kroppsspråk inte var avslappnad längre. ”Var har jag sett dig förut och vad gör du i mitt rum? Sa han med en nyfikenton?” "Jag heter Carolina och går i 2:an på din skola. Ditt rum?" sa jag och kollade ner medan jag lekte med mina fingrar som om det vore det roligaste som fanns. Han ser fundersam ut och till slut sträckte han sedan fram sin hand och sa: "Jag heter Sebastian, Sebastian Sjöstrand. Ja, mitt rum och du kan komma och sätta dig här om du vill, jag bits inte" medans han kollade upp och ner på mig och smålog.”
Jag sätter mig på hans säng och dörren öppnas. Det är Madde i min klass. Den tjejen som tror att hon äger hela skolan bara för att hennes mamma är rektor. Hon tar tag i Sebastian och börjar kyssa honom. Han puttar bort henne och säger: "Vad gör du, jag har ju en flickvän!" Hela min kropp stelnar, har han en tjej!? De känns så tomt och kallt att veta att han har en flickvän. Tills...tills han grepar tag om mig och börjar titta på mig med beundrande ögon. Hans ögon vandrade mellan mina ögon och läppar i nyfikenhet om hur det skulle kännas att få kyssa dem. Jag märkte att han kollade på mina läppar ett par gånger och började långsamt luta sig framåt, och jag gjorde detsamma. När våra läppar möttes tog vi det först långsamt, lite som att vi ville veta vem vi kysser. Men sedan började kyssen ta sig till en annan nivå, till den nivån där det inte fanns något mellanrum mellan oss och där vi började slita i varandras hår. Det var som att vi inte kan få nog av varandra, lite som att den här kyssen var menad att hända, bara att vi inte visste när. Jag känner hur hans varma andedräkt börjar närmar mitt högra öra. "Spela bara med, ta det inte seriöst" säger han.¨ Ha, ta de inte seriöst. Vi blev tillsammans efter allt det som hade hänt. Men nu är han borta för gott, så de spelar ingen roll längre. Jag tog pappret och skrynklade ihop det och slängde det i vattnet. Vad skulle jag säga nu framför alla gråtande människor i kyrkan.
En individ mindre av Jaxin Ercin Grusvägen är smal och lyktorna på vägen har slocknat. Ingen gående syns till och inte heller några poliser. Den rostiga kärran är högljuddare än vanligt och framrutan krossad härom natten. Framåt vägen skymtar jag den gamla villan, en typisk Ängbyplansvilla. Brunröd med tio fönster och välvårdad trädgård. Skåpbilens dörrar öppnas hastig, jag kan knappas bärga mig, nu ska allting ändras, ”vi är mer än du tror, vi är en” citerade jag från Simba. Ömtåligt lyfter jag upp henne, den lugna kvinnan i min famn, vi som så länge har drömt om det här, vi som fick den starka kontakten på tunnelbanan, det var som att vi var menade för varandra. Hon och jag, och så skall det förbli. Hennes mörksminkade ögonlock öppnas och pupillen minskas. Hastigt sätter hon sig upp från den ljusbruna skinnsoffan och stirrar på mig med en fasa i blicken. Det var som att alla våra planer brann upp i en stor låga, som om hon inte kände mig längre. Det var ju vi mot världen. Hon var borta, utom synhåll. Vart hade hon gått? Jag kan inte låta henne skada sig själv, och tänk om hon ser…?! Tankarna spred sig fritt, trots att jag hoppat över min medicin idag, och tre dagar bakåt. Där stog hon, Sabrina med sitt mörka halvkrulliga hår och sin spinkiga kropp. Den kvinnan som jag länge drömt om. Sabrina som liknade min fästmö, så vacker som alla prinsessor man hör om i barnböcker, sådana som inte skall finnas i verkligheten. ”Du har redan listat ut det, har du inte?” sa jag besviken som aldrig förr. Jag hade misslyckats, och nu var det dags att ge upp. Det var för sent, Sabrina stod framför min första fästmös dagbok. Hon har redan förstått och listat ut allt, även hur jag kidnappade henne från Järntorget i Stockholm häromnatten, hon hade full och jag trodde aldrig att hon skulle förstått allt. Den vattentäta planen börjar läcka och mina b-planer har aldrig varit något vidare förut. Stockholm är den stad jag föddes i, och nu den staden jag slutar min sista kväll i. Långsamt vänder hon på sitt ansikte, hon slänger en vass lång blick. Vibbarna blir starkare och hennes blick ledsnare, argare och ännu mer förvånad. Hennes mungipa rör sig uppåt och hennes vita tänder skiner igenom de vidöppna läppstiftsrosa läpparna. Långsamt drar hon upp ett okänt föremål som reflekteras från den väldigt svaga taklampan. Föremålets vassa topp riktas obetänksamt mot mig. Hon skulle inte skada sig själv, hennes plan var olikartad från vad jag hade trott, för henne var det ett spel på liv och död.
En lång gata av Inez Palm I slutet av en lång gata som sträcker sig från Kungsträdgården till Rådmansgatan finns en liten hörna. Ingången är gömd av människorna som sitter utanför och inne är det mörkt och varmt. Nedervåningen är fylld av bakelser och övervåningen har stora fönster och små röda lampor. Det är fortfarande varmt ute, solen har sakta försvunnit i sommarkvällen och det röda ljuset speglas i fönstret ner mot gatan. Hon stannar till, öppnar försiktigt dörren och kliver långsamt in. Hon känner sig ensam i ljudet från folk som pratar och platsen där hon har spenderat timmar, känns som en plats som hon aldrig tidigare har varit på. Bitarna inom henne faller isär om och om igen. Allt hon vill glömma finns där. Hon beställer en kola cheesecake och med aktsamma steg går hon upp för den långa trappan. Hon hör musiken från högtalaren på väggen. Det var, som det brukade en okänd låt som spelades. En låt hon hade hört här tidigare. Som drar henne tillbaka till tiden då inget annat spelade någon roll. Den goda doften av nybryggt kaffe omringade henne. Från platsen i hörnet med fönster åt båda håll såg man ner på gatan där bilar körde och människorna gick. Framför fanns trappan med servitriser springande och människor som kom och lämnade. Men för henne var det bara en person hon la märke till. Hans ljusbruna hår, blåa ögon och svaga leendet fångade hennes blick precis som första gången hon såg honom. Hennes leende växte över hela hennes ansikte och en svag värme spred sig inombords när han närmade sig. Ibland fick hon vänta länge, men när han kom glömdes allting annat bort. Han såg sig inte omkring, det gjorde han aldrig. Ständigt ointresserad av personerna runt om gick han med säkra steg fram till bordet i hörnet. Hon begravdes i tankarna av att han alltid sa de rätta sakerna och visste vad hon ville höra. Cheesecake hade en söt saltig smak som fick henne att beställa samma varje gång, som hon gjorde första gången. Den gången när han med samma säkra steg gick fram till samma bord och frågade om hon hade ätit färdigt. De pratade om allting, skratten ekade ända till nedervåningen. Långsamt försvann musiken, rösterna i bakgrunden och människorna ute på gatan. Himlens klarblåa färg hade blivit något mörkare. De fortsatte prata och skratten förändrades
inte, aldrig hade hon vågat hoppats på att träffa någon som honom. Hennes tankar avbryts av att en ny låt spelas. Hon kommer upp till övervåningen och allt hon kan tänka på är det som hon såg här sista gången, när hon sprang gråtande ut på gatan och inte visste vart hon skulle ta vägen. När hon såg honom. Med en annan. Hennes axlar sjunker ihop och ögonen vattnas av att uppleva det igen. Platsen, där man kan se hela gatan, trappan och alla människor, kanske löser sig allt om hon sätter sig där? kanske skulle han då efter lång tid dyka upp. Deras blickar skulle mötas och allt skulle bli som förut, att det bara var dem. Gråten i hennes ögon och den förvirrande känslan försvinner. Hon går hastigt ner för trappan och beställer en passions cheesecake och sätter sig vid fönstret, på nedervåningen.
Han av Scarlett Flores Jag går långsamt och drar över det ojämna räcket, känner den svala metallen under mina bara fingrar. Minnen av vår första dejt spelas i huvudet som en gammal skatt, som har varit begravd i flera år, eller rättare sagt minnen där det kändes som en dejt. Om du frågar mig nu så är jag inte ens säkert på vad det var. Hur kan det vara möjligt att en person kan vända din värld upp och ner på så kort tid? Hur kan det vara möjligt att bli helt varm inuti efter att ha hört namnet på personen som har gjord dig så mycket illa? Dylan. Jag minns väl första gången jag träffade honom. Det var kvällen den 24 januari, jag var ute på promenad nere vid vattnet där mellan Kungsträdgården och Slussen. En lugn plats med en vacker utsikt, och även min favoritplats. Det var en lugn dag och det var helt mörkt ute, ljuset från båtarna och månen reflekterades i vattnets lugna yta och utsikten var vackrare än någonsin. Jag hade mina hörlurar på maxvolym och var borta i min egen värld tills jag stötte på någon. Den obekväma lukten av en cigarett trängde sig ovälkommen genom mina näsborrar. Jag kollade upp och såg en lång kille med medellångt brunt hår och blå ögon som stirrade ner på mig; han hade en mystisk blick som gjorde att jag blev helt skakig. Efter några sekunder, när vi bröt ögonkontakten, gav han mig ett litet flin som gjorde att jag blev röd som en tomat. Han var hur charmig som helst och jag som var helt naiv, och inte hade så mycket erfarenhet när det gäller killar gick helt med på allt han sa. Ett leende sprider sig över mina läppar av minnen, men det försvinner lika snabbt som den kom. Idag sitter jag på en av flera bänkar som finns här vid vattnet, och i jämförelse med den dagen så är idag en väldig blåsig dag. Här står jag på den platsen där vi först träffades. Här står jag på den här fina plastsen som brukade vara min favorit plats tills jag träffade honom, jag tittar mig omkring. Det känns som om den här fina platsen i vår stora huvudstad har förstörs med tiden lika mycket som jag har förstörs av Dylan. Jag kan höra hur vinden sveper över vattnet brutalt och ger ifrån sig ett ljud som påminner mig om två arga hundar som bråkar efter en köttbit. Meningar som: ”Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen” Ha. ”Vad vore jag utan dina andetag”. Ha ha. Meningar som vilken tjej som helst skulle bli helt förälskad av, inklusive jag. Meningar som kom ut ur hans mun, spelades om och om i hjärnan. Jag blundar och andas in djupt, en doft av hav, fisk och varmkorv tränger sig in genom mina näsborrar. Olika minnen spelas upp i mitt huvud som ett bildspel, allt från vår första kyss, till kyssar som slutade i bråk eller bråk som slutade i kyssar. Från tårar som slutade i skratt till skratt som slutade i tårar. Jag tänker på allt det positiva och negativa med att ha träffat Dylan, och det negativa vinner över det positiva. Det värsta är nog att han tog en del av mig som jag aldrig kommer få tillbaka, det är som att min själ har förlorat ljuset den hade och kvar är bara mörker. Tack vare honom har jag förlorat allt, mina vänner, min familj, allt som var viktigt har jag förlorat. Jag har tappat lusten att leva, den lusten som ingen borde tappa speciellt inte vid en så ung ålder. Jag vet att om någon visste hur jag tänker just nu skulle de
nog säga ”Du kan glömma honom och gå vidare” eller ¨Han är bara en vanlig kille, du kommer komma över honom” Jag önskar att det vore så enkelt, att glömma allt vi gick genom och gå vidare, att börja om men livet är inte som en film där du kan redigera och klippa bort dåliga delar och behålla delarna som blev bra. Livet är verkligt där man får stå ut med allt, även om det är dåligt. Vad kan jag göra? Bara om han ändrade sig, bara om jag var stark nog för att gå vidare, bara om… Jag känner hur min mobil plingar i fickan. Hans namn stod på skärmen följt av ett sms: ”Snälla kom tillbaka, jag lovar att förändra mig den här gången”
Spring Emma av Agnes Szabela ”Dags att vakna kära du, älskade jobbet väntar. SPRING EMMA. Chauffören är där om 20 minuter gå upp nu”. Väckarklockan lät så där varje morgon i hennes liv. Ingen man, inga barn och allt hon har är jobbet, dock älskade hon det mer än allt annat. Det var hennes liv. Lägenheten i Vasastan var en 1:a. Simpel men det var mest en plats där hon bara tillbringa de natten. Hon hade råd med tre våningar på Östermalm men inget passade henne så bra som denna enkla lägenhet. 1 vitt rum och en kingsize säng med väckarklockan bredvid på nattduksbordet. Hon hoppade upp ur sängen och längtade till jobbet. Bilen stod utanför och bara väntade på att hon skulle springa ner och hoppa in i bilen. Eleganta kläder var ett måste, näringslivet var inte en lekplats. Varje dag när hon gick in i porten så hade hon en rak rygg, nickade på huvudet och rörde lite på smilbanden men inte mycket. Svart kostym och kjol var på och sedan gick hon (lite halvt rusande) ner för trappan med en väska i handen som hon inte släppte. I den låg de massor av papper och sedan ett anteckningsblock. Hon hade med sig det vart hon än gick, de kunde vara middag med kunder men i taxin hem var det alltid den hon tog fram och läste, om och om igen. Aldrig fick hon nog av att läsa det där, leendet på läpparna var lika stort varje gång. Hon satt sig i bilen och tog fram anteckningsblocket, ställer väskan bredvid sig och tittar ut genom fönstret med blocket i sitt knä och bara andas djupa andetag. De pratade inte så mycket, chauffören och hon. Ändå så visste han hennes intressen och vad hon gillade och uppskattade men denna dag drog han till med något helt annorlunda. ”Emma vad skulle du säga om att ta en omväg men se vackra Stockholm i denna morgon sol?” Hon svara efter en lång stund tystnad ”ja” Efter en stund kände hon igen sig. De är den där platsen där hon träffa honom. Den där bänken där allt började och allt slutade. Det var två år sedan hon hade varit på den platsen eller ens försökt gått förbi den. Hon kunde aldrig göra det på tanken av att se honom igen. ”Stanna här Mattis och så ringer du jobbet och säger att jag är sjuk, jag ska vara här hela dagen, köper kaffe och mackor på Mellqvist. Sätt upp de på jobbet notan så betalar jag sen.” Utan några frågor gjorde han exakt som hon sa. Hon gick ur och satte sig på bänken. Hon tog fram blocket och började läsa. ”Kära Emma det nu 1 år sedan du valde att lämna mig och jag vet att du inte svarar på mina brev men då måste du förstå hur ont det gör att se ditt vita leende och de glittriga ögon i glamorösa klänningar så lycklig och vacker, vilken framgång du har fått efter att du lämna mig. Vi skulle ju gifta oss. Var jobbet värt det? Alla pengar var det bättre än vår kärlek? Jag har gått vidare och börjat träffa någon annan men att se dig varje gång i tidningen med någon ny kille gör så ont. Jag älskar dig fortfarande mer än allt,snälla Emma svara” Hon ser suddigt nu och tårarna rinner och mascarasträck finns i
hela ansiktet. Hon vill torka bort dem men hon kan inte, mascaran kommer att se ännu mer hemsk ut. Skuggan blir större och nu är hon inte varm av solens strålar. De står en man och tittar på henne men hon vågar inte titta honom i ögonen, att någon ska se en multimiljonär vara så olycklig, de är inte så som tidningarna har beskrivit henne. Till slut tittar hon upp och där står han. Han som har skickat det där brevet, han som älskade henne när hon älskade jobbet före honom. Han står där med träningskläder och har tagit ut hörlurarna och ser på henne med stora ögon. ”Emma”, är allt han får ut samtidigt som han ser henne ha brevet mellan fingrarna.
Överraskningen av Beatrix Svanberg Det var mörkt. Dimman låg som en ogenomtränglig hinna runt hela parken och dem stora mörka träden vajade omkring likt spöken på en kyrkogård. På väg ner för backen saktade jag in medan ögonen fick vänja sig vid ljuset av lamporna. Jag hade alltid gillat Vasaparken. Inte för att just den parken var så otroligt populär bland alla möjliga typer av folk, inte för den vackra arkitekturen eller känslan man fick över att vara ute i naturen. Det var alla minnena. Minnena från den händelsefyllda högstadietiden. Första tjuvrökningen, första fyllan på valborg, och romantiskt klyschigt nog den första kärleken i nian. Den parken jag på sätt och vis växt upp i. Kvällen hade spenderats på en halvtrist fest utan vare sig alkohol eller intressanta killar, så vid halv två började en blandning av uttråkning och trötthet smyga sig på, tillräckligt övertygande för att klä på sig, säga hejdå till alla och börja små promenera hem. Medan jag passerade fotbollsplanen som sakta men säkert med hjälp av frost börjat skifta till en isig bana kände jag hur någon gick efter mig. I förtroende till magkänslan som negativt spred sig genom hela kroppen började jag diskret öka på farten. På vägen upp för backen hörde jag personen bakom mig komma närmre och närmre, för att tillslut gripa tag i min axel med en kall hand och jag vände mig automatiskt om. Framför mig stod en man. Ögonen sken i en gulfärgad nyans och ansiktet hade ett skräckinjagande uttryck som bredde ut sig och vars blick fick mitt hjärta att börja pulsera i 280 km/h, så jag gjorde det första en vettig människa skulle gjort i min situation, jag började springa. Jag sprang på den vägen jag gått på så många gånger, jag sprang tills hjärnsmaken började forma sig i munnen och benen knappt orkade hålla uppe min kropp medan svetten rann nerför ryggen, men förgäves. Kroppen slog omkull på den kyliga asfalten och det hördes ett kras när knäskålarna sprack. Mannen saktade in bakom mig och jag kände att nu var det slutet, han kommer mörda mig. ”Ursäkta mig damen, men jag tror ni tappade er mössa, ni såg ut att ha lite bråttom” Lättnaden sprängde ut i hela kroppen och tog bort en bit av den genomträngande smärtan som sakta men säkert började pulsera runt om mitt ben. Medan mannen räckte över mig mössan hann en tanke svepa över mig, detta var ännu ett händelserikt minne ifrån parken trots allt. Vasaparken.
Jag minns det som om det var igår av Moa Möllenhoff Jag minns det som om det var igår, igår som mina gympaskor nuddade grusvägen så att gruset sprätte runt omkring mig. Bilvägen intill stod tom och skylten på det lokala caféet bländade mig som en hård kamerablixt. Förutom skenet så var natten kolsvart och jag kände mig helt ensam när jag gick där längst vattenbrynet. Jag borde egentligen ha stannat hemma och tittat klart på det där deprimerande programmet på SVT2 men jag behövde verkligen rensa hjärnan. Jag valde att ta vägen förbi Gröna stugan och in i skogsbrynet mot Golfängarna. Jag hörde en bil bromsa till bakom mig så högt att mina öron tjöt, jag fick en spräckande känsla. Tomheten sköljde över mig, mitt ansikte kändes helt blankt. Mina muskler avdomnade och en svettdroppe rann kallt ner längst ryggraden. Bildörren öppnades med ett ryck, men jag såg inte än vem det var. Jag började ta snabba steg in mot grusvägen och jag hörde hur en mörk nasal mansröst skrek efter mig. Jag har starka minnen om hur rädd jag blev när jag hörde mitt namn. Hur kunde han veta vad jag hette? I den stunden trodde jag att jag skulle kunna komma undan men det var då jag kände en stor kall hand runt min hals. Jag slängde mig framåt för att slita mig loss, det smakade jord och blod när mitt ansikte gled mot marken. Jag lyckades greppa en stor sten och körde den rakt på hans skallben. Kroppen blev tyngre och han föll ner till marken. " Så du dödade honom?" frågar poliskommissarien och lägger sin hand på min axel stöttande. "Ja" svarar jag. Klumpen i min hals släpps men samtidigt så vill jag brista ut i tårar. Vad har jag gjort?