Klass 4 Viking skriver egna fabler En fabel är en kort saga med djur. Djuren har mänskliga egenskaper och kan prata. Berä;elsen har en mening och slutar all<d men en sensmoral. På 500-‐talet levde en slav som he;e Aisopos på ön Samos och som samlade på sådana här berä;elser. Han började skriva ner dem och idag finns många av dem a; läsa som ”Aisopos fabler”. Fabler har oJa används för a; berä;a om människors beteenden fast det ser ut a; handla om djur. Aisopos beskrev egentligen de elaka fångvaktarna, men råkade inte illa ut eJersom han bara berä;ade sagor om djur. I skolan har vi arbetat med fabler; vi har läst en hel del och tränat på a; skriva egna fabler. Vi har analyserat hur berä;elser är uppbyggda och startat med a; göra en tankekarta. Precis som ordet ”fabel” betyder ”händelseförloppet i kronologisk ordning” har vi också tränat på a; skriva våra berä;elser så. Vi övar på a; inleda olika stycken med <dsord som EJer en stund, När, Sedan osv. Vi undviker a; upprepa samma ord och försöker använda e; varierat språk och beskrivande ord som t.ex. den grå gamla vargen stapplade fram på ostadiga ben. Vi har lärt oss hur man skriver en dialog, vilket ju passar bra eJersom djuren i en fabel kan prata med varandra. I den här boken kan du läsa barnens egna fabler på både svenska och engelska. I slutet hi;ar du också några ordspråk om djur. Åsa Langton Michanek
Kaninen som ropade hundar Det var en gång en kanin som gick i skogens bästa skola. Han hade två bäs<sar. En var en uggla som var klok och kunde flyga. Den andra var en trö; sköldpadda som var ganska lat, men ändå en snäll kompis. Kaninen själv var ganska skojig av sig. -‐ Hundarna kommer hundarna kommer, skrek kaninen! Ugglan och sköldpaddan kom i värsta farten, men när de kom dit så fanns där inga hundar. -‐ Om du fortsäter skoja med oss så kommer ingen a; komma när du mena allvar, hoade ugglan. -‐ Solklart a; ni kommer, invände kaninen. -‐ Vem vet? svarade sköldpaddan. Kanske, kanske inte. Kaninen fortsa;e a; skoja med sina vänner <lls de blev osams. Men en dag menade kaninen allvar. -‐ Hjälp hundarna kommer, hundarna kommer! utbrast kaninen som vanligt. Ingen kom <ll hans hjälp, ingen flygande uggla och ingen sakta gående sköldpadda. Kaninen tänkte a; det var för sent a; springa, men han gjorde det ändå. Han sprang och sprang <lls han kom <ll e; hål i marken. Där hopade han ner i hålet och stannade <lls hundarna hade ge; upp och gå; därifrån. Kaninen hoppade upp ur hålet och sprang <ll skolan. Där stod sköldpaddan och ugglan och sparkade boll. Kaninen gick fram <ll dem och <;ade på och <ll sist viskade han: -‐ Förlåt. -‐ Vad sa du? Jag hörde inte, svarade ugglan? -‐ Jag sa förlåt, sa kaninen lite högre. -‐ Äntligen kommer du och säger förlåt, svarade sköldpaddan. Hoppas du förstår nu! EJer det här lilla bråket var de bästa vänner för all<d.
Den som väsnas för ingen0ng kommer ingen a2 tro på när det är allvar Sofia S.B.
Delfinen och späckhuggaren Det var en gång för länge sedan, långt ner i havets djup, en delfin och en späckhuggare. De var bästa vänner, men ändå så olika varandra. Delfinen, som he;e Dante, var väldigt hjälpsam och snäll mot alla, medan späckhuggaren Harry var kaxig och mallig. Ibland var Harry <ll och med lite elak och när det gällde mat var han väldigt girig. Trots deras olika egenskaper kom de oJast bra överens. En dag när de var ute och simmade mö;e de späckhuggarhonan som Harry var kär i. Hon he;e Doris och var den vackraste späckhuggaren i hela revet. Doris var lite blyg, men enligt Harry den sötaste en kunde tänka sig. Hon var dessutom mycket givmild. Harry ville väldigt gärna a; Doris skulle tycka om honom så han tänkte a; han skulle imponera lite på henne genom a; simma in i människornas fiskenät och ge Doris en av de fina stora svärdfiskarna a; äta. Harry simmade utan problem in i fiskenätet och nappade åt sig en fisk, men när han skulle simma ut ur nätet fastnade han med stjär_enan och trasslade in sig mer och mer. Dante och Doris hade simmat iväg en liten bit och inte se; vad som hänt. -‐ Hjälp mig, ylade Harry. Jag si;er fast! -‐ Rör dig inte, då kommer du bara trassla in dig mer, ropade Dante <llbaka. -‐ Mår du bra? Frågade Doris. -‐-‐ Ja, jag mår bra, men jag måste komma loss, och det fort för fiskarna kommer för a; ta upp nätet nu. Lyssna, man hör båten och nu ser jag den! Båten stannade och det dröjde inte länge förrän de började dra upp nätet med Harry i. Han undrade om de skulle döda honom om de fick syn på honom. Då fick han en ide. -‐ Kom fort Doris! skrek Dante. -‐ Okej, vad ska vi göra? -‐ Håll emot nätet med tänderna så kommer fiskarna inte orka lyJa upp nätet. Dante och Doris var starkare än fiskarna i båten så nätet sprack och Harry var fri igen. Dante och Doris hade hunnit prata en liten stund innan de var tvungna a; rädda Harry. Doris hade berä;at a; hon inte var intresserad av Harry över huvud taget utan gillade Dante som var så snäll och hjälpsam. Dante och Doris levde sedan lyckliga i alla sina dagar och i fortsä;ningen aktade sig Harry för fiskenät.
Den som gapar e8er mycket mister o8a hela stycket. Ofelia
Igelko>en och ekorren
Det var en gång en gång en igelko; och en ekorre. De tyckte inte särskilt mycket om varandra. Igelko;en var snäll och populär, men ekorren var inte så omtyckt av de andra djuren. Han tog mat från andra djur, var elak och småsint. En kylig höstdag i november sa; ekorren i si; enkla hem och hade tråkigt. -‐ Vad ska jag hi;a på? Kanske jag kan förstöra för någon? tänkte ekorren. Ja, nu vet jag. Igelko;en verkar vara lä;lurad. Igelko;en visste a; det led mot vinter och behövde söka upp en bra plats a; sova sig igenom vintern. Han nosade runt i fyra <mmar eJer någon passande lövhög. Det enda han fann var några feta daggmaskar som han var all_ör mä; för a; äta. Han la upp i en liten maskhög bredvid sig gäspade trö; och tog sig en tupplur. Just som han somnat in kom den elaka ekorren och tog igelko;ens lilla förråd. Igelko;en drömde och vaknade nästan <ll ibland, men då så gjorde ekorren sig <ll en staty, så igelko;en förstod inte vad som höll på a; hända. När igelko;en vaknade mumlade han trö;: -‐ Spår, vad mys<skt, men jag tror jag vem det är som är i farten. Igelko;en la ut lite ekollon utanför ekorrens enkla och smutsiga hem. Ekorren kände plötsligt på lukten av hans favori_öda. Igelko;en hade gjort sig beredd bakom trädet. Precis när ekorren hoppade fram slog igelko;en <ll… -‐ Aaaaaaj! skrek ekorren när han kände taggarna borra in. Vad gör du? Jag bara hämnas för a; du stal min mat.
Det är fult a> stjäla
Eric
Hästen och hunden Det var en gång en hund som blev illa behandlad av sin ägare. En dag bestämde sig hunden för a; rymma. Hunden visste inte vart den skulle gå någonstans. Han bara gick och gick. Till slut kom han fram <ll en skog. Hunden gick in i skogen och fick syn på en häst. Hästen gnäggade och gick fram<ll hunden och sa: -‐Det är jag som bestämmer här i skogen. Om du vill vara här måste du tävla mot mej och vinna! Hunden, som gärna ville bo i skogen svarade a; han ställde upp på de;a. -‐ Möt mej här imorgon. Ta med det tyngsta som du någonsin har burit, befallde hästen, vände på hoven och gick. Nästa dag vaknade hunden <digt och gick mot skogsgläntan där han hade mö; hästen. Den starka hästen hade med sig två får som låg på hans rygg. Den lilla hunden hade med sig bara en liten korg som han bar i munnen. Hästen skra;ade. -‐ Hahaa, är det där det tyngsta du hade a; komma med. Hunden nickade <ll svar, medan hästen stampade av skra; med hovarna så a; fåren gungade på hans rygg. Så tappade hästen de två fåren som ramlade <ll marken med en duns. Hästen skrek: -‐Nej! och insåg i samma stund a; hunden hade vunnit. Den som är starkast är inte allBd smartast eller Högmod går före fall
Ava
Lejonet och apan
Det var en gång e; lejon som skröt så mycket om sin fina man. Apan hörde det och blev så sur, så han bestämde sig a; varje gång lejonet gick förbi så skulle han reta honom. -‐ Du kan inte klä;ra i träd, tja;rade apan. -‐ Det gör inget när man har en sån fin man som jag, svarade lejonet lugnt. -‐ Men om det är mat i trädet så måste man kunna klä;ra, fortsa;e apan. Då blev lejonet så sur så han gick därifrån. Näste dag dök apan upp igen framför lejonet; -‐ Du kan inte nå frukten som hänger i trädet. -‐ Men jag behöver inte frukten som hänger i trädet för jag har min mat här ner på marken, förklarade lejonet. -‐ Men om det inte finns någon mat där. Vad ska du göra då? Då tystnade lejonet och gick sin iväg. Nästa dag gick lejonet förbi samma mangoträd, men apan sa; inte där. Det var alldeles tyst. Lejonet gick runt trädet och fann apan på marken bredvid några frukter. Han var helt illblå. -‐Behöver du hjälp? undrade lejonet. Apan nickade utan a; få fram e; ord. -‐Fast du har sagt så många taskiga saker <ll mig kommer jag ändå a; hjälpa dig, sa lejonet och dunkade <ll apan i ryggen med sin väldiga tass. -‐Host…. Åh, tack, sa apan lä;ad när mangobiten flög ut. -‐Nu får du lova a; inte reta mig mer, morrade lejonet. -‐Ja, men du får inte skryta mer, pep apan. -‐Jag lovar, sa lejonet och skra;ade. Den som illa gör illa far Hanna E
Hunden och ka>en
Det var en gång en svartvit liten ka; och en brun labrador-‐hund. Hunden hade jagat upp ka;en i e; träd och skällde på den lilla ka;en. Mest på skoj för ka;en var inte rädd utan jamade ner mot labradoren: -‐Ja, där nere kan du si;a och glo för a; klä;ra i träd det kan du inte. -‐ Jaja, men jag slår vad om a; du inte kan simma, sa hunden och pekade med svansen på en å en bit bort. Den lilla ka;en tyckte inte alls om va;en, men älskade glass, och tänkte a; han ändå hade en chans ta hem det och föreslog därför: -‐ Sisten över ån får bjuda på en stor glass, föreslog ka;en. Hunden nickade <ll svar och ka;en hoppade ner från trädet. De behövde en domare och gick för a; hämta hästen Gajanjaman. Så började de alla tre gå <ll ån. -‐3 2 1 0! Gnäggade hästen och slog ihop hovarna med en smäll. Hunden hoppade ner i va;net, fast ka;en stod kvar. Han vågade inte. Hunden simmade och simmade. Så helt plötsligt fick hunden kramp i si; vänstra ben. Hunden visste inte vad han skulle göra. Ka;en såg a; det fanns e; högt träd bredvid ån. Ka;en klä;rade upp i trädet och kastade ner en gren. Hunden tog tag i grenen, men grenen gick sönder. Ka;en sprang och hämtade en tjockare och längre gren. Hunden tog tag med sina framtassar runt grenen och lyckades ta sig i land. Hundens päls var helt dyblöt och väl uppe på land skakade hunden av allt va;en. Va;net sprutade åt alla håll och ka;ens päls blev blöt. Även hästen, som nu hade vadad över ån, fick sig en dusch. Alla <;ade upp varandra där de stod alldeles våta. Det blev tyst en kort sekund sedan bröt alla ut i skra;. Hästen frustade adjö och lunkade sakta iväg hem. Hunden och ka;en skra;ade en lång stund. Nu går vi och köper glass! -‐Mmm, vad go; det var sa hunden och slickade sig om munnen. -‐Ja, det var jä;ego; spann ka;en. Som du är mot andra så är de mot dig eller Man måste vara en vän för a> få en vän
Disa
Ormen och rå>an
Det var en gång en orm som inte hade ä<t på länge. Nu var den ute på jakt eJer rå;or. Ormen letade lite här och var men hi;ade inte en enda rå;a. När den hade sökt eJer rå;or i flera <mmar var den väldigt trö; och tog en tupplur. Plötsligt vaknade ormen av e; ljust pip. -‐ Nu kommer jag få min lunch <ll slut, viskade ormen för sig själv. Du kommer inte undan mig! Den lilla rå;an, som oturligt nog hade väckt den sovande ormen med si; pip, hade så bra hörsel a; han hade hört ormens viskande. Rå;an kröp ner i närmaste hål han kunde hi;a. Ormen luktade sig fram <ll hålet men sin kluvna tunga viJandes farm och <llbaka. När han kom fram upptäckte han a; hålet var för litet för a; han skulle komma igenom. -‐ Jag kan vänta, väste ormen ner <ll rå;an i hålet. Någon gång måste du komma ut. -‐ Jag är så smart a; du inte kommer kunna äta upp mig, sa rå;an lite nervöst. -‐ Det tror jag inte på, sa ormen. Rå;an hörde all<ng och behövde komma på en plan för a; klara sig. Då fick han se något längre fram i hålet. Det var en ballong som låg lite längre ner i gro;an. Han blåste upp ballongen och ritade en rå;a på ballongen. När ormen skulle se rå;an på ballongen med sin värmesyn skulle han säkert tro a; det var den rik<ga rå;an och äta upp ballongen medan rå;an skulle kunna smita iväg. Allt gick som planerat. -‐ Jag ger mig, sa rå;an bakom rå;ballongen. När ormen högg sina vassa tänder i ballongen flög han iväg och fastnade i trädet över dem. Under <den ormen försökte komma loss pep rå;an nere från marken: -‐ Var inte så mallig nästa gång. Ormen si;er nog kvar i trädet ännu och tänker på vad han har gjort. Tänk först handla sen Filip
HUNDEN OCH KATTEN Det var en gång en hund och en ka; som skulle gå på <voli. De skulle ta med sig kompisar men hunden ville inte a; ka;en skulle ta med sig sina. Hunden ville bara ha med sig sina vänner. Ka;en vägrade. Den ville ha med sig sina kompisar. Hunden blev arg på ka;en och gick hem <ll den och gjorde det jä;estökigt. – Så här blir det om du vägrar, morrade hunden. Ka;en fick inte följa med på <voli och blev ledsen, men sedan blev den sur och ville hämnas. Ka;en gick hem <ll hunden, <;ade in genom fönstret så a; inte hunden såg och smög in. Ka;en slängde saker på golvet och stökade <ll det värsta han kunde. När hunden kom <llbaka stod ka;en med armarna i sidan och väste: – Så här blir det EJer det kom hundens uppfödare och vart rasande på hunden. Så hunden fick inte gå på <voli han heller. En stund eJer så åkte hundens uppfödare iväg. Då kom ka;en <llbaka för Be om ursäkt. Ka;ens vänner hade gå; hem. Och hunden bad också om ursäkt. De hjälptes åt a; städa upp all<ng. Så när deras uppfödare kom hem så var det helt rent. Hemma hos både hund Och ka;en. Så de bestämde sig för a; gå på <voli bara hunden och ka;en så de sprang <ll <volit det tog en kvart a; springa. Till <volit så de var där i några <mmar och köpte glass Och De vann varsina hund och ka; leksaker. EJer dem så gick de hem och visade sina uppfödare vad de hade Köpt vunnit och gjort eJer de så var dagen slut
Den som gräver grop åt andra faller o8a själv däri Gordon
Räven & Björnen
Det var en gång en björn som mi; på dagen gick i skogen för a; hämta mat. Han fick syn på en räv som stod och beundrade sig själv för sina fina kläder. Björnen gick fram <ll räven och sa: -‐ Du är inte så fin som du tror. Och inte är du så smart heller. -‐ Du får tro som du vill, men jag är fak<skt jä;efin och jä;esmart, envisades räven. -‐ Hahahha, du vet inte ens vad 1+1 är, skra;ade björnen. Så klart blev räven ledsen av det björnen sa, men började rota i sin påse eJer en ma;ebok. När han fick upp den sa han: -‐ Kolla på det här då. Kan du en här uppgiJen? -‐ Klart jag kan, stönade björnen och rykte åt sig boken. Räven stod och kikade när björnen stod med boken i ena handen och räknade på fingrarna med den andra handen för a; lösa uppgiJen. EJer fem minuter fick räven nog, men precis då sa björnen: -‐ Jag kan det! Svaret är 824,5. Se, jag är ju bä;re än du, din lilla räv. -‐ Du kanske är duk<g i ma;e, men särskilt mogen är du inte. Björnen hörde inte vad räven sa. Han bara njöt av sin talang. EJer en stund vaknade ändå björnen upp från sin dröm och s<rrade på rävens påse. -‐ Vad är det där? Frågade björnen. -‐ Bara en påse med lite kläder, svarade räven. -‐ Då är den inte vik<g för dig, sa björnen och slet åt sig rävens påse. -‐ Vad är det med dig? skrek räven, knuffade <ll björnen och tog <llbaka sin påse. Björnen ramlade baklänges på marken. -‐ Förlåt, det var inte meningen, förklarade räven skamset, och gjorde sig beredd på a; råka illa ut. Men björnen sprang bara iväg ut ur skogen och försvann. Räven blev så glad, så räven hoppade upp och ner, om och om igen.
Allt är inte guld som glimrar
Sofia G
Igelko>en och räven Det var en gång en solig dag då en igelko; och en räv mö;es i skogen. När de kom närmare varandra krockade de och igelko;en råkade s<cka räven i svansen. -‐ Aoouj! Aj aj! Vad håller du på med? röt räven. -‐ Förlåt , pep igelko;en. Det var inte meningen a; s<cka dig. -‐ Ok, svarade räven, men för a; jag ska förlåta dig så måste jag göra något elakt mot dig. Igelko;en vände sig förskräckt om och traskade iväg medan räven planerade sin hämnd. Lite senare på dagen hade räven grävt e; djupt hål och lagt massor av löv, pinnar och jord över för a; inte igelko;en skulle märka något. På kvällen när solen precis nuddade trädtopparna kom igelko;en gående på väg hem. Räven hoppade fram och frågade igelko;en: -‐ Ska jag följa dig hem? -‐ Nej tack , svarade igelko;en och fortsa;e gå. Jag insisterar, tjatade räven, och tryckte igelko;en mot kanten av gropen. Igelko;en kände hur marken under hans högra fot liksom saknades . Han skyndade sig bort från gropen, varpå han råkade pu;a <ll räven som tappade balansen och ramlade rakt ner i gropen med en dov duns. -‐ Vad har du gjort! , skrek räven. -‐ Det var du som försökte lura ner mig i hålet, gnydde igelko;en. -‐ Ja, men kan du inte bara hjälpa mig upp ändå? SnyJade räven. -‐ Jag kan hjälpa dig upp, svarade igelko;en, men bara om du lovar a; vi blir kvi; och a; du inte gör om det här. -‐ Okej , lovade räven. Och precis som lovat hjälpte igelko;en räven upp och räven slutade med sina dumheter.
Den som gräver en grop åt andra faller o9a själv däri
Alice H
Lejonet och leoparden Det var en gång e; lejon som bodde i djungeln. Han he;e Max och var djurens konung. Han var starkast av alla och bäst. Så skröt han hela <den. En dag såg han en leopard. Det var en hona. Lejonet Max blev nyfiken och gick fram <ll henne och sa: -‐ Hej, kan vi bli vänner? -‐ Vad heter du? Svarade leopardhonan. -‐ Jag heter Max. -‐ Jag är så hungrig. Vet du var det finns något a; äta? -‐ Ja, det vet jag. De gick ut på savannen för a; hi;a en zebra eller något annat go; djur. EJer flera dagars jagande utan a; hi;a något a; äta började de bli magra. Deras tålamod började ta slut. Dagen eJer såg de en zebra som snubblat i en grop. Lejonet och leoparden såg sin chans a; få mat. Båda sprang fram och dödade zebran. Alla djur kan vara vänner
Mikhael
IGELKOTTEN OCH RÄVEN Det var en gång en igelko; som bodde i bo;en av e; ihåligt träd. Han var ljusbrun med mörkbruna taggar på ryggen. Igelko;en var jä;esnäll och ville gärna hjälpa andra djur som behövde hans hjälp. Igelko;en var dessutom rolig och kunde många bra skämt och var därför såklart också väldigt smart och snabbtänkt. Det bodde också en räv i skogen. Han hade rödbrun päls utom magen och svans<ppen som var vit. Räven var självisk och dum mot alla andra djur i skogen som inte lydde honom. Han tvingade de andra djuren i skogen a; slava och hämta mat åt honom. En dag kom räven <ll igelko;ens hem. Räven gick runt och nosade en liten stund och igelko;en blev väldigt rädd och kröp så långt in i si; träd som han kunde, blundade och hoppades a; räven skulle försvinna. EJer en liten stund gick räven hem <ll sin lya och la sig för a; sova. När han vaknade hörde han hur det prasslade i löven. Det var igelko;en som kom traskande. Räven hoppade hungrigt fram och igelko;en rullade ihop sig <ll en liten taggig boll. Igelko;en kände plötsligt rävens tänder i mot sin kropp men hörde sedan räven yla: -‐ Aj, vad det gör ont i munnen! Du är vist inte så smart som du tror herr räv, sa igelko;en.
Den som tror den är smart är o8ast osmart
Josefine
Ödlan och grodan Det var en gång för länge sedan en ödla som älskade a; lura alla djuren i skogen. En dag ville ödlan lura grodan. Ödlan la ut lera vid bäcken. Sedan dukade han upp en massa frukter och bakelser, ja allt e; djur kan önska sig. Så bad ödlan grodan a; komma <ll fest. Grodan blev överlycklig och hoppade iväg mot ödlans festplats. -‐ Du måste tvä;a händerna innan vi ska äta, sa ödlan med e; förargligt leende. Grodan hoppade ner <ll bäcken och tvä;ade händerna, men när han gick upp <ll ödlan igen så trampade han i leran och blev kladdig om fö;erna igen. När grodan kom upp igen sa ödlan: -‐ Nej, du måste tvä;a dina händer. De är ju alldeles smutsiga, ser du väl? Grodan <;ade ner på sina händer och såg a; det stämde och var tvungen a; ta sig ner <ll va;net igen. Han tvä;ade åter sina händer och gick sedan upp <ll ödlan. Men ödlan sa samma sak igen och igen. Till sist hade ödlan ä<t upp all mat själv. Lurad gick grodan sorgset hem. Först var han ledsen, men sedan blev han arg. På vägen tänkte han ut en hämnd för a; lura ödlan. Nästa dag bjöd grodan över ödlan <ll en fest på va;enhålets bo;en. När ödlan kom sa; grodan där och väntade. -‐ Festen är här nere på bo;en, sa grodan. Ödlan simmade ut <ll mi;en av va;enhålet, såg grodan dyka ner <ll festen och dök eJer grodan. Där nere på bo;en såg ödlan en massa smaskiga godsaker, men när han nästan var nere vid bo;en flöt han upp igen. Frustrerad simmade ödlan ner igen men orkade inte komma ner utan flöt han upp gång på gång. Under <den hade grodan ä<t upp all mat. Dessutom hade alla andra djuren i skogen gå; för a; dricka och se; den stackars ödlan flyta upp gång på gång. Så började alla skra;a åt ödlan och sen den dagen så har ödlan aldrig mer lurat någon.
Den som gräver en grop åt andra faller o8a där i själv
Anton
Ka>en och Husmusen Det var en gång en ka; som bodde hos en gammal gumma. Ka;en var en skrytsam och självisk ka; som all<d ville vara snyggare än alla andra djur. Han var vit på magen och svart på ryggen och svansen. Ka;en kände en mus som också bodde i den gamla gummans hus i e; hål i väggen. Musen var brun med runda öron. Ka;en och musen var ganska bra vänner för a; de hade känt varandra sedan de var små. En dag var ka;en ute och skröt för alla djur om hur snygg han var, men de andra djuren bara fnös och gick iväg. Nästa dag fick han en rose; av den gamla gumman och tänkte a; han blivit ännu snyggare. Ka;en var nu säker på a; alla skulle njuta av hans skönhet, men det hände bara samma sak. Ka;en blev både ledsen och arg på samma gång. -‐ Varför vill ingen se mig som den finaste? SnyJade ka;en för sig själv. Då kom musen sku;ade och undrade vad ka;en höll på med. -‐ Varför står du här alldeles ensam? Sa musen med sin snälla spröda röst. Ka;en berä;ade för musen som sa: -‐ Jag är glad a; du inte gör något farligt för a; imponera på de andra djuren. Ka;en tyckte a; Musen hade rä;, men tänkte ändå a; han skulle gå på vägen så kanske någon kunde se honom i alla fall. Han gick mot vägen men hörde inte när musen varnade honom! Precis då kom en bil! -‐ TJOOOOOOFFF! For bilen förbi på vägen! -‐ Musen skyndade sig <ll Ka;en. -‐ Hur gick det! Ropade musen eJer ka;en. Du skrämde nästan ihjäl mig! Då förstod ka;en a; det verkligen var vik<gt a; man måste vara försik<g. Högmod går före fall
Jessica
Viktor Â
Chihuahuan och labradoren
Det var en gång en chihuahua och en labrador . Chihuahuan var väldigt söt, men inte så lydig. Han hade också en viss brist på regler. Labradoren var en stor och stark hund som kunde alla regler och följde dem prydligt. Han var också ganska försik<g av sig och hade bra förstånd. En dag bestämde de sig för a; de skulle ut och bada från en brygga. -‐ Klockan 13:00 ska vi gå och bada, skällde labradoren. -‐ Ja, det gör vi, pep chihuahua. -‐ Jag går och packar matsäcken, ropade labradoren. På vägen <ll stranden letar de eJer grenar <ll den eld de tänkt göra upp på stranden. De hi;ade inga. När de kom fram <ll stranden blev chihuahua jä;evild och sprang fram och <llbaka på bryggan så a; han nästan föll i va;net. -‐Ta det lugnt lilla vän! Vi sä;er oss på bryggan nu och käkar vår matsäck, skällde laberadoren. -‐ Okej, sade chihuahuan, och sa;e sig. Labradoren tog fram matsäcken och de började äta. -‐Mm vad go; med prickekorv-‐macka, smackade labradoren. -‐ Nu vill jag bada, pep chihuahuan. -‐ Nej det får du inte, morrade laberadoren. Vi måste smälta maten först. Men chihuahuan lyssnade inte. Han hoppade raka vägen i va;net : -‐Hjälp hjälp , jag kan ju inte simma! EJer <o minuter dog den lille chihuahuan. Det är bra a> lyssna
Viktor
Lejonet och Zebran
Det var en gång i Afrika e; hungrigt lejon som gick och sökte mat. EJer a; ha letat en stund orkade han inte mer. Han gick mot sin gro;a trö; och hungrig. På vägen träffade han en zebra. -‐ Hej, sa zebran, du ser sliten ut. -‐ Ja, jag är verkligen hungrig, gnällde lejonet. Då fick lejonet en idé. -‐ Skulle du vilja komma och fika en stund hemma hos mig innan jag går och lägger mig, sa lejonet vänligt. -‐ Ja, det skulle vara trevligt. De gick en lång stund, mellan berg och klippor och gick förbi många andra djur. Lejonet bodde i en gro;a långt från alla andra djur. -‐ Nu är vi framme, skra;ade lejonet. -‐ Ja, det var ingen skön promenad, flämtade zebran. Lejonet och zebran hjälptes åt a; städa upp i gro;an och plocka fram allt som behövdes. -‐ Ack ja, sa lejonet bekymmersamt. -‐ Vad är det? undrade zebran. -‐ Jag har ingen mat i gro;an, svarade lejonet -‐ Ojdå, sa zebran. Precis i det ögonblicket hoppade lejonet på zebran och åt upp den. Det var den största mål<den lejonet ä<t på länge. Han blev så mä; a; han somnade. Då <;ade en schakal in i gro;an och såg lejonet. Han såg också resterna v den döda zebran låg död på marken. Schakalen viste vem mamman var och smög iväg för a; hämta zebramamman. Lejonet sov som en stock. Zebramamman sprang hela vägen <ll lejonets boning. Så hoppade hon in i gro;an och skrek rakt i lejonets ansikte: -‐ Dumma stövel Vad har du gjort! Lejonet vaknade med e; ryck. Zebran sparkade <ll lejonet så a; han föll handlöst mot marken så a; han dog. Zebran frustade. -‐ Så där jag, sa zebran triumferande.
Den som gräver en grop faller o8a själv däri
Sebas<an
Ka>en och Hunden Det var en gång en svartvit och skry<g ka; som var <llsammans med en brun, snäll men ändå lurig hund. De träffades på en strand. Hunden hade gå; <ll stranden för a; leta eJer mat när han träffade en ka; som skröt så mycket om a; hon var så duk<g och så fin. -‐ Du behöver inte skryta så mycket om dig själv, mumlade hunden. Ka;en blev genast arg och gick därifrån. -‐ Du skulle aldrig kunna hjälpa mig i alla fall! jamade ka;en kaxigt. DäreJer gick ka;en fram <ll några andra och skröt om sig själv och kaxade mot alla. Hon var så sur för a; hunden varit dum mot henne så hon gick <llbaka <ll hunden och sa: -‐ Jag är den mest begåvade och fina ka;en som finns här på stranden. Bara så du vet! Sedan sprang ka;en iväg för a; äta matrester på stranden. Hon hi;ade en halv hamburgare under bryggan, men märkte inte fiskekroken som fastnat i brödet. Kroken hakade fast i strupen och med hamburgaren i halsen höll ka;en på a; kvävas. -‐ Hjälp, hjälp jag kommer dö, väste ka;en. Hunden hörde ka;en, sprang fram och gav ka;en en dunk i ryggen så a; både hamburgaren och kroken flög ut. Ka;en tackade så jä;emycket a; hunden hade räddat henne. -‐ Det gjorde jag så gärna men nu vill jag a; du lovar a; aldrig mer skryta, skra;ade hunden. -‐ Okej då, jag ska inte skryta mer, mumlade ka;en.
Den illa gör den illa far Gabriella
Kloakrå>orna Det var en gång två rå;or som inte hade ä<t på två dagar. När de skulle gå över kloaken mö;es de på mi;en. Där låg en matbit. De började slåss om vem som skulle få den. Då ramlade båda ner i kloakva;net. Just då kom en ka; förbi och såg rå;orna som simmade i det smutsiga va;net. -‐ Hahaa, de;a blir min middag, skra;ade ka;en. -‐ Snälla, låt oss vara, pep ena musen. -‐ Ja det tycker jag också instämde den andra musen. -‐ Nej aldrig. Jag tycker ni ser rik<gt delikata ut! hånade ka;en. Så kastade sig ka;en i och rå;orna började slåss för sina liv. Man hörde bara massa slag och sparkar. Det blev e; stort slagsmål alla fick ont, men ka;en lyckades vinna. Han släpade med sig rå;orna hem. När de var hemma gjorde ka;en en soppa med lite kryddor på rå;orna. Rå;orna gjorde motstånd, men <ll sist tryckte ka;en ner dem i soppan. Alla grannarna hörde bara när ka;en sa; och slafsade i sig i soppan.
Ingen rå>a går säker Albin L
Kaninen och krokodilen Det var en gång för länge sedan i en liten skog en kanin som var väldigt törs<g. Han ville dricka va;en i den lilla sjön -‐i skogen, men han hade hört a; många djur i skogen hade sagt a; det fanns en krokodil som kommit <ll fel sjö. Han som inte var så lä;lurad trodde inte på det utan sku;ade gla; vidare <ll sjön. När han kom fram <ll sjön böjde han ner si; lilla huvud och skulle precis dricka när plötsligt en jä;estor krokodil kom upp ur va;net. -‐ Förssvinn från min sjö, morrade krokodilen. -‐ Det här är allas sjö, pep kaninen. -‐ Inte längre, röt krokodilen och försvann under va;en ytan. Kaninen brydde sig inte mer om det och gjorde e; ny; försök a; dricka. Men det skulle han inte ha gjort för a; precis när han böjde sig ner <ll va;en ytan hoppade krokodilen upp och tog tag i kaninen med sina vassa klor. Där hängde kaninen i krokodilens klor och skrek för full hals. Krokodilen skulle precis äta upp kaninen när en jägare, som hade hört talas om krokodilen i sjön, kom. Jägaren såg skräckslagna kaninen, tog upp si; gevär med sömnpilar och sköt krokodilen. Kaninen gled ur krokodilens grepp och hoppade allt var han kunde hem <ll si; hus och gömde sig. Jägaren hämtade sin bil och bar in krokodilen i en bur. Sedan körde han iväg <ll e; reservat för krokodiler och släppte ut krokodilen bland en grupp andra så a; han kunde få e; rik<gt hem. Kaninen gick det också bra för. Hans mamma kom med kaninens favoritmat; en härligt doJande morotssoppa. En <mme senare vågade kaninen gå <ll sjön och dricka.
Modig behöver också tur för a2 klara sig Ebba
Lejonet och Bgern.
Det var en gång e; lejon som skulle jaga så han kunde äta sin lunch. Han gick och gick på savannen <lls han kom <ll e; buskage. Där såg han en gris. – Mmmm det är go; med fläskkotle;, dräglade lejonet. Han smög in mellan två långa träd. Men grisen uppfa;ade lejonet och sprang iväg. Lejonet letade jä;elänge men hi;ade inte grisen. Lejonet sa: -‐ Så nära a; fånga grisen, men såklart såg grisen mig för snabbt, suckade lejonet. Jag kommer ändå fånga grisen senare. Han måste vara här någonstans i skogen. Plötsligt såg han grisen igen bakom e; stort träd. Det var lejonets chans a; fånga grisen. Han sprang fram och grisen skrek: -‐ HJÄLP MAMMA! Lejonet fångade grisen och tänkte a; eJersom grisen skrek på hjälp borde det finnas en <ll gris <ll i sådana fall. Han la den döda grisen på marken bakom en stor sten och gick vidare för a; leta eJer flera grisar. Då kom en hungrig <ger och fick syn grisen på marken. Tigern tog grisen och slukade den så snabbt han kunde. Sedan försvann han snabbt. När lejonet kom <llbaka såg han a; grisen var borta. Lejonet blev ledsen för första gången i si; liv. Det rann så många tårar så gräset blev jä;eblö;. – Varför? klagade lejonet. Min lunch är borta! vrålade lejonet argt. Jag skulle ha ä<t grisen först innan jag jagade vidare. Så gick han hem <ll sin gro;a med en tom mage.
Den som gapar e8er mycket mister hela stycket
Pontus
Sköldpaddan och anBlopen
Det var en gången sköldpadda och en an<lop. An<lopen sa en dag så här: – Jag är det snabbaste djuret i skogen och jag vinner varenda tävling! Sköldpaddan höll inte med så han sa: – Jag vill tävla mot dig imorgon för a; visa a; du inte kan vinna mot en sköldpadda. -‐ Det är ju det enklaste a; vinna i mot dig! men gick ändå med om e; lopp. Dagen däreJer hade djuren i skogen fixat en tävling. Starten skulle gå prick klockan 21.03. An<lopen och sköldpaddan ställde sig vid stratlinjen. An<lopen sköt segervisst: -‐ Det här kommer bli en lä; match -‐ Var inte så säker på det, svarade sköldpaddan. -‐ KLARA FÄRDIGA GÅ! Skrek alla som var på plats. Alla förutom sköldpaddans mormor. An<lopen sprang förfullt men sköldpaddan tog det lite lugnt där bakom. När an<lopen hade sprungit en bit kom han vilse. Medans an<lopen var borta hade sköldpaddan kämpat sig fram <ll mållinjen och just då an<loppen fram hoppande ur skogen och sprang allt vad han hade fram <ll målet sträckte sköldpaddan fram tungan över mållinjen så a; han vann tävlingen. An<lopen erkände och sa: – Ja, jag kan väl inte vinna mot alla trots allt. Sköldpaddan sa: -‐ Spara di; skrytande <lls du har vunnit.
Trägen vinner
Albin We
Vargen och geten Det var en gång en varg som var väldigt hungrig. Han hade inte ä<t på tre dagar. När han hade irrat runt skogen några <mmar såg han en liten gård och tänkte. -‐ Där det finns gårdar finns djur och där det finns djur finns mat. Han smög sakta fram mot gården och stannade fem meter ifrån. Han la märke <ll en liten get som stod ensam och betade i sin hage. Vargen skulle gärna springa fram och döda den stackars geten, men han vågade inte därför a; getens ägare skulle kanske se honom och döda honom. Han såg sig febrilt om eJer någon eller något som skulle kunna hjälpa honom. Då fick han syn på e; lejon som låg och vilade på en stor klippa. Vargen gick fram och frågade: -‐ Stora lejon, skulle du kunna hjälpa mig i min nöd? Jag håller på a; svälta ihjäl! -‐ Vad kan jag hjälpa dig med? frågade lejonet. -‐ Geten där borta ser så god ut, men jag kan inte jaga för jag har skadat benet, ljög vargen. Kanske du kan göra det store lejon? -‐ Okej, svarade lejonet intet ont anande. Geten hade hört allt de hade sagt och övertalade sig själv a; tänka klart för a; inte drabbas av panik. Han tänkte och tänkte och <ll slut kom han på hur han skulle kunna gillra en fälla. Han tog sin bjällra och fäste den i e; rep som han i sin tur fäste mellan hagen och ingången <ll bostadshuset. Så ställde han sig bakom repet och väntade spänt. När lejonet kom springande rycktes bjällran lä; <ll så a; ägaren kom utspringandes med draget gevär. Han sköt både lejonet och vargen och geten levde sedan lycklig i alla sina dagar.
Den som lurar andra kan själv bli lurad Adam G.
Strutsen, räven och vårtbitaren Det var en gång en räv som var ensam hela dagarna. En dag så vaknade räven på slä;en av någon som sjöng. Då så blev han jä;eglad. När han gick närmare såg han a; det var en struts. Räven gick fram och frågade. -‐ Vill du bli vän med mig? -‐ Ja, gärna, svarade strutsen. -‐ Ska vi hi;a på något? Undrade räven. -‐ Ja, vi går in i skogen. föreslog strutsen. -‐ Ti;a en vårtbitare! Sa strutsen. -‐ Ja, vi frågar om han också vill bli vår vän, föreslog räven. Så gick de fram <ll vårtbitaren som gärna ville bli deras vän. Sedan sa strutsen a; hon var tvungen a; vakta si; ägg. Då så tänkte vårtbitaren ut en lis<g plan. Han föreslog a; strutsen och räven skulle skaffa mat och a; han själv skulle stanna och vakta ägget. De tyckte strutsen och räven var en bra idé, men när de gå; tog vårtbitaren med sig ägget och sku;ade hem. När räven och strutsen kom <llbaka <ll slä;en så såg de varken vårtbitaren eller ägget. Strutsen blev jä;eledsen och skrek: -‐ Nej! -‐ Den där lilla rackaren, morrade räven. -‐ Åh, det börjar bli mörk nu. Hur ska vi hi;a honom? Klagade Strutsen. -‐ Jag vet inte, men vi måste hi;a honom, svarade Räven. Vi kan ta e; annat ägg och byta ut det när vårtbitaren sover. Räven och strutsen hi;ade e; annat ägg och by;e ut det mot strutsägget.
När de frågade vårtbitaren varför han hade gjort så fick de veta a; det var för a; rädda hans mamma. Då förstod räven och strutsen och ville också hjälpta vårtbitarens mamma. Mamman överlevde och alla blev vänner.
Det är bä>re a> fråga en a> stjäla
Lovisa
Älgen och igelko>en
En dag lunkade en väldigt trö; älg omkring i skogsbrynet och letade eJer e; ställe a; sova på för han hade inte sovit på flera dagar. EJer e; tag hi;ade han e; perfekt ställe a; lägga sig ner på. Det han inte visste var a; det var den lilla snälla igelko;ens bo han hade hi;at. Så när han la sig ner fick han sig en ordentlig chock. Med igelko;ens taggar i ryggen började han hoppa runt och sparka i marken. Igelko;en vaknade av oväsendet och började långsamt gå därifrån. Älgen ställde sig upp på bakbenen för a; sedan falla ner med all sin vikt på igelko;en, men helt plötsligt kom en kraJig vindby och älgen ramlade med huvudet före på en sten och svimmade. Igelko;en tog hand om älgen och gav honom mat. EJer några dagar vaknade älgen upp och kände sig bä;re än han någonsin gjort förut. Sedan den dagen har älgen all<d hjälpt igelko;en med a; hi;a mat och plats a; sova och så. Se upp med det du gör. Peter
Ka>en, paddan och haren Det var en gång (närmare bestämt 2567 år sedan) en ka;, en padda och en hare. En dag tänkte paddan lura ned haren i en grop. ”Jag gillar inte den där haren” mu;rade paddan ” Ja! Jag vet!” Utropade han. ”Jag kan gräva en grop och lura ned haren där!” Ka;en hade hört paddans ondskefulla planer. Han sprang hem <ll haren och varnade honom. När paddan var klar stod ka;en på andra sidan gropen och ropade: ”Gra<s ost!” Paddan älskade ost. Han skulle gå och ta lite ost, men rä; som det var så trillade han själv ned i gropen.
Den som gräver en grop åt andra faller o8a själv däri Edvin
The cat and the dog
Once upon a <me there was a cat that walked on a meadow. Then the cat saw a dog and said: -‐ What are you doing? The dog looked at the cat. But the dog didn’t say anything. The cat sat down and said again, now louder: -‐ What are you doing?! -‐ Nothing, said the dog and kept on staring at the cat. -‐ Would you like to come to my house? asked the cat with a friendly voice. The dog became worried but said yes all the same. The dog and the cat walked to the cat’s house. -‐ Welcome to my home! invited the cat with a happy face. We have to go in through the cat flap. -‐ Okay, said the dog polite and entered the house through the li;le hole. The cat went into the house, but when the dog came in the owner of the cat screamed at the dog. The dog turned around and ran out of the house and the cat ran aJer. -‐ I’m so sorry, said the cat. I didn't know that the owner was at home. But the cat didn’t tell the truth because it knew that the owner was in the house. The cat just wanted to fool the dog. And it worked. But not so long. The dog saw the cat's face and understood that the cat had fooled him. -‐ Since we can’t be at your home, do you want to come to my place instead? asked the dog. -‐ No thanks, said the cat. -‐ But I don't live in a house. I live in the wood, said the dog happily. -‐ Okay, said the cat. The dog showed the cat the way to the forset. When they arrived the cat saw that the dog had several dogs in his family. -‐ No cats are allowed in this family! screamed the dog’s family, and ran towards the cat who escaped away to the meadow. AJer a while the dog showed up near the cat and said teasingly: -‐ I’m sorry. Are you hurt? -‐ Yes, said the cat. I'm sorry I tricked you, it'll never happen again, said the cat very sadly. -‐ Okay, and I’m sorry too, replied the dog and now he ment every word. -‐ Let’s make a home together, said the cat. -‐ Yes, like a friendly home, said the dog and smiled. The dog and the cat jumped away and laughed. And they lived happily ever aJer.
A friend is the one who knows you and likes you all the same Sofia G.
The bear the fox and the ant
Once upon a <me in a bea<ful and deep forest lived a bear, a fox and an ant. One day the bear went out for a walk to have a picnic. On his way he saw a pot where the fox lived. The bear knocked on the door and said: -‐ Hello Mr Fox, do you want to have a picnic with me? The fox said yes and jumped out of his burrow. The bear and the fox walked deeper into the forest. When they had gone some distance they saw an anthill. When they stood at the anthill an ant came out and said: -‐ What do you want? The bear and the fox asked the ant if he also would like to have a picnic. The ant said yes and walked away with the bear and the fox. When they had walked for a long <me they finally arrived. The bear took out the buns, cookies and juices. They ate laughed and had really fun! AJer a while they desided to go home, but now they realized they did not know where they came from. They where lost in the forest! They all started to panic, but finally the ant said: -‐ If we follow each other to our own places we will find our way back. We just go back the way we came. Everyone tough it was a good idea and they made their way home. First they saw the anthill. The ant and waved goodbye. The next place was the fox’s burrow. When the fox crept into the set the bear waved and said goodbye. The bear also reached his home where he crawled down and fall asleep. You have to be a friend to get a friend Alice H
Den räv som väntar på a> hönorna ska falla från pinnen förblir hungrig Betyder a; du anstänga dig för a; saker ska hända och inte bara v.änta
Trägen vinner betyder a; den som kämpar mest kan också vinna.
Arga ka>er får rivet skinn Betyder a; den som bråkar får räkna med a; råka lla ut
När ka>en är borta dansar rå>orna på bordet betyder a; om man vill äta godis kan man passa på när mamma är borta.
Skällande hundar bits minst betyder a;den skällande hunden bits inte för den har fulllt upp och a; den tyste kan vara lömskare än den som pratar.
Även en blind höna kan hi>a e> korn betyder a; du ka lyckas även om du har det svårt.
Denna bok har kommit till under KUL1415 – Kulturår för barn och unga i Stockholm 2014–2015. Syftet är att barn och unga ska ha roligt, få upplevelser och inspiration som ger nya vägar för lärande, nyfikenhet och engagemang. I Stockholms förskolor och skolor är kultur ett viktigt inslag i lärprocesserna. På www.kulan.stockholm.se erbjuder kulturlivet en stor mängd aktiviteter varje år. Tryck: Edita Bobergs AB
Man ska inte skåda given häst i mun betyder a; man ska inte bedöma det man får i present utan vara tacksam för det man får.
Denna bok är skriven av klass 4V på Nya Elementars skola VT-‐15