Primaskolan grupp6 skrivet i stj222rnorna

Omslagsdesign: Moa Nilsson Text, baksida: Matilda Vermcrantz Alla texter och bilder 채r gjorda av elever i 책rskurs 9 p책 Primaskolan i Farsta 2014-2015.

Tryckt 2015

2

Innehållsförteckning Speciell, sid. 4 - Teodora Gutic Livets tester, sid. 12 - Ludvig Peleback Något klickar, sid. 17 - Andrea Starck 2033, sid. 24 - David Bertlin Arv, sid. 28 - Tuva Nydahl

3

1. Speciell Text och illustration: Teodora Gutic

4

Kyla omfamnade henne där hon låg på den vita, sterila sjukhussängen, glatt ovetande om hur världen utanför hennes rum såg ut. Det enda ljud man kunde höra i det lilla rummet var ljudet av hennes tunga andetag och det konstanta ljudet av något som pep till vänster om henne samtidigt som hon kände en främmande känsla i hennes vänstra arm.

Hon försökte sträcka på sig men upptäckte att hon knappt kunde röra på sig. Panikslaget försökte hon slå upp ögonen och upptäckte att hon inte kunde öppna ögonen heller. Hon försökte förgäves att röra på hennes armar och ben i flera minuter. Det pipande ljudet hade nu excellerat och pep nu snabbt i takt med hennes hjärtslag. Det var då hon förstod.

Hon var på ett sjukhus. Men varför? Plötsligt hörde hon ljudet av flera par fötter och hon visste att de var på väg mot henne. Hon hörde en dörr skjutas åt sidan och en mörk och monoton röst hördes över ljudet av den pipande maskinen. ’’Stabilisera henne innan hon går in i chocktillstånd. Lynn, vi behöver lugnande. Dubbla dosen om du måste men få henne bara lugn. Stanna med henne tills hon vaknar.

Rapportera till mig om något förändras.’’

När rösten hade försvunnit kände hon en stickande känsla i hennes högra arm och försökte slita åt sig armen. Hon fortsatte att försöka röra på sig och öppna sina ögon när hon kände hur hennes ben och händer började domna bort och hur det pipande ljudet saktade ner. ’’Lugn nu lilla barn, denna kommer att ta hand om dig. Sov nu lilla barn.’’

Rösten var mjuk och feminin med en stark dialekt av ett språk hon inte kunde identifiera och hon fann sig själv somna till ljudet av den moderliga rösten bredvid henne.

Hon vaknade lite då och då för att vara vaken i ett par minuter innan hon somnade om och inte vaknade under hela dagar.

Tre veckor senare vaknade hon igen. Men denna gång, istället för att skynda på väcknings processen lät hon hennes kropp ta den tid den behövde. I flera minuter låg hon stilla på sjukhussängen som stank av steriliseringsmedel. Hon föreställde sig själv hur hon skulle se ut när hon såg sig själv nu efter att ha legat i en och samma säng under... Hon 5

visste inte ens hur länge hon hade legat i sängen. Dagar? Veckor? Månader? Hon hörde någon röra sig bredvid henne och försökte öppna ögonen för att se vem det var, men hennes ögon ville fortfarande inte öppnas. Hon tog ett djupt andetag och öppnade sin mun för att prata men istället började hon hosta och kippa efter andan när hon upptäckte hur torr hennes hals var. Plötsligt kände hon hur ett par långa fingrar mjukt och varsamt tog tag i hennes nacke och hur något svalt slank ner hennes hals. Vatten. Hon drack girigt och gav ifrån sig ett svagt ljud i protest när Lynn, hennes sköterska, drog undan glaset. ’’Ni får inte dricka för mycket lilla barn. Ni kommer bara att spy upp det.’’ Hon nickade och öppnade munnen för att tacka henne, hon förmodade att det var en kvinna som hade hjälpt henne och hurrade mentalt när hon kunde viska ut ett tyst och hest tack. ’’Det var så lite. Denna är här för att ta hand om er.’’ Hon nickade stumt innan hon lade sig på sängen igen. ’’Varför kan jag inte öppna mina ögon?’’

Hon hörde Lynn, som hennes namn var kom hon ihåg, sträcka sig efter något och efter ett par sekunder hörde hon ett klickande ljud och plötsligt så kunde hon se igen. Det tog henne ett par minuter att få hennes ögon att justeras till ljuset i rummet och medan hörde hon hur Lynn pratade i vad hon föreställde sig var en telefon. ’’Hon är vaken nu doktor... Ja, denna ska informera henne om det... Ja, herrn... Nej, herrn... Denna gör det nu herrn.’’

När hon äntligen öppnat sina ögon helt och hållet var hon tvungen att kisa för att se sig omkring rummet hon var placerad i. Väggarna var målade i en deprimerande vit färg och golvet var en ljusare nyans av grå och tre ljusrör hängde ner ett par centimeter under taket.

Hon skulle precis lufta sina händer för att dra sina fingrar genom sitt hår som både luktade och kändes som om hon inte hade tvättat det på flera år, men när hon lyfte sina armar var det inte hennes skinn hon såg. Det var bandage. Blodet i hennes ansikte försvann och hon blev blekare än hon någonsin hade varit. Från toppen av hennes fingrar till början av

6

hennes axlar hade någon lindat ett elfenbensvitt bandage runt hennes förvånansvärt ganska tonade armar. ’’Lynn? LYNN!?’’

Första gången under alla tider hon hade varit vaken, hade Lynn, som alltid hade varit där för henne när hon vaknade, försvunnit. Då upptäckte hon en vit avskärmare i ett hörn längst med väggen och såg skuggor av en person. Kunde det vara Lynn? ’’Lynn? Varför är mina armar i bandage?! Lynn!?’’

Hon kunde urskilja skuggor bakom avskärmaren och hon svor att Lynn nästan var två meter lång. ’’Ni måste lugna ner er, lilla barn. Denna är lite... Annorlunda, än vad ni är van vid...’’

Innan flickan kunde svara sköts dörrarna åt sidan och en kort man klädd i en vit rock klev in i rummet. Mannen, enligt henne såg ut som döden själv. Hans ansikte var benigt, hans små mörka ögon var insjunkna och hans hy var en sjukligt grå nyans. En robot. Han sneglade på henne innan han frös och gick fram till foten av hennes säng för att ta fram hennes journal, men istället tog han fram en platta gjord av något som såg ut som glas.

Han knackade på plattan två gånger innan den kom till liv och en en ny robotliknande röst hördes i rummet. ’’Patientens värden är normala. Sista uppvaknandet skedde klockan 03.56 under sköterskan Lynns skift. Sista bytet av bandage skedde klockan 06.00 den tjugotredje december år 3044. Något mer ni behöver doktorn?’’

Mannen grymtade och lade tillbaka plattan vid hennes fötter och kände hur hjulen började vändas i hennes huvud. År 3044? Innan hon hann tänka mer hade doktorn kommit närmare henne och stod nu ovanför henne med en liten lampa i handen. ’’Titta rakt in i ljuset.’’

Mannen riktade lampan mot hennes ögon och hon tittade rakt in i den som han hade sagt. ’’Anteckna; Patientens öga ser normalt ut,’’ plattan lös till innan hon såg att det doktorn hade sagt nu hade skrivits ner på den. Hon

7

vände sig mot doktorn för att fråga vad det var som pågick när han sa något som fick henne att stelna till. ’’Det artificiella ögat reagerar som det ska. Jag fortsätter med undersökningen av patienten med hjälp av sköterska Lynn om ett par minuter. Slut.’’

Plattan slutade lysa och doktorn vände sig mot henne igen och lyfte läpparna i vad som egentligen skulle vara ett leende men såg mycket mer ut som en grimace innan han vände sig om och kallade på sköterskan Lynn. ’’Lynn! Vi ska ta bort bandagen nu. Kom fram och sluta larva dig.’’

Hon såg hur sköterskan rörde runt bakom skärmen innan hon hörde hennes röst. ’’Denna tror att det vore bättre att låta en av samma sort som doktorn ta bort bandagen.

Hon har aldrig träffat en sådan som denna.’’

Doktorn blev röd i ansiktet och stormade över till skärmen och slet den åt sidan vilket både förvånade och skrämde henne. Hur kunde en så gammal och kort man lyckas med att slita undan en så stor skärm som om det vore ingenting? Hennes rädsla försvann snabbt när skärmen föll mot golvet och hon fick se sin sköterska, kvinnan som hade tagit hand om henne under de få gånger hon hade vaknat från vad hon trodde var en koma. Det första hon lade märke till var att Lynn skinn var en underlig nyans av blå med vita märken formade som olika ränder. Det andra hon lade märket till var hennes underligt långa hals.

Det tredje hon märkte var hennes långa armar och tre långa, smala fingrar på varsin arm.

Till sist hittade hon Lynn ögon och flämtade till. De var enorma och helt kolsvarta. Då förstod hon. Människor var inte ensamma i universum. ’’Wow...’’

Hon tog ett djupt andetag och såg Lynn i ögonen för att bevisa att hon inte behövde gömma sig för henne. ’’Jag... Du... Jag visste det!’’

Både doktorn och Lynn klev fram för att undersöka sin namnlösa patient medan de frågade henne frågor. ’’Hur gammal är du?’’ ’’Vad kommer du ihåg?’’ ’’Vad heter ni?’’

8

Flickan tog ett djupt andetag och lade sin bandagerade hand mot sin panna. ’’Jag- Mitt namn är Aurora. Aurora Hawkins. Jag... Jag vet inte riktigt hur gammal jag är...

Fysiskt är jag tjugotvå år gammal, men det var ju år 2302... Så jag är egentligen-’’ Hon blev avbruten av en leende Lynn. ’’Ni är sjuhundrafyrtiosex år gammal, Miss Hawkins. Ni kan fortsätta med att besvara våra frågor, om ni kommer ihåg så klart, men vi måste få av er dessa bandage nu.’’

Aurora nickade stumt och lät Lynn och doktorn, som hon fortfarande inte visste namnet på, lossa bandaget runt hennes armar. Efter flera minuter hade bandaget på båda armar lossats. Det var inte förrän bandaget hade tagits bort från hennes högerarm som hon insåg att hon hade hållit andan. Hennes blick möttes av en välbekant arm med ett ärr som sträckte såg från hennes armbåge till hennes axel. Hur hon hade fått ärret visste hon inte.

Hon var bara glad att hon möttes av hennes egna arm. Hon vände sig mot hennes vänstra sida och förväntade sig samma sak men när hon såg den bekymrade minen på Lynns ansikte kände hon hur hennes kropp spände sig mot hennes vilja. Med en diskret nick från doktorn återgick Lynn till att få av Aurora bandaget. ’’Det finns en hink under sängen ifall ni behöver den. Det som ni nu kommer att se är nog inte likt något som ni någonsin har sett... Ni har blivit varnade.’’

Och med det drog Lynn av bandaget helt och hållet. Det som mötte Aurora fick henne att stelna till och hennes mage att vändas.

Hon visste inte riktigt vad hon hade förväntat sig, men hon hade definitivt inte väntat sig att hela hennes vänsterarm var ersatt med en arm gjord av metall. Armen var designad att se ut precis som hennes riktiga vänsterarm hade sett ut en gång i tiden, förutom att armen var mekanisk. Prövande sträckte hon ut handen och rörde på hennes fingrar.

Hennes fingrar. En gång i tiden hade det varit hennes fingrar. Hennes riktiga fingrar. Av kött, blod och skinn. ’’Jag vet att det kan ta ett tag att vänja sig vid en mekanisk arm, men många av våra nuvarande soldater går igenom dessa procedurer frivilligt för att få styrka som ingen vanlig varelse kan besitta. Ditt fall var dock annorlunda. Oftast måste man ha personen i frågas 9

signatur och samtycke innan man går igenom proceduren och operationerna, men efter som att ni var medvetslös när vi drog ur er ur isen och med tanke på frostskadorna er arm och ansikte-’’ Det sista doktorn sa fick Aurora att vända sig om mot honom. ’’Isen? Vad menar ni?’’ Doktorn såg förvånat på henne. ’’Minns ni inte? Det var så vi hittade er. Under isen. Vi hade hoppats på att ni kunde berätta om vad som hänt resten av mänskligheten-’’ Hon kunde inte lyssna mer. Hon var tvungen att ta sig härifrån. Snabbare än någon människa någonsin skulle kunna klara av reste hon sig från sängen. Doktorn och Lynn reste på sig och försökte ta tag i henne men hon backade ifrån de in i ett hörn. ’’Vad har ni gjort med mig?!’’

Doktorn tryckte på en knapp på väggen och försökte lugna ner henne, men Aurora lyssnade inte. Hon knuffade undan Lynn ur sin väg och slet upp dörren med hennes mekaniska arm så att den slets av från väggen innan hon sprang ut i vad som såg ut som en rymdfarkost. Golvet var täckt av ett svart slätt material som fick henne att nästan glida över golvet medan väggarna var av en mörkare metall än hennes arm. Det var få ’människor’ på skeppet, och alla var klädda i likadana kläder som doktorn.

Vetenskapsmän.

De kom emot henne. De var ett hot.

Hon var tvungen att fly.

Hon vände sig om och sprang. Hon visste inte ens vart det var hon var på väg, men hon var tvungen att ta sig härifrån. Hon sprang i flera minuter, svängde i varje hörn, puttade ’människorna’ ur vägen och sprang.

Hon sprang ända tills hon kom till en återvändsgränd.

En återvändsgränd av glas.

Ett fönster.

Hon stannade och tittade ut.

10

Tårar välde upp i hennes ögon.

Två vita glober verkade sväva i den konstant svarta galaxen bland tusentals av stjärnor. En av dessa glober skulle ha varit grön och blå. Nu låg det gröna och blåa under ett täcke av vit is.

Hon sjönk ner på sina knän. Det var för mycket.

Plötsligt hörde hon någon komma upp bakom henne och en grå hand vilade plötsligt på hennes mekaniska axel. ’’Jag ber om ursäkt för hur allt detta utspelade sig. Jag gör verkligen det Aurora. Får jag kalla er Aurora?’’

Hon nickade stumt. ’’Minns ni vad som hände, Aurora?’’ Hon skakade på huvudet. ’’År 2310 inträffade en naturkatastrof på Tellus. Temperaturerna sjönk drastiskt precis efter att isen smälte på flera kontinenter. Vi hittade dig i isen. Vi hittade andra människor också, men vi kunde inte rädda dem. Det är därför du är speciell Aurora.’’

Han suckade och smekte Auroras axel. ’’Du är ju trots allt den sista av din sort.’’

11

2. Livets tester Text: Ludvig Peleback 28/10 - 2115 Jag hör Edmund ropa högt inifrån labbet, och jag springer dit så fort jag kan. “Nu händer det”, tänkte jag. “Nu har vi lyckats! Efter alla dessa år kanske vi äntligen har lyckats kombinera rätt mängd och ämnen för att framställa de tabletter som kommer förändra världen för alltid!”. Så fort jag kom in i labbet sa han de orden jag hade väntat på.

- Lucas, dom är klara.

Jag blev så lycklig så jag inte visste var jag skulle ta vägen. För sju år sedan så hade vi blivit tilldelade ett projekt av staten där vi skulle skapa fem olika piller som gör det möjligt att göra omänskliga saker, som skulle säljas väldigt dyrt. Vi hade bestämt oss för att döpa serien piller efter olika färger, istället för att kalla dom deras tråkiga namn som var kombinationer av olika ämnens förkortningar. Vi gjorde det vita pillret för att kunna flyga, det svarta för styrka och ett rött, grönt och blått piller med diverse andra egenskaper.

Vi skulle precis skåla när vi kom på att våra revolutionära piller behövde testas en sista gång innan vi kunde sälja dom. Vi hade gjort många tester innan, och det borde inte vara några problem kvar med tanke på hur många vi lyckats ta bort, men det var ett krav.

- Vill du, eller ska jag? frågade jag.

- Det är ett riskfyllt uppdrag, vi vet inte om det finns några bieffekter kvar. Vi borde anställa en testperson istället, svarade Edmund.

- Och det tror du kommer gå? Ingen vill jobba som testperson efter det som hände vid våra första tester för sex år sedan.

12

Det blev tyst. Jag visste att han höll med, men jag såg på hans ansiktsuttryck att han helst inte skulle vilja prata om vad som hände när vi testade det svarta pillret första gången. Det var den tredje november 2119 som det hände. Jag såg att han inte ville prata om det, och helt ärligt ville inte jag det heller, så för att få slut på ämnet så sa jag något som skulle komma att förändra mitt liv för alltid.

- Jag gör det.

- Säkert? sa han med orolig ton.

Jag nickade. Det var bestämt. Jag var nervös, men försökte tänka positivt. Jag gick hem.

Jag lagade mat, städade, och gick sen och lade mig. Men jag somnade aldrig.

29/10-2125 Så fort jag gick in genom dörren till Hz Corporation (som fått sitt namn efter grundaren Reinhard Herz) kände jag min nervositet flöda. Idag var det testdag nummer ett och jag skulle testa det vita pillret, som förhoppningsvis skulle ge mig förmågan att flyga. Jag gick långsamt genom lobbyn och genom alla korridorer, och det kändes som att det var en mycket längre väg än vad det egentligen var. När jag kom in i labbet så blev jag välkomnad av alla forskare som på något sätt varit med och jobbat med projektet, och Edmund sträckte fram en liten låda till mig.

- Här, sa Edmund. Lycka till.

- Tack, svarade jag. Några regler, något jag måste tänka på?

- Du får inte berätta hur du gör dina omänskliga saker tills vi vet att alla piller funkar felfritt, du får inte heller använda till exempel det röda pillret för att gynna dig själv.

- Alright.

- Var tillbaka inom fem timmar.

Efter jag lämnat byggnaden så tog jag ett djupt andetag och svalde sedan pillret. Det skulle ta ungefär 15 minuter tills man märkte av effekten så jag hoppade på tåget och åkte till innerstan. Det var mitt under rusningstid och alla var på väg till jobbet. Jag försökte komma på den bästa platsen att testa det på utan att det skulle verka för konstigt, och kom fram till att jag kunde låtsas vara en magiker på gatan. På det här sättet kunde jag testa 13

pillret medan folk såg på, utan frågor. En annan bra anledning att testa det just här är att ifall det gick fel så skulle det finnas många i närheten som kunde hjälpa till. Jag gjorde mig redo, och kände en plötslig rusning genom kroppen. För att flyga skulle man peka med tummen upp mot himlen och sedan sträcka ut sina armar och vifta. Ju mer du viftade, desto snabbare skulle du kunna flyga. Jag följde stegen och kände hur jag långsamt lyfte från marken. Ju högre jag kom desto mer folk samlades runt mig. De applåderade, ropade och visslade. För en gångs skull kände jag mig väldigt uppskattad. Jag hade haft en tuff uppväxt och det här kändes nästan som att det inte vore på riktigt. Alla dom här personerna är här bara för att titta på mig, och ingen annan.

När jag var djupt försjunken i mina tankar högg det plötsligt till i mitt bröst. För en sekund försvann min blick från folket och det enda jag såg var en doktor. Han var skallig och höll i en burk med piller i olika färger. Mer såg jag inte innan jag återfick min syn igen.

Jag landade snabbt och började springa. Mitt hjärta slog snabbare än vad det någonsin gjort och jag ville bara hem. Så fort jag kom in igenom min dörr lade jag mig på soffan.

“Vem var den där doktorn, och varför skrämmer han mig?”. Då uppenbarade det sig. Det var inte vilka färger som helst på pillerna, det var samma färger som våra.

3/11-2125 Det hade gått fyra dagar sedan jag hade sett doktorn för första gången. Varje gång jag prövade ett piller så uppenbarade han sig i någon sekund och försvann sedan igen. Jag var helt säker på att det var en effekt av pillerna och berättade självklart för Edmund.

När jag berättade så tittade han på mig som om det inte vore något speciellt, och återgick till sitt arbete.

- Hallå? Förstår du inte vad jag säger? sa jag med arg ton.

- Jo, men varför är det något speciellt? Jag ser honom hela tiden, man vänjer sig.

Jag blev chockad. Det var inte logiskt, för han hade ju inte ens testar pillerna själv.

Väldigt förvirrad så svalde jag ett svart piller och åkte till en boxningsklubb för att testa min styrka. De bokade in mig på en match och jag gick, helt utan någon erfarenhet, in i ringen. Min motståndare var lång och stor och var verkligen inte den typen man skulle 14

vilja slåss mot, han såg ut att kunna slå riktigt hårt. Av någon anledning så kände jag igen honom, men hade ingen aning vartifrån. Medan jag var mitt uppe i mina funderingar, så var matchen helt plötsligt igång. Jag, som tänkte att jag skulle slå honom så hårt att han flög iväg, började röra mig mot honom direkt. Han visade inga tecken på rädsla eller att han skulle göra en motattack, men så fort jag kom inom räckvidd för hans slag så slog han mig rakt i huvudet, och jag vaknade. Jag var fastspänd på en sjukhussäng, och bredvid mig låg det en burk med piller. Ett rött, ett grönt, ett blått, ett vitt och ett svart. Paniken flödande inom mig och jag såg mig omkring. Bredvid min säng stod det säkert 20 till, men det första jag lade märke till var att jag visste vilka dom flesta var, fast alla såg yngre ut.

Bredvid mig låg Edmund och bredvid honom låg alla andra forskare från labbet. Alla verkade nedsövda och jag förstod verkligen ingenting, och då hörde jag hur någon gick in genom dörren.

Det var han, doktorn som visade sig under mina tester tidigare. Han kollade mot mig. Nummer 13 har vaknat till, ge honom en dos till.

Jag tog mod till mig, och med gråten i halsen så sa jag: - Vad är det här, vad gör ni med mig!?lI Han gick hela vägen fram till mig, så pass nära att jag kunde se hans namnbricka. Han hette Reinhard Herz. Mitt hjärta stannade, och det kändes som att pusselbitarna började falla på plats.

- Det här, lille vän, är ett testcenter för min nya drog. Vi använder folk som du, hemlösa, hopplösa tonåringar utan någon framtid för att testa hur människokroppen reagerar under en lång periods användande. Du vaknar sällan, till skillnad från Edmund.

Chockat klämde jag fram en sista fråga.

- Hur länge har jag varit här?

- 7 år, du och Edmund blev förda hit samtidigt. Vi hittade er sovandes i en tunnel.

Jag insåg att alla tester jag gjorde och all tid jag spenderade med Edmund aldrig hade hänt, och att jag egentligen var en fånge i en kemiskt framställd värld.

15

- Nej, nu vet du fรถr mycket. Dags att resa tillbaka och jobba vidare, tycker du inte? Det stack till, och jag somnade in.

16

3. Något klickar Text: Andrea Starck Någon bultar på dörren.

"Fröken! Ni måste öppna dörren!" ropar en obekant röst. Mamma trycker min ryggsäck mot mig. "Elie, du måste gå in i min garderob, nu!" säger mamma tyst. "Förstår du mig Elie? Spring och göm dig, mamma tar hand om det här okej?" Hon trycker ryggsäcken hårdare mot mitt bröst. Jag nickar och springer mot mammas garderob.

Vardagsrumsdörren flyger upp och dunkar mot väggen.

"Du är under arrest av USAs regering, allt du säger kan och kommer att användas emot dig under rättegången,” mumlar den obekanta rösten från vardagsrummet. Jag smyger in i garderoben och stänger långsamt dörren bakom mig. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet och jag backar längre in i garderoben. Plötsligt känner jag något mot ryggen. Jag rycker till och vänder mig snabbt om. Bakom mig lyser en röd knapp upp.

"Vad i—," hinner jag säga innan jag snabbt avbryts av att garderoben lyser upp i ett starkt vitt ljus. Jag ger i från mig ett skrik och sen blir allt mörk.

Jag vaknar upp och öppnar långsamt ögonen. Jag möts av ett högt ljud, ett alarm av någon sort. När jag tar ett steg skakar benen och jag ramlar nästan ihop när jag förstår att jag har stått på någon slags plattform. Till slut vänjer sig mina ögon vid sin omgivning. ”Herregud...," viskar jag chockat och sätter händerna för munnen. Jag befinner mig i ett slags laboratorium som är halvt upplyst av defekta lampor i taket. Här och där blinkar en röd lampa, troligen en del av alarmet. Marken är fylld av vad som ser ut som mögliga svampar och blodiga lik. Kropparna måste ha legat här ett tag, dom ser ruttna och mögliga ut, vissa av dom är jag osäker på om dom ens är människor. Deras labbrockar har blivit en del av deras kropp genom variga svampar som har kletat sig fast och gått igenom tyget.

17

Här och där ligger stora mörkröda, nästan lila, pölar av något slags slem och larver och maskar ligger döda runt om i rummet. Den ena väggen är utslagen och vinden blåser in sand från den övergivna öknen utanför.

Jag kliver långsamt igenom laboratoriet och aktar mig för att inte gå i blodpölar, glas eller den illaluktande sörjan. Alarmet slutar låta och dom röda lamporna släcks. Plötsligt hör jag ett slags klickande ljud. När jag vänder mig mot ljudets källa blir jag attackerad av något slags hemskt monster. Dess hud är trasig och den har sår över hela ansiktet. Den ser ut som att den kan ha varit mänsklig, någon gång. Dess ansikte är fyllt av blåsor, mögliga svampar och variga ärr. Maskar och larver kryper in och ut ur ögonhålorna och den trasiga huden. Jag skriker förskräckt och försöker trycka bort den. Någons fotsteg närmar sig snabbt. Plötslig flyger en kniv igenom monstrets huvud och stannar knappt två millimeter ovanför min näsa. Jag andas häftigt och hjärtat dunkar så hårt att det är överraskande att jag fortfarande lever. Kniven försvinner långsamt ur min syn och någon puttar av monstret från mig. Jag sätter mig upp och sätter händerna mot pannan. Mitt svarta hår hänger över mitt ansikte och jag drar händerna över kinderna och känner det som borde vara blod från monstrets huvud. När jag tittar ner på mina händer är dom fulla av det mörkröda slemmet jag har försökt att undvika. Jag skriker till och backar snabbt.

"Vem är du?" säger en röst framför mig. Jag kollar upp och ser en långhårig kille som ser ut att vara i 30 - års åldern.

"Jag repeterar; vem är du?" Jag ställer mig långsamt upp och borstar av min långa jacka, som antagligen inte är vit längre, min bruna tröja och mina svarta shorts.

"Jag heter Elie...," säger jag tyst. Mannen ser frågande på mig.

"Var kommer du ifrån?" Varför frågar han så mycket?

"Denver." Mannen trycker mig snabbt mot en av väggarna och sätter sin kniv mot min strupe.

"Du ljuger!" skriker han. "Denver utplånades för 70 år sedan! Alla vet det!" ”Va? Vad är du det snackar om? Ingen utplånar väl städer år 2014, du är ju knäpp!" Han släpper långsamt taget om mig och jag pustar ut när trycket från hans kniv lättar från min 18

hals.

"2014?" frågar mannen och ser helt förvirrad ut.

"Ja, är du trög eller?" Han spänner ena handen i en knytnäve.

"Unga fröken, detta är år 2337." jag stelnar till. 2337? Nej, nej han skämtar. Han visar upp ett papper. Det ser ut som en tidslinje. På den står saker som "2200 - robotar börjar användas hemma för sysslor", "2317 - forskare försöker hitta ett botemedel till det sjuåriga viruset 'supernaturalis fungus' ", "2320 - sista laboratoriet i forna Nordamerika utplånat" och där "2267 - delstaten Colorado utplånad av Nordkoreanska trupper under slutet av fjärde världskriget". Jag kan inte tro det.

"Du måste ha kommit igenom vår 'turista ianua’, " säger han.

"Vad är det?" Han sneglar mot plattformen jag steg av när jag kom hit.

"En tidsreseportal,” säger han. "På gammalt språk."

"Okej, låt mig smälta det här ett tag." Jag sätter mitt vänstra pekfinger och långfinger mot min vänstra tinning och lutar mig på höger höft. "Du menar alltså att jag har rest till framtiden och att den ser ut såhär?" Jag slänger ut armarna som en gest mot vår omgivning. Mannen nickar.

"Jag är hemskt ledsen för det här,” säger mannen plötsligt. Han tar fram något bakom sig. "Men vi vet inget om dig, inte var du kommer ifrån och ärligt talat tror jag inte ett ord av vad du har sagt. Du kanske faktiskt heter Elie och kommer från Denver, men jag kan inte ta den risken." Han tog fram ett par handbojor av läder. Innan jag hann protestera vände han mig om och satte på mig dem. "Jag lovar! Jag har inte ljugit!" är det enda jag hinner få fram innan jag känner ett snabbt stick mot nacken och allt blir svart.

När jag vaknar upp, för andra gången idag, ligger jag på ett hårt golv, antagligen sten.

Jag kollar runt på min omgivning. Jag befinner mig helt klart i en cell. Det finns järngaller på min högra sida och sen är jag omringad av stenväggar. Min ryggsäck hänger på en krok utanför cellen. Instinktivt försöker jag dra fram händerna för att ställa mig upp, sen kommer jag på att jag har handbojorna på mig. Jag trycker ihop mig så hårt jag kan och drar försiktigt fram handbojorna under mig. Mina handleder skriker från lädret som skär 19

in i dom och jag måste hålla mig från tårar när händerna skrapas upp från det hårda gruset som ligger på marken under mig. Jag får fram händerna och lyckas komma upp på fötter.

Långsamt stapplar jag fram till järngallret. Det är alldeles för tätt för mig att komma igenom och även om jag hade kunnat få igenom händerna och försöka nå min ryggsäck så har jag ju handbojorna kvar. Jag suckar djupt och vänder mig om. Då ser jag ett lik från en människa som antagligen har varit en gammal fånge här. Runt om den har mögliga svampar spridit sig, precis som i labbet. Jag följer svampens mönster och ser att den antagligen inte har kommit från kroppen, utan från det lilla hålet i taket av grottan. När jag närmar mig svampen känner jag den hemska odören från ett gammalt lik, bäst att inte närma sig mer tror jag. Jag vänder mig om och ska precis sätta mig ner igen när jag hör ett slags klickande, stönande ljud. När jag kollar tillbaka mot liket ligger det inte på golvet längre. Monstret närmar sig i snabb takt och är på mig på tio sekunder. Jag skriker till och försöker trycka bort den från mig men handbojorna gör det nästan omöjligt att kunna riktigt slå bort den.

"Hjälp!" skriker jag så högt jag kan. Inget svar. Jag känner hur mina kinder blir våta av tårar och min andning trappas upp. Jag trycker och trycker monstret bort ifrån mig tills att monstret slås hårt i ryggen av järn gallret. Monstret rycker till och saktar ner. Jag tar min chans och trycker in monstret så hårt jag kan i gallret, det skriker till och jag får precis så mycket tid att jag hinner backa ungefär en decimeter. Jag tar chansen och sparkar in min korta klack i skallen på monstret. Känslan av krossande ben mot undersidan av min sko är en känsla jag aldrig kommer att glömma. Monstret faller långsamt ner på marken i en stönande pöl av mörkröd gegga, larver och masker. Jag fortsätter stampa in skallen på monstret tills att stönandet slutar. Efter det backar jag cirka tre steg innan jag faller ihop på marken. Två personers fotsteg hörs högt mot marken, på väg mot mig. Mannen från laboratoriet och en yngre, blond tjej. Dom kollar mellan mig och monstret utan att säga ett ord. Sen kollar dom förvånat mot varandra och står tysta en stund. Jag reser mig långsamt upp och närmar mig järngallret.

20

"Släpp... Ut... Mig..." säger jag långsamt. Dom rör sig inte ur fläcken. "Nu!" Mannen rycker till och drar fram en nyckel ur sin ficka. Han räcker den till tjejen som långsamt går fram till dörren och öppnar den. När jag går ut ur cellen går hon snabbt fram mot mig och tar loss mina handbojor.

"Nu vill jag veta...," säger jag långsamt. "Vilka är ni, vad var det där och var är jag?" Dom utbyter en blick mellan varandra och mannen suckar.

"Jag heter James, hon är Katy, det är allt du behöver veta. För tillfället,” säger mannen.

Han verkar fortfarande inte tro på mig.

"Resten borde du väl ändå ha listat ut, från vad jag har hört,” snäser Katy. Hon ställer sig cirka en decimeter ifrån mig och sätter händerna på höfterna. Hon är blond och ser ut att vara runt 24 år kanske. Jag känner mig inte så säker längre när jag, som är en liten 18-årig tjej från Denver, tydligen inte existerar längre och står bredvid två vuxna med vapen, som knivar och pistoler, i sina bälten och i alla fall verkar veta hur dom ska använda dom.

"Vad är dom där... Sakerna?" Om jag ändå ska behöva gå runt i den här världen ett tag så vill jag veta vad jag kämpar mot.

"Dom var människor..." James kollar snabbt mot Katy innan han fortsätter. "Det var för 27 år sedan som viruset började sprida sig. Vi trodde att vi kunde hålla det inom labbet och bara experimentera, men en av nattvakterna på labbet var på fel plats vid fel tid och... Jag tror du förstår vart det här är påväg." Jag nickar och kollar ner i marken.

"Men, var kom viruset ifrån?" frågar jag snabbt. Han ser lite irriterad ut men bestämmer sig för att besvara min fråga.

"Några varelser från en annan planet hade äntligen kommit fram till vår planet och fördes direkt till vårt labb för att undersökas, men jag antar att dom inte gillade att bli behandlade som labbråttor..." han suckar och börjar gå mot utgången av grottan utan att se sig om. Katy stöter till mig i mellan revbenen med sin armbåge.

Vi går ut ur den trånga hallen och in i den stora delen av grottan. Utanför ser det likadant ut som utanför laboratoriet. Tom öken, inga träd eller växter i närheten. Inga spår av liv någonstans. När jag kollar runt så är vi i en mörk, liten grotta där det enda ljuset 21

kommer från en hängande glödlampa i taket och hålet som är vår utgång. På väggen längst in i grottan hänger vapen som svärd, pistoler och någon slags högteknologisk elpistol.

På dom andra väggarna hänger något som jag tror att jag känner igen. "Är det där... Robotar?" frågar jag och närmar mig det förstörda stålskelettet.

"Ja, men det är lugnt,” svarar Katy och knackar med nageln mot en av robotarnas ögon.

"Ingen robot har funkat på tio år. Vi har dom här mest för att dom skrämmer bort dom som vågar komma hit och för att dom är bra att ta isär och göra vapen av." Hon vrider på robotens vänstra arm och hittar en spetsig del i armen som hon bryter av.

Jag närmar mig roboten på andra sidan. Dess röda ögon har slocknat och den är full av damm och sand, troligen från öknen utanför. Det kalla stålet känns skönt och avslappnande mot min tumme när jag drar den över robotens forna ansikte som har blivit sargat av det jag skulle tro var flera år av av rost ute i öknen. Plötsligt tänds ögonen och dess ansikte vänds snabbt upp mot mig. Jag hoppar till och faller bakåt när jag hör dom mekaniska ljuden som en gång skulle vara en röst. James går fram och slår till roboten.

Sakta slocknar den ner till sin gamla position.

"Dom kan rycka till ibland,” mumlar han utan att se på mig. "Dom skulle hjälpa oss med vår forskning av utomjordingarna... Det var mitt och Davids jobb att programmera dom och att ha koll på dom, men vi missade ett nattskift för att vi trodde att allt var bra. Det visade sig att en av dom var ur funktion och gick in i laboratoriet under natten. Fred...

Nattvakten gick och kollade upp ett ljud han hade hört från laboratoriet den kvällen." Han harklade sig och tog tag i min hand för att hjälpa mig upp. "Som jag sa: fel plats vid fel tid."

Han hjälpte mig upp och jag stod upp, chockad över vad jag hade hört.

Var det James, mannen jag träffat som bara verkade som vilken kille som helst, som gjorde det här? Var det hans snedsteg som dödsdömde världen? Är det hans fel att framtiden ser ut såhär? Jag letar snabbt upp min väska och börjar gå ut ur grottan med bestämda steg.

"Elie!" hör jag Katy ropa efter mig. "Vart ska du?"

"Jag tänker inte befinna mig nära mannen som dödsdömde den mänskliga rasen!" Jag vet att det där måste ha sårat honom, men det är sant!

22

"Det är inte James fel! Alla gör misstag!" hör jag Katy svara. Jag vänder mig om.

"Men vissa misstag är större än andra!" Jag känner håret blåsa fram mot mitt ansikte.

Det känns som att en storm är påväg. Katy kommer springande mot mig.

"Men vart ska du gå då? Du vet ingenting om vår värld och oavsett om du gillar det eller inte så är James den enda personen som kan hjälpa dig hem!"

"Vem har sagt att jag ens vill hem!?" Åskan dånar i mina öron och jag känner hur sanden virvlar runt oss.

"Vad ska du göra då? Stanna här? Du kommer inte klara dig en dag utan oss!" Stormen har blivit så högljudd att jag knappt kan höra vad hon säger, även fast jag ser att hon skriker halsen av sig. Jag kollar surt mot henne. James närmar sig oss med en oroad min.

"Hörni, vi måste in igen!" skriker han.

"Nej, inte en chans att jag tänker gå in dit igen med dig!"

"Det är det eller att dö här ute, vad låter bäst?" Jag kollar bakåt och ser ett stort sandmoln med några slags färger inuti. Vad är det inuti det där molnet? Inget bra i alla fall.

När jag vänder mig tillbaka får jag ögonkontakt med Katy.

"Du kan inte skylla hemska saker på en och samma person för alltid, Elie!" skriker hon.

"Men vem ska man skylla det på förutom den som gjort det?" James och Katy kollar på varandra, sen på mig och sen på det stora sandmolnet bakom oss. James sträcker ut sin hand mot mig. Jag tvekar, men till slut tar jag tag i den. Vi springer tillbaka in i grottan och dom fäller ner en stor metalldörr över grottans öppning. Jag sätter mig på golvet.

Hur kan jag lita på mannen som svek hela mänskligheten? Är han verkligen mitt sista hopp för att komma hem? Även om jag stannar, kommer jag klara mig länge nog på egen hand tills jag hittar någon annan som honom? Jag lägger mig ner och blundar. Jag gör vad som helst, bara jag kommer hem...

23

4. 2033 Text: David Bertlin Det är runt lunchtid huvudvärken börjar bli omöjlig att arbeta med. Att lyfta tunga lådor och verktyg i en bensinluktande tunnel nio timmar om dagen är inget jag skulle välja att jobba med om jag var rik. Jag skulle inte behöva jobba alls för den delen, om jag var rik alltså.

- Mika, flytta på D16 till lastplatsen, vi måste få lådorna fraktade inom en timme!

Min arbetsledare är en stor, välbyggd man utan hår på huvudet. Han har en skarp, rasslig röst, så man vet exakt vem det är som talar även om man skulle ha ryggen till. Han jobbar hårt, hårdare än alla andra. Det är i alla fall vad han vill att vi ska tro. Sling, min mammas sambo är tågförare och jobbar på samma våning som arbetsledaren. Sling brukar berätta om hur han alltid har besök på kontoret.

- Han är en riktig skitstövel. När han inte är ute och skriker på sina anställda sitter han på sitt kontor. Ingen vet vad han gör, inte är det arbete i alla fall.

Jag har aldrig sett upp till Sling. Dagen jag föddes och min pappa fick reda på att det var just jag, en pojke, så lämnade han mamma i sjukhussängen. Mamma berättade aldrig var han tog vägen, men jag och mamma har klarat oss utan honom.

Det var år 2027, när staten bestämde sig för att riva all skog i landet, som Sling kom in i familjen. Ända sedan den dagen, en kall vinterdag i december har jag och mamma levt med en man som misshandlar oss. Det var ett nytt projekt, som kallades Projekt 13, som stöttades av staten som gick ut på att tvinga före detta straffångar att förlova sig in i en slumpvald familj. Eftersom min pappa lämnade min mamma när jag föddes, fick han leva.

Om pappa hade varit kvar hade han blivit avrättad för att sedan bli ersatt av Sling.

Vi bor i en liten lägenhet, två minuter ifrån min arbetsplats. Alla väggar är vitmålade, det finns bara ett sovrum med två sängar och det enda köksredskapet vi är tillåtna att ha 24

hemma är ett kylskåp och en mikro. Min säng är hård, och för liten. Jag är 185 cm lång och sängen är så kort så att mina fötter sticker ut utanför när jag ligger rakt. Mamma och Sling delar på den större sängen. Sling säger att det är det dyraste de investerat i. Den kostade tre månadslöner. Eftersom mamma och Sling inte tjänar så bra har de inte råd med att köpa licens för en större lägenhet, skönare sängar eller en spis.

Jag har alltid undrat om livet blir bättre, eller om det alltid är så här grått. När jag inte jobbar eller inte vill gå hem för att jag vet att Sling inte är glad just den dagen brukar jag gå hem till Alexis. Alexis. Jag träffade henne första gången när jag var sju år, när mamma jobbade på stationen. Mammas jobbarkompis, Jennie jobbade också som städare på stationen. En dag fick mamma ta med mig till jobbet, hon lämnade mig på kontoret tillsammans med Alexis medan hon jobbade. Vi var båda väldigt små, och blyga, men vi kom bra överens ganska snabbt.

Hon har långt, svart hår och blåa ögon. Hon har tre fräknar på båda kindbena och ett väldigt fint leende. Hon ler när hon öppnar dörren, och hälsar blygt med ena benet bakom det andra.

- Hej. Kom in.Vi går in på hennes rum. Hon har en stor, mjuk säng, en garderob och en TV. - Är du hungrig? frågar hon fundersamt samtidigt som hon tittar på mina armar. Jag tänker en stund innan jag svarar: - Ja, det är jag väl.

I köket har de en stor spis, en kyl, mikro och en bänk att sitta och äta vid. På väggen hänger ett diplom. “Stockholms rikaste familjer: Plats #3”. - Det där är inget jag vill ha hängandes på väggen hemma, säger hon och tittar besviket på diplomet på väggen. Pappa har jobbat hårt, men han har gjort mer fel än rätt i den här världen.

Alexis pappa är ordförande i riksdagen. Han är en av de som fick igenom Projekt 13.

Med några enkla knapptryck på kylskåpet låg det två varma ostmackor på köksbordet. När vi satt och åt frågade Alexis en fråga som fick mig att blir stum ett litet tag. Hon frågade om jag hade hört talas om vad som fanns på ytan, ovanför alla tunnlar. Vad som än finns där 25

uppe, så är det helt uteslutet att resa dit. Det är förbjudet för arbetare att vistas på ytan.

Jag nickade osäkert på huvudet.

- Jag funderar på att sticka härifrån, sa hon. Jag hörde på TV senast igår om flera familjer där barnen hade knivhuggits till döds och alla familjer var med på listan Projekt 13.

Vad menar hon? Jag måste sett livrädd ut när jag satt där, framför Alexis alldeles stilla.

Menar hon att hon vill sticka, och aldrig komma tillbaka hem? Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tog en till tugga av den varma mackan och reste mig sedan upp och gick ut i hallen.

- Ska du gå? Redan? sa hon medan hon tittade på när jag tog på mig min jacka och mina trasiga skor.

Hon såg ut sådär som hon alltid gör, när hon känner på sig att något är fel. Hon har en tendens att överanalysera saker, vilket leder till att hon ofta har förutfattade meningar om saker.

Den här gången trodde hon säkert att det var något hon sa som fick mig att gå, och ja, så var det.

Jag kunde inte sova den natten. Jag låg och tänkte på det Alexis sa till mig, att hon vill sticka. Jag trodde att hon skojade, men jag hoppades ändå nånstans på att hon var seriös.

Vad skulle hända om vi verkligen gjorde det? Att komma upp till ytan, hade bara varit en dröm. Kunde den drömmen bli verklighet? Troligen inte. Jag menar, att smita förbi vakterna osedda är inte lätt. Eftersom vi bodde cirka 200 meter från portarna som leder till tunnlarna till ytan brukade jag se folks försök att bryta sig ut. Det var oftast desperata försök till frihet, en gång sprang två män med krigsmålningar täckandes hela kroppen mot porten och försökte hinna igenom bakom lastbilarna. Ingen hade ännu lyckats bryta sig ut, men det fanns en som varit nära. Lara Lund. Lara var president, hon jobbade för liberalism och ledde landet med demokratiska mål, innan hon blev avrättad år 2025 av den nya regeringen.

26

När jag tänkte vidare började jag inse vilken vriden stad vi levde i. Den nuvarande regeringen avrättade den före detta presidenten Lara Lund för att ta över makten över Stockholm och de satsade miljarder kronor på gruvor och byggde tunnlar under hela staden för att sätta folk i arbete för att bygga ett tunnelbanesystem som skulle gå genom hela Sverige. Projekt 13 var bara pricken över i.

Jag kunde fortfarande inte sova. Jag tittade snabbt på klockan innan jag gick upp ur sängen, kvart över tre visade den. Jag smög ut från vårt sovrum fram till telefonen som hängde på ytterdörren. Jag slog numret och tryckte på grön lur. Det ringde.

- Uh... ja? Vem är det? svarade personen i andra änden.

- Det är jag, Mika, svarade jag.

- Vad vill du?

Jag kunde knappt höra vad personen i telefonen sa, men det var förståeligt eftersom jag ringde så sent. De flesta sov vid den här tiden på dygnet.

- Jag gör det, sa jag. Jag sticker. Sticker här i från, med dig.

27

5. Arv Text: Tuva Nydahl Det kändes som att mitt hjärta skulle stanna, fast varför skulle det spela någon roll? I nästa stund var golvet täckt av glassplitter. Glaset som jag hade ärvt av min mamma som hade ärvt det av sin mamma som hade ärvt det av sin pappa. Nu låg det utspritt i tusen bitar. "Arvegods är strikt förbjudet, bara det som är utdelat av staten är tillåtet att bevara i generationer så länge föremålet inte har passerat bäst-före-datum" sa en metallisk röst, ett av dom obligatoriska meddelandena till alla som bröt mot någon av dom "gyllene" reglerna. Man kan ju undra varför dom kasserar föremålen innan dom har sagt något om att det måste göras, men det skulle ju inte ändra faktumet att det kommer att förstöras mitt framför ögonen på ägaren.

Jag visste att det skulle hända förr eller senare, dom hade nyligen gjort en satsning på "säkerheten" i landet. Jag skulle aldrig komma undan med ett föråldrat föremål, dessutom ett som inte hade statens logga inristad. Men jag var tvungen att försöka. Risken fanns men turen svävade alltid i luften, det gällde bara att greppa tag om den (ibland gick det, ibland inte).

Om jag hade dykt ner och försökt plocka upp splittret hade jag definitivt blivit arresterad, nu kom jag undan med en räkning. "Bara det inte händer igen" sa metallrösten medan den laddade upp en räkning på mitt hittills fläckfria register, om jag inte hade varit så duktig tidigare hade jag nog inte kommit undan så lätt.

Du undrar säkert varför jag bröt mot reglerna så plötsligt bara för ett gammalt glas skull. Sanningen är att jag inte var så duktig när det gällde att följa regler, jag var bra på att rensa bort incidenter.

28

Några år tidigare utförde staten ett nationellt IQ-test för att se vilka som var kompetenta att arbeta för dom inom data- och utvecklingsavdelningen, dom som "klarade" testet var tvungna att omedelbart lämna allt och åka till huvudstaden för att arbeta. En av dom var jag, jag blev snabbt tilldelad en position som programmerare. Jag lärde mig snart hur man "hackar" ett annat system men också allt jag behövde veta för att ta mig in i dom hemliga dokumenten som innehöll sanningen om det landet vi levde i.

Jag förstod att jag inte ville tjäna en sådan regering och började planera min flykt. Till slut lyckades jag hitta ett sätt att redigera min profil, jag raderade den jag en gång var. Och skapade en ny profil, en lydig civilperson med en ganska medelmåttigt IQ. Jag lyckades ta mig ut och skaffa en ny bostad i huvudstaden. Såklart hände det att min egen förmåga att lyda inte riktigt mätte sig med min nya identitet men att radera ett prickigt register var inte så svårt för någon som hade varit med och designat det dåvarande säkerhetssystemet.

Det är klart att dom hade försökt förhindra ett sådant scenario men att hota med att om du försöker bryta dig loss så dödar vi alla du bryr dig om var inte så effektivt mot en självisk människa som jag själv. Om jag lät bli att bryta mig ut så skulle jag ju ändå inte få träffa dom så vad skulle skillnaden vara? Jag skulle antingen leva förslavad i fångenskap utan dom eller i "frihet" utan dom. Jag kunde nog aldrig bli fri men jag kunde åtminstone få lite frisk luft så här. Det var tillräckligt med frihet för min del.

Jag hade levt sådär i två år utan några problem, jag var registrerad som en enkel arbetare men jag jobbade inte utan skrev istället in egna omdömen av min "arbetsinsats".

Jag kunde på så vis göra vad jag ville under dagarna istället för att utföra ett arbete som egentligen bara var där för att vanliga människor som inte var kompetenta till något annat skulle känna att dom förtjänade sin lön. Robotarna gjorde ju allt annat, byggde, sydde, lärde ut mm. Men framförallt så vaktade dom, bevakade varenda rörelse. Dom har ju mer effektivitet än en vanlig människa, dom kan dessutom arbeta så länge det finns el tillgängligt. Människor gjorde inte längre någonting av värde. Dom var bara hårt reglerade och tvingade att utföra onödigt arbete.

29

Under min tid i huvudstaden hade jag bekantat mig med både människor och robotar.

Människorna hade en aningslös syn på världen. Dom löd regeringen och trodde att allt var frid och fröjd, dom klagade över att jobba övertid och funderade på att skaffa en större lägenhet. Dom undrade inte varför en stor del av befolkningen hade försvunnit för några år sedan utan trodde på regeringens ursäkt om en epidemi. Dom hade sannerligen lämnat kvar den del av befolkningen som man skulle kunna klassa som lågintelligenta. Eftersom det inte var så stor skillnad mellan flera människors intelligens var det väldigt likriktat, kreativiteten flödade inte som förr. Ingen ville sticka ut ur mängden eller säga emot.

Robotarna var mer realistiska, dom visste varför allt var som det var. Dom var också rätt informerande, bara man visste vad man skulle säga öppnade vilken som helst av dom upp sig om allt som hade hänt eller hände. Det var ett bra sätt att hålla sig uppdaterad, tidskrifter fanns såklart men man har ju inte kunnat lita på sådant på flera hundra år. Jag fick reda på allt som hände i staden, robotarna var kopplade genom ett nätverk så att jag kunde använda en robot till att få veta allt.

En gång när jag träffade min närmsta informationskälla (roboten som stod i kassan i mataffären) uppmärksammade jag en sak som gjorde mig nyfiken men också något förtvivlad.

"Hej, 537H. Har något stort hänt?" sa jag när jag kom in i affären.

"Ett uppror har skett på Centraltorget, vidare säkerhetsåtgärder är påväg att inledas... motståndet har ej upphört än..." sa hen med sin metalliska robotröst.

"Vet du om dom säger något?"

"Var god och specifiera dom."

"Människorna."

"Ljudvågor finns tillgängligt, rädda vårt folk! Vi är inte verktyg! Nej! Nej! Släpp mig!

Nej! Sluta! Vi är inte verktyg! Aj! Aaaaahhhh!"

"Oj, sånt händer inte ofta."

"Dom som protesterat flyttas nu till La herde - fängelse.”

"Och ingen såg dom igen."

30

"Väntar på order om hur åskådare ska tas i tu med."

"Såklart, har något annat märkvärdigt hänt?" "Bara det vanliga."

"Okej, tack."

Det här upproret var det mest spännande jag någonsin hört sedan jag rymde, frågor började fylla mitt huvud som "Vilka är det som har lyckats lista ut vad som händer med staten bakom fasaden?" och "Hur har dom hittat varandra?". Det här skulle att bli intressant att följa.

Nästa dag gick jag till affären igen för en Uppdatering.

"Läget 537H, har du något nytt om upproret från igår?"

"Jag skulle behöva lite olja men annars är det bra, alla inblandade rebeller har skickats till La merde och vittnena har tagits hand om."

"Vad händer i La merde?"

"Rebellerna utfrågas, om dom inte är villiga att dela med sig om information ska mer drastiska åtgärder tas till."

"Något mer som har med upproret att göra?"

"Inget mer än, detta kan ändras om du väntar ett tag."

"Nej, det får räcka för idag. Hejdå 537H." "Hejdå, J0HN." När jag gick ut ur affären bestämde jag mig för att gå på en promenad, mot Centraltorget. Jag hade inte sett något i löpsedlarna eller på nätnyheterna om upproret.

Jag undrade om jag ens skulle få ta mig fram till torget, det var kanske avspärrat för allmänheten. Någon sjukdomsbärande mygga hade kanske kommit dit under natten. Fast det var ändå konstigt att det inte stod någonting om torget i tidningarna eller på nätet.

Det var inte avspärrat, allt såg ut som vanligt. Inga spärrar eller någon form av spår till att något hade hänt igår. Det verkade som att dom hade städat hela natten. Inte ett enda tecken på oordning. Det var väl inte helt oväntat, men man blev ju lite imponerad av att dom gjorde allt det där bara för att gömma att alla inte var nöjda med regeringen.

31

Jag gick runt en stund i hopp om att hitta någonting som dom kanske hade glömt bort att rensa. Jag var på väg att ge upp när jag såg något i en buske, ett papper som såg ut som inköpslista fast det stod inte några vanliga ingredienser till middagen. På listan stod det bland annat fyra olika nummer (förmodligen koder) och lite annat smått och gott. Jag tog med listan hem och började försöka tyda koderna.

Kodnamn var min första gissning: 573RL1N6 (Sterling) L0U153 (Louise) 7H3LM4 (Thelma) 7H36R4NDM4573R (TheGrandMaster) När man jobbade direkt för staten fick man välja ett kodnamn åt sig själv och ett åt sin server som sedan skrevs om med ett enkel sifferchiffer. Jag döpte mig själv till John bara för att det är lite svårt att skriva om det med sifferchiffret (J0HN) men jag döpte min server till Seth (537H) för att det inte spelade någon roll om det inte skrevs över så bra eller inte eftersom det inte var lika öppet. Det var förresten därför jag kallade roboten i mataffären för 537H, då loggas man in automatiskt.

Dom här personerna verkade ha lite mer fantasi och humor än jag. Men vilka var dom?

Jag kände inte igen namnen men å andra sidan fanns det ju flera tusen som jobbade för staten och dom här hade dessutom brutit sig ut. Men vad var deras plan? Hade dom bara brutit sig ut för att demonstrera och bli skickade till La merde? Det tvivlade jag på. Det måste ha funnits ett syfte, för det var trots allt inte vem som helst som blev vald till att jobba för staten. Bara dom smartaste av dom smartaste och utav dom var det ändå bara ett fåtal som kände till hur man tog sig därifrån.

Jag bestämde mig för att gå hem och tänka på hur jag skulle göra, jag hade såklart redan tänkt ut en del möjligheter men uteslutningsprocessen krävde mer koncentration. När jag kom hem lade jag mig på sängen och blundade. Det tog några sekunder och sedan hade jag

32

bestämt mig för en plan. Nu var det bara att tänka ut vad jag skulle gör om någonting gick fel.

Jag vaknade tidigt den morgonen, jag gick ner till mataffären, trots att det var öppet så kom ingen vid den tiden.

"Go'morgon, 537H!" "God morgon, J0HN." "Kan du kolla upp dom här namnen åt mig, 573RL1N6, L0U153, 7H3LM4, 7H36R4NDM4573R?" "Information hittades, dessa namn tillhör fyra av dom som nyligen blev arresterade på Centraltorget. Namnen försvann ett tag men återfanns igen eftersom de blev arresterade och man kände igen dem från det analoga registret." Ännu en riskfaktor med att rymma var just det analoga registret eftersom det var inte lika lätt att fiffla med som det digitala, men ingen brukade använda sig av det om man inte hade hittat en suspekt person. Så risken var inte så stor, men om man blev utmärkt som suspekt så var man troligen körd.

"Vem mer blev arresterad på Centraltorget?"

"7R0LL3Y." "Okej, ingen mer?"

"Nej, jag kan tyvärr inte hitta någon mer information om detta."

"Har du någon information om dom?"

"Dom tillhörde data- och utvecklingsavdelningen. Dom verkar ha varit vänner innan dom kom till huvudstaden och fann varandra igen och började umgås vilket klassades som kontroversiellt. Dom blev uppmanade att upphöra sin kontakt med varandra men dom rymde snart efter."

"När rymde dom?"

"Det var för tio år sedan."

"Okej, tack."

"Ingen orsak." "Hejdå." "Hejdå."

33

Dom hade alltså väntat länge innan dom gjorde det. Det måste ha funnits en plan bakom det här. Fem stycken, då kanske lappen tillhörde den här 7R0LL3Y. Lite klumpigt att tappa den samtidigt som det skulle ha varit problematiskt om polisen hittade den, fast nu tog dom ju reda på det iallafall. Fast jag undrar ändå varför hen hade en lapp med sina vänners kodnamn på, var det en checklista för att kolla så att alla var där? Ville hen att någon skulle hitta den, någon annan? Jag hade kanske tagit något viktigt. Jag började granska lappen och efter några sekunder slog det mig, det var ett chiffer i sig! Jag visste precis vilket slags chiffer det var. Det var inte många som kunde det men om man gjorde det visste man att det var det det var. Att jag inte hade märkt det tidigare, när jag väl insåg det var det så uppenbart.

Texten översattes ungefär till att man skulle ta en släktklenod med sig till Centralstationen och försöka ta med den genom spärrarna (vilket uppenbarligen skulle misslyckas) så att någon skulle se vad som hände och man skulle sedan utbyta några fler koder med varann och träffas i parken vid den tredje parkbänken från den östra ingången.

Jag hade bestämt mig för att jag skulle göra det, jag behövde bara en släktklenod. Jag hade faktiskt ingen aning om hur jag skulle få tag på det. Jag hade förmodligen inget annat val än att åka till mina föräldrars hem, men om dom var döda så skulle väl huset vara utrensat, och om dom levde så skulle dom få en chock av att se mig. Men det var väl värt ett försök.

Jag packade en ryggsäck och hyrde en bil för att ta mig från och till huvudstaden. Om jag tog tåget så skulle jag bli inspekterad av robotarna, med bilen skulle det bli lättare att undvika dom. Och så bar det av.

Jag kom fram efter några timmar och satte på mig en munkjacka och drog huvan över huvudet. Jag gick mot huset som jag hoppades stod kvar. Det gjorde det.

Jag gick fram till dörren och skulle precis ringa på när jag såg att dörren stod på glänt. Jag gick in och frågade om någon var hemma. Ingen svarade. Allt såg ut som om ingen hade rört det på flera år, det var damm och spindelnät överallt. Allt stod som jag kom ihåg det.

Det var nog bäst att inte stanna där för länge, jag såg ett glas på en hylla, mamma hade 34

pratat om hur många som hade ärvt det innan henne. Den måste väl ändå duga. Jag plockade ner den från hyllan i en snabb rörelse och dammet yrde så att jag fick en hostattack.

Jag skyndade mig hostande mot bilen, jag ville inte väcka uppmärksamhet men det kändes svårt i detta läge. Jag satte mig i bilen och började åka tillbaka mot huvudstaden.

Jag orkade inte undra om vad som hade hänt mina föräldrar eller varför huset stod fortfarande stod kvar. Jag lät lämna det bakom mig, att forska närmare in i det hela hade inte gjort mig gott. Allt jag orkade tänka på var vad jag skulle göra när jag kom tillbaka. Jag visste inte ens vad jag skulle göra när jag hade fått kontakt med den här personen. Jag förberedde några frågor. Jag visste ju faktiskt inte om vem som helst som kunde chiffret dög eller om det var en specifik person som meddelandet var till för, jag kunde ju ha ställt till det ordentligt för deras plan.

Jag kom hem och lyckades undvika alla säkerhetsvakter. Jag gick och la mig tidigt den kvällen, jag ville inte vara trött denna viktiga dag. Jag satte en väckarklocka på sju och försökte sova. Jag var sällan nervös, men nu av någon anledning kunde jag bara inte slappna av. Tankarna gnagde, jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Som du kanske har förstått så brukade jag planera allt in minsta detalj, det var första gången på väldigt länge då jag hade låtit slumpen avgöra mitt liv. Jag somnade till sist ändå. Jag vaknade fem minuter innan alarmet, lite som ett barn på julafton.

Glaset var inlindat i en filt, jag ville verkligen inte bli upptäckt med det innan jag ens kommit fram. Jag satte mig i bilen och åkte till stationen. Jag gick med säkra steg mot säkerhetskontrollen. Dom gick igenom mina saker och bad mig att linda upp filten.

Roboten tog glaset ifrån mig och resten kan ni.

När jag gick därifrån kände jag mig lättad över att dom lät mig gå bara sådär. En person kom fram till mig och gjorde det första tecknet, jag gjorde tillbaka. När vi till slut hade bytt ut alla tecken skildes vi åt och jag gick mot bilen för att åka till parken. Jag parkerade utanför den östra ingången och gick in. Jag slog mig sedan ner på den tredje parkbänken och väntade i cirka tio minuter tills personen kom.

35

”Hej", sa personen och slog sig ner bredvid mig på bänken. ”Hej", sa jag.

"Jag är ledsen”.

"För vad?"

"Upp med händerna”, sa personen medan den ställde sig upp och drog fram en pistol.

Jag lydde. Jag hade ingen aning om vad som hände. Jag förstod ingenting. Hade jag blivit lurad? Var det mig dom var ute efter? Hade det blivit ett missförstånd?

Det kom en massa robotar och poliser som förde bort mig. Dom skickade mig till ett fängelse av något slag, jag visste inte vilket. Dom tog in mig i ett förhörsrum.

"Vilken tur att du gick på det, vi lyckades överlista dig. Du som har varit på rymmen i snart 3 år. Vi har spunnit på vår plan sedan dess och nu är den äntligen genomförd." Sa en polis.

"Men dom som protesterade..." jag insåg det samtidigt som jag sa det. Ingen annan hade rymt, ingen hade protesterat. Det var bara ett trick, för att fånga in mig i statens bur. Att jag inte hade insett det förrän nu. Det var så uppenbart när man hade alla bitarna.

Förhöret pågick i tre timmar, jag hade inte så mycket att berätta men dom verkade rätt nöjda i slutet ändå.

Dom skickade in mig i en cell, det skulle bli min nya bonad framöver. Jag slutade räkna dagar för länge sedan. Om jag fick gissa skulle det kanske vara ungefär 30-40 år nu.

Cellen känns som hemma numera, jag får mat och vatten så jag har inte så mycket att klaga på. Toalett finns också så jag behöver inte gå runt med avföring i overallen, ifall ni undrade. Jag får duscha varannan dag, fast jag får inte spara ut håret om jag skulle vilja det.

Jag har vänner också: Tilda, hon är en häxa som brukar flyga in mellan gallret då och då och hälsa på. Bullen, han bor under sängen och brukar ge mig massage på ryggen. Det blir faktiskt massage ganska ofta här, ungefär en gång i veckan brukar det bli och då får man sitta i en stol och få en helkroppsmassage på ungefär fem sekunder tio gånger. Emellanåt gångerna ställer dom en del frågor som oftast är rätt svåra att besvara men annars är det rätt mysigt.

36

Som du förstår trivs jag ganska bra men om jag fick välja skulle jag nog aldrig lämna något åt slumpen mer.

37

38

39

I denna bok hittar du en samling noveller skrivna av elever på Primaskolan Farsta.

Eleverna fick under projektet “Skrivet i stjärnorna” ett uppdrag att skriva en science fiction-novell, vilket de har lyckats väldigt bra med. Du kommer att kastas in i världar du inte trodde fanns, stöta på helt nya varelser och rysa av spänning. Så mys ner dig i soffan och njut av en grym samling noveller!

40