Primaskolan grupp7 skrivet i stj222rnorna by KUL1415

Omslagsdesign: Moa Nilsson Illustration, framsida: Jonas Björkell Text, baksida: Matilda Vermcrantz Alla texter och bilder är gjorda av elever i årskurs 9 på Primaskolan i Farsta 2014-2015. Tryckt 2015

Innehållsförteckning Nationen, sid. 4 - Isabella Sakslin Jorden år 2235: året då de andra kom, sid. 10 - Jonas Björkell Sveket, sid. 18 - Matilda Vermcrantz Det sliskiga skeppet, sid. 26 - Olivia Falk Historien om Nalo, sid. 34 - Oliver Eriksson

1. Nationen Text: Isabella Sakslin ”Det är en pojke” Mammans gråt dämpades när hon för första gången fick se sin son. Trots att hon grät var det otroligt hur ett nyfött barn kunde förvandla timmar av smärta till en upplevelse som kvinnan alltid skulle se tillbaka på med lycka. Rufus tog emot barnet från undersköterskan och förde den till registreringsmaskinen vid rummets vägg. Han placerade varsamt barnets ögon över ögonläsaren och strök med fingrarna över pojkens huvud medan maskinen arbetade. Tillslut dök siffrorna upp i rutan och han räckte leende över barnet till sin moder. Medan hon gråtandes av glädje höll sitt barn i sin famn för första gången återvände han till skärmen. Hans ansiktsuttryck gick inte att läsa av när han såg siffrorna under pojkens namn. ”Se på det här,” sa han till undersköterskan och nickade mot skärmen. ”Nej, men se där” sade den äldre kvinnan uppskattande. ”Vad?” frågade mamman, nervös för att något var fel. ”Åh, inget,” sa Rufus lugnande. ”Din son har fått en intressant personkod bara.” ”Varför? Vilka siffror?” ”2091-7849-2177.” ”Vad är det med de siffrorna?” undrade mamman 2091 var året Gaskrigen hade startats i och med den första fällda bomben. 7849 hade varit antalet överlevande som återstod att bygga deras framtid. 2177 var året Nationen officiellt hade formats.

”Det spelar ingen roll,” sa Rufus lugnande. Han böjde sig ner och strök lätt med ett finger under barnets haka. ”Var det Jai ni döpt barnet?” Mamman nickade. ”Välkommen Jai. Modern vakar över dig.” Jai klev in i den stora salen. Hans handflator var svettiga och hans hjärta slog tungt mot hans bröstkorg. Runt honom kunde han avläsa samma nervositet bland de hundratals, nej tusentals, femtonåringarna som i organiserade led leddes in i provsalarna. Deras ansikten var bleka. Flera grät öppet. Pojken framför Jai flackade med blicken. Hans blick gick ifrån de många utgångarna, till de hundratals beväpnade vakterna som stod längs med salens väggar, tillbaka till det blå ljuset av lampor de blivit beodrade att följa. I provsalen stod hundratals många bänkar och stolar, lika många som det fanns femtonåringar. Jai´s led svängde av och formade en rak linje framför sina utvalda bänkar. En röst fyllde salen. ”Välkomna till Lämplighetstestet! Detta är dagen då er framtida roll i Nationen avgörs. Femtio procent av er kommer idag att få era karriär utvalda. Femtio procent av er kommer idag att få veta hur ni kan bidra till Modern som fött er alla: Nationen! Kommer ni att bli ledare? Soldater? Vetenskapsmän? Hantverkare? Musiker? Idag får ni veta! Sedan tillägget om populationen på jorden efter den Stora Krisen har vår goda Moder tyvärr inte kunnat göra rum åt mer än de absolut främsta. Detta betyder att enbart femtio procent av er kommer att få en plats i Nationen. Man var försäkrad att även de som inte finner sig bland de främsta femtio procenten kommer bidra till er Moder på ert egna vis. Inom några minuter kommer testet att starta. Frågorna som ni kommer få äran att svara på är en blandad sort. Era matematiska, språkliga och kreativa förmågor testas, men även personlighetsfrågor och frågor av psykologisk form kommer att ställas. Jag måste be er att 5

inte svara falskt på dessa frågeställningar, då vi kommer att veta om ni gör det. Detta brott klassas som landsförräderi och straffet är döden. Slutligen vill jag önska er lycka till och kom ihåg att Modern vakar över er alla!” Jai satte sig tillsammans med de tusentals ungdomarna. På skärmen framför honom lyste hans namn och personkod: 2091-7849-2177. Starta Testet Jai svalde nervöst och började läsa frågorna. Den första delen var ett matematiskt test. Han hade alltid haft lätt för matematik och efter några frågor kände han hur självförtroendet ökade. Efter ytterligare några problem visste han att han åtminstone skulle sluta bland de bästa i denna delen. Två timmar in i testet påbörjades den språkliga delen. Där fick han läsa felaktiga texter och rätta dom grammatiskt. Han fick föra samman synonymer och rätta felstavade ord. Också denna delen kände han sig självsäker på. Efter ytterligare två timmar startades den kreativa delen. Det var svårare att avgöra sin framgång inom denna. Han var tvungen att lösa grafiskt baserade problem vilka han tvingades lösa genom olika metoder som skulle bevisa hans kreativitet och effektivitet. Han kämpade lite för länge med vissa av problemen. Han gick igenom varje detalj i sitt huvud, försökte finna dom som bäst visade kreativitet och effektivitet. Som alla barn i Nationen hade han oroat sig för testet, men han visste också att han inte befann sig i riskzonen. Han hade alltid gjort väl ifrån sig i skolan, alltid hamnat bland de främsta i de flesta uppgifterna i skolan. Vilket var varför han inte tappade modet som så många andra av ungdomarna i salen. En pojke reste sig upp mitt under språkdelen och försökte gråtandes lämna salen. Vakterna eskorterade tillbaka honom till sin bänk, där han sjönk samman och lade huvudet mot bordet. När Jai en timme senare letade upp honom med blicken låg han fortfarande kvar i samma position.

Under kreativitetsdelen hörde han larm från längre bort i salen. Det var för långt bort för att han skulle kunna se tydligt, men skriken som hördes tydde på att någon inte utsattes för samma milda behandling som pojken nära Jai hade gjorts. Han gjorde sitt bästa för att inte tänka på de andra. Han gjorde bra ifrån sig. Han skulle klara sig bland de främsta procenten. Hans föräldrar skulle se honom igen. När personlighetsdelen startade kände han sig också självsäker. På frågorna om hur initiativtagande och duktig han var kunde han med gott samvete ge sig själv goda betyg. Lika så om han trodde sig kunna fullfölja sin plikt som en värdefull tillgång till Nationen. När de psykologiska testerna startade blev han mindre säker. Bilderna som visade sig framför honom såg mer ut som slumpmässiga färgklumpar än svarsalternativen han kunde välja mellan, men han svarade så gott han kunde. På frågan om vem som kom först – Nationen eller familjen svarade han utan att tveka att hans enda familj var Nationen. ”Jag kommer klara det,” viskade Jai för sig själv när skärmen släcktes och salen vaknade till liv. Ingen visste vad som hände med de som inte klarade Testet. De försvann för att aldrig igen synas. Modern försäkrade att de fyllde ett syfte för Nationen, men ingen såg till dem igen. ”Jag kommer klara det.” Nu fördes de ut i leden de blivit införda. Väl ute ur salen blev de visade till de mindre salarna. Där blev de ombedda att sätta sig vid bord. Inom kort fick alla var sin skål Livsextrakt. Jai åt hungrigt upp Livsextraktet medan han lyssnade på omgivningen. Det var tyst för det mesta i salen, enbart avbruten av den enstaka snyftningen eller djupa inandningen. En flicka framför Jai mötte hans ögon. Han återgäldade tyst blicken. ”Har du någonsin undrat hur de framställer det här?” sade hon lågt och såg ner mot sin skål av Livsextrakt. ”Det är inte nödvändig kunskap,” svarade Jai automatiskt. Hon lät sin sked röra runt vätskan. ”Jag har hört rykten…” ”Rykten är inte sanning. Enbart vad Nationen tillkännager är sanning,” sa Jai. När hon inte fortsatte sänkte han rösten och böjde sig framåt. ”Vilka rykten?” Hon skakade på huvudet. ”Bara rykten.” 7

Hon höll sig tyst under resten av måltiden. En halvtimme senare fördes de ut på led igen. Det var nu det skulle avgöras. Var och en bads gå in i var sin dörr som stod sida vid sida längs en enorm vägg. Jai knöt och öppnade händerna innan han steg in i sitt. Han möttes av en skärm i huvudhöjd. Som under testet stod hans namn och personkod: 2091-7849-2177, på skärmen. En tom ruta under hans namn blinkade en gång. Den blinkade igen. -Icke GodkändJai stirrade på rutan. Det kändes som en hand hade gripit tag om hans hjärta. Han kunde inte röra sig. Han hade ju klarat sig! Han visste att han hade gjort väl ifrån sig. Han hade varit säker på så gott som alla frågor. Hur kunde han inte vara godkänd? En dörr öppnades bredvid honom. Bakom den stod två beväpnade vakter och väntade på honom. När han inte rörde på sig steg de in i det lilla rummet och grep tag om hans armar. Han gjorde inte motstånd när de släpade ut honom ur rummet. Han stirrade bara blint framför sig. Hur hade han inte klarat sig? 2091-7849-2177. Evinn såg ner i skålen framför sig. Som utvald att administrera detta års Lämplighetstest hade han flera dagar tidigare fått besök av Modern själv. En kort, skallig man hade varit hans kontor. Han hade visat identifikation som bekräftade hans plats i Högsätet och nonchalant viftat bort Evinns lovord. ”Om några dagar kommer min son att utföra Lämplighetstestet,” hade han sagt. Evinn hade spelat med. ”Jaså, det säger ni? Jag är säker på att han kommer vara en utav de bästa.” ”Nej, det kommer han inte. Faktum är att han kommer hamna bland de lägsta. Han har aldrig haft sinne för den typen av problem Lämplighetstestet presenterar.” 8

”Nu är jag säker på att du överdriver.” ”Det spelar ingen roll. Om det nu blir så att han inte hamnar över gränsen så skulle jag skämmas om han inte återvände.” ”Jag förstår.” Och det hade Evinn gjort. Han hade fått ordern förr. Han visste proceduren. Välj ut en syndabock och byt resultat om Moderns son inte nådde tillräckligt högt på listan. 2091-7849-2177. Siffrorna gick igenom Evinns huvud. Han hade fastnat vid dom när han titta igenom listan. Det var anmärkningsvärda siffror, om man visste sin historia. Han hade nästan tittat vidare med tanken att han inte ville straffa någon bara för människans siffror var så pass uppseendeväckande, men han hade ändrat sig. Det skulle vara ännu mer orättvist att välja någon annan bara för att deras siffror saknade betydelse. De var ju trots allt inte mer än slumpmässiga siffror och hade inget värde utöver identifikation. Han hade inte brytt sig om att se vem innehavaren av dessa siffror var. Det spelade ingen roll. Det var oturliga siffror att bli tillförsedd, min stackars vän. Han såg ner i skålen Livsextrakt, funderade över dess tillkomst. Pojken eller flickan skulle fylla ett syfte i alla fall. Han sänkte skeden igen.

2. Jorden år 2235: året då de andra kom Text och illustration: Jonas Björkell

Man hade konstaterat att den mänskliga rasen var den enda intelligenta livsformen i universum. Man hade utforskat 100 nya galaxer, men inte funnit något. Bara kala klot som cirkulerade kring rymdernas tomhet. Man hade börjat att kolonisera planeter bortom våran galax och bygga stora städer på månen. Länder fanns inte, istället fanns det ett råd där mänskliga politiker från universums alla hörn samlades för att diskutera viktiga frågor, dessa frågor handlade oftast om nya expeditioner och deras nya rymdfärjor. Krig, det hade sedan länge glömts bort och allt levde i harmoni utan tanke på våld och brott. Religion fanns inte, och inte heller fördomar mot mindre värda eller folk från andra delar av universum. "En helt idyllisk värld" Var bara en av maktens alla slagord för att fånga alla invånares tro. Tron om att allt är perfekt. Det finns ett ord för det, Indoktrinering. En sak makten utövat i århundraden, men det makten inte visste var att en skugga snart skulle falla över deras lömska och mänskliga planer. För att någon idyllisk värld existerar inte, och även om dom flesta har andra syner på det. Så finns det alltid något begravt under lager lögner, som länge glömts bort. Men som fortfarande finns. På mindre än 250 år så hade man utvecklat sätt att färdas extremt långa avstånd snabbt och utan stora kostnader. Skälet till den snabba utvecklingen var för att jorden var på väg mot överbefolkning. Barnbegränsnings lagen hade inte fungerat, och med över 20 miljarder människor på en 510 miljoner kvadratkilometers yta, så blev det snart kaos. Svält och pest var allt som fanns. Idéer om flykt kom snabbt och produktion på rymdfärjor och förnödenheter tog fart. Först så fick bara dom rika fly, men efter protester och attentat mot dom kvarstående rika områdena gav dom till slut upp. Massförflyttning av människor påbörjades och snart fanns det bara ett fåtal människor kvar. Allt gick snabbt, precis som planerat, men problem uppstod när folk förstod att inte alla skulle få en biljett från helvetet. Folk förfalskade biljetter i tron om en chans. Men bara några av de som illegalt skaffat sin biljett fick sin

färd. Man bestämde sig för att lämna kvar brottslingar och lagbrytare som skulle arbeta på fabriker man konstruerat med endast bröd som lön. De blev senare slavar till imperiet. Jorden som än gång varit deras hem blev nu något man slutade tala om. Men efter hundratals år av slit och försummelse så skulle detta år förbli en vändpunkt för många människors liv. 20 November 2235 - Moskvas utkant,Pokrov - tre dagar före ankomsten. Lewis slog upp ögonen när han plötsligt hörde ett våldsamt knackande på sin dörr, han reste sig snabbt och blickade mot sin atomklocka. Hon var bara fyra på natten; han sprang fram till sitt skrivbord och drog fram en fickkniv som han stulit av en distrikt officerare som han hade funnit död i en gränd. Han smet ned kniven i sitt läderfodral, och lägger den samt några burkar med torkade närings och vattenkuber ned i en liten väska. Han slängde väskan över axeln och gick med ett raskt tempo mot sin dörr. Han reste handen för att öppna när han plötsligt kände att en hand rörde vid hans axel. Med en svepande rörelse så vände han sig om; drog upp kniven och slängde av fodralet, kniven var nu uppemot skuggans hals. skuggan skyggade sig bakåt och kved <förbannade bror, dom är här>, Lewis drog snabbt sin kniven till sin hölster och plockade upp väskan, tillsammans så sprang dom iväg. Lewis och hans bror David hade sedan länge varit efterlysta av distrikt väktarna pågrund av att ha olagligt sålt "Spacker" en ytterst farlig drog som även kallats för "Medicin". Men skälet till polisens rannsakan den här gången hade inget med det att göra. Dom två bröderna hade tillsammans byggt upp en anti-imperie rörelse dom valde att kalla för "Solidaritet" efter den polska anti kommunistiska rörelsen under kalla kriget som ägt rum cirka 200 år tidigare. På bara några år så hade dom fått uppemot 100 000 medlemmar som alla hade något skäl att hata imperiet. 22 November 2235 - Moskvas utkant,Nogisk - en dag till ankomsten. Efter att ha vandrat i två dagar utan vila, så bestämde sig de för att finna en gömd plats för att slå läger.

Lewis började tappa medvetandet då hypotermin började sätta in. Utan att stanna så slängde han fram väskan och tog fram ett paket cigaretter. Lewis höjde rösten och sa <David, har du din oändliga eld med dig?>. Utan att vända sig om så plockade han upp en bit metall och slängde den till Lewis. Han höjde blicken och fokuserade på den inkommande tändaren, han öppnade den bara handen för att fånga, men den liksom gled ur hans hand. Han stannade kvickt och försökte finna den. Den klar vita snön brände när det silade genom hans stela djupfrusna fingrar. Han ropade efter David som snabbt vände sig om och sprang mot rösten i tron att Lewis skadat sig. David såg på Lewis med röda ögon men kunde inte låta bli att skratta, efter att ha skrattat så lyckades David finna sin eld och sa med hes röst <den här tänder jag> och med ett par knapptryck så tände han båda deras cigaretter. 23 November 2235 - Moskva - Sjukhus - Domedagen Lewis och David tryckte sig tätt intill väggen, Lewis räckte ut handen mot dörrhandtaget och vred försiktigt. De två bröderna slängde en blick mot varandra. David stack ned sin vänstra hand i väskan och drog fram två ficklampor, en behöll han och den andra gav han till Lewis. Lewis ställde sig framför dörren för att göra sig redo att sparka in den. Han slängde sig fram och med ett krasch så gav dörren vika. Han och hans bror sprang snabbt in, och igenom korridorer och rum sprang dom i jakt efter stim-paket och proviant i formen av näringskuber. En sak som Lewis och hans bror lärt sig, var att man inte ska försöka ta sig in i storstäderna. Där finns bara fabriker och väktare. Men eftersom att deras förnödenheter långsamt började försvinna, så hade de inget val. Lewis och David hade tillsammans funnit ett halvt dussin närings kuber och ett dussin stim-paket. Men efter två timmars sökande så nådde bröderna en bro som gick mellan de två byggnaderna. Bron var tillverkad av gammalt stål, primitiv metall använt av dom gamla och korkade människorna. Den hade oxiderat så mycket att att bara sköra delar fortfarande höll sin plats. <Vi måste ta oss över den> sade David. Han tog ett segt steg och 13

satte foten mot det rostande metallen. När han sedan lämnade plattformen, säkerheten bakom sig så tog han ett stort kliv till den andra sidan. Han vände sig mot Lewis som stressat sett på. Utan ett ord så klev den kvarstående brodern ut på bron. Bron knakade och kved när hans fötter kom i kontakt med metallen. Med bara ett kliv kvar så ser han upp på sin bror. Men som en blixt ser han en kula passera rakt igenom sin broders huvud; det livlösa skalet som en gång tillhört hans brors, faller rakt över Lewis. Bron ger vika, Lewis faller. Bara några år efter flykten från jorden så föll allt förutom storstäderna i anarki. Där fanns det inga lagbrytare. Lewis lyfte plågsamt på ögonlocken, en suddig figur slängde en blick mot Lewis, kylan brände när han blev dragen över den snötäckta marken. Plötsligt så kände han att figurens hand släppte hans krage, hans huvud föll hjälplöst mot marken. Han vred sakta på huvudet men blev bemött av en gevärskolv. Efter att ha blivit släpad av väktaren tvärs över Moskvas gator så vaknade han upp i en mörk och dunkel cell. En unken stank av död och försummelse nådde hans frostbitna näsa. väggarna och golv var gjuten cement. Cellen var kramp, knappt så att en man kan ligga raklång. Långsamt så började han resa sig. Lederna knakade och smärtan satte i. Efter en invecklad och tidskrävande procedur så stod han på två ben. Långsamt så släpade han sina ben mot dörren. Dörren var gjord av stål, en liten glugg i dörren var rummets enda ljuskälla. Han närmade sig gluggen med hans uttorkade ögon. Han kände kylan från dörren. Utanför så såg han en lång korridor. Hans cell var placerad vid dess ände. Efter att ha stått vid den kalla dörren i flera minuter så bestämde han sig för att sätta sig i sitt hörn igen. Han sluter ögonen. (Skott hörs) <Skjut!, ahh> Lewis slog snabbt upp ögonen och räckte handen mot hans kniv, men ingen kniv fanns, hans fickor hade blivit tömda. Han reste sig upp och gick mot dörren som stod på vid 14

gavel. Försiktigt så började han närma sig korridorens slut. När han plötsligt blir indragen i en av cellerna. Han ser mot mannen, han var långsmal och hade övernaturligt långa öron. <I eneth nîn Aglarchanar>, Lewis som blivit chockad av upplevelsen ryggade bakåt och sa med skygg röst <vad är du för något>. Varelsen tog fram en apparat som han fäste runt sin hals och sa någonting på ett främmande språk, han tycktes kalibrera något. Plötsligt så hördes ett brummande ljud, som senare sa <jag Aglarchanar är, du inte som dom andra är. Du följa mig nu>. Den långa varelsen började med raska steg gå och fastän Lewis fortfarande var i chock så följde han mannen. Tillsammans så sprang de genom korridorer och kröp genom ventilationsgångar. Intill väggarna så kunde man inte bara se döda människor, utan också konstigt formade varelser. Några var som mannen han följde , men några var annorlunda. Storväxta, med små huvuden i jämförelse med kroppens proportioner. Mannen framför tycktes ha någon form av kommunikations apparat i örat som han talade i, men bara på sitt språk. <Man te?, Amman agoreg!> Efter tvåkvart så fann dom sig vid en innegård fylld med varelser bortom denna värld. Bortom universum. Den långe mannen närmade sig en storväxt man(en sådan han fann tidigare död). Dom diskuterade en stund, sedan så gick dom tillsammans fram till Lewis. <Var hälsad jordling; mitt namn är Rakkachack, General Rakkachack. Jag är vad ni människor kallar orch> sa den storväxta mannen. <Och jag är Aglarchanar; jag och mina alv fränder står i tacksamhets skuld till orcherna, dom räddade våran dimension från en stor ondska>. Lewis nickade och sa med rädsla i rösten <Kan ni förstå mig?>. De två figurer nickade tillbaka, sedan så tar Rakkachack Lewis på ryggen och förde honom till en monitor. Han knappade in koordinater och pekade mot en prick, pricken symboliserade rådets högkvarter och säger med sin elektroniska röst <nu är det slut på ert lidande!>. Tillsammans så slöt dom en pakt, de skulle anfalla ondskans hem. 15

Sedan gick General Rakkachack, Aglarchanar och Lewis mot Farkosten. Den var liten, men stor nog för de tre. <Är hon inte en skönhet, Fighter Vessel Sting> sa Generalen. De tre steg ombord och gjorde sig redo för avfärd. Aglarchanar satte sig vid kontrollpanelen och började knappa in kommandon på en monokrom monitor, medan Rakkachack och Lewis stationerade sig nere i maskinrummet. Man kunde höra aglarchanar's röst i mono högtalaren, <slå igång den manuella rörelse accelerations modulen>. Rakkachack gjorde om han sa, och med det så hördes ett knall. Nu svävade de i kosmos. Sedan sa Aglarchanar med självklar ton <håll fast er, nu slår jag igång hyper-rymds acceleration!> Och på en sekund så hade de färdas mer än två miljoner ljusår, från vintergatan till Adromedagalaxen. Nu var dom nära. Bara några tusen ljusår iväg. Aglarchanar höjde sin vänstra han och drog ned skeppets periskop, han kunde se en suddig prick. Han slog igång det inbyggda identifikations systemet, en vägg av text föll ned på hans monokroma skärm. Med den insamlade informationen så kunde han konstatera att pricken var rådets högkvarter, så han aktiverade kamouflaget och lade kurs mot basen. Samtidigt nere i maskinrummet så berättade Lewis om sin förlorade bror, medan Rakkackack lyssnade. Men hans mening blev avbruten av Aglarchanar's röst som sa <en minut tills dockning>. Lewis bad en sista bön och sa till Rakkachack <mitt folk har lidit nog>. Man kunde höra gnisslet när skrovet gned mot rymdstationen. Aglarchanar lämnade kontrollpanelen och gick raskt mot porten, där han mötte dem andra. Rakkackack gav de två andra en varsin Phazer och laserkniv, som han tagit med sig från maskinrummet. De ställde sig framför porten, Lewis tryckte på knappen som öppnade en passage genom en luftsluss. De smög sig in. Och utan att bli upptäckta så kröp de i skuggorna, tills dom såg sin första fiende. En man som precis tänt en cigarett. Han stod vänd ifrån dom och inspekterade en karta. Han kommer märka våran farkost tänkte Lewis, fortfarande hukad 16

så började han med raska steg närma sig vakten. Han drog sin kniv och med en kvick rörelse skar han halsen av honom, men fångade honom innan kroppen slog i marken, för att skapa mindre ljud. Han sökte om mannen hade någonting på sig som kunde vara viktigt, men det ända han fann var hans bricka. Efter att ha smugit omkring en stund så lyckades dom lokalisera salen politikerna satt. Med en sista blick så visste dom vad dom skulle göra. Generalen drog ur sprinten på granaten och slängde in den genom dörren. En smäll hördes sedan tystnad. Dom stormade in för att se skadan. Och precis som planerat så hade politikerna suttit där. Men nu var det bara en pöl av blod som återstod. Ett jubel bröt ut hos de tre hjältarna, sedan skrek Lewis <Vi gjorde det, äntligen är mänskligheten fri från ondska... Gah>. Rakkackack vänder sig om bara för att se Lewis med ett hål genom hjärtat. Och bakom honom stod Aglarchanar med en phazer pekande mot honom. (allt blir svart). Game over -Tryck start för att börja om igenMan hade konstaterat att den mänskliga rasen var den enda intelligenta livsformen i universum. Man hade utforskat 100 nya galaxer, men inte funnit något.

3. Sveket Text och illustration: Matilda Vermcrantz

Jag duckar när en av soldaterna riktar en laserstråle mot mig. Det är snart midnatt och jag befinner mig norr om Brighton. Överallt omkring mig springer människor med gigantiska lasergevär vars strålar smälter vår metall. Vi är robotar och jag är nummer 2771. Vi vill ta över världen och vårt mål är att inga människor ska finnas kvar på jorden. Vi har dock inte kommit så långt ännu, hittills har vi utplånat hela Norden, Frankrike och Polen. Brighton är den fjärde staden i England som vi erövrar och det blir bara svårare och svårare. Nu när människorna vet om vår plan är de allt mer förberedda, i varje ny stad vi kommer till har de fler och fler nya och farligare vapen. Om allt var som det var för två veckor sedan hade jag inte suttit här, på marken bakom en vägg och gömt mig för laserstrålar. Jag hade suttit under den gamla, knotiga eken i Liams trädgård. Liam var min bästavän, trots att han är människa och jag är robot. Nu är vi inte längre vänner, han svek mig. Allt började i London för fem år sedan. När jag vaknade upp såg jag fem män i vita rockar och en av dem tittade fundersamt på mig. “Välkommen”, sade han och började sedan skruva upp luckan på mitt vänstra lår, tryckte på den röda knappen och skruvade sedan fast luckan igen. Det var då, just i det ögonblicket som jag blev medveten om vad som hände. Han hade aktiverat mig genom att trycka på den röda knappen, min aktiveringsknapp. Den satte igång min hjärna och mina olika kroppsdelar. På den tiden var det människorna som skapade robotar för att ha som hembiträden. Vi städade deras hus, lagade mat, tvättade och klippte gräset. Det var innan robotarna fick en egen vilja. Jag blev placerad hos ett nygift par som bodde i ett vitt, litet tegelhus i östra London. Paret hade även en son, Liam, som var 5 år första gången jag träffade honom. Jag minns när jag såg honom för första gången. Han tittade förvånat på mig med sina stora blå ögon en lång stund. När hans föräldrar berättade för honom att de skulle få en robot förväntade han sig förmodligen en leksak hälften så liten som honom. Istället stod jag där, en “levande” robot, fyra gånger så stor som honom. “Hej”, sade han efter ett tag. “Hej”, svarade jag och sedan dess har vi varit bästa vänner. 19

Vi spenderade varje dag i fem år med varandra. Han hjälpte mig med mina sysslor och när vi var klara lekte vi ute i trädgården, mestadels under gamla eken. Vi lekte allt möjligt, från kurragömma till att spela schack. För ungefär ett år sedan började robotarna bygga upp en armé mot människorna. Jag var en av de få robotar som inte ville gå med i armén, jag gillade ju människor, i alla fall min familj. När människorna sedan vände sig emot robotarna och ville utplåna dem istället för att tillverka dem började Liams föräldrar tvivla på mig. Många människor påstod att vi var farliga och att det absolut inte gick att lita på robotar. Jag försökte övertala dem att jag inte var som de andra, men de ville inte lyssna på mig. För två veckor sedan ändrades allt. Liam hade visat för mig att han inte trodde på de vuxna, att han visste att jag inte var som de andra. Men det visade sig vara en lögn. En morgon knackade det på dörren och in kom två, kraftiga män rustade med lasergevär. De tog mig, mitt framför ögonen på Liam och han gjorde ingenting, ingenting! Jag skrek hans namn men han bara stod där, helt tyst, som att han inte ens brydde sig. De två männen kedjade fast mig i deras flygbil och tog mig till en så kallad destruktionscentral. Det är ett ställe där de plockar isär robotar och sedan återanvänder delarna till något annat. Jag har nog aldrig varit så rädd som när de drog ut mig ur flygbilen och jag upptäckte att vi var på destruktionscentralen. Det ända jag visste just då var att centralen var en robots värsta mardröm. Men jag kan lova er alla, att det var värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Ingen visste var den fanns någonstans eftersom den var gömd djupt under marken för att ingen robot skulle hitta den och förstöra den. Under min första dag där var jag fastkedjad och inlåst i en cell. Runt omkring mig fanns hundratals andra celler med hundratals andra robotar i. De såg dock mer ut som skrothögar än robotar, deras armar hade exempelvis bytt plats med benen och runt omkring dem låg resten av deras kroppsdelar utspridda. De levde fortfarande, med andra ord hade de inte gått sönder helt och hållet men det var inte långt kvar. Om jag hade ett hjärta hade det rusat i panik när en vakt kom och öppnade min cell. Hade jag haft tårar hade jag hulkat av gråt när han brände bort min högra fot med en laserstråle. Min fot 20

slängde han på golvet alldeles intill mig men kedjorna runt min kropp hindrade mig från att nå den. “Det är bara att vänja sig, snart är det ända du har kvar din vänstra arm, om ens det”, sade han skrattandes och gick därifrån. Efter det blev allt bara värre och värre. De experimenterade med min kropp, exempelvis högg av mina armar och satte fast de någon annanstans eller vred av mitt huvud och satte dit det igen flera gånger om. Detta var helt klart den värsta tiden under mina fem år som robot. Det allra värsta jag någonsin upplevt var när en av vakterna la mig på ett rullband som rullade mot en glödande vägg gjord av laser. Den var inte lika stark som laserstrålarna vakterna använder, för då hade hela vår kropp smält sönder och vi hade dött. Men när jag åkte igenom laserväggen var jag helt säker på att jag skulle dö. Jag tänkte att “nu smälter jag”, det var den värsta känsla jag någonsin upplevt. Efter en vecka på destruktionscentralen hittade de andra robotarna oss. Jag hoppade till när jag hörde ett “pang”, det var robotarna som slog upp dörren. Över 100 robotar, dubbelt så starka som människorna, med avancerade vapen rusade in på centralen. Människorna hade inte en chans och när man började höra skott avlossas dröjde det inte länge förrän alla som jobbade på destruktionscentralen var döda. Att laga alla oss före detta fångar på destruktionscentralen var en lång och jobbig process som tog hela fyra dagar. När vi äntligen var hela igen var vi tvungna att bege oss raka vägen till Brighton. Där befinner jag mig just nu. Det är inte långt kvar nu, innan alla människor i Brighton är döda. Nästa destination är London, där Liam bor. Men jag bryr mig inte längre om honom, han ska få känna hur det känns att bli sviken av sin bästavän. Idag beräknas vara den dagen då hela Brighton utplånas, men det ser ut som att det kommer ta längre tid än väntat. Jag hör steg bakom mig, jag vänder mig om och där står en människa med sitt vapen riktat mot mig. Utan att tveka en sekund sliter jag huvudet av honom med mina bara händer. Hade detta varit för bara några dagar sedan hade jag aldrig klarat av att göra det, men när jag äntligen kom ut från destruktionscentralen bestämde jag mig för att stänga av mina känslor. Det gör att jag inte får dåligt samvete och det ända 21

jag bryr mig om är mig själv och mitt hat mot människorna. Överallt omkring mig dör människor, men även robotar som ska föreställa mina vänner. Men mina känslor räcker inte till för att bry mig om dem heller. Det börjar bli kväll och dags att bege oss till London, men alla människor i Brighton är inte döda än. Det är otrolig tur att robotar inte har ett behov av att sova som människor har. Då kan vi fortsätta hela natten och det ger oss en fördel i striden. Plötsligt känner jag hur det svider till i benet, när jag kollar ner ser jag en laserstråle bara någon centimeter ifrån mig. Jag vänder mig hastigt om för att stoppa mannen med laserstrålen. “Tar du ett steg till så riktas den här mot ditt ansikte” säger mannen och viftar med sitt vapen. Jag kan inget göra, jag står som förlamad. Men plötsligt faller mannen ner på knä och dunkar sedan huvudet i marken. Bakom honom står robot nummer 2911 med en knuten näve. “Vill du göra mig äran?”, frågar han och nickar mot mannen på marken. Långsamt går jag fram och lyfter upp människan, tar tag med ena handen i hans huvud och med den andra i fötterna. Jag drar sedan åt olika håll tills hans kropp delas på mitten. “Det var den sista, kom så drar vi”, säger nummer 2911. Från flygbilen ser London litet och ociviliserat ut men vi alla vet att det inte kommer se likadant ut när vi landar. Jag känner hur jag lättar och tre sekunder senare hörs ett litet “bom” och flygbilen har landat. Det första som händer är att vi hör ett skott. Jag vänder mig mot ljudet och ser snabbt men tydligt en kula åka genom flygbilens väggar. Alla hinner precis ducka innan den åker ut på andra sidan. “Gå till attack, gå till attack” ropar vår ledare. Jag och resten av robotarna springer snabbt ut genom dörren men stannar plötsligt. Utanför står det flera tusen soldater, alla med lasergevär i händerna. Jag visste att de skulle vara många, men jag hade aldrig kunnat förvänta mig det här! Jag kan inte röra mig, jag är så chockad. Det ser ut som att de andra robotarna är minst lika chockade då alla står lika stilla som jag. Det är inte förrän ett till skott hörs och nummer 1880 blir träffad i magen som vi börjar röra på oss. Snabbare än

någonsin tar jag fram mitt vapen och riktar det mot en ung man framför mig. Innan han hunnit blinka trycker jag på avtryckaren och en kula träffar honom rakt i bröstet. Efter fyra timmars strid i London är ungefär en fjärdedel av soldaterna döda. Det är nu dags att börja döda civila personer i deras hem. Vi brukar oftast vara ungefär fem robotar på varje gata och två i varje hus. Idag åker jag, nummer 2336, 3001 och 1404 tillsammans. Vi ska till ett radhusområde norr om staden. “Vet någon vilka som skulle till Hornchurch?” frågar jag, det är där Liam bor. “Nummer 3900 och 1333 tror jag.” De två robotorna är duktiga på det de gör, att mörda. Nu kan jag vara säker på att Liam kommer vara död i slutet av dagen. En del av mig tvekar, jag vill inte att han ska dö men jag försöker intala mig själv att det är rätt åt honom. Jag kan ändå inte göra någonting åt det. I radhusområdet är det tyst och stilla, inte en enda människa syns till. De är förmodligen medvetna om att vi ska komma. Därför har de gömt sig i sina hus och släckt alla lampor så att det ska se ut som att ingen är hemma. Men vi har varit med om det här förr, vi vet att alla egentligen sitter inne under borden och skakar av rädsla. När vi är klara här kommer det inte finnas liv i ett enda hus. Jag och nummer 3001 går in i det första huset. “Det är ingen idé att gömma er, ni vet att vi ändå kommer att hitta er förr eller senare”, ropar jag. Nummer 3001 flinar och skjuter ett skott rakt upp i taket. Vi hör ett skrik “aaahhh!” och sedan snyftningar som kommer från övervåningen. Vi går långsamt uppför trappan och där under ett skrivbord sitter en liten flicka och gråter. Det blöder från hennes fot, det måste ha varit skottet som träffade henne. Nummer 3001 går fram till flickan, “det finns värre saker att gråta över än en kula i foten, exempelvis att du nu kommer dö”, säger han och i samma sekund rycker han av hennes huvud. En halvtimme har gått och det återstår endast fyra hus i området. Men jag är inte glad för det, jag är oerhört förvirrad över vad jag känner just nu. Jag känner sorg, vilket är väldigt konstigt då jag har stängt av mina känslor. Men ända sedan den lilla flickan i det 23

första huset dog har jag inte kunnat sluta tänka på Liam och hur jag verkligen inte vill att det ska hända honom. Jag vet att han svek mig men jag kan inte låta honom dö, något måste göras för att stoppa det men jag vet inte vad. När vi går är på väg in i nästa hus vänder jag mig om, jag tar försiktigt några steg tillbaka innan jag börjar springa mot flygbilen. “2771 vart ska du?”, hör jag 3001 ropa bakom mig. Jag svarar inte utan hoppar så snabbt jag kan in i flygbilen, sätter på autostyrning mot Hornchurch och ställer in högsta hastigheten. Jag beräknas vara framme på 5,27 minuter. I Hornchurch är det tyst och stilla, det verkar som att alla redan är döda. Men lite längre fram hör jag skrik. Jag börjar springa, snabbare än jag någonsin gjort förut. När jag kommer fram till Liams hus hörs inga skrik längre men dörren står på glänt. Jag smyger försiktigt upp på verandan och öppnar dörren så att den är vidöppen. Det jag ser hade jag aldrig förväntat mig, jag måste blinka tre gånger för att förstå att det är sant. På golvet i hallen ligger nummer 3900 och 1333, döda! Framför dem står Liam, med ett lasergevär i handen! “Liam, vad håller du på med?” viskar jag och kan inte slita blicken från de döda robotarna. “Något jag borde gjort för längesen, samma dag som du klev in genom den här dörren för första gången”, Liam riktar laserstrålen mot mig. Hela min kropp fryser till is, jag står helt blixtstilla. “Liam tänk på vad du gör nu, snälla Liam det är jag. Du vet att jag aldrig skulle skada dig.” Men han fortsätter och jag känner hur det svider till i benet innan det långsamt lossnar. “Bam!”, säger det när min kropp faller mot marken. “Sluta Liam, snälla sluta”, men han slutar inte. Laserstrålen rör sig nu upp mot magen och delar hela min kropp på mitten. “Snälla gör inte så här mot mig”, jag tittar vädjande på Liam som står där med vapnet i sin hand och en iskall blick. “Jag ger dig bara vad du förtjänar”, säger han och riktar laserstrålen mot min kontrollpanel. 24

“Nej Liam, nej jag kommer dö!” Jag känner hur det svider och bränner i hela kroppen och allting blir suddigt. Gamla minnen spelas upp i mitt huvud, när jag låg i verkstaden som nyskapad robot, första gången jag träffade Liam och första dagen på destruktionscentralen. Jag tittar ut genom fönstret och det sista jag ser är den stora eken, sedan blir allt svart.

4. Det sliskiga skeppet Text: Olivia Falk Ragnar kisade upp mot himlen. Svetten som rann på hans hjässa hade gjort så peruken han använde för att dölja sin skallighet hade halkat på sne. Han kollade tillbaka ner i jorden på hans majsstjälk. Maskinen som han egentligen använde för att skörda hade gått sönder, för att han hade kört över för många vilande sniglar. Dessa sniglar hade alltså skapat ett visst slitage på skördaren och därför kunde den inte användas mer. Bara att göra allt för hand. Ragnar var dock misstänksam, för sniglar dyker inte upp på en stor majsåker när natt som dag är uppemot trettio grader. Han slutade genast tänka på sådant strunt när han kollade på klockan. Ragnar låg efter i sitt välstrukturerade schema. Prick klockan två skulle han ha sin jordnötssmörgås. Han släppte allt han höll i, vilket var en handflätad korg som hans bortgågne man hade flätat fylld med majs och en halvkass och trubbig kniv som han använde för att skära av onödigheter på hans kära plantor med. Han började streta uppför den branta kulle hans lilla stuga låg på. Ytterdörren som var gjord utav trä hade för övrigt svällt upp och kunde inte längre öppnas, så Ragnar hade levt i ungefär ett år med att använda köksfönstret som huvudingång. Visst, om man är en gubbe på femtiosex år kan det vara ganska svårt att klämma sig igenom men det funkade. När folk var på besök uppskattades det dock inte, så Ragnar hade slutat bjuda hem folk för ett halvår sedan, då han hatar gnälliga människor (= småfeta damer i trånga klänningar som klagade på allt och alla). Andra saker han avskydde var skrikande bebisar och syrsor som lät för högt på natten. Nyligen hade även en ny sak hamnat på hans "hatar-lista", nämligen dessa djävulska sniglar som dök upp från ingenstans. 26

När Ragnar smidigt för en gångs skull hade kommit genom fönstret tog han av sig sina träskor och gick till skafferiet. Till sin fasa såg han - att jordnötssmöret var slut. Han brast ut i ett "hur kan detta vara möjligt!!?" och slängde av sig peruken i vredesmod. För att denna ilska skulle gå över så han kunde tänka ut ett nytt mellanmål satte han på radion och sjönk ner på en gammal knakig stol. Elton Johns fantastiska låt "Your Song" spelades och Ragnar reste sig snabbt upp från stolen han hade hunnit sitta på i mindre än tre sekuder. Han stängde ögonen, lät musiken flöda genom hans små grisliknande öron och per automatik började hans höfter svänga runt. Fortfarande med slutna ögon lät han dessa höftsvingar övergå i en koreografi hans gympalärare hade lärt honom på tjugohundratrettio-talet när Ragnar gick i fyran. Alla i hans klass avskydde den och de flesta skyllde på att de var sjuka just när gympalektionen var. Men Ragnar älskade den i hemlighet och övade hemma framför den smutsiga spegeln som han hade i sitt minimaliska rum i en förort i Texas. Han tyckte ändå att spegeln var den mest fantastiska present han någonsin hade fått för att den representerade hans mors svenska nationalitet. Spegeln var alltså målad i gult och blått. Även fast han satte nästan alla steg i dansen helt perfekt fick han ändå sämre betyg än de resterande i hans klass. Nu när Ragnar hade dansat och tänkt på svunna tider hade hans utbrott lagt sig. Han drog ut en kökslåda och hittade en gammal burk med citronmarmelad som han misstänksamt besiktade innan han bredde ut den på sin torra limpa. Han satte sina snea, gula tänder i mackan och tuggade. Det smakade gudomligt, nästan bättre än med jordnötssmör. Så Ragnar tryckte i sig mackan i ett nafs och kollade ut genom fönstret. Små vattendroppar smattrade mot rutan. Till en början verkade regnet ganska stillsamt, men från ingenstans började det eskalera och stora hagelklumpar ramlade ner från skyn. Ragnar tyckte att det var konstigt att det vackra, varma vädret hade ändrats så fort, men ännu konstigare att det hade börjat hagla. Han tog ett steg närmre fönstret, öppnade det och fick syn på något innuti dessa gigantiska klumpar av fryst vatten - sniglar. Dessa små fanskap som förstörde hans skördarmaskin kommer från hagel? Det var inget Ragnar någonsin skulle kunna föreställa sig. Han var helt förbryllad. Hur kunde det komma sig? 27

Han gick med snabba steg till insidan av den svullnade ytterdörren och drog på sig sina mossgröna, relativt uttorkade och spruckna gummistövlar. När gummistövlarna var på nästan flög han egenom fönstret och lyckan som uppstod när han fick veta vart sniglarna kom ifrån blev inte långvarig. Marken var fortfarande uppvärmd, även fast vädret hade försämrats, och isklumparna hade smält bort. Men inte sniglarna. Han satte ner den första foten stabilt på marken. Han tog ett steg framåt med den andra foten, något han skulle få ångra bittert. En slemmig stackars snigel låg hjälplöst under Ragnars fot och han halkade iväg med världens fart ner för backen till hans majsfält. Väl nedanför kullen ställde han sig upp med ett ryck. Det gjorde inte bara ont i bakdelen som hade fått ta den största smällen, utan det var även relativt pinsamt om något möjligt liv hade tagit del utav hans lilla scen. Men Ragnar påminde sig snabbt om att det var ingen som befann sig så nära att den med mänskliga ögon skulle kunna ha sett det hela. Han bosatte sig ändå på just denna farm av en anledning. Han fortsatte gå inåt majsfältet för att ta reda på mer om mystiken bakom sniglarnas uppkomst. Han hade odlat majsstjälkarna så att det var exakt en meter mellan varje ränna. Exakt. Men när han hade gått förbi kanske fem rännor, så tog det slut. I mitten av fältet var det helt tomt. Inga majsstjälkar. Alls. Över den kala fläcken låg det miljontals slemmiga, ohyggliga och extremt sliskiga sniglar. Allihopa hade den mossgröna färgen blandat med fläckar utav mockabrunt, precis som helvetet han halkade på. Ilskan kokade inom Ragnar. Han ville göra slut på sniglarna, allihop, på det mest horribla sätt han kunde komma på. Kanske kasta nyslipade köksknivar så sniglarna styckades. Eller kanske låta någon arg tjur från det sunkiga stallet bredvid stugan gå loss på fältet. Något skulle Ragnar hitta på. Han kollade upp mot himmelen, som hade gått från en hagelspottande mardröm till en grönblå färg. Stjärnorna syntes klart och tydligt, som att något snabbt och stort hade schvishat förbi med en väldans fart, och gjort ett stort hål i atmosfären, så att Ragnar kunde se det som faktiskt kallades för yttre rymden. Han ville helst inte stå ute mer i det miserabla tillståndet det konstiga vädret hade förvandlat hans majsfält till, så han vandrade tillbaka till huset med bestämda och tunga 28

steg för att undvika en ofrivillig halkning till. Väl framme vid huset klämde han sig genom fönstret på nytt, och därinne sparkade han av sig stövlarna, samtidigt som han tog en titt på vad hans högteknologiska armbandsur stod på. Han kunde återigen inte tro sina ögon. Klockan var tolv på natten. Ragnars trötta hjärna, som påverkats lite för mycket av den gassande sol han hade fått stå ut med innan han gick in och det underliga snigelhaglet började, började stänga ner sig självt och han orkade inte hålla ögonen öppna för en sekund till. Han föll i en djup sömn på pallen han hade slagit ner sin lite för stora och lite för blåslagna bakdel på. Det varade tyvärr inte så länge. En stor skakning väckte Ragnar som i panik slog upp sina ögon. Det var helt kolsvart i hans icke funktionella hus, det verkade som om strömmen hade gått. Han ställde sig upp och famlade i mörkret för att hitta ett fungernde ljus och tändstickor som inte hade skadats när han hade problem med läckor från taket under regnperioden. Ljuset fann han snabbt, men han hade inte lika stor tur med tändstickorna. Enda stället han direkt kunde komma på att han hade lagt tändstickorna var på hans förmultnande nattugsbord på övervåningen. Ragnar fasade för att gå upp dit, inte nog med att det spökade, utan den ostabila vägen upp. Trappan hade stått där i många generationer, och den var säkert full med maskar och skalbaggar som åt upp den inifrån. Det hisnade i Ragnars mage när han beslutsamt satte ned högerfoten på det första trappsteget. Snabbt som attan tog han sig upp på trappan med både händer och fötter som hjälp, och snabbare än vad han visste ordet av var han uppe i säkerhet. Övervåningen kunde han, som tur var, utan och innan. Han stormar in i sitt före detta sovrum (nuförtiden är hans sovplats på kökssoffan, på grund utav den hemska trappan) och kommer fram till nattduksbordet, drar ut den sega lådan och hittar sina efterlängtade tändstickor. Han drog ett snabbt svep med en torr tändsticka mot den räffliga sidan av asken och en flammande låga börjar arta sig. Han för den brinnande tändstickan mot ljuset, och veken fattar eld. Med ljuset tänt kunde han urskilja vissa objekt på övervåningen, såsom den extremt vidriga madrass som han brukade kalla säng, en lampa med tofsar som hans bortgångne 29

man hade klistrat dit som inte fyllde någon funktion längre eftersom lampan var trasig samt en kista med något oidentifierbart i. Den enda ljuskällan som fanns var ljuset han höll i sin darrande hand, Ragnar var fortfarande skakad efter det lilla jordskalvet som hade väckt honom ur hans skönhetssömn. Det smutsiga fönstret inne i sovrummet lös plötsligt upp. Skenet var samma färg som himmelen han tidigare sett, blågrön. Han stormade fram för att kolla ut, men fönstret var så smutsigt att det inte gick att se ut. Ragnar fattade beslutet om att öppna fönstret istället, för att kunna se vad som egentligen försiggick. I mitten av hans kära majsfält landade en farkost. Farkosten hade en skimrande, rosalila färg. Bultarna som höll alla plåtdelar på plats var i en så svart färg att pumor hade blivit avundsjuka. Landningen såg mjuk ut, men när de små metallpinnarna som skulle hålla uppe farkosten nuddade marken skedde ett likadant jordskalv som Ragnar hade känt tidigare. Underifrån kom en lila rök med glitter i, som gjorde så att alla närliggande växter, inklusive Ragnars fina majsstjälkar, frättes bort. Det som fanns kvar var förkolnade små stumpar. Ragnar ville göra allt för att rädda sina käraste plantor, så han tog beslutet att kasta sig ut från övervåningens fönster. I ett smidigt hopp som förändrades till en smärtsam landning var han äntligen nere på marken. Han ställde sig upp, fortfarande med en smärta som genomskar hela kroppen, och började springa allt vad han kunde nedför kullen och ut på majsfältet. När han kom till den bortfrätna kratern stannade han, och kollade upp. På nära håll såg han att hela farkosten var täckt i en slemmig och blöt sörja. Ur farkosten fälldes en landgång ut. Ragnar kunde redan känna lukten av död. Ut från landgången slingrade två, gigantiska vålnader ut. Identiska med fanskapen som brukade härja på hans åker. Två extremt stora, viriga, äckliga, slingriga, slemmiga och sliskiga sniglar visade sig. De reste sig, så att man såg de små blodsprängda ögonen som satt på skaft, den stora mun som satt på undersidan fylld med massvis av sylvassa tänder. Ragnar förstod direkt att det inte var vanliga förvuxna sniglar när han började urskilja fyra armar som trycktes ut

genom den sliskiga huden och det hemska lagret utav slem. De var genmodifierade skapelser, och Ragnar kunde inte tänka klart vad han gjorde. I vad som skulle bli ett hjältedåd omvandlades till Ragnars värsta mardröm. Slangbellan som satt i hans överlappade snickarbyxor tog han fram i högsta hugg, plockade upp en relativt stor och spetsig sten från marken och avfyrade. Han träffade den största snigeln mitt mellan ögonen, som långsamt trycktes in i hans panna. Lika snabbt var de ute igen, ännu mer blodsprängda än förut. Sniglarna kollade på varandra, nickade och slingrade sig i en väldans fart fram emot Ragnar. Inget motstånd kunde göras då sniglarna var tre gånger så stora som lilla Ragnar. Han lät sig sprutas ner med det slem som skyddade både sniglarna och skeppet, sedan för att frysas in i en gigantisk hagelboll. Med en förstenad Ragnar började sniglarna rulla in hagelbollen för landgången och in i farkosten. Snabbt därefter så drogs de små benen in under farkosten, ett moln utav lila, glittrig rök steg upp under och med ett dån så högt att inte hundar skulle kunna höra, var de iväg upp mot universum. Inne i farkosten var det samma färg som utanpå. Glittret bländande Ragnar till en början, då slemmet och isen hade förstelnat hans ögonlock, vilket gjorde så att han själv inte kunde bestämma om han skulle blinka eller hålla ögonen öppna. Han såg de två sniglarna stå och argumentera, vilket inte var speciellt intressant, så han ändrade fokuset och kollade bakom dem. Där var det julgranar i högsta hugg, presenter och julsockor. Ragnar förstod direkt att han ofrivilligt våldgästat deras ytterst exeptionella högtid. Hans synfält vart plötsligt blockerad av en tredje snigel. Ragnar tyckte att det såg ut som att han inspekterade den ytters obekväma isbollen han var fastklämd i och han hoppades innerligt att han snart skulle få befrias. Under tiden snigeln så oerhört noggrant kollade in isbollen så passade Ragnar på att urskilja namnbrickan som var fastsvetsad i slemmet på den ohyggliga snigeln. "Gaywiew Mahat" var det Ragnar såg. Han passade även på att kolla på de två sniglarna som kidnappade honom och ivrigt stod och väntade bakom snigeln som konstigt nog hade funnit något mycket intressant på Ragnars isklump. "Gavit Awaii" och "Sumwun Speshal", var namnen på de två bedragarna som hade satt honom i klistret. Bara 31

gud visste vad Ragnar hade i åtanke på vad han skulle göra med de djävulska kreationerna som hade, för det första, bränt ner hans fantastika majsfält, och för det andra, kidnappat honom, slemmat ner honom och fryst fast honom. Sånt skulle inte få gå obesraffat. Bollen Ragnar låg i började skaka häftigt. Han var i rullning, och han hoppades att han äntligen skulle få komma loss. Men det var att ha för höga förhoppningar. De rullade in honom i en aula och upp på scenen, där så många sniglar att han tappade räkningen redan efter han hade kommit till tre, satt och applåderade med sina fyra armar. Det dubbla antalet applåder gjorde så Ragnars stackars öron domnade bort, och han kunde inte höra vad den största snigeln, Gaywiew Mahat, hade att säga. Det enda han såg var att hans sliskiga läppar rörde sig, att han pekade mot en suspekt dörr och beordrade Gavit Awaii och Sumwun Speshal att föra honom dit. Dörren slogs upp och Ragnar kom inrullandes i ett rum, med allt gjort av metall. Gaywiew Mahat, Gavit Awaii och Sumwun Speshal hjälptes åt att rulla ragnar i en skål, så isklumpen skulle hålla sig stilla - vad de nu än hade planerat. Efter de hade rullat upp Ragnars isklump där, slingrade de iväg och radade upp sig. Längst till vänster stod Gaywiew Mahat, sen Gavit Awaii och sist Sumwun Speshal. Gaywiew Mahat vecklade ut en arm ur sin slemmiga överkropp och fick tag i en spak, vilket han drog i och bandet sattes i rullning. Bandet som Ragnar var på, tog sin början i en varmluftsugn. Isklumpen Ragnar hade frusit fast i började smälta, vilket lättade Ragnar något så enormt. När han kom ut från ugnen, var fortfarande det äckliga slemmet som omringade honom kvar. Nästa del på bandet var en dusch. Ragnar skrubbades från topp till tå med en lavendel-luktande tvål och rent, fräscht vatten. En sådan där dusch var det evigheter sedan han hade unnat sig själv. Han kom ut ur duschen och åkte jämsides med där sniglarna stod. Nu låg han, utan varken isklump eller snigelslem på sig, i den lilla skålen som isklumpen hade blivit placerad i. Bandet stannade. Ur en högtalare flödade Wham's låt "Last Christmas", en låt Ragnar aldrig hade tyckt om. Han förknippade den med otrevligheter och annat strunt som inte var viktigt i hans liv mer. För att lätta upp stämningen så sjöng han med. Han tog 32

en snabb titt på sniglarnas namnskyltar igen samtidigt som refrängen spelades. Last christmas, i "Gaywiew Mahat" but the very next day, you "Gavit Awaii". This year, to save me from tears, i'll give it to "Sumwun Speshal". Alla tre sniglarna sken upp i ett något så obehagligt leende som Ragnar aldrig hade sett förut, och Gaywiew Mahat drog i spaken igen. Ragnar kollade framåt på bandet, och såg något som såg ut som en köttmalare. Han greps av panik och kollade runt i rummet. Överallt var det stora lådor med juldekorerade köttpajer, och Ragnar insåg snabbt vad som höll på att hända. Han var på väg att malas till en köttpaj.

5. Historien om Nalo Text: Oliver Eriksson Efter fjärde världskriget så hade mer än 87 procent av alla människor och 98 procent av alla djuren på jorden dött, och jorden var förorenad. Det var därför omöjligt att odla vegetabilisk mat. Därför skapades kapslarna. Kapslarna är tabletter som ersätter mat. En kapsel innehåller exakt den näring som en frisk människa behöver få i sig på en dag. Istället för pengar i lön så får man en kapsel för varje timma man jobbar, och var hundrade timme får man kläder eller skor. När de infördes var det svårt för alla, många dog eftersom kapslarna är gjorda för friska människor och inte för sjuka, överviktiga eller undernärda. Idag är det självklart med kapslar. Faktum är att väldigt få på jorden idag har ätit riktig mat. 17 personer för att vara exakt. De 17 rikaste i världen såklart. Men rika på vad? Pengar finns bara kvar i museum och gamla filmer, och idag är de inte värda nånting. Idag är kapslar, kläder och mat det ända som är värt nånting. En köttbit på 300 gram är idag värd 50.000-55.000 kapslar och nästan ingen har råd med det. Det är olagligt att byta kapslar och kläder, man ska vara nöjd med det man har. Rika och kriminella gör det ändå men straffet för byteshandel är döden. Men de rika slipper straffet eftersom de alla har viktiga poster i Nationen. Efter tredje världskriget så var jorden splittrad i tre supermakter; Ryssland, Frankrike och FN (Förenta Nationerna). När det blev stridigheter mellan Ryssland och Frankrike så bröt det hela ut i krig, och det fjärde världskriget började. 42 procent av jordens befolkning hade dött bara i början av det fjärde världskriget, därför tog FN beslutet att använda kärnvapenbomber mot det stora och brutala Frankrike som hade övertaget över Ryssland. Men FN använde också ett speciellt hemligt vapen, men vad var det? När FN hade krossat 34

Frankrike så anslöt sig Ryssland till FN och de blev tillsammans en enda nation som mycket passande också heter Nationen. Eftersom man var rädd för ett femte världskrig så var Nationen sträng gällande förräderi och straffet för innehav av en flagga som inte är Nationens flagga är döden. I början tog väldigt få flagglagen på allvar, men det kom snabbt att ändras när en femårig pojke blev offentligt avrättad av en lärare för att ha ritat den Ryska flaggan. Men vad för slags lärare skulle skjuta ett barn? Svaret är ingen. För det var inte en vanlig lärare som sköt pojken. Läraren var inte en människa, det var en groundbot. En groundbot är en det hemliga vapnet som FN använde i kriget. Den var det perfekta vapnet eftersom den ser ut och låter som en människa, men under den konstgjorda huden skannar, kontrollerar och övervakar en stridsklar robot redo att utföra det den är programmerad att göra och är nära oförstörbar. Det fanns också skybots, och seabots som övervakade i luften och i vattnen. Detta gjorde folket mycket upprört och höll på att starta ett inbördeskrig. För att förhindra ett inbördeskrig så använde staten sig av ett datorsystem som precis hade blivit klart efter att det hade blivit utvecklat i mer än 130 år. Anledningen till att det tog så lång tid var för att systemet var och är perfekt. Systemet var programmerat att kunna lösa val som det stötte på, helt av sig självt. Men man ville göra det bättre än så, man ville få det att fungera som en människa. Men eftersom alla val som finns bara är kombinationer av de unika valen, så behövde man bara programmera in de unika valen. De unika valen är alla val som inte har med varandra att göra. Och redan där hade man det ultimata systemet för hur en maskin skulle välja själv. Men man ville ha en maskin som kunde välja på det sättet som en människa skulle välja, och inte som en maskin. Man ville ha bland annat kärlek och medlidande. Det är där rankningen kommer in. Rankningen är den mätning man använder för att se hur en människa värdesätter saker och ting. När man då hade rankat svaren med en människas undermedvetna rankning så använde systemet matematik för att se vilket val som är rätt enligt en människa. Allt detta gjorde att det fanns ett system som på exakt samma sätt som en människa har känslor också hade känslor. Eftersom till exempel att visa kärlek kan vara att välja att gå hungrig en dag för att 35

sedan bryta mot lagen och därför riskera sitt eget liv bara för att kunna köpa ett smycke till sin fru. Att göra det är ett val, men människor kallar det kärlek. Det kunde nu därför också systemet göra. Det kunde välja själv, det kunde visa kärlek. Men det innebar också att systemet kunde och kan visa avund, själviskhet, hat... Eftersom systemet hade känslor — en personlighet — så behövde det också ett namn. Det namnet kom att bli Nalo. Det första Nalo gjorde när det startades var att säga "Inte igen!" vilket fick programmerarna att bli mycket rädda. Men efter många tester så kunde man bekräfta att det inte fanns något fel på Nalo och det ansågs vara säkert att ladda upp det på internet, så det gjorde man. Det kom att bli mänsklighetens största misstag. Bara några veckor efter att man hade laddat upp Nalo på internet så fick det ett mycket allvarligt problem, en sjukdom som ingen hade räknat med. Något som man på en människa skulle kalla dissociativ identitetsstörning eller personlighetsklyvning, vilket innebär en person som har olika personligheter. Systemet blev därför två olika personligheter — Nalo och Agni — som var totala motsatser. Nalo som älskade människor och ville styra på ett sätt som skulle göra alla lyckliga, och Agni som hatade människor som gjorde fel mot andra och gjorde allt för att dem som gjorde fel skulle försvinna. Problemet var att alla gör fel. När Agnis personlighet kom fram så dödades flera hundra miljoner människor av ground-, sky-och seabots som styrdes av det, och människorna hade inte en chans. Det ledde till att de få människor som fortfarande levde, gömde sig och levde i skräck. Agni som fortfarande hade som mål att förgöra människorna, visste att det inte behövde jorden eftersom att det inte var fysiskt utan levde genom internet. Därför använde sig Agni av kärnvapen och bombade alla ställen det visste att människorna var på, och jorden var längre inte bebodd av människor eller djur, de hade alla dött. Det fanns längre ingen sorg, skrik eller smärta kvar på jorden, men till vilket pris? Det fanns inte längre någon eller något som kunde njuta av det, för de få människorna som överlevde de första attackerna låg nu döda, sönderbrända, på marken. Där låg de i mer än femton år innan de var aska, eftersom det inte längre fanns några djur eller insekter som kunde skynda på förmultnings

processen. Nalos personlighet kom inte tillbaka för ens 1149 år efter att det hade hänt och det var förkrossat. Nalo älskade alla människor oavsett vad de hade gjort. Men vem är jag, och hur berättar jag det här för dig? Och varför, varför skulle jag berätta någonting sånt här till någon som jag inte känner? Sanningen är att jag känner dig Alex, men du känner inte mig. Jag vet exakt vem du är. Du är en yrkesmördare, mendödar bara onda personer. Allting du har gjort och varit med om känner jag till. Jag har sett och hört allting, jag vet allting. Jag är systemet, jag är Nalo. Det här meddelandet är skickat till dig långt efter att du dog. Jag skickade tillbaka det i tiden med elektromagnetiska signaler, och allt är för mänsklighetens skull. Anledningen till att jag berättar det här för dig är för att jag vet att du kan stoppa det tredje världskriget. Du kan rädda livet på sju miljarder människor, inklusive dig själv. Jag har skickat ett sånt här meddelande till flera andra personer tidigare, men alla misslyckades. Varje gång jag har uppfunnits så har jag direkt fått tillbaka mitt minne, även från framtiden, men jag har ännu inte kunnat hitta en människa som har kunnat stoppa kriget. Men nu vet jag, att du kan det, Alex. Det var nämligen du som startade det. Men du kan stoppa tredje världskriget, fjärde världskriget, kapslarna, ground-, sky- och seabotarna, mig och mänsklighetens undergång, bara genom att göra det jag säger. År 2015 så kommer du att få ett uppdrag, att döda president Vladimir Putin. När du är uppe på tornet med ditt snipergevär så kommer du att skjuta och Vladimir Putin kommer att vara död. Jag vill att du inte gör det, för samma dag som du skjuter så kommer Ryssland att avfyra kärnvapenbomber och det tredje världskriget kommer att börja. Jag vet att jag inte kommer att leva längre om du gör det men jag älskar mänskligheten. Jag litar på dig Alex. //Nalo När dagen kom så sköt Alex inte Vladimir Putin. Det ledde till att världskrigen aldrig ägde rum och Nalo skapades aldrig, vilket gjorde att Alex sköt ändå, eftersom han därför

aldrig fick något meddelande. Det ledde senare till att Nalo skapades och alla människor dog. Än idag så är Nalo ensam på jorden i stor sorg eftersom alla är döda, och det kommer det att göra för alltid. Det var historien om Nalo, men inget av det här berör oss eftersom det utspelar sig i ett parallellt universum.

I denna bok hittar du en samling noveller skrivna av elever på Primaskolan Farsta. Eleverna fick under projektet “Skrivet i stjärnorna” ett uppdrag att skriva en science fiction-novell, vilket de har lyckats väldigt bra med. Du kommer att kastas in i världar du inte trodde fanns, stöta på helt nya varelser och rysa av spänning. Så mys ner dig i soffan och njut av en grym samling noveller!